1. God Förmiddag.
eller som Islänningarna säger: Godur Förmiddagur.
Jaha, då var det min tur att genomföra något vettigt.
Dagens ”prat” kommer att handla om…………jag vet inte. Totalt oförberedd, tji manus, tji låtlista,…….men jag säger som Stefan Westerlund sa under hela 80-talet: ”Det ordnar sig på slutet”.
Bilden som Magnus använde som påa för mig måste kanske förklaras.
Jag har inga problem med alkohol.
Bad min son ta bilden eftersom den till vänster är en Gibson Les Paul Standard och den till höger är en gin av märket Gibson´s samt han i mitten har sett några filmer och är påfallande lik Mel Gibson……
I come in peace..

2. Ålder
Förra året var jag drygt 50 och i år är jag drygt 60.
Att passera 60 kändes…………inte alls.
Jag fattar inte, måste missat något eller så ligger det inte i mina gener att åldras, mentalt alltså.
Förstod och förstår inte varför jag inte får hänga med mina barn på deras fester och partyn. Jag som är så social.
I ridsport (finns säkert någon annan sport också, men den har jag inte vare sig utövat eller tänker börja utöva) och musik finns det inga åldersgränser.
Det där med ridsport är det väl ingen som tror på, men faktiskt så har jag erhållit en rosett, faktiskt.
I slutet på 90-talet så hade min sambo Anna återupptagit sitt intresse med ridning och jag följde med av bara farten och engagerade mig i Salaortens Ridsports Förening SORF.
En dag kom en av eldsjälarna i SORF, och frågade om jag ville vara med i Sala Young Riders eller Gubbkadriljen som de allmänt kallas.
”Ska man inte vara jävligt duktig på att rida då?” frågade jag.
”Nej för fan, bara du gillar att dricka och gillar husmanskost.” fick jag till svar.
Sagt och gjort, och de åren med ”Gubbisarna” har blivit en milstolpe i mitt liv. Många skratt blev det i våra sammankomster.
I Lurbo utanför Uppsala, minns inte året, så var det då dax att delta i en kadriljtävling.
Likt Stålmannen går jag in i en telefonkiosk i vanliga kläder och kommer ut i frack, hög hatt och vita ridbyxor.
Fracken köpte jag på en maskeradfirma i Hökåsen, hatten lånade jag av en snubbe utanför Kolsva, de vita ridbyxorna köpte jag på Granngården, ett par som någon storvuxen dam hade beställt och inte hämtat ut. Tjejknäppningen visade sig vara ett problem vid senare toalettbesök. Och slutligen ridstövlar………det finns inga ridstövlar i min storlek i hela världen. Shit, men en Nyström löser alla problem, kängor och svarta knästrumpor. På jävligt långt håll såg det faktiskt ut som ridstövlar.
Efter ett väl, tyckte iallafall vi, genomfört program erhöll vi en fjärdeplats och erhöll en grön/vit rosett………Sa jag att det var fyra lag som tävlade.

3. En gaffel
Ibland händer det att jag städar bilen.
När jag kommer till de bakre regionerna på min V70, allmänt kallat baksäte. Till min stora förvåning hittar jag en gaffel.
Fyndet gjorde att jag liksom kom av mig för jag är en person som vill ha förklaring på ”varför”.
Ganska snart stod det klart för mig gaffelns ursprung.
Vi den tiden spelade jag med Anders Puppe Holm, Olle Nästan Komplett Frödin och Johan Myrberg.
Johan var yngst av oss fyra och varje söndag klockan 11.00 skulle det repas några mil utanför stan.
Klockan 11.00 på söndag är ingen höjdartid för en ung man som Johan och ibland kanske föregående kväll vara orsaken, även kallad lördag.
Så vid ett flertal tillfällen kom Johan ut till bilen sömndrucken och med frukosten i ena handen och DeArmond-basen i den andra.
En söndag hade han t.o.m. matlåda som innebar att även ett verktyg som gaffel måste medföras, verktyget som jag nu funnit.
Johan, I love you.
Din spontanitet, dina ledlösa moves på scen, ditt stora hjärta….här har du.

4. Resa utomlands
Jag har aldrig känt ett behov av att resa utomlands, trivs förbannat bra hemma i Sala och på Gruvvägen.
Måhända det beror på att jag i tonåren seglade till sjöss i 3 år.
Man är ju där man är liksom, vart man än befinner sig.
Trots detta så har jag i många år velat besöka Skottland eller Irland, men det där med flygterminaler har alltid känts så köigt och mycket folkigt.
Så till min stora förvåning så överraskade mina barn mig med en födelsedagspresent vilket var en resa till Skottland och destination Edinburgh.
I fyra dagar skrattade vi och drack Belhaven Best.
Varför finns inte Belhaven Best på systemet, det måste ju vara världens godaste öl?
Skummet lägger sig som en fet hinna på insidan av glaset och när man druckit ur ser det ut som man sitter med ett glas mjölk.
Ingen resa utan skoskav from hell. Min högra häl såg ut som efter ett ingrepp av Hannibal Lecter.
Jag kan verkligen rekommendera Edinburgh. Underbar arkitektur och tillhanda även personligheter som ”Serie-bords-torkare”. En manisk man på ett hamburgerhak som närmast såg besvärad ut när man klev in och frenetiskt torkade borden och nästan plockade maten ur händerna på en bara för att få torka bordet där vi satt.
Tack Johanna, Sara och John för en jättefin födelsedagspresent.

5. 5G
Om man lirar i ett band så måste man ju ha ett bandnamn.
Eftersom vi är 5 gubbs som träffades på en fest och allt utmynnade i en 2 timmar lång jam session. Detta var för 2 år sedan i metropolen Harbo.
Vi kunde inte riktigt låta det bero och ett knappt år senare så stråla vi tillsammans igen.
Jag hade två spelningar vid Värdshusets sommar-pub på agendan.
Och efter några rep så var vi redo för att göra vårt första gig på 3 set.
Namnet då? Jag och Björn Lindmark snackade via telefon och jag föreslog Griniga Gamla Gubbar som skulle förkortas 3G.
Vår andra gitarrist Bosse tolkade det som något mobilnäts-tjosan och tyckte att vi skulle uppdatera oss till 4G. Resultatet löste Björn med att lägga till Goa. Men Bosse gavs sig inte utan ville uppdatera ytterligare till 5G. Björn fick nu ytterligare G att lösa och det slutade med Goa Griniga Gamla Gaggiga Gubbar. Jag är förberedd med ytterligare 2 G:n. Glömt Gitarrerna ifall Bosse får för sig ytterligare uppdateringar.
Vi repar c:a en gång i månaden och det går till som följer:
-Avfärd från Sala kl. 12.00 mot Harbo 3 personer. Samtidigt startar grillen i Harbo.
-C:a 12,30 stannar Sala-trion vid ICA i Harbo och tömmer köttdisken på marinerat kött samt potatissallads-disken på potatissallad.
-13,00 anländer vår basist Stefan från Uppsala.
-13,15 sätter vi oss till bords i trädgården och inmundigar de välgrillade läckerheterna. Snack å skratt i c:a en halvtimme.
-13,45 kaffe med go´bit.
-14,00 Stämmer vi och spelar.
-15,00 Kaffe…..igen
-15,30 Kör in några nya låta ………bara så där
-17,30 hemfärd, men först lite snack.
Clas, Bosse, Björn och Stefan, tack för att ni finns.
Vi är bättre en Rolling Stones, glöm inte det smile emoticon

6. Varför oroa sig?
När man är typ 55 år så får man diagnosen diabetes typ 2, helt sjukt alltså. jag känner mig inte sjuk…typ.
Så min vardag ser typ ut att på morgonen tar jag typ 8 enheter av en spruta i magen och typ en tablett Metformin efter lunch och middag åsså typ 8 enheter från sprutan igen.
Jag vet inte riktigt vad ”Typ 2” står för…typ. Åldersdiabetes ….typ.
Björn hade fått en förfrågan om 5G kunde spela på en Blues- Memory lane-festival i Fagersta. Och givetvis så var vi på. Tyvärr kunde inte Stefan, men det kunde vi lösa i.o.m. att både Björn och Bosse även kan lira bas. Bosse fick också lämna återbud p.g.a. något stort hästarrangemang på Friends Arena.
Som Bostongurka på toppen blir jag genomförkyld och förutsättningarna för ett deltagande minskade.
Björn, en av de mest positiva människor jag känner och som skrattar även när foten är i kläm, tycker att det ordnar sig ändå på något vis.
Vi skulle lira 3 låtar varav en John Mayall. ”Jag känner en basist som gillar John Mayall” säger Björn. ”Bra” säger jag. ”Sedan tror jag att det kommer en munspelare från Avesta dit” säger Björn. ”Bra” säger jag.
Clas hänger med vilket som.
Min förkylning då? Innan avfärd så går jag in på en mack och tömmer halstablett-hyllan på halstabletter (vi är mycket för att tömma hyllor) samt 6 flaskor Julmust. Det var ju nästan jul.
På festivalen möter jag både basist och munspelare och vi skakar hand. Det var det ända repet vi gjorde, skaka hand.
Efter 6 påsar Vick och lika många flaskor Julmust så genomförde vi spelningen med beröm godkänt.
Sa jag att jag hade diabetes typ 2….typ.
Halstabletter och Julmust är ingen bra combo för blodsockret.
Idealvärdet ligger på 5 efter vår spelning tog jag ett blodsockerprov och den magiska blodsockermanicken som går upp till 33 visar ERROR.
Det tog nästan 3 månader innan jag kom ner på normalvärden….typ.
Varför oroa sig?
Den här är till dig Björn, för den heter ju The Bear smile emoticon

7. Pinsamheter.
Eftersom man har levt på ett antal år så har man givetvis inte undgått pinsamheter.
Ibland, och eftersom mitt minne är helt intakt, hör jag mig själv säga: ”Fan vad jag hatar mig själv”.
Det är tillfällen som dyker upp i mitt minne och som kanske hänt för 30-40 år sedan och som de flesta redan glömt, förträngt eller inte ens märkt att det hände.
Vi förra årets sommarprat så frågade min Anna om jag tog med anekdoten ”Jörgen”.?
”Nej, för tusan. Det är så jävla pinsamt” och så kom standardfrasen ”Fan vad jag hatar mig själv.”
Är jag mogen att berättaden nu? NEJ………men jag gör det ändå.
Snälla ni hata mig inte för det här det gör jag själv så det räcker.
Jag och en kollega var på väg till Göteborg och för att göra en installation på en skola, fysik- och kemisalar m.m. skulle iordningställas innan skolstart.
Efter c:a 3 timmars bilfärd så var det dags för lunch och vi stannar vid en vägkrog och inmundigar dagens som visar sig vara isterband.
Jag tyckte redan vid första tuggan att smaken var mig obekant. Isterband brukar väl smaka annorlunda tänkte jag. Men va fan man får ta smakseden dit man kommer.
När vi käkat klart och återtog vår resa och innan vi ens hunnit ut på E20 igen så säger min kollega: ”Det där isterbandet var det drag i, den satt sig i tarmen direkt.”
Min mage var i ett helvetiskt uppror de resterande milen. Väl framme vid skolan så var det inte långt ifrån att jag hamnat i en omloppsbana utmed Bohus-kusten.
Innan ett välbehövligt toalettbesök så skulle det hälsas på rektorer, lärare och annat löst folk. Jag höll på att sprängas.
Äntligen, på tredje våningen, säger min kollega ”Jag går och letar reda på vaktmästaren”.
”Ja, gå du och var borta hur länge som helst” tänkte jag. Tydligen hade isterbandet inte tagit lika bra på honom. Kanske isterbandtolerant.
Jag rusar in på närmsta toalett som var utrustad med en toalettstol modell ”liten”.
När nu behovet var åtgärdat så kommer nästa scen som hämtad ur en Ben Stiller-film.
I toalettrulleshållaren hänger en toalettpapper i form av en triangel med sidorna 3 gånger 4 cm och med hypotenusan 5 cm. Kan meddela att isterbandet var betydligt större.
Mitt hopp stod nu till pappershanddukshållaren som fanns på min vänstra sida.
Med en beslutsam gest kör jag upp vänsterarmen som hamnar i ett tomrum som borde innehålla pappershanddukar.
Va fan gör man, sista och enda alternativet VATTEN.
Så rinnande vatten blev det och i ett tröstlöst försök att ruska av mig det våta så lossnar sitsen och min General Lee kommer i kläm mellan sittring och porslin. Smärta.
Efter ett lika tröstlöst försök att självtorka så drog jag på mig brallorna och genomförde en mycket noggrann handtvagning.
När jag öppnar dörren så står en hurtig Göteborgare och slänger fram högerhanden för en hälsning och av ren reflex sträcker jag fram min våta höger och han säger på bred göteborska:”JÖRGEN”.
Förlåt Jörgen……fan vad jag hatar mig själv.

8. Lycka är…..
Jag har det ganska bra. Köper det jag behöver…..och ibland blir det kanske lite för mycket av det goda.
Just nu har jag för mycket gitarrer (jag vet att Puppe inte håller med, men det är ju han. Björn likaså) som bör minskas med åtminstone hälften.
Fordonsparken ska minskas med en hästtransport och en Jaguar.
Och därför så har jag gjort ett smart drag.
Jag har köpt en DeSoto Custom Cupe från 1950.
En 65-årig sidventilare. Underbart smile emoticon
Det som skiljer sig mellan mig och DeSoton är att den är skatte- och besiktningsbefriad, jag är bara besiktningsbefriad.
Förutom den maffiga grillen så är kupén som en bio-salong.
Givetvis är mina barn, sambo och Franska Bulldogen Hedda min lycka….men när det gäller mekanisk lycka så är gamla maskiner som fungerar något helt fantastiskt. Har en Messey Ferguson också från 1960.
I lilla Sala går ju ryktet som en löpeld och ganska snart når det min vän Anders som är likasinnad.
Han dyker upp oanmäld i sin svarta Plymouth Savoy för att beskåda underverket.
Någon dag senare dyker han upp igen och säger att han har något som jag skulle vara intresserad av.
Med sig har han en kartong som är hel men ser väldigt gammal ut. På kartongens utsida finns en poststämpel som lyder ”Cleveland April 22 1952.
Innehållet visar sig vara en s.k. gansterkeps till just en gammal amerikanare med delad framruta. Det kallar jag mekanisk lycka.
Finishen ”kepan” var som den hämtats från Mekonomen idag.

9. Glädje & sorg.
Vissa dagar är livet något tyngre än andra dagar.
Anhöriga som gått sin stund på jorden och ledsamt lämnat oss.
Djur som man haft genom åren och som gått samma väg.
Frieserhästen Wessel var den senaste i raden av förlust och det kändes oerhört tungt när han plötsligt och endast vid 16 års ålder dör av en trolig hjärnblödning.
Vi hade honom i 13 år och man kan lugnt påstå att hade vi valt en annan ras så hade de 13 åren sett annorlunda ut.
Vi lärde känna människor runt om i hela Sverige och ner till Katwoude i Holland.
Alla tävlingar i olika divisioner som vår dotter Sara och Wessel gjorde för SORF.
2008 vann de t SM i frieserdressyr anordnad av Svenska Frieserhästföreningen.
Eftersom min trut glappar så blev jag även invald i styrelsen för SFHF och satt väl i där i drygt 10 år varav 3 år som ordförande.
2003, tror jag att det var, som dåvarande ordförande och några andra i Salas närhet fixade ihop en frieserkadrilj om 6 st. ekipage. Vi åkte runt och gjorde uppvisningar och vid ett tillfälle hamnade vi på Asknäs Gård på Ekerö.
Eget stall som var helt nyrenoverat, underbart. Och så var det boendet för oss människor. Fiskebod vid vattnet med jordstampat golv och med båtmotorer samt fladdermöss yrande runt skallen.
Förutom Frieserkadrilj skulle det bjudas på Garrocha, en ridkonst från Portugal och som genomfördes av Ricky på sin frieserhäst Sybren.
Sara och Wessel hade också ett program som hette ”Hårdrocksdressyr”.
Det programmet blev så lyckat att en president i en känd mc-klubb betalade in sig i 2 ggr för att se föreställningen.
Musiken var väldigt passande till Saras hårdrocks-look och Wessels svarta uppenbarelse.
Tack Wessel och här får du höra musiken igen ……

10. Vad händer sedan?
Alla har säker funderat på vad som händer efter att man avlidit.
Jo, först är det så att det beror på om du betalt tillräckligt med skatt året innan. Har du betalt för mycket så blir det en utbetalning till dödsbo och tillfaller den som ärver.
Från och med 1990 har det även kommit till en lag som säger att gravrättsinnehavaren (GRI) d.v.s. den person som åtagit sig skötsel av din grav även ska klippa gräset framför stenen eller betala 275:-/år (beloppet gäller Sala) så sköter kyrkogårdsförvaltningen den saken.
Den första biten med kvarskatten finns följande anekdot:
Min mor kommer från grannlandet Finland och föddes under första världskriget. Under andra världskriget fick hon fly höggravid från Viborg i Karelen från ryssen. Hon berättade hur kulorna slog i trädstammarna och ven i slyn när de blev beskjutna av ryska plan. Hon kom till Sverige med två barn efter att hennes man avlidit i cancer. Till saken hör också att hon endast hade 4 år i grundskola som utbildning.
När min far dog i januari 1970 någon månad senare så kunde hon inte förstå varför hon skulle betala farsans kvarskatt, han var ju död.
Hon tar på hatten och sliter åt sig handväskan och med raska steg tar sig till Skattemyndigheten, som då låg på Rådmansgatan.
Personalen försökte förklara att skatten gällde 1969 och att hennes karl levde då.
Men för morsan var saken klar ”Döda kan inte betala.”
Hon var skapt med en hög och skarp stämma och hon lämnade lokaliteterna med orden: ”Jag tycker att ni ska skicka inbetalningskort till alla som ligger där på Bråsta backe, då får ni väl fan in skatt så det räcker.”
Don´t mess with people from Karelen…

Pausmusik, måste ut på stan å få något i mig. Tiden bara rinner iväg…typ.
Eric Czar otrolig basist, Joe Bonamassa gura-guru och båda har varit på Salas Guldgruva Rockland………

11. Vackraste kärleksvisan..
Vid min matpaus nås jag av det tråkiga budet att Robert Broberg har lämnat jordelivet.
Sveriges ordkonstnär.
Jag har några låtar av Herr Broberg på min repertoar.
en av dem är uppbyggd på samma sätt som Van Morrison´s ”Have I told you lately” och som handlar om kärleken till Gud.
Brobergs handlar kärleken mellan man och kvinna.
Aldrig säger man väl så fula saker som till den man älskar mest…….typ.
Jag älskar dig ……ditt helvete.

12. Pinsamhet part II
Nu vid lunchen berätta jag att pinsamheten Jörgen verkade vara uppskattad.
-Törs jag ta en till?
-Ja, du kan ju berätta om Saras förlossning.
-Det var väl inge pinsamt.
-Inte för dig kanske.
Jag blev pappa första gången 11 januari 1981 till en underbar dotter.
Det var en hel del saker och information man måste inhämta när man ska bli förälder..
Psykoprofylax t.ex. bara en sådan sak.
10 år senare är det dax igen, dock med en ny partner.
Psykoprofylax igen och något som jag ansåg mig själv som en expert på eftersom jag har en lång erfarenhet av att andas.
En annan sak jag lärde mig från första gången är att det kan ta tid och den här gången skulle jag vara väl förberedd.
När signalerna började och det var dags att åka in på BB så stekte jag på typ 5 skivor lövbiff som jag omsorgsfullt lindade smörpapper runt, 4 liter Fanta och givetvis penna och korsord.
BB here I come.
Väl på plats så hamnade vi i ett undersökningsrum och barnmorskan Maja Martin tyckte hon kände igen mig.
-Var det du som frågade så mycket vid psykoprofylax-besöket?
-Jo, men jag visste det mesta redan, ville bara hjälpa de andra blivande föräldrarna. De har ju inte varit med förr.
När så väl undersökningen börjar så sitter jag där i hörnet och tänker på allt gott som finns i medhavda matkassen.
Frestelsen blir alltför stor så jag öppnar paketet med lövbiff samt öppnar första flaskan Fanta och börjar dinera.
Efter första lövbiffen var jag lagom flottig runt mun.
Anna stående på alla fyra och med en barnmorska som verkligen går in för uppgiften.
”Det har öppnat sig 2 centimeter” säger hon och vänder sig mot mig.
Kan inte förstå varför hon tappa hakan, jag satt ju bara där med en lövbiff i ena handen och en Fanta i den andra. Måste vara korsordet jag hade i knä……..

13. Snurrigt
Tydligen har jag snurrat runt här på fejan och lagt in vissa av mitt sommarprat på min egna sida. Detta är åtgärdat nu.
Jag ber om syndernas förlåtelse och bjuder här på en gammal goding.

14. Det är mycke nu….
Nu har jag tappat tempo. Samtidigt som jag försöker att förnöja Er så har får jag förfrågningar på hästtransporten och eftersom jag är mekaniskt begåvad så kom min gitarrist i följe med sin son och ville ha några detaljer svarvade till någon ställning som ska användas i något spektakulärt cirkusnummer.
Vi daskar på med lite musik så får jag fundera…..

15. Stil
Alla har sin stil men inte jag, det känns så iallafall.
När Anna går till frissan så kan hon ta med en bild från någon tidning och be att få något liknande. Och det får hon.
Jag har något konstigt ädelt hårfäste som gör att jag misstänker att frisören tänker, ”Jaha, vi får göra det bästa av det här”.
Inte ens en bild på Bobby Ewing skulle hjälpa.
Likadant är det med kläder. Inte fan fick jag några V-jeans som grabb.
Och när man var så pass stadd i kassan att man hade råd med ett par platåskor så var de redan omoderna.
Trots det köpte jag ett par platåstövlar i mitten på 70-talet.
Hallå tjeeena, jag är 197 cm lång och är verkligen i ett behov av att bli 7 centimeter längre…..not.
Jag frös om öronen, slog i skallen överallt och dessutom var de hala av helvete.
Efter en blöt firmafest vid Folkets Park bestämde jag mig för att gå Gröna gången hem.
Jo snygg, de där jävla Kapten Zoom-stövlarna levde ett eget liv så promenaden hem blev medels hasning.
Idag inser jag att p.g.a. min kroppshydda att jag kommer att bli en evig kund hos Dressman XL.
Vi tar en Bonamassa till han har ju sin stil

16. Framtiden
När jag var grabb gjorde jag en bandinspelning av min farsa som var en duktig dragspelare. Det bandet försvann eller rättare sagt överspelat av min bror någonstans ute på Stilla havet eller Atlanten….vem vet.
Synd skulle varit kul att ha som en dokumentation.
För något år sedan så träffade jag syrran, som tyvärr händer alltför sällan, och hon hade fått ett kassettband från bekanta i Ramnäs som hon tyckte jag skulle ha. Bandet innehöll stora delar av farsans repertoar. Yes….inget jag lyssnar på varje dag precis, men jag vet att den finns smile emoticon
I början av augusti går 5G in i studion och gör en ”dokumentation” över oss själva och som våra anhöriga kan vårda för framtiden.

17. Stolt.
Jag är stolt över mina tre barn och två av dessa har gjort mig till en stolt morfar också.
På våren 2013 ringer Olle Bull och ber mig att delta i TLOTD på Rockland.
What a wonderful world skulle framföras av mig.
Helt klart trodde jag att det var en körning och skulle få Gonzo-långnäsa om jag gick på det. Men Olle stod på sig och till slut så accepterade jag.
Telefonsamtalet fick jag när jag besökte barnbarnet Fred för första gången.
What a wonderful world är ju ingen låt som jag botaniserat i tidigare, men när jag fick tag i texten och gjorde en textanalys så upptäcker jag en helt fantastik låt och tankarna går till mina barnbarn.
Måste erkänna att någon tår kom när jag börja träna på låten.
Om jag inte misstar mig så betyder den en hel del för Mange också.
Alba, Fred, Olle och Mange I love you heart emoticon

18. Sista versen.
Nu känns det som min dag närmar sig sitt slut. Trots en del avbrott så hoppas jag ni haft någon behållning.
Jag bockar och bugar för alla kommentarer och ”gilla”.
Jag kommer att avsluta med en av mina favoritartister, mer layback än JJ Cale kan man inte bli.
Den sista spelningen vi gjorde på Rockland tillsammans med Mudbug och ett annat band, som jag inte minns namnet på, så passade vi på att låna det musikaliska geniet Östen Kohlén på klaviatur till den här låten. Helt orepat. Hoppas det blir fler gånger Östen.
Tack å adjö
Högaktningsfullt
Arne Nyström

19. Ett p.s till pinsamheter part II
Förstod att jag skulle glömma.
Som jag skrev i tolvan om förlossningen och lövbiffarna så hade jag rätt.
Förlossningen drog ut på tiden så jag fick åka hem till Sala igen.
På natten blir jag dock väckt av telefonen och värkarna hade satt igång ordentligt. In i bilen och med nästan tillåten hastighet far jag iväg mot Västerås och BB.
Väl framme så blir jag inte insläppt. Det tog bergis en 45 minuter att övertyga personalen att jag inte rymt från psyket som låg tvärs över gatan.
I övrigt är jag helt normal. D.S.

1. Ha du semester? Ja jag jobbar som lärare! Ja ha du har har 10 veckor ”sommarlov” ja ni har det bra ni lärare.

2. Hej alla Music lovers ! Som Magnus och Brasse sa.
Carl-Eric Bertil Spång som det står i kyrkboken de är jag.
Calle Spång är det namn jag går under för alla som känner mig. Hur hamnade jag i det här forumet jag som inte gjort ett enda inlägg sen gruppens start och inte är jag känd som någon musikalisk talang.
Sportsidorna i Sala Allehanda där har man hittat mitt namn genom åren även nu vid 57 års ålder händer det att namnet slinker in i tidningen.
Jag kallar mig inte sportnörd som Magnus Wiberg men idrotten har präglat mitt liv det kommer alltså att handla mer om idrott än musik och konserter.

3. Nu har vi tagit dagens gång/löprunda jag och min Helena så nu åker vi vidare.
Jag är rik ! Ja inte på pengar för de blir man inte på en lärarlön. Nej jag är rik för jag har en fantastisk fru och tre underbara pojkar Fredric Oscar Elias ja de hade vi redan när vi gifte oss 1994. Och nu har vi också ett fantastiskt barnbarn Elmer. Så farfar är man ju nu.
Bröllop efter sambos i tio år och tre barn men de var ju kärleken som förde oss samman!

4. Ska reda ut en sak från första inlägget vi har inte 10 veckor längre de är bara sju och de har vi jobbat in med 45 timmar i veckan om någon undrade.
Men ni som inte känner mig kanske undrar vad jag undervisar i ? De har ni nog räknat ut att de inte gäller ämnet Musik! Idrott skulle han prata om kanske idrottslärare? Nej de tog min syo-konsulent ur mig redan när jag skulle söka gymnasiet, du ska vara glad om du kommer in på V-meck eller kanske på Bygg sa han. Bygg blev de och efter tio år i branschen och ett år på Lärarhögskolan så blev jag Yrkeslärare på Byggprogrammet i Sala 1989 och har är kvar än i dag trivs lika bra idag som när jag började. Tack Mattias Ehres och dina klasskamrater för en härlig start på läraryrket.
Musik och idrott har många gemensamma nämnare min första musikupplevelse var nog när jag och Staffan Pettersson spelade innehockey (före innebandyns tid) på hans rum på Västerleden i Enköping Ja jag är från Enköping mer om de senare. När Staffans storebror Kenth inte var hemma så ’lånade’ vi hans skivspelare och den LP skiva han köpt. Och de var den här!!

5. Min idrotts karriär startade där i Enköping ja de var fotboll/friidrott på sommaren och hockey/handboll på vintern. Har foton kvar sedan den tiden tittar och tänker tillbaka, några blev landslagsmän några blev stora hemma i Enköping och några har man ingen koll på var de blev. För att nämna några så Thom Eklund och Roger Melin hockey fick dra på sig den gula tröjan med tre kronor på bröstet och så The låt Of the Day medlem Pugh Örjan Pettersson som har styrt och ställt med Enköping fotboll både som spelare och ledare. Kent Karlsson även han fotboll jag så honom när han spelade och tränade Heby AIF men han såg inte mig. Varför tar man inte upp kontakten med det förflutna?
När man idrottar eller håller på med musik så håller man på olika lag eller musikgrupper jag som idrottare blev Djurgårdare! Varför? Jo när vi spelade kvartersfotboll så var vi till sportbutiken i Enköping för att få tröjor till laget och föreståndare för den butiken var då i början av 70-talet Kjell och Conny Granqvist och dom spelade i Djurgården och vi fick varsin blå randig tröja. Sen dess alltid DIF.

6. När jag skulle fylla femton så gick flyttlasset till Varmsätra (Sala) med min mamma och lillebror, stora syster Carine fick vara kvar i Enköping hon var ju 17 år. Även där blev det idrotten och mest fotbollen som förde mig samman med kompisar och lyssnande på deras musik både hemma hos kompisar och i Norrby SKs omklädningsrum . Har haft svårt att definiera min musiksmak gillar och lyssnar på det mesta. I fotbollen gick de bra där kändes det som jag hörde hemma och visste vem jag var fick även delta i Halmstads talang läger för länslag där jag kom i kontakt med många killar från Västerås. Ett minne från en samling med det laget är en kväll på ett konditori i Västerås där vi samlades för genomgång av lägret men fick bryta för det var ju tv sändning från en konsert med stadens stolthet Pugh Rogerfelth de här var 1974.

7. Upprop på Ekebyskolan åk 8 gick bra bara att de ropade upp en Carl-Eric Spång! Men jag kom på att de var ju jag alla sa ju Calle även snusmumriken Jesper Gamble. Han snusade General ! Vi blev sen klasskamrater genom högstadiet och gymnasiet.
Första rasten ropade rektorn ut i högtalarna att Calle Spång skulle komma till rektorsexpeditionen. Va nu?Vi hade ju knappast börjat. Gick dit och Rektor stängde dörren och sa sätt dig. Jaha du har valt extra fotboll på ditt schema men se de har inte vi här på Ekeby så du får nog välja något annat, de var bara högstadierna i Enköping som kommit så långt att man kunde ha inviduella sporter på schema. Tror det blev konst eller teknik kanske. Innan jag gick sa han nu sköter du dig här på Ekeby jag känner din pappa? Va det gjorde ju knappt jag (mina föräldrar skiljde sig när jag var nio) därför visste han att jag var Calle.
Bertil min far vila i frid.

8. Men hemma i Varmsätra och NSK där jag bland annat spelat boll ihop med den här sidans skapares (Mange) pappa Ulf Skuffen Jakobsson men fick senare även spela med Mange och hans bror Fredrik. Men när Pekka Sillen en dag kom med en skiva som vi måste spela så fastnade nog jag mera för den artisten än för någon annan, Magnus Uggla den där killen som lämnade punkbandet och började skriva svensk musik som skulle stå sig i årtionden visade det sig, sen dess har jag lyssnat och känt för hans slagdängor mot andra och skämtande om sig själv.
Några som visste att jag skulle vara med idag trodde nog att det bara skulle vara Uggla låtar.
Visst lyssnade vi på andra band i samband med bilåkandet som kommer till när man är bosatt en bit utanför stan. Sala Parken, Stadshotellet var ställen som där musiken hade en annan betydelse och rundor på stan efter träningar och matcher den musik som snurrade mycket i bandspelaren i bilen var bland annat Roxy Music med sångaren Bryan Ferry, Nazareth och den här låten.

9. Bud från fler men Sala FF blev de 1979 när jag i egen lägenhet i Sala och övergång till Sala FF som var det överlägset bästa laget på orten trots bara spel i div4 men med ambition att spela i div3 som inte blev verklighet förens 1983 men som många säger div3 då var tredje division i Sverige. Vinst av div4 Västmanland kanske inte är det alla drömmer om men för dem som har väntat sedan sammanslagningen 1972 av IFK Sala och IF Norden så var väntan över. Men lyckan blev kortvarig då vi inte lyckades behålla de spelare som var med och vann året innan. Bröderna Karlsson Peggy, Kaka och stora brodern Hugo som var den tränare som lyckades med Sala FF även Stefan Ljung, Bosse Bergman var killar som hade gjort denna resa förut och tackade för sig.
Med den fina ungdomssida som SFF har så ska man vara ledande förening på orten men vi kanske aldrig får fram någon som han. Zlatan Zlatan ingen kickar fotboll som han.

10. Ofta kom The Låt Of the Day skaparen Magnus Jakobsson med musik till omklädningsrummet, även den här har präglat mitt lyssnande och är den som fortfarande tillsammans med Ugglas alla hits hänger kvar och som passar in i en bastu på fredagskvällen när man jobbat en vecka.
Nationalteatern Livet är en fest!
För visst är väl livet de?

11. Det är fortfarande Sala FF.
Har väl haft alla uppgifter som man kan ha i en förening. Spelare, ledaren för A-laget, juniorlaget, pojkar 84, 88, 92 har även organiserat fotbollsskola några år. Gjorde även försök att få i gång fotboll på gymnasienivå. Men nu mera är det sponsor gruppen och valberedningen.
Sen får man se om man platsar i årets upplaga av julcupen för veteraner som genomförs på nyårsafton. De är ju många 35 åringar som kommer nu och dem hade man när de var juniorer.
Ugglas bidrag till Melodifestivalen kanske inte ska ligga här men den måste med under dagen.

12. Jag nämnde i början av dagen att några av grabbarna från min tid i Enköping fick representera Sverige i sin idrott men dit kom ju inte jag.
Men vad händer jag fick 2013 i uppdrag att göra SM-tävlingen för Träarbetare som arrangeras i samband med yrkes-SM -14 i Umeå.
Yrkes-SM är det ca 45 yrken som tävlar om att få representera Sverige i EM och VM, 24 yrken ingår i Yrkeslandslaget.
Snickare som tävlar och vinner SM för träarbetare tävlar i EM och VM. Alla länder som skickar tävlande skall även ha en domare och till lika handledare för den tävlande.
Och de är jag, så det blev en gul tröja med Svenska flaggan på i alla fall även om det inte var i fotboll eller hockey. EM var i oktober -14 i Lille och till VM i Sao Paulo Brasilien åker vi nu den 5 augusti.

14. Hoppar nr 13 sägs att de för otur med sig och de är ju inget jag har lidit av.
Jag är en lycklig man pensionär om så där 7-8 år hoppas på att turen fortsätter hänga på.
Som ni märkt så var -80/-90 talen en händelserik del i mitt liv.
Träffa Helena -83,
Fredric född -84, Oscar -88, Elias -92
Gifte oss -94
De fem tillfällena är stora. Älskar hela min familj så mycket även om jag är dålig på att tala om det i bland. Jag är så lycklig att få vara far till dessa tre killar och jag försöker varje dag att vara så bra far jag kan fast dom flugit ur boet. Grattis Falkenberg Grattis Malmö och Grattis Stockholm att dom finns hos er.
2015 har ju inte heller startat så dåligt vi har blivit farmor & farfar till Fredric och Maddes Elmer så härligt att vara med honom.
Att Helena har stått ut med mitt idrottande under alla år det är så underbart för jag vet inte vem jag varit utan idrotten.

15. Tack mamma Ragnhild för den jag är i dag, du är en kämpe och det har jag fått från dig.
Tack alla som läst och lyssnat på den musik som korsat min väg så här långt i livet.
I morgon får ni lyssna på min favorit trubadur från pubarna på -80 talet i Sala. Arne Nyström
Här kommer min sista musik för i dag.

16. Bonus till min fru.
Som nästan fått städa källaren själv i dag när jag knåpat ihop mitt liv i text.
Älskar Dig❤
Ha de bra alla
Tack för min dag hos er och en gedigen spellista genom denna sida.

1
Goooomorron och hej allesammans, och välkomna till mitt livs första sommarprat!
Vad jag ska prata om? Ja det blir nog lite av varje, fast mest om min väg in i musicerandets värld…och lite annat personligt dravel. Och musiken? Det blir en blandad kompott. Och jag vore väl dum om jag inte blandade in lite från min egna ”karriär”…hehe..
Jag heter alltså Olle, jobbar på Granngården. Har hunnit bli 44 år (Jösses!) och är inbiten trummis sedan jag var ungefär 10 år. Så musiken har ju funnits i mitt liv ett bra tag nu,. Och för er som undrar vad “Nästan Komplett” står för så är det för att jag tappade högerarmen år 2002. Men mer om det senare!
Sparkar igång med en liten truddelutt som jag valt bara för att den är bra helt enkelt… Jag gillar mycket olika sorters musik, från storbandsjazz till classic hardrock/metal, men good ol’ footstompin’ simple rock’n’roll som detta ligger mig nog varmast om hjärtat!

2
Jag är inte uppväxt i nån musikalisk familj precis, men visst fanns det musik där. Mycket tack vare mina 2 äldre systrar. Jag snokade bland deras kassettband och LP’s och ibland hittade jag saker jag gillade. Ett band jag snabbt föll för var The Boppers.
En dag fick jag följa med mina systrar till Folkets Park här i Sala och fick se mina idoler live. Sittandes på nån pojkväns axlar hade jag bra utsikt över scenen. Av nån anledning var det trummorna som mest fångade mitt intresse. Det såg kul ut! Efter konserten fick jag en Boppers-tshirt. Den bodde jag i dygnet runt det följande året… Tyvärr blev den lite förstörd när jag och mina barndomsvänner lekte ”Doppa-en-pinne-i-färsk-koskit-och-jaga-dina-vänner-med-den” …
Men det var här jag började…lyssna…

3
Efter att ha upptäckt den lite hårdare musiken genom syrrans Deep Purple-LP…den mästerliga ’Machine head’…och även Uriah Heep’s ’Return to fantasy’ så började tjatet om trummor att ta fart på allvar.
Mina föräldrar var lite försiktiga…så jag fick en virveltrumma…enbart…i julklapp. Och några månader senare fick jag en hi hat på min födelsedag. Med hjälp av dessa trumgrejer, en gammal koklocka, nån visselpipa, blockflöjt, en gammal hederlig väckarklocka som ringer hysteriskt högt, maraccas och en klockradio spelades en minst sagt konstnärlig demo in tillsammans med min klasskompis Johnas.
Egenkomponerade ”låtar”, som nog mest bestod av konstnärligt oväsen och primalskrik, samt egna tolkningar av (väldigt barnvänliga…) Bengt Sändhs nubbevisor och Eddie Meduzalåtar blandades friskt.
Tyvärr har den kassetten försvunnit spårlöst sedan dess… Så den får representeras av Eddie Meduza himself…
Notis till er som inte är allmänbildade; gitarrspelet på denna låt (och följande turné) hanteras av en 14-årig John Norum…senare mer känd som gitarrist i Europe. smile emoticon

4
Julen -83 firades på två ställen. Först hos morsan. Där fick jag äntligen en bastrumma! Äntligen kunde jag börja spela på allvar!
Jag, syrrorna och en massa paket packades in i syrrans VW Bubbla och vi halkade iväg hem till farsan i snöstorm. Där fick jag 3 pukor…som såklart hörde ihop med bastrumman…som ju stod kvar hos morsan… Frustrerad? Jag? Vad får er att tro det…?
Jag fick även KISS första osminkade platta, ’Lick it up’. Den spelades nonstop under resten av julen, och jag hamrade med så gott det gick på mina 3 pukor som fick ligga i en soffa eftersom jag inte hade nåt att montera dom på…
Fick nog vänta säkert 3-4 dagar innan jag äntligen kunde förena mina pukor med baskaggen…
Den här ger nostalgirysningar…

5
Efterföljande år tillbringades all ledig tid fastklistrad bakom trumsetet, som sakta växte i takt (hepp!) med talangen för instrumentet. Satte ihop nån sorts ”band” tillsammans med några klasskamrater i 6:an-7:an… Väldigt o-rockigt dock. Vi spelade ’House of the rising sun’ och ’Änglahund’ på en skolsoaré… Jag tror t.o.m. att ett dragspel var inblandat!? Men det är preskriberat nu va?!
Hur som helst…. Ett kassettband som nöttes många varv i hörlurarna, där jag satt i mitt stökiga pojkrum bakom trummorna, var det svenska glamrockbandet Tears debutskiva som jag snart lärde mig vartenda trumslag på. Vet inte vad det var med just den skivan som fastnade, men än idag blir jag glad och börjar lufttrumma så fort jag hör första låten dra igång. Det här är bra!!

6
Tog mig igenom högstadiet övandes på egen hand, och nu hade jag ju äntligen börjat komma in till stan och kunde hänga inne på Sala Radio&Tv och bläddra bland LP-skivorna. Att växa upp på en bondgård 2 mil från civilisationen hade ju sina nackdelar…
Det var nämligen först på gymnasiet som jag hittade några killar att spela hårdrock med. ”Mr. Maniac” tror jag vi kallade oss. Det lät troligen ganska illa, och det var på den nivån att den som hängde med oss i repan fick sjunga…oavsett talang eller ej!
(Jag träffade faktiskt frun till han som sjöng med oss på jobbet för nåt år sedan. Hon blev en smula förvånad när hon fick veta att hennes karl hade varit sångare…eller ”sångare” snarare… grin emoticon )
Men vi hade i alla fall kul som fan och vi hade en replokal att dricka öl i! Kära gamla Nybo! Ett fallfärdigt hus bekostat av Medborgarskolan. Ett härligt tillhåll, trots att det inte alltid var så fräscht…
Hur som helst, vi lyckades få ihop några egna låtar men det blev mest lekande med covers. Och jag grämer mig över att även dessa sunkiga kassettbandsinspelningar har försvunnit under åren. Men jag minns att vi gav oss på denna låt….

7
Nu har jag fått upp farten på postandet..hoppas ni hinner med!? grin emoticon
Jag hamnade så småningom i ett gäng som ett tag blev kallat ”Bernt-Olles orkester”…eftersom vi var två Berntar och två Ollar i bandet. Senare blev det ”Bernt-Olles med Micke” då vi fick en keyboardist… Nu var ju det inofficiella bandnamn såklart…vi ville ju inte bli förknippade med dansband liksom!! Officiellt hette vi från början Highlander…och det blev senare bytt till Ice Nine.
Det blev ett stort band till slut. 4 grabbar och 2 damer. Vi lyckades få följa med på en lite turné i Tyskland i augusti -90, anordnad av Medborgarskolan. Vi och 3 andra band packades in i en stor buss och åkte runt i 2 veckor och spelade på de mest underliga små ställen. En kul upplevelse, men den hade nog varit roligare idag. I alla fall för mig, som ärligt talat inte mådde så bra på den tiden… Idag kan jag prata om det, men då höll jag masken och drog mig undan och dämpade (förgäves) panikångesten med en massa öl o sprit under resans gång. Sååå…ja…det hade nog helt klart varit roligare idag med lite mer trygghet i själen och hjärnan. Fast öl hade jag nog druckit ändå förstås… wink emoticon
Hur som helst så filmades hela den här resan. Tyvärr så sägs det att filmerna blev förstörda i nån brand innan filmaren hann klippa ihop det hela, eller så var det nog att dom helt enkelt söps bort under resan…och på den enda VHS som blev kvar så blev det mest trams. Kul att se visserligen, men lite mer livemusik hade varit kul att se. Vi skymtar i några snuttar, och jag lyckades få upp lite av det på YouTube.
Just den här låten hade jag ärligt talat inte ens ett minne av att vi spelade, eftersom den aldrig blev inspelad i studio. Och jag fick ju inte fatt i videon förrän efter 20 år när vår gitarrist kläckte ur sig att han hade haft den här videon i en låda sedan resan….
Hade varit kul att ha haft hela låten bevarad, för det är tyvärr bara en vers o en refräng som fastnat på filmen. Så det här inlägget blev mycket text och lite musik….men jag tycker den är bra den här lilla snutten! smile emoticon
Tyvärr är volymen extreeeemt låg på videon, så dra upp rejält! …och kom ihåg o sänk den igen sedan…..!!!

8
Blir visst lite egoreklam ett tag nu… Demos! smile emoticon
Bandet Ice Nine gick i graven rätt kort efter denna Tysklandsresa. Jag ryckte in i lumpen, och det blev inte mycket trummande under 11 månader.
Åren efter lumpen spenderades med lite olika band här i vår lilla stad Sala. Bluesrock avverkades under ett par år i bandet ’Cosmoz Factory’…observera dansbands-z:at…haha…
Coverbandet ’Leif Zeppelin’, som föddes som sidoprojekt till Cosmoz Factory tillsammans med sångaren och ena gitarristen, blev en bra och kul konstellation under några år…1994-96 för att vara exakt.
Och vi hyllades av denna grupps eldsjäl Magnus Jacobsson i några tidningsrecensioner förresten. wink emoticon
Har tyvärr inget av våra liveframträdanden kvar på film längre. En elak VHS-spelare käkade för många år sedan upp dom 2 band som fanns med oss. Om nu ingen här i stan sitter på några snaskiga bootlegs med oss förstås? smile emoticon Däremot har jag lite replokalsinspelningar som duger att lyssna på, även om vi nog var lite mer jävlar anamma-högljudda och flummigt utsvävande live…
Denna inspelning är från 1996, och sångaren ni hör heter Jocke Eriksson och han är numera väldigt aktuell med bandet Kee Man Hawk som nyligen släppte skiva och spelade på Sweden Rock Festival!
Get ready for 8 o en halv minuts Zeppelin-röj…

9
Efter några års replokalslekande med namnlösa tillfälliga projekt blev det så dags för ett nytt coverband runt -98, ’Bad Reputation’ blev dess namn. Huvudsakligen Thin Lizzy-låtar avverkades som ni nog förstår av namnet. Det blev ett förbaskat flitigt och bra coverband faktiskt. Vi lirade en hel del på gamla Panini här i stan, om ni minns det stället? Ibland lirade vi både fredag och lördag, 3 set/kväll. Blåsorna i händerna var stora vissa kvällar, men kul hade vi!
Sångaren Adde Psilander, utrustad med trådlös mic, visste man aldrig var man hade! Han klättrade på bord och bardisk, och vid nåt tillfälle tror jag t.o.m han var uppe på entrétaket och sjöng…dvs utanför restaurangen…
Jag mådde tyvärr fortfarande inte helt bra i min ångest, och som vanligt när det började gå lite för bra med banden så pallade jag helt enkelt inte…och hoppade av med diverse dumma ursäkter. Idag ångrar jag mitt beteende, men det hjälper ju inte mycket att ångra sig nu…gjort är gjort…
Här är i alla fall ännu en liten replokalsinspelning av lågbudgetmodell….2 sångmicar in i ett kassettdeck…

10
Trots att jag inte mådde bra så kämpade jag på och försökte palla med att spela så mycket det gick. Jag är glad att jag inte gav upp….
Bandet jag hamnade i mot slutet av år 2000 (eller om det var tidigt -01?) hette ’Mouth of clay’. Där ingick även Leif Zeppelin-sångaren, och huvudmannen i bandet var gitarristen Håkan Englund som även han numera återfinns i Kee Man Hawk.
Intresse hade redan skapats för bandet inom underground-retrorockfolket runtom på jorden eftersom 2 demoplattor redan var gjorda när jag hoppade in, och vi gjorde en tredje platta på sensommaren 2001. Sångaren hoppade tyvärr av strax efter att den skivan var klar, och det blev en lite svävande tid för bandet över vintern.
Den här lååånga, tunga, smöriga powerballaden från den plattan är hur som helst en egen favorit som jag känner mig rätt stolt över att ha deltagit i att skapa. Inget höjdarljud på inspelningen, men det funkar…

11
Så var det ju då äntligen dags att förklara det där med ”Nästan Komplett” då… smile emoticon
I mars 2002 hamnade jag akut på sjukhus med svåra smärtor i högerarmen. Det hela slutade med att jag två veckor senare vaknade upp ur koman utan högerarm. Den hade akutamputerats för att rädda mitt liv drygt ett dygn efter att jag körts in till sjukhuset. En kraftig och väldigt ilsken blodförgiftning hade börjat tugga i sig mina muskler inne i armbågen och käkat uppåt mot axeln, och bakterien slog ut mina kroppsfunktioner helt.
Jag tillbringade totalt 6 veckor på sjukhus i både Västerås och Uppsala. De första 2 veckorna där svävade jag mellan liv o död, men återhämtade mig förvånansvärt snabbt när dom väl lyckats få bukt med sjukdomen.
Jag behöver väl knappast säga att det var en ganska stor omställning att vakna upp till….jag hade så mycket som snurrade i skallen….
Mest oroade jag mig över trummorna förstås. Allt annat skulle säkert lösa sig….på nåt sätt…
Lång historia kort; Jag satte mig bakom trumsetet så fort jag blev utskriven, började designa om allt så det skulle gå att spela med en hand. Vi repade, gjorde låtar, jag anpassade mig till mitt nya liv… Bandet fick lite nytt utseende när plötsligt alla originalmedlemmar var ute ur bilden. Jag och 2 nya killar gjorde hösten 2003 en skiva under namnet ’Mouth of clay’, men det kändes aldrig riktigt okej och bandet lades ner 2004.
Sångaren/basisten Sartez sadlade om och blev sångare/gitarrist, gitarristen Christian sadlade om och blev trummis, och dom hittade en basist som heter Olle….så samma tre förnamn som bildat sista upplagan av Mouth of clay bildade så småningom Heby-bandet Three Seasons som numera skördar stora framgångar runt om i Europa. Invecklat va? smile emoticon
Förbaskat bra är dom i alla fall! And I feel alive now…very alive!! grin emoticon

12
Det blir lite spammande nu…hade visst fler inlägg och mindre tid än jag trodde…förlåt!
Let’s rock!
Jag tröttnade konstigt nog på trummandet då när MOC lades ned. Jag hade nog inte riktigt hunnit landa i mitt nya enarmade jag.
Bodde i hus och försökte leva normalt Svenssonliv med fru och hund och Volvo…utan framgång. Sålde en hel del av mina trumprylar (dumjävel..) och hade bara de mest grundläggande grejerna kvar för att kunna spela lite ”för husbehov”.
Men det hände faktiskt bara några enstaka gånger under de kommande åren att jag gick ner ikällaren och bankade en liten stund, och det tog nästan 5 år och en flytt tillbaka till Sala från Heby (och en skilsmässa..) innan jag fick tillbaka spelglädjen.
Att leva som enarmad är egentligen inte så farligt som alla verkar tro…som t.o.m jag trodde… Menar inte att det är Enkelt såklart.
Vissa saker är omöjliga, även om jag inte tycker om att behöva inse att något är omöjligt.
Eller omöjligt är det kanske inte, men helt enkelt FÖR krångligt och tids- och tålamodskrävande för att det ska vara värt besväret.. smile emoticon
Saker o ting går lite saktare ibland. Det ser lite omständligare ut för en ”normal” person, men hey…that’s the way I do it! Mycket sliter såklart på armen. Allt måste ju göras enbart med den. Och med viss hjälp av ben, fötter, haka, tänder och allmän ’jävlaranammaenvishet’ förstås.
Trummandet har efter många år formats till att funka helt okej. Jag har insett att bara för att det inte låter som förr så betyder det inte att det låter illa nu. Det låter bara…annorlunda.
Och för några år sedan fann jag en prylgalen och entusiastisk gitarrist att spela med. Min ”storebror” Puppe. Vi har hunnit igenom några olika konstellationer genom åren, bland annat ihop med Salas rikskändis Arne Nyström. Då lät det så här:

13
Efter lite mer jammande i andra tillfälliga konstellationer så hittade Puppe & jag rätt folk, och de senaste två åren har bandet OH WELL vuxit fram. Började som ett coverband, men utvecklades plötsligt till ett sorts halvpunkigt projekt med egna låtar.
Gigen har rasat in, och vi har utökat från trio till kvartett och nu till kvintett. Det låter kanske inte alltid perfekt om oss…eller det låter väl egentligen ALDRIG perfekt, men fan va kul vi har! Och det är ju huvudsaken! smile emoticon Utan leenden stannar världen!
Här är ett litet framträdande från Cityfestivalen i Västerås för några veckor sedan. Hade helst velat lägga ut nåt färskt från vår studioinspelning, men den är inte färdigmixad än…så håll till godo med denna!

14
Att man blir uttittad dagligen av både barn och vuxna är nåt man får leva med om man har nån form av synligt fysiskt ”fel”. Nyfikna frågor likaså. Många verkar tro att vi som har nån form av synligt handikapp har upplysningsplikt och måste svara på deras frågor om vad som hänt.
Det är lite konstigt tycker jag…
Det händer visserligen ytterst sällan att jag undviker att prata om det, men vissa ser då nästan förolämpade ut för att dom inte får veta den snaskiga sanningen. Fy på såna!
Jag skäms absolut inte över att se ”annorlunda” ut. Jag skäms inte över ärren. Tycker nån att man ser för jävlig ut så titta åt ett annat håll. Alla är vackra på sitt sätt ändå…särskilt för någon man älskar…och som älskar en själv…

15
Att komma som enarmad trummis till gig där flera trummisar ska dela trummor….ojoj…det ställer ju till det en del för alla inblandade.
Ägaren till trumsetet ser orolig ut, ljudteknikern får nervsammanbrott över att jag möblerar om hela kitet och över att jag har en skum virveltrummelösning.
Men hittills har det faktiskt funkat helt ok! Jag är ju där för att göra min grej så bra jag kan, och då är jag obekymrat divig och bygger om så det är möjligt att göra jobbet så bra som möjligt. Deal with it!
Jag är ju (tyvärr) ännu inte på samma utrustningsnivå som han som gjorde enarmstrummande till nåt stort, och som det är omöjligt att inte nämna i detta sammanhang.
Jag menar såklart Rick Allen, Def Leppards trummis som 1984 förlorade hela sin vänsterarm i en bilolycka. Än idag turnérar han med Def L. och även som trummis åt sin fru Lauren.
Hösten 2002 släppte Def L. en platta, och var då på PR-turné bl.a. i Sverige. Jag hade förgäves försökt få kontakt med Rick under sommaren för att kanske kunna få lite tips och råd av ’the master’.
Plötsligt en dag på hösten fick jag ett mail av Ricks fru, som skrev att; ”Rick and the boys are in Sweden at the moment, and I sent a copy of your email to him. And he would really like to have your phone number now”
Så…jag mailade mitt nummer till Lauren, med stor skepsis…. På kvällen spelade Def Leppard playback i Bingolotto. Kvällen gick utan att nån ringde. Förutom min skämtsamme dåvarande svåger som låtsades vara Rick…med skånsk accent…
Runt 1 på natten väcktes jag av telefonen… ”Hi, this is Rick Allen..is this Ollie?” Jupp…den här gången var det faktiskt den äkta varan som ringde! Så yrvaken och förvirrad skulle jag alltså försöka prata engelska med en världskändis! Herrejävlar….
Men det gick bra! 20-25 minuter blev det, och han var skittrevlig och peppade mig massor. En mycket inspirerande och godhjärtad man!
Jag är måhända inget jättefan av Def L. Men det är välgjord, lättlyssnad ”snyggrock”…och låtarna håller formen efter alla år!

15½
Ja..en ½…för detta är ingen låt… För som en liten Leppard-bonus kommer även ett klipp som gör mig väldigt tårögd…varje gång jag ser det. Även om jag inte upplevt en sådan här stor folkmassas hyllningar så har jag hyllats och peppats av både okända och framför allt av mina vänner ett flertal gånger genom åren, så jag kan verkligen leva mig in i Ricks känslor i detta klippet.
Det värmer att känna sånt stöd!!!
Tack för att ni hjälper mig behålla gnistan!

16
Säg aldrig till nån ”det där kommer du aldrig klara”. Ta inte över nåt som någon med handikapp kämpar med att utföra, i alla fall inte utan att fråga först.
Det värsta jag vet är när någon nedvärderar mig på det sättet. Eller…det är så det känns, även om jag fattar att det är av omtanke i de flesta fall. Men för mig känns det snarare som en klapp på huvudet…’lilla gubben’…
Och glöm aldrig att vill man nåt tillräckligt mycket så är inget omöjligt. Det gäller att bara hitta rätt väg.
Här kommer lite motivation…och en skön låt.

17
Livet har som sagt varit både uppåt och nedåt genom åren. Jag ska inte låtsas att allt har varit, eller är, frid och fröjd i mitt liv.
Att ha ett handikapp gör inte direkt tillvaron enkel, men att deppa över nåt man inte kan göra nåt åt är bara en väldans massa slöseri med tid tycker jag. Så jag väljer att inte oroa mig över framtiden, eller gräma mig över det som varit….även om det såklart finns enstaka mörkare stunder i tankarna. Som det nog gör för de flesta….
Musiken har en helande kraft för mig, som ni kanske anat efter denna dags pratande… wink emoticon Jag har mitt umgänge i musiken. Jag får frid av att banka på mina trummor. Jag får frid av att nörda ner mig i diverse trumprylar och youtubevideos.
Kärleken, och vänner, har kommit och gått. Jag har inte alltid varit ärlig mot mig själv (och andra) med vad Jag vill och vad Jag känner. Men…plötsligt…efter 40…så känns livet plötsligt lite lättare och mer bekymmerslöst! Är det inte fantastiskt?! smile emoticon
Jag har väldigt nyligen hittat en människa som jag redan känner att jag inte kommer vilja vara utan… En sån där underbar människa jag kanske borde träffat för evigheter sedan….men…tiden kanske var mer mogen nu, för oss båda!? Och det är faktiskt idag exakt en månad sedan vi hade vår första date, på midsommarafton. Så just nu känns livet lite ungefär så här: heart emoticon

18
Jahopp….Det var nog faktiskt allt jag hade att komma med idag tror jag. Åtminstone var detta allt jag skrivit ihop och organiserat… smile emoticon Det kan ju i och för sig hända att jag lägger ut några fler låtar ”bara för att” lite senare under kvällen. Nu ska jag smälta kebaben och ta en öl…till…
Tack för att ni tog er tid att kolla/lyssna/läsa mitt sommarprat, och tack för att jag Fick sommarprata. smile emoticon Och Tack för att denna grupp finns för oss music lovers!
Ha en fortsatt underbar sommar, var snälla mot alla medmänniskor och kom ihåg att det finns inget dåligt väder, bara dålig inställning… wink emoticon
Tack o hej!