1:
Hej på er!
Nu börjar mitt dygn här på Låt of the day.
Jag tänkte att ni ska få ta del av lite historia och rötter, och vad som inspirerat mig att låta och skriva som jag gör.
Innan vi börjar tänkte jag bara säga att jag i mesta möjliga mån kommer att göra det via Youtube-klipp. Dels för att det kan vara skojigt med lite annorlunda versioner och videos på en del låtar, dels för att jag själv finner Spotify för segt när det länkas via Facebook.
Alltnog. Vi börjar långt, långt före jag föddes. Jag kan inte påstå att jag gillar det här direkt, men min mormor gjorde ett rejält gäng plattor, sjöng operett på Oscars och spelade revyer på Södra Teatern när det begav sig.
Annars kommer jag inte från något särskilt musikpräglat hem, och mormor Karins plattor hörde jag aldrig förrän hon dog 2004, och jag skulle ljuga om jag påstod att det gjorde mig lycklig.
Men vafan – det här är i alla fall ett av släktens första alster – och någonstans ska man väl börja?
2:
Vi hoppar raskt vidare ett trettiotal år.
Nu är jag född, och jag fick mitt livs största musikupplevelse väldigt tidigt.
Senhösten 1963 var jag två och ett halvt år gammal, vi hade förmodligen precis skaffat TV och Beatles spelade i ett program som hette Drop-In.
Just det här klippet är det första minne jag har överhuvud taget, vilket är lite bisarrt.
Jag minns Beatles tidigare än jag har minnen av mina egna föräldrar.
Från och med den dagen var jag helt torsk på musik. Det här ville jag göra.
Samma jul fick jag låten på singel i julklapp av farfar Hilmer. Han jobbade som konditor på Brautgams i Göteborg, och förstod förmodligen ingenting av vad han ställde till med då.
På gott och ont förändrade han mitt liv för alltid – och jag tycker fortfarande att det här är urtypen för en monumental hitlåt.
3:
Innan jag och min storebror började skolan bodde vi och mamma Mill i princip året runt i ett litet hus på Vindö i Stockholms skärgård.
Det fanns inga andra bofasta barn i trakten och vintrarna bestod av en moder som försökte hålla isär två bröder som ofta var som hund och katt.
Detta ackompanjerades av P3:s melodiradio, som Tage Danielsson introducerat.
Melodiradion borde återupprättas nu när man tjötar samma playlistsmörja dygnet runt.
Sveriges Radio har tillgång både till världens näst största grammofonarkiv, som inte får spelas, och kunniga musikläggare som inte får lägga musik.
Den gamla melodiradion var väldigt mossig. Kalle Jularbo varvades med Thore Skogman, psalmer, tradjazz och schlagers. Men den var fan så mycket mer varierad än dagens skvalradio.
Och det dök det upp guldkorn som den här.
Många år senare gjorde jag en fortsättning på 34:an. Den heter ’Som en psalm’, och är en 13 minuter lång uppgörelse med den vansinniga utförsäljningshysterin i Stockholm. Ni hittar den på mitt album ’Svea Rike Rivjärn’.
Men idag går Per Myrbergs 34:an just till min storebror Lasse Wennberg, som tagit över huset på Vindö och just håller på att lägga tak på vår barndoms ’34:an’
Grattis på födelsedagen Lasse.
Love you bro’!
…och nu tar jag en liten paus. Syns i morgon bitti.
4:
Äh. Vi kör en till.
Den första plattan jag köpte själv var EP:n ’Ready Steady Who’ på NK i Farsta, och jag måste ha varit 5-6 år gammal.
The Who hade allt. Låtar, röj och attityd.
Inte minst hade de Keith Moon, och jag är långtifrån ensam att haft honom som utgångspunkt när jag lärde mig att spela trummor lite senare.
Jag älskar trummisar som spelar som väderkvarnar. Keith Moon var varken den tightaste eller tekniskt mest skickliga trummisen i världshistorien, men det behöver man inte vara när man spelar så speciellt att man skapar en helt egen division.
När jag senare bildade Strindbergs snodde vi så mycket från just The Who att vi nästan gick att betrakta som ett tributeband, trots att vi spelade egna låtar, och om det inte varit för Pete Townshend hade jag nog fortfarande haft kvar Gibson Les Paul-Juniorn från -58, SG-Juniorn från -63, Travis Bean-guran med serienummer 43 och en hel drös andra gitarrer som blev kaffeved.
Men vafan, man lever bara en gång.
Natti natti igen..
5:
God morgon. It’s a beautiful day, och nu tjötar vi vidare.
Det fanns Svenska popband när jag var liten också. Vi bodde i Hagsätra, och hade man tur kunde man få syn på någon i Hep Stars om man var i centrum.
Hep Stars bodde där då. Allihopa tror jag. Säkert i samma lägenhet. Det skulle popbanden göra på den tiden.
Men jag tyckte alltid att Tages var mycket bättre. Deras album ’Studio’ är fortfarande en av de bästa Svenska plattor som gjorts. Sångaren Tommy Blom sprang jag ofta på i mina hoods fram till hans död för något år sedan, och Göran Lagerberg är en av landets absolut vassaste låtskrivare.
Jag gör för det mesta mina låtar i huvudet, utan något instrument. Det blir mindre låst så. Gör jag något catchy ställer jag mig ofta frågan om melodin skulle duga åt Tages.
Ibland tycker jag det. Ibland inte. Men det är alltid bra att lägga ribban högt.
6:
Men de allra största Svenska låtskrivargenierna i min barndom fann man inom schlagermusiken. Bäst och skojigast var Peter Himmelstrand – Svensk musiks ’king of kitsch’ under 60 och 70-talet. Han gjorde enormt mycket mer eller mindre bisarra låtar. Ofta var det svenska texter till utländska hitlåtar, men bäst blev det när han gjorde allting själv.
Ibland låter det som, och är också högst troligt, att han gjorde låtar på kafferasten. Peter Himmelstrand jobbade hela tiden även som journalist på Expressen, och några gånger dök han upp hemma hos oss när jag bodde med hans arbetskamrat Nina Lekander
Peter var en klassisk old school kroniskt kedjerökande journalist/nöjesbohem, men glimten i ögat och kroniskt kedjerökande. Till slut drog han på sig KOL och dog. Men han har gjort låtar som lever vidare. ’Det börjar verka kärlek, banne mig’ är en. Det här är en annan. Notera de snygga tonartshöjningarna. Jag använder mig själv ofta av dem, och säger jag till mina spelkamrater att göra ’en Himmelstrandare’ så vet de vad jag talar om.
7:
Meanwhile, back in the States.
Ingen kan få ord att ligga så bra i munnen som Bob Dylan. Ofta har man ingen aning om vad de handlar om, det bara låter bra och är upp till lyssnaren att tolka.
Sånt gillar jag. Ofta får jag frågan om innebörden i min gamla KSMB-låt ’Sex noll två’. Svaret är att jag försökte göra som Bob Dylan.
’Subterranean Homesick Blues’ tycker jag är en av världens bästa låtar, med sin repetiva ramsa och sitt slarviga spel. När jag producerar skivor händer det ofta att jag snor arrangemanget och svänget. Ni kan hitta det på flera plattor jag varit inblandade i. Lyssna på låtar som Dan Viktors ’Vit & Frisk & Älskad av min mor’, Lars Winnerbäcks ’Idiot’ eller Ola Aurells ’Knarkaren’ så hör ni att de är kärleksfulla plankningar av just den här Bob Dylan-låten.
8:
När jag ändå är inne på den här eran får vi inte glömma att det också var guldåldern för den klassiska franska bimbo-popen.
And I love it.
Här är bara ett exempel. En fantastisk låt, ett lysande arrangemang och en underbart småfalsk och lätt nervös 18-årig France Gall.
Vid en jämförelse kan dagens melodifestival slänga sig i väggen. Det här är musik på riktigt!
9:
Det ser ut att bli en fin sommardag här i Stockholm, och då är det dags för mitt definitiva sommarsoundtrack: Albumet ’Forever Changes’ med Love.
…eller snarare ett av livets bästa musikminnen, som är kopplat till den plattan.
När ’Forever Changes’ var färdiginspelat 1967 imploderade bandet in i drogproblem och strul. Låtskrivaren Arthur Lee pendlade mellan fängelse och missbruk fram till 2001, och under många år var albumet bortglömt.
Till min stora förvåning kom han tillbaks, och för första gången någonsin gjordes några konserter där hela ’Forever Changes’ framfördes.
Premiären var på Södra Teatern.Blås och stråk-arr gjordes med den äran av vännen Gunnar Nordén
Det måste varit en märklig upplevelse för Arthur Lee att köra ett 35 år gammalt album uppbackad av en komplett orkester.
När de spelade albumets avslutningslåt, ’You Set The Scene’ stod jag upp och grät. Ståpäls.
Arthur Lee var lycklig som ett barn. Tre år senare var han borta. Men det gläder mig att både han och jag fick uppleva den där kvällen.
Så här lät det några dagar senare.
10:
Det sägs att de musikaliska preferenserna kommer tidigt. På mig stämmer det i alla fall, för jag återvänder alltid till den musik jag växte upp med. Det här är en av de första singlarna jag ägde. Lite senare upptäckte jag vilken fantastisk låtskrivare och (kanske framför allt) textförfattare Ray Davies var och fortfarande är. Texter med socialt patos och humor.
Ray Davies och Syd Barrett var dessutom de enda britterna i sin generation som struntade i att försöka låta amerikanska, utan sjöng som de talade.
Det är ren kulturskymning att han inte fått Polarpriset för länge sedan.
En dag som denna är det lite metaironiskt att videon till ’Sunny Afternoon’ är inspelad på vintern, i Sverige.
11:
Roy Wood är sorgligt bortglömd och förbisedd, och hans gamla band The Move har varit ett favoritband sedan jag gick i lågstadiet.
Ett bra samlingsalbum med The Move’s singlar är ett måste i en skivsamling.
På den tiden fanns det resurser för popbanden att hyra in blås och stråkar på sina inspelningar, men inte The Move, för allt sånt skötte multiinstrumentalisten Roy Wood själv. På sitt första soloalbum ’Boulders’ spelar han allt, och då snackar vi hela orkestrar, med oboe, valthorn, cello och rubbet.
Den här låten har nog många hört, men alla vet inte vilka som gjort den.
Jag tycker att det är en av de riktigt klassiska singlarna.
Lite senare muterade sig The Move, och blev ELO, men det är en annan historia…
12:
Vi börjar så sakteliga beta oss fram i tiden, men jag vill inte missa det skojiga tillfället att utsätta er för lite musik ni nog aldrig hört förut.
Jag tänker då och då peta in lite konstiga singlar av artister som kanske bara gjorde en platta och sedan försvann.
Jag vet absolut ingenting om Warm Sounds, mer än att singeln kom ut 1968 och att jag älskar den för sitt sound och sitt sväng.
Det mest ironiska med psykedelisk popmusik är att det ofta är pastischerna som är bäst. Det här är ett exempel. Tidigare hade både Frank Zappa och The Fugs gjort satir på psykedelica som var bättre än de som gjorde det på allvar. På 80-talet gjorde XTC underbar psych under pseudonymen Dukes Of Stratosphere.
Humor och distans kanske ger en bättre helhetssyn, vem vet?
Men skitsamma, har ni inte hört den här, och det har ni nog inte, så borde ni göra det.
13:
Musikvärlden är full av udda figurer. Vi som gillar lite mer kinky stuff har en träffpunkt på den kombinerade klubben/hemsidan sunkit.com som är en odyssé i det udda. Sunkit finns även här på Facebook.
Här är ett litet exempel. När jag var i tjugoårsåldern och jobbade på posten så spelade en kompis ett album för mig. Konvolutet var i tyg, och presenterades som tvättäkta. Musiken var helt bisarr, och produktionen var både stor och påkostad. Artisten hette Åke Sandin. Jag skaffade en kasettkopia och spelade den ofta, helt fascinerad av hur någon kunnat bränna så mycket pengar på en så knäpp samling låtar.
Det var först när bolaget Subliminal Sounds återutgav plattan 2002 som jag såg en bild på denne mytiske Åke Sandin.
Jag kände igen honom direkt.
Han brukade sitta och sortera post på samma kontor som jag jobbade.
Jag har säkert gått förbi honom med hans musik i freestylelurarna utan att ha en aning om vem det var.
Synd att jag inte visste det, så jag kunde fått ge honom lite av den uppskattning som han tyvärr aldrig fick.
En del blir kult först efter sin död, och det är tragiskt.
Men hellre det…
14:
I övergången mellan 60/70-tal börjar popmusikens oskuld falna. Partyt börjar få sina offer. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison dör alldeles för unga.
Peter Green i Fleetwood Mac överlevde, men gick in i en evig dimma och har varit mer eller mindre grönsak sedan dess.
Men strax innan han försvann gjorde han ett gäng magiska låtar. ’The Green Manalishi’ är en favorit, men ’Man of the world’ är så naken och uppriktig att jag inte kan lyssna på den utan att få ont i hjärtat. Det är en genomärlig smärta som Peter Green levererar här, och just därför blir smärtan skön i många som lyssnar.
Det är en de finaste sånger jag vet. Så sparsmakat känsligt spelad och hans farväl både till musiken och verkligheten.
Från början var Fleetwood Mac ett renodlat bluesband – men aldrig spelade Peter Green så mycket blues som när han slutade spela blues, om ni förstår hur jag menar…
15:
Socialt uppvaknande, protestmusik, progg.
Kalla’t vad du vill.
Här i Sverige kommer det att prägla Svensk musik under en stor del av 70-talet.
Men jag kommer att välja att gå över pölen för att ge er en bortglömd pärla gjord ett par år tidigare.
Chambers Brothers blandade och gav på alla sätt. Dels var bandet rasblandat och dels geggade man ihop musikstilar på ett sätt som inte hörde till det vanliga.
Deras ’Time Has Come Today´ får kickstarta den epoken, med sin blandning av soul, psychedelica, primalrock, dra-åt-helvete-attityd och fotbollskörer.
Enjoy!
16:
Svensk progg var jag kanske lite för ung för när den dök upp, men jag har alltid gillat de udda fåglarna bäst.
Så efter att ha varit i valet och kvalet mellan Philemon Arthur & The Dung och Gudibrallan stannade valet till slut på Risken Finns.
Jag känner stor gemenskap med Risken Finns och mitt gamla band KSMB. Båda lutade sig på en grundbas av humor och lite blaj, och båda banden behandlades styvrmoderligt och togs inte riktigt på allvar vare sig av media eller kollegor.
Både Risken Finns och KSMB hade dessutom fräckheten att driva med våra respektive genrer, progg och punk, och sånt gör man inte ostraffat.
Man skulle nästan kunna säga att Risken Finns var punk och att KSMB var progg – men jag tror att både Gunnar Danielsson och Ferne, liksom jag själv, trivs bäst med att färdas vid sidan av de upplöjda spåren
17:
Då är vi inne på det första personliga artistmötet, och det kommer flera.
Någon gång, i väldigt unga år, träffade jag på en väldigt speciell person. Han gick omkring och sålde en platta som han hade pressat upp själv.
Jag köpte en. Den kostade tio kronor.
Det var en märklig skiva, indeed, men jag har ingen aning om vart den tog vägen. Förmodligen lånade jag ut den till någon som inte lämnade tillbaks den.
Vad som däremot, många år senare, kom tillbaks var den speciella personen. Han hette och heter fortfarande Kjell Höglund. Vi skulle inte bara komma att spela tillsammans i många år. Han skulle också komma att bli en av mina allra finaste och bästa vänner – och även om han inte klarar att spela längre träffar jag Kjell och hans Sibbis så fort jag har möjlighet.
Vi har haft otroligt mycket skoj tillsammans, och jag har till och med träffat en människa som påstått sig vara den där tjejen som låg i våningen ovanför.
Det finns bara en Kjell Höglund. Han är ett totalt unikum, och en av mina musikaliska höjdpunkter är att ha fått förtroendet att producera hans sista album ’Pandoras Ask’
Att ha sådana vänner är belöningen för ett povert taskspelarliv.
Love you, Kjell!
18:
Samtidigt, i en annan del av Europa, spelar ett annat original in den här übercoola låten.
Kevin Ayers är en artist som jag hoppas någon skriver en fet biografi över någon dag. Jag vet få eller ingen som verkar haft ett så totalt avslappnat förhållande till sin karriär. Kevin Ayers var mannen som gjorde vad som föll honom in.
När han höll på att breaka stort med Soft Machine sålde han sin bas till Jimi Hendrix och drog till Mallorca för att dyka, dricka rödvin och prata omkull damer, ett slackande som blev en huvudsaklig syssla tills han gick bort för tre år sedan. John Cale skrev låten ’Guts’ om Kevin Ayers efter att ha ertappat honom med att lägra hans fru.
Då och då rapade han ur sig en platta. I början var de lysande, sedan blev de mer ojämna. Som tur var smiskade han in en fullträff med sin sista platta ’The Unfairground’.
Vill man lyssna vidare på Kevin Ayers rekommenderar jag alla hans plattor på bolaget Harvest.
19:
Här måste jag flika in lite musik som går under det väldigt diffusa begreppet ’visor’ – en genre som kan innebära i princip vad som helst.
Kanske är det därför jag själv trivs där.
Evert Taube, Cornelis m fl i all ära, men den som alltid rör mig mest när jag hör henne är Barbro Hörberg.
Hon är den svenska artist jag undrar mest över vad hon skulle kunnat åstadkomma om hon hade fått leva vidare. Det får vi aldrig veta, men det hon hann med berör mig så det räcker ändå. Här är en lysande sång av många som hon gjort.
20:
Personliga möten del två.
Det var mycket hårdrock tidigt 70-tal. Men även om jag tyckte Deep Purple var ett grymt bra band och Alice Cooper var fräna apellerade det inte riktigt på mig.
Jag tror det beror på den där superstar-attityden. Att det var så stort avstånd mellan band och publik. Att musikerna hela tiden skulle visa hur tekniskt skickliga de var. Symfonirocken ska vi inte tala om.
Jag har alltid gillat när musik är nära. Inte bli pissad på av någon i spandexbrallor från en fyra meter hög scen.
Så även om det inte direkt är hårdrock får genren representeras av Nazareth. Det beror mest av allt på att jag turnerade en del tillsammans med dem under den period jag spelade bas med Diamond Dogs.
Nazareth var ett gäng trevliga och jordnära skottar som fortfarande kunde leverera, och de behandlade oss i förbandet med respekt – vilket inte är särskilt vanligt i den gudsförgätna kolhåla som kallas Storbritanien.
21:
En del av glamrocken hade jag lättare att ta till mig på den tiden. Den var ju också lite fjantig, och definitivt ingen drömgenre, men utan finlir och gjort för tonåringar som jag.
Totalt prestigelös och osnobbig.
Gary Glitter, för att ta ett provokativt exempel, må stå på en scen eller sitta inne för pedofili – hans finkulturella credfaktor är lika låg nu som då.
Dessutom är det tämligen tidlös musik.
Tänk på det när du ser det här:
Tittar du är Slade ett typiskt 70-tals glamband.
Blundar du är Slade ett svinbra rockband som platsar i vilken epok som helst.
22:
Men det var ändå något slags musikalisk stiltje för mig mellan 60-talet och punken.
Hårdrock- och symfonirockbanden stod och hade sina mantlar och blädderuppvisningar.
Band som Who hade blivit trötta och världsfrånvända.
Skäggiga trummisar gjorde patetiskt sömniga soloplattor.
Proggen var alldeles för ofta besserwissers med ostämda gitarrer.
Och så alla dessa sura jävla tvärflöjtar.
Mitt i detta kom ’Raw Power’ med Iggy & Stooges.
Vilken jävla käftsmäll.
Musik som var livsfarlig på riktigt.
Jag minns att jag tog den här plattan till en klassfest.
Efter tio sekunder av ’Search & Destroy’ åkte den av skivspelaren och ersattes av David Cassidy eller någon gudsförgäten sång av fucking jävla Malta.
Nu är jag inne på mitt tredje ex av den här plattan, medan deras jävla Malta-album samlar mögel på sin givna plats:
Längst bak i den innersta backen på Myrorna i Skärholmen.
Om någon av er läser det här så är det, gudskelov, jag som spelar musik nu.
Skrattar bäst som skrattar sist!
23:
Så blev man så stor så att man fick komma in på ungdomsgården. Där var det konserter ibland. Solen Skiner, Wasa Express, Linus & Wedge, ett rätt kasst hårdrockband med det ännu sämre namnet Tungt Sjukhus, som senare skulle köpa brylcreem och byta namn till Boppers.
Men det som verkligen fäste på mig var Motvind. Äntligen ett proggband som spelade lite rockenroll och hade bra attityd.
Motvind hade låtar som hette Feta Snutar och använde enkronor som plektrum. Stenhårt. Jag började resa runt i Stockholms förorter och se dem så fort jag hade möjlighet.
24:
Sedan blev det, när man hade råd, lite ’riktiga’ konserter.
En av de första var den här, med John Cale på Jarlateatern.
Han var verkligen i sitt ässe då, och hade bland annat med sig Chris Spedding på gitarr.
En riktigt grym konsert, som även sändes på radio – och den här inspelningen måste komma därifrån.
Här besjunger han en infamösa kvällen med Kevin Ayers som jag nämnde tidigare.
25:
Personliga möten del tre:
…men det var ju inte alltid man hade råd att gå på konserter. En gång var det progg-gala i det då kallades Gamla Riksdagshuset, och som numera åter är Riksdagshus. Vad ska en pank tonåring göra?
Jo, han tar en rövare, lånar ett gitarrfodral, försöker gå in bakvägen och lyckas. Yes!
Under kvällen spelade både Motvind och Dom Smutsiga Hundarna kanonkonserter. Men det som var bäst var en nervös Björn Afzelius som premiärspelade låtarna från sin inte ännu släppta andra soloplatta ’För kung och fosterland’ – den bästa han gjorde om ni frågar mig. Bakom sig hade han ett grymt band med bl.a. ’Fjellis’ Fjällström.
Björn Afzelius finns det många åsikter om. Både musiken och personen. Mot mig var han alltid en kalastrevlig, lättsam och skojig snubbe. En gång kom han förbi Kåren i Göteborg när vi spelade där med KSMB. När vi hade pustat ut efter giget upptäckte vi att Affe hade sett (och hjälpt) till så att vårat PA och backline hade blivit utburet och inpackat. Jag har aldrig varit med om det, vare sig förr eller senare.
Sista gången vi sågs var i Båstad. Jag spelade förband på Hoola Bandoola Bands återföreningsturné. Jag hade en Ché Guevara-tröja på mig som Affe gillade. När Hoola spelat klart gav jag honom tröjan som tack för att bra gig. Det återgäldade han genom att bjuda mig och min basist på krogen, med trerättersmiddag och massor av snordyra viner.
Efter middagen sa vi hejdå, hoppas vi syns snart.
Det gjorde vi aldrig.
Men jag minns Björn Afzelius som en som stöttade ett gäng snorungar när vi behövde det som mest, och sånt glömmer man aldrig.
26:
Nu börjar det ta fart ordentligt. Den 5 december 1976 såg jag Dr Feelgood på Konserthuset i Stockholm. Den kvällen förändrade mycket.
Få idag minns att punken inte var någon större revolution rent musikaliskt. Den hade kommit redan innan med pubrocken. Det var den som verkligen tog ner musiken från symfonirockare med mantlar och tema-trippelalbum till enkla treackordslåtar med ett jävla drag.
Dr Feelgood med Wilko Johnson var i en klass för sig själva. De hade just släppt liveplattan ’Stupidity’, och jävlar vilken show de bjöd på.
Ingen på scenen var stilla i en sekund, och i en femtonårig Johansson ramlade kronan ner med insikten att man inte behöver vara så jävla tekniskt duktig för att stå på en scen och ge en publik det de längtat efter.
Före den här konserten behövde man vara duktig.
Efter den här konserten behövde man vara bra.
Två begrepp som ofta blandas ihop.
Dr Feelgood lärde mig att det är en jävla skillnad på att vara duktig och att vara bra.
En aha-upplevelse av gigantiska mått.
27:
Timing är det viktigaste i livet, och när det gäller musik har jag varit begåvad med en grym timing.
1976 skaffade jag helgjobb som moppebud på Postens Expressavdelning i huvudpostkontoret Stockholm 1 på Vasagatan.
Första lönen räckte till en ospecificerad enveckas charterresa till London som jag åkte på över nyår 76-77.
Förstå känslan av att vara 15 år, stentorsk på musik, åka på sin första egna resa, och hamna på ett ställe där det här är på väg att hända.
Fucking jävla jackpot!
28:
Några dagar in i 1977 kom jag hem från London, givetvis med en rejäl packe plattor. Pundet stod i sex kronor någonting då, så allt var snorbilligt där.
Bland annat fick jag med de första singlarna som Stiff gav ut, bland dem fanns Richard Hells debut. Jag har alltid gillat honom bäst i New Yorks s.k. punkscen.
Tyvärr hittar jag inte Stiff-singeln på Youtube, så det får bli albumversionen i stället. Det det spelar egentligen ingen roll, för det är ett grymt bra album.
29:
Även om jag hade lite svårt för de tidiga punkarnas posande och sökta styling så älskade jag musiken. Så här kommer vi att landa i några inlägg.
I Sverige har vi länge varit snabba på att anamma nya saker när det gäller musik. Därför var det ingen sensation att Gröna Lund hade bokat in The Clash på våren 1977, ungefär samtidigt som deras första album släpptes och Topper Headon var pinfärsk som trummis.
Raggarna kände sig utmanade i titeln som ’bad guys’, och var givetvis på plats för att mucka bråk. Ännu värre var det någon månad senare, när Sex Pistols spelade på Glädjehuset. Den holmgången kan nästan betecknas som kravaller.
Efter det kändes det som att raggarna i Stockholm gav upp, och till slut såg man dem knappt alls. Som musiker har jag bara blivit provocerad av raggare i andra städer.
Men det är ganska häftigt att ha sett två så klassiska band in their prime så tätt. Redan när man var där kändes det som att man var och snuddade vid historiens vingslag, och sånt brukar man bara bli varse långt senare.
Hur konserterna lät? Tja, ärligt talat lät både Clash och Pistols ganska illa, men vad spelar det för roll? Jag var i alla fall där för att kunna konstatera det.
30:
Däremot var jag inte i Metronomestudion ungefär vid samma tid som Clash spelade på Grönan. Men min vän Janne Hansson var närvarande som tekniker när den här inspelningen gjordes.
När jag insåg det blev jag avundsjuk.
Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att ha varit en fluga på väggen då. Hela spåret stinker klassisk tagning lång väg. Man kan nästan höra hur luften i studion på Karlbergsvägen dallrar.
När tagningen var slut kan jag slå vad om att det var tyst.
Länge.
Tyst, som när man gjort något som inte går att toppa.
Fred Åkerström är så långt från de vanliga stärkkrage-tolkarna det går att komma. Här har vi en som fattat vad det handlar om, och som gör den definitiva versionen av något som många trodde var uttjatat.
Jag kan inte förstå hur någon törs ge sig på Bellman efter Fred Åkerström.
Det är dömt att misslyckas.
Den här kraften har ingen annan.
31:
Så länge det fanns var mitt vanligaste konsertställe i London The Nashville Room.
En jättefin stor gammal publokal där jag sett massor med konserter.
Jag såg en av Magazines första spelningar där, en tidig upplaga av The Cure, Dire Straits, Killjoys med Kevin Rowland och mycket annat.
Men bäst av allt var en konsert med Elvis Costello när han precis satt ihop The Attractions. Satan i gatan vilket BAND!
Nu är Nashville stängt, och sist jag gick förbi var det en svennebananpub med bingo och karaoke.
Kulturmord!
32:
Dags för en bortglömd pärla igen.
The Gas gjorde två album ’to the sound of one hand clapping’.
Jag vet inte mycket om dem, men den här singeln gillade vi så mycket att vi brukade spela cover på låten ibland med John Lenin
33:
Snart blir det middagspaus, men först den här.
Jag turnerade mycket i Storbritannien med Diamond Dogs för några år sedan. Först var det ett skojigt äventyr, men efter någon sväng blev det bara sunkigt. Efter den fjärde turnén lovade jag mig själv att aldrig mer sätta en fot i den nationen igen.
Jag tänkte låta dem ha sina fuktskadade hus, sitt fjäskande för överklassen och sin jävla mintsås för sig själva.
Ett par veckor senare var jag tvungen att krypa till korset, när jag fått reda på att The Only Ones mot alla odds skulle göra sin första konsert på 27 år, och det måste jag bara se.
Jag åkte dit, såg konserten och åkte hem igen.
Om det var värt det? Absolut.
Jag älskar The Only Ones och Peter Perretts musik.
Jag tror att deras andra album ’Even serpents shine’ är den platta jag spelat absolut flest gånger av alla.
Ett komplett band som har precis allt, och som fler och fler till min glädje börjar upptäcka.
Mest kända är de för låten ’Another Girl, Another Planet’, men det finns så väldigt mycket mer.
34:
Personliga möten del 4:
Nu har vi kommit till perioden runt 80-talet. Jag kommer inte att posta så mycket därifrån, för jag anser det vara det musikaliskt mest ointressanta musikdecenniet. Det mesta lät helt enkelt som bombastisk skit dränkt i reverb. Det finns undantag, men de kommer vi till.
Men däremot träffade jag på en människa som skulle bli en av mina allra bästa vänner och spelkompisar. Det började med att vi sågs på några konserter. Sedan bjöd jag in honom att lägga munspel på en platta vi höll på att göra med KSMB. Strax därpå tog vi med honom som gitarrist i bandet.
Det varade bara en spelning, i Värnamos Folkpark, innan han slutade och prackade på oss en av sina bekanta att ta över gitarrsysslan. Gitarristen som kom hette Guldlars, och han som slutade heter Stefan Sundström. Vi har spelat mycket tillsammans av och till, och levt parallella liv och umgåtts mycket även när vi inte har spelat.
Stefan är den där sortens kompis som man vet att man kommer att följas åt med på ett eller annat sätt tills någon av oss slutar existera, och sådana är trygga att ha.
Här spelar vi tillsammans långt senare.
35:
Tearjerkers.
De kom från Nordirland.
De gjorde den här lysande singeln som ni borde lyssna på.
Det är allt jag vet.
Men det räcker för mig.
36:
Ett av väldigt få band som höll rätt igenom, och kanske till och med var som bäst på 80-talet.
XTC kunde konsten att göra sväng av något kritvitt och att göra hits av avantgardistisk musik.
Lika delar Captain Beefheart och Beatles kan bara inte bli fel.
37:
Soft Boys har nog fler fans nu är när de fanns.
Typ femtio.
Senare har Robyn Hitchcock gjort sig lite av ett kultnamn, och Kimberly Rew har gjort megahits med Katrina & the Waves. Det är lite märkligt att en sån kombo kan bli en sådan kommersiell flopp tillsammans, men The Soft Boys grejade det.
Vid stunder då jag skulle vilja strypa någon är det alltid den här låten som åker på.
Det brukar hjälpa.
För övrigt borde den här låten vara en klassiker.
38:
Efter The Jam startade Paul Weller Style Council.
Jag blev aldrig riktigt vän med det bandet, och den här singeln är undantaget som bekräftar den regeln.
Hösten -83 (har jag för mig) tillbringade jag i Italien. I varje bar fanns en jukebox och i varje jukebox fanns den här singeln.
Här fick han verkligen till det igen, Paul Weller.
39:
En utmärkt bevis på att 80-talet var ett skitdecennie när det gäller musik är att några av de plattor som är outstanding gjordes av gamla stötar.
Lou Reed gjorde sitt bästa album på minst tio år när han släppte ’New York’ – en riktig käftsmäll till album.
I alla fall sett till att det var på 80-talet.
Allting är relativt.
Men Lou Reed var ovanligt bra här.
40:
Nu tänker jag sticka ut hakan, när jag hävdar att när många kritikers stora hatobjekt Tin Machine släppte sitt första album så var det det bästa Bowie varit inblandad i sedan ’Hunky Dory’.
Som sagt, 80-talet var comebackernas, axelvaddarna och de fula frisyrernas decennie.
’Bus Stop’ är inte en sekund för lång, och jag spelade den ibland som cover i samband med att släppte mitt album ’Flum’.
41:
Nu lämnar jag det deprimerande 80-talet och pustar ut.
Jag behöver en mental paus, så jag tar en liten healing med Idha.
42:
Hade jag haft en jukebox hade den här singeln gått att hitta på den översta raden.
Hitlåtar kan vara en frälsning och en förbannelse. Stonecakes ’Tueday Afternoon’ är verkligen en femstjärnig singel i världsklass. Här fick verkligen Stommen och gänget till det.
Det lilla problemet var att bandet inte lät så här annars, vilket resulterade i publikmässig småförvirring och vilsenhet – även om Stonecake alltid varit ett gediget skitbra band.
Men egentligen spelar det ingen roll.
Vilken bra och satan så välgjord låt det här är.
Hatten av!
43:
Dagens första och enda powerballad.
Redd Kross brukar inte låta så här, men ska någon göra en bra powerballad är det dem.
Jag gillar band som förstår tjusningen i både bra ställ, bra sång och bra låtar. Redd Kross has it all.
44:
Personliga möten del 5:
Han har hängt på mina gigs sedan han var en liten knatte. Jag minns faktiskt inte när vi sågs för första gången, men Roger Karlsson är en person och musiker som aldrig slutat växa.
Efter att hans gamla band TukTuk Rally lagt ner tjatade jag och Christian Edgren i Traxtonstudion på Roger att göra en soloplatta. Det fanns inga pengar, men vi fixade ihop bra musiker och smällde in hela albumet på tre dagar.
Jag tycker fortfarande att ’Veckans Babe’ är bland det bästa jag producerat, och äntligen fick jag spela lite väderkvarnstrummor igen
Det var länge sedan nu, men Roger har hela tiden fortsatt och blivit bättre och bättre.
45:
Cotton Mathers ’Kontiki’ är det absolut bästa albumet jag hört på många år. När det kom 1997 hävdade Noel Gallagher i Oasis att det var just det albumet han kämpat för att göra i hela sitt liv.
Jag förstår honom.
För mig är det en platta som har precis allt.
Helgjuten.
Inte ett dåligt spår.
Hade jag skrivit ihop det albumet hade jag kunnat lägga mig och dö lycklig.
46:
Personliga möten del 6
Västerviksfestivalen 2012. Jag ska göra en egen konsert.
Jag har fått en perfekt speltid.
Alla i Slottsruinen vet vem jag är.
Före mig spelar någon snubbe jag aldrig hört talas om.
Perfekt frisparksläge.
Så hasar en människa upp på scenen.
Han gör ett otroligt tafatt och fumligt intryck.
Sedan börjar han sjunga, och 2000 personer tappar hakan.
Ut kommer helt sjuka storys om att mörda katter, sparka gravida i magen, kasta sten på pensionärer, spotta på fula människor och att gifta sig med hästar.
När jag ska gå på efteråt når jag inte fram till publiken.
Alla bara sitter och gapar, undrandes vad i helvete de varit med om.
De hade just mött Ola Aurell
Nu har jag spelat in och producerat två album med honom.
If you can’t beat them – join them.
47:
AVSLUTNING
…och personliga möten del 7
Ultrakåkens festival 1999. Jag och Stefan Sundström var där för att göra ett gig tillsammans. På samma scen som vi ska ett gäng från Umeå spela.
När de spelat klart hade de fått minst ett fan till.
De hette The Facer, och det var ett passande namn, för deras konserter satt alltid som en fet käftsmäll.
Vilket jävla band, och vilken frontfigur i världsklass de hade i Poul Perris.
Den sommaren var jag ute med Stefan, Kjell Höglund, Karin Renberg och Lars Winnerbäck i konstellationen Bland Skurkar, Helgon och Vanligt Folk. Vi och The Facer träffades på många festivaler den sommaren och blev goda vänner. Lite senare lurade jag gitarristen Fredrik Fagerlund att gå med i Diamond Dogs, så blev bussresorna och konserterna med det bandet genast mycket roligare.
Jag har en tradition varje nyår.
Det sista jag lyssnar på är The Facers album ’Go For The Show’, och strax före tolvslaget ringer jag Fredrik och önskar honom gott nytt år.
Därför avslutar jag min dag här med den absolut bästa Svenska singeln genom tiderna enligt mig.
Tack för att jag fick dela musik med er och skriva av mig lite.
Puss på er, var snälla mot varandra och ha en fin sommar!
Johan Johansson