1. Midnatt passerat. Har plockat ihop efter en rolig eftermiddag och kväll där vi repade ihop en till en allsångskväll med Elvis-tema. Stadsparken i Sala hyste säkert 250 människor som sjöng med i allt som har med The King of Rock´n´roll att göra. Jag berättade om hans liv och vi fick hjälp av kompetent komp: Anders Larm, Anna-Karin Ander Glöde, Jens Ander Glöde och Jan-Olof Jonsson. Jag hade som vanligt min over head med mig. Min uppfällbara OH-skärm blåste omkull några gånger. Motljuset gjorde det nog svårt för den månghövdade publiken att se alla illustrationer men vi hade iallafall storbildsskärm. Det kändes stort. Jag hade ingen speciell relation till Elvis innan jag av Musik i Dalarna fick i uppdrag att sätta ihop en show om denne gigant. Min mellanstadielärare Bosse Kallerman gillade Elvis så mycket så att vi i klassrummet höll en tyst minut några dagar efter att han gick bort 1977. Vi var många som tittade undrande på varandra vad syftet var med denna tystnad. Bosse stod iallafall och blundade bredvid katedern.

2. Det var inte särskilt mycket musik när jag växte upp. Enda gångerna var när mamma dammtorkade. När hon kom till pianot så torkade hon av alla tangenter. Hon tyckte det var kul att börja med dom ljusaste tonerna. En och en. Sedan slarvade hon mer och mer så att trasan och hennes händer skapade klusterackord i fallande tonhöjd ner mot dom mullrande bastangenterna. Sen log hon. Jag sa: -Spela Kalle Johansson mamma! Hon la upp trasan på pianot och spelade den med uppspärrad vänsterhand så att hon fick ”oktavbas”. Då blev jag imponerad. Sen önskade jag: -Spela den så där fort mamma. Hon log och levererade Kalle Johansson i supertempo, alldeles för fort för att tonerna skulle hamna i rätt ordning men med oktavbas och hamrande högerhand så klarade hon låten på bara enstaka sekunder. Innan Robert Wells var uppfunnen.
Annars ville inte mamma ha radion på hemma men jag och mina bröder sjöng ibland refrängen på Hallå du gamle indian.

3. Jag tog emot pianolektioner i trean t.o.m. sjuan. Eftersom jag aldrig övade och ofta kände mig stressad över just det så meddelade jag min pianolärare Lars Wiberg att jag avsåg att avrunda vår relation. Han protesterade inte. Han var lugn och hade tålamod till skillnad från när han hade vikarie en dag. Frits Lindström var en pensionsfärdig rektor som stod i det lilla pianorummet en dag. När jag spelade någon ton fel så flyttade han mitt finger och tryckte ner det på rätt ställe. Jag blev spänd så när han skulle flytta ett finger så följde flera fingrar med. Han tryckte ned fingrarna ganska hårt. Så fort jag spelade minsta fel så kunde jag bara betrakta Frits armar och händer när han spelade klart låten med mina fingrar.
”bild”

4. I högstadiet på Ekebyskolan i Sala hade vår musiklärare Åke ”Rock-Åke” Nyström en klassuppsättning med gitarrer. Alla spelade kollektivt samma låtar. Jag tyckte det var svårt med alla strängar och fingrar så när han frågade om någon vill spela bas så anmälde jag mig. Den hade ju bara fyra strängar. Med små tejpbitar på bashalsen så lyckades jag trycka ner rätt toner vid rätt tillfällen. Detta gjorde att jag fick femma i musik.
Min klasskamrat Dan ”Danne” Johansson frågade om jag och musiklektionernas trummis Hans-Olof ”Hosse” Eskefors skulle bilda ett band och spela på ett föräldramöte. Danne, som spelade elgitarr och sjöng, visade vid vilka tejpbitar jag skulle trycka vid olika tillfällen i låten ”I can jive” med Jerry Williams. Föräldrarna applåderade livligt.

5. Jag hade ingen aning om vilken linje jag skulle gå på gymnasiet. Min storebror Mats hade gått fyraårig teknisk och han sa att om jag också går det, så kan jag få hans gamla Texas-räknedosa med rödlysande siffror.
Redan under första året tappade jag lite engagemang för alla tekniska ämnen. Jag blev av en tillfällighet meddragen till skolans teatergrupp DraFi där på Kungsängsskolan i Sala. Det var roligt.
Av bara farten köpte jag en bas för 200 kr av min klasskamrat Niklas Gummeson. Förstärkare med spräckt papp-element ingick. Jag spelade några gånger men den blev liggande.
I tvåan såg jag en saxofonist på tv och förtrollades. Jag hyr-köpte en altsaxofon på Klingas musik i Sala och började som sjuttonåring på musikskolan för pedagogen Gunnar Liss.
Något år senare sa min kamrat Magnus sa att vi skulle åka till Stockholm på en konsert med ett band som heter Steps Ahead med en saxofonist som heter Michael Brecker. Vi lånade mina föräldrars bil och tog oss till Södra teatern. Som lantis kommer man lätt för tidigt så vi stod utanför dubbeldörrarna när dom gjorde soundcheck. När saxofonisten testade ljudet stannade tiden upp. VA!!! kan det låta sådär!? Jag blev helt betagen. Att Magnus sedan bokat platserna längst fram i mitten så jag satt tre meter från min nya idol Michael Brecker innebar en transupplevelse för mig.
Jag gick på tårna ut på Mosebacke torg och att jag råkat låsa in bilnyckeln i bilen har jag nästan glömt. En polis bröt sig in i Opel Asconan med hjälp av en ståltråd. Perfekt!

6. Jag utbildade mig till ma-no-lärare och fick en högstadielärartjänst på Britsarvsskolan i Falun 1991.
På tv såg jag ibland ”Släng dig i Brunnen” med ståuppkomik. Det ville jag prova så jag ringde till olika ställen och frågade om jag fick vara för-akt till olika ståuppkomiker. Det gick både bra och dåligt som uppvärmare före t.ex. Lennie Norman eller Pontus Enhörning.
Efter mitt nionde försök satt jag inpå småtimmarna tillsammans med den kvällens dragplåster Peter Wahlbeck. Jag sa till honom: -Ståuppkomik är visst inte min grej, jag ska gå tillbaka till musiken. Då sa han: -Du kan ju skriva låtar om det du pratade om ikväll. Det kan bli bra. -Jag kan inte skriva texter, sa jag och lät veckorna, månaderna och ett år gå. Hans ord ringde i huvudet så en kväll när barnen somnat provade jag att skriva en låt. Jag kunde!!! Jag testade den på ett 50-årskalas och jag fick artiga applåder. Av nostalgiska skäl gjorde jag nyligen en musikvideo av min allra första låt ”Torr hud”

7. Kan jag skriva En låt så borde jag kunna skriva en till. När jag skapat mina tre första låtar vara jag beredd för en riktig spelning. Var då? Ingen aning. Jag var mattelärare. På en parkering i Falun hade jag några veckor tidigare stått och pratat med en snubbe som tydligen hade många spelningar. En söndag ringde jag denna Peter Carlsson och frågade om jag fick följa med och testa mina nya alster i samband med någon av hans spelningar.
-Javisst, sa han. På tisdag ska jag till Furudal och underhålla. Jag ska prova lite material som jag ska ha i en show på Dalateatern.
Jag sa: -Ja, det blir bra.
Sedan satt jag två nätter och lärde mig mina konstiga låtar utantill. Peters tog en paus i sitt uppträdande och lät mig kliva fram med min gitarr och sjunga mina tre låtar, Torr hud, Yamaha och Matematikvisa.
-Jag tycker du ska fortsätta, sa Peter i bilen hem.
-Jo, jag funderar på det, sa jag.
Sen fick jag gå på showen som han satte upp på Dalateatern tillsammans med kompmusikerna som kallade sig Blå Grodorna. Jag tyckte bandnamnet var dåligt men föreställningen var bra. De närmsta veckorna skrev jag flera låtar bl.a. Slalom.

8. På fritiden, i början av nittiotalet, spelade jag saxofon till en kör som hette Stöten Gospel. Det var roliga avbrott mot vardagen som ma-no-lärare och småbarnsförälder.
När jag knåpat ihop ca 5 egna låtar frågade jag kompmusikerna i gospelkören om vi skulle starta ett band och bara köra mina kompositioner. Dom blev glada, jag blev glad och sedan följde en tid där jag kunde testa mina låtar medan dom sa t.ex.: -Bengt den här versen har nio takter, så kan man inte göra!
Jag svarade artigt: -Jo, det går inte att göra på annat sätt. Det här är helt naturligt.
-Bengt, du betonar ju orden helt fel.
-Ja, än sen då!?
Det var många udda lösningar för att få mina texter att gå ihop men vi hade skojigt. Dom lärde mig t.ex. att det inte behöver vara maj9-ackord hela tiden.
När jag presenterade min låt Tennis och skulle införa koreografi utstötte gitarristen Magnus Gustin: -Jag är musiker, inte dansare!!
Lite milt tvång senare så sjösatte vi låten. För ett par år sedan gjorde jag en musikvideo på denna gamla låt Tennis.

9. Jag gjorde mest komiska låtar om t.ex. världens bästa uppfinning (tejp), bordtennisturneringar eller hur det skulle vara att leva som fotomodellen Marcus Schenkenberg.
Jag upptäckte att det var spännande att sätta ord på vardagstankar utan komiska anslag. En ny värld öppnade sig.
Jag och min då 8-åriga dotter gick en höstpromenad i närheten av där vi bodde. Det var starka naturupplevelser som jag skrev ned, gjorde en låt av och många år senare en musikvideo.

10. Två äktenskap bakom mig. Jag är så tacksam för allt dessa två kvinnor har gett mig. Barn och sånt.
Min senaste fru Cecilia tyckte att jag ville gosa alldeles för mycket. Jag var ju så kär i henne och jag hade så många känslor som vällde inom mig och över henne. Hon behövde ensamtid ibland. Då hon varit ensam ett tag var hon gladare igen.
Jag på lösningen: Om man kan var t.ex. en asseccoar på sin partner så får man ju alltid vara nära samtidigt som man inte stör. Det blev en video.

11. Jag sa upp mig från min högstadielärartjänst när jag började jobba på Högskolan Dalarna med matte- och fysik-didaktik i mitten av 90-talet. Kreativt, roligt och krävande att arbeta med lärarutbildning.
Antalet spelningar på fritiden ökade samtidigt som jag fick reda på att man har rätt att få jobba 75% när barnen är små. När jag sedan blev erbjuden en doktorandtjänst i fysik på halvtid kändes det helt rätt. Till en början. Antalet underhållningsuppdrag ökade och jag fuskade alltmer med forskning och studier. Det året underhöll jag nog på heltid.
Skilsmässa år 2000 gjorde att jag dessutom sade upp mig från Högskolan Dalarna.
Jag frilansar sedan dess som artist, vilket är ett bra paraplynamn för min sceniska verksamhet.
Jag har som komiker, musiker och underhållare nytta av min naturvetenskapliga bakgrund. En sång om kretslopp blev videon Återvinst som spelades in på gården där jag och Cecilia bodde.

12. Alla vi människor tycker saker om allt från triviala vardagspetitesser till världspolitiksfrågor. Alla har vi möjlighet att påverka. De flesta människorna vill skapa en bättre värld. Det gör vi, var och en, på en massa olika sätt. Vi uppmuntrar, ger komplimanger, skänker pengar, lyssnar, engagerar sig politiskt, stärker våra barn, uppfinner hjälpmedel, odlar ekologiska grönsaker, ger kramar och finns.
Vissa sprider positiva budskap med hjälp av text och musik. Tänk så många artister som betytt så mycket.
Jag är ingen kändis så jag når inte ut så mycket som jag ibland önskar. Det lilla jag kan göra som glädjespridare och tankeväckare hoppas jag stärker oss människor.
Miljöfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Konsumtionshysterin stör mig, så jag gjorde ”Det räcker och blir över”

13. Någonstans ifrån kommer ett krav på åtta timmars arbetsdagar trots att vi skulle kunna behålla vår levnadsstandard även om vi jobbar ca fyra timmar per dag.
Varför bränner vi ut oss? Här kommer en historia om en man.

14. När jag har svårt att sova så brukar jag tänka på en klipphäll som jag närmar mig så mycket så att hela mitt synfält uppfylls av denna gråspräckliga yta. Detta ligger jag och tittar på i mitt inre. Det är så tråkigt så att jag somnar. Varsågod för tipset.

15. Ibland kan det vara svårt att förstå ungdomar. Ungdomarna har svårt att förstå oss äldre.
Jag har kommit fram till förklaringarna hur ungdomar fungerar.

16. Ett av mina första minnen av komik var när jag hörde den roliga historien:
-Har ni åskledare? -Nej, men vi har blixtlås.
Alla släktingar skrattade när min storebror Alf berättade den, därför jag skrattade också. Det kändes bäst och säkrast så. När jag en vecka senare, för min moster, skulle berätta denna skojiga historia sa jag:
-Har ni åskledare? -Nej, men vi har dragkedja.
Hon log artigt, men gapflabbet uteblev. Någon månad senare förstod jag historiens komiska tvist och kunde berätta den korrekt.
Min storebror Mats hade ett klistermärke med texten ”Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne”. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt. Jag tänkte ofta på denna snirkliga och omöjliga mening och log för mitt inre.
När jag i vuxen ålder gjorde en låt om minnet var titeln redan klar.

17. Det har varit så givande och roligt att, under dagen, dela tankar, minnen och upplevelser som har med musik att göra. Tack för att jag fick förtroendet.
Jag vill uppmuntra dig till att formulera dig, skriva texter och kanske göra en låt. Har du aldrig försökt – Gör det. Det visade sig att även jag, en f.d. naturvetare, kunde det. Då kan alla andra det också.
Rent terapeutiskt kan det vara så renande och rensande att fundera och sätta ord på det som kanske skaver.
Min sista sång för idag kommer utifrån tanken att jag ibland kunde känna mig ensam när jag gick i skolan trots att det var många människor i min nära omgivning.
Nu har jag en kompis i Göteborg som jag inte pratar med så ofta men när vi väl gör det så kan vi ta upp samtalet som vi avslutade för kanske ett år sedan. Han känns nära fastän avståndet är stort. Nära vänskap.
Tack för mig. Jag önskar er alla ett gott liv.
Bengt