Ett.
Sådär ja, hej och välkommen till min dag! Jag tänkte göra som Kurt Olsson, berätta om mitt liv som mig själv. Men först vår gemensamma signaturlåt måste ju vara politiskt korrekt…
Två.
It was the third of September, natten som jag tog mig ut till denna värld, med viss hjälp av mamma. Min pappa låg i lumpen, men hade precis blivit utskriven från sjukhuset då han var 1,2 cm från att dö av ett skott! Det var någon som rensat bössan i korridoren och missat att ta ut patroner. Kulan flög genom luften, upp i taket genom kaptenens axel och rakt in i min faders bröst.
Jag kom ut med gulsot och navelsträngen lindad runt halsen. Född gul och blå, med en far som blivit skjuten. men det slutade gott, jag blev rosa till slut och pappa, farmor och farfar kom och hämtade mig! Farmor sa att jag var det vackraste flickebarn hon någonsin sett, (hon var helt objektiv).
Tre.
Jag växte upp i Kumla kyrkby, utanför Sala. Vi som kommer därifrån kallades bönder av Salaborna när vi kom in till Sala. Men Kumla är väl mer som ett villaområde som klippts ut och kastats ut på åkern. Vi i Kumla sa att vi var förort till Stockholm, vi bodde ju 8 km närmare =) Sen hade vi killar som såg ut som de i Stockholmsnatt.
Minst en Paulo Roberto bodde jag granne med. Kumla kyrkby var man stolt för. Vi hade Tärnabadet, Kumla FF, Lokalen, (ungdomsgård),ishockeyrink, skola, tennisbana, fotbollsplaner, egen kyrka, hembygdsgård, midsommarfirande med traktorsläp och ett glatt gäng starka pappor som bar stången från stora lekparken till gammelgården. Vi lekte indianer och cowboys, röda vita rosen, åkte cross och go-cart i ”lilla skogen”. I varje hörn fanns det en dagmamma som tog hand om ungarna som sprang löst över hela byn. Vad hade Sala eller Stockholm som inte vi hade?
Fyra.
För er som inte vet så föddes jag 1975, de första 5 åren är lite suddiga, men mitt första starka minne av musik var att jag och farfar dansade till den här låten ofta på familjefester och hemma i vardagsrummet.
På 80 talet minns jag att det även var många byfester i Kumla. De smällde upp ett tält på gatan, hade fest i församlingshuset, eller hade logdans i Bergstrands loge och familjeträffar hos Wimnells. Vi barn var i stort sett alltid med. Musiken som spelades var dansband eller på sin höjd schlager eller Elvis. Barnen lekte för sig och de vuxna satt vid vuxenbordet och drack snapps. Det sjöngs snappsvisor för fullt och dansade natten lång.
Fem.
1982 började jag skolan i Kumla, samma år som Michael Jackson toppade alla listor. Jag gick i 1-2:an, vi gick vartannat år med de som var ett år äldre och vartannat år med de som var ett år yngre. Vi var totalt 65 ungar i alla 6 klasser om jag minns rätt. På den tiden hade vi 2 klasslärare och de som hade lite svårare att lära sig hade speciallärare. Vi hade musiklärare som kom in från stan (Sala), och åkte till Ransta för att ha slöjd och bråka med Ranstaungar. Mestadels slogs vi i pingis. Rivaliteten var stor mellan Kumla och Ransta, den satt djupt rotad. Varje år arrangerades skoltävlingar i allt från fotboll, hockey och rinkbandy. Minns det som igår, för vi låg i hårdträning inför varje tävling. Jag började själv åka skridskor när jag var 4 år och inte långt efter kom klubban. Jag och Eva spelade hockey med killarna även när det var minus 25 grader ute. Vi värmde oss i pannrummet i gamla kommunalhuset. Hockeyn var den roligaste sporten, men tennis, fotboll och innebandy spelade jag också. Ja, jag var en riktig pojkflicka som valdes som nr 3 i klassen när lagen skulle tas ut, så helt kass var jag inte. Jag tittade på hockey med farfar som var AIKare, men föll för Mats Näslund och höll på Brynäs de första året, sen träffade jag mitt livs kärlek Leksand, när pappa fixade en Leksands hockeyskola tröja åt mig sommaren 1982. Jag har den fortfarande kvar. Den är lite trång nu bara…
Sex.
1985 var året som Bitte och Nettan flyttade till Kumla, de var storstadsbor från Västerås. Nettan var alltid klädd i svart och hade en tuff skinnjacka. De bodde nu i Bergwalls hus, som jag spenderat några år tillsammans med, då min syster och Janniche ofta lekte och hon minsann fick kolla på video på dagen, men det fick inte vi. Bitte började min klass, hon var cool och alla killarna ville vara ihop med henne. Men på eftermiddagarna var det hon och jag. Vi spelade in trackslåtar och lyssnade på Brother Louis. Nettans rum var förbjuden zon. Men en dag smög vi in där, hon hade ett rum i garaget, fullt med plattor. Vi hann precis sätta på första spåret, när Nettan kom hem. Om det var musiken som vi valde eller skräcken i våra ögon vet jag ej, men Nettan lät oss stanna kvar. Hon sa bara: ”sitter ni här snorungar, vänta ska jag visa er en skön platta”.
Hon spelade Bonjovis Runaway och vi var sålda!
Sju.
7b rättare sagt, började jag i på Vallaskolan, det var dags att bli stor. Jag gillade att gå i Sala, jag fick massor av nya vänner och fick träffa de som börjat åka in till stan redan oftare. Jag umgicks ofta med Anna å Elin på fritiden, som var mina bästa vänner nu. Elin var ihop med tuffa killar och jag och Anna fick hänga med på ett hörn. Elin lyssnade på punk och älskade Six Pistols, jag och Anna (Anna-Karin) lyssnade mer på Bonjovi, Alice Cooper och Mötley Crue. Nu var det punk, skinnskalle musik eller hårdrock som dånade ur mina vänners skivspelare.
Jag gillade musiken, men hade svårt för vissa texter och började bry mig om vad som sades i texterna.
Mitt musikintresse ökade.
Åtta.
Det var även i 7:an som jag fick möjlighet att gå på konsert för första gången, tjejerna i 9;an hade fixat en buss, jag var en bland få 7:or som fick möjligheten att följa med. Minns att det var jag och Åsa Ahlin. Jag var så taggad att jag nästan övertände. Tänk er själva, att få följa med de stora tjejerna och kolla på sin största idol! Jag minns hur jag njöt när introt till den här låten spelades och arenan tändes upp. Hur alla skrek som tokiga och jag hoppade upp och ner. På vägen hem försökte jag vinna de stora tjejernas uppmärksamhet genom att snacka om vilka låtar som spelats, men deras kommentar var ”men såg du hans häck” !!!
Nio.
Nu var det jag som var störst.. 9B, vi var en pluggklass. Eller vissa var lite pluggigare än andra, jag var mest såld på musik och var stammis på Salas skivhandel, älskade att gå och leta bland vinylerna och gick alltid in i skivaffären först om jag var någon annanstans. I Stockholm letade jag bootlegs, att få hitta en skiva som ingen annan hade var sport. På franskan hade vi lite skojbråk, Zyntharna mot Hårdrockarna. (Eller det var väl nästan bara jag som var det, förutom Bitte förstås, men hon läste tyska). På rasterna gick man till fiket vid idrottshallen och köpte godis och snackade med de som rökte. För de satt alltid där, eller stod mellan skolan och idrottshallen, för man fick inte röka på skolgården. Jag rökte inte, låtsades vara allergisk, för att Elin skulle röka mindre på sommaren.
Något hade dock hänt, jag hade äntligen börjat växa. Växte från 1,52 till 1,69 på en sommar. Jag minns att jag tyckte att det var jobbigt att alltid vara minst och platt. En kväll låg jag i sängen och bad till gud, ”snälla kära gud, gör att jag får lika stora tuttar som Samantha Fox”… för nu hade jag också börjat titta på killar!
Tio.
Jag spelade även fotboll i Sala FF nu, eller började väl där när jag började högstadiet. Vi har ett glatt gäng 75:or som lärde känna varandra. Genom fotbollen lärde man även känna de som gick på Ekeby och deras vänner. På helgerna var det kvarnen som gällde, vi som var lite mindre fick smyga mellan kvarnen och parken som hade 15 års gräns. På kvarnen spelade de alla de senaste hitsen, minns att jag älskade att dansa, men att jag hade vänner som gärna var ute och snackade istället. Det var även på dansgolvet i kvarnen och parken som man lärde känna fler vänner till vänner. Man fick ju stå i samma ring. I kvarnen var det Samatha som fick killarna att dansa och tjejerna att önska att de såg ut som henne.
Elva.
För att ta sig till fotbollsträningar fick jag en gammal cykelmoppe i 15 års present, minns att jag var så avis på Anna som fick en helt ny plast cresent som gick i alla väder. Min blev sur så fort som det regnade lite. Jag skavde av en del av foten ett antal gånger när jag trampade mig genom stora Uppsala rondellen för att inte bli påkörd. Moppen funkade, men var inte lika cool som Pias, som var en riktig killmoppe med bönpall.
Jag låtsades att jag hade en Harley och njöt i mina 30 km/h. När man blundade och kisade såg det nästan ut att gå fort. Det lät illa i allafall.
Tolv.
Nu skulle jag börja gymnasiet, det fanns alldeles för mycket att välja mellan, natur, samhäll, ekonomi, humanistisk, teknisk eller social om man ville bli polis. Man fick gå på Kungsängsskolan och så var det bara. Jag valde först natur, eftersom att mina föräldrar tyckte det, men tackade nej och valde samhäll istället för det var mer av mina favoritämnen. Historia, Samhällskunskap, Psykologi, Filosofi och språk. Där kunde man även välja inriktning bild, som var min favoritsysselsättning förutom musiken. D v s att måla och rita. Jag hamnade i en klass med 5 killar och resten tjejer. Vi var en blandad grupp, tror att vi var runt 31 st. Folk från Tärnsjö, Heby, Morgongåva, Ekeby och Valla och Västerfärnebo. Jag älskade gymnasiet också, nu var vi lite större och jag hade träffat min första pojkvän på sommaren. En riktig svärmorsdröm från Dalarna som både mina föräldrar och farmor gillade. Han ställde upp och diskade hela den sommaren i vår uteservering i Rättvik som jag och mina föräldrar drev tillsammans. Han var allt annat än de killar som jag varit kär i innan och som satt uppspikade på mina väggar hemma i huset. Det höll en sommar, sedan gjorde jag slut via brev. (jätte elakt). Jag ville vara fri, för jag hade ett stort tjejgäng som åkte till Västerås och gick ut i Sala och busade på helgerna! Vi dansade tills benen vek sig och drack laktrits shots för 10 kr st. Vi turades om att köra bil.
Tretton.
Min egen musiksmak förändrades lite under gymnasiet, jag fall för grunge soundet. Älskade Pearl Jam! Min skivsamling utökades rejält.
Jag blev även prenumerant på Mr Music Hits för att alltid ha den senaste dansmusiken hemma. Jag umgicks med ett gäng där Daniel Bakke var med, vi hade mest kul hemma och gick på hotellet, åkte ner till brottet och tog nattdopp. Jag fick sova hos Petra nu och behövde inte längre bli hämtad kl. 00,00… Jag var alive!
Fjorton.
Studenten, oj det var mäktigt, nu var man vuxen, man skulle börja plugga på högskola eller ta ett jobb. Jag fick börja jobba hos Acke, på Sala Bil, medan jag funderade på vad jag ville plugga. Jag och Maria umgicks dygnet runt. För att slippa åka fram och tillbaka till Kumla bodde jag ofta hos dem. Acke och Lillemor blev som mina andra föräldrar och Maria som min tvillingsjäl. Vi raggade killar ihop, dansade på helgerna. På sommaren hade vi dock uppehåll, för då bodde jag i Leksand och drev en uteservering tillsammans med min familj. Sista åren drev jag den själv tillsammans med kompisar. Leksand och Rättvik var mitt andra hem. Acke gick bort för ett tag sedan, han var en snäll och hjärtlig människa som hjälpte mig komma igång. Jag vill tillägna den här låten till honom och Maria och Lillemor, Chris Isaak gick het på Marias skivspelare, R.I.P Acke Bergström:
Femton.
Eftersom att jag kom in på föreskoleprogrammet i Örebro, men hade missat att söka efter lägenhet och jag fick erbjudande av min syssling om att bli säljare och starta eget hoppade jag över högskolan. Jag var 19 år och skulle bli egen. Jag gick starta eget kurs och gjorde min egen marknadsföring. Nu var det inte så lätt att bara ha en produkt som försäljare, det var dessutom en produkt som var toarullshållare/plastpåshållare. Jag kämpade dock på, försökte komma på nya platser som den kunde användas till och besökte ett antal centrallager. Men dagen innan jag skulle få komma till COOP, sålde fabriken in produkten till IKEA, så där dog min förtjänst möjlighet. Jag fick ta ströjobb lite varstans och hamnade tillslut på Länsförsäkringar som säljare. Jag hade till slut fått ett fast jobb med fast inkomst 11 000 kr/månad. Wow…
Sexton.
Många av vännerna försvann under den här tiden, då de åkte utomlands, eller började plugga i andra städer. Jag satt fast i Sala och började känna mig uttråkad. Jag var nyfiken på allt. En dag fick jag möjligheten att följa med några vänner till Stockholm, de skulle till Munchenbryggeriet och gå på Gaygala. Jag var jättenervös, men samtidigt fascinerad och nyfiken. Det var den här kvällen som mitt liv totalförändrades. Jag mötte Sari, en liten kortklippt tjej med spikes i håret och stora gröna ögon. Vi hade förfest och det blev nog alldeles för mycket, minns att det var många pisspauser och att mitt knä var illblått dagen efter p g a att jag ramlade i diket. I baksätet av bilen försökte hon hålla mig i handen och det var spännande, för så fort som någon tittade bak från framsätet drog jag undan handen. Jag var livrädd och fattade ingenting.
Sjutton.
Sari gav sig inte, när jag vaknade med tung huvudvärk dagen efter Gaygalan och skulle gå in till köket, låg det en Spice Girls klubba i hallen. Jag fattade direkt att hon hade varit där. Jag blev först livrädd, sedan mer och mer nyfiken. Vi började umgås mer och mer och jag började fatta galoppen. Det var lite svårt att erkänna för sig själv att man kunde ha sådana känslor för en tjej, men ju mer jag accepterade det, ju mer började jag förstå andra känslor som jag känt tidigare för några av mina vänner. Det som gjorde mig mest förvirrad var att jag hade varit så dökär i flera av mina pojkvänner. Man var väl antingen eller eller??? Jag gillade ju inte ens Spice Girls…
Arton.
Nu var det kört, vi var ihop, men jag vågade knappt gå utanför dörren. Hur fxn skulle jag förklara det här för mina vänner??? Vad ska mamma och pappa säga? Jag minns att jag låg i mammas knä när jag skulle berätta om Sari första gången, jag sa: Det är något som jag måste berätta, mamma svarade: – Vad heter hon? Svårare än så var det inte. Pappa tog en promenad, men kom tillbaka och gav mig en kram. Farmor och farfar och min syster var nästa komma ut steg. Farfar log och sa, men vad trevligt, då har vi fått ett till barnbarn nu. Farmor gav mig en kram och sa, vi tycker om dig precis som du är. Mormor och morfar som bodde i Enköping var lika snälla, trots att jag trodde att de skulle vara svårast. Alla backade upp mig och min syster gav mig en kram och sa att det hade hon fattat för länge sedan. Så jag har inga skräckupplevelser att berätta om. Jag är nog lyckligt lottad
Nitton.
Nu kunde inget stoppa mig, jag var nyfödd. Jag kunde äntligen lägga mörka tankar runt hörnet och börja fokusera på livet framåt. Sari övertygade mig om att vi borde flytta till Stockholm. Jag var orolig att jag inte skulle få jobb där, men året var 1999 och vi började leta. Sari fixade ett första hands kontrakt i Jordbro och jag kunde välja jobb i Stockholm för nu hade precis bemanningsbranschen startat upp. Jag lyckades få en tjänst på Proffice av 2500 sökande, där jag skulle få gå betald privatskola på IHM Business school, betald av arbetsgivaren. Helt perfekt! Jag blev konsult som säljare och marknadsförare och hade lätt att få uppdrag. Vi var 4 st som fick samma förmån, och jag började få nya härliga vänner i Stockholm. Vi fyra åkte runt i Sverige med Posten och sålde tågresor till företag. Vi var två tjejer och två killar. Jag och Lina blev nära vänner och valde efter första året att fortsätta 2 år till på IHM och läste marknadsföring. Vi jobbade måndag till torsdag, gick i skolan på fredagar och åkte iväg och jobbade igen på Söndagar. Helgerna var uppbokade med föreläsningar och tentor. Vi fick verkligen slita för att orka med heltidsjobb och avancerade studier. På något konstigt sätt hann jag och Sari gå ut och ha kul med våra nya vänner i gayvärlden på all ledig tid. Jag saknade inte Sala mycket, farmor ringde minst 2 ggr per dag, som hon hade gjort i stort sett hela mitt liv och berättade vad som hände där hemma. De kom även på besök lite då och då och vi tog med oss vänner till farmor och farfar. Vi umgicks mycket med Saris vänner och hennes vänner blev mina vänner. Innan vi flyttade sjöng och spelade vi i ett tjejband och hade 1 spelning på 9:ornas avslutning i Sala. Så musiken utvecklades från att sitta vid CD spelaren till att börja utöva den. Vi köpte även grejor till datorn och gitarrer och synth för att ha en liten hemma studio. Det var otroligt kul. För er som är så nyfikna att ni spricker på hur det lät när vi satt och ylade hemma kommer här världspremiären av vår stora hit, skratta inte ihjäl er nu! : Vi får se om länken fungerar Låten heter I guess that living is no fun, och spelades in med en datormick 1999
https://dl.dropboxusercontent.com/u/48243441/04%20Sp%C3%A5r%204.mp3
Tjugo.
Stockholm blev staden i mitt och Saris hjärta för ett tag, men när vi skulle välja ställe att gifta oss på blev det Dalarna. Sala var inte moget, när vi ringde till kommunen visste de inget om vem som var partnerskapsförättare. Vi fick inte gifta oss i kyrkan, men det gick bra på trappen. Vi bestämde oss för att ta vår fina trädgård i Leksand och Saris kompis Bosse präst från Göteborg. Han åkte gladeligen 50 mil för att viga oss, det var en guds man det. Våra vänner sjöng två av oss i trädgården och fixade lekar på festen som hölls i en bygdegård i Leksand. Jag har tidigare berättat om de stackars dalamusikanterna som inte visste om att vi var två tjejer och fick en smärre chock när det kom ut 2 tjejer i vita klänningar utan brudgum och Saris Alzheimers sjuka mormor som bankade med foten när vi kysstes. Saris morbror skrattade och väntade 5 minuter, sedan frågade han henne om hon var upprörd, då svarade hon på finska, ”vaddå” när ska de börja? Vänner från förr var med på festen, och vänner från då, arbetskamrater, skolkamrater, festkamrater, mitt problem var att jag råkade bjuda in lite folk vartefter jag berättade om att vi skulle gifta oss. Jag var ju så glad. Det var 60 bjudna till att börja med, men vi hade vänner som kom direkt från Thailandsresan upp till festen bara för att få vara med. Det var ju inte det vanligaste bröllopet de hade varit på. Sari och jag var bara glada, ju fler desto bättre tänkte vi.Vi hade laddat baren, så det var inte ett problem. Några av de roligaste minnena jag har var när farfar kommer fram till mig, lite lätt under foten, men munnen full med ostbågar och säger! Jag älskar det här! Vilken härlig dansstil ni unga har! Nu behöver man inte bjuda upp en tjej, man kan dansa med massor av tjejer samtidigt!
Tjugoett.
2003 ringde farmor det där samtalet som jag väntat på sedan jag var 15. Hon frågade om inte jag och Sari ville flytta in i hennes hus i Sala. Jag grät nästan och sa ja, självklart, ska ni flytta? Ja, det är väl dags att flytta hemifrån nu, svarade farmor med glimten i ögat, 81 bast. Sari och jag hade bott i Stockholm i 4 år och var ganska trötta på utelivet. Vi började närma oss vuxenålder, då det är dags att skaffa barn och vi hade bestämt från början att den dagen farmors hus blir ledigt flyttar vi hem. Det var dock lite jobbigt att lämna det fasta jobbet på Proffice för att hitta jobb i Sala. Jag började med att pendla mellan mitt dåvarande uppdrag på Lilly Läkemedel i Frösunda och Sala med bil. Kom fram till att det tog ungefär lika lång tid dörr till dörr som att åka lokaltrafiken från Jordbro till Frösunda. Men bilköerna knäckte mig tillslut. Jag fick möjlighet att börja jobbar som marknadschef på Saris pappas företag ett tag och sa upp mig från Proffice. De första två åren jobbade vi konstant med att renovera huset. Det var inte i dåligt skick, det var bara avloppsbyte dags, och sedan ville vi få till det som vi ville ha det, för att det skulle kännas som vårt och inte farmors hus.
Tjugotvå.
2004 var året vi blev Salabor igen, nu jobbade jag heltid hos svärfar och fick lära mig allt möjligt, på finska. Jag lärde mig även att programmera hemsidor och försökte hjälpa honom med marknadsföringen. Men en solig påskafton kom han fram till mig och sa Hanna du behöver inte komma på måndag. Jag har inte råd att ha dig kvar. Aaarghh, tänkte jag. Vad ska jag göra nu då? Jag fick bli lärling på Annalunda Teknik i Möklinta och Anna lärde mig ännu mer om programmering och jag henne om marknadsföring. Vi skulle ju starta Salaportalen. Salas nya hemsida! En plats för där alla företag och turismen kunde visas. Jag hjälpte till med layouten, fixade några kunder och jobbade hårt, men Anna hade det som sidoprojekt, så det blev aldrig klart. Vi hade dock många roliga dagar tillsammans som jag är tacksam för! Tillslut fick jag ett fast jobb på Karlsson Spools i Sala. Året var 2006.
Jag började som marknadskoordinator och hade aldrig arbetat inom industrin tidigare. Det var mycket nytt att sätta sig in i, men jag tog in allt och tackade aldrig nej till att lära mig något nytt. Jag jobbade jämt och gärna övertid för att stå ut i mängden. Efter 6 månader fick jag en cykel i present av företaget för ett väl utfört arbete, som jag nästa skämdes över, när det fanns de som förtjänade den betydligt bättre och hade givit blod och tårar till företaget under en lång tid. Nu var jag inne i stålindustrin
Tjugotre.
Orkar ni? Det är bara 10 år kvar…
Mitt ansvar på Karlsson Spools växte, jag gick från att vara koordinator till att bli säljare och chef över ”Sales Office” inom två år. Jag kom med i ledningsgruppen och det var jättekul. Vi började arbeta med arbetsmiljöarbete och skulle fokusera på att förbättra för de anställda och få till en affärsplan. Äntligen fick jag arbeta med det som jag pluggat till.
Under mitt första år hade jag en chef som var helt underbar, för samtidigt som jag försökte göra karriär på Karlssons hade jag och Sari kommit fram till att det var dags att försöka skaffa barn. Precis som när jag kom ut, var jag livrädd för hur de på jobbet skulle ta det att jag skulle börja vara borta för att försöka få barn. Jag gick in till chefen och sa: Jag har en sak som jag måste fråga dig, det är så att jag och Sari tänker försöka skaffa barn och…. han avbröt mig mitt i meningen och sa, jag är verkligen glad att du frågar mig, men jag vet inte om det skulle funka, men jag har en idé, vi skulle kunna be killarna ute på verkstaden att skramla ihop lite i en burk, då blir det ju inte lika känsligt. Jag tittade på honom och sedan började jag asgarva. Förlåt, men jag ville bara begära ledighet för att kunna åka till doktorn svarade jag. Han drog en lättnad suck och började sedan garva själv. Ja, nu blev det allt lite tokigt sa han. Får man göra det nu alltså?
Jepp fr o m i år så är det lagligt via landstinget. Kör så det ryker sa han!
Tjugofyra.
Nu började det, den långa vägen till bäbis… Vi fick vänta ett år på att få påbörja behandlingen om jag minns rätt. För att snabba på det hela åkte vi till Stockholm och gjorde första undersökningen på privatklinik.
Vem som skulle bli mamma var redan klart, jag ville helst försöka och för Sari spelade det ingen roll. Minns rädslan när jag la upp benen i stolen. Tänk om jag inte kan få barn, nu när jag äntligen får försöka…
Undersökningen tog en kvart, sedan kom läkaren in till mig och Sari. Sitt ner sa hon. Jaha, tänkte jag, vad är det nu då? Du har en cysta….. En cysta, vad är det? Var? Vad händer? Från att gått och oroat mig för att inte kunna bli barn, började jag oroa mig för om jag hade cancer. Jag bokar in en tid i Västerås åt dig, så att de kan ta prover sa hon. Sedan är det mesta molnigt efter det. Jag minns att den första jag ringde till var farmor, som satt och väntade på rapport. Jag grät i telefonen, men hon tröstade mig som vanligt och sa att det är inget farligt, sånt har jag också haft. Både jag och Sari var skärrade innan vi fick svar. Svaret var att jag skulle in för operation så fort som möjligt. Cystan var stor, lika stor som ett barnhuvud, men låg i nedre buken. När jag vaknade upp efter operationen kom doktorn och hans medhjälpare in och berättade de goda nyheterna, ”vi fick ut den på 20 minuter och räddade äggledaren” sedan gjorde de high five och gick ut. Jag antog att det var bra nyheter och somnade om.
Nu var jag snittad som ett kejsarsnitt, ont som sjutton gjorde det. Men det gick över sakta men säkert. Jag fick komma på återbesök efter 2 veckor, då berättade de att jag kunde börja med att försöka få barn så fort det var läkt. Vi valde att försöka med insemination först, man åker till Uppsala och får en spruta uppsprutad. Sari fick sitta bredvid och hålla i den till doktorn kom. (Helsjukt). Vi fick inte välja vem det var, doktorn valde ut donator efter hur Sari såg ut och innan vi fick börja fick vi genomgå ett samtal med psykolog som skulle godkänna oss som föräldrar. Det kändes lite kränkande att svara på alla frågor, men de ville väl vara säkra på att de inte lämnade ut deras dyrgripar till vem som helst.
Det tog 5 försök innan vi beslutade oss för att prova med provrörsbefruktning istället. Det var betydligt krångligare, man var tvungen att ta sprutor för att öka möjligheterna och äggproduktionen. Jag fick ut 12 ägg som de sedan befruktade. Det ägget som hade den bästa utvecklingen satte de in. Sen var det bara att åka hem och vänta… igen..
När jag kissade på stickan och det blev ett kryss kom tårarna, vi hoppade upp och ner av lycka, vi skulle bli föräldrar!!! Jippii!!
Tjugofem.
Den 2;a februari 2008 kom hon, mitt livs kärlek (förlåt Sari), men Ebba slår allt. Alice, Ebba, Maria skulle hon heta, Alice efter min farmor, Ebba efter Saris farmor och Maria efter mig och min mormor. Jag fick två namn eftersom att jag födde och Sari fick välja tilltalsnamn. En av rädslorna som for i mitt huvud när jag ”övergav” killar för Sari var, nu kommer jag aldrig att få barn. En av mina rädslor när jag visste att jag var gravid, var tänk om den inte ser ut som varken mig eller Sari??? Men vad hade det gjort egentligen, jag hade nog älskat henne lika mycket i alla fall. Nu är Ebba en kopia av mig, en mini me på väldigt många sätt. Så mitt ego är fullt. Att få barn är nog det bästa som hänt mig. För att få Ebba och sova var man antingen tvungen att sätta på dammsugaren eller gunga runt henne som en karusell. Oftast blev det alternativ 2, då jag gillade att dansa. Ebbas och min första gemensamma låt var den här. Den har vi nästan gungat sönder!
Tjugosex.
Nu började mina mor och farföräldrar bli gamla, jag försökte hjälpa mamma och pappa så mycket som möjligt med att hjälpa till. Mormor fick en hjärtattack först, sedan fick hon en hjärnblödning så hon blev som ett kolli. Jag och syrran och mamma åkte dit då och då för att hälsa på. Ebba följde också med. Det blev jobbigare och jobbigare att se henne lida. Jag grät i stort sett varje gång vi var där, på vägen hem. Farfar var pigg, men började bli lite trött och fick för sig saker. Han och Ebba blev fort bästisar. Under samma år dog både mormor och farfar, mormor dog ensam då morfar inte hann dit. Farfar dog med farmor vid sin sida på sjukhuset, jag skulle precis köra hem pappa från Sala lasarett när farmor ringde och sa att han var borta. Vi vände bilen och var där på 10 minuter. Det var en chock, farfar var borta, min farfar som alltid funnits vid min sida, alltid stöttat mig och alltid vänt sig till mig om det mesta. Farmor berättade att det sista ha sa innan han dog var, Hanna, Hanna, Hanna… det gjorde så ont i hela kroppen att jag inte var där, jag kramade hans varma hand och pussade hans panna, när jag kom fram. Jag hann dock lova farfar tidigare på dagen då han var vid medvetande att jag skulle ta hand om farmor.
Sjugosju.
Några tuffa år skulle följa med mycket sorg…
inte nog med att farfar och mormor gick bort, Bitte, min vän från Kumla som introducerade Bonjovi dog en hastig död i cancer och Åsa, min vän från Ransta som jag gick tillsammans med i gymnasiet gick bort. Den ena sorgen följde den andra.
Samtidigt skulle jag försöka hitta tillbaka på jobbet, efter mammaledighet. Men nu var det finanskris i hela världen och betydligt svårare för hela industrin. Vi började säga upp folk på Karlssons, många av mina arbetskamrater fick gå, vi var 127 st när jag började. Under några år minskade vi till 50. Jag försökte att få småbarnslivet att gå ihop med att vara chef, men det var tungt. Jag kunde inte längre ge 120% på jobbet. Jag började längta efter att göra något annat. Jag hade träffat Marcus några gånger på förskolan när vi hämtade och lämnade barn, och han berättade om att han och några till hade startat ett lokalt parti, Salas Bästa. Han frågade om jag inte var sugen på att börja med politik. Jag skrattade inombords, jag har ju aldrig hållit på med det sa jag, men visst vore det kul. Det har ingen av oss gjort sa Marcus, det är det som är fördelen! Jag blev nyfiken, (som vanligt) och hoppade på. Vi var ett gäng av blandad skala som träffades. Jag fick börja med att sitta med i vård och omsorgsnämnden. Jag tänkte att det kunde vara intressant eftersom att jag lovat att ta väl hand om farmor. Politiken gav mig luft i allt kaos och en möjlighet att trappa ner från Karlssons och få mer tid med Ebba. De som har följt politiken i Sala vet att det varit allt annat än lugnt de senaste 4 åren. Men tid för Ebba satte jag av. Vi införde tokonsdag tillsammans. Det var vår dag, då vi gjorde allt som man inte få göra annars. Vi kunde ha picknick under bordet, eller åka runt till alla lekparker i hela Sala för att kolla så att de var bra. Jag tog mer och mer tjänstledigt från jobbet för att spendera tid med Ebba och politiken. Jag fick mer och mer uppdrag, och partiet satsade på att ge mig möjlighet att vara med på så många håll som möjligt, för att vi skulle ha insyn och kunna se helheten.
Vi ingick fortfarande i samarbete med de rödgröna. Det mesta flöt på, jag fick vänner både till höger och vänster i politiken, för mig handlade inte politiken om vilken sida som hade rätt, det handlade om vad kan vi göra för att lösa problemen i Sala och hitta på nya möjligheter tillsammans. Jag blev ordförande för kulturutskottet och teknik och fritidsutskottet och i och med det började även folk höra av sig. Det var ett tungt ansvar, men fruktansvärt givande, då jag nu hade verktyg för att kunna hjälpa till på riktigt. Jag var ganska okonventionell i min ledarstil, jag försökte få alla att fokusera på sakfrågorna och få till gränsöverskridande lösningar och glömma blockpolitiken för ett tag. Det gick oftast bra, men inte alltid. Jag försökte också att arbeta nära förvaltningen och driva på frågor. Efter att ha varit på ett möte om Kulturhuset, insåg jag att de aktiva i föreningslivet och kommunen behövde en plan för hur kulturen skulle utvecklas istället för ett hus just nu. Även om ett kulturhus var något som partiet tidigare plockat upp från utredningar som gjorts för ”Plan för Sala stad”. Inget är svartvitt i politiken eller rött eller blått, det är precis som överallt annars, det gäller att lyssna och förstå. Det är därför som man har 2 öron och en mun.Oj, det blev långt! FÖRLÅT!
Tjugoåtta.
Året är 2013, vårt samarbete med de rödgröna har precis spruckit, Karlsson Spools varslar alla anställda i stort sett och jag blir av med både de fasta uppdragen och jobbet. Farmor börjar bli dålig, trött och orkeslös. Jag åker till henne i stort sett varje dag för att hälsa på. Vet inte riktigt om jag ska berätta för henne om vad som hänt, då jag inte vill oroa henne. Allehanda ringer och vill göra reportage om mitt varsel, facket strular och jag håller på att bli arbetslös. Arrrghhh! Vad har jag gjort???!!! Men en av mina arbetskamrater som tidigare slutat på Karlssons hjälper mig, jag får jobb i Enköping efter att jag sökt jobb öppet på Facebook, för att se om det är möjligt. Jag har sådan tur så jag nästan skäms. Sari drar en lättnande suck, när jag berättar att jag fått jobb i Enköping. Jag fortsätter nu jobba politiskt och har hittat en arbetsgivare som OK med att man jobbar så mycket man kan. Nu får jag lära mig hur det är att vara offentlig person och oppositionsledare. I juni 2013 väljer partiet mig till partiledare och jag tackar ja. Jag vill fortsätta jobba med politiken, jag älskar diskussionerna, tankarna, att möta nya människor och nya tankar. I september kommer nästa smäll. Farmor är döende. Farmor, min älskade bästa vän, som vet allt om mig, som precis som farfar alltid funnits vid min sida och tröstat mig när jag varit som mest nere. Jag är hos henne i stort sett varje dag, både när hon är på äldreboendet i Västerfärnebo och när hon ligger för döden i Västerås. Jag kramar henne, håller hennes hand när hon ligger där med syrgasmasken och kippar efter andan. Farmors kropp vill inte längre ta in tillräckligt med syre. Hela familjen sitter en hel natt vid hennes sida för att hon inte ska dö ensam, men hon somnar inte in. Hon har svårt att prata p g a syrebristen, men sätter sig upp och säger Alice Westman, Rosendal, upp i himlen, aldrig! Hon kämpar sig igenom några dagar till men sen tar hon sista flyget. Hon somnar in när om sover på natten. mitt hjärta brister. Sari och Ebba försöker trösta mig, men det tar lång tid innan det börjar läka, om det någonsin gör det. En vecka senare dör morfar plötsligt på min födelsedag. Morfar som jag inte ens har hunnit skriva om. Han träffade kärleken i Dalarna efter att mormor hade dött och dog vid hennes sida. Det var ett tufft år helt enkelt. Mamma och Pappa går igenom sin egen sorg, även syrran. Men tillsammans tar vi igenom oss det. Vi är alla tacksamma för att året är över.
Tjugonio.
Nu har ni fått ta del av en del glimtar ur mitt liv, ungefär så där som man gör när man nästan dör. Snabba bilder ur ens liv rabblas upp i snabb takt. Min tanke var att dela med mig av hur jag sett mitt liv som mig själv. Jag har många minnen kvar som jag inte tagit med, alla danskvällar med Emma-Sara på räkis, vår roliga tid tillsammans, jag, Emma-Sara, Lotta, Petra. Alla roliga minnen med min tjejkompisar i Dalarna, där vi röjde järnet i Borlänge och Falun och busade med att slå vad om vi kunde bada i alla fontäner i Borlänge. Minns att det slutade med en trasig fot, då någon hade kastat en glasflaska i en av fontänerna. Alla uppbrott och förälskelser och kärlekar innan Sari, lämnar jag inte ut. De vet vilka de är och jag har känt kärlek till många människor i mitt liv. Kärlek för mig är en känsla, som gör dig varm och glad och längtansfull och i mitt fall lojal. Jag är så tacksam för alla mina vänner både de som följt mig under åren, de som funnits nära en tid och de som hälsat på en stund. För mig är vänskap att vara de vi är tillsammans och jag vill tacka Magnus Jacobsson för att han har startat den här sidan. Tack till alla medsommarpratare som jag följt denna sommar! Vilken strålande idé! Tack till alla er som orkat läsa mina inlägg! KÄRLEK till er alla! Jag tillägnar detta inlägg till min partner in life, Sari, med hennes favoritlåt!
Trettio.
Tänker avsluta med ett långt inlägg, så håll i er och ta fram glasögonen. Jag är Hanna Westman, ordförande i Salas Bästa, mamma till Ebba, fru till Sari och allt i allo på ett familjeföretag i Enköping. Jag har valt att leva mitt liv som det ser ut idag och jag har bestämt mig att lägga min energi på att göra Sala till Sveriges bästa plats att leva och bo i. Varför inte? Jag tror på mänskligheten, även om den är hård kall och elak, egoistisk och förbannat dum ibland.
Genom de kriser som jag genomgått under mina år och under de glada dagar som jag har haft har människor när man minst anat det alltid visat kärlek på ett eller annat sätt. Jag tror att vi tillsammans kan samla tillräckligt med kärlek och visa vänskap och på så sätt göra vad vi vill.
Min kloka farfar sa till mig som liten, om någon är dum ska du alltid försvara dig, men slå aldrig först. Min kloka farmor sa, tänk alltid på att vara snäll, för då är folk snälla tillbaka. Jag försöker lära min dotter de 5 viktigaste orden, 1. Tack, 2. Varsegod, 3. Hej, 4. Hejdå 5. Förlåt. Dessa ord har hjälpt mig att både få vänner för livet och att träffa nya bekanta och behålla gamla. Om vi behandlar varandra med respekt, d v s låter alla få vara den de är och ser det bästa i varje person istället för det sämsta, finns det stora möjligheter för mänskligheten. Det tänker jag fortsätta predika i politiken, om det gör mig till vänster eller höger har jag ingen aning om. I min värld, där jag försöker se det bästa i varje person, finns det bra bitar hos alla, t o m mina politiska motståndare. Jag vet inte om jag är den mest lämpade för uppgiften, d v s att arbeta för Salas Bästa, men jag lovar att jag tänker försöka. Jag är fortfarande Hanna som spelade fotboll i Sala FF och Ransta IK, älskar Bonjovi och Leksand, spelade trumpet så att grannarna fick ont i öronen. Fann kärleken i ett par gröna ögon för 17 år sedan. Jag är den jag är och nu vet ni lite vem jag är.
Jag önskar er alla en fortsatt trevlig sommar! K R A M
Jag avslutar min dag med min och Ebbas favoritlåt! Bönjövi. Det finns inget annat band som lyckats få till så träffsäkra och uppmuntrande texter, precis när jag behövt dem!
Trettioett.
Här kommer mitt extra nummer…. Jag kände efter att ha läst alla inlägg att jag hade missat en stor person i mitt liv. Min syster, hon har alltid stått vid min sida och få stå ut med mycket! Inte nog med att vi är ganska lika till utseendet, så folk tar fel på oss, men hon är den vän som följt mig längst! Älskar dig Emma! Denna låt är till dig! Tack mamma och pappa för att hon och jag finns
