1 Good Vibrations
En gång var singlar viktiga.
Som när ett litet skivbolag som hette Stiff släppte den ena geniala poplåten efter den andra på singlar. ”If it ain’t stiff it ain’t worth a fuck” var den kaxiga devisen.
I början Nick Lowe, Elvis Costello, The Damned, Richard Hell och senare till exempel Kirsty MacColl och Ian Dury.
När Stiff inte var lika hett längre och vi letade efter “nästa Stiff” kom ett skivbolag från Nordirland som hette Good Vibrations.
Deras bästa band hette The Undertones och i ett hopvikt vitt papper låg deras första skiva, en EP med framför allt fantastiska så-är-det-att-vara-ung-låten ”Teenage Kicks”.
Några år senare hade de stora bolagen återhämtat sig, tagit kontrollen igen, och The Undertones var på Sire.
Fast de var lika bra ändå.
Bland annat gjorde de en av tidernas bästa sommarlåtar.
Jag skrev så här om den i Expressen:
The Undertones – ”Here Comes the Summer”
2) Intro
Gomorron vänner, och alla jag ännu inte känner.
Jag är Enköpingsbo och hittade hit till gruppen genom Pugh Örjan Pettersson, och har njutit av alla dessa fantastiska Sommarpratare under snart en månad, ni har verkligen förgyllt min sommar.
Så otroligt roligt det har varit att följa er. Och tack i förskott till er som återstår. Tack, alla!
(Bland de fantastiska finns min hustrus systers fästmans pappas hustru och hennes dotter, men vi känner inte varandra trots den nära relationen 😉 ).
Var ska man sätta sig för ett sommarprat? Frukostbordet, sommarstugan, skogsbacke, fiket utanför lokala vinylhandlaren…nej, det får bli trista alternativet, vid fasta datorn i vanliga skrivarhörnan.
Jag tänkte göra det enkelt för mig. Det blir en röra av Vem-är-jag, Musik-jag-mött och storys från jobb och privatliv.
Del Amitri: ”Not Where It’s At”
3) Basfakta
Okej, vi drar lite basfakta först.
Jag är född på Karolinska i Stockholm hösten 1958.
Levde första fyra åren i Sundbyberg, familjen flyttade till Kallhäll (Järfälla) julen 1962.
Gick alla skolåren i Järfälla, flyttade in till Stockholm efter lumpen, jobbade på Expressen först som journalist, sedan som grafiker, var ute och reste ganska mycket i slutet av 80-talet, slutade på DN/Expressen 1992 och började på Enköpings-Posten på deltid samma år.
Träffade Charlotte där, flyttade till Enköping 2000, vi har dottern Jonna, nu 12 år, och jag har fyra vuxna bonusbarn (Hej, Mimmi, Jasmine och Max – samt Jesper som vägrar FB;) ).
Vi bor en dryg mil norr om Enköping, ute på landet, med hundar, katter, hästar, kanin, hus och tomt och…ja, det finns att göra.
Idag arbetar jag på Enköpings-Posten som sportjournalist på heltid och prövar mig fram som politisk krönikör med en sida i veckan där jag försöker beröra något av det som det pratas om på stan.
Så. Då är jag redo. Är ni?
The Impressions ”People get ready”
4) En kärlek att lita på – men inte än
När jag var sex år gammal och gick på lekis sjöng jag för första gången med i en poprefräng (utan att fatta nåt, förstås). När de andra gossarna skrek ”schlafsjo jä jä jä” så gjorde jag det också.
Det var min första kontakt med popmusiken.
Men det var inte kärlek vid första ögonkastet. (Eller kan man säga ”öronkastet”?)
Det tog några år innan den kärleken blossade upp. Sedan har den varit som kärlekar ofta är – ibland enormt heta (70- och 80-talet), ibland ganska svala (90-talet, 00-talet), men när hon, musiken, verkligen behövs så finns hon alltid där.
Och det var, som sagt, här allting började:
5) Hundfolk – hallå!
Vi avbryter dagens sommarprat för ett viktigt meddelande…nja, kanske inte viktigt, jo, viktigt för mig. Därför slänger jag in det här, fast det kanske inte är rätt forum…eller så är det helt rätt, för jag har kommit att tycka om och lita på TLOTD:s medlemmar.
Vi har en hundkille, kastrerad 1,5 år, hälften bordercollie, hälften schäfer, som behöver ett hem, åtminstone för en tid. Vi har inte den tid som krävs. Med mycket kärlek är Bino världens underbaraste hund, understimulerad beter han sig tokigt.
Inboxa mig om du är intresserad eller har tips om någon som skulle kunna vara.
Bino är inte två-hövdad.
Roky Erickson – ”Two-headed dog”
6) Radion som (nästan!) alltid stod på
Åter till ordinarie sommarprat:
Radion stod alltid på i köket.
Radioapparater gjorde det på 60-talet.
En liten transistor med antenner som man ibland fick rikta om.
Radioveckan hade sina fasta punkter, man visste vilken tid det var ”Sveriges Bilradio”, ”Det ska vi fira”, när Gnesta-Kalle presenterade ”Våra favoriter” och när Bertil Perrolf spelade ”Skivor till kaffet”.
Men på kvällen när presentatören sa ”…och här kommer Pop 65 med Klas Burling”, då var det alltid någon vuxen som sa:
– Det här vill vi väl inte lyssna på.
Och det var absolut inte menat som en fråga, för exakt samtidigt stängdes radion av.
Därför skulle det dröja länge innan jag började ana allt det där fantastiska som gömdes i den avstängda radion.
Som den här:
7) Barnadrömmar, gräsplättar och snöhögar som målstolpar
Som liten gosse drömde jag väl om att bli fotbollsspelare och…inte så mycket mera.
Fanns det en gräsplätt hittade vi en boll (typ) att spela med. Fanns det en boll hittade vi en gräsplätt (eller grus-) att spela på.
Ena laget tog av sig tröjorna så hade man målstolpar.
På vintern var vägen i villasamhället vår hockeyplan, mössor eller snöhögar var mål tills vi fick hjälp att snickra ihop ett ”riktigt” mål och hänga jutesäckar som nät.
Tyvärr fanns det några bilister som tyckte att de hade rätt att passera rakt över planen 😉
När vi ändå pratar barndom måste jag få spela den mest underbara sång som finns om de unga årens små inblickar i vuxenvärlden.
David Forman – Dream of a child
8) En svunnen värld
Vi skyndar på lite. Alltså, ingen kommer att orka läsa allt jag skriver, men jag öser på så kanske någon läser något, typ…
Hoppas att ni förstår hur länge sen det var som jag växte upp.
Några kanske minns?
En kanal på teven. Svartvitt, förstås.
Bara polerade vuxenprogram. Inget farligt alls. Ingen spänning, inga heta känslor, städat skulle det vara.
Sommarloven var långa. Mina föräldrar var lärare och två månader varje sommar hyrde vi ett gammalt hus i sydöstra Värmland.
Där fanns ingen el och vattnet hämtades i brunnen. Kylskåpet gick på gasol. På kvällarna spelade vi kort i fotogenlampans ljus.
Hyran betalade vi bland annat genom att hjälpa till med höskörden. Åka hölass bakom häst var speciellt.
Tre-fyra kor som råmade i ladugården och mjölkades för hand varje morgon. Jag brukade få gå dit och hämta mjölk i en tvåliterskanna. Mjölken var fortfarande spenvarm när jag kom hem.
En miljon år sedan, minst.
Stevie Wonder ”Yester-Me, Yester-You, Yester-Day”
9) Första egna skivorna
Jag hade bara haft en stor kärlek dittills. Den hette fotboll. Åtta år gammal kunde jag namnet på nästan varenda spelare i VM 1966.
Men 1967 dundrade musiken in i mitt liv.
Nu hade jag två kärlekar.
Min första singel var Hep Stars “Malaika” med “It’s nice to be back” på andra sidan.
På nioårsdagen fick jag en sån där grammofon med högtalare i locket som pojkar fick då.
Och – så fantastiskt mycket det fanns att upptäcka.
The Beatles låg liksom närmast till hands.
Eftersom det var ”Yesterday” och ”Yellow submarine” som spelades oftast av Beatleslåtarna i melodiradion tyckte nog de flesta vuxna att en nioåring kunde få lyssna på ”dom där långhåriga” utan att det fanns allvarlig risk för att han skulle bli ”en sån där”.
Bland de första upptäckterna som nioåringen gjorde var att sången vi hade sjungit på lekis, ”Schlafsjo jä jä jä” egentligen hette ”She loves you”.
Året efter, 1968, fick jag ”Hey Jude”-singeln. Jag lyssnade mest på baksidan ”Revolution”
På Hep Stars-singeln var baksidan bäst. Benny hade upptäckt vad högerhanden kunde göra långt där ute på diskanten – det skulle han göra fulländning av i ABBA:
Hep Stars ”It’s nice to be back”
10) Ungdomsgårdens musik
Sådär…tillbaka…det kom en del emellan…men nu fortsätter jag sommarprata/skriva:
Första albumet jag köpte för egna pengar var Creedence Clearwater Revivals ”Cosmo’s factory” – men vi återkommer till dem och John Fogerty senare.
För nu, mina vänner, gled 60-tal över i 70-tal och jag började alltmer upptäcka den musik för oss unga som gjorts utan ett sneglande öga mot vad våra föräldrar skulle tycka.
Tidigare hade maktapparaten – den där mystiska massan som så ofta lägger sig som en blöt filt över det som avviker för mycket från idealet – sett till att sånt gömts undan för mig.
För det är klart att 60-talet hade gett oss en enorm mängd bra musik, problemet var bara att vi var många i min generation som bara hörde det tvättade och prydliga.
Kanske är det därför jag tycker synd om alla dem som i dag får sin musiksmak från Disney Channel och radiokanaler som kör samma 20-30 låtar på repeat. Den blöta filten har blivit ännu tyngre.
Fast på ungdomsgården i Kallhäll hade några år äldre discjockeys som Hans ”Toots” Zander och Kim Segercrantz letat längre ner i skivbackarna än vi yngre hade gjort.
Där blandades senaste hits med klassiker och för mig var det ingen skillnad för jag hade inte hört klassikerna förut. (Klassikerna var två-tre år gamla, kanske fyra-fem till och med…)
Steppenwolf körde Kim och Toots ofta. Lou Reeds ”Vicious” hörde jag första gången där och älskade den vassa gitarren – fick man göra så?!
11) Då: mästerverk. Nu: utslitna – men fortfarande mästerverk
De anföll ungefär samtidigt, Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin.
Den som gett ut senaste albumet var bäst.
I dag känns det märkligt att det finns en första gång då man hörde ”Smoke on the water”-introt, en gång när ”Stairway to heaven” var ett modernt mästerverk och inte en av historiens mest sönderspelade låtar.
I motsats till mycket annat från den här tiden har de här grupperna hållit genom åren. Annat känns otroligt mossigt, men det här är fortfarande lika bra:
Black Sabbath: ”Sabbath Bloody Sabbath”
12) Radio Luxemburg ur en lådradio
Jag hade förstås lika gärna kunnat spela till exempel Deep Purple eller Led Zeppelin. Vi ska för övrigt återkomma till Deep Purple – eller åtminstone Ritchie Blackmore och Rainbow – lite senare.
Men nu till kapitel 12.
Vi har kommit till första hälften av 1970-talet
Det brukade dröja en vecka eller två innan musiken kom från England till Sverige.
Skivor som det stod om i vecko-tabloiden New Musical Express fick vi vänta på.
Men det fanns ett sätt att höra dem: Radio Luxemburg på mellanvåg.
Våglängden var 208. Helt bedrövliga ljudförhållanden med nutida mått, men då var det stort att kunna ha koll i förväg.
Tisdagskvällar 21.00 sändes singellistan. Det var en säljlista, men de hade något system där låtar på väg upp premierades och tvärtom för dem som var på väg ner.
Gamla radioapparater, modell större trälåda, gav bäst mottagning.
I övervåningen på det lilla sommarhuset i södra Värmland lät det faktiskt helt okej.
Fast en 14-årig skolgrabb som inte hört så mycket musik och inte var någon superstjärna på engelska hade ibland svårt att förstå vad som sades och sjöngs i bruset.
Jag trodde till exempel att Eric Claptons (version av) ”I shot the sheriff” hette ”Dry sack the sherry” och det dröjde länge innan jag fattade att Mott the Hooples snabbklättrande hit inte alls handlade om Mick Jagger och Rolling Stones utan hette ”Roll Away the Stone”. (Att Clapton bara gjorde en Marley-cover hade jag således ingen koll på heller)
Jag förde noggrann statistik, skrev upp varje lista, hur låtarna rörde sig på listan och gjorde en egen tio-i-topp-lista av de 20 på listan.
Pärmen finns väl kvar någonstans. Jag tror att 10cc:s ”Wall Street Shuffle” var den som toppade min egen tio-i-topp längst.
Den här hängde med länge också:
Brownsville Station – ”Smokin’ In the Boys Room”
13) Lyckliga partyår
Gymnasieår var partyår.
På Systembolaget kostade en flaska vitt, Beyaz eller Villa Franca, 8,75 kr och det var inte svårt att få någon filur på väg in att köpa ut en flaska eller två åt oss.
Mellanölet levde. Någon bestämde att man skulle ha hjälm då man körde moped. Lät larvigt, tyckte vi. Hjälm för cyklister hade låtit som ett skämt.
Att högstadieskolan hade rökruta för sina elever var heller inget konstigt. Smokin’ in the boy’s room, som sagt.
Det finns massor – massor! – av låtar från den tiden som jag bara behöver höra första tre sekunderna av för att kunna säga både artist och titel. Men be mig försöka känna igen något nutida – nix funkar inte. När resten av familjen sjungit med i texten långt in i andra versen undrar jag ”Det är Lady Gaga, va?”, och då suckar 12-åriga dottern Jonna högt: ”Pappa, det är Rihanna, det vet väl alla”.
Jag vet inte varför det är så mycket lättare att komma ihåg musiken man lyssnar på när man har sina unga partyår.
Nu, 40 år senare, inser jag att det var oerhört lyckliga år. Det jag då såg som problem var banaliteter och det jag såg som vardag var skratt och kompisar och fest. Inga krav, inga skyldigheter.
Konstigt att jag firade att det tog slut.
Här är en låt som gick varm på skolfesten i Jakobsbergsskolan våren 1975. Låttiteln var en berättigad fråga.
Bo Donaldson ”Who do you think you are”
14a) Inte som Dylan tänkt sig
Ska snart i väg en timme eller två, så jag skriver av mig lite…
Här är sista inlägget före matrasten.
När jag kommer tillbaka lämnar vi ungdomen och tar klivet in i vuxenvärlden.
En del musik älskar jag av det enklaste skälet – den är så jäkla bra.
Sen finns det musik som fått ett hundradubblat värde på grund av att jag associerar den till någon speciell situation.
Ta Bob Dylans ”Lay lady lay” till exempel.
Den tar nu och för alltid bitterljuva nostalgiska känslor upp till ytan, betyder för mig mer än allt annat som Dylan gjort – och det är verkligen inte för att det är det bästa han gjort, för det är det inte.
Nu tänker vi oss sjuttiotal, tidig morgon gryr utanför fönstren, hemma-hos-festen i en villa i Jakobsberg är över, men vi är några som blivit kvar.
Vi har somnat där det funnits plats.
Jag ligger i soffan i vardagsrummet.
Alldeles intill, på det som varit dansgolv under kvällen (matbordet står fortfarande undanskjutet i hörnet) dansar Hon.
Hon med stort H, kvinnan – eller flickan var det ju, vi var mitt i tonåren – och Hon dansar, dansar med honom, han som vi i grabbgänget i vår stora vänlighet låtit följt med, han hör ju inte alls till oss egentligen.
Hon, som jag tycker är det mest fantastiskt vackra som finns, dansar med honom.
Dansar är väl inte rätta ordet, de rör sig nog knappt, men där står de, omfamnande på dansgolvet.
Ur stereons högtalare hörs Bob Dylans röst och jag glömmer det aldrig.
14b)
70-talet. Det räcker så
15a) Olssons popsida
På den tiden, tidigt 1970-tal, skrev inte svenska dagstidningar om sån där pop-musik. Det var Lill-Babs och knätofs och jazzmusik.
Expressen värvade 1973 en 24-åring från tidningen Arbetet i Skåne. Hans namn var Mats Olsson och han skapade den nya svenska popjournalistiken.
Från början delade hans popartiklar sida med jazzen, men ganska snart tog Olsson över.
Expressen började med en hel sida i veckan som handlade om den där popen.
Tänk – en hel sida i veckan.
Olssons popsida på lördagar.
Han skrev om känslor, han hyllade och hånade med samma passion och berättade om artister jag inte hört förut. Många hatade det. Jag älskade det.
Varje lördag cyklade jag till kiosken och köpte Expressen, slog upp popsidan bara för att kolla lite snabbt vad den handlade om, men blev stående vid cykeln och läste hela sidan innan jag trampade hem med Expressen på pakethållaren.
Olsson rekommenderade musik jag aldrig hört talas om förut.
Som Kursaal Flyers till exempel. Eller Brinsley Schwarz.
Brinsley Schwarz – ”I’ve cried my last tear”
15a) Ett brev som ändrade min livsbana
Man planerar och organiserar och väljer hur man vill att livet ska se ut.
Ibland fungerar det.
Lika ofta är det slumpen som avgör.
Som ett kortspel, det är bra att vara smart, men det skadar inte att få trumf på hand ibland också.
Ju fler gånger man spelar, desto större chans att få en färgstege och desto större risk att åka på oönskade smällar.
Jag har valt att sällan eller aldrig chansa. Tagit den lugna och trygga vägen. Fegisvarianten.
Trots det har jag haft tur med korten ett par gånger.
Som den gången när ett infall och ett brev ändrade hela min livsbana.
Jag var 17 år, hemma från gymnasiet omåttligt förkyld. Hade just köpt lägenhet och satt ensam i den lilla ettan på Kopparvägen i Kallhäll och på stereon snurrade den här:
Ian Gomm ”Man on the mountain”
15b ) Första steget in i mediavärlden
Brevet adresserades till Mats Olsson på Expressen.
Jag skrev några rader om vad jag tyckte om, klagade lite kaxigt på att han missat skriva om Ian Gomms senaste och rekommenderade annat.
Det här var ju långt, långt innan det fanns mail. Det var ett äkta brev.
Jag vågade inte underteckna med eget namn, men la ändå brevet på lådan.
Och jag lovar, den chocken, den knytnäven rakt i magen jag kände två dagar senare när jag cyklat till Pressbyrån, bläddrat fram Popsidan – och såg mina egna ord, från början till slut, där i tidningen, på den heliga Popsidan…känslan sitter fortfarande kvar någonstans i själen. Magi.
Jag fortsatte att skriva brev till Olsson. Anonymt.
Men när han i tidningen skrev att han ville ha kontakt med mig träffades vi och på stående fot fick jag i uppdrag att skriva några skivrecensioner.
Det kunde jag absolut inte, men gjorde det i alla fall.
38 år har gått sedan dess.
Hela tiden har jag jobbat med media i lite olika former.
Men…
… om jag inte varit så förkyld, stannat hemma, skrivit brev, faktiskt lagt brevet på lådan – hur hade mitt liv sett ut då?
Det går ju inte att veta, men att Olsson vågade låta en yngling med betydligt mer vilja än kunnande skriva i tidningen, det betydde allt för mig.
Olssons typ av journalistik hade inte setts förut i svensk press. Han återkom gång efter gång till sina favoriter. Det handlade inte längre om att sjunga så rent som möjligt eller att spela så många toner som möjligt på kortast tid.
Bland dem Olsson hyllade allra mest var Doug Sahm och Sir Douglas Quintet.
Sir Douglas Quintet ”The Rains Came ”
16a) ”…utanför sitt hem i New York”
Mitt första jobb var – två jobb. Båda i Stockholm.
Jag tog 05.10-tåget från Kallhäll in till stan där jag jobbade som brevbärare.
Det jobbet var klart när utdelningen var klar, nånstans mellan 10.30 och 12.30.
På eftermiddagen hängde jag bakpå lastbilarna som körde ut kvällstidningarna till kioskerna i Stockholm. Fullkomligt livsfarligt – helt oskyddad på ett litet steg längst bak for vi genom Stockholmstrafiken.
Postjobbet gav naturligtvis mer i lön. (Jag läste Bukowski förstås, för det fanns ett antal Henry Chinaski runt omkring mig där.)
Vi började tidigt, 05.50.
Morgonen den 9 december 1980 stod jag och sorterade post. Jag kunde alla postnummer i innerstan och minns dem fortfarande; Stora Hoparegränd? 111 30. Kungsgatan 18? 111 35 osv.
Fast den här morgonen var annorlunda.
Radion stod på i högtalarna.
06.00. Morgonnyheterna.
Min lilla ombonade värld som aldrig sett någon ondska skakades om totalt när nyhetsuppläsaren sade:
”God morgon, klockan är sex, här är Ekot: Den förre Beatlesmedlemmen John Lennon sköts tidigt i morse, svensk tid, ihjäl utanför sitt hem i New York”.
John Lennon: ”(Just like) Starting over”
16b) En mörk dag.
17) Hey-ho, let’s go
Alltså…jag har nog tappat räkningen, men vi säger att det är kapitel 17 nu…
Vårvintern 1980.
Chartervecka i London.
Ser musik varje kväll. Första kvällen är bäst.
Är där tidigt, lång kö, kommer in.
Trångt. Mer trångt.
Snart är det läskigt knökfullt.
Scenen är fortfarande tom, men publiken hoppar till musiken från högtalarna.
Alla står tätt packade. När horden rör sig följer man med, vare sig man vill eller inte. Lyfta armarna går inte.
Musiken stängs av. Fortfarande lika trångt.
Det börjar bli otäckt.
Då hörs en sång i publikmassan.
Först hör jag bara melodin, Auld Lang Syne känner jag igen.
Allsången blir starkare och jag hör orden de sjunger också:
“Stand still, you lot, stand still”.
Och det fungerar.
Alla lugnar ner sig, trycket minskar, det går i alla fall att tränga sig bakåt.
Tills den där långa kritvita står där på scenen, greppar micken och vrålar “Hey-ho, Lets go”. Herrejössesjäklar så de vänder uppochner på hela huset.
Nu hjälper inga allsånger, inga regler gäller, galenskapen har inga gränser, men det är en glad galenskap.
Än i dag, drygt 30 år senare, tycker jag att Ramones konsert på Rainbow är den bästa jag varit på.
17b) Mer Ramones
Jag missade den legendariska Ramoneskonserten på Jarlateatern, men såg dem första gången på Domino vid Hornstull 1979.
Bara därför tar vi en till på Ramonestemat 😉
Amy Rigby – ”Dancin’ With Joey Ramone”
18a) Skivaffär i Stockholm
1971 hade SL infört 50-kortet som man kunde åka hur mycket som helst för och jag brukade ta tåget från förorten till Stockholm för att handla i skivaffärer.
I mitten av 1970-talet hade jag börjat arbeta på Posten i Stockholm som brevbärare på lördagar och hade råd.
Woolfi’s på Gamla Brogatan först. Udda saker som Can, Amon Düül och Gung Ho följde av någon anledning med hem därifrån. Idag kan jag inte lyssna på eländet.
Skivaffären Skivfabriken låg på Birger Jarlsgatan. Där jobbade Stefan Jacobson. Han var en av dem som guidade mig rätt, jag lämnade det sega iskalla och återfann musik med passion. Snart öppnade Stefan en egen singelavdelning i en källarlokal intill.
En ny musikvärld öppnade sig. Det fanns så mycket mer än de där låtarna som låg på Tio i topp.
Jag stod där nästan varje lördag och gick igenom veckans singelleveranser.
Singlar. Ja, jäklar.
Här är en till som tydligen är singel
Joe Jackson ”Is she really going out with him”
18b) Skivaffär i Stockholm
Men, så tiden bara rusar iväg…äh jag publicerar och ni sorterar väl ut om ni orkar läsa nåt
När Stefan Jacobson 1979 öppnade egen skivbutik med Calle Eklund hängde jag där i stället för på Skivfabriken.
Jag stod där nästan varenda dag. Jag var där så ofta att jag emellanåt hoppade in bakom disken och sålde skivor.
Butiken hette Pet Sounds och låg på Jakobsbergsgatan.
I dag är den (en av?) Stockholms äldsta och (definitivt) den högst ansedda av alla skivbutiker och ligger sedan många år på söder. Bland det sista som den unike Lennart Persson gjorde innan han gick bort var att skriva boken om Pet Sounds. Läs den gärna.
Många i musikbranschen gillade att hänga på Pet Sounds. Lundell och Reeperbahn kunde man ofta hitta på det lilla kontoret en halvtrappa upp.
I högtalarna hördes ofta Neil Young.
Neil Young ”Only love can break your heart”
19) Först intervjuerna
Jag fick allt fler uppdrag för Expressen i början av 80-talet. Mer än bara skivrecensioner, alltså.
Första intervjun jag gjorde var med Janne Andersson, Mona Sahlins bror, som hade ett band kallat Japop. Den funkade väl sådär lagom, det blev ingen katastrof i alla fall, för han var snäll och såg till att säga det jag behövde ha.
Fast sen skickades jag på presskonferens för att prata med Moon Martin.
Stikkan Andersons dotter Marie, som nu är fru Ledin, var pressansvarig och introducerade oss, sex journalister och mr Martin. Vi satt runt ett bord och jag var stel av nervositet. Vågade inte ställa en fråga.
Men efter några fler intervjuer började tunghäftan lossna. Det går att prata med artister som är så kallade kändisar utan att man behöver skaka i knäna, upptäckte jag.
En heldag med Nick Lowe blev min första hela Popsida i Expressen.
20) One love – Marley på Grönan
Jag har funderat hundra gånger på vem jag var där med, men kommer inte på vem hon var.
Reggae hade blivit inne och ”alla” skulle till den Grönan den kvällen.
80-talets första sommar var mild och ljum. Jag hade flyttat till Stockholm, bodde på Birkagatan, hade gett 125.000 för en etta, och livet lekte. Ung, fri, tjänade bra, trivdes med jobb och privatliv. Hade börjat utforska lite utanför mina gamla musik-ramar.
På Expressen hade Mats Olsson sedan några år fått sällskap av Erik Hörnfeldt som popskribent. Jag var ute i periferin och skrev lite konsert- och skivrecensioner och gjorde enstaka intervjuer.
Erik Hörnfeldt blev senare kommunikationschef för mobiloperatören Tre, var med och lyfte dem från kris till det framgångsrika företag han lämnade i våras.
Han vågade stå för något eget i musikväg. Så här efteråt inser jag att det måste ha krävts en del av honom för att inte ta rygg på den hyllade Olsson utan gå sin egen väg.
Erik skrev mycket om reggae. Någon på tidningen fattade reggaens popularitet och lät honom ta ut svängarna rejält.
Jag är helt övertygad om att det var ett av skälen till att så många sökte sig till Grönan den kvällen.
Ingen ville missa Bob Marley. Han hade varit där förut och byggt upp ett rykte.
Vi var där i god tid. Spelade ingen roll. Det var alla andra också.
Hon och jag trängde oss fram till en plats lite vid sidan där det faktiskt gick att både höra och se.
32.000 betalade inträde den kvällen.
Det sägs att 35.000 var där.
Jag har ingen aning, men hur många vi än var så fungerade det. Hög stämning och allt sånt, men lugnt ändå.
Det publikrekordet kommer aldrig att slås. Idag drar Grönan gränsen vid 23.000. (och nu tänder vi tändarna…eller mobiltelefonerna om ni hör till den generationen).
Bob Marley – ”Turn your lights down low”
21) Hyrde lägenhet – och skivsamling
När Pop-Olsson flyttade till New York hyrde jag hans lägenhet.
Fin lägenhet – och ännu finare skivsamling.
Det var där jag lärde mig att leta långt tillbaka, 40-tal, 50-tal. Rötter.
I dag lyssnar jag oftare på musik från före 1970 än efter, faktiskt.
Wynonie Harris ”Bloodshot eyes”
22a) Hånad…
Och nu ska det handla om den här bilden:
Somewhere over the Rainbow…
22b) Hånad av Blackmore
Jag är ju skyldig storyn om Ritchie Blackmore. Vi skulle ju återkomma till honom, sa jag tidigare i dag.
Att skriva för en stor tidning var en fantastisk upplevelse för en ung man som nyss fyllt 20.
En fördel var alla gratisskivor – nackdelen var att de skulle recenseras. Att stanna hemma för att lyssna på musik jag inte ens gillade i stället för att se den där fotbollsmatchen eller besöka den nya krogen var ju inte jätteroligt.
Konsertrecensioner gjorde jag också.
Ofta var det kvällar när det var flera konserter samtidigt i Stockholm. Och jag fick, förstås, den minst intressanta.
Därför missade jag Springsteens (andra) konsert på Hovet 1981. Möjligen var det Cheap Trick på Göta Lejon jag såg den kvällen, men jag är inte säker.
Likadant var det när Rainbow kom till Sverige. De skulle också spela på Hovet och hade nye sångaren Graham Bonnet med sig. Honom gillade jag inte, men jag hade gärna sett konserten i alla fall.
Fast jag skickades till någon annan konsert den kvällen (att konserter skulle recenseras var en självklarhet på den tiden).
I en inför-artikel skrev jag något negativt om Rainbow, att de tappat trycket, blivit gamla, nåt om Bonnet kanske, men tänkte inte mer på det.
Inte förrän dagen efter konserten då jag fick se bilderna.
Där stod Bonnet och Blackmore på scenen mitt under konserten inför alla tusentals på Hovet med tidningen i handen och frågade efter mig. (se bilden 22a)
”Vem skrev den här skiten?” ”Törs du ställa dig upp?” hade de sagt, fick jag höra.
När jag inte varit där hade de ändå sagt: ”Den här låten spelar vi för dig!”
Och så spelade de den här:
23) Jag, en Squeezemedlem?
(Den här storyn berättas inte minst för Patrik Bjerketun och Pugh Örjan Pettersson, tack för att ni påminde om Staffan Schmidt).
Squeeze var i Stockholm våren 1982 för att vara med i teveprogrammet Måndagsbörsen.
Jonas Hallberg var den av programledarna som märktes mest. Han hade en del riktigt roliga intervjuer och några betydligt sämre.
En annan av programledarna, Staffan Schmidt, blev legendarisk av helt fel anledning när han intervjuade Warren Cann i Ultravox om deras nya hit ”Vienna”. Schmidt kallade låten för ”Venice” och försökte sedan klara sig undan…och det blev bara alltmer pinsamt: ”Jag tror jag sa att Venice är Venedig, det är naturligtvis Wien. Nu vet vi det, Venice är Wien, inte sant”.
TV-historia.
Men tillbaka till Squeeze.
Nu är vi på nattklubben Ritz på söder, det är kvällen före Måndagsbörsen och Squeeze har just gått av scenen.
Jag står backstage och pratar med några av bandets roadies. På engelska, förstås. En inte helt nykter Staffan Schmidt kommer fram och bryter in i samtalet. Råddarna avviker och där blir jag stående med Schmidt. Han fortsätter prata – på engelska.
Samtalet blir ungefär så här:
”Great gig” (säger han).
”Yes, very good” (svarar jag).
“I’m looking forward to tomorrow”
“Me too”
“Is there anything special you’d like?”
“Ah, well…”
“I mean, let me know and I’ll see what I can do”
“Well…” (lite förbryllad)
“What about after the show tomorrow?”
Och där, ungefär, förstår jag.
Herr Schmidt tror att jag är med i Squeeze.
“….ahmm couple of beers would be nice” är allt jag får ur mig.
Än i dag undrar jag vad som skulle ha hänt om jag inte varit så mesig, funnit mig snabbare i situationen och frågat efter något mer avancerat än ett par öl.
”Well, we won’t play unless you come dressed in drag”, typ.
24) En middag med Johnny Thunders
Johnny Thunders var jagad av de svenska tidningarna. Han var ju en sån där knarkande rockare som var ett dåligt föredöme för den fina svenska ungdomen, alltså måste han hudflås och bindas vid skampålen, enligt den tidens tidningsmoral.
Skivbolaget ville ändra den bilden och ringde mig. Jag var på Expressen då och de tyckte väl att jag var en beskedlig typ som säkert skulle kunna fås att skriva något snällt.
Vi träffades på restaurangen KB i Stockholm.
Vi fick in varsin stek och varsin öl.
”Vi käkar väl lite först”, sa han
”Okej”, sa jag.
Och vi åt.
Men han drack också.
På sitt eget sätt.
Han tog in en sexa konjak – och hällde den i sin öl.
Efter några klunkar tog han in en sexa till. Den hälldes också i ölen och han fortsatte dricka.
Jag tror han hällde i fem-sex konjaksglas medan han drack sin första öl.
Vi började prata, men det blev inte mycket vettigt sagt.
Fast när jag la ner pennan påpekade han det och ville att jag skulle fortsätta notera.
Jag vet faktiskt inte vad jag skrev medan han pratade.
Det jag minns honom säga är att han bara kunde skriva musik om han var hög på något. ”Det blir inte bra annars”.
Stackars människospillra.
Efter någon timme frågade han om jag kunde ordna fram kokain åt honom.
Då avbröt skivbolaget ”intervjun”.
Jag borde ha gjort det själv, men var för vek.
Någon tidningsartikel blev det inte heller. Nattchefen Ingvardsson på Expressen tyckte inte att den artikel jag skrev var något att ha. ”Ingen stuns i”, tror jag att den oemotsäglige chefen sa.
Eftersom ”You can’t put your arms around a memory” vore ett lite för lättköpt val här idag väljer jag en där den gode Johnny låter livskraftig.
Johnny Thunders/Heartbreakers ”One Track Mind”
25) Sedan kom vintern
Punkbandet Rude Kids beskrev jag med orden ”Skogen vore bra tyst om bara de fåglar sjöng, som sjunger bäst”. Det var inget jag kommit på själv, det var ett citat som jag lånade, det hängde på väggen på nöjesredaktionen.
Det var kanske inte så snällt, men passande, och Rude Kids-sångaren Böna gillade det.
Han brukade komma upp på tidningen och snacka, alltid lika framåt, fylld av idéer, positiv, snart skulle stora saker hända.
Vi var lika gamla, född 1958, och Böna var extremt lätt att snacka med så han kunde höra av sig av allra minsta anledning.
Och visst, Rude Kids gav ut skivor, blev uppmärksammade – gjorde man en låt som hette ”Raggare is a bunch of motherfuckers” fick man nog räkna med det – men inte var det musikalisk talang i mängd som skapade deras framgång.
De hade scendebuterat i Rågsved, spelat före Ebba Grön på punkkonsert. Senare hade de Noice som förband och i England råkade de själva bli förband till Madness.
De fick skivkontrakt – något som punkare inte kunde göra utan att få höra av andra punkare att de hade sålt sig – och den där framgången som snart skulle komma stod precis runt hörnet och nu var det inte bara Böna som sa att det var så.
Sedan kom vintern.
Hala vägar.
Böna körde Amazon.
I januari 1983 tog hans liv slut.
Böna blev 24 år.
Så varför berättar jag det här.
Vet inte riktigt.
Kanske för att det var första gången jag upplevde att någon i min egen ålder dog. Livet var inte evigt.
The Despised ”People who died”
26) En skånsk indier
Attans, bara en timme kvar…full fart framåt, alltså:
Konstigaste intervjun måste vara med Dr Bombay.
Han hade fått en hit med töntskojlåten ”Calcutta (taxi taxi taxi)”
Dittills hade han gjort intervjuer på någon sorts indisk engelska, men strax innan jag skulle träffa honom hade hans identitet avslöjats, han var en helt vanlig skåning, Jonny Jakobsen.
Det blev ungefär så här:
”Hej, vill du prata svenska eller engelska?” (sa jag)
”I only speak English” (tänk er att han pratar indisk engelska)
”Men du förstår mig”
“Yes…”
”Och är från Skåne…?”
”…hmmm…alltså, (säger han på skånska) skivbolaget vill att jag gör intervjuerna på engelska, är det okej med dig.”
”Yes, of course” (säger jag på indisk engelska) – ”How’s India these days?”
Typ så.
Ni ska slippa Dr Bombay.
I stället tar vi lite riktig musik.
Stiv Bators – ”It’s Cold Outside”
27) Ett sorgligt uppbrott
Jag är skyldig Magnus Jacobsson en Ryan Adams-story.
Klubben hette Studion och låg vid S:t Eriksplan i Stockholm.
Där skulle Ryan Adams spela, jag tror att det var med Whiskeytown under något av deras sista år. Kan det ha varit i mitten av 1990-talet?
Vi träffades i logen, som låg i källaren, vill jag minnas.
En del människor har man hundra procent ärliga samtal med från första till sista stund. Ryan Adams var en sån.
Inte minsta tunnaste skyddande hinna, nästan plågsamt öppen.
Han slogs med knarkmonstret. Klarade sig ifrån ett tag, men åkte dit igen, slog sig loss och hamnade i skiten igen.
I motsats till exempelvis Johnny Thunders visste han precis hur illa det kunde sluta. Han ville inte ta skiten, men kunde inte låta bli.
När vi träffades hade han varit ren en tid.
Han berättade om det han sa var det jävligaste som drogerna gjort honom.
Om tjejen som var hans mest älskade, den han kom tillbaka till när alla andra svikit, den som han levt med till och från i många år. En äkta soul mate.
Men så, en dag när han kom hem, hade hon åkt dit på det sataniska giftet igen.
Trots alla löften de gett varandra satt hon med näsan nedtryckt bland vita linor på köksbordet.
”Då insåg jag att jag var tvungen att kasta ut den jag älskade mest av allt ur mitt liv för att överleva själv”, sa han.
Det är fortfarande den allra mest sorgliga mening jag hört någon människa säga till mig.
Ryan Adams “This House Is Not For Sale”
28 a) Tills hon viker av runt hörnet
Som sagt, tempotempo, ni får väl läsa och lyssna när ni hinner.
Så djävulska uppbrott som Ryan Adams har jag sluppit.
Men av någon anledning har alltid breakup-låtar haft lätt att hitta till mitt musikhjärta.
De hör sällan ihop med någon speciell egen upplevelse, mer som påminnelse om de dagar eller veckor som de där känslorna tagit över varje vaken sekund.
De kan påminna om sånt som hände för länge länge sen.
Sånt som jag vill glömma, men ändå, på något vis, minnas.
Önskar att jag kunde skriva vackert om sånt här. Om att även den saknad som känns livsomvälvande ibland falnar till ett inget alls – och andra gånger sitter den kvar som en tagg i hjärtat i evigheters evighet.
Om vi idag råkade gå på samma sida av gatan och möttes skulle vi stanna och prata.
Om vi gick på olika sidor skulle jag nog titta väldigt mycket i skyltfönster tills faran var över.
Minnen från för länge sen dyker upp.
Dagarna på stranden. De långa promenaderna genom stan.
Men också den där hemska sista middagen.
Nej, jag blir nog stående vid skyltfönstret tills hon viker av runt hörnet där borta.
Joe Hinton ”Funny how time slips away”
28 b) Mer break-up
Som sagt, jag gillar sånger om olycklig kärlek, texter om motgångar, böcker där mörkret får ta utrymme, noir-rullar från 40- och 50-tal är nog min favoritfilmgenre.
Jag vet inte varför.
Och inte vet jag vad det säger om mig heller.
Mitt liv har ju varit så totalt befriat från motgångar, svårigheter, kriser, onda människor och tråkiga bråk. Eller är det kanske just därför.
Ett skäl, tror jag, är att mörkret känns ärligare.
Leendet känns falskt.
Det behöver ju inte vara så – mörkret kan ljuga, skrattet kan vara hjärtinnerligt – men så känner jag det.
Som detta inläggs låt.
Den kan förstås vara påhittad från början till slut. Men jag tror inte det. Jag tror inte att någon kan beskriva något så perfekt i både ord och framförande som inte åtminstone är ärligt menat.
Mary MacGregor ”Torn between two lovers”
28 c) Den bäste
Break-up-temat ger mig chansen att hylla 1900-talets bäste sångare, Johnny Adams (1932 – 1998). Ingen har sjungit som han.
Johnny Adams ”Neither one of us wants to be the first to say goodbye”
29 a) Bästa laget, bästa coachen
Jag kom till Expressen 1977. Året före hade ett fotbollslag startats på nöjesredaktionen. BK Bek Bek hette laget eftersom nöjesredaktionen då gick under namnet Bekantas Bekanta.
BK Bek Bek spelade i sjumannaserien, kväll, Stockholms södra sida.
Laget fanns i 30 år, 1976 till 2005. Jag missade första året och åren 2002 till 2004.
Spelande coach under alla år var Anders Björkman. Han har skrivit TV-recensioner i massor av år och varit fruktad recensent på privatteatrar och konserter.
Under sina drygt 40 år på Expressen har han aldrig – aldrig! – gett högsta betyg till någonting. Ingen enda föreställning har fått fem getingar av honom.
Han var stenhård mittback. Hård i både spel och attityd. Man sa helt enkelt inte emot Björkman.
Det hade varit fantastiskt att få uppleva ett möte mellan honom och sir Alex (Ferguson, legendarisk coach i Manchester United, för er icke fotbollsintresserade).
Hur det hade gått? Sir Alex hade antagligen bett om ursäkt för sitt bristande fotbollskunnande. Sen hade de gått på Operabaren och Björkman hade beställt in en sexa Beska droppar och sagt: ”Fröken, jag har en gäst med mig, får vi en till likadan”.
Vi i BK Bek Bek var rätt bra en tid, för att vara ett korpgäng. Vi spelade i Elit Söder för sjumannalag och kom till semifinal i cupen två gånger där vi åkte ut mot Posten ena gången och H&M den andra (där dåvarande H&M-vd:n Fabian Månsson var med).
The Only Ones ”Another girl, another planet”
29b) Det är jag till höger. Kolla in den fula stämplingen
29c) Dueller med Rod Stewart
Vi fortsätter på fotbollstemat
Matchen alla minns spelades en regnig förmiddag i Akalla 1983.
När Expressens Måns Ivarsson intervjuat Rod Stewart hade den sjungande skotten frågat om Måns visste något fotbollslag som han och hans roddare och skivbolag kunde få spela mot.
Måns tipsade om BK Bek Bek, och så kom det sig att vi en sen kväll satt på redaktionen och ringde runt till dem vi kände och undrade om de hade en gräsplan att låna ut morgonen efter.
Jag väckte vaktmästare Thore Råå i Kallhäll, han som hade koll på min gamla hemmaplan Bolindervallen.
”Låna planen? Nej, det går inte, B-laget har hemmamatch på lördag”, sa Thore.
Till slut hittade vi en plan i alla fall. I Akalla.
Rod var riktigt hård i närkamperna och det märktes att han hade spelat fotboll. Fast vi vann förstås 😉 5-3 blev det och jag nickade in ett mål. Bosse Nordbeck, som hade spelat högt upp i fotbollsdivisionerna, gjorde tre. (Bosses son David var bollkalle när vi spelade, som vuxen blev han allsvensk i flera klubbar).
Rod kunde inte bara spela fotboll, han kunde sjunga också.
Rod Stewart ”Sweet little rock’n’roller”
30) Och hela 60-talet står på rad och applåderar
När jag började på Expressen ringde fortfarande reportrar ute i världen till tidningen och läste in sina artiklar. På redaktionen satt tre man och lyssnade och skrev – på skrivmaskin – det som rapporterades in.
Den redaktionen låg alldeles bredvid nöjesredaktionen, min hemvist.
Bland inskrivarna fanns en av de mest talangfulla personer jag träffat. Per Tolgraven blev förstås journalist med åren, han är på Affärsvärlden nu (pappa Olle var legendarisk teve-reporter som rapporterade från Vietnamkriget i flera år, lillebror Jens är på TV4-sporten).
Per var också en sjutusan till fotbollsspelare – och när han står på scen med en gitarr och sångmik uppstår magi.
Han och en annan kompis från förr, gitarrgeniet Håkan Krusnell, har The Tangerines tillsammans. Tidigare hade de Rain Refrain och var lika bra då.
Melodier, harmonier och gitarrer så fräscha och vackra och glittrande att hela 60-talet står på rad, applåderar och säger ”Det var det där vi försökte men aldrig lyckades göra”.
I våras släppte The Tangerines sitt senaste album ”Turn on the light”.
Mer info här: http://www.tangerines.se/
The Tangerines ”Girls, girls world”
31) En korv för mycket
Åter till mediavärlden – och till pinsamma intervjuer. Finns de? Jodå, det finns sådana också.
Som den här:
Regissören till tecknade ”Toy Story”, John Lasseter, var i Sverige, och jag hade fått tjugo minuter med honom tillsammans med två andra journalister.
Scenerna i filmen ”Notting Hill” (där Hugh Grant låtsas vara från tidningen ”Horse and Hound”) är klockrena, precis så går det till.
John Lasseter var ju inget stort namn, men ändå, det fanns en sida i tidningen som skulle fyllas med något kul han kunde förmås att säga.
Så här:
Jag är ute i god tid, hinner ta en korv på stan, hastar till hotellet där intervjun ska göras, kommer fram i god tid.
Vi hämtas in, tre reportrar från olika tidningar. Han, Lasseter, sitter i en fåtölj på sitt hotellrum, vi presenterar oss, slår oss ner, lägger fram våra små bandspelare och börjar prata.
Alltid några intetsägande trevlighetsfraser först.
Efter någon minut, vi har just börjat prata om filmen, börjar jag ana jag mitt misstag. Den där korven var inte fräsch…och jag inser efter tre-fyra minuter att det här kommer inte att hålla. Jag rusar in på Lasseters toalett för att undvika en ännu större katastrof.
När jag kommer ut därifrån en kvart senare är intervjutiden över. Den amerikanske regissören skrattar lagom nedlåtande när han säger ”Nice talking to you”.
Hur pinsamt var inte det? Nåja, intervjun de andra gjorde fanns på mitt band, så jag fick ihop något ändå.
Det regnade antagligen när jag gick därifrån.
Donald Fagen ”Walk between the raindrops”
32) Cricket
Vi bildade ett cricketlag.
Helt absurt, förstås.
Ingen svensk startar ett cricketlag.
Jo, vi gjorde det.
Skaffade lite grejer, hade en indier som tränade oss lite, vi lärde oss grunderna; kasta, slå, fånga. Fånga är det absolut svåraste, för bollen är stenhård.
Eftersom idén föddes i Gamla Stan fick klubben namnet Old City Cricket Club, OCCC. (”Men Gamla Stan heter ju Old Town”, försökte någon invända, men OCCC lät bättre än OTCC, så det fick bli så).
Vi blev allt bättre. Fick fler medlemmar. Både Claes Malmberg och Janne Schaffer var med och prövade på sporten. Vi vann en match…och sedan la vi av.
För det var inget tvivel om vad som var det absolut viktigaste med att spela cricket.
Tepauserna var god tvåa, särskilt när damlaget Batgirls (lett av matlagningsxperten Johanna Westman) var med.
Nej viktigast var…festerna! Oj, vilka fester den klubben kunde ordna. Svetten rann, passionerna satte luften i dallring, världens bästa musik, underbara människor.
Helen Humes ”They raided the joint”
32b) Vi tar en cricketbild också. Det är jag som står och väntar på att springa.
33 a) Sökandet efter ett 22-våningshus i Enköping
I dag skrattar jag åt första gången jag skulle till Enköpings-Posten.
Frågade på en bensinmack, fick vägbeskrivning.
Åkte dit, men såg inget tidningshus. Tog ett varv till runt kvarteret. Tidningshus kan man ju inte missa.
DN-skrapan är 22 våningar hög och jag letade efter något liknande.
Nåväl jag hittade rätt till slut.
Ett litet, tyckte jag då, trevåningshus.
Där jobbade jag på sporten en sommar.
Första uppdraget var att skriva om fotbollsmatchen mellan Bålsta IF och Roslagsbro.
Jag var i alla fall konsekvent, för genom hela texten kallade jag Bålstas motståndare för Örsundsbro.
Dagen efter sa chefredaktören Gunnar Nilsson att ”den där Johansson blir det inget av”, har jag fått veta efteråt. Fast nu har jag varit där i 22 år.
En lite tunn övergång till låten, men vi kan väl säga att på en tidning får man aldrig glömma morgondagen…
Syl Sylvain ”I can’t forget tomorrow”
33b) Träffade Charlotte
På Enköpings-Posten träffade jag Charlotte.
Du skulle kunna bli min, tänkte jag.
Guns n’ Roses – ”You could be mine”
34) En bar är en bar är en…
På den tiden gjordes mycket av jobbet på kvällen. En av de första kvällarna frågade de andra om jag ville följa med ut efteråt.
”Vi ska till Hummelstabaren”, sa de.
Barens namn betydde inget för mig, men en kväll på krogen är aldrig fel, tänkte jag.
En halvtimme senare insåg jag att Hummelstabaren var en vägkrog.
Den besvikelsen…den monumentala besvikelsen…den vändes snart i fascination och kärlek till de där kvällarna efter jobbet då vi pratade tidning; vad hade vi gjort rätt, vad kunde ha gjorts annorlunda, vilka idéer skulle vi testa dagen efter.
Kreativiteten flödade.
I dag har vi korta möten på bestämda tider, allt mindre bygger på inspiration, allt mer görs maskinmässigt, som en dans där alla vet hur de ska röra sig.
Skälet? Tidningen har fått konkurrens av moderna medier. Upplagor sjunker överallt. Nedskärningar följer.
Nu handlar det alldeles för ofta om tid och pengar och för sällan om idéer och kreativitet.
Och Charlotte, som jag träffat på EP?
Jodå, vi gifte oss år 2000.
The Willows – “The Church Bells May Ring”
35) 1993-2009 på några få rader
EP ingår då som nu i NWT-koncernen. Då, på 90-talet, hade koncernen en egen nyhetsbyrå.
Den hette Nyhetsgruppen och jag blev dess nöjeskorrespondent i Stockholm.
I nästan elva år, 1993 – 2003 var det mitt jobb att recensera de nya filmerna – tre-fyra i veckan – samt göra två nyhetstexter inom film, musik, teve eller teater.
Jag valde helt fritt, gjorde vad jag ville, bara textmängd och antal artiklar var bestämt.
Drömjobbet.
Samtidigt jobbade jag helger åt EP-sporten.
2003 lades nyhetsbyrån ner och jag gjorde ett år på Mariestads-Tidningen innan jag 2004 växlade till något helt annat, jag blev informatör på Håbo kommun.
Sedan 2009 jobbar jag dock heltid på Enköpings-Posten.
Under några år var det med politiken som huvudinriktning, sedan på sporten. Där är jag nu, men en gång i veckan får jag tycka till på en egen krönikesida.
2002 föddes världens bästa dotter. Hon heter Jonna och jag älskar henne omåttligt.
Den här är till henne.
Prefab Sprout – Life’s a Miracle
36a) Ansökan
Mäster Magnus, får man ansöka om en timme extra…tänkte köra finsk tid som hyllning till alla våra finska vänner…
Annars fäller jag en stilla tår och drar mig tillbaka…
Slim Harpo ”Don’t Start Cryin’ Now”
36b) Ny på sporten
Vilka olika jobb jag än haft sedan 1992 har jag på ett eller annat sätt alltid jobbat på sportredaktionen på Enköpings-Posten, som minst varannan helg, oftast mer.
Perioden då stadens fotbollslag ESK satsade och nådde allsvenskan är den roligaste under mina EP-år och något liknande kommer inte att inträffa igen under min livstid.
Fast allra mest älskar jag nog att se såna där halvdana matcher i någon lägre serie där man sitter på en grässlänt och tittar, där bollen försvinner ut i skogen om (okej, när) någon skjuter tolv meter över och utanför, där korna råmar intill och gubbarna i publiken jämför med hur laget spelade på femtitalet.
Min kärlek till sporten fotboll är större än…större än Mount Everest…
37) Nej, ni får inte höra Britney Spears
Bland de märkligare intervjuer jag varit med om var när Britney Spears kom till stan.
Hon hör sannerligen inte till mina favoriter, men att hon är skärpt rådde inget tvivel om då i alla fall.
Hon gör ganska få intervjuer så vi undrade ju lite varför hon kom hit och pratade även med oss som hade lite mindre spridningsområde (250.000 tidningsköpare i mitt fall).
Men hon svarade smart, gled undan en del, funderade länge ibland, trevlig, men med distans, förstås.
Så varför var hon här? Jag tror att jag vet.
Någon vecka senare mötte hon världspressen, de där drakarna med tiotals miljoner läsare och lyssnare. Och – nu svarade hon utan tvekan, hade bättre svar än när vi träffats…hon hade helt enkelt varit på träningsläger hos oss. Vi var liksom omvända testpiloter.
Jag har aldrig bett om autograf från någon jag träffat, men just då hade vi två elvaåriga tjejer hemma så då kände jag mig tvungen. Det blev en snygg autograf på fotot av dem.
Och, som sagt, det finns inte utrymme här för Britney om jag ska få med min favoritmusik.
Boomtown Rats – ”Looking after no 1”
38) John Fogerty vid sin brors dödsbädd
En av de bästa intervjuerna under min tid på koncernens nyhetsbyrå Nyhetsgruppen var med John Fogerty.
Vi var fem-sex man som träffade honom samtidigt. Inte optimalt, men vid det här laget var jag så driven att jag kunde dominera nästan alla sådana situationer.
Det gäller att vara den som ställer första intressanta frågan. Få den intervjuade att vilja prata med mig, få honom / henne att tro att jag är den vars frågor ger bästa intervjun.
Sorry, nybörjare, jag har varit som ni en gång (Moon Martin-”intervjun”…), men jag släpper aldrig in er i samtalet om jag inte vill, och Fogerty var ju faktiskt geniet bakom den allra första LP-skiva som jag köpte för egna pengar ett 30-tal år tidigare.
Min plan fungerade hundraprocentigt, jag var lite äldre än de andra intervjuarna, kunde hans historia bättre och vi hade nästan en dialog medan de andra lyssnade.
Efter några minuter vågade jag gå in på det jag egentligen ville fråga om – om
brodern Tom som insjuknat och dött några år tidigare, om deras relation.
Att John Fogerty och de andra tre i Creedence Clearwater Revival hade skilts som ovänner och bråkat om pengar var allmänt känt.
Men när Tom blev sjuk, hade de kunnat umgås som vänner då?
Jag har inte kassettbandet kvar – eller hittar det inte – men John F pratade länge om hur han (enligt hans berättelse) försökt få sin bror att förstå, men till och med på sin dödsbädd tyckte Tom att John varit orättvis mot honom och de andra två.
Den berömda knappnålen hade kunnat höras falla när John Fogerty berättade om Toms sista dagar:
– Jag försökte få honom att förstå, men det gick inte.
Någon vecka senare fick jag ett brev från Ulf Larsson, (underhållaren, programledaren) som tydligen var stor Creedence-fan.
Han hade läst artikeln och skrev att det här var något Fogerty aldrig talat om förut.
Larsson ville höra bandet med hela samtalet, men det blev aldrig av. Nu är han också borta.
Men John Fogerty fortsätter att göra äkta musik och nere på hörnet kommer det alltid att finnas de som likt Willie and the Poorboys spelar för småmynt.
Fast vi tar en annan CCR-låt:
39) En nolla i betyg till Sauk
Mina år med Nyhetsgruppen handlade mest om film.
Filmfolk är, faktiskt, i de flesta fall roligare att intervjua än musikfolk.
Eller så här: med skådepelare och regissörer går det nästan alltid att ha kloka snack, prat med i alla fall lite djup. Det är sannerligen inte fallet med alla musikmänniskor – även om det förstås finns de som funderat mycket och bjuder på sig själva.
På topp fem-listan är nog två-tre sångare/musiker. Fast på topp 20-listan är de bara fyra-fem.
Okej, filmfolk, då. Hur är de?
För det är ju vad de flesta vill veta, egentligen.
Jag har skrivit tusen artiklar om kända personer, men det enda som läsare och folk jag träffar vill veta är ”Hur är han/hon – egentligen?”.
Under mina tio år på Nyhetsgruppen hade jag varje jul/nyår en sida om personerna jag träffat under året och skrev hur de var när jag träffade dem. (Hur de är ”egentligen” vet jag förstås inte).
Jag betygsatte från 0 till 5. En enda gång satte jag en nolla. Den gick till Stefan Sauk. (Fast jag intervjuade honom flera gånger och det var bara den enda gången han fick en nolla – kommer man in rätt i snacket med honom kan det bli väldigt bra intervjuer.)
40) Dans på balustraden
Jag har en massa musik kvar jag vill spela, men då måste man ju berätta något också…jag kan dra en snabb ”Hur-var-de-att-intervjua-lista” med några utvalda.
Kategori: Amerikanska skådisar (och en Hongkongamerikan).
Johnny Depp – 3
Han och Lasse Hallström pratade om ”Gilbert Grape”. Johnny D var ganska blyg, klädd i helt brun kostym. Till karaktären väldigt mycket mer lik blyge Edward Scissorhands än happy-go-lucky-piraten Jack Sparrow.
Cameron Diaz – 4
Tidigt i karriären, pojkvännen (okänd latinosnubbe) satt i rummet intill och lyssnade, hon satt barfota med fötterna under sig i soffan, garvade, var uppsluppen och återkom till vilken fantastisk tur hon haft; en modell som råkat få en filmroll och hade anbud om flera.
Will Smith – 4
Här finns intelligens i massor, möjligen kan hans skämtsamma alltid-nära-till-skratt-stil ge ett annat intryck. Enkel att snacka med, försökte inte verka märkvärdig, men en cool cat, verkligen.
Jackie Chan – 3
Gjorde inget intryck under intervjun, men under fotograferingen stod filmbolagsmänniskorna med vita ansikten och gapande munnar. Vi var på Grand hotel, i ett trapphus där balustraden var en dryg decimeter bred och fallet från tredje våningen var, tja, tre våningar. Där hoppade Jackie Chan upp på balustraden, gick runt, snurrade och poserade utan minsta tanke på vad som skulle hända om han tog ett steg fel.
Harrison Ford – 2
Mannen som blev hjälten personifierad som Indiana Jones var torr som en pensionerad folkpartist, typ. Sa det han skulle, vägrade vara det minsta personlig.
Scarlett Johansson – 3
Jag gillar att ha henne på min intervjuat-lista. Ja, hon är charmigt snygg, ja, hon är bra i bra filmer. Och ja, jag har intervjuat henne. Fast då var hon bara tretton år och spelade den unga tjejen i ”Mannen som kunde tala med hästar”. Hon verkade inte ha en aning om att hennes förnamn hade en filmreferens – eller var hon redan så trött på det att hon låtsades att hon inte visste.
Och så tar vi en låt som inte har nåt alls med det här att göra:
Linton Kwesi Johnson ”Di Black Petty Booswah”
41) Bästa gruppen!
Så många facebookgrupper spårar ur.
Det beror förstås på att ingen styr – eller att den som borde göra det inte kan.
Därför är jag så oerhört glad och tacksam att ”The låt of the Day” finns.
Jag vet att jag är dålig på att lägga in egna låtar.
Ofta är jag bara inne för att det är så trevlig stämning här – och för musiken förstås.
Jag blir helt enkelt på bra humör av att vistas här.
Eftersom logik inte gäller mig får Mavericks sjunga om motsatsen.
Mavericks “All you ever do is bring me down”
42) Ett förslag
Jag är så imponerad av alla fantastiska sommarpratare. Alla små och stora episoder ur livet, glädje och sorg, humor och tragik, vardag och helgdag, nu och då, drömmar och verklighet – så mycket som förgyllt min månad. Och så musiken, förstås.
Måste man verkligen vänta ett helt år på nya berättelser?
Ett förslag i all enkelhet, Magnus, inte alls genomtänkt, inte på något vis färdigt, men skulle det inte gå att göra något liknande i julmånaden, typ en adventskalender eller nåt?
Jag tror jag kommer att behöva något sånt i vintermörkret 😉
Backyard Babies: ”(Is it) Still Alright To Smile”
43) Och så släcker vi ljuset…
Kvällen nalkas. Slutet på min dag också. Dags att softa ner lite.
Korsordet, den goda boken, och varför inte The Tams i hörlurarna?
The Tams “I Don’t Like To Sleep Alone”
44) Så mycket som inte kom med
Sista inlägget från mig den här dagen.
Det är så mycket jag hade velat berätta om. Vi tar det en annan gång.
Tack för mig, tack Magnus Jacobsson för att jag fick vara med.
Tack, fb-besökare, för att ni har velat ta del av några av mina minnen och lyssna på min favoritmusik.
Ha en underbar afton allihop.
Vi avslutar med stil. Mink DeVille. Så mycket bättre blir det inte.
Mink DeVille ”Just to walk that little girl home”