1.
”Säg mej vad du lyssnar på och jag ska säga dej vem du är!” tänkte jag först skulle räcka som presentation av mej själv och så skulle ni få lära känna mej genom musiken jag valt och historierna jag berättar.
Men så kom jag på hur vilsen jag själv känner mej när jag inte riktigt fått grepp om personen som sommarpratar. Vem är det? Har vi gemensamma vänner? Vad tycker den om att göra?
Så en kort presentation:
Jag är mamma, fru, dotter, lillasyster, besservisser, glasögonorm och vän. (Bland annat…)
Är stor vän av ordning och rakar benen på torsdagar.
Tycker och har alltid tyckt att ett blandband är bland det finaste man både kan få och ge.
Blir jag bortbjuden funderar jag alltid på vad för musik som kommer att spelas under kvällen. Mat och dryck är rätt ointressant!!
Min första postning blir Love Antells tolkning av Carola. För Carola var en av mina första idoler (så har vi klarat av henne) och jag gillar Love Antell!! (Fast jag gillar honom bäst i Florence Vallentin…)
Välkomna!!

2.
I vårt hus är GW kung! Allt Leif GW Persson säger är sant, hans ord är lag och han står alltid oemotsagd!!!
Enligt mej i alla fall. I ärlighetens namn är det ingen annan i hushållet who gives a fuck om vad han säger, tycker eller gör. Fast jag upplyser dem alltid om GW’s uppfattning om ditten och datten. Och jag vet också att maken himlar med ögonen så fort jag vänder ryggen till.
Spelar ingen roll!!
GW FOR PRESIDENT!!!

3.
På julen, när jag var sju år, fick jag min första bandspelare. Ni vet en sån där med en högtalare och som man kunde spela in på själv också!
En av mina storebröder, Håkan, hade spelat in Gyllene Tiders Moderna Tider på ett kassettband åt mej. Och som jag älskade denna kassett!!! Jag gick in på mitt rum och kom inte ut igen förrän jag kunde alla låtar utantill.
(Jo, jag gick ut ur rummet för att tjuvdricka julmust från drickabacken i förrådet. Fast jag drack så mycket att jag kräktes, vad nu det har med saken att göra??)
Och jag tror att det var då intresset för musik tog fart på allvar.
När jag nu lyssnat igenom skivan igen har jag fått en ny favvolåt som jag inte gillade jättemycket när det begav sej. Tror att favvolåten då var Leva livet.
Den här är riktigt bra!!

4.
I mitten av 80-talet, tror jag gick i fyran eller femman, sa vår musiklärare att vi nästa dag skulle ha en egen melodifestival. Alla som ville fick ta med en låt på kassett som skulle spelas upp i klassrummet och sen fick alla rösta på vilken låt de tyckte var bäst!!
Hela den kvällen gick åt till att välja ut en låt att ta med.
Djupdykning ner i storebror Johan Lewerins skivback. Och där hittade jag den bästa låten ever!!!
Full av självförtroende och med låten inspelad på kassett kom jag således till skolan nästa dag. Nu jävlar skulle de få höra på riktig musik!!
Döm om min förvåning när min låt bara fick EN (1) röst!!! (Min egen!) flest röster fick Sandra med Maria Magdalena!
Jag var förbannad hela långrasten och tyckte att alla i klassen var idioter! De fattade ju ingenting!!!
Året efter vann jag med Falcos låt Vienna calling…
Och nu tänkte jag att, undra hur många röster låten skulle ha fått om alla ni som är med här gått i min klass i Ösby skola i Vittinge, då i mitten av 80-talet?
Fler än en hoppas jag!

5.
Jag dricker nästan enbart tre saker. Kaffe, vin och vatten. (Inte nödvändigtvis i den ordningen och oftast inte samtidigt…)
När jag dricker kaffe måste jag ha mjölk i, annars får det vara! (Jag dricker väldigt många koppar på en dag.)
Ibland händer det att jag är på utbildning eller konferens med jobbet. Och varje gång det drar ihop sej till fikapaus blir jag orolig. Ser mej runt i lokalen för att kolla hur många som kan tänkas dricka kaffe och hur många av dem som har mjölk i kaffet. För det värsta som kan hända är att när det blir min tur att ta kaffe är mjölken slut!! Eller så får man bara några droppar!!!
I kön till kaffet kan jag inte bara stå och småprata och vara trevlig, utan jag måste hela tiden ha koll på hur många som tar mjölk!
Det är fan ett socialt handikapp, borde kanske söka för det?!

6.
En gång hade jag fest i min lägenhet. Framåt småtimmarna blev jag trött och gick och la mej och sa till de övriga festdeltagarna att släcka och låsa när de gick.
Efter att ha fått några timmars skönhetssömn vaknade jag frampå förmiddagen av att det var ett förskräckligt liv i lägenheten. Balkongdörren stod på vid gavel och stereon var satt på repeat och spelade så rutorna skakade Var är vargen med Imperiet.
Hur länge den hade gjort det hade jag ingen aning om och vem som hade satt igång den hade jag inte heller en aning om då lägenheten var tom på folk.
Jag skruvade ner volymen, tog en dusch och lämnade lägenheten på väg nån annanstans.
När jag så kom hem kvällen efter hade jag ett meddelande på telefonsvararen som löd: ”det här var från polisen i Västerås. Vi undrar om du har hittat vargen??”
Jag blev så rädd att jag låste dörren, vågade knappt ha tv:n på ifall det skulle höras ut i trappuppgången och jag skulle avslöja mej att jag var hemma ifall polisen kom för att hämta mej på förhör!!
(Det var ju så klart inte polisen, det var min granne i trappuppgången bredvid som hade skaffat ny pojkvän. Och jag kände inte igen hans röst. De hade tydligen lyssnat på låten i flera timmar den natten…)
Nu har jag inte valt att spela den låten, utan jag väljer en annan låt med detta förträffliga band, som jag tycker är apbra!!! Enjoy!

7.
Jag hade kommit hem efter att ha spenderat ett år i London. Jag hade arbetat som au pair och på ledig tid sprang jag på pubar och klubbade runt i den fantastiska staden!
Väl hemma kändes livet surt och jag ville bara åka tillbaka. Sagt och gjort, efter lite mer än ett år sa jag upp min lägenhet och tanken var att jag några månader senare skulle återvända till de brittiska öarna.
Och då hände det! Jag sprang rakt på han, Gnagaren från Solna!!
”Säg till om jag stör, sa han när han klev in, så går jag med detsamma.
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen!!”
Och jag föll som en fura!! Som jag lovat mej själv att aldrig mer göra!!
Bye, bye London!! Jag blev kvar!
Efter ett tag skulle vi flytta ihop. Då blev jag rädd. Jag hade aldrig bott ihop med nån på det sättet förut och jag var van att sköta mej själv! Jag som älskade min ensamhet, min musik jag kunde spela hur som helst och hade en inställelsetid på tio minuter om nån ringde och ville göra nåt kul. Var det slut på det nu?
Måste jag be om tillåtelse om jag skulle göra nåt och måste man äta på bestämda tider nu?
Fast jag var orolig i onödan!! Gnagaren var ju likadan, fast på sitt sätt! Han var lika mån om sin ensamhet och sina intressen.
Och vi är likadana fortfarande, kanske därför det fortfarande funkar, 17 år senare!!

8.
Och sen skulle vi bli föräldrar. Vår förstfödde son kom till världen i september 2000. Och jag vet att jag tänkte när vi lämnade BB att: Herregud!!! Vad är det för land vi lever i. Låter de vilka människor som helst åka iväg med en nyfödd bäbis bara så där!!?? De har ju ingen aning om vilka vi är. Vi kanske är yrkesmördare eller nåt. Har de ingen koll???!!!
Och Gnagaren höll med; visst är det konstigt!
Dagen efter behövde Gnagaren åka till stan för att uträtta några ärenden. Och vi blev själva med varandra, bäbisen och jag, och vi visste inte ju inte hur man gjorde då. Så vi ringde den där lite mer erfarna mamman, hon som nyss blivit mormor och frågade: kan du komma? Vi är själva och vet inte hur vi ska göra!!
Visst kunde hon komma! (För det är väl det en mamma gör; kommer när ens avkomma är rädd och orolig och vill ha tröst!)
Vi stod där i köksfönstret, bäbisen och jag och såg den lite mer erfarna mamman komma farandes på vägen.
Och hon kom in med sitt lugn och kokade kaffe och vek tvätt och klappade oss på kinden och sa att; det kommer bli så bra, så bra!
Och det klart att det blev bra!
Nu är du tonåring och hasar runt här i huset med lurarna konstant i öronen. Lång och gänglig, med moppemusch och sprucken röst. Och du gör mitt liv så mycket mer värt att leva!
En dag när du var på väg hem från skolan, tror du gick i ettan, fick din lillebror syn på dej genom fönstret. Han sprang till dörren och skrek: spring Melvin!! De spelar din favoritlåt på radion!!
Fast trots att du sprang så fort du kunde med dina korta ben hann du inte in för att höra den. Jag spelar den för dej nu istället!

9.
Sen fick vi en bäbis till, också det en pojke. Vi ba: ha! Lätt, det här kan vi nu!!
Föga anade jag då hur utmanad jag skulle bli i mina mammaskills…
Av dej har jag lärt mej massor; att tålamod är en dygd, hur Jango Fetts utrustning är uppbyggd (in i minsta detalj) och du har också lärt mej förstå att det är dej man ska hänga med år 2025, då det enligt din profetia, kommer att ske en zombieapokalyps. (Du är väl förberedd och har lovat ta hand om oss då!)
Till ditt rum, ditt kungarike, där du är kung, är jag bara välkommen om jag lämnar mina OCD-tendenser utanför. (Ibland kan jag inte det och då får jag gå ner och städa skåpet under diskhon, eller nåt.)
Fast ibland kan jag lämna dem utanför och blir då insläppt i din fantastiska värld bland Star Wars lego, Ninjagos och Sagan om ringen världar! (Jag försöker ibland att sortera dina legobitar i smyg och jag ser att du ser vad jag gör, men du låter mej hållas!)
Jag gick förbi din dörr en gång, du var väl fem då, och jag hör att du sitter och sjunger på den här låten på hittepåengelska. Och jag frågade vart du hört den och du sa: det är ju du som spelar den, mamma!
Fast just då kunde jag inte komma på när jag spelat den. Men mitt mammahjärta flödade över av kärlek (så där som alla mamm- och papphjärtan gör) och stolthet över den där varelsen som jag (och nåja, Gnagaren också till viss del) skapat!
Så nu spelar jag den igen och den här gången kan du texten, på riktigt!!

10.
När vi (Gnagaren och jag) klarat av två småbarnsperioder, 7-årskris, 30-årskriser, dödsfall och lite annat skit tillsammans och fortfarande valde varandra varje dag bestämde vi oss för att gifta oss!!!
Så med vit klänning och slöja i håret och med Gnagaren vid min sida, så snygg och stilig, fick jag äntligen gifta mej i min hemkyrka!!!
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar… Typ…

11.
Som jag nämnde tidigare är jag ju vän av ordning. Och att komma i tid är en sån sak jag anser vara viktig!
Ibland händer det att även jag anländer efter bestämd tidpunkt. (Även solen har sina fläckar!)
Det beror i 9 fall av 10 på att jag fått för mej att jag måste lyssna på en viss låt x-antal gånger innan jag kan gå hemifrån eller att jag måste lära mej en låttext utantill.
Förut kunde jag ju alltid skylla på att det var barnen som sinkat oss. Nu är de för stora för det och golar ner mej direkt!! (Trots att jag väser i deras öron: Golare har inga poolare!!!)
Och jag får skamset krypa till korset och erkänna.
Den där tionde gången är det Gnagarens fel, han kommer alltid farandes i sista sekunden med andan i halsen.
Den här låten är en sån låt som man inte bara kan lyssna på en gång eller två eller ens sju gånger. Den kräver sina lyssningar innan man kan lämna huset!!
Så förlåt alla ni som fått vänta, men jag kan bara inte slita mej!

12.
Då så, mina vänner, var det dags för min sista postning för idag!
Det finns så mycket musik (och så lite tid) att lyssna på och det är så många fler låtar jag skulle vilja dela med mej av. Men det får bli en annan gång.
Nu lyfter jag på hatten, bockar och tackar å det ödmjukaste för att ni läst, gillat och kommenterat det jag skrivit!! ❤
Och innan jag lämnar över stafettpinnen till morgondagens sommarpratare vill jag också tacka alla som sommarpratat före mej! Ni är fantastiska!!
Och som nån sommarpratare tidigare nämnt: inget sommarprat utan Morrissey, så varsågod mina vänner, här får ni min absoluta Morrisseyfavvo!!
Puss och godnatt! 😘

A1. Hej och välkomna till mitt sommarprat i The låt of the day! Det blir nedslag i band/sångare som påverkat mig som sångare, låtskrivare och scenperson i främst Attentat – men även som människa. Jag har knutit låtar och bilder till liveupplevelser – alla band som spelas eller är på bild har jag sett live. Vi öser på för fullt från start. Hör av er med åsikter, påståenden och frågor så vi får till interaktion!
I juni i år var jag och kollade in min tonårstids största glamhjältar Slade på Trädgårn i GBG, utan originalsångare och basist, men med rätt trummis och gitarrist. Här bild på mig och gitarristen Dave Hill backstage. Jag såg Slade från Wolverhampton första ggn 1974, i Scandinavium i samband med att de blev portade därifrån. Vi i publiken dansade och slog sönder inredningen. Och detta hade bandet uppmanat till enligt arrangören! Hur var det egentligen? Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.

A2. I ”Get down and get with it” – Slades först Topp 20-hit (1971) – uppmanar sångaren Noddy Holder publiken att ställa sig upp och stampa fötterna och klappa händerna i takt – det ingår så att säga i låttexten. Det gjorde vi i publiken och så var det med det. Vaktarna blev arga och saker gick sönder. Gigen spelades i ett helt upplyst Scandinavium utan scenljus och effekter. Varför? Arrangören var orolig för otillåten dans som hade skett när Slade varit i GBG och Scandinavium 1973. Det hjälpte nu inte. Detta klipp med Slade visar på bandets sjuka spelglädje/publikkontakt och Noddys fantastiska röst och timing. En läromästare!

B1. Ett annat band jag som tonåring såg i Scandinavium var Heavy Metal Kids som förband till Alice Cooper 1975. Sångaren Gary Holton var helt vild och piskade medhörningslådorna med en motorcykelkedja. Och han sjöng med underbar inlevelse! Jag köpte genast Heavy Metal Kids självbetitlade debutalbum (1974) – det går enkelt in på min topp 10-lista över bästa album genom tiderna (finns tyvärr inte digitalt). HMK fick aldrig någon riktig karriär, men gjorde tre album. Gary hann med en skådespelarkarriär och solokarriär med Casino Steel från punkbandet The Boys, innan han dog i en överdos knark 1985. Lyssna även in gitarristen Mickey Waller och klavaturmannen Danny Peyronel (senare i UFO) i detta klipp från ”The Old Grey Whisle Test”. Härligt sväng och bra rockkänsla. Det startar med lite snack från programledare Bob Harris men sen kommer två låtar med HMK – ”Hangin on” mer Harris och sen ”It´s the same” Stäng av efter den låten, resten av klippet är inte relevant.

C1. Vi var ett gäng svenskar som såg The Boys i London på ett fullsmockat The Marquee (Wardour Street, Soho) 1978. Både Boys och den talrika publiken var lite småstörda över att vi som turister röjde på så rejält längst fram vid scen… Vi var ju så glada och kunde inte riktigt fatta att vi var där och då i händelsernas centrum och Boys körde alla sina hits från första plattan. Jag hängde över scenkanten och tog många bilder, här på Honest John Plain med Marquee loggan bakom, den som fastnat i så många rockvideos från den tiden. På klaviatur Casino Steel (som spelade med Gary Holton), och där var den journalistiska övergången tydlig, va?
Jag var i London två ggr första halvan av 1978 (såg band och fotbollsmatcher för en halv livstid). En med polarna Black Pat, Knottet och Rost och en skolresa med gymnasiet (Rost var med där också). Marquee var en klassisk rockklubb med plats för ca 400 pers. En förebild för rockklubbar världen över, med svartmålade väggar, spartansk oöm inredning och en intim scen, ca 40 cm hög för att behålla publikkontakten. Ett ställe som du vilken kväll som helst i veckan plötsligt kunde få se sådana som Rick Parfitt eller Paul Cook hänga i baren (det hände!) Efteråt utanför träffade vi Magnus Uggla som kom för sent till gigen… Nästa inlägg med ljudklipp om en minut.

C2. Poppunk! The Boys kallades ”The Beatles of Punk” och på The Marquee den där våren 1978 spelade de då helt färska ”Brickfield Nights”, och hade samma kläder och bastrummeskinn som i videoklippet här. De kommer till Liseberg och spelar i augusti med tre originalmedlemmar!

D1. Jag och kompisarna hann även med The Jam på The Music Machine våren 1978. Det var så jävla mycket folk att jag under hgigen inte hade markkontakt någon större del av tiden. Publiken liksom böljade, och jag jobbade mig fram och kom så här sjukt nära Paul Weller och knäppte foton. De hade ett stort vitt lakan hängt bakom trummorna, där de sprayat loggan The Jam. Och notera discokulan i taket. På andra bilder syns crewet som står inklämd i ett hörn på scenen. Notera även The Boys klistermärket på Pauls gitarr.
The Music Machine (Camden Palace Theatre) är en legendarisk klubb, den var två våningar som jag minns det – och stor – jag såg många band där, liksom på Marquee under punktiden. MM tog säkert in över 1 000 pers och många kunde stå på balkongen för att se bandet. Det var inte aktuellt för mig… Någon timme efter gigen såg vi Paul Weller i scenkostym gå ned på knä och fråga chans (typ) framför en tjej på balkongen!!! Nästa inlägg med ljudklipp om ett par minuter.

D2. The Jam hade under sina första år en extrem scenenergi, vilken tydligt känns i det här liveklippet från 1977. När jag såg dem på Scandinavium i början på 80-talet hade en del av energin från de tidiga åren försvunnit. Men de var bra ändå! Det var lokalen som var fel…

E1. 1978, ”Carnival Against the Nazis” arrangerat av Rock Against Racism, söndag 30 april i Victoria Park. Patric Fitzgerald, X-Ray-Spex, The Clash, Tom Robinson Band, Steel Pulse skulle spela – fri entré – och visa att svarta och vita kunde göra detta tillsammans. Jag och Rost skulle med flyget hem till Göteborg samma dag, men några timmar i parken skulle vi hinna med. Vad övriga klassen befann sig just då har jag ingen aning om. Festivalen föregicks av någon slags marsch som vi missade. På vägen till parken vällde det fram poliser överallt och vi såg en gata och husväggar färgad av något rött. Det var blod! Då blev vi rädda. Längre fram såg vi blödande skinheads och punkare. Jag har inte tagit bilden själv utan hittat den på nätet, min kamerarulle måste varit slut, det finns inga egna bilder från denna festival. Nästa inlägg om någon minut.

E2. Väl i parken var det sjukt mycket folk och jag minns att reggaebandet Steel Pulse – och har jag för mig – X Ray Spex spelade, men ljudet var svagt och dåligt. Vi stod ganska långt bak till höger, vågade oss inte fram. Vi anade en aggressiv stämning och det var trångt. Arrangörerna hade räknat med 20 000 åskådare, det dök upp 80 000 pers!! När The Clash gick på rörde sig folkmassan häftigt framåt. Jag minns speciellt att dom spelade ”White Riot” med Jimmy Pursey (Sham 69) på sång. Jag undrade vad fan han gjorde på scen, med tanke på skinheadkopplingen och Sham 69. De spelade nog inte många låtar, alternativt var vi tvungna att dra till flyget mitt i. Inte den bästa konsert jag varit på, men förmodligen en av dem där jag tagit starkast intryck. Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.

E3. The Clash är ett av de band som påverkat mig mest, både stil, låtar och texter, skivomslag, affischer etc. Så snyggt och konsekvent genomfört. I filmen ”Rude Boy” med Clash finns konsertscener från Victoria Park filmat från bakom bandet, bland annat med Jimmy och ”White Riot”. Men allt sådant är portplockat från You Tube av de som äger filmrättigheterna. Efter 44 sek in i detta videoklipp finns dock ca 20 sek från Victoria Park. Nästa gång jag såg Clash live i Sverige hade Mick Jones blivit kickad. Men det är en annan historia.

F1. Hemma i Göteborg igen. Efter våren i London bildar jag och några andra killar Attentat och börjar lära oss spela. Scendebuten blir på Sprängkullen i november 1978 och där är bilden tagen. Paddan i moppehjälp, Lille Dag (13 år) på trummor, Grodan gitarr och jag på bas och sång. Fullsatt punkfestival (500 pers x 2) i två dagar och alla var positiva. En underbar upplevelse och sedan dess har det varit scen som gäller för mig. Adrenalinkicken är allt! Även om jag den ggn var så nervös och rädd innan att jag höll på att göra ned mig. Vi stämde gitarrerna dagen innan på Gitarren, Skanstorget… Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.

F2. Göteborg Sound såg jag ca 10 ggr i slutet på 70-talet. Soundet och Bruset bildade 1978 Garageligan som Attentat ganska snart fick ansluta till med kravet att vi skulle ”hjälpa till att bära och affischera”. Dessa två ”storebröderband” (ett par år äldre än mig) lärde jag mig mycket av. Hur de skrev texter, hur de tänkte och agerade i stort och smått. Det här är en fantastisk låt. Hade Soundet fortsatt spela och inte slutat så tidigt (1980?) hade de kunnat göra mycket mer bra musik. Tror jag…

G1. Nyårsafton i New York 2012 blev suverän! Jag träffade jag Syl Sylvain (New York Dolls) på Bowery Electric där även en ny upplaga av The Dictators Nyc och rockabillygänget Daddy Long Legs lirade under aftonen. Syl spelade Dolls och Heartbreakers låtar med ett gäng polare. Det blev ett fantastiskt nyårsfirande! Syl var klart cool och informativ att snacka med, och jag gillade i att han själv riggade ner sin förstärkare och såg till att den kom iväg när stället stängde. Nästa inlägg med ljudklipp om någon minut.

G2. Protopunkarna i The Dictators som var med redan på CBGB-tiden med Ramones kring 75, 76 höll precis på att återförenas denna nyårsafton. Här ett kort klipp som jag filmade med mobilen och ”Baby lets twist”. Jag gillar mycket ”call och response”-grejen mellan publik och band!!
Video på facebook

G3. The Dictators ”Avenuy A” är skriven och inspelad på 90-talet. De är ett underhållande och rockigt liveband med catchy låtar och sångaren Handsom Dick Manitoba arbetar verkligen med publikkontakten. Nyss turnerade de i Europa med 3,5 originalmedlemmar och jag såg dem på Sticky Fingers. Det syns att de har kul när de spelar och de är i sina bästa stunder grymma New York tolkare. Alla som gått på Avenue A, B, C eller D en sen natt vet vad jag menar…

H1. Jag var i New York även under tidiga hösten 2011 – vi har en kompis där som vi kan bo hos numera. Det var mitt första besök i the Big Apple någonsin. Min yngsta son Tintin ville dra med mig och Ammi till någon helt nystartad demonstration nere vid Wall Street som startat i slutet av september – exakt när vi var där. Jag ville vara svenneturist och gå Brooklyn Bridge eller något sådan, men lät mig övertalas av de andra. Det är jag glad för.
Vi kom till Liberty Park och Occupy Wall Street rörelsen hade ockuperat parken. Med turistvideokameran i högsta hugg filmar jag allt och alla som säger något och även demonstrationen senare på kvällen. Jag blir så påverkad att jag under resan börjar skriva låten ”Occupy Wall Street” – utifrån artiklar i deras egen dagligen utkommande tidning. Attentat spelade in låten till albumet ”Fy fan” och i videon använde Jonas Nyström delvis min turistfilm. Tyvärr drogs den tillbaka från YouTube för Joans hade använt någon annans film han inte fick. Men nu är den tillbaka igen, i ny tappning något modifierad.

I1. Dags att börja knyta ihop säcken! Såg naturligtvis även spillrorna av Sweet i Trädgårn i juni då de spelade med Slade. Oj vad han ser ut idag Andy Scott! Men vilken gitarrist. Sjukt bra då, sjukt bra nu. Och har jag spelat Slade måste jag så klart spela Sweet! Alltid tävling mellan de banden. Återkommer mycket snart med en video.

I2. Jag såg Sweet i Scandinavium 1975. Ett bra gig, med en sur Brian Connolly som sparkade ner ett rundgångstjutande mickstativ till en stackars scenarbetarens förtret. En film med smärre porrinslag visades på en skärm bakom Mick Tucker mitt i ett låååångt trumsolo. Det skrämde slag på en del föräldrar som faktiskt var där med sina barn. Det var skillnaden generellt mellan Slade och Sweets publik. Sweetfansen var yngre, fler och en större andel var tjejer. ”Fox on the run”, ”Action” med fler låtar visade att Sweet kunde skriva hits själva – det var inte bara Chinnchap låtarna som blev klassiker!

J1.”Sweet & Slade” är nog Attentats bästa låt enligt mig personligen. Texten är om min resa från den lille pojken i Kortedala jag en gång var till den jag är idag. Inte riktigt så politiskt som det brukar bli i Attentat. Här är den på video från filmen ”Glöden slocknar aldrig”. Vill du höra låten utan tjöt emellan finns den förstås på Spotify också.
Det finns mycket mer att berätta om, men det får vi ta en annan gång. Till exempel den gången jag var med på Sid & Nancys tårtkalas i London eller när jag och kompisarna fick brandmännen att ”uppträda” med AC/DC i Göteborg 1977. Nåväl, nu blir det Liseberg för att kolla om Magnus Uggla verkligen har snott min scenstil som flera påstår (jag har aldrig sett Uggla live) – Tack till alla som hängt med så här långt. Ställ gärna frågor eller kommentera under kvällen så svarar jag sent ikväll eller imorgon! Punk lives forever!!!

00. Intro.
NEJ, jag vill inte ! Ångesten känns som när man skulle ställa sig upp i mellanstadiet och skriva på svarta tavlan inför hela klassen. Och det är ju nästan det man gör nu också. Hur kunde jag bli in lurad i detta av mig själv ? Det är väl den stora del av mig som söker tillhörighet, närhet, bekräftelse och som fasar inför att känna sig övergiven och ouppskattad som försöker vara listig med denna psykologiska manöver. Vad är det värsta som kan hända: man blir utskrattad och känner sig löjlig men det har man lyckats bra med själv genom åren så det är bara att köra igång. (Hoppas att försvarsmekanismen med att skriva “man” istället för “jag” funkar ?)

01. Strukturen.
Framför mig finns gruppen av människor. Jag vet med mig att det är min tur så jag tar mod till mig och tar till orda: Hej, jag heter Jari och jag är periodare. Inte vad gäller droger och alkohol om man inte räknar något dygn som en period, det gör inte jag, utan många andra typer som jag tänker beskriva i någorlunda kronologisk ordning för er här och under resten av dagen. Bon Voyage.

02. Utlandssemester-utan-familjen-perioden. Del 1 av 4.
Hur konstigt det än kan låta så är en av mina första perioder den då jag nästan alltid åkte utomlands ensam i unga år. Första resan jag kommer ihåg är den då jag åkte till Finland med min mormor över sommaren när jag var 5, kanske för att min mor skulle bli av med mig ett tag och enklare kunna ta hand om min nyfödda syster. Jag kunde ingen finska, mormor var väldigt dålig på svenska och nästan ingen av de släktingar vi besökte kunde svenska. Trots att detta troligtvis har bidragit till att jag har problem med att känna mig övergiven ibland så har jag övervägande goda minnen av den resan, långa fisketurer i en eka rodd av någon äldre släkting och många cykelturer i tallskog med perfekta förhållanden för “racerbanor”. Hela resan slutade med att jag vid hemkomsten hade “glömt” svenska språket och hade lärt mig finska istället som jag efter det bara har försämrat och numera knappt klarar av att använda för att göra en beställning i en restaurang.

04. Utlandssemester-utan-familjen-perioden. Del 3 av 4.
En av dessa resor byggde besättningen en pool på däcket till det fraktfartyg jag och en kompis åkte med. Snacka om privat pool, cool.
Och vattnet var också cool eftersom det hinkades upp direkt ur nordsjön där vi färdades. Då jag var 11 år gammal gjorde jag det som skulle bli sista resan med farsan. På gott och ont så lät han mig ta stort eget ansvar för vissa saker: det fanns alltid läsk (Orangina !) att ta ur ett kylskåp uppe vid hans hytt, vid denna tidpunkt hade han avancerat till kapten, vilket älskades av en vars fredagsmys (trots att begreppet ännu ej var myntat) bestod av saft, popcorn och TV. När vi var i hamn i Marseille ville jag inte vara kvar på fartyget då det skulle lossas och lastas utan ville utforska staden istället – och det fick jag trots att jag ej kunde språket och fick traska iväg helt ensam. Inte riktigt årets farsa i dagens samhälle eller…. Under denna resa upptäckte jag Radio Luxemburg som alltid stod på uppe på bryggan på radion som spelade under nattpassen. En natt när jag var där uppe och bara hängde hörde jag en låt som bara var SÅ tung och här är den, inte riktigt lika tung idag men fortfarande bra.

05. Utlandssemester-utan-familjen-perioden. Del 4 av 4.
Sista resan under denna period var en månads språkresa till en av Brightons förstäder när jag var 13. Där fick jag bo med en annan svensk kille hos en familj med två barn i liknande ålder som bodde i ett typiskt nybyggt parhus. Vi hade gångavstånd till skolan där vi pluggade engelska 5 dagar i veckan och fick åka lokaltåg till vissa evenemang. Då upptäckte jag en engelsk “uppfinning”, om man var ombord så öppnade man tågdörren genom att öppna fönsterrutan och öppna dörren från utsidan. Dom har sina idéer. Medan jag var där lyckades jag smita in på en biograf som visade det årets häftigaste film med årets snyggaste Bondbrud och hon är fortfarande otroligt vacker imho så det var nog inte bara en sommar förälskelse.

06. Tidig-påverkan-av-musiksmaken-perioden.
Egentligen är detta en icke-period eftersom min mor och frånvarande far inte lyssnade speciellt mycket på musik och jag hade inga äldre syskon som kunde påverka min musiksmak så den är helt egenkomponerad. Min mor gillade Viktor Klimenko och Lasse Lönndahl men det var inte riktigt min stil. I början var det mest barnvisor ur TV-program och annat som jag gillade. Här är en som jag fortfarande kommer ihåg texten på, nästan 45 år senare. Nostalgivarning utfärdas.
Synd att man inte sparade något nyttigt i den där svampen man hade i skallen på den tiden utan bara fyllde den med Vi 5 berättelser och liknande.

07. Påverkan-av-musiksmaken-perioden. Del 1 av 2.
Innan jag fick egen skivspelare var jag med på den gyllene “lyssna på radion och spela in på bandaren från högtalaren” tiden. Jag fick en liten bandspelare i ganska tidig ålder av det högkvalitativa märket Crown. Varje lördag eftermiddag satt jag vid radion med bandspelaren i högsta hugg och pekfingret redo på REC-knappen för att föreviga någon bra låt. Det började med Tio I Topp och fortsatte med andra program ända fram till Rakt över disc med Clabbe. Tills för bara något år sedan hade jag kvar alla dessa kassetter i pappkassar (5 stycken fyllda kassar) men då gick de till återvinning. Funderade på att överföra dem till ett smidigare medium men slöheten vann ännu en fight. Riktigt seg rackare den där slöheten. (Ps: har jag nämnt att jag har samlarmani som försvarsmekanism mot vissa känslor.)

08. Påverkan-av-musiksmaken-perioden. Del 2 av 2.
När jag började högstadiet i en ny skola som hade uppehållsrum blev påverkan av andra något större. Fram till dess hade jag sugit i mig ny musik lite här och där, börjat köpa skivor själv (återkommer till det senare) och fortsatt banda från radion. I uppehållsrummet i Österholm fanns det en stereo man kunde lyssna på och äldre elever/”skötare” som spelade sina favoriter. Där fick jag för första gången höra bland annat: Alice Cooper, Led Zeppelin, Kinks, Rainbow och en svensk progg-grupp som gick varm med sin nya platta – Nationalteaterns Livet är en fest, ofta med allsång som resultat. Underligt nog lyssnade jag inte på deras efterföljande album, kanske för att de redan gjort ett ultimat album där de sjöng om oss med våra namn och platser utbytta för att skydda eventuella oskyldiga eller så var det bara för att det fanns så mycket annat som också måste upptäckas. Proggen har aldrig varit bättre än på denna platta.

09. Utlandssemester-med-familjen-perioden. Del 1 av 2.
Parallellt med detta gjorde jag ett par utlandsresor med min familj (mor & lillasyster). Den första jag tar upp var en resa i slutet av 60-talet som gick till Finland för att träffa släktingar som min mor inte hade sett på flera år då hon flyttat till Sverige i slutet av 50-talet. Vi hade inte råd med hotell utan bodde hos släktingar på bäddsoffor, tältsängar och annat. Det starkaste minnet jag har är från en lägenhet där vi alla tre sov i en bäddsoffa, skavfötters lite hit och dit. Ett av ganska få minnen där vi känns som en familj istället för de starka viljor som tampas som blev normen mellan min mor och min syster. Missförstå mig rätt – min syster älskade morsan men de kunde konkurrera med vilka älgtjurar som helst när det gällde att stångas. Under denna resa hörde jag en låt på radion som har hängt med mig sedan dess och gör att jag känner mig lite vemodig varje gång jag hör den.

10. Utlandssemester-med-familjen-perioden. Del 2 av 2.
Innan jag blev gammal nog att tycka att det var töntigt och otänkbart att åka utomlands med morsan och syrran hann vi åka till Italien tillsammans. Det var 1972 och de hetaste semesterorterna var Riccione och Rimini dit vi åkte. Den här resan skulle visa sig vara himmelsk för mig som 12-åring. Jag tillbringade ca 18 timmar varje dag antingen i arkadhallar med flipperspel eller i skivbutiker då detta var början på min köpa-singlar-period. Trots en liten veckopeng så var priserna så låga (och min morsa givmild) att jag hade råd att köpa med mig 10-15 singlar hem och vad jag vet så är de fortfarande spelbara allihop. De jag kommer ihåg att jag köpte är bland annat: Sweet – Poppa Joe, Middle of the road – Sacramento, Popcorn (inte originalet men den är ju instrumental så det gör ju inte så mycket ! ??) och Chicory Tip – Son of my father som för mig alla är positiva sommarlåtar – vadå jag partisk ? wink emoticon

11. Singel-köpar-perioden.
Den började på riktigt med Italien semestern 1972 och fortsatte som mest till slutet av 70-talet då jag slutade i gymnasiet och började jobba vilket gav mig en stadig inkomst. Tidigt fick jag en resegrammofon i röd plast med avtagbart lock som innehöll högtalaren av min mamma. När jag blev några år äldre sommarjobbade jag som lokalvårdare i Tyresö kommun tack vare att min moster var städledare där. Jag fick utföra specialuppdrag som inte gjordes i vanliga fall som att plocka ner armaturer och rengöra dem och att maskinrengöra stora golv i sporthallar och skolor. En sommar hade jag även sällskap av Steppan när jag skulle städa i en skola. Sommarjobbet gjorde att jag hade råd att uppgradera mitt lyssnande genom att köpa en kompaktstereo (Grundig 1600, “kompakt” är en snäll beskrivning. Är det bara killar som kommer ihåg sådana nörd detaljer ?) och jag fick även råd att köpa fler album än tidigare men samtidigt hade jag blivit DJ och senare i skarven mellan 70- och 80-tal fastnade jag ordentligt i MAXI-singel träsket vilket krävde mycket pengar. Tur att det var självvalt.

12. Album-köpar-perioden. Del 1 av 2.
Någon gång i början på 70-talet köpte jag mitt första album. Då var man tvungen att vara otroligt prismedveten, givetvis enbart för att kunna maximera mängden köp. Tror jag köpte mitt första album på Gamla Stans Skivhandel som då låg på Kocksgatan så jag är ganska säker på att den inte hette precis så. wink emoticon Jag är inte hundra på vilket som var först men några kandidater är: Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath (som jag fortfarande tycker är deras bästa), Nazareth – Rampant (ett av få album där jag “kan“ alla texterna), Uriah Heep – The Magicians birthday (snacka om att de har många klassiska omslag) och Deep Purple – Who do we think we are (‘nuff said). Skulle väl inte vilja säga att tidigt 70-tal var en bra tid för hård rock… (Ja – ironi). När man väl hittat en platta man gillade så var det standard att även lyssna på de plattor de gjort tidigare – undrar om dagens lyssnare “fungerar” på samma sätt ? Alla de här banden slutade jag lyssna på aktivt efter 5-10 års tid då det kändes som att de stagnerat och jag alltid hittade nytt att lyssna på – så har varit fallet med nästan alla artister/grupper jag någonsin lyssnat på, periodare som sagt. Här en av Deep Purples bästa någonsin.

13. Album-köpar-perioden. Del 2 av 2.
När jag gick i högstadiet började jag även lyssna på softare musik som America, Ambrosia, City Boy, Lake, Manfred Manns EB, Queen, Steely Dan, Styx, Thin Lizzy och Eagles med alla deras soloprojekt, samtidigt som jag köpte album med gamla favoriter och fick nya som t.ex. Rush. Vid den här tiden sa konvolutets utseende mycket om musiken. När jag ville lyssna på nya skivsläpp och till och med köpa rea album på ren vinst och förlust gick jag ofta bara på hur omslaget såg ut. Oftast gick det bra men jag har en del skivor som jag inte förstod då och som har stått ospelade i mina skivbackar i 35-40 år, Jelly Roll, Be Bop Deluxe och några andra kommer jag osökt att tänka på. Någon gång borde jag ta mig tid till att testa dem igen, kanske har smaken mognat sedan dess ? Mitt album med häftigast konvolut är ett sådant där jag inte förstår/gillar musiken men omslaget är maffigt. Det är som en bok i form av en skapelseberättelse blandad med ett lexikon över en påhittad planets fauna, djurliv och intelligenta varelser med ett alfabete och många stora tecknade illustrationer (The Pentateuch of the Cosmogony). Skyller detta album på en livslång fäbless för science-fiction/fantasy som visar sig ibland. Här en låt med ett av de mindre kända banden jag nämner ovan.

14. DJ-perioden.
I mitten av 70-talet var jag gammal nog att få gå på ungdomsgården hemma. När de ville ha ny DJ på gården var jag givetvis intresserad. Då skulle man ju få spela den musik man själv gillade, nice. Om jag minns rätt blev det någon typ av tävling för att ta reda på vem som skulle bli DJ. (Matte får väl berätta hur det var.) Det slutade med att jag och en kille som heter Terje fick dela på uppgiften och blev goda vänner på köpet. Det här var dagarna innan taktmixning, scratching och crossfaders så egentligen var vi plattvändare. Disco hade inte slagit igenom helt utan mycket av det vi spelade var istället dansant pop och rock. På det här sättet påbörjades min karriär som DJ vilken skulle pågå i ca 15 år tills jag tyckte att det var roligare att vara med på festen än att “bara” spela musiken. Under den här tiden hann jag spela för allt från bankpersonal (eget hus vid kungsan), sportföreningar (curling klubb i Sumpan), privata sällskap (många hotell) till föreningar på konferensanläggningar. Jag har inget körkort så jag behövde ofta hjälp med transporter. Detta drabbade ofta samma vän men han fick några flickvänner på köpet så jag tror han var nöjd. Alla spelningar fick jag genom “word of mouth” så något måste jag ha gjort rätt.

15. Reggae-perioden.
Min reggae period var kort och inte så intensiv. Den inföll när jag gick i gymnasiet och fick en del influenser från mina klasskamrater. De utgjordes av lite Dag Vag, Steel Pulse, LKJ och Bobban hade man ju hört överallt innan. Jag var INTE på grönan och såg Bob Marley, jag var utanför men kom inte in ! Efter den gyllene åldern har det dykt upp någon låt eller artist då och då som är helt ok och en av de bästa konserter jag varit på var T.O.K. på Berns i Stockholm (trots deras ibland tveksamma texter). Den gången var det trångt, varmt, hög promillehalt och hela lokalen blev ett gungande hav av kroppar som dansade på soffor, längs väggarna på avsatser ovanför sofforna, ja nästan överallt. Med denna sommar behöver åtminstone jag lite bonus värme.

16. Punk-perioden.
Jag har alltid haft svårt för slamrig och distad musik. Vet inte om det är någon typ av försvar mot tinnitus men så är det. Detta har gjort att jag inte gillar vissa typer av musik som innehåller dessa delar, t.ex ogillar jag verkligen growling så all sådan musik går bort. Tyvärr så innebär det också att vissa typer av rock och pop med mycket dist inte funkar alls på mig. Det får vara hur högt som helst men det måste låta rent, så är det bara. De punklåtar jag gillar är de som är mest hitiga med melodier så nästan hela punkvågen hoppade jag över med några undantag typ en del Ramones, Sex Pistols, Ebba och KSMB. Det enda jag har med KSMB trots att jag gick i skolan med flera av dem är singeln Rövarnas visa. Steppan G och jag var bästisar när vi var mindre och ett tag hade vi till och med en interntelefon mellan våra rum eftersom de låg snett ovanför varandra i vårt höghus. Jag bor fortfarande kvar i samma lägenhet sedan 1967 med samma sovrum (lång period). Här en annan punk/pop-pärla.

17: Betting-perioden.
När jag gick i gymnasiet i Skärholmen så hade man håltimme då och då. Vad göra för att spendera tiden månne ? Eftersom vi var ungdomar så hittade vi givetvis på dumheter istället för att göra “vettiga” saker (i.o.f.s. lärde jag mig Hamlets monolog under denna tid när man väntade i korridorerna på att få komma in i klassrummet. Vettigt ?). I källaren fanns lokaler som vi hade tillgång till så under 2-3 års tid spenderades en stor del av den lediga skoltiden åt till att spela diverse kortspel om pengar där nere i källaren. Det här var långt innan Texas Hold Em var känt så vi spelade annat.
Det handlade inte om jättestora summor men ändå märkbara för oss som studenter. Hörde rykten om en kille som var skyldig uppåt 10.000 kr (1978-1979) men vet inte hur det slutade. Gambling är ett fördärv när man inte vinner.

18. Vilja-ha-speciella-skivor-perioden.
Oftast har jag haft tillgång till de skivor jag velat ha men ett tag hade min DJ kompis Terje vissa special utgåvor som jag också ville ha, bara för att de var snygga eller coola. Ett par exempel på sådana skivor är en bildskiva med Styx – Paradise Theatre som är laserskuren så namnet syns i ytan. SÅ snygg ! En annan var en maxisingel med gruppen M och deras hit Pop music där man pressat två olika spår bredvid varandra, dvs vart annat spår är Pop music och vart annat är en annan låt, ställer nya krav på att sätta pick-upen på rätt ställe. COOL skiva !

19. Maxi-singel-köpar-perioden.
Efter gymnasiet när jag började jobba på heltid hade man börjat släppa ut maxi-singlar på marknaden och eftersom jag ofta köpte låtar som man kunde dansa till var det naturligt att jag började köpa maxi-singlar istället då de oftast innehöll flera versioner som man lättare kunde mixa ihop. Nu när jag tittar på min skivsamling ser jag att de utgör nästan hälften av alla mina skivor så det var en period som pågick väldigt länge och kostade mig mycket pengar i slutändan men då tyckte jag definitivt att det var värt det. Kanske samma mekanismer som gäller för skosamlare ?
När man var utomlands med vänner så var det vanligt att de dumpade av mig i en skivaffär (oftast någon Megastor i London) i 6-8 timmar medan de gjorde vad de skulle (Pub besök?) och sedan kom och släpade ut mig ur butiken för att åka till hotellet för uppfräschning innan nattens begivenheter.
Ofta var skälet till att jag köpte en maxi att det var bättre med en bra låt än ett halvdant album samt att det ofta fanns så många intressanta maxi så jag tog mig inte tid att ta reda på vilka album som hade mer än 1-2 bra låtar. En av de första maxi-singlar jag köpte var denna klassiker men då brukade jag mixa bort det lugna introt.

20. Synt-perioden.
En period innan och efter min militärtjänstgöring jobbade jag på ett lager. Där hade några i personalen fastnat för brittisk new romaticism så det var klart att jag var tvungen att lyssna på en del av de nya låtar som dök upp och jag gillade mycket av det. Det blev inköp av både Spandau Ballet, Duran Duran, dagsländor som Landscape och A flock of seagulls. Vissa av grupperna gjorde till och med hela album som jag tyckte var bra: Spandau, Human League (Dare – ett av de bästa någonsin), Duran Duran och ABC. På den tiden gick jag mycket på Malmens klubb i källaren tack vare en polare som var barchef där. En kväll var jag där som vanligt och ett nytt band skulle uppträda. Det blev knökfullt med folk uppåt väggarna då lokalen hade många olika nivåer. Vad visste alla besökarna som inte jag visste ? Jo att det skulle bli en klassisk konsertkväll – det var Depeche Mode som gjorde sin första (?) spelning i Sverige. Det är först efteråt som jag förstått vilken tur jag hade som var där, vi vet ju hur det har gått för dem sedan dess. Kraftwerk har jag lärt mig att uppskatta efteråt för då tyckte jag att de var lite för minimalistiska, en låt i taget var nog. Senare blev mycket av popen syntifierad som Howard Jones, Pet Shop Boys och andra men det hade inte jag något emot då jag inte var särskilt förtjust i den slamrigare “industrisynten” utan mer gillade pop biten. Jag har fortfarande inget emot stenhård synt bara det låter rent och detsamma gäller modern klubbmusik.

21. Att-jobba-i-skivbutik-perioden.
När jag var DJ på ungdomsgården innebar det att jag var ansvarig för deras inköp av nya skivor. Detta medförde att jag blev stammis i den lokala skivbutiken och ofta hängde där för att kolla in nyheter och lyssna på sånt som verkade vara intressant. På den tiden tillhörde butiken en liten kedja som hette Pick-Up. Båda killarna i Freestyle jobbade där vid något tillfälle och Lena PH uppträdde i butiken tidigt i karriären men jag är osäker på om det var innan eller efter ägarbytet som skulle ske.
Efter några år beslöt sig ägarna för att sälja butiken och han som var chef var villig att ta över ruljangsen. Nye ägaren behövde mer personal och då jag hängde där flera dagar i veckan (slutade tidigt på lagret) samt ofta hade bättre kunskap än personalen om var skivorna fanns i butiken så blev jag erbjuden heltidsjobb vilket jag tog. Denna period skulle komma att hålla i sig i 25 år. Här en underbar platta som låg på listorna då.

22. Universitets-perioden.
Efter något år i skivbutiken sökte jag en universitetsutbildning då jag inte kunde tänka mig att stå i en skivbutik när jag var 40. Helt fel, jag var 47 när jag tvingades sluta i skivbranschen på grund av branschens omstrukturering men det visste jag inte då.
Jag kom in på Datavetenskap linje i Uppsala. Det var en nystartad 4-årig forskarutbildning med tanke om att man skulle forska efter avslutad utbildning. Det som var spännande var att ämnet var så nytt så vi hade inte ens färdiga böcker i många ämnen utan lärarna plockade bitar ur nya uppsatser, böcker, rapporter och tidningsartiklar. Och så var det ju teknik – har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Jag började pendla till Uppsala och jobba extra i skivbutiken på helgerna och loven. På den tiden orkade jag festa och jobba dagen efter så visst socialt umgänge tog jag mig tid till på helgerna. Dessa år gick större delen av studielånen åt till att köpa maxi-singlar i Uppsala medan jag väntade på Stockholmspendeln. Jag var där så ofta så jag blev stammis hos importbutikerna även där och träffade en del av personalen senare när de började jobba inom branschen i Stockholm. Detta är en del av förklaringen till min stora samling maxi-singlar.
Då lyssnade jag inte så mycket på album (kom ihåg att de inte fanns så lätt åtkomliga som idag) utan det blev köp av många av de som jag tyckte bra dans/funklåtar som släpptes under 80-talet. Flera av de bästa hade Jimmy Jam och Terry Lewis som gemensam nämnare, lite som Clivillés + Cole var på 90-talet. Samtidigt hade jag fått ansvar för att köpa in import-maxis till butiken från olika importfirmor i stan. Oftast spelade jag in dessa på kassett och lyssnade konstant på dem i min Walkman till och från plugget. Då hade jag skaffat mig en äkta Sony och inte en Manwalk eller vad kopiorna nu hette på den tiden.

23. Mörker-perioden.
Dagen efter min födelsedag skulle jag åka till Uppsala för att skriva ett prov. När jag kliver upp för att duscha och åka iväg hittar jag min mor död i sin säng. Hon har dött under natten av åderförkalkning i hjärtat vid 54 års ålder. Hela min tillvaro blev omkullkastad. De närmaste dagarna efter detta har jag några minnesbilder av men från begravningen (som jag helt har förträngt) och några år framåt har jag inga säkra minnesbilder av.
Det enda jag med säkerhet kommer ihåg från den tiden är en månadslång flyktresa till en kompis som råkade vara i USA just då och som bilar med mig längs östkusten. Den här är till dig mamma (hon hette Iris). Både titeln och låtens vemodighet gör att jag alltid blir påverkad när jag hör den. Tur att inte tårvätska smetar ut text på skärmar för då skulle det vara lite svårläst just nu.

XX. Cover tisdag bonus.
En oturligt nog alltid aktuell låt med en underbar röst.

24. Återhämtnings-perioden.
Som sagt, vaga minnesbilder av åren efter hennes död men jag tror att jag jobbade helger, levde på det lilla arv hon lämnade efter sig och bara var nöjd med att tiden gick utan jag drabbades av fler olyckor. Tiden skulle läka alla sår sägs det ju. Ja om man nu tycker att ett sår är läkt trots att det gör ont men som tur är gör det inte lika ont och inte lika ofta som i början.
Efter ett tag när butiken fick syskon och delar av personalen bytte arbetsplats fick jag återigen en fast anställning och jobbet blev min identitet. Livet normaliserades med skivbranschens uppgång och kommande fall som en del av livet. Jag blev van med att vinna skylttävlingar med resor som pris, att gå på massa releasefester, massa konserter och informationsbjudningar med mutdryck och mutmat. Allt detta är historier som kanske berättas nästa år då denna fas av att lära känna varandra är avklarad.

25. Semester-med-polarna-perioden.
Under en lång tid har jag varit på semester utomlands med polare då och då men givetvis alldeles för sällan. Tack vare jobbet har det blivit Rio, Havanna och London men mer om det nästa år. Med polare har det blivit London flera gånger och Kanarieöarna två gånger. Första gången var Boney Ms Daddy Cool nysläppt. Det som hände vid andra vistelsen kan jag inte berätta eftersom det som händer på Kanarieöarna stannar på Kanarieöarna men jag kan berätta att följande låt spelades mycket pga vinsten. Swing it.

26. Grinig-gammal-gubbe-perioden.
Detta är något som jag hade hoppats inte skulle drabba mig men jag känner att det går inte att slippa det. Jag försöker vara pragmatisk och tro det bästa om folk men det finns vissa beteenden som jag har väldigt svårt för: egoistiskt ointelligent beteende. Det finns riktigt stora problem i världen som behöver åtgärdas men jag tänkte bara nämna några små hemvävda sådana. T.ex. folk som inte vill förstå hur dörrarna på tunnelbanan fungerar utan står i vägen när man skall av och nästan slår omkull en när de tränger sig in för att eventuellt få en sittplats. Arghhh.
Folk som ställer sopor UTANFÖR återvinningsstationer. Arghhh.
På sista tiden har jag drabbats av att behöva ta buss mellan Skärholmen och Sätra innan man fortsätter mot stan. En sträcka som i vanliga fall tar 2 minuter med tunnelbanan tar nu 15-20 minuter. Det som stör är att folk inte fyller på hela bussen utan att bli tillsagda, att de ensamma sätter sig på platsen vid gången trots att hela bussen skall bli fylld, folk som sätter sig på platser långt fram när det tar extra tid och det blir kö bakom dem samt att folk har så bråttom att komma av att de tränger sig trots att de inte hinner med något tidigare tåg eftersom det väntar på bussen.
Som tur kan jag glädja mig med tanken på den enda roliga reklam SJ har gjort – kommer ni ihåg hur de använde denna låten ?

27. Outro.
Hoppas dagen med mig inte känns som helt bortkastad och att jag har spelat någon låt ni har uppskattat. Nu börjar “min” dag lida mot sitt slut. Hoppas ni får en trevlig fortsättning på sommaren oavsett väder och glöm inte att ge nästa sommarpratare ett gott mottagande. God natt.