1
2015, 11 juli, när jag står för orden:
Jag heter Åsa Johansson. Du ska få min historia idag och det med musik. Jag ska berätta den så krusidullfritt det går. Det kan bli en knivig uppgift eftersom det finns tår jag inte vill trampa på. Tåtrampning är annars en specialitet jag slipat på i 45 år. Det finns goda skäl att önska mig lycka till.
Själv fick jag nysta länge i denna historia så idag ger jag dig bara stumpar av min härva. Det som länge var stora, feta knutar löste faktiskt upp sig. Till slut. Det krävdes mycket tålamod att reda i det trasslet. Tålamod är visst fiskarens bästa vän. Inte fasen är den då min bästis i alla fall.
Du kanske tänker att det jag ska berätta kommer att kännas tungt? Visst, ett tag var det så. Det var som sänket på ett metspö. Nu är det flötet. Men varför pratar jag fiske? Jag ju är rädd för vatten och allt som lever där under. Min mamma fick jaga mig runt området där vi bodde och tvinga mig upp på hennes pakethållare för att köra mig till simskolan. Jag var rädd för simläraren som skrek åt mig att dra in lillfingrarna. Och tro mig, jag gjorde verkligen så gott jag kunde…
2
1970,11 april, när jag föddes:
Jag hade bråttom att komma ut, och ett tag var min mamma rädd att jag skulle göra det där hon låg i baksätet på en Checker. Min pappa körde en lånad taxi och på gamla landsvägen skakade bilen så kraftigt när den nådde hög hastighet att min mamma faktiskt skrek åt min pappa att sakta ner. Jag missade det tillfället, tyvärr. Att få höra min mamma skrika alltså. Det är sannerligen inte hennes stil.
”Om Johansson vill vara med på förlossningen får han skynda sig”, sa man barskt på BB till min pappa. Han blev så ställd att han följde med, satte sig bredvid förlossningssängen och rätade ut sina långa ben. Det rann fostervatten ner i skorna. Strax efter föddes jag. Jag var väl blå som alla nyfödda men rödhårig som en kopparbunke. ”Det lossnar väl?” undrade pappa. ”Det hoppas jag verkligen inte!” svarade mamma. Det var på det sättet de pratade med varandra. Och sen var min pappa tvungen att fortsätta köra taxi. Utan att byta skor.
3
1970 och en tid framöver:
Jag var till en början ett väldigt snällt barn. Så snäll att jag satt där man satte mig, pep inte, skrek aldrig och sen vaggade jag mig själv till sömns. När jag var närmare året pratade jag ännu inte ett ord, hade inga tänder och en stor flintfläck i pannan av vaggandet. Det oroade min mamma inte alls, inte heller när en bekant stannade till och kikade ner i vagnen där jag sov. Min mamma skröt om mina beskedligheter men bekanten lät sig inte imponeras. Hon undrade: ”Är allt som det ska med den ungen?”
Den tanken hade aldrig slagit min mamma så hon gick direkt till BVC.
Nej, man hittade inga större fel. Krokiga lillfingrar förvisso, ”men det ska inte vara något problem så länge ni inte vill att barnet ska spela piano.” Och det hade nog inte mamma tänkt.
Det är heller inget jag har saknat, det jag dock tyvärr fått avstå från är att vara lucia. Det skulle sett för tokigt ut!
Hursomhelst, snart skulle det visa sig att min lugna och stillsamma tid var över och förbi.
4
1970 och i sömntrubbel:
Den där flintfläcken i pannan kom sig av att jag lades i spjälsäng på mage, och där halvstod jag liksom på alla fyra och körde huvudet i kudden upprepade gånger tills jag somnade.
Varje gång som jag tog sats åkte sängen några centimeter bakåt. Och varje gång jag dunkade huvudet i kudden åkte sängen samma centimeter framåt. Ett rytmiskt ljud uppstod och man skulle kunna tänka sig att detta gjorde mina föräldrar galna. Det gjorde det inte, inget kan uppröra min mamma. Och pappa somnar stående om så krävs. Inget rubbar hans nattsömn. Men grannen under anmälde oljudet till polisen som kom med rullbandspelare och mikrofon och spelade in.
En morgon ringde polisen på vår dörr. Ville prata lite med min far om ett ljud som väckt misstankar. Minsann. Och mycket kan sägas om mina lyten och later. Och mera ska väl sägas, innan min sommarpratsdag är över. Vi rödhåriga jobbar lite så.
Men att det där oljudet, jag alltså, kunde förväxlas med en påstådd sedelpress, det hände bara där och då.
5
1975 och jag växer till mig:
Vi flyttade redan i slutet av mitt första levnadsår ifrån den där lägenheten och den inte så glada grannen under oss fick hädanefter lyssna på andra oljud. Kanske sov vi båda bättre efter det. Jag fick i alla fall mer lugg i samma takt som han fick mindre.
Jag växte till mig i min bleka, fräkniga och allmänt taniga figur och utvecklade ett förfärligt humör. Kunde sprattla på golvet av ilska om jag inte fick som jag ville. Bita och skrika. Sura mig igenom en dag på stranden. Jag blev själv förvirrad av det där att jag var argsint. För det pratades över mitt huvud. Ibland hette det att jag var vädur. Ibland hette det att jag var rödhårig. För mamma var det här ingen stor sak, man fick vara sådan. Men det fick inte gå ut över andra: ”Du får bara slå på döda ting” kunde hon säga mitt i ett av mina ilskeutbrott.
Men oftast hette det att jag brås på pappa. ”Det är tåga i den jäntan”, var hans syn på saken.
Så olika kan föräldrars omsorg och kärlek yttras.
6
1980 och livet är fint:
Jag sa ju att min mamma var lugn. Brusade aldrig upp och tjatade aldrig. ”Man ska va snäll”, var hennes mantra och hon levde därefter. Hon var ärligt och i själen intresserad av hur jag hade haft det idag. När jag kom hem från skolan låg hon ofta och läste en bok. Där kunde vi ligga länge och diskutera, om allt jag hade att berätta och om allt jag hade lärt och gjort i skolan. Jag tyckte att min mamma visste allt, hon var klok och kunde förklara och fördjupa i vad än det gällde. Hon visste mycket om musik, och radion stod alltid på i köket.
När jag tänker på oss två tillsammans så ser jag oss ligga där på ett vitt, hemvirkat överkast. Att tvätta, städa och stöka i köket, det var ingenting för oss.
7
1980 och livet svider:
Utåt sett var vår familj som alla andra. Men inte inåt. Sånt fattar barn tidigt. De tror bara att det inte är någon annan i hela världen som gör det. Så jag sa aldrig nåt till nån. Och jag sa såklart att allt var bra när min lärare i skolan frågade hur det var ställt därhemma.
Men jag märkte att även andra förstod. Ett sätt att veta det var att ringa på en kompis dörr. Hos de allra flesta var jag en välkommen Åsa, ”hej, kom in!” Men hos en av mina bästa vänner sa mamman samma fras i ett helt annat tonfall. Kallt, med spända läppar och näsrotsrynka. Hon släppte såklart in mig, men sa sitt verkliga ”hej, kom in!” först till nästa unge som plingade på. Det där tyckte jag var direkt obehagligt. En sak var att förstå att jag inte dög av outtalad anledning. Värre var att lida med kompisen som hade en mamma som inte var snäll, av annan outtalad anledning.
Sånt där tränades jag i, att lyssna efter signaler. Jag blev proffs på att scanna vuxna. Felsöka dem. Se vilka som håller, vilka som är på riktigt. Det där är en ganska krass egenskap faktiskt, som jag helst skulle vilja vara utan.
8
1980 och allt blir kaos:
Min mammas vilsamma läggning med bok och tidning fick konsekvenser. Hon blev orkeslös och blasé. Håret stod åt sju håll och hennes fina rödblommiga nattlinne hade ett stort hål nedtill. Jag hade älskat det där nattlinnet men nu var det fult. Allt blev fult. Det ena trasslet följde sen efter det andra. Jag ska inte tråka ut er med detaljer.
Jag utvecklade en hyperkänslighet, något som Morgan Alling lärt mig handlar om hjärnans spegelneuroner. Jag visste exakt i vilket skick mamma var i så fort jag kom hem från skolan. Innan jag tog i dörrhandtaget. Den känslan svek mig aldrig. Ena dagen pigg och precis som förut. Den andra dagen en katastrof. Och det vita, virkade överkastet i en hög på golvet.
Och en dag blev min mamma inlagd på sjukhus.
9
1980-1995 och allt är förvirrat:
Jag har frågat om allt det där, under tiden det pågick och i efterhand. Det gick 15 år innan mamma berättade om sjukhusbesöket. Och det här är hennes ord:
”Jag fick veta att jag hade MS. Jag åkte direkt till biblioteket och läste allt jag kunde hitta. Det var inte mycket. Sen slog jag ihop boken och tänkte att det här har jag inte tid med. Jag har två barn som jag måste ta hand om. Och så ska jag skiljas.”
10
1980 och det jag nästan kunde kontrollera:
Jag hade inga problem med skolan alls. Mina sjukfrånvarodagar kan räknas på ena handens fingrar. Barn i struliga familjer funkar ofta så, de trivs med rutiner. Och jag hade lätt att koda av skolan, visste vad de önskade av mig. Jag odlade självförtroende där, kanske i brist på självkänsla. Men jag var odräglig i klassrum, pratade konstant och utan att räcka upp handen och jag vet att jag inte alltid lätt för andra barn att umgås med. Det där sista gör ont att tänka på. Blir sur på den där uppnästa snorungen jag kunde vara. Det enda krav jag hade hemifrån var att sköta mig. Uppföra mig som folk. Vara snäll. Så kunde jag inte det.
Och när skolan var slut åkte jag hem själv eller följde med någon kompis hem. Vi var sällan, för att inte säga aldrig, hemma hos mig.
11
1985 och duktiga flickan:
Min mamma hyllade konst, musik, litteratur, Olof Palme och skola. Pappa hyllade fysiskt arbete och fri företagsamhet. Jag, som visste hur man gör vuxna nöjda, skaffade höga betyg i alla ämnen. Jag började frisörskolan och flyttade hemifrån. Jobbade extra och kunde leva på lönen. Jag hade verkligen längtat efter att få bo själv men aldrig någonsin efter att bli vuxen. För mig handlade det om att få slippa vara det. Jag är fortfarande präktigt dålig på att vara vuxen.
Jag har aldrig öppnat ett orange kuvert, till exempel. Det är dagens sanning. Och rysligt barnsligt.
12
1990 och ett uppbrott:
Jag jobbade som anställd frisör i flera år. Länge tyckte jag. Precis i tid för lågkonjunktur och massuppsägningar fick jag för mig att ta ett brejk. Jag var sambo och vi hade just köpt vår del av ett radhus. Jag gick upp till arbetsförmedlingen och berättade att jag hade sagt upp mig. ”Hej, jag vill gå på folkhögskola, om det kanske kunde gå att ordna?” Tanten på förmedlingen tittade länge på mig. Hon hade en extremt snyggt klippt page, noterade jag. Hennafärgad. ”Jo, men du vet väl om att du får en månads karens?” blev svaret. ”Tack, det gör inget, jag har semester att ta ut.”
Så gick plötsligt räntorna upp i 500 procent över en natt. Sånt är oväntat. Och på det ett jobbigt samtal att ta tag i: berätta om min nya framtid för min far. Han blev minst lika högröd i ansiktet och om möjligt vildare än Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko:
”Hur i HELVETE kan man göra så, när folk TAMEFAAN gör vad som helst för att FÅ ett jobb??
Jag hade aldrig dittills sagt emot min pappa. Det gjorde jag inte nu heller. Men det fick samma effekt: ”Fast nu pappa, nu blir det så”.
En del har jag faktiskt efter min mor också.
13
1995 och harmoni:
Det där folkhögskoleåret är kanske mitt livs bästa beslut. Och det lilla lånet jag tog är sedan länge betalt. Ja, då menar jag inte det lån jag tog i form av pengar. Det viktigaste lånet tog jag av min tid.
Jag skulle önska att alla kunde unna sig ett sånt år. Även om rektorn på skolan påpekade att jag hade alldeles för bra betyg för att passa in på Allmänna linjen kan jag lugnt säga att det är den bästa skola jag gått i. Och folkhögskolor fyller en gräsligt mycket större funktion än vad människor i allmänhet begriper.
Det där folkhögskoleåret innebar en livsförändring och med en sådan följer gärna flera. Nu skulle jag få barn.
14
1995 och en stor förvåning:
Jag var höggravid när min mamma själv sa att det inte gick längre. Hennes arbetsplats skulle stängas och alla tvingades acceptera en förflyttning till en annan stad. Mamma gick till doktorn och sa att hon måste få bli sjukpensionär. Nu. Doktorn tyckte det där var ett underligt ärende och därför ringde hon upp mig efter att ha sökt alla tänkbara skäl att kunna sjukskriva min mamma. ”Ja, hon nämnde ju att hon hade något neurologiskt så jag fick backa ända till gamla lasarettets journalarkiv. Där hittade jag en diagnos från 1980. MS. Din mamma har aldrig fått behandling för det. Förmodligen har hon helt förträngt sin sjukdom. Inte velat kännas vid den. Det måste ha inneburit väldigt besvärliga skov.”
Jag, som aldrig hört talas om detta fick naturligtvis en chock.
Det märkliga är hur jag tog emot det där samtalet. Inte med oro. Inte med förtvivlan. Utan med sorg. Minns att jag undrade hur ett foster i ens mage påverkas av sånt.
Men det sa jag inte till doktorn.
15
1995 och en kris:
Ja. Det är en kris att bli mamma och man är riktigt dum om man tror något annat. Det hade man berättat för mig redan på psykologikursen på folkhögskolan. Men det trodde jag bara drabbade andra. Klenisar. Som en fet snyting kom insikten att jag inte hade några husliga fallenheter alls, trots min 5:a i hemkunskap. Och det smärtade att förstå att min främsta förebild, min mamma, varit lika usel. På så sätt.
Så jag insåg att livet med mamma som mormor skulle påverkas av hennes sjukdom. Det skulle inte bli så som vi tänkt oss. Jag fick bråttom igen. Ville plötsligt veta allt om min mamma och allt om min barndom, jag ville få henne att berätta om allt trassel. Om sin egen barndom. Om allt, eller vad som helst. Det blev inte mycket bevänt med det. För att inte säga inget. Hon visste inte ett jota om sin egen far, till att börja med. Och det fanns ingen att fråga.
I generationer hade min släkt opratat. Tassat runt tabuer. Inte lagt sig i. Skött sitt. Och sen dött. Jag bestämde mig för att aldrig bli sån.
Och det måste väl ändå vara ett typiskt vädursbeteende?
16
2000 och en nyfikenhet:
Vi listade ut namnet på min biologiske morfar, och mamma var faktiskt med mig upp på skattemyndigheten då. Vi fick en personakt i överräckt och där stod namnet. Avförd från registret. Det betydde död, sedan 1972. Löjligt egentligen, här hade vi information som på ett sätt funnits så långt bort men varit så nära hela tiden. Men till ingen glädje alls. Och varför hade ingen kontaktat min mamma om frånfället?
Där och då väcktes många frågor i mig. Men inte i min mamma. Hon konstaterade bara krasst att ”det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Ändå hade vi just där och just då tillsammans tagit ett första kliv in i min mammas okända pappas liv.
17
2000 och en sjukdom tar över:
Jag frågade ibland om det där brevet, men sedan mamma bokstavligt talat lutat sig tillbaka och släppt loss monstret, sin MS, så kunde hon blanda ihop korten rejält: ”Vilket brev, nej, det vet jag inget om…?”
Den enda åtgärd man vidtagit från sjukvårdshåll var att genomföra en datormografi. Den visade stora mängder plack på hjärnans kognitiva del, själva tänkedelen. Och bromsmediciner var det inte tal om: ”Då måste man ta sprutor, aldrig!”
Nu, när det fanns så mycket att prata om och försöka förstå så var inte tabuerna det värsta längre. Det var förvirringen och oredan i tankar och tal. Och en kamp mot tid.
Åren gick åt till så mycket annat, jag var småbarnsförälder, köpte en frisersalong, avvecklade den, hyrde frisörstol, avvecklade det, köpte ett hus, vi byggde ut det, började plugga på komvux och högskola. När jag fick tid över för egen del så forskade jag på så många grenar i släktträdet att jag faktiskt själv tänkte att jag nog drömt det där om brevet.
18
2010 och lite släktforskning:
Det finns inget som stör en släktforskare så mycket som en anförlust, ett stopp i släkträdets förgrening. Jag hade ett namn, fragmentariska bilder beskrivna av min morfar, den som min mamma alltid hade kallat pappa. Det var inte mycket han visste. Men jag fick en idé. Kommunarkivet borde ha ett och annat? Så jag fixade fullmakt av mamma och begärde upp vad som stod att finna i min mormors och mammas namn.
Det visade sig vara en del. Där fanns ett faderskapsbevis, redovisade underhållsbetalningar till Barnavårdsnämnden, rapporter, protokoll och hela tiden ett riktigt namn med riktig namnunderskrift. Jag var själaglad och skulle just sätta mig och läsa igenom alla kopior när arkivarien sa: ”Eftersom du inte specificerade vad du ville få fram ur arkivet så letade jag efter sånt jag trodde att du skulle vilja ha. Och jag fann ett brev. Ett väldigt personligt brev. Vill du titta på det?”
I den stunden växte det ut hår över hela min rygg. Rött, säkert. Och där och då hade jag kunnat fria till denna arkivarie. Jag älskar henne för alltid.
19
2010 och ett liv i ett arkiv:
I alla år hade det där brevet legat där i arkivet, i min mammas akt. Min mormor hade alltså gått till Barnavårdsnämnden och bett dem ta hand om det. Men aldrig berättat det för sin dotter. Och på så sätt kan man leva ett helt liv i tron att det enda tecken ens pappa lämnat efter sig blivit bortkastat. Slängt. Försvunnet. För att ingen sa något. För att man lärt sig att inte fråga. Det där tycker jag är konstigt. Att människor lär sig prata, men inte med varandra. Att människor lever med ofrågade frågor.
Såklart undrade jag en hel del över min mormors handlande och avsikter, men det kändes lite skitsamma. Kanske vände hon sig i sin minneslund, om man nu kan göra det.
Det enda väsentliga var ju nu att jag skulle få vara den som såg till att det mytomspunna brevet nådde fram. Om än i elfte timmen.
20
2010 och ett liv i ett brev:
Där stod alltså jag på kommunarkivet med en kopia av brevet i min hand. Kämpade mot tårar. Det var ett mycket kärleksfullt brev. Skrivet 1954, det år när alla 16 års underhåll var färdigbetalade. Förpliktelserna fullgjorda.
Det var ett brev som uttryckte längtan tillbaks till en ungdoms kärlek, den som aldrig fick bli av. Ett brev från en man som nu hade en ny familj. Som velat men inte vågat ta kontakt eftersom han visste att hans dotter växt upp med en annan fadersgestalt.
Han skrev att han ofta återvänt till staden, vandrat deras stigar och sökt efter stenen där han ristat in deras initialer. Han återfann den aldrig. Undrade om hon visste om den fanns kvar?
Han ville också ytterst tydligt förklara att han via en gemensam bekant hållit sig uppdaterad om sin dotters skolframgångar genom alla år. Att han fann det glädjande att det artat sig så bra. Önskade alla lycka till i livet.
21
2010 med hälsningar från pappa:
Jag gick till hemmet. Numera bor min mamma på ett sånt. Jag visade personalen brevet och bad dem läsa det för henne ibland. Sen läste jag själv upp det för henne. Jag snorade mig igenom de sentimentala partierna och faktiskt blev hon också rörd. Jag berättade att brevet var skrivet till hennes mamma. Av hennes biologiska pappa. Om henne. ”Du förstår väl? Från din pappa. Jag hittade brevet du pratade om. Det fanns kvar!”
Men reaktionen uteblev. Istället en fras som tydligen fungerat som ett känslomässigt pansar: ”Det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Det märkliga är vad jag känner för det. Inte frustration, inte förtvivlan. Bara sorg. Och det är svårt att beskriva hur det känns att sörja någon som faktiskt lever. Men jag föredrar sorg för det går att vila i det, till skillnad mot många andra känslor som kostar mycket av din energi. Sorg går att leva med. Sorg hjälper dig sovra i vardagsbruset, får dig att sortera i oväsentligheter, får dig att omge dig med de människor, platser och saker du verkligen uppskattar.
Men nya frågor dyker också upp. Såklart. Sån är ju jag. Framför allt så undrar jag hur i hela världen jag nu ska lyckas hitta den där stenen?
22
2015 och det sista för idag:
Tack för att du lyssnade.
Musik och texter ger direktkontakt med hjärtat och kan få en att minnas mönstret på en heltäckningsmatta, doften av björnklister eller hur finrummets soffbord i teak såg ut, underifrån.
All musik jag har valt idag är från den tid då allt detta utspelat sig. Dessa låtar är tätt förknippade med livet tillsammans med en frisk-sjuk mamma. För hon är verkligen både och. Hela tiden.
Jag förstår nu att vi, mamma och jag, inte hörde samma saker i de här låtarna och det skänker en salig blandning glädje, smärta och tröst. Det ni hörde idag var sånt vi njöt av, skrattade åt och sjöng med till. Diskuterade djup och mening med, eller bristen på. Allt medan vi låg på sängen med det vita virkade överkastet och talade om allt och samtidigt ingenting.
Precis som jag har fått göra idag.
Och om jag nu har något vettigt att säga dig idag så är det just det:
Prata.
Med varandra.
På riktigt.
Om allt.
Ställ dina frågor igen och igen.
Sök svar och lev med det.
Lev inte med undringar.
Men tänk på, som min mamma alltid sa, att man ska vara snäll. Vad nu det är?
Det var allt för idag. Det har varit en ära. Verkligen. Tack alla, och hej.