Gomorron!
Härmed ger jag blanka fan i röda trådar, synopsis och vad andra ska tycka.
Lägger herr och fru Ångest åt sidan, släpper lös min förvirrade hjärna och kör…
 
The Undertones – Here Comes The Summer – Single version

2. 
Funderar lite på det här med en egen dag. Blir ju typ som en extra födelsedag, fast utan tårta och med egna paket i form av låtar….och inte blir jag en dag äldre heller. Fantastiskt!
En dag…hrm….Synd att jag måste sova. Har ju egentligen redan missat massor med timmar…..
Låt mig fundera vidare….
Ett dygn är ju 24 timmar dvs 1440 minuter…. Fasiken, det är ju ganska många…. det är ju 86400 sekunder. 
Vilken grej!Allt för mig själv!
Känner mig som kung för en dag…. Nä, drottning faktiskt.
(Men jag är ju inte rojalist, skippar tanken)
Måste komma ihåg att jag ska andas också…
Har för mig att vi i genomsnitt andas 6-12 ggr/minut…
Jag är liten och röker…typ 12 ggr då…dvs 720 ggr i timmen….17280 gånger på ett dygn.
Oj, det är mycket!
Varje andetag är cirka 0,5 liter luft… Det är ju 8640 liter luft/dygn.
Om det skulle vara mjölk…Förstår ni hur mycket mjölk det är?!
Varje svensk dricker i genomsnitt 105 liter mjölk/år.
Då tar det 82,3 år att dricka upp all mjölk som rymms i lungorna under ett dygn…
Den skulle ju hinna surna! Det förstår ju till och med jag.
Nu blev jag lite trött.
Hänger inte riktigt med i hur jag tänker.
Men räkna det kan jag!
 
Peps Blodsband – Falsk matematik
 
3.
Det här med siffror… 
Räknar ofta.
Ett sätt att hålla mig lugn.
Behålla någon slags kontroll i en tillvaro som i mitt fall ofta saknar just det.
Jag flaxar, spretar….
Ofta åt aldeles för många håll på en och samma gång.
Lite för mycket. Ibland för lite.
Dagens (förhoppningsvis) sista räkneexempel är att jag har tagit 4368 steg idag. 
Plus eller minus några när jag har glömt att räkna för att tankarna har flaxat åt lite andra håll.
Dessa steg har tagit mig 2839,2 meter om jag låtsas att jag håller jämna steg med mig själv.
Stegen har dessutom tagit mig till jobbet.
 
http://youtu.be/gvSDKCEEpsM
(working class hero John Lennon)
 
4.
Tankarna flyger likt en liten fjäril i vinden. 
Solen värmer mina tunna, knotiga ben och vinden får det toviga håret att bli än mer ostyrigt.
Tankarna ska bilda ord…bilda meningar.
Precis som de små penseldragen blir till ett större sammanhang.
Blir en bild….
Som pusselbitar som fogas samman och blir till en helhet.
Ger er en liten bit av mig…
Av pusslet som bildar mig.
När färger, penslar, tanke, händer och sinne är i samklang är målningen för mig en meditation.
En andning.
Ibland är det som terapi, rensa huvud och tankar.
Sen finns det tillfällen när inte ett enda penseldrag flyter och då är färgerna som sänken för själen.
Det är då jag sparkar sönder duken och aldrig mer tänker röra en färgtub igen.
Får mig att sjunka….
Sen upp igen….
Likt en bergodalbana.
Just nu målar jag väldigt mycket.
Nästan ohälsosamt mycket.
Sover inte….
Målar.
Färgerna talar till mitt inre på ett sällsamt och vackert sätt.
Äh, så långt om färg.
Vi uppfattar inte ens färgerna lika.
Jag vet inte hur din gul ser ut.
 
Elton John – Goodbye Yellow Brick Road – 2014 Remaster
 
5.
Smiter undan en minut.
Smyger in i den lilla oas som jag kallar min plats under vardagarna.
Till ett lummigt litet bibliotek i hjärtat av en liten skola.
Det är en fin plats.
En plats där jag trivs.
En plats som värmer mitt hjärta.
Möten med små och samtidigt så otroligt stora själar lyfter min tillvaro.
Berikar mitt liv.
Just nu är det tomt…så när som på bokskatter längst väggarna, en och annan silverfisk under soffa och de gröna blommorna som jag försöker få att överleva.
Tänker på möten i livet.
Möten som förändrar för alltid.
Några onda…
Svidande och hjärtskärande.
Men de flesta är varma…
In i själen bubblande och fina.
(återkommer till möten senare…. NI får ha lite överseende med att mina inlägg inte direkt poppar som popcorn. Jag har några fotbollsmatcher att vinna, ett och annat plåster som ska landa på ett trasigt knä och sjukt roliga diskussioner att föra. 
Med andra ord….ett jobb att sköta.)
 
The Felice Brothers – Wonderful Life
 
6.
Möten som formar.
Inte alltid vackert.
Inte alltid rent.
Men formad blir man.
Ibland väcks minnen.
Väcks känslor.
Plötsligt är jag tillbaka.
Tillbaka till den där natten för miljoner år sedan.
Den natten då jag somnade på bussen och vaknade upp någon helt annanstans.
Som en ny person.
Den natten då jag upptäckte att alla inte alltid vill en väl.
När jag kände att en varm kropp kan vara isande kall.
Det jag kände starkast efteråt var skulden.
Att det var mitt fel.
Om jag bara inte hade somnat.
Om jag bara inte hade druckit det jag drack.
Om jag ändå inte hade åkt på just den bussen…
Hur jag än vred på det så landade skulden hos mig.
Ilskan landade i mitt eget knä.
När jag flydde ut genom fönstret.
När jag sprang utefter motorvägen hem genom natten.
När jag gömde mig i diket för bilarna.
När jag kröp tätt intill mamma och grät tyst….
Så var orden som ekade i huvudet…
– Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.
Det är över nu.
Jag överlevde.
Berättade aldrig för någon.
Skulden var min att bära.
Skammen likaså.
Visare nu.
(i alla fall när det gäller skuld och skam….;))
Skulden var inte min!
Skammen är någon annans!
Varje gång.
Var eviga gång.
Finns inget annat!
Med hopp om att andra slipper lägga skulden hos sig själva så öppnar jag upp…
och säger egentligen ingenting och allt på en gång.
Mer än att det går att överleva!
 
Antony & The Johnsons – Cripple and the Starfish
 
7.
Det finns andra möten också….
Möten som får ett svagt litet hjärta att slå en trippel salkow.
Som får blodet att rusa på ett sätt som får tennforsen att blekna av avund.
Möten som får ögon att tåras av glädje och ren och skär lycka.
Som förändrar för alltid.
Möten som får färgerna att bli klarare, blicken att bli renare.
Som gjort mig stark.
Möten som fyller min själs pussel med så vackra bitar.
Gjort mig tacksam över att vara jag i deras närhet.
 
The Velvet Underground – Pale Blue Eyes
 
8.
En svag doft av nymanglade lakan blandat med en aning av mysk förflyttar mina tankar.
Mina känslor.
Plötsligt står jag där hudlös.
Hamnar tillbaka till den dagen som jag vill stryka ur almanackan.
Dagen då benen slutade bära.
Dagen då jag fann mig själv sittande på golvet.
Fylls av ofrivilliga minnesbilder.
Som just då.
När andningen tagit slut.
Livet försvann.
Då benen vek sig och jag landade i en liten hög på golvet.
Krampaktigt kramande min syster.
Hur min andning upphörde.
Krampen efter luft.
Mitt eget hjärtslag och tysta skrik fyllde öronen.
Öronbedövande.
Hur lukten av mammas kroppslotion och mamma själv omfamnade mig.
Stannade kvar.
Sen dagar, månader i töcken.
I total tomhet.
I vakuum.
Famlande för att hitta tillbaka.
Tillbaka till det som inte var som vanligt.
Till det som aldrig mer blir som det var.
 
Nina Simone – Ne Me Quitte Pas
 
9.
Ibland undrar jag inte bara över mina egna funderingar.
Vill ibland utbrista i ett väldigt högt 
”Hur tusan tänkte ni här?”
Typ varje gång jag numera går in i en matvaruaffär.
Varje affär av rang har ju nu ett eget litet gulligt korvstånd…
När jag med lågt blodsocker hastar in genom dörrarna möts jag inte bara av en otroligt obehaglig doft av korv, 
senap, ketchup och eftermiddagssvettiga människor. 
Mina ganska trötta ögon ser även hur desa svettiga människors munnar öppnas
och hur deras käkar mal dne vedervärdiga korven till micropartiklar.
Vid det här laget är jag inte hungrig längre…
Sänker blicken.
Forcerar fram.
Höjda armbågar.
Siktar in mig på mjölkdisken.
Fasiken!
Även den lilla platsen är fylld av korvätande men säkerligen lite midre svettiga människor….
Jag som tidigare skulle ha handlat både det ena och det andra har i ett huj förvandlats till en väldigt illamående vegetarian.
Frågan är som följer….
Varför sätter de inte den där korvbaren i slutet av affären så att  jag kan handla?
Vill de inte hålla oss hungriga och köpstinna genom hela affären?
Hade jag fått bestämma lite så skulle korvglufsande i affärer förbjudas.
Förstår ni hur viktiga tankar som upptar min eftermiddag?!
Typ svindlande.
 
Olle Ljungström – Jag är Gud nu
 
10.
Mitt ute på den för tillfället ytterst vildvuxna gräsmattan sitter jag.
Benen uppdragna under kroppen och vinden viskande i öronen.
Finns så många drömmar kvar.
Så mycket jag vill bli.
Vara.
Sjökapten på skummande vågor, lite mindre självkritisk, en fladdrand fjäril, en modig människa, lite mer
ordningsam och eventuellt lite mindre förvirrad….
Glömde astronaut! 
Det har jag alltid velat bli!
Säkert fler drömmar än jag har dagar kvar…
Vilket leder mig in på räkning igen…
Medellivslängden för kvinnor i Sverige idag är 83,5 år. Jag har levt ganska exakt 41,5 år…
Fy fabian!
Typ andra halvlek!
Hur som helst….räknar vidare…
Det är cirka 14965 dagar dvs 359160 timmar och om jag nu omvandlar 
detta till minuter så är det 21549600.
Rackarns många!
Vilken skatt!
Jag vill inte missa en enda av dessa minuter.
Av dessa 258595200 andetag.
 
Nick Cave & The Bad Seeds – The Ship Song – 1998 Digital Remaster
 
11.
Nu ber jag att få tacka för mig.
Tack som tusan för att ni har följt med mig i mina förvirrade tankar och i min 
bergochdalbaneresa genom tillvaron.
Det har varit en varm dag.
I både kropp och själ.
Så ett stort tack för ert tålamod.
Tack för att även en som är relativt normalt annorlunda hittade en liten varm plats och 
kunde landa några sekunder.
 
http://youtu.be/PxQuH910xc4
(Bonnie Prince Billy, I am goodbye