1. GOD MORGON
Johan heter jag och har fått äran att vara er sommarvärd idag. Det är lite nervöst må jag säga. Jag är en man som lite motvilligt inser att jag nu är närmare 50 än 40, som förutom musik (den för mig heliga treenigheten är folkrock, progrock och gubbrock) och min familj (gift, tre barn, två sibiriska katter) gillar mitt jobb, fotboll och böcker med alver eller drakar eller gärna både och, men som inte är mycket för EDM, getingar eller motorsport. Jag är rädd för höga höjder och lite för döden faktiskt. Jag ska försöka ta er igenom dagen genom att som så många andra berätta om mitt liv och koppla det till låtar och artister som betytt mycket för mig genom åren. Inte för att jag egentligen tror att mitt liv är något särskilt spännande, men det ger musiken ett sammanhang så det kan nog bli OK. Jag har mycket att dela så det kommer att bli relativt högt tempo. Ingen ide att slöa. Så eftersom idag är min radiokanal börjar vi väl lite passande med radiosignaler.

2. MIN FÖRSTA SKIVA
Den tidigaste musiken jag kommer ihåg att jag lyssnade på var Björn Skifs och Blåblus. Pinewood rally. Hooga-chacka ni vet. Fast Silly Milly var min favorit. Det var någon kassett som min faster spelat in till mig. Hon är en viktig person, vi återkommer till henne. Den första skivan jag köpte för ”egna” pengar, d.v.s. hopsamlade veckopengar eller någon födelsedagsslant, var faktiskt Varning för barn med Magnus och Brasse. Antagligen såg jag showen på TV och tyckte Svordomsvisan var kul. Hela skivan VAR ju rolig, men knappast för barn. Ändå gillade jag den när jag var en 7-8 år. Men fin första ”riktiga” skiva, min första rockskiva, som jag gick och köpte efter att ha sett en i mina dåvarande ögon otroligt cool video på TV där Sting var utklädd till lärare med konstig svart hatt, var däremot den här. En Lolita-sång, eller vad ska man säga. När man är 10 betydde inte texten så mycket, och man förstod den ju i alla fall inte. Och Sting ansågs cool då, 1980. Tio år senare, och för alltid sedan dess verkar det som, var han det mest o-coola som fanns i hela världen enligt kritikerna. Skiter jag i, jag har gillat honom ända sen dess. Det vänder nog, jag har ju till och med sett Rush bli betraktade som coola till slut.

3. MIN FASTERS SKIVHYLLA
Min faster var min första och största musikaliska musa. Hon har inga egna barn, så hon älskade att ta med mig och min syster ut på olika roliga saker. Efter en utflykt brukade vi gå hem till hennes lägenhet en stund. Hemma hade vi inte så många skivor, men Elvis och Abba och Beatles hade vi, Rubber soul och Sgt Pepper. Min faster däremot hade en härligt stor vinylsamling i sin lägenhet, och där satt jag ofta och tittade på omslagen, och plockade ut saker att lyssna på. Det var en härlig blandning. Hennes husgud var Rod Stewart, och så älskade hon också Beatles förstås. Revolver. Hos min faster fanns det mesta. Från Smokie till Stevie Wonder och tillbaks igen. Och vinylskivorna hade ju så snygga omslag, jag valde nog ofta skivor efter omslagen för att lyssna på. Och häftigast omslag av dem alla tyckte jag nog att Moody blues hade. De var som en egen värld, inbjudande och fantasieggande. Och en hel del häftiga låtar hade de ju också, och så var det ju konceptalbum, med låtar som gick i varandra och kom tillbaka senare. Otroligt häftigt, det föddes nog en liten progrockare i mig där och då.

4. IDROTTSKARRIÄREN
Min idrottskarriär är vad man skulle kunna beskriva som icke-existerande. Försökte mig på fotboll och härdade ut i ett år. Stod målvakt i en match, vi förlorade med 17-0. Sen insåg jag att jag inte ville träna när det regnade så det blev ju inget. Hockey var för hårda pojkar, inte för mig. Men jag hittade faktiskt en annan sport, jag spelade faktiskt basket under ett antal år, i barndomen. Vi åkte runt hela storstockholmsområdet och spelade matcher. Vi vann inte en enda. Men vi hade nog rätt kul ändå eftersom vi fortsatte. Men vi hade coola tränare, särskilt de första två. De var bara några år äldre än oss och visste allt om musik. Så vi plockade upp allt de sa att vi skulle lyssna på, och vi gillade det, för sån är man ju i den åldern, man gillar det andra gillar och speciellt det som de häftiga lite äldre killarna gillar. Men de hade rätt. De gav oss Madness, The Who, Bob Marley och så det här bandet då. Som precis som Beatles levde ett kort liv men genomgick en enorm utveckling. Från punk via mod till soul på bara fem år. Deras låtar håller fortfarande lika bra.

5. MIN FARMOR
Min farmor var en enastående kvinna på alla sätt och vis, med en otrolig livsglädje trots att farfar redan i slutet av 70-talet vid 69 års ålder gick bort och lämnade henne ensam. Hon var alltid redo för lite bus eller gofika. Jag är så tacksam att jag och min fru när hon fyllde 85 kunde trotsa den 30-gradiga kylan och köra dit 20 mil med ett barnbarnsbarn på två månader som hon fick träffa för första gången. Bara ett år senare lite drygt var hon borta. Men som den kvinna hon var hade hon bestämt sin begravningsmusik. Utmarsch ur kyrkan skulle ske till Dancing queen, punkt. Prästen var nog lite tveksam till att börja med men när min farsa och faster stod på sig fick det bli så. Det var passande och ett fint minne av en stor kvinna. Jag kommer ihåg 1981, när hon följde med mig till den lokala Expert-butiken för att köpa en skiva och hur hon sen följde med hem för att lyssna på den. Och hur hon faktiskt gillade den, framför allt den där textraden om att ”skrämma livet ur en gammal kärring är det bästa på hela dan”. Den fullkomligt älskade hon. Sån var hon, min farmor.

6. PÅ BIBBLAN
När man gick i mellanstadiet fanns det ju inte pengar till att köpa egna skivor, det var födelsedagen och julafton man fick hoppas på. Och spela in av kompisar. Men man kunde ju lyssna på bibblan också. På vårt bibliotek hade de så att skivomslagen, utan skivor, stod i ett ställ man kunde bläddra i. Man valde ut den man ville lyssna på och gick till disken, så fick man en nyckel till ett litet skåp, dessa skåp fanns i anslutning till sköna fåtöljer. I skåpet fanns hörlurar och så sjönk man ner i fåtöljen, tog på de enorma lurarna och lyssnade till skivan som bibliotekarien hade letat fram och spelade från sin uppsättning skivspelare innanför disken. Genialiskt, förutom att om man inte gillade det man valt ut var det lite skämmigt att gå och be dem byta direkt. Vilket man ju ville ibland eftersom plattan inte alls levde upp till vad omslaget lovade. Men så kunde man ju bli helt överväldigad också. Vilket jag säkert blev flera gånger, men aldrig så mycket som av den här. Det var ett så vackert omslag med ett ensamt träd på hösten, i gråbruna toner. Och musiken sen då. Det var nog första gången jag hört en sak och blivit så uppeldad att jag bar måst iväg och köpa skivan omedelbums. Vilket jag gjorde. Och spelade den tusen gånger tror jag. Sen hade de ju släppt många fler också, så det blev början på en lång kärlek till ett av världens bästa band.

7. ETT EGET VAL
När man är liten är det ofta så, åtminstone var det så för mig, att det är oerhört viktigt vad kompisarna tycker om det man lyssnar på. Nästan så att de hade vetorätt på om det var bra eller inte. För mig tog det där definitivt slut hösten 1985. Det fanns en artist som vi hade någon kassett med liggande i bilen, som jag lyssnat på några gånger när jag tillfälligt tröttnat på mina egna kassettband. Den där med en naken man i ett spegelblankt hav och som innehåll något som folk ville göra till Sveriges nya nationalsång ni vet. Hösten 1985 kom han med sin nya skiva, och det var en dubbel-LP, och den hade ett så häftigt sparsmakat omslag med bara text, ingen bild. Så snyggt. Långa låtar var det också. En dag bara bestämde jag mig, den ska jag köpa. Men jag var lite osäker på om det var rätt trots allt, så det var med stor spänning jag lade sida ett på spelaren och tog på lurarna. Och den första låten var lite… ledsam, bara piano, sång och en bruten röst. Minns hur jag funderade lite under de två minuter den pågick, hade jag valt rätt skiva att köpa? Och sen, sen kom trummorna. Och pianot. Och den här låten, som jag säkert hört en miljon gånger och som han alltid kör på konserterna, men som jag aldrig tröttnar på. Och där och då visste jag att jag skiter i vad kompisarna tycker, det här älskar JAG och det kommer jag lyssna på vad de än tycker. Och nästan alla tyckte han var töntig, en gammal (redan då) alkis, en patetisk figur. Men mitt nya aningen mer självständiga jag struntade i det, och det är nog den enskilde artist jag haft starkast bindning till ända sen dess. Några nya nationalsånger var det ju inte på den här skivan, ett svartare skilsmässoepos får man leta efter (för den som vill leta rekommenderas Dylans Blood on the tracks och Over med Peter Hammill) och den borde nog varit lite svår att ta in för en 15-åring men det funkade för mig.

8. LANDSORTSKÖN
När jag nu kapitulerat inför Ulf Lundell gjorde jag ett återbesök i min fasters skivhylla. Hon hade ju en skiva med den där andre killen, han som Lundell jämfördes med, han som hade gjort den där infantila (tyckte jag då) Born in the USA som jag verkligen hatade (då). Men han som vi också hade på en annan kassett i bilen som jag smyglyssnat på och faktiskt gillat, den där skivan med glada låtar i början och sen svart deression i allt större utsträckning längre fram (The river). Hon hade ju en annan, där han står rakt upp och ner och ser lite bortkommen ut. Jajamensan. Darkness on the edge of town. Herre jesus vilken skiva. Den enda jag faktiskt tiggde till mig att få av min faster att ta hem. Och med, vilket jag insåg några år senare när ja såg honom live på Stockholms stadion, världens bästa liveartist. I mina ögon då. Och då, när jag tänker på livekonserter, går också tankarna till min mormor. Det fanns två sätt att få biljetter till konserter på den tiden. Antingen köade man vid Svala och Söderlund på Hötorget eller så fick man, om man bodde utanför Stockholm, ställa sig i telefonkön för landsorten och hoppas på att det fanns biljetter kvar när man väl kom fram. Men då behövde man en bulvan utanför Stockholm. Jag hade min mormor, ännu en av de fantastiska kvinnorna jag haft omkring mig. Hon bodde i Västerås och var särdeles ointresserad av rockmusik, hon gillade nog mest dansband och andra ”klämmiga bitar” som var de ord hon använde för att beskriva det hon tyckte om. Men hon ställde alltid upp, och fixade biljetter till saker hon inte hade en aning om vad det var. Simple Minds och Peter Gabriel till exempel. När Springsteen skulle spela på Stadion 1988 tog vi det säkra före det osäkra och övernattade på Hötorget själva och ställde mormor i telefonkön. Med lyckat resultat. Vi fick biljetter till dag ett, och hon till dag två. Vet att mina föräldrar tyckte det var vansinne att gå på båda, men så blev det. Och jag fick se världens bästa liveartist två dagar i rad. Och förstod och tog till mig Born in the USA. Det har blivit några gånger sedan dess. Här är min favoritlåt med Bruce, den är av ett lite senare datum men den går rakt in i hjärtat.

9. IN I MYSTIKEN
Det bor som sagt en liten progrockare i mig. Jag hade ju redan lyssnat mycket på Genesis några år vid det här laget (1985), och Pink Floyd, och Moody Blues. Men min djupdykning i den progressiva rocken började på allvar tack vare en musiklektion i skolan det året. Vi hade en vikarie, och han hade med sig två skivor vi fick lyssna på. Och jag blev helt tagen, av musiken, av mystiken, av de fantastiska omslagen, av rösten, av allt. Vi skulle ha samma vikarie på en lektion till senare samma vecka så jag tog mod till mig och frågade om jag fick låna hem och banda av de där två skivorna. Han sa ja, och mitt liv förändrades. Det första som kom ut ur högtalaren på den första av de där två skivorna var det här, och jag ryser fortfarande av det stillsamma ”so here I am once more” varje gång. Nu älskar jag inte alls all progressiv rock, ofta blir den för svår och atonal och ekvilibristisk för sitt eget bästa, jag gillar den nog mest när det finns tydliga melodier som bär upp det mer äventyrliga. Och folk som bara lyssnar på progrock kan vara totalt elitistiska och oförstående till annan musik. Så ska det inte vara. Men när det är så här, då är progrock en riktig njutning för mig.

10. DE STORA GESTERNA
Stadionrock, eller arenarock. Kommer ni ihåg de skällsorden? Betecknade band som U2 och Simple minds, band som gjorde stor musik som var som gjord för att spela på stora arenor. Och som många tyckte var tomma tunnor som ekade. Inte jag. Jag älskade de där banden. Det var ju musik som var gjord för att lyssnas på högt, som gjorde mig glad, som visade på en underbar kraft i musik. U2s framträdande på Live Aid måste fortfarande vara bland de 20 starkaste minuter som framförts på en stadion. Till de band som klassades som stadionrock hörde också det här, som jag blev introducerad till någon gång 1986 och som jag fastnade för direkt. Gitarrer som låter som säckpipor, det var ju helt unikt. Och Stuart Adamson var verkligen en stor låtskrivare och artist. Tyvärr fick hans demoner övertaget och han ändade sitt eget liv 2001. Tragiskt som det alltid är med självmord. Det är svårt att förstå vad som får en människa att ta till den slutliga lösningen. Men den musik han skapade kan ingen ta ifrån varken honom eller oss.

11. SKOTTLAND
I mitt bröst bultar ett blåvitt skotskt hjärta. Vet inte hur det blev så. Men det skotska fotbollslandslaget var tidigt mina favoriter. Trots att de aldrig hade några framgångar. Och det vackra landskapet med sina mystiska karga hedar, berg och sjöar, och de otaliga slottsruinerna från fjärran keltiska dagar spelar nog in. De vänliga människorna. Fåren. Och musiken förstås. En dag 1988 hade Sveriges Television tydligen fem minuter över, för helt oförhappandes mellan två program (troligtvis innan Rapport) skulle de helt plötsligt visa en video. Jaha, spännande kanske? Fem minuter senare var jag helsåld, och vid första möjliga tillfälle därefter rusade jag till Skivbörsen på St Eriksgatan för att kolla efter skivor med dem. Skivbörsen var musikälskarnas mecka i Stockholm på den tiden, deras klassiska illgröna påsar var en vanlig syn på tunnelbanan varje fredag och lördag, de enda dagar de hade öppet. De låg nere i en källare och det var skivor precis överallt, från golv till tak. Sympatiskt nog hade de spelare utställda så man kunde provlyssna hur mycket man ville innan man bestämde sig för att köpa. Där fanns ju deras då senaste skiva, med det poetiska namnet The cutter and The clan, där den där låten i videon fanns med. Och så den här. Som inledde skivan. På gaeliska. Bättre kan det inte bli. Skottland i mitt hjärta. Och en rejält 80-talistisk video bjuder jag på också. Sköna hockeyfrillor!

12. ELECTRIC FOLKLORE
Smaka på den titeln. För en person som mig, som var helt nyfrälst på gränslandet mellan folk- och rockmusik var det en dröm. Från Big country och Runrig hade jag hittat mer, som Waterboys och deras enorma Fisherman’s blues. Och Oysterband, töntigt namn men sagolikt fin musik. Clannad förstås som var stora på den tiden. Rotandet på skivbörserna fortsatte, efter mer i den stilen. Så då hittade jag Electric folklore. Som var en liveskiva, eller kanske en lång EP, eftersom det bara var sex låtar. Lade på den, låt ett. Bang! Jag hade hittat VÄRLDENS BÄSTA BAND. Så det så. Det var mindre folkmusik än jag väntat mig, men så otroligt bra på alla sätt och vis. Det var större än U2, rockigare än Waterboys, de hade groteska frisyrer men spelade som om det var jordens sista dag och de bara skulle visa hur bra de var en sista gång. De bar sina hjärtan utanpå skjortan precis som jag insett att alla de artister jag verkligen berörs av gör, de sliter ut hjärtat och visar upp det i all sin bultande skönhet alldeles oavsett om folk tycker att de går över gränsen till patetik eller inte. Det gör arenarockarna, det gör Phil Collins och Fish, Donnie Munro och Mike Scott, Jackie Leven och Ian McNabb, Lundell och Springsteen och Neil Young och alla de andra jag tycker bäst om. Mike Peters, som sångaren heter, var en otroligt bra frontman, minst lika bra som Bono. Han blev en till av mina hjältar. Vi ska återkomma till honom senare. Men nu vrider vi upp till 11 och rycks med av kraften i den här.

13. BANDET VILL TRÄFFA DIG
Är inte det något man som fan önskar få höra, åtminstone en gång i livet? Det har jag fått. Det var 1990 och i mitt letande efter musik hade jag stött på ett nytt irländskt band som hette The Fat Lady Sings. De hade bara släppt några singlar och nu skulle de faktiskt komma och spela i Stockholm. Dit måste man ju. På den tiden fanns det i Stockholm möjlighet att på något ställe få en egen t-shirt upptryckt medan man väntade, bara man hade en bild med sig. Jag tog omslaget till deras 12”-singel Arclight och fixade en. Stolt i hågen med min nya t-shirt gick jag till konserten med mina kompisar. När vi stod i baren och hängde kommer det fram en person och säger ”hey, the band wants to see you” till gig. Mig? Varför det? De hade sett t-shirten och blivit både förvånade och glada att någon i Stockholm kände till dem. Så vi hängde med dem ett tag och så frågade sångaren Nick Kelly om det var någon särskild låt jag ville höra. Ja, den här, sade jag. Oj, den som vi inte ens tänkt spela idag var svaret. Men de fick ändra sig och gjorde det, och de dedikerade den till mig från scenen. Jag var Stockholms lyckligaste kille och hade fått ett minne för livet. Bandet gjorde bra två skivor, Twist och Johnson, men båda är oumbärliga. Och sångaren Nick Kelly fortsatte solo, först i eget namn och numera under artistnamnet Alien Envoy.

14. PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Nog har ni alla varit med om det någon gång. Hur ni varit någonstans och så kommer det en låt på radion eller från någons spelare som ni aldrig hört förut men ni bara stannar upp och släpper allt, bara lyssnar. Och när den är slut har ni blivit själsligt rikare, uppfyllda av musikens kraft igen. Det hände mig 1990, när jag satt på kontoret på mitt sommarjobb och lyssnade på radion. Då kommer den här, som var helt ny, spelades kanske för första gången någonsin på radion. Vad är det här, vilket skönt intro? Utvecklar sig bra också. Oj, är det svenskt? Vilken mystisk text, vilken unik artist, var kommer han ifrån? Samma eftermiddag sprang jag till Åhlens city och köpte singeln, och sedan dess har det här varit en av mina absoluta favoriter bland de svenska artisterna. 1998 försvann han abrupt ur rampljuset men sedan några år tillbaka gör han musik igen, både som soloartist och med sitt nya band Efterfesten. Två av 2015 års bästa låtar gjorde han; Stjärna i huvudet och Sydpolen.

15. EN NY TID ÄR HÄR
Ni kanske kommer ihåg att det bor en liten progrockare i mig, den där som älskar Genesis och Marillion. På 80-talet fanns det väldigt lite sån musik, symfonirock som kritikerna kallade det för och gemensamt för dem alla var att de hatade det, det var något som katten släpat in och lämnat på hallgolvet 1977 efter att punken dödat den, och där låg den och ruttnade i sina kaftaner och caper sedan dess. Men de första åren på 90-talet händer det något. Det gamla liket vaknar upp igen och rör på sig. En ny våg börjar födas, och bäst och intressantast av alla ställen i hela världen föds den i Sverige. Änglagård (bandet, inte filmen) föds, och från Dalarna kommer Anekdoten med sin mörka domedagsstämning. Roine Stolt från gamla Kaipa börjar skapa progressiv rock igen, med sitt nya band The Flower Kings. Alla de där är fantastiska. Och så fanns ju Landberk förstås. Det band som jag själv gillade allra bäst i den nya vågen. Som det kändes som att vi var en del av. Såg de där banden på klubbar, på udda lokaler i Stockholms förorter, på restauranger. En härlig tid. Och vilken musik de skapade.

16. IN TILL STAN OCH UT IGEN
1994. VM-sommar. Den varmaste någonsin. Jag bor inneboende på Kungsholmen bara ett kort stenkast från Rålambshovsparken där folkmassorna växer för varje match. Vilken sommar! Fyller lägenheten jag bor i med britpop, som jag just upptäckt ett år efter alla andra. Den här låten är den bästa av alla i den genren tycker jag. När VM och sommarjobbet tar slut bestämmer jag mig. Jag ska flytta från stan. Till Örebro av alla ställen. Tror knappt jag satt min fot i den stan förut. Men ett riktigt fast jobb kallar. Och jag börjar nog ledsna lite på Stockholm, känner att ett miljöombyte kan göra gott. Får en lägenhet av det kommunala bostadsbolaget utan att ha sett den. Blir bra tror jag. Men inflyttningsdagen är mitt i veckan, sjukt opraktiskt. Så jag bestämmer med den som för tillfället bor i lägenheten att jag ska komma på lördagen innan. Då går flyttlasset, inte så stort utan ett vanligt släp. Anländer Örebro och rätt adress. Är det någon där för att lämna nyckel? Nej. Ringer och ringer, ingen svarar. Skitstövel. Och bostadsbolaget kan inget göra. Blir till att parkera släpet hos en av mammas väninnor och dra hem till Stockholm igen, för att komma tillbaks på den dag jag får officiellt tillträde. En dålig start. Men faktiskt i princip det enda dåliga med flytten. Har inte ångrat mig en sekund, är fortfarande kvar.

17. I DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Jag jobbar alltså på Statistiska centralbyrån, SCB. Vinner sällan några särskilda sexighetspoäng om man jämför arbetsplatser på t.ex. fester. Men jag är stolt över att jobba där. På en välkomnande inkluderande jämlik arbetsplats där det är lätt att kombinera arbetet med t.ex. att ha små barn. Som ger stora möjligheter om man vill. Och jag är faktiskt otroligt stolt över det vi åstadkommer. Siffror. Fakta. Kunskap. Makt. Det kan tyckas torftigt och fyrkantigt men är faktiskt en oerhört central den i ett samhälle och en demokrati. SCB har ett långvarigt framgångsrikt samarbete med SIDA i att bygga upp statistikverksamhet i utvecklingsländer, eftersom man vet att statistik är så oerhört viktigt för att kunna bygga ett lands infrastruktur. Och fakta och kunskap är det som gör människor upplysta, och upplysta människor bygger bra samhällen. Fakta och kunskap har fällt diktaturer och hindrat uppkomsten av andra. Värt att tänka på när mörkare krafter talar illa om experter eller etablerade media. Fakta kan hindra dumhet och hindras dumhet får vi en bättre värld. Som jag är stolt över att dra mitt lilla strå till.

18. NYA INFLUENSER
I en ny stad, med nya kollegor, med nya vänner, utvecklas man som person. Det gjorde i alla fall jag. Sannolikt till det bättre. Det var spännande år, de där första i Örebro. Tack vare mina nya vänner och kollegor hittade jag också nya musikaliska influenser. Framför allt var det en kollega som sa att vadå, har du inte lyssnat på den här mannen? Hur kan du ha missat honom? Och det kan man ju fråga sig, men det hade jag ju. Missat honom alltså. Först i början av 90-talet upptäckte jag alltså en av de största. Som också är en sån där unik artist, en av de få, som gör precis som han vill, som inte bryr sig om vad varken fans eller skivbolag förväntar sig utan gör precis som han vill. 2003 åkte jag upp till Stockholm när han skulle göra en akustisk konsert. Det pratades vitt och brett om hur fantastiskt det skulle bli när han spelade alla sina klassiker. Jo tjena, tänkte jag. Det kommer han ju inte göra. Han har nåt annat i bakfickan. Och det hade han ju. Ett nytt album, som vi fick premiären på, över en timme helt ohörd musik, och så några gamla låtar som kort extra bonus. Tidningarna rasade, det var väl ett plus och en överkorsad geting, men jag älskade det. Det var den sanne Neil. För några veckor sedan var han i Dalhalla. Jag var tyvärr inte där. Och tror ni inte gubbtjyven klämmer ur sig inte bara en 20-minuters Cortez the killer utan också den här, som jag då missade. Typiskt.

19. FÖRBJUDEN KÄRLEK
I slutet av 90-talet träffade jag kvinnan i mitt liv. Efter att ha jobbat ganska nära varandra något år var det som de säger något som klickade till och så blev vi tillsammans. Det var bara ett problem. Hon var sambo och hade två barn. Det blev en underlig tid. Samtidigt som man är förälskad bidrar man till att bryta upp ett förhållande. Tack och lov löste allt sig perfekt, och hennes f.d. sambo och hans fru är några av våra allra bästa vänner. Och tjejerna har varit vissa dagar hos oss och vissa hos dem, inga fasta veckor utan efter vad som passat bäst varje vecka. Vilket tydligen sticker i ögonen på en del, så ska det ju inte vara tydligen. Men för oss är det tack och lov så. Jag har tre barn, även om jag bara är biologisk far till ett av dem, men det skiter jag i, jag gör inte skillnad. Inte tjejerna heller, de har fyra föräldrar. Och jag tycker man ska uppmuntra kärleken närhelst den slår till. Det finns så många som ogillar kärlek av olika slag, mellan personer som är för gamla eller av samma kön eller av olika kulturer. Bullshit säger jag. Låt all kärlek spira! Det är Stockholm pride den här veckan, hissa regnbågsflaggan högt och låt den vaja fritt! Min älskade fru gillar inte riktigt samma musik som jag, men några av hennes favoriter som jag också tycker mycket om är Prince och Stevie Wonder och Mauro Scocco och Peter Lemarc. Och några av mina favoriter har hon tagit till sig, som Mike Peters, Jackie Leven och The Waterboys. Och så den här killen, i mina ögon 2000-talets Bob Dylan, ett geni i vår tid.

20. DÖDEN
2016 har varit ett ungt år, många hjältar har fallit bort. Lemmy, Freddie Wadling, Olle Ljungström, David Bowie, Keith Emerson och Prince för att nämna någon. Men faktum är att inget av dessa tagit lika hårt på mig som när den här artisten gick bort ganska oväntat 2011. Det var den där cancern igen, den som tar så obarmhärtigt, både kändisar och oss vanliga dödliga. Jackie Leven var en artist som med sina verk och sina sånger fick en att tro att man kände honom, även om man aldrig träffat honom. En man fylld av historier och humor, en stor man. I flera bemärkelser. En gång i samband med ett skivsläpp och det skulle ta promotionbilder fick han frågan om han inte skulle ta och gå ner lite i vikt. Hans svar var obetalbart: ”I’m a hero. Heroes can be any size!”

21. HJÄLTAR, FINNS DOM?
Jag har egentligen inga riktiga idoler, förutom en man. Han heter Mike Peters och är sångare i The Alarm. Och han är en överlevare. 1995 fick han sitt första cancerbesked, en lymfcancer som han lyckades besegra, tillfälligt. 2005 fick han cancer igen, nu kronisk leukemi. Men det fick inte honom att ge upp. I stället startade han en stiftelse, Love hope strength foundation, som samlar in pengar till cancerforskning och cancervåden i Wales, och som med sitt arbete på evenemang och konserter runt om i världen uppmanar människor att ”get on the list” som tänkbara benmärgsdonatorer. Detta har lett till att ett stort antal människor fått hjälp de annars inte kunde ha fått. Mike är en outtröttlig människa med ständigt nya projekt på gång. Han tar med människor på bergsklättringar i Wales, Skottland, Afrika och Himalaya, eftersom han jämför att ha cancer med en bergsbestigning. Hans årliga The Gathering i Wales är en fantastisk mötesplats för fans från hela världen som kommer för att se honom spela både solo och med The Alarm. 2014 var jag och min fru där för första gången, och blev helt sålda, så nästa år åker vi dit igen, tredje gången för oss och evenemangets 25-årsjubileum. Man får hoppas att Mikes hälsa håller bara. 2015 fick han beskedet att han blivit allergisk mot den cancermedicin som hållit honom igång de senaste tio åren. Men tack vare bl.a. det som hans egen stiftelse bidragit med har han fått en ny medicin, en experimentell, som tack och lov verkar fungera bra. Mike är också en synnerligen aktiv artist trots sitt hälsotillstånd. Han gör säkert 100 konserter om året. Han spelar på pyttesmå ställen men spelar som om det vore Wembley Stadium varje kväll. Och han har alltid tid för fansen efteråt. Jag har träffat honom några gånger vid det här laget och han är verkligen en imponerande person på alla plan. Trots alla fans han träffar känner han igen mig varje gång, bara en sån sak, Här är en inspelning jag håller högt, en specialinspelning med dedikation till mig.

22. STILL BURNING
Det börjar närma sig slutet på min dag, men jag ger mig inte riktigt än. Inte mina mest älskade artister heller verkar det som, en del är borta nu men många av de som är kvar är verkligen still going strong. Och en del av dem gör verkligen musik som är lika stark som när de var som störst rent kommersiellt. Det här är ett exempel. Sannolikt min absoluta favoritlåt från de senaste 10 åren (OK, Sounds that can’t be made med Marillion ligger nära men den här är nog ändå lite lite vassare). Såg dem på Nalen i Stockholm förra året och det var bortom bra, vilket otroligt band han hade samlat ihop, Mike Scott.

23. VAD GÖR VI NU, DU OCH JAG MED VARANN
Ja, vad gör man vid den punkt i livet när barnen flugit ut och man själv sitter kvar. Finns glöden kvar i förhållandet eller har allt försvunnit i vardagens slit, arbete och amorteringar? Hur blir man sen gamla tillsammans? Och får man bli det på det perfekta sätt man gärna föreställer sig att det ska bli, eller kommer sjukdomar och krämpor i vägen? Och sist av allt kommer döden, den oundvikliga. Det stora svarta, det obegripliga. Finns det något efter eller är det bara slut? Stora frågor, och frågor man kan grubbla ordentligt över, särskilt när man ser vänner, släktingar och kollegor gå isär, drabbas av sjukdomar och t.o.m. gå bort i parti och minut. Då fäster den här låten totalt, det skrivs ju inte så mycket musik om de här frågorna direkt. Det är ungdom och kärlek, både lycklig och olycklig, som gäller. Men Ulf han vågar tackla även dessa ämnen. Tack och lov är jag och min fru just nu inte i närheten av ett uppbrott, så jag tror vi tänker hissa Jolly Roger och sätta segel och gå upp mot vinden, mot nya äventyr. Tillsammans. Och jag som inte ens gillar att segla. Men för henne skulle jag göra det, livet ut.

24. EPILOG
Jag stannar här. Min dag är slut, tack för att ni följt den. Hoppas ni funnit en låt eller två att ta med er på er vidare färd genom livet. Det har varit en ära att få vara sommarpratare, något jag kommer bära med mig länge. Nu ska jag fira med ett glas bubbel, det är faktiskt lite urlakande att lämna ut sig själv så här. Men jag är överväldigad av all positiv feedback, ni är fantastiska. Återigen ett stort TACK!!!

1.
The låt of the day och sommarpratning. Jag har haft ganska många ideer. Den första var att konstant ljuga, att berätta skrönor om Sala som inte var sanna men underhållande och så oförargliga så att alla från stan skulle le snett och nicka långsamt och finurligt, medan de som inte känner till hembyggden skulle snegla på varandra och försöka avgöra den vägen ifall det skarvades eller inte med sanningen. Som när det lokala indiebandet Sad FC var en hårsmån från att bli förband till Oasis 1996 efter en hype i NME. Ola, trummisen, berättade att de var nära att få med Silvervallens IP på turneschemat men att de inte fick tillstånd av kommunen eftersom det krockade med Möklintaveckan. Sad FC glömdes bort och lika bra var väl det och istället fick The Soundtrack Of Our Lives värma upp, och det blev Sjöhistoriska i Stockholm istället. Ebbot et al öppnade med den här: https://www.youtube.com/watch?v=gHPQHxDo1qE Det här är den första postningen

2.
Mitt liv är inte så intressant så det är värt att genomgående skriva om det. Den livsvisdom jag tillägnat mig är inte min utan är stulen, snodd, lånad och kopierad. Det blir enklast så. Det ger en mer tid att leva och mindre tid att planera. Andra får göra DIY och original från grunden som Ernst Kirchsteiger i sina liv, men jag vill har inte den tiden. Jag behöver plats för hundar, böcker pop, serietidningar, mat, sex och allt det vad det kan vara för viktigt just nu.
En gång i tiden ville jag bli präst och jag hade en ide om att just min livsvisdom skulle hjälpa en massa människor. Det var en behaglig tanke även om den inte var helt korrekt. Jag läste i vart fall tjocka böcker om religion, filosofi, sociologi och en del annat, och lyckades ha en hel del kul och en försvarlig mängd lidande tills jag inte skulle bli präst längre. Då reste jag, hamnade i Skottland och Göteborg och hade konstant hemlängtan tills jag kom in på psykologprogrammet och det blev fler tjocka böcker. Det är dock inte i böckerna som jag stal livsvisdom ur utan den kommer från pop. En av de klokare jag sprungit på är Regina Spektor.
Everyone knows
it´s going to hurt
But at least we´ll get hurt trying.
Det var när jag hörde det här som jag begrep Nietzsche, och därför måste Regina vara den större filosofen av de båda.

3.
Nu bor jag i Göteborg, i en lagom liten lägenhet med balkong. På golvet samlas tussar av hundhår och i soffan ligger Pluto, en röd irländsk setter. Vi har ett fint liv ihop. Pluto är rädd för spårvagnar och människor med rollatorer. Jag är rädd för att Pluto ska hoppa och skrämma hundrädda tanten två våningar ner. Vad den hundrädda tanten är rädd för vet jag inte men jag tror hon har större rädslor förutom den hon har för Pluto.
Innan jag flyttade dit jag bor nu var jag gift och bodde i en annan del av staden. Då var jag rädd för att inte få några barn. Jag var rädd för att inte få några barn för att jag var rädd att bli ensam när jag blev gammal, för att inte ha någon som hälsar på mig. Jag och min dåvarande partner gjorde allt det där människor gör för att få barn och bitvis var jag desperat. Hade vi fått barn hade jag varit rädd för att något hemskt skulle hända på samma sätt som att jag var rädd de gånger som graviditetstesterna visade positivt för att graviditeten skulle avbrytas. Innan dess var jag rädd för att inte hitta någon som älskade mig och rädd för att inte få något bra jobb och innan det rädd att inte få jobb.
Pluto ligger på golvet och drömmer. Svansen slår sakta mot golvet och jag har ett bra liv och jag funderar på vad jag kommer vara rädd för i morgon. Den kan vara något helt annat än vad jag är rädd för idag. Det är skönt och förutsägbart att veta att jag kommer ha kvar min rädsla resten av mitt liv så jag kan ta med mig min rädsla och lyssna på livet. Det har Tomas lovat, och den här sången är till mig.

4.
Förra våren såg jag Nick Cave. Det var en trist konsertsal som var alldeles för modern och långt ifrån en skitig rökig hak med ölkladd under sulorna. Vi som var där var också ljusår från the Birthday Party, men det gjorde inget. Nick Cave and The Bad Seds tog hand om oss. Det var bombastiskt, demoniskt lyssnade vi och dyrkade predikanten. Ni som känner Nick Cave vet hur det brukar skrivas om honom i recensioner. Precis så var det.
Det finns inget genuint i Nick Cave och allt är stulet. Idag finns berättelsen om att det är det genuina som är det vi vill ha, det som är på riktigt, och att det konstgjorda, det nya, det artificiella är det som är fel och skadligt. Nick Cave berättar en annan historia och den är viktig för att den sann. Det konstgjorda och artificiella kommer någonstans ifrån, den har i sig en historia, guldringarna på hans fingrar är referenser, lika så det flottiga bakåtkammade håret, kostymen, glittret på kavajslaget. Vi kanske kallar det klassiskt och tidlöst men det är lögn eftersom det har funnits en tid då det inte var tidlöst. Det fanns en tid innan det ens fanns, så hur kan det då vara evigt?
Jag vill slå ett slag för det oäkta eftersom det är mer ärligt än det som påstås vara genuint, och jag vill göra det med den smöriga, lätt falskt insjunga In The Ghetto, som i original med Elvis inte heller är ett original utan en godspelldänga som ingen minns. Den är i sin tur är ett hopkok av saker allt möjligt. Det gör det inte sämre. Tvärt om.

5.
I mitt nästa liv ska jag bli Ron Sexsmith bara för att få sitta mittemot Ane Brun under en kväll, Vi ska överösa varandra med kärleksförklaringar. Vi kommer vara berusade på cava, det kommer se ut som på Puta Madre på magasinsgatan fast ännu coolare, ännu mer boudoir och bordello och efter det så kan jag dö nöjd. Det hade nog varit fint att få ännu fler dagar som Ron Sexsmith fast de hade ändå varit bonus.
När jag var lite över tjugo åkte jag och två vänner från gymnasiet på kryssning till Helsingfors eller Åbo, osäkert, och ointressant vilket. Vi åt buffé, vi drack avslagen öl och kolsyrat rödvin. Ingen av oss blev nämnvärt berusande, på sin höjd vad min mor skulle kalla ”niceley decorated”. Vi pratade om framtid och rädslor och när det hade blivit natt hamnade vi bland unga människor precis som oss. En kombination av sömndeprevation, dålig klubbmusik och den avslagna ölen gjorde att jag inte helt minns hur men att jag lärde känna en fantastisk människa. På något sätt blev vi förälskade över språkbarriärer. Vi kysstes aldrig, det var liksom inte den typen av åtrå, utan mer den där sorten där man sitter nära varandra i en ölstinkande trappa, ser varandra i ögonen och lova att alltid hålla kontakten, snarare än åtrån som handlar om att slita av varandra kläder i en hytt och ha umgänge under samtycke av varandra utan att invänta samtycket av hyttgrannar.
Det var vackert och fint och jag minns fortfarande inte vad hon hette. Minnet är som minnet av en film där bara några fragment har fastnat i huvudet, och det såg lite ut som det här.

6.
Ett av värdens bästa rockband hette Madrugada. Det är spanska och betyder morgon eller gryning men det ska vi inte låta lura oss av. Olsobandet Madrugada är mörka jeans, svarta korta läderjackor, och sned lugg som döljer en blick av vemodigt och fåfängt spelat lidande, precis så som vi vill ha det. Den norska musikscenen kommer aldrig till Sverige vilket gör den till en perfekt miljö för människor med indieambitioner. Det spelar ingen roll vad du tar från den norska scenen och pratar om, ingen har hört talas om det och alla kommer bli imponerade så länge du inte nämner Emilia och A-ha. Jag kan alltså påstå både att Madrugada är världens bästa rockband och vara säker på att du som läser inte hört talats om de och jag kommer inte att riskera bli ifrågasatt. Du hör vilken dröm det är för en kallenderpundande, överårig indiekid som jag. Madrugada blir ännu bättre eftersom de inte finns. De la ner 2008, och kan inte återförenas för att gitarristen Robert Bruås dog. Som om det inte vore nog att allt det gjort låter som den perfekta låten i en Quentin Tarantino film.
En av de få som har mer prestige än jag när det kommer till band, musik och indie gav mig ett förtroende jag med lätthet och utan betänkligheter tänker bryta. Det här är människan som ändrade åsikt om Twilightserien när filmmusiken kom. Hur gick det att avsky något med ett så indiekreddigt soundtrack? Det här är hon som går runt i klafsvåta tygskor i Göteborgsregn året runt, har recenserat fler osignade band för Gaffa än vad jag har promosinglar och har sett samtliga Vues Sverigespelningar (tre stycken). Det är en konnässör och snobb vi pratar om nu, en av de allra finaste. Jag håller henne kär.
På väg från jobbet hade hon som vanligt passerat Pusteriksbiljetter när hon gick mot esperantoplatsen. Eftersom hon har stenkoll på alla spelningar som är i Göteborg med en tjugomils radie brukar affischerna inte ägnas någon större uppmärksamhet. Vad finns det där att se som hon ändå inte vetat om i några veckor? Av någon anledning gled blicken in genom fönstret, och i glipan mellan två affischer i fönstret, Coldplays arenaspektakel på Ullevi och anslaget för Summerburst glowstickorgie på scandinavium registrerade ögat ett litet anslag inne på den mörka väggen som fick hjärtat att stanna och pulsen att skena. Madrugada. Trädgårdsföreningen av alla ställen och samma kväll. Madrugada. Ikväll och hon hade ingen aning. När vi senare samma kväll träffades beskrev hon det som att det var samma känsla som att få näsblod, samma smak av järn i munnen som att få en tand avslagen och samma elektriska chock i armar och nervsystem som gör att allt noteras och att inget känns. Med högerhanden smsade hon och ställde in planen för kvällen som hon haft sedan länge. Med vänster öppnade hon dörren. Extra hård som kompensation för att ha missat återförenandet pekade hon på affischen och visade att hon ville ha två biljetter. Visakort och kod. Hon trodde inte det var sant när hon fick biljetterna i sin hand, hon skulle få se Madrugada som varit döda i åtta år.
Det var inte sant, hennes ögon hade ljugit för henne. Det var två biljetter till Meshuggah hon hade i sin hand. Det kan ha varit ett straff för hennes högmod och arrogans av en god och rättvis högre makt. Jag tröstade henne vid Trädgårdsföreningens bar och inne från konsertlokalen lät det inte såhär.

7.
Premissen med pratningar som den här är ju att berätta vem man är, vilken historia som bärs med, hur den formuleras, bitterheten, sorger, triumfer och lyckor, allt för att kunna spåra något av en människan natur. Gillar jag den här personens eller är det en dålig människa som jag inte ska tycka om? Är det en sympatisk och värd att älska eller inte? För att inte komma med några besvikelser vill jag först reda ut några saker.
För det första har jag inte någon aning om vem jag innerst inne är, det brukar variera och det där med att hitta ett mönster har jag slutat att göra för långe sedan. Det tog ändå bara en massa onödig tid. En kvalificerad gissning är att min personlighet, precis som alla andras, är ett enda huller om buller av allt. Jag är inte på något sätt unik.
För det andra, det där med att vara sympatisk och värd att älskas hör inte ihop, jag har levt i fyrtiotre år och lite till och jag trodde länge att det var så eftersom att det var så jag blev lärd att människor skulle se ut. Jag har dock inte hittat några data som stöder att det skulle vara så. Däremot har jag träffat och älskat mängder av människor, både sympatiska och osympatiska, goda och onda. Det finns andra som passerat mitt liv som jag avskytt och de har också varit goda som onda och haft hjärtan av guld, plåt, lump och vad nu det finns för material som hjärtan kommer i. Det finns inget som helst samband med att vara värd att älskas, vara älskad och att vara en god människa.
Det här är en disclaimer, du kommer inte att veta vem jag är efter idag, och du kanske inte tycker om mig. Det kan till och med vara så att du kommer på att jag är en självgod, orättvis och lögnaktig människa. Det jag gör är att jag spelar pop. Pop är viktigt och pop ska det vara svårt att sitta still när man hör. Ifall du inte kan sitta still, så kanske du är som jag, du kanske också är självgod, orättvis och lögnaktig. I så fall borde vi ses och gå på klubb. I så fall borde vi dansa till det här.
En sedelärande sång som berättar hur det kan gå när ingen håller rätt på småsyskon, om att de kan frästas av singelbaksidor och bootlegs, av band ingen annan känner till och hur illa det kan gå. Min storebror hade ingen aning om att det som började med en LP med Elton John, snabbt ballade ur via importsinglar med Eurythmics, och detta innan jag ens slutat högstadiet. När kamraterna köpte Fine Young Cannibals och Lili och Sussie under klassresan i nian till Stockholm bar jag obstinat hem Tant Struls Amazon, som jag köpte endast för att namnet var coolt. Jag hade aldrig hört dom och berättade hela bussresan hem att det här var den bästa musiken som någonsin hade gjorts. Hur kunde det vara dåligt med det namnet, och det skivomslaget? Naturligtvis hade jag rätt. Nu som fyrtioåring köper jag vinyl på konserter som jag ber artisterna signera med fula ord. Kristoffer Åström skrev ”Kapitalet”, och Anja Brigell signerade rätt och slätt med ”Kuken”. Hade Art Brutes sedelärande historia funnits tillgänglig för min bror hade allt detta naturligtvis aldrig behövt hända.

8.
Under en period i mitt liv knarkade jag Ulf Lundell. Det var inte helt sunt. Tänk er Pokemon Go med rutig skjorta och lössnus. Gotta Catch em all. Alla skivor skulle has, alla låtar skulle tas ut på gitarr och plågas på efterfester. Bootlegs skulle köpas. Framförallt skulle livsvisdomen spridas. Det fanns alltid ett eller fler Ulf Lundell citat som kunde få världen att bli begriplig. Ulf Lundell lärde mig om kvinnor. Det gick åt helvete så klart, och jag blev nog inte ordentligt kysst föräns jag var en bra bit över tjugofem. Skyll mig själv, vad hade jag väntat mig? Det finns inga som helst förmildrande omständigheter, för det här var 1994 och Pulp, Popsicle och Elastica fanns på MTV.
Texterna kunde jag utantill och tillsammans med Martin, en av mina äldsta vänner hittade vi meningen med livet och vilka män vi var ämnade att bli. Vi torkade och smulade sönder Ulf Lundell på stanniolpapper och värmde med en tänkare under och drog in ångorna. Det är i iallafall så vi beskriver det såhär i efterhand. Det gick över för oss, först för Martin. En dag kom han med en Bob Hund skiva, och det var något i hans blick som hade gått sönder och som inte kunde lagas. Han satte på den här och då brast något för mig också. Drömmen om något som inte fanns knäcktes sönder, och kvar var det där sårbara huller om bullret som är en människa. Tack Martin, yngst av fem syskon och det var med den här han upptäckte rock and roll.

9.
När livet inte är värt att leva längre gäller det att ha en plan, annars blir planen att sluta leva. Det är en dålig plan när den misslyckas och katastrofal när den lyckas så det gäller att tänka efter före.
När mitt liv inte värt att leva längre kommer jag att sälja allt som som går att sälja på två veckor. Böcker, kastruller, sällskapsspel, möbler. Bilen ska jag lämna tillbaka och bostaden får hitta en annan människa som bor. Det som är kvar efter två veckor lämnar jag till de som vill ha och resten får tippen. En ryggsäck med mackor till mig och mat till min hund och vi tar Öresundståget genom Halland, förbi Skåne och kliver inte av förens tåget stannar i Köpenhamn och då är vi framme.
När livet inte är värt att leva längre tänker jag inte dö utan flytta till Köpenhamn. För många tycks det kanske lite futtigt och fantasilöst men för en människa som inte tycker om att resa är det faktiskt längre bort än ett dödsrike. Dessutom är ju danska ganska enkelt att förstå om man bara ger det lite tid. Vad pratar de ens för språk i dödsriket? I Danmark finns Facebook och att de tar Visakort i de flesta affärer och ingen av de jag lämnar bakom mig kommer bli arg och skälla ut mig. De som vill kan sätta sig på ett Öresundståg och hälsa på. En del kommer tycka jag är feg och ungefär lika många kommer säga att jag är modig så det kommer balansera ut sig. De flesta kommer dock att glömma mig och det kommer inte tvinga någon att minnas mig varje år med blommor. Det kommer fortfarande gå att klicka grattis på födelsedagen och se mina instagrambilder.
Jag och Pluto kommer hitta en lägenhet ganska centralt med balkong, inte allt för högt upp. Pluto kommer vara gammal och inte orka så många trappor. Hans röda ansikte kommer vara mer grått, och jag kommer inte ha mörkt hår med stänk av silver utan silverhår med samma mjuka lockar. Jag har min farfars hår, tjockt och ostyrigt med egen vilja som inte ens lät sig kuvas när resten av farfar hade gett upp och väntade på sitt sista andetag. Jag och Pluto kommer gå långsamt och kissa på lyktstolpar i Vesterbro, vila oss på ett kafé med smörrebröd och vatten och öl innan vi går hem. De som bor där kommer prata om mig som den magra svenska farbrorn i tweed och den snälla vackra hunden som går omkring med något i munnen, ölburk, pinne eller borttappad vante. Vi kommer vara lyckliga och våra liv kommer ha mening. Ibland kommer Joakim Thåström och hälsar på, men han stannar aldrig länge. Han kallar mig för Ole Jastrup och vill att vi dricker öl en kväll i Christiania eller på Studiestraede.
Jag brukar tänka på Köpenhamn när livet känns orättvist, hårt eller bara meningslöst och fråga mig om det är nu det är dax. Hitintills har det inte varit det, vi får se hur det blir i morgon.

10.
Jag tar pop på stort alvar. Pop ger oss möjlighet som konstform att prova att vara andra människor för en stund, att prova andra livsförutsättningar, andra känslor andra möjligheter och andra begränsningar. Vi behöver inte tycka om allt vi provar, det är fortfarande en nyttig erfarenhet att prova och se om vi förstår och efter det funderar ifall det är något vi vill stå för. Bra konst berör, det betyder inte att den är bekväm. Det behöver inte ens vara seriös och en poplåt är sällan längre än tre och en halv minut. Jag har inget emot böcker, jag läser gärna men en snabb högoktanig dos av någon annans verklighet så väljer jag pop.
Var annars skulle vi kunna få vara med om en firmafest som helt ballar ur utan att det kostar oss pengar, huvudvärk, löneavdrag, anseende och självbild? Vi behöver inte ens vara där, vi klickar på länken nedan och så har vi alla fördelar och inget av priset och vi kommer ut på andra sidan med en viktig lärdom – när någon ropar ”Bärs till alla” är det kört för alla.

11.
Jag har en återkommande dröm, den har alltid funnits där så länge jag kan minnas och när jag börjar glömma bort den kommer den alltid förr eller senare. Detaljerna varierar men det är alltid samma historia.
Det börjar med en uppgift, något jag vill göra, men kanske inte behöver. Ibland för att det är en viktig sak, något som gör att jag blir den människa jag vill vara. Andra gånger är det av njutning, något jag älskar och något som kan få bli det sista jag gör. Här börjar drömmen. Det är premissen.
Den andra delen är att jag stöter på hinder. Små hinder, bagateller som är enkla att hoppa över eller springa runt. Någon som försöker grabba tag i mig när jag springer eller tynger som hängs på mig. Skuld som läggs på, rädslor för att misslyckas, hån skam. Hindren växer. Hot om fysiskt våld, hot om bestraffning. Vetskap om att det är fel, vetskap om att om jag gör det kommer det få konsekvenser. Jag kommer bli jagad, jag kommer bli uppsök och ifall jag fortsätter fullföljer uppgiften kommer det med ett pris jag kommer att få betala länge.
Slutet är alltid samma. Det är vid ett kritiskt skede där jag har att välja att vända om utan risk eller chansa, få njutningen eller rädda värden eller vara en skinande fantastisk människa med ära och allt som tillkommer uppgiften. Många gånger är det ett stup som jag ska kasta mig över och landa på andra sidan och lyckas eller störta ner och missa allt. När jag står där är det självklart att jag inte kommer att klara av det, att det är galenskap att befinna sig där jag är och att kasta sig ut är helt otänkbart. Det är inget alternativ på utgångarna. En blick ner för stupet och det kittlar i magen. Så gör jag det. Jag går bakåt och tar sats, sedan springer allt vad jag kan. När marken tar slut tar jag språnget. Bröstet fylls med närvaro och mina nerver i bröstkorgen exploderar i panik innan tyngdlagen tar hand om min kropp och drar mig neråt. Det går fort och jag faller fritt mot marken precis som jag visste att jag skulle göra. Allt går åt helvete och det går precis så illa som jag befarat innan hoppet. Det allra sista som händer innan drömmer är över är att jag reser på mig i den mån jag kan och en tanke är klar i mitt huvud mitt i all smärta och förnedring och mitt i mitt misslyckande. Det här måste jag göra igen.

12.
Under tiden som jag läste religionskunskap och var bestämd på att jag skulle vara präst i ett liv efter examen hände det sig att en mycket märklig avhandling publicerades på fakulteten. Ämnet var religionsfilosofi och frågeställningen som behandlades i knappt 200 sidor var om det var meningsfullt att tro på gud även om det skulle finnas ett orubbligt bevis på att gud inte existerade. Slutsatsen var att det rimligtvis borde vara meningsfullt, avhandlingen gick igenom inte utan ganska kraftfull kritik. Vetenskapen var inte enig i frågan.
Charles Bukowski, uppmanar oss att hitta vad vi älskar, och låta det döda oss. Charles Bukowski dog av blodcancer och jag är osäker på om han lyckades leva upp till sin egen standard, men oavsett så är den en bra standard. Jag kan tänka mig att dö av popmusik, av vänner, hundar, solsken, en kopp gott kaffe en förmiddag, av att se ett överraskande bra band på en festival eller stekt halloumi.
Friedrich Nietzsche hade ett liknande sätt. Han sa, tänk dig att en demon dyker upp från ingenstans och loopar det du gör exakt nu i evigheters evigheter. Kommer du att förbanna demonen eller kommer du tacksamt sjunka ner på knä och tacka demonen? Om du förbannar demonen så gör du fel sak just nu, om du förbannar demonen så gör du nog något just nu som du inte vill, som du ångrar. Gör inte det.
The Kills är uppenbarligen Bukowskis sida i frågan, och jag är helt klart på The Kills sida. Hur kan man inte vara det när de erbjuder att avsluta en sommarpratning med världens snyggaste begravningståg.

Epilog, eller kanske encore.
Tack för idag, det har varit roligt att skriva för er, utmanande och läskigt, på det bra sättet. Jag tycker om att skriva och det är sällan jag har någon att skriva för mer än några få skrivarvänner som jag känner och har förtroende för. Vi skriver och läser för varandra. Vi när varandras skrivardrömmar.
Det finns en hel del jag inte har skrivit om, och jag har försökt att hålla mig på behörigt avstånd från samtiden, men den gör sig påmind. En hel del bra viktiga saker är kvar i antecklingsblock och behöver vara där för att mogna.
Jag har blivit glad av kommentarer och pepprop och gillningar. Det känns fint. Jag kommer att må gått av det här ett bra tag framöver. Fortsättnignsvis kommer det postas en och annan besynnerlig låt of the day från yttre majorna.
…
Tänk dig att du glömmer bort att skivan är slut. Sitt bara tyst och njut av det som blev kvar av musiken och låt det jag berättat få sjunka in i sina rätta fack. Lögnerna, skrytet, svek, visdomen, det fula vackra och allt vad det nu är. Sitt bara stilla så och försök föreställd dig hur min hund ser egentligen ser ut. Låt tankarna driva iväg till det som är viktigt i ditt liv så som tankar gör när de får fritt utrymme. Sitt så i exakt 18 minuter och sedan klickar du igång nästa länk. Det här är det hemliga bonusspåret och det kan vara så att du kommer att älska det lika mycket som jag, att det får dig och börja gråta och att du behöver jaga rätt på en vän som kan översätta från finska till svenska så att du förstår det vackra och inte bara anar det. Det kan också vara så att ljudet påminner dig att du är sen till tvättstugan så du stänger av och går och sedan glömmer du mig och mitt prat.

1. Då har alltså turen kommit till mig att sommarprata här i The Låt Of the Day. Då merparten av er inte har en susning om vem jag är bjuder jag på en kort introduktion. Jag är Linda. 41 år. Västeråsbo född i Skultuna. Sambo, dotter och syster. Kattmamma till fyra vita, håriga. Sportnörd och bokmal.
Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt tveksam när Mäster Magnus kom med sin förfrågan. En allmän blygsel, jantelagen, en känsla av att bedömmas av andra fick magen att ila och handflatorna att svettas. Jag insåg dock snart att ett bättre forum att våga trotsa min rädsla och att utmana mig själv än i denna vänliga och tillmötesgående grupp kommer jag nog aldrig att hitta, så här kommer det. Jag kommer under denna dag att med hjälp av ord och musik dela med mig av små anekdoter ur mitt liv.
Välkomna till min dag.

Då jag strax ska ge mig iväg för att fånga lite sol på Rocklundas utegym kommer inlägg 2 per omgående. Ses om ett par timmar igen.
2. Mina föräldrar har alltid haft någon slags musik i bakgrunden av livet. Mamma spelade gärna sextiotalsmusik och pappa mixade Elvis och Johnny Cash med dansband. Dansband. Denna vackra, ursvenska företeelse. Det var framförallt under alla bilfärder med familjen vi utbildades i dess skönhet. Flamingokvintetten, Schytts och Matz Bladhs varvades med Ingemar Nordströms femhundrafemtioelfte Saxparty. Alltid på kassett. Än idag kan nästan känna lukten av barndomens gamla Opel Kadett när jag hör Christer Sjögrens hemtama, trygga stämma. För något år sedan upptäckte jag att pappas gamla hjältar Jigs fanns på Spotify och det var med skräckblandad förtjusning jag insåg att jag fortfarande kunde sjunga med i låtar som Robot Romeo och Hallå du gamle indian.
Innan VHS blev standard i var mans hem hade vi en Betamax, och till den hörde en stor samling Elvisfilmer. Mina favoriter var Fun in Acapulco och Paradise, Hawaiian Style. Jag såg dem om och om igen, genom barndomens okritiska ögon, . Tyckte de var fantastiska. Allt var färggrant och exotiskt och Elvis var ju så vacker. Han var min första stora idol och kärlek. Det brukar ju debatteras huruvida smala eller tjocka Elvis var bäst. Själv skulle jag vilja slå ett slag för semi-tjocka Elvis. Semi-tjocka Elvis hade fått pondus och det självförtroende som krävdes för att han skulle spela de låtar han själv älskade. Det gav en helt annan genuinitet och trovärdighet till framförandena. Samtidigt var han fortfarande i tillräckligt fin form för att fortfarande minnas ord och orka sjunga. Vi har ju alla sett bilder av en Elvis i slutet av karriären som med dimmig blick mumlar och skrattar sig igenom framträdanden.
Tydligen tror 20% av alla amerikaner att Elvis fortfarande lever. Jag erkänner att jag attraheras av tanken på att han lever vidare någonstans i anonymitetens förlåtande famn.

3. Jag fick min allra första egna LP av mina föräldrar när jag var nio år. Året var 1984 och skivan var The Pinks ”Linda Linda”. Den var inget jag nämnt eller önskat mig men jag tror de tyckte det var kul att vi delade namn, skivan och jag. Tyvärr var The Pinks inte riktigt gruppen som gjorde det för mig, även om jag plikttroget lyssnade igenom skivan flertalet gånger. Vi var tre syskon hemma i villan och på den tiden visade syskonen ett betydligt större intresse för musik än jag. Från brorsans rum hördes Udos enerverande varning för den ”hajsnabba” mördaren tjugotalet gånger om dagen och syrran och Alphaville funderade kring den eviga ungdomen. Själv valde jag aldrig sida i den klassiska frågeställningen; synthare eller hårdrockare. Ingen av dessa genrer kändes hemma för mig. Den elektroniska synthen var för konstlad och uppstyrd och jag var aldrig tillräckligt hård för hårdrock. Det enda band jag minns att jag lyssnade kontinuerligt på under den här tiden var The Cure och det gjorde jag nog egentligen mest för att min bästis gjorde det. Jag brukade istället sitta parkerad vid radion klockan 15 varje lördag för att höra Tracks, alltid med fingret redo på inspelningsknappen ifall något guldkorn skulle dyka upp. Jag undrar hur många låtar Kaj Kindvall har besudlat med sitt eviga pratande på fel ställen?!
Mina egna musikaliska utsvävningar bestod av att jag sjöng i Mariakören varje söndag. Inte den prisbelönta, tillhörande Västerås domkyrka, utan en mer lokal variant, ledd av skolans musiklärare. Jag älskade det och drog mig inte för att sjunga solo på lucia och skolavslutningar. Det var först i vuxen ålder jag insåg att jag faktiskt inte har mycket sångröst att tala om så numer begränsar jag mina sångövningar till hemmet. Allt till sambons förtjusning. Jag fick spela in en låt en gång. En sån där möhippegrej ni vet. När låten sedan spelades upp på bröllopet så låg samtliga gäster dubbelvikta i skratt. Där har ni en hint om vad sambon får utstå.

4. Jag minns första dagen jag steg in i Rudbeckianska Gymnasiets Ljushall. Året var 1991. Jag hade levt en ganska skyddad tillvaro i Skultuna. Samma lilla skara vänner sedan barnsben, brodern och systern. Spelat fotboll, innebandy och pysslat med mina hästar. Jag hade testat alkohol en gång i åttan men spytt en hel dag efter och kommit fram till att det inte var något för mig. Det var ytterst sällan jag åkte in till ”stan”, som vi kallade Västerås. Nu stod jag där i den stora stenaulan och kände mig ganska liten. Föga anade jag då hur rätt allt skulle bli. Det var på Rudbeck vänskaper för livet bildades. Det var också där, i sällskap bland likasinnade, mitt musikintresse slog ut i full blom.
Jag hade sett Stone Roses ”Fools gold” ett par gånger på väninnans VHS-kassett, fylld med musik från programmet 120 minutes som sändes på MTV på söndagkvällar. Vi hade ingen kabel-TV hemma så ville man hitta ny musik fick man installera sig i väninnans hem, alternativt be henne spela in videos jag kunde tänkas gilla. Jag tilltalades av kombinationen av distade gitarrer varvat med dansbeat och videon var otroligt flummig och cool i ett femtonårigt öga. Detta var starten av den våg av indipendentmusik från Storbritannien som sköljde över mig och Sverige under sent åttiotal och tidigt nittotal. Det skulle också bli första gången jag kände mig riktigt hemma i en musikstil.
Mad mad Madchester, indiepop, shoegaze, britpop, ja kärt barn har många namn och stilar. Oavsett genre så var det mitt. Dessa enormt högljudda, bullriga men ändå sköra, vackra låtar som på något sätt fångade upp alla mina känslor och gjorde dem begripliga. Här kunde jag också finna en attityd som passade mitt unga sinne. Vi klarar oss själva och behöver inte er. Det sägs att ett, ännu oetablerat, Stone Roses tackade nej till att spela förband till Rolling Stones. ”Varför ska vi spela förband till någon? De borde värma upp åt oss, fast det vill vi nog egentligen inte heller” ska sångaren Ian Brown ha sagt. Ah, jag älskade det! Jag älskade det faktum att Happy Mondays kunde ha en medlem vars enda uppgift var att dansa runt på scen med ett par maracas i händerna. Det må ha varit en högljudd och kaxig attityd men det gjordes alltid med glimten i ögat.
Första gången jag hörde Ride var jag fast. Det var kärlek vid första lyssningen och den kärleken har aldrig rostat. Detta tunga, repetativa gitarrmangel uppbackat av dova trummor och en nästintill feminin stämsång. Det skadade ju inte att medlemmarna var otroligt snygga heller. Debuten Nowhere kom 1990 och uppföljaren Going blank again kom i mars 1992. Då gick jag andra året på gymnasiet och vid den tiden hade vi blivit ett litet gäng likasinnade tjejer som umgicks i vått och torrt. Sune, Norrländskan, röda Karin. Naturligtvis med ett matchande gäng pagebeklädda killar vid vår sida. Det är lustigt det där. Man gick genom korridorerna i skolan och spanade in omgivningen. Bestämde vilka som var intressanta, vilka man ville ta kontakt med. Det kunde vara ett klistermärke på skåpdörren, en speciell frisyr eller rätt klädmärke på jackan. Jag minns våra fester vid Äppellunden där ljumma sommarkvällar serverade folköl, myggbett och hångel blandat med musik och skratt. Ljuva minnen. Genomgående drag för de jag kallade mina var musiksmaken men också vart vi stod politiskt. Jag hade växt upp med en socialdemokratisk mamma och en pappa som slutade rösta på VPK i samma stund Kommunisterna ströks från partinamnet. Skultuna, har alltid varit ett socialdemokratiskt fäste och varje första maj gick Skultunaborna man ur huse för att demonstrera. Som barn tyckte jag det var så spännande att tåga genom samhället under röda fanor, sjungandes Internationalen. Det var med andra ord otänkbart att ha vänner som röstade annat än rött när jag kommit upp i gymnasieålder.
Det blev klart att Ride skulle komma till Bergslagsrocken 1993. Klassen låg då i sluttampen inför studenten och vi hade planerat en stor fest som alla klasskamrater skulle på. Det sågs inte på med helt blida ögon, men jag köpte biljett till festivalen istället. Jag struntade ju i allt vad studenter och fester hette. Ride skulle ju komma till Sverige! Till Sverige och FAGERSTA! Hej då klassen!! Jag skulle inte missa chansen att se dem för allt guld i världen. Vi hade ju dessutom alla hört historien om hur Andy Bell hittat sin dåvarande svenska fru Idha i publikhavet under en Ride-konsert på klubben Melody i Stockholm och Mark Gardener var ju inte gift än… Än idag ångrar jag inte en sekund att jag åkte. Spelningen var den första och sista jag såg med dem. Sista med reservation för vart deras nuvarande reunion tar dem. Hoppet lever än.

5. Det blev mycket festivalande under nittiotalet. Jättarna Hultsfred och Roskilde var uteslutna för min del då jag alltid har haft lite svårt för för stora folksamlingar. Istället blev det Dalarock, Bergslagsrocken, Lollipop. Bergslagsrocken var en liten endagsfestival som hölls i Fagersta Folkets Park och festivalgeneralen Peter ”Babs” Ahlqvist lyckades alltid pricka rätt när det gällde bandbokningen. Vem kunde exempelvis ana hur stora Radiohead skulle bli när de 1993 stod på den lilla inomhusscenen och spelade låtar från sitt nyligen släppta debutalbum Pablo Honey? Eller att Green Day, bara månader efter sin anonyma spelning där 1994 , skulle få ett explosionsartat genombrott? Jag har så många minnen. Det året min plånbok blev stulen och jag var helt utan pengar och mat. Lösningsinriktad som man var på den tiden gick jag runt och bad om några kronor här och där och lyckades skrapa ihop tillräckligt för en portion potatismos. Vinst! Jag minns den gången då Folköls-Jocke trillade ner ur björken och med ett brak landade på en stor sten och fick hämtas av ambulans eller då NOFXs sångare Fat-Mike råkat ut för en snowboardolycka precis innan Europaturnén vilket resulterade i ett skadat knä och att han fick rullas ut på scen i rullstol inför deras spelning. Ett år skulle brorsan fixa skjuts hem. Vi skulle få åka med en kompis som nyss tagit körkort lovade han. När det var dags för hemfärd vid 01-snåret på natten dök det naturligtvis inte upp någon kompis och då detta var innan mobiltelefonernas tid var det inte helt lätt att lösa denna lilla fadäs. Det slutade med att vi fick tag i ett telefonkort och via telefonkiosk kunde ringa hem till pappa som snällt fick sätta sig i bilen för att hämta hem oss. Trots att jag vet att pappa hade åkt jorden runt för vår skull var det ändå en aning tryckt stämning i bilen hem.
1995 spelade Thomas Di Leva på Hedemora motorstadion. Det var tidig eftermiddag i början av juli och solen strålade. Scenen låg i botten av en gryta, inte olik Dalhallas. Längs de gräsbeklädda sidorna satt människor utspridda. Dalarock var en festival där man fick ta med egen alkohol in på området och jag och min väninna Sune satt och sippade på kalla Stowford Press. Di Leva var uppbackad av ett fantastiskt band med Jörgen Cremonese på 12-strängad gitarr i täten. Det blåstes mängder av såpbubblor från scenen, solen sken oss i ansiktet och framför oss satt en farförälder med sitt barnbarn och sjöng med i samtliga låtar. Det var en elektrisk stämning och, trots att jag aldrig varit direkt intresserad av Di Leva, är spelningen är för alltid fastetsad i mitt minne.

6. Jag har en två och ett halvt år yngre bror, N, som jag alltid stått väldigt nära. Som ung visade jag mer intresse för att leka med bilar med honom än att hänga med på syrrans Barbietillställningar. Vi är varandra lika på alla sätt. Envisa och tjurskalliga. Lätt folkskygga men samtidigt generösa och varma mot de som står oss nära. Det var alltid något bus i görningen när vi var unga. Ett år när vi var små hade mamma precis fejat och putsat fönster och hängt upp nya gardiner i köket inför julen och när hon var klar var det dags för mellanmål för oss barn. Brorsan skulle bre sin smörgås själv och tog ett ordentligt grepp om smörbyttan. Ett lite för bra grepp skulle det visa sig då en stor smörklick lämnade smörkniven och for i en vid båge genom köket innan den slutligen landade på den nystrukna gardinkappan. Detta skedde såklart till min stora förtjusning och den mjölk jag precis druckit skrattades ut i ett stort pysande mjölkmoln som målade fönstren vitprickiga. En annan gång, i tidiga tonår då hormonerna sprutade, var vi så fruktansvärt osams att vi slogs med knytnävarna. Grälet slutade med att brorsan slog till mig på kinden och det tog så illa att jag fick äta flytande föda någon vecka. Så där var det. Skratt och gräl blandades om vartannat. Att våra föräldrar inte blev gråhåriga i förtid är ett under. När jag började på gymnasiet fick jag nya vänner. Brorsan lärde känna dem alla. Hans glädje och humor drog dem till sig, och i många fall skiftade våra roller. Vi gick från att N var Lindas brorsa till att jag blev Ns syrra. All min musik är hans och all hans musik är min och jag vet direkt jag hör en låt om det är en N-låt eller ej. Vi var på mängder av spelningar tillsammans. År 2005. Social Distortion hade, efter ett åtta år långt uppehåll från skivsläpp och spelande, äntligen europaturnépremiär och spelningen skulle gå av stapeln på klubben Astoria i London. Vi fixade genast biljetter! London hade drabbats av fruktansvärda bombdåd mot kollektivtrafiken bara månaden innan och då jag led med de drabbade kunde jag samtidigt inte, egoistiskt nog, låta bli att oroa mig för att jänkarna skulle bli ängsliga och ställa in. Turligt nog var de gjorda av segare virke än vad jag trott och slutligen var vi sjutton västeråsare som kunde mötas upp på den legendariska rockpuben Intrepid Fox för snakebites innan spelningen.
Brorsan missbrukade droger i många år. Det började redan i gymnasieåldern. Det tog tid innan jag förstod hur utbrett det var. Jag tyckte mest att han verkade ha tappat stinget. Jag försökte peppa och hitta på roliga saker. Liksom hjälpa honom att hitta gnistan igen. Han hade alltid goda intentioner. Tog sats, försökte. Det räckte aldrig speciellt länge. När vi väl insåg var det allvar. Mina föräldrar kämpade. Gjorde allt engagerade föräldrar kan göra. Jag kämpade. Syrran kämpade. Inget hjälpte.
Det är fruktansvärt att se någon man älskar tappa fotfästet. Min fina bror som alltid varit så varm och omtänksam förvandlades till en egoist som ljög, stal och manipulerade. Han, som alltid varit duktig på att måla och ofta valde graffitin som konstform. Som lät alla ord och känslor han inte kunde uttala komma ut i tecknad form. Familjen firade julen ihop för fyra år sedan. Efter middag och klapputdelning satt vi och pratade. Brorsan satt och kluddade på ett papper. Han klarade knappt att teckna en streckgubbe. Vid det laget hade jag stängt av mina känslor. Innerst inne gick jag bara och väntade på det där samtalet. Samtalet som talade om att N hade dött. N förlorade sin bäste vän L vid 21 års ålder. L gav upp detta livet. Jag såg hur det påverkade vår kamratkrets men framförallt hur det påverkade hans familj. Jag och L var också vänner och jag gick i samma klass som hans storebror D. D, som på begravningen stod bakom och stöttade sin mamma när hon höll ett vackert tal till sin döde son. D, vars snyftningar fångades upp av mikrofonen och ekade ut i kyrkan. Jag ville inte behöva gå igenom samma sak som D. Idag har min bror varit ren i 1120 dagar och hans livsgnista och kreativitet har vaknat igen. Så, även mitt hopp. Framtiden är ljus.
Den här låten är din låt L. Det tog många år innan jag klarade att lyssna på den utan att gråta.

7. Nittiotalet var en enda stor fest för mig. Jag var singel (oftast) och student. Jag gick direkt från gymnasiet till högskolan där jag läste kandidat- och magisterprogramet i humaniora med litteraturvetenskap som huvudämne. Allt kändes kravlöst och enkelt och för första gången i livet hade jag en stor umgängeskrets. Där var grabbarna med rakade huvuden och intresse för baktakt och välskräddade kläder. De var något äldre än mig och den största vinsten jag gjorde i deras sällskap var att jag förstod att hur otroligt många gentlemän det finns här i världen. Korrekta, tillmötesgående, generösa. Det hade inte så självklart i min värld innan. Vi var på en fantastisk spelning en gång. En sån där kväll där man, helt utan förväntningar, får vara med om något speciellt. Bandet Gordon spelade uppe på Karlsson på Taket i Skrapan. Det var måndagkväll och trots att publikantalet var otroligt lågt så var det fullt ös på bandet. Vi dansade oss genomblöta av svett och när spelningen var slut åkte gamla ska-klassiker på i högtalarna och bandet kom ut och dansade med oss. Karlsson på Taket förlängde sin öppentid och vi gick inte hem förrän småtimmarna.
Sen hade vi CPT-kollektivet. Vi for runt i Sverige på spelningar, vi hälsade på vänner och kollade in snowboardtävlingar. Med dem lärde jag mig dricka Colorado Bulldog. Vi hängde antingen i den före detta kontorslokalen på Östermalmsgatan eller på Morkullen. Jag kan än idag förbluffas över Dnews födelsedagsfest där det hade bullats upp med turntables och rejäla högtalare i den lilla trea han bodde i. Lägg till det femtiotalet högljudda festdeltagare. I en vanlig lägenhet! Det var samma fest där min lilltå slogs ur led då jag inte dragit åt mig fötterna tillräckligt när en deltagare körde väderkvarnen.
Jag träffade en kille i slutet av gymnasiet. Vi följdes åt ett par år och ganska snart kom det fram att han närde en musikerdröm. Eller, kanske inte en dröm att bli musiker, men han hade idéer och tankar. Ord som ville ut. Hiphop var vad han satsade på. Jag var med ett par gånger då han satt i källaren till föräldrahemmet med sina vänner och spånade. Testade. Jag vet att jag tänkte för mig själv att det här kommer det nog inte bli något med. Jag var ytterst tveksam men som den goda flickvän jag var stöttade jag och höll min skepticism för mig själv. När han stolt gav mig gruppens första kassett spelade jag plikttroget upp den för mina vänner och överraskades över hur många som ville ha en egen. Idag, 23 år senare, så har killen turnerat jorden runt med sin grupp och kassetten Superstars av Da Looptroop är en eftertraktad raritet.

8. Osten af Mozzarella gjorde en gång i tiden en låt som heter ”Alla vägar bär till Taj Mahal, inte till Rom”. Så var det för min vänskapskrets och många med den under flertalet år. Det Taj Mahal, eller Tajen som det kallades i folkmun, saknade i fräschet och polish tog man igen på billig öl och tillgänglighet. Stället drevs av den legendariske Badol. Historierna, eller skrönorna snarare, är många men än idag skrattas det åt hur gäster kunde både avhysas och ringas in under dubiösa förhållanden. Tajen var under många år den ledande scenen i Västerås och det fanns alltid en möjlighet för lokala band att få spelningar.
Under sju år arrangerade jag något som heter Ramones Cup i Västerås. Det hela började med att fler av mina killkompisar hade ett lag, Ramones FC, som varje år under ölstinna förhållanden mötte ett lag från Uppsala, kallat Diskonto, för en fotbollsmatch. 2005 fick jag för mig att jag och mina tjejkompisar också skulle vara med. Vi bildade en systerförening till Ramones och kallade oss Ramonettes FC. Jag bjöd in fler deltagare och första året var vi sex stycken lag som, på Ankdammens klassiska gräsmatta, ölade och jagade lädret. På kvällen samlades sedan alla deltagare för efterfest på Tajen. Badol delade ut pokal till vinnaren och något band brukade underhålla i källaren. Cupen växte med åren till åtta lag och utökades dessutom med en svettbandyvariant som genomförs på vintern. Så länge Tajen levde och frodades gjorde mitt cupstyrande detsamma. Badol var alltid tillmötesgående och alla cupdeltagare blev hans vänner. Vi var alltid välkomna. Alla goda historier har dock ett slut och tyvärr var sagan om Tajen inget undantag. Tajen gick i graven. Att försöka ordna en efterfest på annan krog i stan var inte lätt. Cupen har alltid varit idéell och inga pengar har tjänats. Det är snarare så att jag år efter år gått back efter att ha handlat mjöl till planlinjer och öl till banden som spelade och så vidare. Att hitta ett spelställe som inte ville göra big business av det hela var svårt och året efter Tajen gått i graven sa jag ifrån allt som hade med cupen att göra . Jag hade tröttnat. Turligt nog så togs stafettpinnen över av Ronken som på föredömligt sätt ser till att Ramones cup lever och frodas och att jag kan fortsätta förlora alla matcher med mitt Ramonettes. I år ser vi fram mot att Diskonto gör efterlängtad comeback.

9. Har ni någonsin varit med om att ni hör musik som känns som sprungen ur ert allra innersta väsen? Som att den skulle vara skriven enbart för er och ingen annan? Så kände jag allra första gången jag hörde Christian Kjellvanders ”Oh, night” från albumet Song from a two room chapel. På något sätt hade han lyckats sätta ton och ord till det som levde inom mig och upplevelsen var närmast religiös. Sedan den stunden har han varit mig kär. Vi har som tradition i min familj, att man varje julaftonsmorgon får en klapp i julstrumpan och eftersom Christian har haft den goda smaken att ge ut sina album sen höst eller tidig vinter har det fallit sig så att jag ofta kunnat fira in julen i hans sällskap.
Min barndomsvän U är sambo med musikern Lars Bygdén. Lars och Christian spelade tillsammans på Midsommargården i Stockholm i slutet av 2009 och efter spelningen tog Lars med mig för träffa Christian. Jag blev så otroligt blyg och starstruck att jag inte kunde prata. Stod där som ett fån, helt tyst. Tillslut lyckades jag i alla fall stamma fram”…eh, bra spelning…” men mer än så blev det inte. Så kan det gå.

10. Jag var gift en gång i tiden. Relationen varade i tio år varav sex var som gifta. Sista året var det ganska tydligt för mig att vi ville ha ut olika saker av livet. Han var hemmakär och längtade barn och jag hade fortfarande en viss rastlöshet i mig. Ville se och uppleva. Vi hade vuxit ifrån varandra, det var inte svårt att se. Det svåra var att ta upp frågan huruvida vi skulle fortsätta ett gemensamt liv eller dela oss. Jag gick och gruvade mig ganska länge. Samlade mod. Jag ville inte vara den som sårade och förstörde. Ville inte bli bov. Cookies ´n´ Beans hade precis släppt sitt andra album Beg, Borrow and Steal och, föga smickrande för dem, den skivan blev mitt ”skilsmässoalbum”. Jag grubblade och jag lyssnade. Skilsmässa bestämdes tillslut och papper skickades in i slutet av sommaren. Vi sålde hus och första mars året därpå flyttade jag till min egen lilla lägenhet. Jag tyckte det var hemskt. Hemskt att komma hem från jobbet till en tom lägenhet. Hemskt att sitta ensam i soffhörnet varje kväll. Det kändes som att min rena existens inte längre spelade någon roll för någon. Bara dagar efter flytten skulle Cookies ´n´ Beans spela på Sigurdsgatan. Det var liksom ödets ironi på något sätt. Jag lyckades naturligtvis inte locka med en enda vän dit men bestämde mig för att gå ändå. Utan sällskap. Kakorna sjöng och jag stod med tårarna strömmande ner för mina kinder. Jag var ensammast i hela världen. När allt var över hade jag ändå en märklig känsla av lätthet och tillfredsställelse i kroppen. Det var då allt var över på riktigt och jag kände mig redo att gå vidare med livet. Cirkeln var sluten.
Kärleken må ha dött men vänskapen har bestått. Idag är han lyckligt med en liten familj. Jag grät glädjetårar för hans skull när han blev pappa första gången.

11. I juli förra året gick jag hem från arbetet, sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fattade inte det först men det är bara ett snällare uttryck för utbränd. Den dagen anlände jag till arbetet som vanligt, slog på min dator och sedan tog det bara stopp. Jag satt i min stol och stirrade in i den blinkande skärmen med texten som envist bad mig slå in namn och lösenord. Jag kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle göra. VAD jag skulle göra. Det var helt blankt. Någon dag innan hade vi haft vår årliga hälsoundersökning på arbetsplatsen och läkaren hade varit oroad över mina svar. ”Du har lämnat svar som tyder på svår stress. Hinner du med någon återhämtning?” Naturligtvis viftade jag undan hans farhågor och tänkte att det är ju snart semester. Det ordnar sig. Det blev ju inte riktigt så. Jag fick köras hem av en snäll kollega och sedan blev jag då sjukskriven. Föga anade jag den dagen att det skulle ta över nio månader innan jag skulle sitta i min kontorsstol igen.
De första tre-fyra månaderna var ett rent helvete. Jag klarade ingenting. Sov ingenting trots att jag var så trött. Jag låg bara och stirrade ut i tomma intet och efter minsta lilla fysiska påfrestning så skrek hjärnan åt mig att vila. Ett toalettbesök eller en dusch kunde kännas så utmattande att jag grät. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna fungera eller tänka en rationell tanke. Jag trodde att livet var över.
Jag hade turen att ha en företagsvård med ett team av kunniga beteendevetare och läkare till mitt förfogande och efter de första månadernas ofrivillig träda började jag sakta orka ta mig upp och utanför dörren igen. Beteendevetaren och jag pratade om livet. Läkaren beordrade mig att promenera. ”Det kommer ta emot och du kommer bli trött men du måste ta på dig skor och gå utanför dörren varje dag”. Sagt och gjort. Jag hittade en runda utanför huset som var runt kilometern. Det var fruktansvärt. Jag kunde inte titta upp, ville inte möta andra människors blick, orkade inte se omgivningen. Jag hade mina stora hörlurar på, men ingen musik. Ville bara skärma av och ha tystnaden. Jag inte orkade med alla intryck. Jag var helt slut efter halva rundan och visste inte hur jag skulle ta mig hem igen. Jag, som varit fysiskt stark och tränat hela livet, orkade knappt gå en kilometer. Livet VAR över.
Så där höll det på. Jag satt hos beteendevetaren och grät över livet och jag promenerade. Lyckligtvis så kom förbättring. Jag orkade lyfta blicken, njöt av den friska luften, tog längre promenader. Kunde tänka vettiga tankar. Det finaste var ändå när jag till slut klarade att ha ljud i mina hörlurar igen. Likt Forrest Gump älgade jag fram mil efter mil med fantastiska musiker som följeslagare. Dag ut, dag in. Regn, sol, snöoväder. Timme efter timme. Jag lyssnade och njöt. Det är nu, mina damer och herrar, vi kommer till själva pudelns kärna med denna historia. Att vara hemma sjuk, att uppleva det som att kropp och hjärna sviker är tufft. Att leva sex månader i tystnad är det värsta jag någonsin gjort!

12. Har ni tänkt på att man med tiden riskerar att bli ganska blasé vad gäller ny musik? Hur man har en tendens att tycka att man redan kan och vet allt och att det som är värt att höra är hört. Att det som kommer ut nu bara är versioner av musik som redan finns. Jag skulle tippa att sjuttiofem procent av min skivsamling består av album utgivna före 1980-talet. Betyder det att jag är reaktionär när det kommer till musik eller är det rentutav frågan om en slags snobbism från min sida? Har jag bara blivit gammal och trött? Mina vänner har en liknande inställning och vi brukar prata om varför det blivit så här. För egen del tror jag att mycket beror på att musik, precis som klädesplagg, TV-program, inredning och dylikt framkallar en nostalgisk känsla. Jag kan ta detta sommarprat som exempel. Att skriva om gymnasietiden har fått mig att leta upp alla gamla Ride-vinyler, kolla igenom fotoalbum och faktiskt kontakta vänner jag inte hört av på länge. Häromdagen gjorde jag en britpop-lista på Spotify. Musiken är kopplad till så mycket mer än den ljudliga upplevelsen. Den blir en spegling av din uppväxt, dina erfarenheter, dig som person. En annan aspekt är det obegränsade utbud vi numer har till vårt förfogande. Det är fantastiskt att du kan hitta allt från Beatles till något obskyrt litet indierockband från norra Uzbekistan på nätet. Problemet för mig dock är att tillslut har jag så många valmöjligheter att jag får svårt att sålla agnarna från vetet och slutresultatet blir att jag begränsar mig till det jag redan vet. Det blir för krångligt. Det är här TLOTD har den största vinsten i mina ögon. Jag älskar att läsa andras små anekdoter och att få tips på låtar som inte får missas. Jag vill härmed passa på att dela med mig av ett tips till er.
Två år i rad har jag varit på en liten endagsfestival i Stockholm vid namn Pick up the Steam. ”A festival for the roots music underground” som de själva säger. Förra året i strålande sol och 25 grader och årets upplaga i hällande regn. Bägge dagarna lika underbara. Festivalen hålls vid den övergivna gamla tågrälsen bredvid Eriksdalsbadet och artistutbudet har varit otroligt varierat. Välkända namn varvat med totala främlingar. Det finns två scener, den ena bestående av lastpallar (i år uppbackat av säckar med blomjord!) och den andra på flaket av en lastbil. Du tar med egen dryck och mat finns att köpa i ditkörda foodtrucks. Stämningen är hjärtlig och vänskaplig och det enda ordningsvakterna gör är att se till att ingen smiter in utan att betala. De har även setts dela ut en och annan axelmassage till behövande festivalbesökare. Förra året fick jag se framträdanden av akter som Rob Coffinshaker, Scott H Biram och Goddamn Gallows. De senaste, en ny bekantskap för mig. Med en instrumentuppsättning av trummor, ståbas, gitarr, banjo, dragspel och tvättbräda och en otrolig scennärvaro rev de av en av vassaste shower jag sett på år. I år var det framförallt en grupp som stod ut. Blackfoot Gypsies. Utseendemässigt såg de ut som ett gäng tonåringar, stylade som en ung Dylan möter Stones, men ljudmässigt var det något helt annat. Med ett maskulint, rått sväng och en fantastisk sångare fick de samtliga i publiken att lyckligt dansa runt i regnet innan de var klara. Vad du än gör, missa inte Pick up the Steam nästa år.

13. Jag gick på en blind-date en gång. Det hela skedde mest för att min väninna var intresserad av hans kompis och behövde ett förkläde. Jag var väl inte speciellt peppad på att träffa någon men tänkte ändå att jag kunde ställa upp. Redan från början tyckte jag att han var lite för tystlåten och lite för kort för min smak men försökte ändå ha ett öppet sinne. Vi småpratade om än det ena, än det andra och slutligen kom vi in på musik. Jag berättade lite om vad jag lyssnade på och frågade om hans favoriter. ”Jag lyssnar inte på så mycket musik. Det är inte intressant. Jag äger bara en skiva och det är Jan Lindblad som visslar olika låtar”. Inte intressant?! Jan Lindblad! Ni vet, han den där gubben som i TV genomförde något projekt som bland annat innebar att han levde med två tigrar hemma. Visslade! Jag var skakad ända in i märgen. Behöver jag tillägga att det inte blev någon mer date?! Jag tror att de flesta av mina vänner har någon koppling till musik. För mig spelar det ingen roll om man kallar sig hiphopare, rocker, punkare eller allätare. Det viktiga är att man bryr sig. Att det spelar roll. Vikten av musik är allt i mitt liv. Det är kryckan jag lutar mig mot när livet känns svårt, verktyget som väcker minnen och förstärker glädje. Det är kitet mellan mig och vänner. Livselixiret. Där, just i den där låten, där du kan förenas med så många andra. Det går inte att leva utan.

14. Jag och min vän C har en låt vi alltid lyssnat på innan vi ska ut. Ni vet, den där allra sista låten på förfesten där man vrider upp volymen på max. Den som sätter standard för vad som komma skall. Det allra sista rungande avskedet innan man ger sig ut i natten. Med den vill jag sätta punkt även denna afton.
Jag vill tacka er alla för att ni ville dela denna, min första semesterdag, med mig. Det har varit en ren och skär ego-boost att få ta del av era uppmuntrande ord och glada tillrop. Ni är en härlig skara människor, varenda en av er. Nu lämnar jag, med varm hand, över sommarpratandet till Anders Wiberg.
Tack för mig.