Del 1:
Ja, då skulle man kanske presentera sig själv. Jag är född Jonas Björn Anders men Jonas är mitt tilltalsnamn. 36 år gammal trebarnspappa, musiker, byggare, livsnjutare, brädspelsspelande, romdrickande djuptänkare och rödvinspoet. Musiken har ända sedan jag var barn haft en mycket stor del i vem jag är. Den där ”den här låten är som skriven till mig”-känslan infinner sig konstant. Varesig det är punk, hårdrock eller opera. Det har varit två starka talare innan mig här och jag ska försöka föra staffettpinnen vidare. Så, jag kommer ta er med på en livshistoria som börjar 1981, året då jag föddes. Redan vid födseln konstaterade mina föräldrar att jag hade bråttom ut till livet. Vad man inte upptäckte var att jag föddes mer eller mindre blind på högra ögat (född med gråstarr på båda ögonen men höger fick ta den stora smällen). Men det har hittills inte hindrat mig! Snarare tvärtom. Det hjälper mig att förklara saker för min son (vi kommer till det avsnittet senare). Jag kommer flyga högt & lågt, berätta om ett möte signerat ödet, om dödens kalla hand, missbruk och hur en sjukdom kan förändra en ända ned till fundamentet som utgör det egna jaget.
Let’s ride!

Del 2: En annorlunda uppväxt…
Få saker berör mig så mycket som fattigdom och när barn inte längre får vara barn. Precis så var det nämligen i mitt Åkersberga där jag växte upp och flyttade tillbaka till efter 10 år på andra platser. Farsgubben var med om en tågolycka där han mer eller mindre bröt ryggen och med det följde ett skifte i ekonomin för familjen. Jag ska inte gå in för mycket i ämnet dock för vissa saker är för svåra att förklara och för många att förstå. Men skulle någon fråga mig hur fattigt det kunde vara under 80-talet så låt mig säga såhär: Vet du hur stor en äggkopp är? Fyll den med strössel. För det fanns inget annat. Men av någon outgrundlig anledning klarade vi oss ändå. Men jag hade nog aldrig klarat det utan min bror och bästa vän. Fick vi chansen så var vi egentligen aldrig hemma ändå. Tiden spenderades mest med kompisarna i området. Alla levde i snarlik fattigdom men ingen vågade erkänna det riktigt. En del lärde sig ingenting. Andra tog lärdom av det. Och mitt i allt detta så stod radion alltid på hemma i vårat kök. Alltid. Och så fortsatte det tills den dag jag flyttade hemifrån. Och min lilla mamma som jämt satt med sina kassetter och spelade in sina blandband från radion. Där nånstans, när jag var 4-5 år, hörde jag dessa två och redan då fastnade jag för deras otroliga dynamik.

Del 3: Något väcks utan min vetskap…
80-talet förflöt i sakta mak. Ingenting förändrades mer än musiken som strömmade ut ifrån radion därhemma och för min del så bestod den mycket utav läkarbesök. Både för mitt öga men jag hade kanske ”lite otur” också. Upp till dags dato har jag +50 stygn över skallen varav de första 7 fick jag vid 9 månaders ålder. Har en äldre bror som tyckte det var kul att hoppa i mina föräldrars säng, där jag låg och jollrade, och rätt som det var så studsade jag ned och fick sängkanten mot sidan av ena ögat. Missförstå mig rätt: Jag hade klippkort. Hemma var det officiellt sommar så fort jag gjorde årets första sommarbesök på den lokala vårdcentralen. Och ja, det håller i sig än: Endast 1-2 ledband kvar i fötterna, 2 halvt avslitna korsband, trasig menisk, problem med svanken, x brutna fingrar och tår, gallbesvär, kronisk magkatarr, bråck på magmunnen etc. Roligast att förklara var för något år sedan när jag fick åka in dagen innan nyårsaftonen:
– Hur var det här då?
– Jag har fått en laptop i huvudet.
Peppar peppar så behövde jag inte uppsöka någon läkare när bror min knockade mig (hans exakta ord löd: Brorsan! Jag måste få testa en grej!) med en halvmeter lång fryst falukorv när jag var runt 14-15.
Men skrapade knän, stygn i skallen hör sommaren och barndomen till ändå. I alla fall min barndom. Och jag minns hur jag alltid nynnade med till Du ska vara president och sakta föddes ett frö som tog några år på sig att gro. Men Imperiet var det fanimig INGEN, som jag kände i vilket fall, som lyssnade på!

Del 4: Vad ska du bli?
Vi hoppar framåt till någonstans i mitten av 90-talet. Högstadiet, den ”Stora väckningen” och ungdomsfylla.
Här händer det något. Första fyllan inträffar på 4 folköl (när de fortfarande var 3,2:or?) och en halv flaska rödvin vid 14 års ålder. En varm sommardag och vi dansade ut på en äng. Att vi inte blev fästing- eller ormbitna är bara en ren bedrift och skär tur. Men vi var ett gäng, unga och sugna på livets hemligheter, om än ett litet sådant och som gjorde ALLT ihop. Vi medverkade i Coca Carolas video till ”Tyrolershorts” (måste ha varit i februari månad dock och samma kväll jag tog min första snus), vi upptäckte alkoholen, trimmade moppar (Japp, jag ägde en Push Dakota från -74 som jag köpte som renoveringsobjekt. Fick aldrig igång den…) och hade en av de bästa sommrarna jag har upplevt. Livet var lätt, enkelt att leva trots att man fortfarande levde i fattigdom (lite bättre var det då farsan hoppade mellan olika projekt från Arbetsförmedlingen och man slapp äggkoppen med strössel) och man blev nästan berusad enbart på livet.
I skolan hade vi det förspänt för oss (två stycken utav oss i alla fall). Våran musiklärare, som konstant hotade med sina polska vargar, gav mig och en barndomskamrat förturen att närsomhelst låna musikbarracken. Här föddes vi på nytt. Men denna gång var det vi som på allvar tog upp instrumenten. Det gick så pass bra att vi var fyra grabbar som slapp skolan de sista två veckorna och enbart kunde koncentrera oss på musik och stundande vårbal. Enda motprestationen var att vi skulle lära oss att spela EN låt inför skolavslutningen samt skriva minst 4:a i betyg på proven som var kvar. Och jag kan än idag inte höra på Gyllene Tiders ”Sommartider” utan att jag färdas tillbaka till 9:an.
Men det var under sommaren innan 9:an som jag slogs ned, golvades helt utav Ebba Grön och ”We’re only in it for the drugs”. Den känslan som for inom mig… obeskrivlig. Så mycket i texten stämde överens med verkligheten i mitt lilla Åkersberga. Lite för väl skulle det komma att visa sig om några år…

Del 5: Hope there’s someone…
Någongång runt klockan 01-02 vaknade han upp ur morfinkoman. Allting i kroppen hade slutat fungera, upphört, ville inte vara med något mer. Men av någon märklig anledning så satt han upp. Klarvaken. Sköterskan trodde inte sina ögon men där satt han. Pappa till 4 syskon, änkemannen som 7 år tidigare förlorat sin hustru, min mormor. Min morfar yttrade denna mening som sina sista ord:
– Nu ska jag äntligen få träffa min älskade Gun. Jag har saknat henne. Godnatt.
Min morfar dog natten till onsdagen den 23:e mars -98. Denna karl som på sin egen 50-års fest kom utklädd i full clownmundering, till min mormors stora förtret, med orden ”Jag gör väl vad jag vill!”. Några veckor senare spelade jag på hans begravning och varje år sedan dess tänder jag två ljus vid minneslunden. Alltid, alltid, med tårarna i halsen. Det blir egentligen aldrig bättre. Men det underlättar.
Detta var också droppen för mig när jag förlorade honom. Några månader tidigare hade jag förlorat en barndomsvän sen 13 år tillbaka till följd utav en överdos tändargas. Det tärde men min morfars död… det var det lilla som behövdes för att knuffa ned mig i min egna själsliga avgrund. Mormor vaknade aldrig upp efter sin operation för magen. Hennes kropp orkade bara inget mer. Min morfar höll sin sjukdom dold för oss andra. Cancern kunde skönjas men vi såg det aldrig och han visste nog mycket väl att det var försent redan långt innan det uppdagades. T.o.m. när han åkte in sista veckan så vägrade han ambulans. ”Det räcker med taxi för det finns de som behöver ambulansen mer än jag”.
Jag tror inte jag var nykter mer än max någon dag det nästkommande halvåret. Det var lätt att man tog en öl för att ens komma upp och bege sig till skolan. Och i skolan så hade man tillflyktslokalen där vi hade bandet. Lokalen som samlade många ungdomar under fest, öl & droger. Jag får väl anse mig ha haft tur då jag ”bara” drack. Väckarklockan kom sent en natt då en annan barndomskamrat helt spårlöst försvann. Jag var nog bara den enda som brydde mig och undrade vart han hade tagit vägen. Försökte ringa. Inte ett svar. Sen hör jag någon skratta och säga att de hade sett honom sitta och boffa i ett hörn i lokalen. Förutom att jag svor rätt ut så tvingade jag 3 pers att följa med mig i jakt efter O. Efter 4 timmars letande i centrala Åkersberga så får jag tillslut tag i hans lillebror som berättar att han är hemma. Omtöcknad men hemma. Så, vi beger oss dit. Jag skäller ut honom efter noter då vi trots allt hade en gemensam vän som ett halvår tidigare hade dött till följd av just boffande. Fan vad jag svor… och grät. Samma natt sparkade jag upp farsan från sängen: Farsan, jag behöver hjälp nu. Det här går åt helvete.
Och jag fick den. Har numera en restriktiv hållning till alkohol men jag vet och håller på mina gränser. Jag har mina rom- & brädspelstorsdagar med brorsan och någon mässa vi besöker varje år. Men annars så duger mjölk och vatten alldeles ypperligt.
Men alkoholen förstörde otroligt mycket. Jag hoppade av efter 2:a ring och började jobba istället. Har dock pluggat upp betygen på senare år. Dock så vet jag än idag inte vad jag vill bli.
Men nånstans så önskar jag, även om jag aldrig säger det, att jag ska slippa behöva dö utan någon som håller min hand. Håll min hand. Håll den hårt. Håll den för kärleken till livet och släpp den bara när jag går…

Del 6: Det där med att stämma träff med ödet…
Åren flyter på. Livet går trevande framåt. 6 år senare träffar jag Mia. Vi var samma andas barn. Hon var kärleken. Hon var livet. Hon var den som fick mig att tro men också senare att misstro.
Åren innan Mia hade varit en allmänt kaos. Jag drog mig ur ett 3 långt förhållande, hamnade i ett annat, destruktivt, förhållande i min vilsenhet där jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. Senare skulle det visa sig att E. hade en del psykiska problem.
Men så vart det. Men så kom och gick Mia. 2 år fick vi. Sista delen av förhpllandet var inte bra. Inte nånstans. Vi grälade mycket, vi drack mycket och vi började misstro varann. 40 mil hemifrån på jobb i Mariestad får jag ett samtal. Det var kort vad jag minns. Men när jag kommer hem så är det bara mina saker som kommer finnas kvar i vår gemensamma lägenhet. Detta blev också startskottet för mina ångestattacker jag än idag har. Vad gör man? Vad kan man ens göra när den man älskar bara måste gå?
Vi hade någon sporadisk kontakt efteråt bara. Människor som träffade oss ansåg oss vara själsligt sammanbundna men det blev aldrig vi igen. Tur var väl det också för annars hade jag inte träffat Katariina.
Men i samma veva som jag möts utav en tom lägenhet så skapar jag nya förbindeöser till människor. Som Cian. Fanns det något där? Frågar man mig så fanns det nånting men det var på helt andra plan. Men senare så uppdagades hennes riktiga identitet.
Vi backar bandet litegrann. Ungefär när jag var 11-12 så greppade jag gitarren för första gången. Men min dröm var inge att stå på npn stor rockscen. Min dröm var att göra som Fred och Mäster Cee: Åka riket runt och trubadura. Skriva sånger från verkligheten, berätta historier, godnattvisor m.m.
Så mina egna band till Cornelis har alltid varot rent musikaliska.
Men där, när jag var 25-26 så träffade jag Cian. Egentligen borde hon få berätta själv (Hon lär nog kommentera denna tråd). Men denna kvinna visade sig vara dottern till den verkliga Fredrik Åkare & Cecilia Lind. Ja, de två figurerna som Cornelis sjunger om. Och på något sätt vävdes banden samman här. Hon påminde mig om att skriva igen. Påminde mig om att greppa gitarren än en gång och bara spela.
Så, jag började skriva. Skriva poetiska saker, påbörjade en bok som ännu ej är färdigskriven, låtar och annat. Och hon hjälpte mig i min ångest och depression (depressionen beror på hela min uppväxt). Inte ensam måste jag klargöra. Det var hon och Madde. De andra människorna jag träffade blev flyktiga kontakter bara. Både på gott och ont. En del av mig undrar hur fan jag tänkte där och då. Men i en depression är det inte alltid lätt. Aldrig.
Men än idag så har vi kontakt. Om än sporadisk men vi påminner varann om att vi finns då & då. Hon blev min musa – jag blev hennes Mr Eleven minutes. Men vi har något ingen kan ta ifrån oss: Att den första snön är alltid vitast…
(Tack min vän.)

Del 7: Nog blev vi fulla för kärlekens skull…
Ytterligare ett år gick. Efter en del trasigheter så hade jag ändå någonstans hittat mig själv. Och om någon frågar mig så är svaret nej. Nej, det är inte lätt att bygga upp en bra självbild eller självförtroende men det går. Det tar bara lite tid…
Men så har det alltid varit. Livet tar sig en törn, man klär sig i rollen som Sisyfos och bara nöter på. Man nöter tills knogarna blöder, rösten ger upp och orken vara tryter. Men man gör det. Och man fortsätter göra det.
Men så hade året gått och jag hittat ett boende under högst märkliga former. 2:a hands igen förvisso. Grimsta, Sundbyberg, Västra Skogen, Roslags Näsby m.fl. Jag försökte inte ens göra något till vad jag kunde kalla ”hem” efter Grimsta (anm: min tid med Mia). Det var först när jag hamnade i Rågsved. Att jag sen höll på att bli vräkt för att jag glömde stereon på redan samma vecka efter en inflyttningsfest förblev en parantes bara. Men där satt jag – I punkens vagga och bara trivdes. Sommaren kom och jag kände mig ändå mer levande än på flera år.
Återigen en del flyktiga bekanta, några bestående men framförallt många fina, varma minnen. Men här hände något i mig också. Ångestattackerna kom tätare och fastän jag mitt i en ångestattack drog kökskniven rakt igenom skärbrädet jag en gång hade tillverkat så vägrade jag, eller så förstod jag bara inte, att besöka läkare. Jag trodde och var helt säker på att jag behövde komma bort från Stockholm så jag drog. Sa upp mig från jobbet jag hade haft i 4 år där chefen ville att jag skulle ta över efter honom, sa hej då till vännerna & familjen och drog till Sveg.
Sveg?
Ja, Sveg. I Härjedalen ca 40 mil ifrån Stockholm. Blev det bättre? Knappast. Snarare en nedåtgående spiral till vad som senare skulle bli min verklighet. Efter 2 månader fick jag hämtas med allt det som var mitt och nånstans utanför Borlänge hoppade jag ur bilen, satte mig i gräset och bara skakade. Den kvällen gick inte färden tillbaka till Åkersberga. Den gick till S:t Görans Psykakut.
Och tillråga på allt hade hon jag flyttade upp till lyckats ge mig skabb på köpet som en sorts Hejdå-present. Man ler inte när man smörjer in pereneum med Tenutex.
Man jag ler idag faktiskt. Det ordnade trots allt upp sig! Jag träffade Katariina närmare julen och vi är än idag tillsammans. Men det började i Vårberg, mellan mina ångestattacker och Atarax- & Setralinknaprande. Men innan den den största nyheten slog ned så var jag bara så fruktansvärt avslagen i sinnet & själen…

Del 8: 4mm är vad som kan vara skillnaden mellan liv & död.
Jag och Katariina hade bara varit ihop i ca 5 månader när hon berättade att jag skulle bli pappa. Jag blev ganska rädd först. Jäkligt rädd t.o.m. men rädslan lade sig. I samma veva ställde jag frågan till mig själv vem jag vill vara som pappa? Svaret blev att jag började arbeta med mig själv. Jag slutade ta medicinerna, jag började träna och tog upp den amerikanska fotbollen igen. Och jag pluggade upp mina betyg! Så jag kan ändå titulera mig Hälso- & friskvårdscoach! Jag bestämde mig för att vara en hel farsa.
Katariina skulle envist kolla klart på Star Wars episod 6, fast hon hade kraftiga värkar, innan vi tog taxin till BB. Sen var han bara där. Min lilleman. Men sen kom ändå något som rubbade mig ända in till fundamentet av mitt egna jag.
3 månader senare, april 2010, så hamnar lilleman på Huddinge. Isolerad från andra patienter för att man inte vet vad som är felet.
När jag väl kommer dit, Katariina tyckte att jag skulle gå på mina lektioner så skulle hon reda ut det där och jag komma dit senare, så är rummet inte direkt tomt. Överläkare, biträdande överläkare, sköterskor samt en hjärtläkare. Lilleman skriker bara när de petar och trycker på honom. Sen vänder sig hjärtläkaren mot oss:
Vi hittar puls i nedre delen av hans kropp men den är mycket svag. Man konstaterar att något är fel med hans hjärta. Några veckor senare får vi träffa Dr. Ulf. Man konstaterar att lilleman har en förträngning på kroppspulsådern (Aortakoarktation är den medicinska termen). Men eftersom det bara är ultraljud så vet man inte riktigt omfattningen.
Så, kommer kallesen till datortomografi. Den går åt helvete. Fyra sköterskor/läkare som försöker trycka ned lilleman på en bädd med någon uppblåsbar kudde som ska hålla fast honom. Det misslyckas totalt. Så, vad gör de? Jo, en spruta lugnande och så ska man försöka igen.
Fast vi står och uttryckligen undrar vad fan de sysslar med så upphör det inte förrän en röntgenläkare går förbi och ryter till med att de ska sluta med detta sjuka experiment.
Efter några veckor så har man planerat in att han skulle få sova istället under själva undersökningen.
Svaret meddelas att förträngning är så kraftig att där blodet skall passera endast är 4mm vid och det är 15-20mm av kroppspulsådern där det går ihop sig till ett timglas.
Här bestämmer man sig för att sätta in hjärtmedicin. Blodtryckssänkande då han var nära att få stroke. En stroke som skulle kunna avsluta vad som precis hade börjat.
Efter en del bråk med läkare (ja, jag har uttryckligen sagt att jag kommer slå ned en läkare då han ordagrant sa: Du kanske vill att din son ska få en stroke? När allt jag undrade var om det fanns något alternativ än att ge blodtryckssänkande) så får vi höra att lillemans hjärtproblem inte är riktigt akut utan operation kan vänta till hösten.
3 veckor in i juli får jag ett samtal om att de har haft en överläggning och konsterst att problemet är mer akut än vad som sagts innan. Vi åker ned till Lund veckan därpå…
7 år har gått nu. Jag minns knappt hans första månader förutom alla läkarbesöken. Nu är det bara ultraljudskoller någongång vartannat år men han finns här. Det kan komma tillbaka har vi fått höra men han finns iaf här och det ser än så länge ut som att man inte behöver göra fler operationer. Vår lilleman. Vår Vincent…

Del 9: ”Då säger hon pappa, kom håll min hand”.
Livet och 1:an i Vårberg byts ut mot en 2:a i Edsberg. Vincent är bara ett år när jag efter studier hittar ett jobb (Jobbar inte med jag pluggade kan jag lugbt erkänna). Arbetsintervju på självaste Alla Hjärtans Dag. Dock så var det också innebandy med grabbar från Åkersberga. Gissa hur populär man är när man ringer från Ortopedakuten och har två halvt avslitna korsband? Året innan hade jag ringt och meddelat att jag ”blir lite sen” eften en träning. Jag ”ska bara svänga förbi Ortopedakuten och undersöka varför foten är dubbelt så stor och pekar snett”. Foten gav 2 månader med kryckor och korsbanden gav mig 1 månad och sen ytterligare 8 månader med rehab.
Men året därpå, 2012 då får jag hålla i yrvädret vi kallar Ella (Eleonora). Vincents lillasyster. Om de är lika? Nej. De är som natt & dag. Vincent är iaf lugn. Ella visar tidigt att ingen jäkel kan sätta sig över henne. Och nånstans här är det faktiskt lugnt. Jag inledde min pappaledighet 3 veckor innan beräknat tack vare en krossad tumme. Sköterskan blev förvånad när jag fick se röntgenbilden och pekade ut mitt dubbeldiagonala brott. Men det var ändå mitt i vintern så det gjorde ingenting att man fick gå lite tidigare på pappaledighet och spendera den följande våren med henne.
Ella är numera den som alltid ber mig plocka upp gitarren och sjunga sånger för henne. Hon väljer musiken – jag spelar.
Jag minns också första gången när hon spontant sa: Pappa, kom håll min hand. Aldrig så kunde väl en låt träffa mig så hårt i efterhand som denna…

Del 10: ”3 är det nya 2”.
2014 föds vår andra dotter Aurora & som förresten har namnsdag idag när man tittar på almanackan.
Livet i Edsberg får sig en liten törn när man inte kan förklara varför Aurora inte går upp i vikt ordentligt och varför hon inte går vid den åldern de flesta lär sig att gå. Vi kastas mellan olika undersökningar, igen. Man kollar för säkerhetsskull hjärtat genom enklare tester. Inga ultraljud utan enklare tester med stetoskop och hederlig fingertoppskänsla.
BVC-läkaren är rätt iskall när hon säger att Aurora troligtvis har en neuroskada (hur fan skulle det INTE ha märkts utav någon annan läkare???). Vi får vänta i några månaders ovisshet innan vi får en kallelse till neurologen. 5 min in på det besöket har han avfärdat BVC-läkaren och undrat vad vi egentligen gör där hos honom?
Aurora visade sig enbart behöva sjukgymnastik pga muskelsvaghet i underkroppen plus överrörlighet (ingen bra kombo enligt sjukgymnasten).
Men det tar sig snabbt! Hon blir starkare i hela kroppen och idag är hon 3 år gammal och är överallt hela tiden och vrålar nej åt alla (visst är trotsåldern rolig…?).
Och Edsberg?
Vi flyttade därifrån förra året när två rivaliserande gäng började göra upp med varann. Barnen är inte medvetna om varför men vi hörde de första skotten som föll. Och det gjorde de i omgångar.
Jag kände nu att jag bara ville flytta hem igen. Hem till Åkersberga. Denna lilla ort jag 12 år innan hade lämnat och svurit att jag aldrig skulle flytta tillbaka till. Men saker ändras. Människor ändras och så även jag. Men här trivs barnen och de slipper betongen. Vi har en hästhage på andra sidan vägen som vi kan se från köksfönstret. Barnen har fått ta del av naturen med att i dess rätt miljö få se rådjurskidd, igelkottar och ormar.
Det är en hyresrätt men nybyggd. Och ett stenkast bort bor min bror med familj och vi ger våra barn vad vi aldrig hade: Chansen att verkligen få lära känna och umgås med kusinerna. Och jag själv undrar hur livet kommer te sig härifrån. Alltid undrande. Men jag njuter inombords när jag ser Katariina fara omkring i lägenheten. Denna kvinna som ser mig för den jag är. Trasig som hel stundom.
Och få saker luktar så gott som nyrostat bröd… (Sista delen kommer strax)

Del 11: Tack för mig.
Jag är inte riktigt hel i själen ännu. Men det är bättre. Numera så har jag lovat att ta medicin under vinterhalvåret då den perioden är som jobbigast för mig.
Torsdagarna har blivit heliga och är numera Rom- & brädspelstorsdagar. De få cl är de enda jag dricker numera. Helst med något gott att äta till. Jag har sen jag flyttade tillbaka lärt känna nya människor. Hur? Genom att jag började spela rollspel faktiskt.
Och här är jag. 36 år gammal och mitt uppe i livet som trebarnspappa och allt vad det innebär. Gamla vänner har bytts ut mot vänner som bryr sig. Här börjar 3 små resor samtidigt som en annans resa bara fortsätter, med Katariina vid min sida och en hand att hålla hårt i när det stormar.
Tack för att jag fick denna dag och för alla de fina kommentarerna jag har fått. Det värmer hjärtligt. Och jag tänkte avsluta med ett litet minne från min morfar. Ett litet minne som alltid gör mig varm tänka på.
Min morfar hade precis kommit hem från Irland (eller om det var Italien?) och hann inte mer än ställa ned sin bagageväska.
1 timme hann han vara hemma.
Sen var han på väg upp till Kiruna enbart för att köpa en korv på någon grillkiosk med sin bästa vän.
Tack för mig music lovers. 🎈