The Låt Of The Day 2014-07-01

 Here comes the summer – The undertones

Omständigheter och högst sannolikt en smula tur har givit mig ett liv. Jag väljer aktivt att tänka att jag har haft tur som lever för fullt, för om jag för en enda minut börjar undra och tänka på ordet om och varför så blir hjärnan till en kötthög på en gång. Det finns en överhängande risk att jag blir på tok för religiös och känner mig blessed by god om det vill sig illa. Mitt val av religion (vanföreställning) handlar om ett vi, för utan ett sånt skulle det vara betydligt mer sorgset att finnas.

Rodríguez – I wonder

Två tog varandra på grejen i Etiopien. Jag kom en stund efter. Ni vet själva, bebislyckan, det rosa skimret, bubblan, närhetsprincipen och försiktigheten och känslan av villkorslös kärlek?! Det vette fan om det blev så mycket av den varianten. Fort som ögat lades jag på sidan av, någonstans och ingenstans, någon med ögon såg mig varpå jag sa nåt i stil med, ”hey, don’t leave me hangin”.
Den med ögon hjälpte mig, klev med stadig fot in i första bästa köttaffär och menade att just här är det bra för föräldralösa barn att vara. För det är sant, vill man ge livet tillbaka till en som mig går man dit där pengarna rör sig.
Jo, jag låg väl där bland grisfötter och högrev tills nästa person med ögon kom in och noterade;
”fast det ligger en människa i charken”
”Oj”, kanske köttaffärsfarbrorn sa, och därmed var min tid i köttaffären till ända.
Sen vänder det bara, jag får en amma, som jag sög livslusten ur, när jag var klar med henne var jag tjock och rar.

Därefter blir jag put up for adoption.

Samtidigt i Sverige satt Leif och Britta och ville ha ett barn. De hade redan två, en vacker pojke från Etiopien och en vacker flicka från Indien, och nu var det dags för ännu ett barn, från Korea.
De får beskedet att Korea är lite stängt, det blir inga vackra barnleveranser nu.
”Så då fick vi väl ta Etiopien igen då” har mamma berättat i efterhand. Jävlar vad speciell och utvald man känner sig, man blev ett substitut, ett i stället för, men hey, i slutändan vann jag!
Ska man göra en Arga och tacka livet eller varenda människa som har hållt mig levande under mitt första år?

Lauren Hill – To Zion

Livet blåste på, en barndom med guldtillvaro mitt i kobajs, blåbär och galonisar.
Håret var i afroboll och senare kunde jag jämföra det med att vara gravid, du vet när människan kommer fram och ba; ”nej men Gud vad kul, får jag känna”?
De fick alltid känna, och trycka handen mot håret ganska hårt för att känna att själva frisyren tryckte tillbaka. Det gjorde mig inte ett smack, jag avskydde mitt hår, men lade inte nån större vikt vid att göra nåt åt det. Det satt där uppe på huvudet som en permanent mössa.
Farsan kammade (gärna)(?) ut mitt hår, jag stod, han satt, som i ett skruvstäd satt jag fast mellan hans knän, en borste med extra starkt svinskinn och metallpiggar i högsta hugg jobbade han sig igenom håret tills det hade nått maxvolym. Så. Jävla. Håröm. Idag.
Oavsett, ostoppbar och lite vild. Iklädd tetröja (som föräldrar sa så där opretentiöst), jeans och gummistövlar. Det var inte precis som dagens 6-åringar som helst vill ha klackskor och långa örhängen och vråltunna leggings som går sönder så fort dom ens tänker tanken på att leka, utomhus. Tvi!

Queen – Don’t stop me now

Mamma blir för sjuk, så där på tok för sjuk för allas bästa. Det går ju över naturligtvis, det gör allas sjukdom på ett eller annat vis, just här gick den över på ett  annat vis, ett fult och svart vis. Att tänka, ”har jag levat färdigt nu” när livet är mitt i en är så sorgligt och jobbigt att det enda som finns är att sitta bredvid och stanna där. Jämt. Jag sitter fortfarande bredvid, där är jag fortfarande fjorton och hon fyrtioåtta.
Det här med att skruva ner volymen och aldrig mer finnas blev mer och mer populärt, människor som inte alls var för gamla fick gå för tidigt. Det är orimligt och obegripligt. Jag har nu förstått att det som sagt är bäst att sitta bredvid och känna varenda känsla som kommer, för det hjälper nämligen inte att hota dött folk med; ”om du inte kommer tillbaka så blir det konsekvenser som varken du eller jag vill se, hör du mig, jag räknar till tre, TRE sa jag!”
Nej! När det är slut så är det slut, jävla jävel alltså!

Janis Joplin – Little girl blue

Alltså, det kan ju inte vara så otroligt jobbigt hela tiden, det orkar man ju inte med.
Man grinar tills man är färdig, tycker att allt är piss och gymnasiet kunde ju ba ta å dra åt helvete och den jäveln som tittade på mig skulle jag voodomörda när jag kom hem.
Lite svår, kan man säga, att jag var. Det är inte så unikt, att vara lite klurig och fundera på livet, medan vissa klurade på det där med veganismens viktigaste så försökte jag hitta en enda anledning till att le, för vem.  Jag skulle aldrig våga dö eller ens tänka tanken på att ta bort mig själv. Så det enda jag visste helt säkert var att jag inte visste någonting.
Man kunde alltid kanalisera ilskan genom hårfärg… Det blev ett jävla färgande och blekande och håret gick sönder, raka bort och göra om och göra rätt, precis som livet. (Förutom att man inte kan raka bort sig själv)…

REM – Everybody hurts

Och sen påstods det att jag var vuxen, och jag var väl dum och gick på det.
Parentes – min son sa ”man ska vara barn så länge man törs”, jag vågade för kort tid, typiskt  – slut parentes.
Bo i lägenhet och jobba som en liten gris och äta ris och eventuellt ketchup för att kunna finansiera mitt rökande och festande. Det var som om jag tog gymnasieåldern runt 20 i stället.
Förfesta, förpesta och gå hem och hälla ut sig i nån gammal nittiosäng, vakna, lägga ner allt så fort man kände lukten av spillt vin och cigarettrök i håret. Öppna ögonen för att avgöra om det är dag eller natt, se ljus och packa sig mot nästa natt. Den tiden känns som en dag. Jag vill inte alls ha tillbaka den, men älskar att den fanns.
Fullständigt omöjligt att vara 20, festa och inte höra Owe minst en gång under kvällen.
Owe och Tore Skogman dominerade fint på Johannesbergsgatan 1F. ”Och så blev det lite konstigt i dansen”, för det blev det, den blev sned, ibland så sned att när man skulle gå ner för trappen så gick man med ansiktet före, och trodde att man hade tappat varenda tand.
Det där med att inse att det är fredag och känna hur Systembolaget bara ropar, ”kom och köp jättebilligt rödvin på exklusiv tetra, eller Rekordelig cider som smakar socker och baksida lår”
Också var det sommar och utomhus, med nån vän, det räckte med en, sen var man igång.
Jo, den känslan är mer frånvarande nu som sagt. Nu tänker jag mer, ”jaha, Fredag, så bra, då kan jag ansa mina pelargoner och ångtvätta golven” och sedan high fivear jag mig själv!

Owe Thörnqvist – Rumba i engelska parken

Ibland hamnade jag på en hårdrocksfest, där hårdrockarna bestämde musiken, det har hänt även nu, men där har man ingen koll. När dom slänger med frisyrerna och sjunger med i bra låtar från -81 så vet jag inget, det är ingen ide att jag försöker mima med och leka att jag kan.
Dom är mina vänner ändå, men vi förstår varandra inte, men det finns en som kan få en som mig att kommunicera med en sån där rocker. Thåström är bra, en tok med tankar större än skallen, såna galningar kan man inte annat än älska.
Och nu, mitt i allt tänkte jag dra till med ett rungande HURRA, för alla snälla människor som orkar läsa. Hjärtat svettas nästan av all kärlek, det här törs jag egentligen inte göra nämligen, hålla på å ta en massa plats hur som helst. Nu kom jag på till alla andras förskräckelse att jag inte har nåt smink alls på mig idag, det var ju vansinnigt passande, nästan lite djupt, Björn Ranelid-djupt. Dvs, obegripligt! (Jag är även bäst på att tappa tråden)
Men hey, I love IT!

Thåström – En vacker död stad

Man vill ju ibland känna sig lite afrikansk, exotisk om det vill sig riktigt illa, och kanske klappa takten i nån låt på ett inlevelsefullt vis, eller sjunga sådär gospelaktigt, kanske ha lite african Pride och vara elegant, för ibland vill man det. Har samhället lärt mig.
Om jag låter den undringen marineras i två sekunder så skiter det sig, det blir som att jag klär ut mig på nåt vis, och ska hävda mig, ”hörrni, jag tar på mig den här omöjliga kjolen och går med extra rak rygg, för jag är ju trots allt en stolt östafrikan”, eller hur blir man en sån annars?
Jag går helst i fotriktiga skor och har lite pissig hållning.
Det krockar så det knakar i lederna när jag träffar på en eller annan invandrad östafrikan, som ser på mig att jag är från samma land, det syns, och det ska påpekas i tid och otid, ”vad bra svenska du kan, vad vita tänder du har, vad heter din man?” Osv, (jag vågar aldrig notera att jag inte har en man, att jag har två bastarder med en svensk man med röd mustasch)
Jo, men ibland vill jag lyssna på lite skön musik och leka att jag inte alls är från västerfärnebo och kobajs, utan från nåt sjabbigt ghetto från vilket jag har fått läran om glädjen i musiken. Men bara för en liten stund.
(I bland låtsades jag att jag var Carola och intervjuade mig själv… Så kan man också leka)(Verkligen viktigt att säga är att jag INTE leker just Carola-leken nu, i vuxen ålder)

Baba Wetu

 Innan jag brakar in i nutid måste jag bara höja en näve för Farsan. Han är jättedöd, också, men det får räcka med dösnack nu, efter det här inlägget ska jag fokusera på folk MED puls.
Farsan alltså, så otroligt dålig humor, som han naturligtvis har applicerat på mig.
Jag kan på riktigt inte kontrollera mig själv om jag ser att Stefan och Krister är på tv, alltså buskis.
INGEN av mina vänner håller med mig. Jag tror inte att nån förstår, inte jag heller liksom, jag kan skratta så att ansiktet blir sådär fryst i en vansinnig min och kroppens övriga funktioner slutar att finnas. Tillslut kanske man ligger under en fotölj och grinar samtidigt som man undrar vad det DÄR var om.
Sån humor. Skitsvår, ingen icebreaker, inget man tar upp i finare kretsar.
Han hade lite flintångest och kammade noga över håret i nån snitsig böj så att det blev ännu mer uppenbart att han var lite flint.
Om man hade varit snäll fick man åka med honom i bilen när han skulle in till stan och köpa tidningen (?)  för man åker in till Sala från västerfärnebo för att köpa Aftonbladet, äsch, det var innan dom hade uppfunnit det där miljövänliga bilkörandet.
Och då jävlar kom bruden med kanonerna fram.
Han sjöng med med ett sånt där mysigt engelskt uttal som alla äldre personer har du vet, lite extra omständigt och snärtigt på samma gång.

Dolly Parton – Save the last dance for me

Andy var den som hade mustasch och röd mössa. Andy fick mig sen. Efter att han berättat att han är skitbra och har superbra lynne, ingen blixthatargen eller nånting. Värsta skönt att slippa rota runt bland alla människor för att hitta nån att leva med. Så vi blev vi, det var inte mer med det. Jag tänker att vi hänger ihop nu, tills det är förbi och över, man blir lite som, har man hittat en människa att hålla fast i, ja då håller man jävligt hårt i den tills den ene av oss dör. Det här förhållandet är nog som att strypa en flodhäst, rätt omöjligt (gissar jag) (för jag har aldrig provat) (att strypa en flodhäst alltså).
Vi ska inte gifta oss, barnen är odöpta och det går så himla bra ändå. Att trä en ring på varandra och lova vackert är inte min grej, det blir så jädra omständigt och dyrt.
För du vet att om jag inte har Gud vid min sida så gör det så lagom mycket, om han skulle vara nåt att ha skulle han i så fall ha stepped up to the plate tidigare. Jag och Gud har ett oerhört komplicerat förhållande, mest pga av att han inte finns, men det är en helt annan historia.

Stikkan Anderson – Det blir inget bröllop på lördag

Sen blev vi mor och far, jag började träna men blev tjockare än någonsin(jag avskyr logiken i kaloriintag vs vikt, så jävla fjantigt). Andy spenderade sen några år på att slå rekord i att vara norra Europas mest nattvakna förälder. Jag tror att han vann.
En återkommande morgonscen; ”meeeen, Gud vad skönt, barnen har ba sovit hela natten, äntligen”. Andreas sitter på sängkanten lite genomskinlig i hyn och röda ögonvitor. Han har vaggat och matat och pratat och sjungit och haft nån jädra promenadwalkoff i vardagsrum/hall de senaste 5 timmarna. Jag fattade aldrig varför. Stackars människa, det måste ha varit hemskt, men samtidigt, man får ju skylla sig själv om man är så jävla lättväckt att man vaknar av att grannen byter glödlampa.
Barnen var som barn är mest, små först och större sen. Illgulliga med lockigt hår som jag kammade med EN VANLIG KAM FARSAN!

Guns N’ Roses – Sweat child of mine

Jag är lite rädd för mina egna barn faktiskt. Dom får så jädra mycket. (Ständigt orolig att de ska bli odrägliga människor sen, nu kommer de ju att minnas alla fel man gör, därför väljer jag att gilla ålder 0-3 vad gäller barn, i just det specifika avseendet. I övrigt gillar jag alla barn i alla åldrar)
Dom får göra lite hipp som happ. Varför ska allt vara så himla uppstyrt och tråkigt? Det kommer man ihåg själv ju, hur värdelöst det var när man bara fick ta en dricka/helg, eller Max en glass/dag.
Idag kommer mina barn att ha ätit minst två glassar innan de somnar, Naima har kl 20.00 bytt om 6 gånger och Leo har spelat tv-spel så jävla länge att han snart kommer att kommunicera med x-boxdosan även med oss familjemedlemmar, men det skiter jag i.
Just nu vill jag vara en barriär emot allt ont som finns, all överflödig information, alla ståndpunkter och val små barn måste göra. Mitt barn som tror att jag inte älskar henne för att hon inte har fått en egen mobiltelefon, eller min son som vill ha en ny cykelhjälm bara för att den han har är fett ute, (det är ju ändå inte en vit frigolithjälm med orange hakband).
Det gör att jag blir lite rädd. Vad ska det bli av dom? Men om jag tänker efter en gång till så kommer jag på att det är nu som gäller, om dom vet att jag skulle dö för dom och jag vet att de alltid kommer till mig med sin ilska och glädje, ja då blir det fan en glass till!
(Som att kärleken till dom kommer att räcka, pytt, däremot står jag gärna för terapinotan sen, alltså, hur gör man det där. Uppfostring? Oavsett så orkar jag inte bena i det nu (under det här årtiondet) och ropar; ”MER MAKT ÅT BARNEN”

Nationalteatern – Barn av vår tid

P3 älskar ny musik, det gör de verkligen, varje gång jag sitter i en bil och ha någon som helst makt över radion så vrids varenda nerv ett varv åt vänster när de sätter i gång med den där djävulusiska musiken. Den tycks överta hela centralsystemet och nästan lamslår en. Fort som ett öga slår man av radion, vill döda den lite, för att den har besudlats med det där viruset. Entonigt och obekvämt, hårt är det, kallt och det skaver.
Jag har valt att säga nej till nytt, på ett eventuellt osunt vis, men det går inte, jag drar det mesta över en kam, bajskammen. Det är endera Lady Gaga och hennes en smula desperata uttryck, eller så är det nån sån där rave  🙂  Typiskt, ska man behöva lära ungdomen om och rätt? Dom får vara skitabra för andra, för mig är de, inte Jhonny!

Johnny Cash – Just one more

Tack för att du höll i mig idag! Vi har skakat hand och jag är ledsen om jag höll mig kvar längre än väntat. Idag ger jag en liten bit av mig till dig, vad du gör med den biten är upp till dig.
Nu ska jag tala om för barnen att det är onödigt att gräma sig för det som kanske kommer att hända i det lilla liv man har, att oavsett hur ledsen man blir så finns det alltid en ljusare strimma, även om den är grådaskig och krokig så är det just den man ska greppa tag i, för i slutändan så skiter folk i om dina föräldrar är döda och du har bott i ett svart hål, man måste ALLTID ta ansvar för sitt eget liv och förutsättningarna skapar man själv. Man kan tycka synd om sig själv, men det får banne mig ha ett slut, annars blir man koko. Inte glömma, men välja att leva. Och att äta upp maten, det finns faktiskt barn i Etiopien som ligger i köttdiskar och inte ens får lukta på en nykokt potatis. (Eller i morgon, det blir så bökigt om jag ska väcka dom)
Det sägs att man ska sluta på topp, nu ska jag ner till jorden igen. Man får inte vara höjdrädd en sån här dag. Imorgon är en ny dag, jag lämnar över en jättevarm stafettpinne som vi håller varm resten av månaden!

Supertramp – Give a little bit

Puss!