(Då kör vi då, morgontrötta TLOTD-are smile emoticon )
1. Compromise is the devil talking.
Musik är känslor. Sinnesrörelser. Teman för olika sinnesstämningar. Jag gillar, ja t o m älskar, finsk hardcore från början av 80-talet, jazz, country, post-rock, dödsmetall, hiphop fram t o m -95, Kevin Rowland, indie, soul, blaxploatation, svensk jazz, powerpop, bröderna Reid, garage, Elvis, Björk, New Orleans, Nashville, Memphis, Turbonegro, Kim Gordon, Kim Deal, Poison Ivy, PJ Harvey, ska, Kingston (ja, hela Jamaica), Morrissey, Bear Family, mina vänner, fransk house, Plura, Uffe, fransk hiphop o s v, o s v. Att träffa en gammal elev som berättar att han minns Velvet Underground från när jag visade BBC:s serie Dancing in the streets för eleverna på mellanstadiet gör mig glad och stolt. Som att jag känner mig som en kulturbärare.
Jag nämnde Kevin Rowland. Jag tackar Gud att Dexys Midnight Runners återförenades så jag fick se dem på Cirkus 2003. Förutom att polaren tänkte elda ner träbyggnaden och att jag hörde Andres Lokko berätta om fyra nyanser av brunt (tror jag det var?) för två tjejer av modell yngre, så var det en religiös upplevelse. Väckelsemöte, såg jag i någon text. När Mr. Rowland äntrade scenen klädd som en gangster med mantel gående likt en vacklande, fightande James Brown insåg man att det här blir episkt. Demonerna skulle drivas ut. Jag drev ut mina i förra årets sommarprat, så i år är utgångspunkten konsertminnen så får man se vad de mynnar ut i. När dessutom gårdagens grymma sommarpratare avslutar som han gjorde finns det ingen som helst anledning för mig att ens försöka ha pretentiösa ambitioner eftersom det aldrig går att toppa herr Ehres fantastiska avslutning. Så istället säger jag som Paul Heaton skulle ha sagt: Have fun!

2. No Control
Religion ja. Roskilde-93. Bad Religion spelar. Jag och skate-Lasse går dit. Jag är iklädd ett par lite för små jeansshorts och mina Air Jordan jag köpt i New York. Det blir en slags pit mitt framför scenen där vi röjer. Vi röjer och röjer så svetten sprutar. Massa människor. Vi försöker ta oss upp på scenen, vilket inte uppskattas av vakterna. Det är dessutom i princip omöjligt eftersom det är så högt upp. Men vi försöker lyfta varandra. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt kul att röja utan aggressioner, ja, våld då, människor emellan.
På vägen hem från Roskilde tar jag av mig mina Air Jordan för första gången på en vecka, sov med dem på också. Hela bilen skriker och jag tvingas ta på mig dem igen.

3. 21st Century digital boy
Rockaway Beach i Norberg våren -94. Jag är inne i min skinhead-period, om jag minns rätt? Dr.Martens, Ben Sherman-skjortor, Harrington-jackor (hade en röd som var så snygg), beställde originalböcker från ST Publishing i Skottland, och, uäh, jag har sålt flera av dem (bl a Gavin Watsons Skins i förstapress) o s v. Kan vara att jag har min mohikan också. Nu var det ingen jättesådan med spikes och så, men i alla fall. Vi bilar upp från Sura på nåt förunderligt vis. Festivalen går av stapeln på campingen där vi ramlar runt. Så ska Millencolin spela och de kör en cover på Bad Religions 21st digital boy. Jag köper Use your nose-EPn. Da Strike blir en kul hit att skrika med i sen senare under året eller om det är året efter? Strike, strike, strike-strike!
I år är det gruvpunk i Norberg första helgen i augusti. Vi siktar på comeback. Den här gången med husbil.

4. Crossroads
Förfinade min stil lagom till Dalarocken -95. Väl där iklädde jag mig byxor med snygga pressveck, vit skjorta med slips, solglasögon och välputsade Dr. Martens. Jag och Böna köpte mängder med vinare och vinglas i plast för att idka vinprovning vid tältet. Betygen noterades i ett häfte jag förvarade i bröstfickan. Varje dag inleddes med väl genomtänkta betyg motiverade med vinkännaråsikter och terminologi. Varje dagen efter såg man i häftet att efter några vinare förenklades betygsättningen till tre plus utan motivering.
Min rakade skalle i kombination med klädseln gjorde att några fick för sig att vi hyste högerextrema åsikter. Sanningen var ju raka motsatsen. Tror att vi kastade vin (vätskan alltså) på Gudrun Schymans dotter? Det var någon som sa att hon var med och käbblade där en kväll. Men det var en jätterolig tjej med också, en sån som pratar konstant och är konstant glad. Fast hon var med oss.
Bandaren gick sönder när vi stötte kula med den, Wedding Present var så dåliga att vi gick därifrån, sista natten tömde vi en dunk hembränt och fick ragga chaufför för att komma hem sen söndag eftermiddag. Trångt blev det eftersom Böna stagade upp förarsätet med en drickaback. Enklare än att laga sätet.
Men snygga var vi, lika snygga som Robert Johnson (& Punchdrunks) som gjorde en kul spelning där.

5. Studentrum
Kent spelade på samma Dalarock. Sent på natten. Jag gick dit och la mig i gräset och sov. Det var personal fram och var bekymrade, men Biffen sa åt dem att jag alltid hade velat se Kent så de skulle låta mig vara. Senare kom det fram en kille och la sig med ansiktet i mitt skrev. Får väl förmoda att han var bög. Jag vaknade, tog fram min pennlampa som jag hade (även den) i bröstfickan. En sån där liten som är en penna fast med en liten lampa istället för bläck längst fram. Lyste han i ansiktet och skakade på huvudet, reste mig och gick därifrån och la mig en bit bort. Polarna sa dagen efter att de höll på att skratta ihjäl sig. Men att de trodde jag skulle klappa till honom, vilket jag inte gjorde. Men jag har inga fördomar.
Kent var säkert bra, men det är bara min gissning. När jag bodde i en stor villa i Eklundshof i Uppsala under mina studieår hade de släppt Verkligen. Jag hade spolat ner all lepigen jag hade i toaletten eftersom sömnen blev helt förstörd av dem. Hade ju gått upp 25kg när jag knäckte nacken. Mådde dåligt, låg på golvet i studentrummet timme efter timme, en timme som en minut, och lyssnade på Kent. Ville nån nåt så tyckte jag att vi väl kunde vänta till imorgon?

6. Boys from County Hell
Shane MacGowan spelade sist på den där Dalarocken. Sent, sent på natten och man hörde egentligen inte ord han sluddrade fram. Pratade med en vakt som varit med och hämtat honom på Arlanda. De hade fått köra honom till en pub och på ridern skulle han ha sju John Jameson.
Nåväl, jag fick ju se honom i Roskilde -95, och danskarna var smarta nog att lägga honom på eftermiddagen. Jag gick dit över en timme innan för att jag skulle stå längst fram, drack vin ur nån tetra medan jag väntade, precis innan han började kom mina kompisar och ställde sig bredvid mig. Det var inte så tjockt med folk. Riktigt bra spelning för mig som aldrig fick uppleva Pogues. Visst, han höll på att ramla av scenen en gång och vid ett annat tillfälle glömde han bort att han hade snurrat sladden runt sig så att micken hängde på ryggen. Men i övrigt var det så bra som jag kan föreställa mig att Pogues var när de var som bäst. Nästan i alla fall.
Pogues spelade vi gärna på våra AIK-resor där i början av 90-talet.

7. Hagbard Handfaste
Tänk er timmars malande med sången “dricka, dricka, dricka, dricka bärs; dricka, dricka, dricka , dricka bira”. Det var vad jag och Tossa utsatte chauffören Terva för när vi skulle till Gävle och ställa oss i apburen i Gavlerinken och kasta bananer och blöjor mot Anders Gozzi. Hade läst en kul seriestrip i Gnagaren (hette väl det där fanzinet?) där man ändrat texten så Hagbard Handfaste satt och sjöng just det nämnda vid en bardisk. Sedan sa han till den där smala högra handen han alltid med sig att han älskar klassiska dryckesvisor. Tyckte det var skitkul.
Innan vi klev in i folkabussen frågade Tossa om jag hört Soundgardens nya (Badmotorfinger)? Klart jag hade. En blivande klassiker kom vi överens om. Innan vi lämnade mot den där rostiga apburen med Rusty Cage på stereon. Såg Chris Cornell och gubbarna på Sweden Rock för nåt år sen.

8.MMA
Hann med att se The Cramps på Berns innan Lux Interior gick bort. Kommer ihåg att jag hade en jäkligt snygg skjorta med flames som jag knäppte upp när jag röjde, så inte de snygga knapparna skulle försvinna, och att folk tyckte det var kul att jag kommit ända från Dalarna för konserten. Sura-målet gjorde väl dem förvirrade?
Men innan konserten var jag och Mange Palm på en pub och då kom det fram två killar och ville ha min autograf. Tills de förstod att jag var svensk. De trodde jag var Fjodor Jemeljanenko. Tydligen den bäste MMA-fightern genom tiderna. Periodvis har jag tydligen varit väldigt lik honom. Fast han är kortare. Vilket killarna påpekade.
Kan ju ha varit innan White Lies på Berns också, då jag köpte en vinylare av utmärkta förbandet Darker My Love. Fick det signerat och sedan sprang en idiot ihop med mig i rulltrappan ner till tunnelbanan så omslaget blev skadat i hörnet. Då skulle jag ha varit Fjodor. Eller mig själv. Men han sprang.

9. Ground Zero
Även i New York trodde polisen som skulle kolla mitt pass när jag skulle in i Staterna att jag var den gode Jemeljanenko. Han var så övertygad att han inte ens kollade i mitt pass först. När det väl gick upp för han att jag var svensk i passet och finländsk i själen blev han ändå tvungen att hämta folk från andra bås för att få bekräftat hur lik jag var. Behöver jag nämna att han var MMA-fantast? Vid Times Square var det några japaner som tog kort på mig också. När jag drack amerikansk coca-cola, och den är godare än den svenska. På riktigt. Vad det är i den vill jag inte veta.
Fu Manchu spelade på en punkklubb nära Ground Zero. Jäkligt billig sprit, så jag hinkade Gin och tonic så fort det gick. Fu Manchu spelade i princip hela King of the Road-plattan, och jag pratade lite med sångaren Scott Hill efter konserten. Påpekade bl a att de borde komma till Sverige. Där har vi varit flera gånger sa han. Jaha, sa jag. Fast på engelska. Okey, whatever, heter det på engelska.

10. CBGB’s
Faktiskt har jag sprungit på en del kul konserter utomlands, utan planering. Höjdpunkten är nog ändå Godspeed You Black Emperor i London. Men Misfits (utan Danzig förstås) var lite fränt. Alla som var med minns ju att kvällarna på Västerås svar på CBGB’s, Taj Mahal, alltid avslutades med Last caress. Efter att Badol serverat tillräckligt många Cobra så man fått pissa på äckliga toaletten. Det talas om en reunionfest, och då menar jag inte efterfesten till den årliga Ramones Cup i fotboll. Om inte jag får vara DJ är jag kränkt. Bara så du vet, Badol. Att somna en gång är ingen gång. Dessutom var ju Foghat på, och det är inte så dåligt wink emoticon

11. Soundtrack
Tänkte berätta om när Soundtrack of Our Lives spelade på Prisma i Västerås, men förfesten med Emil, Sami och vilka fler, när Motörhead strömmade ur stereon får mig istället att tänka på Zakynthos.
Först på var sida på kassettbandet till resan var Motörheads Motörhead och The La’s There she goes. Det var vackra tjejer på nån sån där skandalbarrunda som kvällspressen skriver om ibland. Var nån trostävling medan Thems ”Gloria” spelades. Vår runda skrev de inte om. Beachpartyn där man skallar trampbåtar. Vi, jag, Böna, Biffen och Bengan, blev inbjudna till ett beachparty med tävlingar. Vi hamnade i olika lag. Tre olika lag. Alla vann varsin konstig tävling tills den sista stafetten återstod. Du kan ju springa sist för oss, sa de andra i mitt lag. Det är lugnt tänkte jag, stafetten är nog avgjord när det är min tur. Men tji fick jag. När det var min tur ledde vi med några meter. Så jag sprang till tjejen som gav mig en öl och räknade när jag snurrade de tio varven medan man drack. Som man skulle innan man fick springa tillbaks. Då hörde jag tjejen i laget bredvid säga tio precis före min tjej. Så jag sprang så fort jag kunde åt det hållet jag var vänd. Det var rakt ut mot havet där i mörkret. Det hade svartnat för ögonen av snurrandet, så jag reflekterade inte över det. Så det blev en kollision med en trampbåt. Flög ner i den och slog i näsan så blodet sprutade. På grund av den här ovanliga manövern beslutade tävlingsledaren att vårt lag vunnit eftersom, som han sa, tävlingen gick ut på att knocka en trampbåt.
(Nu kommer det att bli en paus eftersom jag måste ut på uppdrag några timmar, men jag återkommer med de 11 sista låtarna och historierna i eftermiddag. Ha en bra dag så länge!)

(Då kör vi igen då)
12. To bring you my love
På Zakynthos fanns det en väldigt vacker tjej från Göteborg. Men hon skulle vara där två veckor, så hon blev kvar när jag flög hem.
Tänkte här göra en brygga över till coola kvinnor såsom PJ Harvey. Men igår, som var igår när jag skrev det här (juni), träffade jag en kompis från förr. Som har gått ner sig och det är tragiskt att se vad droger kan göra med människor. Innan jag skulle på PJ Harvey i Roskilde -95 låg och satt jag om vartannat där i tältet där vi bodde och jag var övertygad om att jag skulle dö. I fyra timmar. När jag låg ner lyssnade jag på hjärtat och var livrädd att det skulle stanna. Så jag satte mig upp. Då fick jag panik bara av att sitta och la mig ner. I fyra timmar. Uttorkad i dansk hetta. Efter fyra timmar hade jag återfått så mycket sinnesnärvaro att jag tog mig till duscharna och kunde spola kallt vatten över huvudet och dricka. Dricka vatten. Livets dryck. Men det tog fyra timmar. Aldrig igen.
Två glas sprit senare var jag på väg till ett tält för att få en suggestiv, surrealistisk upplevelse utan nedbrytande glasögon. Av en PJ Harvey i en helt underbar, vanlig värld. Hon var magisk där i tältet. Hon har alltid varit magisk. Hade typ den här dräkten på sig, cool bortom sans och vett! PJ, you’re so cool, hette en låt som mitt band gjorde en gång.

13. Slough
Samma Roskildefestival spelade Paul Weller på söndagen på eftermiddagen. Alla jag var där med ville bara åka hem. Men jag skulle se mr. Weller, så de fick vänta. Tält revs. Men jag lommade iväg och såg honom.
Tänker numer alltid på the Office när jag hör honom. Han gjorde ju introt till den där briljanta serien. Ricky Gervais är ett geni, och en människa som gör något bra, verkligt bra, av sitt kändisskap.
Minns att Böna i en blandning av delirium och frustration hoppade sönder dunkar där i väntan på mig. Som grädde på moset fick pilsner-Micke fortkörningsböter på hemvägen. Men Paul Weller är en legend. The Jam. The Style Council. Stanley Road. Smaka på orden. Läs dem inte bara.

14. Norge
1993 var vi i Roskilde en vecka, redan från måndagen. Vi hann skapa ett eget litet område med enorm nedskräpning. Så pass att tidningar var där och tog kort för reportage om festivalen. Haha, vi blev ansiktet utåt tillsammans med spettet som vi tagit med för att visa att vi var från Sura. Böna fick gå in och ut ur tältet tills någon norsk tidning hade fått en bra bild där han klev ur tältet och såg nyvaken ut. Det regnade då, så jag är glad att det inte var jag som behövde gå ut och in.
Å så var de där fina norska sjuksköterskorna som jag delade tält med eftersom mitt var så kallt. De var så snälla och kramgoa, som alla från Norge, så att de även rakade mitt huvud med hyvlar en dag. Sköljde av med kolsyrevatten. Det sved.
Satte man sen på Clawfinger på stereon kom det norrmän ur en massa tält och ville vara med och festa. Som grädde på moset drog några norrmän med mig på Motorpsycho, som jag inte hade hört talas om. Det är jag tacksam för idag.
Danskarna? Ja, som jag berättade förra året betalade de för att få slicka på pilsner-Mickes sko…

15. Uggla
Fortsätter på Norge-temat. Är Ass-guard i Turbojugend Västerås, eller Västmanland, eller hur det nu är, Mats och el presidente inferno Emil? Imorgon ska vi köra Raggare is a bunch of motherfuckers på PowerMeet. Vid plats 7 vid Lögarängen.
Var på Turbonegros arvtagare Kvelertak i Örebro för inte alltför länge sen. Sångaren hade en uggla, eller någon än större fågel på huvudet. Visst är det en uggla i videon? Kändes bra.
Köpte Bruane Brenn-singeln på plats. Majsan berättade förra helgen att Kvelertak betyder struptag.

16. Solna
Just köpa skivor, samla, leta, förkovra sig. Uppleva. Jakten på den där kicken som när du hörde Wayne Kramer skrika ”Kick out the jams, motherfuckers” från stereon för första gången. När du snubblade i paniken att vrida upp volymen. Det är den kicken man jagar. Det är som djävulens påfund. Det blir som ett gift och man kan inte låta bli. Obskyra små skivbolag som Kick n’punch. Bara för att. Och hål i samlingen kan förstöra nattsömnen. Den perfekta trädgården.
Sinnesbilden för oss är Morrissey. Kompromisslöshet, idealismen, perfektionismen, stilismen. Fanzines och kärlek till musiken.
Två gånger om året, sista lördagen i februari och sista lördagen i september, har vi ett litet Mecka i Solnahallen i Solna. Skivmässa.
Morrissey spelade där -97. Förutom att få se honom, hans backdrops och höra musiken, så fastnade jag vid spellistan innan konserten. Förstås. The Pioneers ”Let your yeah be yeah” var med där. Så snyggt och underbart för oss som vill ha en egen liten klubb av snobbism.

17. New York
Lyssnar på White light, white heat eftersom jag har skaffat ytterligare någon press av den i jakten på den perfekta. Det finns inga genvägar till den perfekta pressen; för att göra en travesti på farbror Barbro i NileCity. Att lyssna på något som Lou Reed varit inblandad i får alltid en att tänka på New York. När jag gick vilse på Long Island, träffade några negresser som var transvestiter och som trodde jag var polis och det var väldigt varmt. Då tänker man på Spike Lees film Do the right thing och han som går och spelar Public Enemys Fight the power på bergsprängaren. Public Enemy var på Debaser i förrgår. Jag var där och såg de gamla hjältarna.
Men för att återgå till New York så såg jag en affisch om att Red Hot Chili Peppers skulle spela där när jag var där sist. På en klubb. Tänkte att, jäklar vad fränt! Gick dit i god tid. Var förvånad över avsaknaden av kö. Förvåningen steg när jag såg att medelåldern på klientelet var hög även i jämförelse med mig. Och alla bord där folk satt och åt. Det är något som inte stämmer, tänkte jag. Nåväl, inte tänkte jag missa RHCP oavsett så inte gick jag därifrån. Så var det dags… För Red Hot Chili Pipers och ett gäng gubbar med säckpipor.
Såg i alla fall Red Hot i Globen -95. När Flea spelade naken och Victoria var där.

18. Stockholm
Stockholm är också en stad som håller mängder med bra konserter. Har sett Moldy Peaches uppträda med kanindräkt. Kathryn Williams. Where the action is-festivalen när jag krockade på vägen upp. Sabine kommer kanske ihåg hur stressad jag var? Accelerator på Münchenbryggeriet och så slutligen Primal Scream där år 2000. Helt, helt fantastisk spelning. Exterminator är en helt, helt fantastisk platta, och inte blev den sämre när folk berättade om bisarra efterfester i lägenheter i Ipswich med Swastika eyes och Kill all hippies på hög volym. Efter spelningen köpte jag en till min frisyr passande Kill all hippies-tischa (kommer aldrig kunna förlika mig med ordet tischa).
När jag och Sami var i London och såg Mario Melchiot avgöra mot Fulham gick vi på en jäkla stor gayklubb sista kvällen. Verkade fränt och det var det. Fick gå igenom metalldetektorer när vi gick in. Svarta killar i uppknäppta kråsiga skjortor stod i hörnen. Det var hur roligt som helst om man kommer från Sura. En liten butik på klubben där de sålde tischor med texten ”last night I fucked your boyfriend”. Som gjord för fyllehak i hillbillyhålor. Två våningar var det. Träffade en vanlig tjej som var där med sin bögkompis som hon delade lägenhet med i London. De kom från nåt litet ställe typ som Northampton. Ovanliga tjejer serverade drinkar bakom baren. Men absolut roligast var det omedvetna missförståndet, eller hur man nu ska definiera det, när någon stötte på min vän och poängterade att jag var ”huge”. Diskussionen ledde till stor på andra områden än rent kroppsligt, om ni förstår vad jag menar? Eller ja, en specifik del av kroppen. Att Alien är den överlägset bästa monsterfilmen är för att man som betraktare hinner bygga sina egna hjärnspöken kring monstret. Eller stora saker. Människans värsta fiende och vän är dess hjärna.
Allt avslutades med en svarttaxifärd med en nigerian och drum’n’bass på stereon. Och när vi går där fem på morgonen rusar det ut folk från en lägenhetsfest och tror vi har koks i lasten; som Tintin hade sagt. Men nej, det hade vi inte.
Accelerator var en av två covers som mitt, vårt, bästa band The Albanian Assassins spelade. Även när vi inte spelade (se nästa inlägg). Jesus & Mary Chains Sidewalking var den andra.

19. Gröna Lund
Apropå Stockholmskonserter så travade jag iväg till Gröna Lund den tionde juni för att se spektaklet Marilyn Manson. Karusellområdet är stort så inte behöver jag tänka på någon tid, tänkte jag. Men när jag kom dit var det i alla fall inte tillräckligt stort för att rymma mig och en stor mängd människor som stod i en abnorm kö. Men precis som Uffe sa att en inställd spelning också är en spelning, är en missad spelning också en sådan.
Med famösa The Albanian Assassins byggde vi under flera år en myt kring en legendarisk spelning på likaledes legendariska Taj Mahal i Västerås. Kunde sitta och prata på fyllan över detaljer och vad som hänt. Icke-hänt. Märk väl glädjen när någon som jag inte kommer ihåg kom fram och berättade om sin upplevelse från denna spelning. Som alltså inte ägt rum. Kanske. Minns något om att det hade druckits vin innan. Även en påhittad spelning är en spelning.
Ulf Lundell är för mig the last frontier, gränslandskapet till vanvettet och förnöjsamheten. Att bli gammal. Han har alltid varit så lätt att göra sig lustig över i mina kretsar. All hans bitterhet och nakenhet har varit som att kasta korrekthet till en inbillad provokatör. Skulle kunna säga att hans närvaro har roat mig och mina vänner i årtionden. Från indievärlden till rockskäggsvärlden, vilket är en enorm tidsmässig rymd i en människas liv. Men nu är Uffe den sista provokationen, den sista nya världen. Jag minns att det hände något i mitt sinne när han släppte Slugger. Bara titeln är ju lockande. Titellåten är en fantastisk paradox. Mmm, man blir äldre. Man lyssnar på Uffe. Man lyssnar på Eldkvarn. Man lyssnar t o m på Winnerbäck. Ibland. Svenska språket tilltalar en helt plötsligt. Man springer inte runt på Euston och tänker på The Smiths. Att man åldrats med Morrissey är väl samma sak som att bli gammal med Uffe fast ändå inte? Man läser inte Last night a DJ saved my life eller Alan Warner på engelska bara för att. Och egentligen- vad är den där Thåström som man älskar?
Var detta ett blogginlägg på Badgers drift? Ge mig tio år på diverse hak så kanske jag kan förankra den verklighetsbilden också. Ett fiktivt inlägg är också ett inlägg. Vill också ha flätor nästa gång jag åker på midsommartrav till Lindesberg.

20. Full
Firade ett nyår på kanarieöarna, Playa del Ingles. Som i Sällskapsresan. Haha, bara att tänka på den resan. Bråket om sprit i groggarna, festen i bergen som slutade med att polaren vann tävlingen länder emellan åt Sverige genom att svepa en kanna öl, när en annan polare vaknade upp i baksätet på en Jeep någonstans och hade bränt 5000kr på en kväll. När vi lyssnade på nya Boo Radleys (Kingsize) på hotellrummet som var fullt med vatten på golvet efter att jag ramlat i duschen. Tyckte det var en bra idé att duscha så sent som möjligt vid utgång eftersom det var så varmt. Vilket ledde till att jag halkade i badkaret och flög ur det rakt ner i golvet så nåt rör gick sönder och jag klarade huvudet med en centimeter från toastolskanten. Dagen efter var det blött på golvet. Vi kastade handdukar på golvet. Efter en dag fick de skicka upp en rörmokare.
Här ville jag spela Comb your hair från Kingsize. Jaaaaa, med sånt Ronettes-klingande intro. Men jag hittade inget så det får bli gamla partyfavoriten Does this hurt. Det blir väl bra, Caroline?

20. Där och då
Jag brukar hävda att det bästa jag sett var Oasis där innan Morning Glory släpptes. De spelade flera låtar, som jag då inte hört, från kommande Morning Glory. De spelade högt. Det ringde i öronen tre dagar efteråt. De hade attityd och var det coolaste jag sett. De var utomjordiska där och då. De spelade inte I am the Walrus. Men den fick jag höra i Globen-annexet året efteråt. De var här och nu, fast det var där och då.
Hade en del vänner med ganska högerextrema åsikter, men så länge inte det blev ett problem i vårt umgänge lät jag det vara. En av dem, en inflyttad, blev såld på Oasis. Det tyckte jag var bra. Oasis istället för mystiska ”nationalistiska” band. Han flyttade till USA och gifte sig med en amerikanska i de där kretsarna. En gång när jag träffade honom tyckte han att vi, ett pro-Sura-gäng, skulle komma över på nån fest där i Staterna. Det hade blivit en kulturkrock. Ser en bild av vuxna män i lakan i diskussion med fulla suringar som pratar svengelska med Suramål. Har faktiskt en kompis som gör det. Vi var i London en gång och det var hejdlöst roligt när han kommunicerade med engelsmän med accent på pubar. Det absolut roligaste var att han blev äktenskapsförmedlare där på pubarna. Försökte para ihop folk som inte förstod vad han sa, och han förstod inte vad de sa. Men det var inte så viktigt.
Resan till Staterna blev inte av så G.G. Allin är fortfarande inte överträffad.
Apropå där och då, och här och nu, så var jag på Reigning Sounds fantastiska spelning på Debaser Strand här i slutet på juni. Visst, man minns ju rock-knocken Too Much Guitar, men deras senaste Shattered är bara stor, amerikansk rockmusik från vidderna. Från drömmarna om coola städer som Minneapolis, Cincinnati, och den där lilla hålan utanför Cleveland som den där killen jag satt och festade med på ett plan till New York kom ifrån. Ska hitta visitkortet från hans datafirma nån gång så jag kan hälsa på honom och sitta där och dricka en öl på hans veranda som vi kom överens om. I bästa Jim Carrey-Truman-show-stil när hans bästa kompis, som inte alls är hans kompis (eller hur det nu var?), kommer över med ett sexpack och låtsas vara kärvänlig. Vore ett sånt där ögonblick. Som när discjockeyn spelar Sector Zero ”Hiding in my car” före Reigning Sound och, WOW! Det ögonblicket är det röjet den absolut bästa stunden i mitt liv.
Efter Public Enemy på Debaser nu i onsdags fick jag köpa singeln av Thomas från hans skivbutik Push My Buttons. Tre exemplar. Han var och hämtade dem efter konserten. Det är stort. Vi pratade lite om Sector Zero och jag fick reda på saker om en ny musikalisk hjälte (för mig) vid namn Jay Reatard. Låten är inspelad hemma hos Jay. De gjorde en spelning och då blev gitarristen Eric Friedl hemkörd av polisen. Eric var med i Oblivians, som mr. Reigning Sound Greg Cartwright också var. Allt knyts ihop. Jay Reatard dog av en överdos 2010. Fuck knark.

21. Clutch
Hade tänkt att jag skulle få in en låt med Clutch, som Jonny och Sami tog med mig på en gång. Hade aldrig hört dem. Men de var bra rock för en gammal man, och förbandet Kylesa var än bättre.
Istället tänker jag på att en på jobbet nyligen påminde mig om att man kan ha Coca-Cola på glass. Att man hade det när vi var unga. Har något vagt minne av det. Däremot minns jag mina kusiner i Finland och när föräldrarna till två av dem hade en lanthandel i Pederså. Hur vi alltid fick tag i chokladsås till glassen ur den där butiken. Hur vi sprang och kastade oss i diket när plogbilen kom så man blev täckt av snö. Hur jag och Thomas blev rädda när vi slog in en tv på övervåningen och det kom nån vätska ur den. Undrar hur det kom fram med tiden att tv:n var sönder? Visst gör man dumma saker, men så länge man inte vill andra, och framförallt den svagare, något ont är det en del av resan.
Backlund tyckte jag påminde om Iggy när jag var på scen, Iggy i just i den här upptagningen. Japp, vi är passagerare på livets bana. Tack för mig!
(By the way, lägger upp inläggen på min blogg där jag skriver sällan: https://djstrejlnikov.wordpress.com/… Sen vet jag inte hur det blir med den andra sidan?)

1. Hej!
Lejonparten av er har ingen aning om vem jag är, så det är väl lika bra presentera sig en aning…
Jag heter Mattias, fyllde 42 i år och jag tänkte spendera delar av kommande dag med att försöka berätta lite om mig, vem jag, vad jag pysslat med under mina dar och dessutom presentera lite av den musik jag gillar och kanske då & då förklara varför. På något sätt ska jag försöka guida mig själv, och förhoppningsvis er, genom denna dag.
Ja, det är väl det jag mest kommer göra…
Men först tackar jag Fassika för en helt fantastisk start på årets sommarprat. Snacka om raketstart! Inte helt utan nervositet man kliver in på en sån här arena med en sån start och med vad vi redan vet komma skall… Men Here Goes!!
Jag gissar att jag kommer hoppa o studsa lite i kronologin, musikgenrerna och kanske även i språket då & då, men det hoppas jag ni står ut med…
Här i mitt första inlägg vill jag göra en liten proklamation… Något som kan komma att återkomma under dagen. Proklamationer är alltid kul…
Jag älskar junior-idrott. JVM i hockey runt jul är varje år min idrottsliga höjdpunkt (ja idrott i form av TV-soffesittande o kolla in i burken, själv idrottar jag på tok för lite nuförtiden…)
Juniorhockey, och nu även U-21 fotboll, på internationell nivå visar exakt vad sport och idrott borde handla om även på högsta nivå. Innan pengarna kommer o förstör… Obehindrad entusiasm, full fart framåt, se inte bakåt, inget är omöjligt, exalterad glädje och djupaste sorg, allt med en äkthet som fått mig att rysa mer än en gång framför TV’n.
Igår (ja i förrgår får man väl säga nu) satt jag ensam hemma i stora huset o skrek och skrattade då Sverige tog EM-guld. Den spelglädjen och den lagsammanhållningen som tog detta fantastiska lag hela vägen till guld är allt som är rätt med idrott. Faktiskt allt som är rätt med Sverige.
Min första låt kommer vara väldigt orepresentativ för vad jag egentligen gillar i musikväg, men just nu, just igår, idag & i morgon älskar jag denna låt för att den representerar ‪#‎detnyasverige‬
Ett Sverige med glädje o framtidstro, med positiv energi och där, som Erik Niva uttryckte det så fruktansvärt väl i en krönika då han pratade om vårt lag i U-21:
”Mer än något annat är det här ett inkluderande lag, ett omklädningsrum som upp­skattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar.”
Visst är det väl så det borde vara, alltid & överallt? I omklädningsrum, i skolor, på arbetsplatser, ja överallt?
Just nu, just idag, just ikväll, är detta en av mina fem bästa låtar…

2. När jag föddes bodde vi i ett lågt tegelhus i Morgongåva. På tomten hade vi värsta pulkabacken, något som var poppis bland kvarterets ungar på vintern. Jag har inte tokmånga minnen från detta ställe, förutom backen, grannen Linda, andra grannarna Eivor & Gunnar, ett svagt minne av hur det såg ut i vardagsrummet samt att jag eller möjligen min bror hade en drake upphängd på väggen i rummet. Vi flyttade därifrån då jag var knappt fyra år. Vi skulle återvända till trakterna ganska snart.
Lasset gick till Storvreta och Tegvägen, ett område där alla hus såg exakt likadana ut. Vi bodde där ca två år.
Vi bodde i änden av en gata ungefär trettio meter från det lekis jag senare skulle börja i. Mittemot lekiset fanns ett jättestort tegelhus där televerket hade nån slags växel. Mot väggen på denna jättekåk stod jag o slog tennisbollar á la Björn Borg. Tyvärr gick inte min tenniskarriär fullt lika långt som herr Borgs. Inte en enda Wimbeldonfinal.
Inte en enda turnering förresten…
När jag tänker efter, inte en enda trävlingsmatch. Eller träning heller för den delen…
Tydligen behöver man mer än bara en vägg eller garageport att slå bollar mot för att lyckas i sporten tennis, go figure…
Hursomhelst råkade jag mig förbi Tegvägen för inte så länge sen o kände mig tvungen att kolla hur det så ut i området. Mycket var ändrat, men det jag blev mest snopen över var hur litet det där massiva tegelhuset hade blivit… Man hade liksom ingen vidare känsla för storlekar som femåring, det enorma tegelhuset var väl ungefär fem gången fem meter stort o tre meter högt… Ett Attefallhus i allt väsentligt… Jaja så kan det gå…
I Storvreta, mellan mina knäckemackor med socker o honung, ost i kuber och makaroner med vatten i durex-glas väcktes dock mitt musikintresse. Min kompis Erik hade en storebror som lyssnade på en grupp som hette KISS. Det var ett jättemärkligt namn på en grupp tyckte jag. Och hur de såg ut sen…
Så. Jävla. Coolt!!
Det var nog här jag blev hårdrockare tror jag.
Men nån Kiss-skiva var det inte tal om till mig, herrejösses, far min jobbade ju i kyrkan, inte kunde han väl ställa upp på såna dumheter… Så min första skiva jag ägde alldeles själv, även om jag inte minns hur jag fick den, var nån slags specialskiva med The Sweet på sida A och The Pipkins på sida B.
En betydligt snällare skiva än Kiss Alive som var den skiva jag egentligen ville ha…
The Pipkins låt Gimme Dat Ding kommer jag aldrig nånsin glömma… Måttligt bra låt, men den sitter där, i huvudet mitt, och kommer aldrig att försvinna. Gör en provlyssning nån gång om ni inte vet vilken låt det är och det skulle förvåna mig om ni inte känner igen den. Sen kommer ni gå o nynna på den hela dagen…
Däremot älskade jag låten Lollipop Man. Jag lärde mig texten (eller vad jag trodde var texten) o satt o sjöng med på hemsnickrad femårs-engelska. Jag gissar att mina föräldrar blev rätt less på denna låt…
Just där, just då var detta en av mina topp fem låtar

3. Nu på kontoret, blir kanske lite glest mellan inläggen nu är jag rädd, pappershögarna framaför mig bör vara borta i morgon eftermiddag då
semestern startar. Det är ju liksom ingen annan som gör skiten åt mig tyvärr…
Historierna studsar runt i mitt huvud, vad ska man berätta om, hur ska man berätta och framför allt, vad ska man avslöja… wink emoticon
Som vanligt kör jag mer på känsla än förberedelse. Det är lite så jag jobbar med såna här saker. Jag har då och då hållit tal vid olika
tillställningar och jag brukar förbereda dem, men så fort munnen börjar gå glömmer jag att jag har en manus och jag börjar ”frihjula”. Men det
brukar gå bra, så jag hoppas det funkar även idag…
Hursomhelst, jag var i Storvreta va?
Vi bodde där ca två år och även om den tiden stundvis var lite stormig minns jag ändå Storvreta med värme.
Vi flyttade in till stan en kort sejour, ca sex månader, och vi bodde mitt på Luthagsesplanaden. Där trivdes jag aldrig riktigt. Dagarna
spenderades i små parker med skitiga lekställningar och kanylrisk i sanden. Vi är nu i slutet av 70-talet.
Däremot har jag ett gott, bokstavligen gott, minne från då vi bodde i stan. I kvarterskiosken fanns det en tablettask som jag jädrar i mig
inte kommer på namnet på nu, men den var fylld av de ljuvligaste toffee-karameller man kunde tänka sig. Att sitta på en bildäcksgunga o käka
dessa små guldbitar av godis var väl favoritsysselsättningen för mig.
Vi är nu framme vid år 1979 och vi ska precis flytta igen.
Vi har flyttat rätt mycket inom familjen. När min pappa fyllde 50 år 1992 hade jag o syskonen en liten föreställning där vi bl.a. skrev en sång om
alla ställen vi bott på, tillsammans o var för sig. Jag tror att vi då kom upp i 65 adresser, fördelat på föräldrar o fyra syskon. Sen dess
har jag flyttat sex gånger o syskonen säkert fem-sex vardera. Men rotlösa var vi aldrig, vi hade alltid Åland, ett ställe jag säkert kommer
tillbaka till ett flertal gånger under dagen.
1979 var det va? Det var det år då The Clash släppte London Calling, en grym platta. Michael Jacksons Off The Wall kom samma år, Pink Floyd – The Wall
Judas Priest – Hell Bent For Leather och Abba – Voulez-Vous släpptes samma år. Många andra bra plattor oxå.
Ett rätt hyfsat musikår kan man säga…
Men ett annat band släppte också en skiva, ett band som jag lyssnat många timmar på. Ett band som betytt mycket under åren.
Ett band som förkroppsligar det där enkla som blir så ruggigt bra.
Så galet röjigt.
Så sjukt kul.
Så jävla RockÄnnRåll helt enkelt.
Lejdis änd djentelmänn, jag presenterar AC/DC
Just nu, en av mina topp fem låtar…

4. Jag är intolerant.
Jag är intolerant mot intolerans.
I mitt första inlägg skrev jag om det nya sverige, det med framtidstro och positiva krafter.
Det Sverige finns, det är det Sverige jag vill ha.
Men det finns också ett annat Sverige. Ett Sverige där man hatar, där man exkluderar, där man, för att parafrasera Erik Niva och vända på hans ord, gnäller över det någon saknar istället för att uppskatta det någon tillför.
Det är inte det Sverige jag vill leva o dö i, det är ett Sverige jag vägrar acceptera. Det är ett Sverige jag kommer göra vad jag kan för att hindra
att utvecklas, med de små medel jag har till buds.
Jag har inte tänkt vara politisk, alla har all rätt att tycka vad de vill och det är ok. Det är den mest grundläggande friheten vi har lyxen att inneha, en lyx som många inte har. Men jag förstår inte hur någon kan tycka illa om en människa för att denna människa försöker överleva.
Jag kan förstå ilska mot ett system, en politisk hållning eller beslut som man är emot, men att ta ut det på en människa som genom detta beslut lyckas leva ett tag till, det övergår mitt förstånd. Märkligt och otäckt tycker jag.
Så, det var bara nåt jag ville få ur mig.
Jag lyssnar rätt mycket på podcaster. Nyhets-, dokumentär- och komedipoddar från hela världen strömmar in i örat dagligen. Lyssnade just på en P1-Dokumentär där tiggande romer utsattes för trakasserier av för dem okända människor som betedde sig otroligt illa. Därav min lilla ”rant” nyss… (Och detta inlägg som jag egentligen inte har tid med…) smile emoticon
Tillbaka till ämnet…
November 1979 flyttar vi då till Boksta, utanför Vittinge, till ett stort gulputsat hus med stor tomt och, om jag inte minns fel, 17 äppelträd samt ett helt gäng bärbuskar.
Jag blir granne med en kille i min ålder som jag fortfarande räknar in bland mina vänner, där jag också tas in som dagbarn.
Vi åker buss till skolan och hem efter skolan. Då vi kommer hem leker vi som attan, men vi blir också osams med jämna mellanrum. Bl.a. har vi suttit nån timme med hans mamma, efter att i affekt ha kastat in varann i en taggbuske, och plockat ur stickor ur hela kroppen. Det var ingen trevlig upplevelse.
De bodde på en gård och hade kor, åkrar och skog. Det var ju på många sätt ett paradis för en 7-8-årig Mattias. Även om vi bråkade då och då hade vi mestadels väldigt roligt, med ärtrörs-krig, plastpåseåkning på vintern och bara att vara ute mest hela tiden i skogen var ju fantastiskt.
Krig med ärtrör förresten, var inte skitpopulärt hos far i huset, åtminstone inte då vi krigade på höskullen. Tydligen skjuter gula ärtor skott om de får
ligga i värmen. Något vi inte visste nåt om. Det var inte bra för höet och vi fick oss en rejäl skällning.
Detta var dock inte den värsta skällning vi fick, vi får se om jag återkommer till den. Mor i huset var en riktig bullmamma, snäll ut i fingerspetsarna, men oxå en hårding, vilket vi fick erfara ibland.
Musikmässigt gick jag nånstans under denna tid med i en av dessa skivklubbar som fanns då. Några av er minns säkert månadsklubbarna där man för en spottstyver fick hem en skiva i månaden tillsammans med en katalog där man kunde beställa fler skivor, så att spottstyvern inte skulle bli så obetydlig. En guldgruva för en pojke, en källa till evig irritation för en pojkes föräldrar…
Vi hade det inte särskilt fett på denna tid av olika orsaker, inte för att jag nånsin haft det dåligt, men dessa skivor som jag beställde kanske inte riktigt räknades in i månadsbudgeten… Men skivor beställde jag i alla fall, det var ju inte vidare svårt att göra en ”målsmans underskrift” om man
bara övade lite. Urkundsförfalskning tror jag det kallas…
Mina första skivor jag beställde på detta sätt var KISS-Unmasked, Rainbow-Down To Earth och Saxon-Wheels Of Steel. Månadsskivan som kom med ”på köpet” vill jag minnas var något med John Fogerty. Inget jag riktigt uppskattade då, men kan väl säga att jag mjuknade inför många år senare…
Hursomhelst gillade jag nog Saxon mest och denna låt var nog favoriten.
Där och då, en av mina topp fem låtar

5. Jag kör ett lunchrastinlägg, har ju ett par minuter över…
Penn Jillette, ena halvan av magikerduon Penn & Teller sa en gång, när han skulle förklara sin inställning kring sociala regler, normer och de ”klubbar för inbördes beundran” dessa skapar med jämna mellanrum, nånting sånt här:
This is a masonring
Only Masons are allowed to wear masonrings
I am not a Mason
Therefore, I can wear this ring.
Med det vill han (och jag) säga att de regler du sätter upp i din ”klubb”, må det vara frimurare, religiösa sällskap eller annan valfri församling gäller faktiskt bara dig och de som är med i ”klubben”. Det innebär t.ex. att du som ex.vis frimurare måste följa de regler din orden har, annars får man välja bort klubben i fråga. Men du har aldrig rätt att pådyvla mig eller nån annan dina regler.
Vi är lättkränkta i Sverige tycker jag. Vi har allt för lätt att tycka att folk inte får kritisera våra egna tyckanden och göranden. Tonen har dessutom blivit väldigt rå, läs t.ex. kommentarsfälten i aftonbladet på valfri artikel om du vill förlora tron på mänskligheten en smula.
Vi måste komma ihåg att den rätt jag har att tycka som jag vill, var med i vilka klubbar jag vill är samma rätt du har att tycka annorlunda och också säga det.
Yttrandefrihet innebär inte rätten att stå oemotsagd.
Så
Boksta.
Vi hoppar fram ett par år. Jag tror jag är runt tolv år när gruppen DIO ska besöka Sverige. Detta får man ju inte missa!!! DIO var mina husgudar på den tiden.
Detta var tiden innan internet och så, så man beställde biljett via ett telefonnummer som man hittade bl.a. i kvällstidningarna.
Sagt o gjort, jag lyckades ringa o beställa biljett mot postförskott och lyckades skrapa ihop de små pengar jag hade samt säkert hitta på nån historia för föräldrarna att jag behövde lite mer för att täcka upp det jag saknade.
Jag såg till att reka hur jag skulle ta mig från Boksta till Hovet, bussar, tåg o tunnelbana. Detta var inte skitenkelt på den tiden, man fick kolla bibliotekets telefonkataloger, skaffa bussturlistor o tågturlistor m.m. Jag var orimligt stolt över mig själv att jag hade klarat det.Jag hade dessutom skaffat en ny jeansjacka som jag sytt ett stort DIO-ryggmärke på.
Min pappa som var studierektor på diakonistiftelsen, där diakoner & diakonissor utbildas i fromhet o annat, var måttligt förtjust. Märket jag hade var omslaget till Holy Diver och ni som vet hur det ser ut kan nog lätt förstå varför en kyrkligt arbetande före detta präststuderande kanske skulle ha lite problem med just det ryggmärket… Ni som inte vet får googla… smile emoticon
Dagen D, som i Dio, närmade sig och jag och kompisen som jag lurat med på detta lilla äventyr var spända av förväntan.
Planen var att jag skulle säga till mina föräldrar att vi sover hos honom och att han skulle göra vice versa.
Idiosäkert!!
Men av nån anledning var vi inte så smarta som vi trodde oss vara, vilket man mycket sällan är som tolvåring, och vi blev påkomna och förbjudna att åka.
Oj vad arg jag var! Jag låste in mig, satte på DIO på högsta möjliga volym i rummet o satt o läste Stephen King böcker hela helgen… (ja utom vid
måltidsdags såklart, man må ha principer, men man måste ju äta oxå…)
Hur som helst kände jag mig oerhört orättvist behandlad och väldigt mycket som ett Rock´n´Roll-Child
Detta är just nu en av mina topp fem låtar
(dessutom en underbar 80-tals video…)

6. Tjolahopp, nu är man tillbaka en liten stund.
Möten… Visst är det nyttigt att träffas, prata genom saker som ska göras, planera m.m. Men jisses vad oproduktiv man känner sig…
Jaja, snart åker jag hemåt i alla fall för att pyssla lite trädgård och givetvis sommarprata lite…
Då måste jag komma tillbaka ”in the mood” som det heter…
Italien.
Det var min första ”riktiga” utlandresa, om man borträknar de nordiska länderna. Jag åkte med en kompis familj och vi bilade hela vägen ner till Chioggia på italiens norra östkust.
Innan resan skulle pass fixas, vilket inte skulle visa sig vara skitlätt. Jag var nämligen finsk medborgare på den tiden, vilket i sig inte var några problem. Finnar är ju ändå rätt snälla de också… wink emoticon
Däremot fanns jag inte… På riktigt, jag fanns inte. Ja, jag var ju folkbokförd enligt alla konstens regler, jag föddes ju i den ordnade byråkratins vagga & hemland Sverige, så jag var född, jag levde, jag fanns och jag bodde. Så långt allt väl.
Men Finland visste inget om min existens, så gissa om det var snopet att knalla in på polisstationen i Mariehamn för ett rutinärende o få reda på att man inte alls finns till, ganska förvånande känsla då jag ju till o med kunde se min spegelbild i glasrutan mellan mig och passtjänstekvinnan…
Det var ganska meckigt att få dem att förstå att jag fanns, men efter ett antal pårigningar till berörda myndigheter i Sverige gick det finska riket till slut med på att jag faktiskt stod på den Mariehamnska polisstationen, så jag fick till slut ett tillfälligt pass…
Men jag väckte ju å andra sidan den finska björnen, för när jag närmade mig värnpliktig ålder droppade det minsann in mönstringspapper, då fanns jag!! Men det är en annan historia.
På väg ner åkte vi över alperna, en sjukt häftig väg som jag rekommenderar alla att åka. Vi valde nåt som hette Fluela-passet på vägen ner. En vacker serpentinväg med skrangliga trästaket o ”diken” som var hundratals meter djupa.
Mamman i familjen var höjdrädd och åkrädd. En ganska dålig kombo på dessa vägar, så hon tänkte stärka sig med en liten whiskypinne. Men ju längre vi kom upp, desto räddare blev hon, desto fler pinnar behövdes.
När vi var på toppen var hon närmast hysterisk och snabbt insåg far i familjen misstaget i att ”dopa” hustrun med whisky. Ni vet kanske, de flesta av er hur resonabel man blir av en halvliter whisky. Det var ett skådespel bakifrån baksätet kan jag lova.
Vi stannade i Italien två fantastiska veckor, tog tunneln genom Brennerpasset hem för säkerhets skull. Utan whisky för övrigt…
Men medan jag var borta hade min familj flyttat från Boksta…
Nu låter det kanske lite mer dramatiskt än det var, men jag visste bokstavligen inte var jag bodde då jag kom hem, så jag fick helt sonika fråga mig fram, ”var bor jag?” Det var lite märkligt, men jag hade många hjälpsamma kompisar som pekade mig rätt så jag kom hem ordentligt. Jag var nu ca 13 år gammal.
Musik till denna historia? Ja, vi lyssnade inte på så mycket sånt på resan, satt o spelade schack, dam o läste serier & böcker i uppenbar brist på iPads o bärbara DVD-spelare.
Så då får jag en utmärkt anledning till att spela en av de bästa rockalster som nånsin skrivits.
Ja, jag skulle vilja påstå att det är en av mina topp fem låtar…

7. Sitter o väntar på bussen och inser hur fort dagen gått. Det är ju bara några timmar kvar av ”min” dag och jag har kanske spenderat lite mycket tid vid barndomen… De roliga historierna har ju inte börjat än.
Har inte berättat om då jag efter att ha spenderat en natt i ett bagageförvaringsskåp sömndrucken kryper ut o möter väldigt förvånade blickar av morgonpendlarna.
Har inte berättat om när jag var resande takläggare under veckorna medan jag åkte limousin o drack champagne på helgerna.
Har inte berättat om då jag liftade med en biltjuv.
Eller om den natt jag satt tillsammans med den yngsta brodern i militärligan, samma natt som hans familj åkte fast i hebytrakten…
Eller när jag fann mig själv på ett rejvparty i en skog i Tumbatrakten
Eller den gången jag åkte med fyra kompletta främlingar till en gammal nedgången lada o såg en trashmetal konsert o jag vet inte till denna dag var jag var eller med vem…
Eller min tid med bandet Anarchy X
Eller när jag fick barn!!
Eller när jag….
Eller när jag…
Jaja, jag jobbar mig väl framåt så ser vi hur långt jag hinner, kanske jag får chansen att fortsätta en annan gång…
Nu, pausmusik…
En av mina topp fem låtar

8. Äh, sitter bara o åker, kan lika gärna göra ett inlägg till…
Morgongåva var där jag nu bodde. Morgongåva är ett samhälle jag är glad för att jag växte upp i. Fotboll, fester, pokerspel o annat som var kul. Det var en rätt otvungen tillvaro generellt.
Jag hade då och har egentligen alltid haft, turen att ha många kompisar från många olika, i brist på bättre ord, skrån.
Jag spelade fotboll med sportgrabbarna, hängde med de ”tuffa” grabbarna, spelade rollspel med ”nördarna” o det funkade rätt bra överallt. Har alltid haft lätt att vara med alla typer av människor, om det beror på att jag är en kappvändare eller bara en rätt kul kille låter jag andra bedöma.
Gick i skolan till nian i ”Gåvan” och var försenad nästan varenda dag. Inte för att jag inte kom upp ur sängen, mest för att jag inte kunde förmå mig att ha bråttom… Nåt som retade lärarna rätt rejält.
Lyckades ändå gå ut med hyfsade betyg o kom sen till Kungsängsskolan i Sala o ett nytt kapitel öppnade sig i mitt liv.
Här kommer en dänga från mina husgudar, Led Zeppelin
En av mina topp fem låtar

9. Sitter nu o äter lite o väntar på att familjen kommer hem om några timmar efter att spenderat några dagar på Åland. Filosoferar lite och känner att jag vill rikta ett stort tack till Magnus som startade denna eminenta grupp med trevlig ton & stämning och ett helt gäng fantastiska människor.
Utan dig hade jag antagligen varit ute o påtat i trädgården just nu och bara för det är du värd en stor eloge. Är inte vidare förtjust i trädgårdsarbete…
Sala
I Sala började jag bygg & anläggning och hade, som kuriosa, en annan av årets sommarpratare som klassföreståndare. En herre som skötte den uppgiften med bravur på alla sätt.
Under denna tid träffade jag några av de människor jag fortfarande håller mycket högt, dels i klassen, dels andra i andra klasser och även de som inte alls gick i skolan.
I Sala pysslade man med musik och andra kreativa saker. Det var liksom bara så. Ja kanske inte överallt i Sala, men i den del jag befann mig i var det så. Jag hängde med kompisarna till replokalerna på andra sidan järnvägen, kommer inte ihåg vad stället kallades, men det var en lämparns massa replokaler där.
Det var sjukt kul att hänga där, dricka lite folköl o prata o lyssna på all musik som komponerades av olika typ, smak och kvalitet.
Det är nog många som hållit på med musik istället för att ”slarva runt” på stan i Sala tack vare att detta ställe fanns. Det bör andra städer se och lära av.
Jag gick tre år i Sala på Kungsängsskolan, men efter årskurs ett flyttade familjen till Uppsala så det blev lång pendling. Det var dock bara två dagar i veckan, så det gick alldeles utmärkt, jag brukade sova hos en vän & klasskompis, fortfarande vän, som hade egen lägenhet mitt i stan i sala. Där levde vi på makaroner o musik. Och då o då, om vi fick tag i det, nån öl…
Denna låt förknippar jag med den lägenheten
En av mina topp fem låtar, åtminstone där o då

10. Jag tycker om när människor har det bra. Jag gillar när de gillar att komma och hälsa på. Jag ser gärna till att bjuda lite extra med god mat (jag är ganska bra på att laga mat för övrigt) och dryck.
Jag mår bra när andra mår bra helt enkelt. Vill att alla ska må gott o bli lite bortskämda utimellan, det har nog alla gjort sig förtjänta av nån gång i alla fall. Så om någon av er nån gång kommer hem till oss, säg gärna till innan om ni vill eller inte vill ha nåt speciellt, eller kom bara hit så bjuder jag på nåt gott…
Hursomhelst, ska vi ta trashkonserten nu?
Det var efter en ovanligt blöt höstkväll jag hamnade på en efterfest någonstans i Gränby i Uppsala. Väl på efterfest gjorde vi vad man gör på en sån, vi festade vidare…
Jag hade träffat ett gäng grabbar o tjejer som jag hade kul med och det ena ledde till det andra och så satt jag i en lägenhet o drack andra människors sprit. Något som inte skall föraktas då man är sisådär 18-19 år gammal…
Jag somnade på en soffa till slut och vaknade ett okänt antal timmar senare i en, såvitt jag vet, tom lägenhet. Det hade blivit ganska sen eftermiddag och det hade börjat mörkna rejält.
Jag tänkte att det började bli dags att lomma hemåt till Ramstalund och hittade rätt på nästan alla kläder, tillräckligt mycket av stassen att jag inte behövde skämmas utomhus i alla fall.
Gick ut genom dörren, ner på gatan o i samma stund kom en riktigt jävvla högljudd bil o sladdade in på parkeringen. Det spelades HÖG musik, ni vet den där sortens musik som låter väldigt, väldigt mycket…
Bilen stannade och ut klev fyra svarta figurer med långt svart hår, svarta jeans, svarta t-shirts o svarta jackor, jeans eller skinn. Tror en av dem hade rock…
De var, vad ska vi kalla det, aggressiva i sin attityd o började skrika o gorma.
Jag är, eller åtminstone var, inte speciellt rädd av mig och dessutom en sån som alltid ville att alla skulle vara kompisar, ja inte alltid, även jag har haft mina sne-fyllor, men oftast. Så jag såg ju detta som en mission, att prata med dessa trevliga herrar.
Ska tillägga att jag långt ifrån nyktrat till vid det här laget.
Jag fick kontakt o använde mig av den relativt begränsade trash-metal kunskapen jag hade (ja Metallica & Megadeath, Kreator m.fl. hade jag ju hört, men dessa herrar gick ett steg längre i sin smak för snabba gitarrer) och vips hade jag skaffat fyra nya kompisar. Och vips nr två hade jag lyckats med konststycket att hamna i en annan lägenhet och bli bjuden på öl & sprit. Det var ju på den tiden där en tvådagars inte satt såna spår som det gör idag…
Senare, efter att ha inmundigat en icke oansenlig mängd destillerat ringde telefonen och någon av herrarna svarade (Jag vet inte alls idag vad nån av dem heter eller hette för övrigt) och skrek av glädje för tydligen var det nån slags ”spontan-konsert” på okänd ort utanför Uppsala.
Sagt o gjort, vi hoppade in i bilen, oklart vilket tillstånd föraren befann sig i.
Behöver jag säga att jag kunde vara mer än lovligt naiv i ungdomsåren. Det var mycket ”här och nu” som gällde…
Vi åkte, gissningsvis, ca 45 minuter utanför Uppsala i en fart jag tyckte var lite väl otäck ibland, men oron stillades med HÖG musik och fulgrogg. (Det funkade bättre på mig som lugnande än på kompisens mamma på italienresan kan jag meddela…)
Vi anlände en gammal rucklig lada med ca ett 50-75 tal mestadels killar stöpta ungefär i samma form som de jag åkt med. Jag var en aning katt bland hermelinerna kan jag meddela för övrigt, hade om jag minns rätt vinröda jeans och skjorta i nån bjärt färg, ringar i öronen och kanske till o med loafers…
Hur som helst, man kan ju tro att jag skulle blivit till åtlöje här och det var jag säkert till en början. Men Trash Metal handlar mer om attityd än om kläder, tyckte jag i alla fall, och jag började moshpitta med resten av gänget, stagediva till nåt obskyrt band jag inte vet alls vilka det var och headbanga med min, i sammanhanget, tragiskt korta (och ljusa) kalufs…
Ingen aning om hur länge detta pågick, vet bara att jag var genomsur av svett, öl och säkert annat oxå som jag inte vill veta…
Det var en galet kul kväll och efter ”konserten” satte vi oss i trash-bilen och åkte hemåt igen, fortfarande oklar över förarens tillstånd.
Det mest ihållande fysiska minnet var ett par ringade öron och en blåtira från moshpiten.
Det var en fantastiskt kul kväll som bevisade det jag alltid sagt, hårdrockare är snälla nallebjörnar som bara vill få ut lite agg med hjälp av musiken. Trevligt folk, kul kväll och ett minne för livet (även om minnet inte riktigt stäcker sig över hela kvällen, sa jag att det bjöds på grogg?)
Hur jag sist och slutligen tog mig hem önskar jag att jag kunde berätta, men tyvärr, filmen tog liksom slut…
Därför tar vi nu o spelar en låt av ett tidigare trash-metal band. Låten kanske inte är en trash-låt, men den är för jävvla bra.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar…

11. Jag vill passa på att berätta om de viktigaste händelserna i mitt liv innan dagen tar slut oxå och det är då barnen föddes. Jag börjar med den första, Amanda.
Amanda var en envis tjej redan i magen. Hon ville inte vädna på sig. Eller egentligen kunde hon inte vända på sig pga hjärtformad livmoder hos hennes mamma & min sambo sen 19 år. Henne (sambon) ska jag berätta om senare…
Hur som helst, då hon inte kunde vända sig blev det planerat kejsasnitt som gällde och den 17:e september vaknade vi kl 0700, jag åt frukost (sambon fick inte, hon skulle ju opereras..) och vi såg på varann och sa; Nu åker vi o får barn…
Det kändes märkligt odramatiskt.
Vi åkte till Huddinge Sjukhus (vi bodde i Fruängen då) och anmälde oss för barnafödande.
Väl inne på avdelningen och prepp för operaton kom läkaren in och berättade om vad som var på gång och ungefär hur det skulle gå till.
Prepp klar och inrull i operationssalen, där anestesiläkaren stod med nålen med ryggmärgbedövningen i högsta hugg.
Nu är det ju så att bland det sista man vill höra är en läkare, med en elakt stor nål intryckt mellan kotorna, säga ”oj”… Men det gjorde vi… Hon hade lyckats böja nålen på nåt sätt och det var bara att börja om med den ömma o kärleksfulla behandlingen…
Andra gången gick det bra och Anna började domna bort. Men domningarna började komma ända upp i armarna och nästa ”oj” kom. Tydligen hade hon antingen fårr för mycket eller legat i fel lutning så medlet ”rann åt fel håll” så att säga.
Men det ordnade sig och man satte igång. Jag satt bakom skynket vid Annas ansikte och tänkte att detta tar väl ett tag, men jag hade knappt börjat bli nervös innan bebisen var ute.
Amanda kom till världen.
Det tog, skulle jag gissa, ca 0,23 sekunder innan jag omvärderat allt. Plötsligt var det självklart att om jag nånsin satt på ett sjunkande skepp var jag inte viktigast att rädda längre, det var inte mitt liv som var viktigast i mitt liv längre och det var en rätt häftig känsla.
Då det var kejsarsnitt var det jag som fick ansvaret för den här lilla lilla varelsen första timmen/timmarna medan mamma vilade. Det var en sjuk känsla, antagligen som de allra flesta nya föräldrar känner, hur ända in i helvete ska jag klara av att få den här tjejen att överleva…
Det gick bra och Anna kom in o träffade Amanda ordentligt första gången, vi fick hjälp igång med amningen av en barnmorska av Preussisk karaktär och dygn nummer ett gick som ett huj.
Natt två var jag tvungen att åka hem. Det var en färd som jag sent ska glömma, har nog aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Jag lämnade de två människor jag älskade mest av allt i världen o åkte hem till en tom lägenhet.
När jag satte mig i bilen, i min ynklighet, i parkeringsgaraget på sjukhuset o vred på nyckeln satte CD-spelaren i bilen igång.
Evanescence, My Immortal gick igång.
Det är ju inte världens gladaste låt, men i bilen, med tårarna rinnande (o nära att rinna nu när jag lyssnar o tänker på situationen) omstöpte jag om hela låten till futurum och där fick jag och Amanda våran låt.
Detta är min och Amandas låt.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar (topp ett när man lägger till historien…)

12. Douglas.
Barn nummer två, sånär som på två dagar, exakt 1,5 år senare, var från början ett ”kommandouppdrag”… Medan Amanda var lite ”händer det så händer det” och det hände väldigt fort då vi slutade skydda oss så var vi (läs:Anna) väldigt bestämd att vi skulle ha en till nära efter. (Jag var givetvis också med på det, ville ha barn nära varann jag oxå. Anna var dock den som ”planerade tillfällen” så att säga…)
Även nu gick det fort, Amanda hade just slutat amma då det började växa i magen igen.
Vi flyttade till Uppsala då, köpte en lägenhet där pga att det sociala skyddsnätet var lite starkare där. Så 19 mars 2005 kände Anna att nu var det dags och färd till Akademiska Sjukhuset.
Nu låg Douglas rätt och han skulle födas som vanligt.
Vi var nära att bli hemskickade för min sambo har en galet hög smärttröskel och man trodde att det var länge kvar än, dock efter undersökning var det bara att rulla in på salen…
Väl inne på salen testade jag lite lustgas, Anna höll i masken och när det gjorde rejält ont bad hon om bedövning, men neeej då, det var för sent… Det var bara att klämma ut ungen…
Efter ett tag kom ett fascinerande medicinskt mirakel, som händer tusentals gången varje dag, igång. Det kom en människa ur en människa! Helt galet ju!!
O Douglas fanns till. Relativt odramatiskt, ja för mig i alla fall smile emoticon
Vi hade ingen låt på en gång, den kom ca sju år senare.
Men det var den första låten han riktigt lyssnade på, ville lyssna igen på, och igen och igen. Han fullkomligt älskar denna låt och det är min & Douglas låt som vi brukar sjunga i bilen tillsammans.
Och, så klart, en av mina topp fem låtar (oxå topp ett med storyn kopplad)

13. Åland
Det är dags att berätta om Åland.
Bägge mina föräldrar är från Åland, från en skärgårdsö kallas Föglö. Från denna ö härstammar släkten på mammas sida sedan sent 1600-tal, vilket är så långt släkrforskningen har kommit. Pappas släkt är från Finland, min farfar kom till Åland som krigsbarn under 1:a världskriget. Han blev ivägskickad av familjen pga att de inte hade råd och ville mer eller mindre rädda livet på honom. Tänk er att stå inför ett sånt val, och sen ta det valet…
Det är så att min släkt, med pirater & sjörövare, lotsar som lostat ryska tsarer, operasångare, otaliga sjökaptener m.m. kräver ett helt eget sommarprat, så jag måste lämna dem därhän för nu, men det är en intressant skara människor, det lilla jag vet om dem.
Samma gäller egentligen Åland och mina strapatser där, men jag ska försöka ge en komprimarad version med de stora dragen.
Jag är sk ”sommarålänning”, dvs jag spenderar somrarna där, förr hela somrarna numer typ tre sommarveckor samt ett gäng helger övriga året.
På Åland under ungdomen bestod livet väldigt mycket av att ge sig ut på sjön, antingen i våran träsnipa eller i kompisars större båtar. Vi luffade öarna runt och sökte nästa dansbana, nästa sommarfest, nästa happening. Det kunde vara en grillkväll i någons jaktstuga, det kunde vara sommarfest på Kökar eller Sottunga, det kunde vara vad som helst.
Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt Åland, Föglö och stugan är för mig. Det är den bas jag och många i släkten & familjen haft sedan födseln. Det är där vi alla 65 omedelbara släktingar kommer hem. Vi är några stugor på farfars gamla hemman och alla är vi släkt.
Jag har en släkt jag tycker om och som tycker om mig, vilket till min förvåning och rätt sent lärskap, tydligen inte är så vanligt. Vi samlas på sommaren och har trevligt, vi samlas då & då även under övriga året, men hemligheten till att vi tycker om varann är kanske att vi inte nöter på varann.
Mina somrar på Föglö är vad jag trodde alla hade när jag var liten. ”Vadå, har inte ni oxå stuga?” undrade jag naivt då jag träffade mina vänner efter sommaren.
Jag har i vuxen ålder insett hur sjukt bra jag haft det. Om ni kan se min profil här på Facebook så har jag en bild på stugan som coverbild. Tio meter till vattnet, ute i skärgården, med fiskevatten, öar och annat.
Som sagt, jag har gjort eskapader här, trillat överbord, vaknat under upp o nervända båtar, hoppat i svallen från finlandsfärjorna, ö-hoppat, lekt o haft enormt mycket kul, men tyvärr räcker inte dagen till för Ålandshistorierna. Den räcker inte för de ”vanliga” historierna, går liksom inte att klämma in mer…
Bara en sån sak, på Åland vet man hur en midsommarstång ska se ut… Ni får googla o kolla så får ni se själva.
Våran stuga ligger i Hastersboda, som i sin tur ligger i Östersocken på Föglö. Östersocken har en egen ”nationalsång”; När Solen Tänder Sina Strålar.
Den spelar jag nu här för er
Och, topp fem så klart

14. Det är inte många inlägg kvar nu, tänkte bara förklara lite varför typ alla mina låtar är ”topp fem”
Det är ju lite, eller rätt mycket, så med musik. Ena dagen har man lust med det ena, andra dagen med det andra. Jag kan skifta från hårdrock till hiphop, till klassiskt på minuten ibland. Rätt mycket varför denna grupp är så fantastisk…
Därför är alla låtar topp fem. Vilken låt som helst kan vara topp fem.
Vilken är din topp fem exakt just nu? Svara gärna nedan.
Min topp fem, exakt just nu är den jag lägger ut nedan. Frågar du mig om fem minuter kan du få ett helt annat svar.

15. Nu kommer mitt sista inlägg och jag vill börja med att tacka er alla för att ni läst och gillat. Jag hoppas att ni blivit lite underhållna stundvis i alla fall. Jag har i alla fall haft skitkul! Tackar för möjligheten.
Detta är en grupp för bra människor med respekt för varann, där alla inser att om EN person tycker att en låt är bra så är det en bra låt. Basta! Oavsett om jag håller med eller ej…
Min sista post kommer handla om en topp tre person i mitt liv. Mamman till mina barn. Kvinnan jag varit tillsammans med sedan, som vi bestämde, 6:e maj 1996.
Det är fan länge det.
Vi träffades några veckor tidigare och delade säng under tre veckor utan att göra annat än att ligga o prata med varandra om livet, om planer, om allt mellan hur vi såg på barnuppfostran till hur vi ville begravas. Allt medan våra kompisar gjorde nåt helt annat i rummet bredvid. De kompisar som var orsaken till varför jag låg där i sängen bredvid Henne.
Vi hade inga andra tankar än detta, men en djup vänskap växte fram under dessa veckor.
På valborg ”fules” vi första gången, men det var när jag återvände upp till Umeå (ja, vi har bott där oxå) som vi kände att, japp, nu är det Vi.
Vi har gått genom en helsickes massa tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat, bråkat och allt däremellan. Vi har varit med om död, födslar, sjukdomar, glada rika tider, mindre glada fattiga tider. Jag ska nån gång berätta om den mest omvälvande veckan i mitt liv som hände just efter att vi träffades, men det kräver ett långt inlägg som jag kan ta en lördag då det ”vanliga” TLOTD startar igen.
Jag hyser enorm respekt för henne, beundrar henne och älskar henne. Är stolt över henne och tycker oxå om henne.
Vi har fått två barn tillsammans, vi har ett fantastiskt hus, som inte heller omnämnts idag. Vi har ett liv tillsammans helt enkelt och nu ligger hon här bredvid mig och läser på inför en intervju i morgon.
Så nu tänkte jag göra en sak som har växt fram i tanken under dagen. Vet inte om det är helt åt helsicke fel, eller helt rätt, att göra det så här, men vaffan, man lever bara en gång…
Vi har alltså varit tillsammans dryga 19 år. Vi har byggt upp ett liv ihop, en familj tillsammans, en dåtid, en nutid, och en framtid tillsammans.
Så därför frågar jag dig nu Anna Pettersson, här inför ett gäng främlingar och ett gäng vänner, i en grupp du varit medlem i några timmar, på facebook tro´t eller ej…
Vill Du Gifta Dig Med Mig?

1.
Jag heter Fassika, jag är din idag, ni som lyssnade ordentligt förra året (som en skitjobbig mattelärare andra veckan på vårterminen) vet att jag varken tror på ödet eller gud, däremot på färgen gul och barn. Jag har haft liv och död knacka på fönstren om kvällarna, lite som de flesta, lyckades befolka jorden med två små barn som jag misslyckas övertyga om mammans rätt till ensamma toalettbesök.
Ni kommer också ihåg att jag har tittat på flängande hårdrocksfrisyrer och insett att jag inte kan göra annat än att prata Thåström och hoppas att någon liksom jag blir helt mjuk i knäna av honom.
Jag orkar inte med så mycket nytt och vill helst vara i mitt huvud. Där bor också Sten, en man med mustig mustasch som jag skyller alla mina dåliga beslut och generaliseringar på.
Jag föddes och blir ständigt en smula mer människa, kan dra mig så långt att säga att jag i dagsläget har skitlite att klaga på.
Fast nu är det jättemycket morgon, jag är alert och all yours.

2.
Jag är en av alla dem som har ett arbete.
Där får jag vara en arm eller två, kanske visa och berätta, mitt jobb är det viktigaste jobbet som finns, på jorden alltså. Tycker jag. Jag tänker att alla som har ett jobb kan tänka att de har det viktigaste jobbet, den som svetsar ihop olika delar, skruvar isär saker, stoppar in el (i byggnader, verkligen inte i människor), den som lär ut eller den som planterar saker.
Det blir ju lite fränare att dra på sig superkostymen och åka till jobbet med den inställningen. Precis alla som har något med mitt arbete att göra är gjorda av godhet och jag hoppas att jag sköter mig så bra som det går så att jag får vara kvar i den bästa av världar.
Jag har haft ett jobb där jag inte hade varken superkostym eller någon form av självkänsla, det var bestämt så att jag skulle ringa till någon oskyldig person och be denne köpa av mig någon form av bondetidning, tidning och tidning, det var väl ett par papper som nån hade raffsat ihop och tänkt att varje bonde måste vilja läsa om nån gammal katt som heter Sven som ”sprang bort i Lördags” och nån annons på harv.
Det var inte många som slog till på dealen, det var ju för att jag sa åt dom att, ”alltså, den är ju inte superbra den här, jag förstår ju om du inte vill ha den, ja jo den är tryckt i vanligt papper, javisst, funkar säkert bra att tända kaminen med, hahahahaha, absolut, jag lovar, jag ska verkligen ALDRIG ringa tillbaka, hej svejs” fy fan!
Vid ett tillfälle trodde jag nästan att jag var tvungen att byta om inför ett samtal till slottet, på Öland i och för sig, men ändå, till kungen, jag skulle ringa till Sveriges konung, inte med bondebladet utan nån annan lite mer kunglig tidning, typ DN eller nåt. Lite svettig på ryggen lixom, i gympabrallor, jättegammal t-shirt, palestinasjal och en frisyr som jag inte ens tänker gå in på. Jag skärpte ju till mig nå djävulskt, man får ju inte sluddra när man pratar med kungen, man får ju inte säga, ”va”, ”fan också, nu skrev jag fel här”, ”men du” eller inte ens får man väl säga, ”ska du ha dealen eller inte, jag ska hem och titta på tre Oprah-avsnitt IKVÄLL helst”.. Någon torr tant svarade och menade att konungen inte var tillgänglig, hon verkade ju inte ens fatta att jag inte är vem som helst, alltså, om hon inte fixar fram honom så missar han ju jordens deal. Då tyckte hon att jag var lite obehaglig kändes det som, mumlade nåt om att konungen FÅR sin tidning gratis i vanliga fall och tack och hej.
Obehagliga männska! Jag tycker att alla som inte låter mig prata med kungen är lite elaka faktiskt.

3.
Alla är så viktiga idag, alla som har barn har så fina barn och gör så fina saker, alla som kan träna tränar så himla bra och länge och har bra snittkm/h. Alla som har rum har så fina rum, som i en tidning och alla som ser en blomma ser så fina och hundar och katter som är borta och någon är så himla upprörd så att flera hundra andra måste ansluta i någon slags virtuell gröt. Jag är med på tåget, liksom bara blev så ju. Jag blir så himla glad när barn är glada på bild och visst kan man dra en lättnadens suck när det visar sig att den gamle klasskamratens mans bror trots allt inte hade cancer. Samtidigt kan jag bli helt jävla galen, jag har aldrig en trevlig middag med grannar och groupie och instagram, mina ungar skriker åt mig, ”lägg inte ut mig på facebook”. En av dom spelade upp en låt där de sa/sjöng/rappade (man vet ju för fan inte ens vad folk gör i låtarna nu för tiden) ”vi vet att det regnar ute, måste du posta det på facebook?”.
Jag får aldrig till nån bra snittid på promenaden. Jag reser inte till varken Cabo eller Rom, jag har inga fina blommor i min trädgård. (bara en död skata på gräsmattan, finns kadaver-fashion? I så fall är jag vansinnigt modern)
Sociala medier har satt tonen och nu är vi alla små stjärnor om vi vill.

4.
En känsla av att vilja ta över världen, gå ut på trappan med en kopp kaffe och tänka sådär mjukt, ”jävlar vilken krispig morgon”. Kanske bara känna att idag får banne mig folk passa sig, för snart är jag igång, oj oj vilken känsla. Mina morgonminuter kan innebära att jag på ett metodiskt sätt chockväcker systemet med snus, utan blir det en vansinnig stämning med knogarna släpande i golvet och humöret i taket. Jag raffsar fram ett barn som endast orkade vakna och somna om, en annan gapar nåt om att jag är dum. Jag vet redan det så jag brukar fortsätta rakt in till toa. Där beskådar jag detta ras till människa, skrattar inombords (långt inombords, i tolvfingertarmstrakten) åt tanken att det ska gå att få ordning på det. Sminkar på med pensel inköpt 2001 där stråna fastnar i ansiktet på mig och smink som är onytt. Flickan påpekar att jag har sagt att det är onödigt att sminka sig, jag vet det också redan så jag spacklar vidare och tillslut har jag bara håret kvar. Det blir varken hackat eller malet. Andy påminner lite hetsigt om att han ska träna sen och jag håller med, eller nekar bestämt, orkar kanske inte ta in allt, det där löser vi under dagen. När vi sen sitter i bilen andas jag ut och tänker att det är underbart att leva. Tills jag förstår att pojken inte ens har strumpor på sig, har glömt matteläxan, flickan är galen för att hon glömde sin hårborste och det är mitt fel att Leo ramlade igår och har skitont i knät. Jag vet, det är ju mitt fel, men jag kan ta det, en sådan morgon kommer bara till oss som ska ta över världen just idag.

5.
Jag tänker ta reda på vem jag är jag. Det är ett som är säkert. Jag rotar i gamla mentala lådor på vinden, och hittar i vissa guldkorn och vill grina lite för att jag har glömt bort saker. Vissa lådor är helt tomma, det är kanske lite för dålig belysning just där, så de lådorna måste ner från vinden och varsamt ska jag plocka upp det som ligger och skramlar på botten. En låda är redan nere, men det är så tungt ju, att ta upp en barndom och en ungdom, som ska ihop i nåt slags logiskt pussel. Jag har redan hittat en liten bit som har talat om för mig varför jag har valt att i vuxen ålder ta ett vulgärt stort avstånd till djur. Enligt mig och Sten så är det så enkelt att jag inte tänker hålla på och älska djur av den enkla anledningen att de dör, trillar av pinn, går i maskin, lämnar in och skruvar ner volymen så förbannat fort. Eventuellt kan jag skaffa en sköldpadda som blir 110 år.(det vore ju helt sinnessjukt att köpa en sådan bara för att man inte vill att djuret ska hinna dö först). Så enkelt kan det vara, så nu när jag vet det så har jag slutat att hysa agg mot djur, nu ogillar jag dem bara. Det går uppåt och framåt, och en vacker dag är jag kanske kvinnan på gatan med fyra katter, två får och en alpacka. Det är bara 62 lådor kvar nu ju!

6.
Jag vet precis vad jag ska göra, jag ska ge mig själv tid med barnen, för så blir barn glada. De ska tindra med sina ögon och vi ska alla få se det. Men det tindrar ju så förbannat på skärmen också, barnen finns ju alltid kvar, och man har ju hört alla frågor 100 gånger så man kan ju bara svara lite halvdant, om man har tur så behöver man ju inte ens lyfta blicken. Ibland kan man ju tro att alla barn har nåt kraftigt fel i skallen när de står och hoppar bredvid och kanske måste balansera på ens axlar eller hota med att de kommer att bränna ner huset om man inte tittar på deras slöjdskapelse, herregud, hur många smörknivar kommer man inte att få se i sitt liv, det kan ju vänta. Barnen måste lära sig att vänta. När man har det klassiska fredagsmyset så kan man ju sitta i soffan och smygsurfa på mobilen samtidigt och när barnen skrattar så kan man skratta med så att de tror att man tittar, superenkelt.
Annars kan man kan ju alltid bara säga att man ska gå på toa och då ta med sig telefonen, så kan man sitta där inne och lura tills man orkar gå ut till sina uppmärksamhetsgalna barn, när man har klarat banan, kollat mailen och lagt ut en status förstås. Jag tänker att barnen sjunger till oss, sen jag började tänka så, skäms jag. Bilden på middagen på instagram är jättefin, supermysigt verkligen, men hur mysigt är det för barnen som stup i ett ska ”titta hiiit”?
När jag var liten var jag Carola, tyckte jag, och tyckte jag att hon sjöng om utomjordningar som borde skärpa sig!

7.
Och då kom vi till kvinnan, det främsta könet enligt Björn Ranelid, ponera att en kvinna då och då måste vara jättemycket kvinna och ha pms tex. Äh, jag vet inte hur öppen man ska vara och vill verkligen inte bli konfronterad med det här sen, jag kommer att förneka allt och eventuellt ljuga för att framställa mig i ännu sämre dager.
Nej du vet att jag blir så jävla arg, jag kan gå omkring med pannan i djupa veck och svara helt fräsigt och tycka att Andreas (stackarn) är mer än orimlig när han kommer med idiotiska frågor såsom, ”jag ska laga mat, vad vill du ha?”, eller, ”vill du ha te?”. alltså, någon måtta får det ju vara på galenskapen. Ofta kan jag straffa honom genom att inte svara, det tycker han bara är jätteroligt och samtidigt lite spännande har jag bestämt. Då kan det hända att han till exempel väljer sina ord, väger dem noggrant innan han lixom ba river av den klassiska, ”aha, är det den tiden på månaden?”. Då kan det hända att jag svarar nåt, som jag inte minns efteråt för att det gick en säkring i skallen, inne i huvudet står Sten (bara det är allvarligt, han brukar sällan stå pga dålig rygg) och uppmanar mig att gå ut och brotta ner första bästa häst, strypa en trädgårdssoffa och jobba extra som vaktmästare i skog. Det blir ju aldrig så. ”touch your woman” haha, inte då va, inte alls då. Jag har aldrig sett en trängd grävling men kan ändå på nåt sätt likna mig vid en.

8.
Nu kommer Sten, min inneboende man med mustig mustach. Han tycker olika saker, att fina flickor inte fiser, att iphones är för nytt och alldeles för dyrt. Han tycker inte om vråliga personer som hävdar sig och klappar sig själva på huvudet innan han ens hinner antyda för dem hur otroligt onödigt korkade de är. Han tycker om kvinnor, som lyder, inte de som har läppstift eller för många armband i guld. Krimskrams och tingeltangel tillhör cirkusfolket. Han anser att försäkringsskassan är stället dit mördare kommer när de återföds efter att de blivit hängda i ögonlocken tills de tittade ihjäl sig och dog. Och han vill verkligen inte ha en enda julklapp. Han dricker billig sprit och rotar aggressivt och länge i pappkassar från konsum, tills han glömmer bort vad han letar efter, somnar sittande med P1 på en provocerande volym. Han tror inte på fjärrkontroller efter att i 50 minuter försökt kontrollera densamme men misslyckats. Vi har inte valt varandra, han finns och jag med. Han ber mig ibland om mer plats i mitt liv, då brukar jag slänga in en 75:a och avvakta så blir det lugnt inom sinom tid. Han är ju på riktigt helt jävla galen. Han vill ringa in till ”ring P1” varje dag och klaga på cyklister som cyklar för fort, att posten kommer på eftermiddagen, att vissa människor verkar tro att det är lagligt att skratta utomhus kl 21 en kväll i juli, han skulle även kunna bena i det här med överbefolkningen på jorden, han har lösningen på allt. Skönt.
Nu hoppas jag att du förstår att Sten är Sten och Jag är Jag, du har ju också minst en sur sida av ditt annars trevliga jag, det är helt normalt, och så är det på riktigt, det har mamma sagt!

9.
”jag vet inte”PUNKT. Föregående mening finns nästan inte längre tänker jag. kommer du ihåg förut, när man kunde gå och gruva på en fråga en hel dag, eller en gåta som nåt barn gav men aldrig svaret, det var lite terapeutiskt om jag minns det rätt. Eller om vi spelade frågesport med svår fråga och någon överdrivet smart person noterar att svaret på kortet inte stämmer med dennes verklighet, då fick man använda hjärnan, eventuellt släppa frågan och acceptera att man inte kunde frågan.
Om jag undrar hur gammal Glenn Hysen är så kan jag veta det inom en minut. Om jag skulle känna mig lite vild och vill bygga en egen bungalow av säckväv och en gammal buske, ja då kan man googla fram det på ett kick. Man kan baka utan receptbok med igenklibbade sidor och handskrivna recept. Man kan lära sig spela instrument framför datorn, lära sig måla, träna, allt utan att lämna hemmets borg. Det är ju fantastiskt att man kan få all information så. Om man vill så kan man ju också lära sig av en annan människa som får betalt för det, som kanske arbetar på en kulturskola, som kan erbjuda en mänsklig kontakt och jävla härlighet. Själv har jag tänkt börja i kör, men då hade jag glömt att jag inte sjunger. Så mitt mål är att lära mig spela saxofon ordentligt, innan jag dör, det är ju inte brådis lixom, det finns ju en framtid, jag kan, frågan är ju hur mycket jag vill det då. De som säger, ”jag ville åka till Japan så jag åkte två veckor senare”, de är beundransvärda. Jag blir lite stressad när jag får ett sms fem minuter innan jag slutar jobba, ”kan du köpa ägg”. Det måste jag klura på en bra stund innan jag känner att det är naturligt att svara, ”nja”. Eller när man träffar en jättetrevlig person som man tycker om på riktigt och säger, ”men du, nu ska vi träffas och kaffe och trevlighet och tillsammans” i huvudet vet jag ju att det blir när det blir det, vi får se, jag vill ju, frågan är ju bara om jag kan…

10.
En gång när jag hade senap på Andreas korv (när vi skulle äta korv med bröd) såg han på mig och sa, ”jag trodde du kände mig”, han tycker inte om senap, jag vet det nu, jättemycket. Det var dumt av mig men kommer aldrig att upprepas. Nu har vi ju faktiskt hängt ihop ganska länge och vi har lite koll på varandra. Han vet att jag är bra på att sova och på att inte ta ut soporna när påsen är full, i min värld får det Alltid plats med lite till. Han vet att han inte behöver vattna blommorna eller använda ångtvättaren, (den fantastiska ångmaskinen får han helst låta vara, den är ju inte bara en maskin, den är en familjemedlem likställd med barnen, men inte riktigt såklart, jag är ju inte dum, barnen städar inte golven lika bra, så där ligger de lite i lä.)
Jag har nu förstått att det är helt rimligt att jag går som en liten bärplockare i vardagsrummet och tar upp strumpor. För han gillar ju att ta av sig stumporna som på ett ytterst obehagligt sätt tycks vilja döda honom runt nittonklippet, jag vet inte men jag tror att han tar av sig dom på tid. Han går till frisör och klipper av sig håret, ofta, det blir väl nån millimeter frisören kan ta av, (det är ju inte konstigt att frisörsalongerna går som smort när folk går och klipper sig bokstavligen en gång i kvarten), men det får han ju göra såklart, utan att jag kritiserar honom för det, eller påpekar att det knappt finns nåt att klippa av. Kanske kan jag smyga in att 300 kr kan man ju annars spara in så kan jag klippa honom. DET är tydligen helt uteslutet då han känner mig och vet att jag har klippt honom i örat två gånger och råkat raka bort allt hår bakom örat och en bit upp. Värsta känslig, det är ju ingen ide att klippa sig om man inte gör nåt annorlunda ibland. Jag väger upp det hela ekonomiskt genom att gå till frisören max 1 gång per år. Då blir det alltid så tokigt, jag blir som lite galen av att vara i salongen tror jag, där kan jag bara haspla ur mig helt befänga saker som ”jaha, du tycker att det blir bra med lite kortare, kör på bara, det är ju bara hår”. Jag lugnar mig så snart frisörpersonen har klippt och ansat och fönat och plattat och stylat och pillat och klämt åt håret så otroligt att det är som en fantasi alltihop. Jag galopperar därifrån med de gladaste benen i stan med frisörens ord plingande ”och sen kan du bara busa till det lite, jättesnyggt, så du, modigt av dig att klippa så kort”. Efter första duschen grinar jag och vill ha gängspö som straff, det går ju för fan aldrig att ”busa till” ett afro om tanken är att det ska vara rakt och platt och följa min huvudform, tanken var ju alltså inte att jag ville att folk skulle undra om jag hade sovit med en popcornlåda från bion på skallen. Andreas är mjuk och tycker lite synd om och menar att det inte är så farligt, jag bestämmer mig för att rakpermanenta skiten ur håret, familjen svimmar av ammoniaken som sprids i huset, de lyssnar när jag kvider, ”fan vad det svider i hårbotten, nejdå, det är bara bra, det betyder att håret blir extra rakt, jag sköljer väl ur när jag vill, fem minuter till bara, aaaaaaj”. Det håret som sen orkar sitta kvar på huvudet blir rakt, just det håret är Andreas också snäll emot, för han känner ju mig. Och om han inte skulle göra det nu, då finns det ingen möjlighet att han kommer att göra det sen heller.
En sak som jag faktiskt fattade i år är att han faktiskt kan prata kurdiska, jag har ju bara trott att han har varit helt pinsam när han börjar prata. Det är ju något av det roligaste, han är bäst på kurdiska på helgen, på kvällen, ganska sent på kvällen, efter några öl.

11.
Campingen. Dagen som var som en film, det var inte en stilla öl i solnedgången, vi och horisonten. Barnen hade inte tumlat runt på campingen med glass i hand och badat så att kroppen var sådär sommarsval. Annat hände, alltså följande;
Andreas bestämde att vi ville åka båt, han hyrde en eka och fixade fram flytvästar till alla och ropade; ”kom igen nu, nu går vi till sjöss”. Jag packade en lagom fin fikakorg, en icakasse med muffins och saft, nu jävlar skulle det mysas på vågade vågor. Naima blir helt bindgalen och vägrar att ta på sig flytvästen, vill inte åka båt, efter en fruktansvärd kamp och mutor och hot förstår vi att hon tror att man ska ha flytväst för att det är självklart, givet, meningen att vi kommer att ramla ur båten. När alla utom Leo hade jobbat upp en halvsvettig stämning går vi ner i båten. Leo hittar ett fiskespö på bryggan som något barn hade glömt, han tog det. Nu så, Andreas tänkte att han på ett helt naturligt vis bara ska ro oss ut. Han kom ingenstans, han var tvungen att svära och skälla på årorna lite innan vi äntligen kom bort från bryggan. Då ser vi en liten flicka som stod på bryggan med blanka ögon och säger på tyska att hon vill ha sitt fiskespö. Familjen skäms och vi lämnar tillbaka flickans spö, efter en exakt lika lång procedur som det var att komma ut tre meter från bryggan, man kan ju tro att det bara är att ro tvärtom så kommer man tillbaka. Tillslut kunde vi återlämna spöet och bege oss ut på vårt sommaräventyr.
Leo gapar om fika, han ville ha det på en gång och menade att vi var helt elaka som inte gav honom muffins, ”det är till framtiden pojk, stilla dig, vi ska ju stanna mitt ute på vattnet och ha mys fattar du väl”, det fattade han inte, inte Naima heller, hon tyckte mest att vi kunde vända någon gång och att det ändå är skittråkigt för att hon inte ens får prova att ro. Det fick ingen, för när Andreas fick koll på hur årorna funkar så rodde han som en kung.
Då, helt hux flux vänder Andreas sig om och undrar om det går bra att fika här… då hade vi kommit några meter till ut på vattnet, ”Neeej, vi ska ju ut på sjön, det blir varken fika eller äventyrsaura om de som badar kan simma ut hit och välta båten, ro för fan”, tyckte jag. Han blir lite vit och grönaktig och förklarar att han helt plötsligt blev akut jättebajsnödig. Han försöker tillgodose och möta mina krav, ror ut en centimeter till innan han säger med en något ansträngd röst att, ”nej för fan, nu MÅSTE vi vända”. Varpå jag förstår att det är lika bra att åka tillbaka, man vill ju inte lämna tillbaka en nedbajsad eka, (då skulle vi ju lätt skylla på barnen men ändå), ”Leo, här, tryck i dig så många muffins du kan, nu är äventyret här, hurra” och ”kul va Naima, med sjö och roligt när pappa är sådär bajsnödig”. Hon tyckte inte att det var så roligt, Leo åt muffins som en galning, själv åt jag ingen, jag var nämligen upptagen med att skratta brallorna av mig åt Andreas som liksom ror som om det gällde livet. För det var ju brådis, så jävla bråttom att det inte ens var nån ide att försöka lägga till lite fint vid bryggan, han rodde så pass långt upp att han kunde hoppa ur båten, alltså i vattnet, han kved nåt om att ”du får väl hoppa ur och dra in båten för nu jävlar måste jag ur”. Han klev fram genom vattnet som en ångvält och försvann med blöta ben bland solande badgäster och kaffedrickande campingfolk. Hur fantastiskt skadeglad jag än var insåg jag då att det finns en överhängande risk att det här äventyret kan ha bevittnats av fler än jag trott. Jag fick ju alltså ro in den sista biten, försäkra Naima om att hon nog inte behöver vara orolig. Jag drog upp båten, plockade ur barnen och den numer tomma icapåsen, sen halvsprang jag till tältet där jag skrattade tills jag fick kramp i benen. Och efter en tid kom Andreas gående, lite stolt hållning, lättad, och när jag såg honom komma gående genom campingen så kom jag ihåg att han är ju den absolut roligaste personen jag känner.
Han verkar tro att vi ska ut i nån båt i år igen, under någon form av fiskeäventyr, jag vet verkligen inte.

12. (Eller 13, jag vet ju inte längre)
Barn. Dom är bäst av alla, så är det.
det finns ju ingen ärligare person än en unge, eller en mer envis, omtänksam, mjuk, trotsigare, tjatigare. Ah, man får ta det goda med det mindre goda. Oftast, mellan ca. 13-17 brukar de vara optimala, innan och efter kan dagarna liksom te sig ändlösa. jag har stått ute i en hallonhäck och haft grodsafari innan kl 07.00, klättrat omkring i lekparken, tittat på olika pinnar i skogen, haft pulkaäventyr som inte har slutat förrän minst en unge har kissat på sig. Man klär ut sig och leker att man är en livsfarlig björn och inser att man måste sluta när barnen börjar grina på riktigt. En mer populär lek för alla är ”ormen”, då ligger en utmattad mamma på golvet och är orm och de alldeles för livfulla och energirika barnen får försöka att inte bli bitna, så viftar man lite på några tår. A BLAST. (det är ju en lek som passade när barnen var småglin, nu för tiden så skulle Leo dra till nån elbowdrop och sen gapa nåt om att jag nu och för all framtid är under hans våld och om jag rör mig ur fläcken så kommer han att kung-fukicka mig till de eviga drömmarnas land, det lilla charmtrollet). Nu för tiden är jag inte så delaktig i deras lekar, eller liv känns det som. Om Leos kompisar är hemma och på hans rum så får man ju inte ens gå in och kramas en enda gång, för Naima räcker det om jag inte har kammat håret, då vill hon inte ens att jag kommer in på skolan och hämtar henne. ”asså, ska du inte kamma håret, kom inte in och hämta mig idag, jag går till grinden, vänta på mig men kom inte in” (tjusighetsministern) Men barnen tycker ju om mig tusen gånger mer, de blir så glada när de får nåt så. ”du är bästa mamman” myser dom när vi har handlat roliga saker, dagen då det inte blir några legolådor och speciallypsyler så är jag elak, dum, oförmögen att älska mina barn, värdelös, intelligensbefriad. Då får jag skämmas, när jag är sådär dum och inte ger dom precis vad dom vill ha. Sen får jag se när de känner att de kan förlåta mig. Det brukar förvisso inte ta så lång tid som tur är. De vet ju att de flesta barnen faktiskt verkar ha lika puckade föräldrar som de själva dras med, kompisarna kan diskutera oss mammor runt bordet när de är här och det brukar sluta med att alla enas om att man faktiskt inte kan få allt man vill, förrän de fyller 20 och har flyttat hemifrån och kan köpa hur många tevespel de vill och städa exakt hur lite de vill. Nån ska bli så himla rik så att den slipper jobba en enda dag och då ska han ha ett flygplan där alla kompisar får plats så kan de åka på resa, flygplanet kan man naturligtvis störta rakt ner i ett hav med och då blir det en båt i stället, eller om man blir sugen på att åka in i en vulkan så går även det bra, för planet är ju skyddat mot lava och eld. Naima har planerat att kanske bo i en lägenhet i new york eller ett hus ganska nära mig, hon kommer att ha pool i alla fall och gräsmatta och fina krukor med blommor, svarta eller blå, hon vet inte riktigt, en stor garderob och en separat skogarderob, för det finns så snygga skor i new york så hon behöver det. Hon kanske inte kommer att ha så stort kök för det blir nog en del resturangbesök, det är ju trevligare. Himmel, det är nästan att man vill berätta att så fort ni har tagit studenten så förväntar jag mig att ni har ett jobb och med tanke på den eventuella lön ni kommer att erhålla så har ni kanske råd med en etta med kokvrå med eventuella fuktskador i badrummet där ni ska försöka upprätthålla en schysst nivå på hygienen mellan arbetspassen, men i stället står bara och steker pannkakor och blir så himla glad att de inte behöver tänka på sånt på väldigt väldigt länge.