1. Jag har ett tema idag. Det har jag planerat läääänge. Tänkt att jag ska förbereda massor. För det är ett stort tema. Ett läskigt. Ett som dominerat mitt liv de senaste fem åren. Kastat sin skugga över allt annat.
Temat är DÖDEN.
Och jag har knappt förberett alls ändå. Inte förhandsskrivit några djupa tankar. Inte valt ut lämpliga låtar. Ingenting. Nästan… För jag har EN liten anteckning. Den lyder:
Rädsla.
Minnen.
Hyllning.
That’s it. Så det är så det får bli.
Jag tänker börja med en hyllning. Till Dan. Som bara dog. Helt utan förvarning. Utan förklaring. Out of the fucking blue. Och som lämnade ett gigantiskt tomrum. Jag saknar dig!

2. Döden. Så jävla definitiv. Plötsligt är någon man älskar bara borta. Först min mamma till cancern för fyra år sedan. Sedan pappa av en stroke för snart ett och ett halvt år sedan. Och slutligen Dan helt utan förklaring i februari i år. Allting stannar upp. Men fortsätter ändå. Vare sig man vill eller inte. Life goes on. Utan dem.
Och mitt i allt detta hade jag cancer. För mig känns det nu helt irrelevant. Jag glömmer bort det hela tiden. Folk frågar ”Hur MÅR du?” och jag bara liksom ”Öhhh… Jaaa… Det är väl okej…” Jag antar att det är ett bevis på att ens liv suger rätt rejält när man kan glömma nåt sånt. Fast jag lever ju! Min sjukdom var (förhoppningsvis) övergående. Döden är inte det.
Men minnen kan leva. Hur länge som helst om man bara låter dem. Att minnas är nu det enda sättet att träffa dem igen. Och det gör mig glad. Det är inte sorgligt att minnas alls! Det är en aktiv handling för att hålla de döda vid liv. Göra dem odödliga!
Just nu vill jag minnas min pappa. Med hjälp av vår gemensamma idol Chet Baker.

3. Missförstå mig rätt. Det var inte kul att ha cancer. Jag var rädd. Jätterädd! Och det är jag fortfarande.
Mest är jag rädd att ”svika” min dotter. Jag har lovat att jag är frisk nu. Jag kände mig tvungen att lova det. Inte låta en sexåring leva i ovisshet. Det har varit tillräckligt mycket död här. Hon har sett den alldeles för många gånger och på alldeles för nära håll.
På det viset tänker jag på sjukdomen hela tiden. Inte så mycket att jag minns hur det var då (trots att det var mindre än två år sedan) utan mest rädslan för framtiden. Jag kommer att klämma mig på brösten tusen gånger om dagen resten av mitt liv. För hennes skull.
Min Edit.

4. När jag sommarpratade förra gången för två år sedan var det precis innan mitt cancerbesked. Och så klart innan pappas och Dans död. Min mammas bortgång var det enda stora mörkret i min tillvaro.
Det var ett svart hål. Oändligt.
Det är det fortfarande.
Hon var min bästa vän. Jag saknar henne varje dag. Men hjärnan har ändå slutat föreslå att jag ska ringa henne till slut. Stängt ner den kopplingen. Road closed ahead.

5. Det finns många sätt att dö på. Långsamt och smärtsamt som min mamma. Plötsligt som min pappa. Oförklarligt som min vän Dan.
Ibland tänker jag att något av sätten är värre än något annat. Fast bara en kort stund tänker jag så. För alla sätt är värst.
Ett sätt som döden är värst på är genom att vara obegriplig. Det är den alltid mer eller mindre. I Dans fall mer. Mycket mer!
HUR? VARFÖR? NÄR? VARFÖR? HUR?

6. Att uppleva så här mycket elände på så kort tid gör så klart något med en. Jag är någon helt annan idag än jag var för fem år sedan. En räddare, modigare, svagare och starkare person.
En person som måste hantera katastroftankar varje gång min sambo tar tio minuter längre på sig än vanligt när han går till affären. Tankar om att döden ständigt står på lur i varje gathörn.
En person som inte kan låta bli att tänka att hon är döende om hon råkar ha en svullen lymfkörtel.
Som inte vågar lite på sin kropp. Eller på livet.
Men så kan man inte leva hela tiden. Man måste stå upp emot dessa tankar! Åtminstone FÖRSÖKA att tro. På nuet. Och på framtiden.
För det KOMMER att bli bättre! Och INGENTING blir bättre av att oroa sig!

7. Den här brukade jag sjunga för min mamma och det resulterade alltid i att jag stod försedd med all nödvändig utrustning för att utföra ett mycket konkret måleri.
Så var hon min mamma. Konkret och praktisk. Driftig.
Vi brukade säga att hon slog ut två väggar före frukost. Det var knappt en överdrift.
Men hon hade många andra egenskaper så klart. Ärlighet. Humor. Lojalitet. Bland annat.
När min dotter var liten så sade mamma om henne att hon hade en så positiv livsinställning och att det var en av de bästa egenskaperna man kunde ha med sig här i livet.
Det hade min mamma också.
Det försöker jag ha.
Och det ÄR ju faktiskt vad den här sången handlar om rent konkret. Också.

8. Jag försöker hålla detta tema lite balanserat. Men det är svårt. Det ÄR hemskt. Men det ÄR livet. Det är något vi alla förr eller senare MÅSTE konfrontera.
Jag har suttit med båda mina föräldrar i det ögonblick de byter sida. Från vår till den andra. Det har varit fruktansvärt. Men samtidigt inte fruktansvärt på de sätt jag hade förväntat mig. Det har dessutom varit HELT olika vid de båda tillfällena.
När min mamma dog hade hon varit mycket sjuk. Länge. Haft otroligt ont. Men kämpat på som hon alltid gjorde in i det sista. EN månad innan hon dog var hon i Troja!!! Hon gav inte upp förrän hon var tvungen. Då gick det fort. Några dagar bara.
För hennes del var det oundvikliga en lättnad. Slutet på smärtan. Hon fick möjlighet tack vare den otroliga svenska vården att stanna hemma i sin i egen säng. Vi fick alla sitta runt henne i hennes hem till hennes sista andetag.
Det där andetaget.
Så omskrivet.
Ett uttryck.
Och så skrämmande.
För varje andetag mamma tog var jag precis lika rädd för att det inte skulle komma ett till som för att det SKULLE göra det. Jag ville att hon skulle bli fri. Men ville inte.

9. Min pappas sista andetag var nåt annat. Det var också en nödvändighet. Nästan en formalitet eftersom hans person redan var borta. Antagligen redan i ambulansen.
Han hade haft en bra dag. På semester. Tittat på skor. Fått en komplimang av en ung kille som tyckte att han hade en cool stil. Sedan plötsligt. Ont i huvudet.
Trots det meningslösa i att hålla honom vid ”liv” sparades det inte på några resurser. Den absolut bästa strokevården i landet gjorde allt. För vår skull. För hans var det för sent. Men jag kommer alltid att vara evigt tacksam för denna vård. (Och mammas. Och min.)
I pappas fall var det fråga om att stänga av maskinerna. Inte att som med mamma bara lyssna efter andetagen. Andetaget. Inte lita till SINA sinnen. Utan titta på de pulserande linjerna på skärmarna. Siffrorna. Se hur de långsamt planades ut. Jättelångsamt. Distraherande.

10. Jag var inte där när min vän Dan dog. Ingen var det. Ingen vet vad som hände. Och jag vill inte riktigt tänka på det heller.
Därför är det ännu svårare att förstå. Att acceptera. Det som borde ha varit omöjligt.
Han var inte sjuk.
Han var inte gammal.
Han var inte risktagande.
Han var hos oss alldeles nyss!
Min hjärna har bestämt sig för att han helt enkelt är i Bryssel. På obestämd tid. Dricker god trappistöl. Läser udda böcker. Plöjer igenom alla nya filmer. Och några gamla.
Sedan går han på konsert. På Gurf Morlix till exempel. Ser och hör världens bästa fotstamp live.

11. Jag hoppas att jag inte är för deprimerande idag.
Jag behöver berätta. Jag berättar för ALLA. Hela tiden. Jämt.
Det har jag alltid gjort.
Fast förr handlade det väl mest om killar.
Inte döden.

12. En gång i tiden ville jag dö själv.
Trodde jag.
Jag tyckte allt var så hopplöst. JAG var så hopplös. Och det var säkert nån kille som var hopplös.
Stup i kvarten.
I åratal.

13. När man får barn förändras allt.
Det är en klyscha.
Det är ingen klyscha.
Barn är LIVET. Det som går vidare. Framtiden.
Och för sitt barn måste man leva. Vad som än händer. Fastän det händer hemska saker omkring en. Fastän man mår dåligt. Gråter i duschen. Vill dra täcket över huvudet och bara försvinna.
Det GÅR inte.
Man FÅR inte.
Men framför allt: man VILL inte!

14. Nu vill jag avsluta min dag med en hyllning till mina saknade. Jag vet att jag postat den förut. Säkert mer än en gång.
Men det är ju så: in my life I’ve loved them all!
Tack för att ni lyssnat och för alla era fina kommentarer!

1. Hej.

Jag heter Nilla. På hedersord! Det är faktiskt så. Döpt. Till. Nilla. Inte Pernilla, Gunilla eller Whatevernilla. Nilla, det är jag. Och eftersom jag aldrig träffat nån som faktiskt heter så på riktigt, så det är liksom bara mitt. Det har jag fått förklara och försvara sen jag var liten.
-Ja, det är ett gammalt svenskt namn. Ja jag heter så på riktigt. Förihelvete. Farmors mormor hette så. Jahaaaaa, då går det upp ett litet ljus för ifrågasättaren. N I L L A. Ja just det.
Axelsson tillkom för sju år sedan och det är ju inte så mycket rock’n’roll över det tyvärr. Vi börjar väl bli kompisar nu men Nilla är bara mitt.

2. Stolt Värmländska. Hade tänkt dra hela sommarpratet på dialekt för det hade roat mig nåt enormt att tänka på att ni satt och vrickade tungan i oförstånd. Jag roar mig redan över tanken, så ni ska få slippa.

Nåväl, vidare är jag 36 år, gift med Jarl (därav efternamnet) och tvåbarnmorsa. Frisör, numera råkar endast familjen ut för saxen när den lusten faller på, vilket blir alltför sällan. Skomakarns barn, ni vet. Förskollärare och keramiker. Jag älskar geggamojja i alla dess former. Så länge det inte är gräsmattan som förvandlats till ett geggigt hav. Jag älskar min trädgård och just nu, efter en dränering av husgrunden, är det just detta hav av geggamojja som har uppstått. Efter att gräsmattesådden var klar.

Vi har en bullterrier. Han heter Herbert och öronen som egentligen ska stå upp, hade aldrig vett på att inta denna stolta form utan liknar snarare flygplansvingar. Han har tuggat sönder grejer i huset för över sexti tusen jävla kronor. Det är ett sammelsurium av handikappade Barbiesar, pallar med avgnagda hörn, blöjor i småsmåsmå bitar, dunkuddar som slitits sönder likt en pillow-fightingscen i en amerikansk romantisk komedi och lego som används till snacks. Det mesta lyckas ju fanstyget till älskad bulle låta passera genom hela systemet, vilket resulterar i färgglada och rätt suspekta bajskorvar med lego- eller kritrester i eller där barbiearmarna verkar ropa på någon att hjälpa dem ur denna pile of shit. Minnet av två par av mina sargade höga skinnstövlar som jag gnott och sparat ihop till, ger fortfarande en gråtklump i halstrakten. Eller när vi hade gömt en sån där tjock dyna att ha i trädgårdsmöblerna lite för dåligt. Det var små miniskumgummibitar i hela huset.

3. Vi bor i det fulaste huset på gatan. En sjuttitalsvilla där halva fasaden består av brun panel och halva mexitegel. Det är fult men det är mitt och jag älskar det. Sällan instagrammat eller facebookat då hundhår EVERYWHERE, matrester på fönstren, lego full vardagsrumsbordet och barnplockade ängsblommor som stått i vasen för länge så det mesta ligger på bordet inte räknas som fint i inredningskretsar. Va fan liksom!

Jag älskar turkost och grönt. Kaklet i köket lyser starkt turkost och de beigeaste människorna som kommer hem till mig får en visuell härdsmälta och någon form av mindre infarkt när de ser det.

Gillar loppisar men allra mest gårdsauktioner! Där är jag i mitt esse och både det ena och andra kan få räddas från att behöva bo hos någon annan. Högst av alla, utom auktionsförrättaren himself (för det är alltid en him), vrålar jag högt högt så att det inte ska missas att just den SKA jag ha. Überpinsam såklart. Hittar jag just den där saken som jag åh så gärna vill ha så ska det både ses och höras! Det syns också i vårt hem, där det enda nya i inredningen är sängen, köksbordet och allt av tyg. Gissa vad 8-åringen tycker om det?

4. Somrarna brukade min familj tillbringa i en gammal säterstuga i norska Gudbrandsdalen. Ström fanns det ingen, rinnande vatten i en kallkälla 100 meter bort, där vi också borstade tänderna tillsammans allihop, och en vedspis att laga mat på. Kylskåpet var en lucka i golvet där man sänkte ner maten i ett djupt hål. Toabesök gjordes på utedasset. Den iskalla fjälluften blåste upp i arslet på en och det gjorde att kön till dasset aldrig hann bli särskilt lång.

Vi barn lekte bland ettriga fjällämlar och de fritt vandrande kornas mockor och hade man otur, fanns det en färsk mittibland som man lyckades pricka så det skvätte.

Där uppe var man fri. Alla var glada. Och vi lekte, spelade kort, Shakin’ Stevens och Bruce Springsteen.

5. Ett av mina härligaste och starkaste sommarkonsertminnen inföll sig för kanske 10 år sedan. Den lokala mc-klubben hade sommarfest och Mustasch skulle spela. Vädret var, ni vet, perfekt. Vinet var kallt, humöret det absolut bästa tänkbara och det var massor av gamla kompisar som vi inte hade sett på länge. Häng i gräset och go stämning.

Mustasch skulle gå på vid 23 men började inte förrän vid 2-tiden på natten och spelade rava av oss tills solen gick upp, och lite därtill. För en spelning!

Rösten tappade jag helt och hållet av att försöka sjunga lika högt som Ralf och den hittade inte tillbaka förrän flera dagar senare. Kommer än idag ihåg låten som spelades när solen gick upp och hela publiken sjöng med.

6. Maken. Inget sommarprat utan en hyllning till min man. Att börja beskriva och samtidigt göra rättvisa för mina känslor för dig känns som en nästintill omöjlig uppgift. Min Jarl. Du, mitt hjärtas kär. Alltid.

7. Under våren har jag och maken skruvat veranda, anlagt gräsmatta, planterat 25 m thujahäck, skruvat trädgårdsmöbler och snickrat raised flower beds som det heter på Pinterestspråk. Och varenda gång har denna fantastiska låt rullat i öronen. Nästa steg blir att lära sig hela låten och vråla högt med i sången i stället för att bara sjunga sista ordet i varje mening. Ni vet hm hm hm hm törning ovv dä ki, hm hm hm hm hm insajd ovv miiii. Jag ska överrösta grannens lille knähund, som alltid skäller ett par timmar när barnen ska till att somna. Revenge is mine!!!!

8. Det här med att vara annorlunda i en liten by. Man smälter liksom inte in utan bryter sina egna vägar i alla riktningar man väljer. Punk, inte pop. Teckna, måla och gegga med lera istället för fotboll och skidor. Istället för yta, så väljs känslor. Jag är en av dem men så lite av vad de är. Inget är bättre eller sämre, bara annorlunda och vissa vägar är stenigare och mer kurviga än andra. Det där livet, visst är det läskigt spännande!

9. Ibland djupdyker jag. Ner i mig själv. Helt utan anledning. Nilla as I know her kurar in sig i ett kallt hörn i hjärteroten under en blöt tung otäck filt och vägrar komma fram och visa sig. Kvar blir ett skal, en sorgsen, sorglig, skälvande figur som inte vet vilket ben hon ska stå på.

Jag är sjuk. Har psykisk ohälsa. Sjuk i huvudet. Inte klok på en fläck. Stôllete, som vi säger häromkring.

Depression. Ångest. Utmattning. Pess å dret på ren värmländska. Hjälp finns bara i form av piller och mer piller. Var tredje månad ombesörjs sjukskrivning och dessemellan lämnas jag åt mitt öde.

10. Tänker ofta på hur tacksam jag är. Min man, min stora trygghet, mitt livs kärlek och min stöttepelare. Barnen, som gör mig så stolt och vansinnig och smockfull av kärlek och tårfylld av olika anledningar. De finaste av vänner. Mat i magen, tak över huvudet. Och musik, utan vilken jag aldrig skulle kunna identifiera alla känslor som jag känt och känner och allt den får mig att känna.

Detta, mitt i allt, att vara människa, en sällsam gåva.

11. Jag är all-in. Extra allt. Allt eller inget. Och med ett stort, mjukt hjärta. Som en vattenballong fylld till bristningsgränsen. Ibland spricker den och jag går i bitar. Det är liksom min lott i livet, eller ja, en av dem åtminstone, och jag tänker mitt i allt kaos att något bra måste komma ur detta. Det måste finnas en anledning. Så jag går mina promenader, skriver listor med saker att göra för dagen, stryker dem omsorgsfullt när de är gjorda. Och kysser mina hjärtan.

Vardagen är bra.

12. Slutet gott, allting gott. Är det inte gott, är det heller inte slut. Tanken ger mig tröst och håller näsan över vattnet. Här ovan ytan är allt vackert vanligt med hemsådda tagetesar i lerkrukor, vattenspridare på nya gräsmattan och spagetti till lunch. Glass och kaffe i solen, skrapa tandsten, tvätta socktvätt som tar 16 minuter eller så att hänga och övernattningsgäster.

I sommartid ter sig allt dock lite extra fint. Badande barn med solkrämskladdiga kramar med extra allt – sand, sjöbös i badbyxorna och kaksmuliga munnar ger mig en kärleksfull gosig känsla i hela kroppen.

Där lämnar jag dig för idag. Tack för att du lyssnat. På återseende,
Nilla

0.

Pst, tänkte tjuvstarta lite på dagens sommarprat… Alla som är vakna såhär dags känner sig säkert levande. Iaf något sätt. Ni kanske sitter på en altan, balkong eller en parkbänk och njuter av sommarnattens hetta. En del har kanske börjat sin semester idag? Det har jag.
Men jag tycker att vi knoppar nu, så vi orkar med lördagens övningar. Sov gott då ses vi snart igen.

Pearl Jam

1.

God morgon Sverige,

Ja ni, tänka att man ska försöka på sig att sommarprata lite idag. Det ska bli kul, men lite nervöst efter en minst sagt stark inledning.
Då de flesta här inte har en aning om vem jag är, så börjar vi med en kort presentation.

Namn: Daniel
Ålder:40-
Civilstånd: sambo och två barn
Ort: Söder om söder
Yrke: Säljare
Mat: Hamburgare och allt som min älskling lagar
Dryck: Allt! Insnöad på IPA just nu.
Favoritlag: Djurgården
Fritid: Fotbollstränare för sonen ( Heja Älvsjö AIK P05 Röd)
Film: Det mesta som är bra. Romantiskt drama försöker jag undvika. Det kommer ett litet avsnitt om film senare idag.
Musik: Det visar sig under dagen… Men det går åt rockhållet, med en del överraskningar (ska försöka att klämma in någon skämslåt).

Jag kommer under dagen att försöka bjuda lite på mig själv och kanske på andra… Blanda gammalt och kanske något nytt. Lite nu och då. Det kommer inte att bli några djupa samtal kring politik, filosofi eller hur man bäst tar bort mördarsniglar. Och jag kommer inte att plocka upp en massa elände. Kanske något litet bara. Utan vi ska ha en skön lördag idag! De djupa och långa samtalen får andra stå för

smile emoticon

Nu önskar jag alla en fantastisk lördag, och hoppas att ni hänger med till och från under dagen.
Det ska också bli intressant att se hur mobiltäckningen i Dalarna, Härjedalen och Jämtland är, nu under dagen…. Kommer att vara på resande semesterfot, så jag hoppas att tekniken är med mig.

Vi börjar dagen med musik från mitt absoluta favoritband, Metallica. Och deras, enligt mig, bästa låt: For Whom The Bell Tolls

Dags att vakna till liv!

2.

Vaknar upp idag i Våmhus. Det betyder att vi rört oss från Stockholm upp till Dalarna. Och det betyder också SEMESTER! Fyra veckor ledigt med familjen. Inte alls dumt.
Känns bra att vara i Dalarna.

Nu ska vi snart åka vidare norr ut och möta upp familjen Ehres/Pettersson, och sen vidare mot Åre.
På vägen passerar vi Älvdalen. Därifrån kommer ju som de flesta nu har koll på, våran senaste prinsessa! Sofia. Men den vackraste och bästa från Älvdalen ”tillhör” mig. Min älskade Marit. Snart 14 år tillsammans. Herregud vad åren går!
Det är inte alltid som allt är toppen, det går upp och ner. Och ibland går det lite motigt. Men jag älskar dig över allt, och jag är oerhört glad att jag har dig. Vi har gjort en massa roliga saker tillsammans och det ska vi fortsätta att göra.

Nu när vi passerar Älvdalen vill jag också passa på att tacka Svärföräldrarna Gunnar och Marianne, som tyvärr inte finns med oss längre, för eran fantastiska dotter. Hon är underbar.
Nu kör vi en låt som ett annat av mina favoritband snickrat ihop. Men med en Älvdalstouch. Larz-Kristers med ”Sweet Child O’Mine”

3.

Ja hörni gott folk. Barn! Underbara barn. Vi har två fantastiska barn. Friska, pigga, aktiva, glada, arga, sura…. Ja som barn ska vara. Tur att man får mer energi av dom små liven, än dom tar av en…
Jag är fantastiskt stolt över att dessa två barn är våra!

Efter en högdramatisk och lång förlossning så kom Elina till världen i augusti 2003. Tänk att man kan känna sån villkorslös kärlek till en sån lite varelse. Nu är denna lilla tjej inte så liten längre. Men kärleken består!

På Elinas dop så sjöngs denna låt live. Man hör den inte så ofta, men jag tycker den är fantastisk. Och det kommer nästan en liten tår när jag har den.
Sara Löfgren ”För alltid”

4.

2005 va det sen dags för andra barnet. På kronprinsessans födelsedag i juli, kom vår prins Lucas till världen. Lite lugnare förlossning denna gång. Även om graviditeten hade varit betydligt tuffare än första gången. Men min Marit är en riktig kämpe.

Att vara föräldrar är inte alltid helt enkelt. När barnen blir större så blir också rättvisetänket viktigare för de små liven. Dryck ska hällas exakt lika! Är det lika mycket godis i våra skålar? Och de kan ju reta sina föräldrar och syskon till vansinne!! Men kärleken är fortfarande villkorslös.

På Lucas dop fick jag mig en glad överraskning när min kära Marit hade styrt upp så att två Metallicalåtar spelades under dopet. En mäktig känsla att få höra skön rock på kyrkorgeln.
”Nothing Else Matters” och ”Unforgiven”. Vi kör den senare!

5.

Hur fastnar man för olika musikstilar?! Det beror säkert på många saker. Kompisar, upplevelse eller kanske en snygg artist!
I mitt fall så fick jag upp öronen för hårdrock någonstans i slutet på 80-talet.

Det skulle vara någon uppvisning av eleverna i skolan, och vi hade repitioner. Då kommer det en kille och drar på den låten jag ska spela snart. Dagen efter köpte jag skivan, och sen dess är jag fast. Idag är jag fortfarande fast i hårdrocksträsket. Även om jag håller mig uppdaterad på det mesta som spelas på radion. Barnen tar ju över allt mer, framförallt när man åker bil. P4 går ju absolut inte!!
För mig är hårdrock ”riktig musik”, om man kan säga så. Hur fastnade ni för eran musik? Eller äter ni allt?
Iron Maiden ”The Trooper”

6.

Gul Walkman!? Vilka av er har haft en sån? Hur klarade man sig utan kassettbanden för 25-30 år sen? Spela in från Tracks, mixa egna favoritband och kopiera från LP-skivor va ju vardag då. Och lika självklart som att ha Spotify, eller hitta musik på YouTube idag.
Och kommer ni ihåg när man väntat vid radion på den nya favoritlåten, och sitter laddad med ett nytt kassettband. Låten kommer äntligen och ”play rec” trycks ner. Låten rullar på, och sen kommer Kaj in och kör ett kort snack eller något märkligt ljud!!! Så fick man vänta till nästa gång… Suck, och besvikelsen total.
På ett av mina fantastiska blandband som kom till i början av 90-talet så fanns det en hel del godingar. Just det här bandet hade jag när jag cyklade till mina träningar, handboll och fotboll. Pantera, Helloween, Metallica, Maiden osv. Det blev också ett mått på hur snabbt jag cyklat! Kom jag till låt 5 så visste jag att jag cyklat för långsamt till träningshallen… Bara komma igen och trampa på snabbare nästa gång.
Låt nummer 5: Helloween ”Future World”

7.

Ok, hänger kvar lite i slutet 80/början av 90-talet. Kassettband och LP levde fortfarande, men konkurrensen från CD blev allt större. Jag hade köpt mig en i mitt tycke en riktig monsteranläggnig. En Sanyo med allt man behövde för att spela bra musik. Jag köpte LP’n ”Power Ballads”. Jag tyckte den var så bra så jag kopierade den till kassett, och köpte den senare på CD.
Här kommer en skämskudde! En av låtarna på ”Power Ballads” är Skid Rows fantastiska ”I Remember You”. Jag tyckte den var så bra så att jag trot eller ej sjungit den i radio!!
På den tiden fanns det en lokalradiostation i de södra förorterna 88,9 som var riktig lokal. Där kunde man ringa in och önska musik. Kravet för att få höra låten, va att man sjung låten! Inte hela såklart, men väl refräng och lite till. Så jag klämde väl i från pojkrummet, och kommentaren från killen i studion sitter fortfarande kvar.. ”Hmm, ja det där vaaaa ju bra!!!…” Fett pinsamt som kidsen skulle säga idag. Med högröd i ansiktet så fick jag höra låten på radio iaf. Tur att jag ljög om mitt namn… Jag KAN inte sjunga, så är det bara. Men jag gillar musik för det.
Dela gärna med er om lite egna musikaliska pinsamheter!
Skid Row ”I Remember You”

8.

Idrott! Lagsport eller att jaga ensam mot sina mål. Jag har alltid varit en lagspelare. Handboll och fotboll har varit mina sporter genom åren. Både som aktiv spelare, men också tränare och ledare. Alla som är inne i sportens värld vet hur mycket den ger. Jag är otroligt glad över alla år man slitit i idrottshallar och på vattensjuka grusplaner.
Gänget vi hade i P77 Sannadal handboll måste vara ett av de skönaste gängen som funnits. I alla fall i den klubben. Vi va inte så många, men vi kämpade och slet. Och blev faktiskt riktigt bra. Och roligt hade vi.
Tänker ibland på alla grymma träningsläger i Enköping och alla cuper runt om i landet vi åkte runt på. Junicupen i Uddevalla, Hallsberg, Bornhom!!.., och inte minst Eken cup på hemmaplan. Så mycket skratt och roligt som dessa små utflykter gett kommer man aldrig glömma. Fantastiska år. Tänk om man kunde vara 14 år igen!

En av resorna gick till Bornholm. Och det va den oförglömliga sommaren 1994. Under resan från Ystad till Rønne så börjar VM-kvartsfinalen Sverige-Rumänien. Vi hinner se ed del av matchen innan vi kommer fram. Sen snabbt upp skolan där vi ska sova. Och det finns ingen TV!!! Panik! Då halar någon fram en radio, och vi får fram matchen igen.
Hopp och förtvivlan, mer folk samlas i vårt rum och det är spännande som FAN! Och när Ravelli till slut räddar sista straffen så utbrister ett glädjerus utan like. Stor TV-puckshög på golvet och eufori!
Vi får tag på en svensk flagga och går segertåg, med en massa andra svenska lag, runt om i byn där vi bor. Heja Sverige!
Det är ett av mina starkaste idrottsminnen! Vilket är erat?
Amanda Jensen ”Wien We Dig For Gold In The USA”

9.

Jag hänger kvar vid handbollen ett tag till. Tyvärr så innebär det en skämskudde till för min del. Som jag skrev innan, så är min sångröst inte den allra vassaste…

Hur som så va vi på det årliga träningslägret i Enköping. Det är fredag till söndag. Och på lördagskvällen så brukar det vara lite lekar och andra upptåg. Och det blev dags för några ur mitt lag att göra entré på scenen. Just då lyckligt ovetande om van som skulle ske.
Det skulle bjudas på Norsk karaoke!! Ni vet när man har stora hörlurar på sig och sjunger det som kommer i lurarna!!
Jag kommer inte ihåg vilken ordning vi sjöng. Men en av killarna i laget fick Oasis Wonderwall och briljerade. Brittpopsälskare som han va… Han fick höga poäng av de småkids som satt med poängspadar framför oss.
Sen vart det min tur att köra… Och Backstreet Boys ”Everybody” började spelas i lurarna! Jag fick inte lika höga poäng som min Oasispolare…
Men varje gång jag hör Everbody så höjer jag volymen och skäms lite… Så det är en skämslåt skulle jag säga. För den absolut inte en låt i min smak!!
Backstreet Boys ”Everybody”

10.

Att resa är fantastiskt. Jag har haft möjligheten att åka iväg på några fantastiska resor. Det jag ofta tänker på när vi rest, är hur bra man egentligen har det här hemma i trygga Sverige. Man behöver inte åka speciellt långt för att behöva köpa vatten i flaska, och sen känna lyxen att dricka vatten direkt ur kranen när man kommer hem.
Sen den fruktansvärda fattigdom man har mött! Människor som bara äger bara det som dom har på sig. Mammor som kommer fram till Taxibilen man sitter i, med ett litet barn på armen, och ber om en slant. Blicken är så tom och borta att man måste titta bort. Våra barn undrar såklart vad hon ville, och det är bara att försöka förklara. Och sen vid nästa gång de är missnöjda över något, så påminner man dom om hur bra vi faktiskt har det i trygga Sverige.

Människor man mött i andra länder är otroligt gästvänliga och vill verkligen väl. Det är klart att de i många fall bara ser pengarna hos turisten. Men många vi mött är verkligen genuint trevliga och intresserade.
Vi hade förmånen att för ett par år sen få tillbringa ett par veckor i Filippinerna. Sol, bad och fantastisk natur. Vi hyrde ett enkelt boende av en kvinna och hennes familj. Det blev många intressanta samtal, och det vart många nyfikna frågor från båda håll. Både på jul och nyår fick vi delta i familjens firande. Härlig att få uppleva en helt annan kultur på så nära håll.

Nu har vi ett fadderbarn i Filippinerna. Det känns bra att kunna bidra på något sätt, även om det är långt borta. Och det är ett bra sätt för barnen få en insyn i ett annat barns liv, i en helt annan värld!
Ibland tänker jag att alla skulle få bo i en ”perfekt stad”. Ett Paradise City där alla har det bra, dricker rent vatten och hejar på Djurgården!
Guns ’N Roses ”Paradise City”.

11.

Måste bara dra en grej som hände på en annan resa. Denna story har berättats ett otal gånger i olika sammanhang.
Vi var på semester på Koh Samui tillsammans med en annan familj. Mannen i familjen är med i denna grupp, så vi får väl se om han vill ge sig till känna sen…
Hursomhelst så skulle papporna få en egen kväll på stan. Tjejerna hade haft sitt kvällen innan.
Så vi går upp på huvudgatan och letar reda på ett bra massageställe. Vi hittar ett som ser juste ut, och ber om en Thaimassage. Efter en liten stund ligger vi på madrasserna och massagen börjar. Och de små thailändska börjar att kämpa med oss. Båda vi är alltså runt 190cm och med en vikt rund 95-100 pannor. Dessutom med en ruggig träningsverk efter gårdagens vattensportövning! Tjejerna tror att vi är Thaiboxare!!!!!! Snacka om fel ute. Snällaste killarna i stan liksom. När dom har knådat, trampat, bänt och böjt på oss ett tag så är vi klara. Massagetjejerna skrattar lite åt oss när vi går vidare på vår egenkväll.

Nästa anhalt, en pub. Hmm, vart ska vi gå. Fanns ett antal att välja på. Vi lät musiken välja. Det hördes hårdrock i liveform från ett ställe 30 meter från Hotellet. Vi går in och får se ett Coverband med thailändare och thailändskor som kör AC/DC på högsta volym. Två grymma tjejer som lirar gitarr och sjunger. Här fastnar vi ett par timmar…

Efter ett par omgångar i baren, och fotbollssnack med irländska rugbyspelare är sen dags att knalla hem. Tur att det inte va så lång… Och vad vill man göra då mitt i natten när man är varm svettig och lite smårund under fötterna. Jo man vill bada såklart!! Men poolen är ju avstängd på natten för rengöring. Ordentliga som vi är, så går vi ner till havet istället.
Kolsvart och vågorna går stora. Men vi av med ALLA kläder,lägger dessa på en mur och beger oss ut i havet. Två vuxna nakna karlar på en strand i Thailand mitt i natten. Toppen!
Nåväl, vi svalkar av oss i havet och går tillbaka till våra kläder. Alla kläder ligger kvar, utom ett plagg!! Min kära kompis kalsonger är borta…

smile emoticon

Vi letar och tittar överallt, med de är borta. Jaja, vi knallar tillbaka och min polare funderar mest på hur han ska förklara för sin käresta, varför hans kalsonger är borta efter en grabbkväll…
Behöver jag säga att våra älsklingar inte vart så nöjda över valet att ta ett nattdopp.

Vi har skrattat många gånger åt det här mr M. Och vi har gjort en del annat kul tillsammans. Du är OK, även fast du är AIKare!
AC/DC ”Highway to hell”

12.

Konserter! Att få gå på en bra konsert slår ju det mesta man kan vara med om. När man står i publikhavet, eller sitter på läktaren och bara njuter av musiken. Man glömmer tid och rum, och det känns som att allt annat i världen är oviktigt. När spelningen är slut går man hem ett litet pip i öronen och ett stort leende på läpparna. Och sen vill man bara ha mer mer mer…
Det måste vara något som kickar till inne i kroppen. Endorfiner eller nått!
Jag funderar på om jag kan säga vilken konsert jag varit på , som varit den bästa!? Svårt val. Alla band är ju bra på sitt sätt.
Showande och publikfriande Maiden! GNR när de va som bäst höll dom ju högsta klass(även om Axl hade svårt att passa tider ibland). Favoriterna Metallica har alltid levererat för mig.
Den konsert av alla fantastiskas shower jag sett, så är nog Alice in Chains spelning på Annexet så bitit sig fast. Kanske inte för det rent musikaliska, utan för upplevelsen.
Clawfinger gjorde ett av de grymmaste förbandsjobben jag sett. Vilket drag!
Sen är det dags för huvudakten att göra entré. Längst ut på scenen hänge ett gigantiskt nät som sångaren hänger i under de första två låtarna. Troligen lätt bedövad av alkohol eller något annat. Men dom levererade, och dom rev av de låtar man ville höra. Efteråt va jag sådär nöjd man ska vara efter en sån upplevelse. En lång promenad hem och lägga huvudet på kudden, för att få höra pipet i öronen. Lycka!
Denna låt är på min absoluta topp tre!
Alice in Chains ”Would”

13.

Filmer. Jag är rätt svag för all typ av actionfilmer. Allt möjligt, både A, B och ibland C-action…
Men allt som är bra funkar. En vass Westernrulle a’la ”Den gode, den onde, den fule” funkar ju alltid. En Disneyfilm med barnen kan man ju också skratta åt. Eller varför inte en katastrof eller undergångsfilm?
En av få filmer som jag faktiskt fällt en tår till är ”Armageddon”. Jag vet inte vad det är med det slutet som är så gripande. Det finns slut på filmer som är 100 resor värre. Jag är ingen hårding på något sätt. Men att fälla tårar vid tragiska eller lyckliga filmsajt har aldrig varit min grej.
Däremot har jag under senare år fällt en tår eller två vid helt otippade tillfällen. Vid tillfällen där man tror att man har kontroll på känslorna. Men så hoppar känslorna igång, och så är det kört. Allt som oftast så är det familjerelaterat. Man blir säkert ”blödigare” med åren, och kärleken till familjen växer sig starkare.

För att återgå till Armageddon, så har filmen ett riktigt bra musikaliskt stycke av Aerosmith. Den höjer jag gärna volymen på när den dyker upp.
Gällande filmmusik i övrigt så finns det så otroligt mycket bra. Soundtracket till Top Gun tex. Inte illa alla. Mitt favoritsoundtrack är dock från ”Last Action Hero”. Vilken platta! Svårt att välja låt, men då jag kört både AC/DC och Alice In Chains innan så kör vi lite Megadeth. Ett band som spelats mycket i mina öron.
Megadeth ”Angry Again”

14.

Ooooo, jag höll ju på att glömma konserten med Iron Maiden för ett antal år sen. Kommer inte ihåg exakt årtalet. Men på 2000-talet är det iaf. Detvfinns säkert någon som kan flika in årtalet.
Men det är den konserten i Globen, när Maiden körde sin nya skiva rakt igenom. Alltså alla låtar rakt av från 1 till sista låten. Spelningen gick på halvfart och publiken hängde med och rockade på lite lagom. Svensk publik är ju Maidens favoriter, så man ville väl inte göra bandet besvikna.
Sen när det nya albumet är genomkört, så kommer det som alla väntat på. De gamla godingarna! Så efter ett långt förspel så drar det igång utav bara helvete! Och är mitt minne med mig, så är det låten nedan som spelas först(rätta mig gärna om jag har fel)! Att se runt 14000 pers hoppa och sjunga med i Globen är otroligt mäktigt! Så det så!
Iron Maiden ”Fear of the Dark”

15.

Så är det dags att sammanfatta dagen. Jag har bjudit på lite smått och gott från mitt liv. Både nu och då. Mycket av den musik som spelats är musik som har ett par år på nacken. Det är kanske så att det inte görs riktigt lika bra musik idag? Vad vet jag, men idag är utbudet så mycket större. Jag hade först tänkt att blanda musiken lite mer. Nu blev det lite från samma grupper. Men allt som spelats idag är musik som betytt, eller betyder något för mig.

Jag hoppas att ni har haft en bra dag i härliga sommar-Sverige, vart ni än befinner er. Det har varit en stor ära att få dela den här dagen med er alla. Tack alla som deltagit och lyssnat.

Tänk nu på att ta hand om varandra och njut av livet. Livet är för kort för att reta upp sig på skitsaker och annat som man inte kan styra! Typ vädret!!

Det pågår så mycket skit runt om i världen som vi aldrig kommer att förstå. All den ondska som bara verkar öka för varje dag som går. Jag förstår det bara inte. Så vi har det på många sätt otroligt bra här i trygga Sverige. Glöm inte det!

Till sist vill jag bara säga att jag är otroligt glad och tacksam över de glada och positiva människor som finns i mitt liv.

Nu är det semester och sen nytt jobb!! Woha, life is good.

Marit, Elina och Lucas! Jag älskar er! Vi ska vara den starkaste av alla starka familjer. Vi ska hjälpa varandra genom livet och ta oss igenom allt.

God natt och tack för idag. Avslutar med en trevlig liten vaggvisa.

Metallica ”Enter Sandman”

PS, det kanske kommer ett bonusspår…

Bonus 1

Ja ni TLOTD-vänner. Det finns då fantastisk så mycket bra musik! Hur ska man välja?!

Tänket att jag kör ytterligare en fantastisk låt utan förklaring. Mer än att det är en GRYM låt.

Bonus 2.

3 minuter till godo.
Frågan är om något band betytt mer för musiken än Nirvana! Kanske Beatels…

Tack för denna dag

😍

😍

https://open.spotify.com/track/4OaV9UYQ3EfrBRPjoO6u7c