1. Gomorron gomorron, vem e de ja tjötar me?
Ja, då var det minsann min tur att sommarprata. Det ska bli riktigt skoj. Klockan närmar sig 6.02 och jag har väl sådär tre timmar sömn i kroppen. Sover inte speciellt bra och jag kommer in på orsaken lite senare denna torsdag. Jag är ohyggligt oförberedd som vanligt men hoppas ändå inte att jag får er att somna framför era datorer, paddor eller mobiltelefoner. Lyssnar ni på musiken jag kommer att spela för er idag så lär ni inte somna. Håll i hatten. Jag gör det här på mitt sätt, så har jag alltid gjort. Jag lägger alla korten på bordet. Då kör vi!

2. De kallar mig Idi Admin…
Det där får jag nog förklara lite. Jag var väldigt sen med att skaffa Facebook. Jag nästan mobbade de andra på jobbet som satt i matsalen och ”fejsbookade” medan jag satt och läste tidningen och försökte prata inför döva öron. Ok, så jag fick väl också skapa ett konto och testa. Och nu är jag verkligen fast i facebookträsket. Är idag administratör på ett 20-tal facebooksidor. Bandsidor, kattsidor och en hel del om PUNK. Den största av dem heter ”Jag Minns Min Punk” och det är just där jag fått smeknamnet Idi Admin på grund av min ganska nitiska syn på vad som bör postas och inte. Jag och mina superba adminkollegor gör vad vi kan för att hålla sidan fri från rasism, sexism och personliga påhopp, något som inte alltid är så lätt i en facebookgrupp med över 5000 medlemmar. Men skam den som ger sig och jag skulle vilja påstå att sidan idag är i princip fri från sådant. Men visst då och då får man kasta ut något pucko på fyllan.

3. För länge sedan i en galax långt, långt borta…
Nja, kanske inte riktigt sant. Men jag är nyss fyllda 50 och född i Uppsala. Hann knappt börjat krypa förrän jag och mina förädrar flyttade ner till Skåne och där har jag bott sedan dess. Via Helsingborg och den lilla hålan Påarp så hamnade jag i Ängelholm 1975. Ängelholm är väl mest känt för sina lergökar och sitt halvtaskiga hockeylag… Ett hockeylag som trots detta ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Nåväl, jag trivs bara fint här och här kommer jag nog stanna.
Jag bor tillsammans med min fru Camilla, två katter och ibland en nästan vuxen son.
Älskar att resa och se nya platser men Ängelholm kommer alltid att vara hemma för mig.

4. Man ser inte skogen för alla träden
Här är jag troligtvis i skogarna kring Uppsala. Jag plockade nog svamp. Lustigt eftersom jag inte alls käkar svamp idag, inte ens de giftiga eller de som innehåller psilocybin eller psilocin…

5. Farbrorn som inte vill va stor
Kort till växten har jag alltid varit. Som barn var jag även väldigt smal men nu för tiden är jag mest bara kort… Kan berätta att det har sina för och nackdelar med att vara kort. Bland fördelarna kan nämnas att man inte behöver slå i huvudet någonstans och har alltid gott om plats i baksätet på bilen eller i flygplanet. Å andra sidan är det rätt värdelöst att ha långa människor framför sig när man är på konsert. Och nog fan ska man alltid stå längst fram när det är dags för gruppfotografering. Nog om det.
Sen det där med att bli stor, när blir man det egentligen? Jag minns när jag som liten grabb såg min farsa som en gammal gubbe. Han hade fula gabardinbyxor och ofta kavaj, han lyssnade på dansband och luktade svett och fis. Jag funderade då och även senare i mina tonår när det var dags för mig att bli stor och lyssna på dansband. Åren gick men jag blev aldrig stor. Jag lyssnar fortfarande på samma skräniga musik, klär mig fortfarande i jeans och T-shirt, spelar Tv-spel mm.mm. Min fru påpekar att jag fortfarande är ett barn men i en vuxen kropp. Helt okey för mig, jag kan leva med det.

6. Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur
Min första idol var definitivt Pippi Långstrump, hon var ju så jäkla cool. Mycket coolare än Emil eller Staffan Westerbergs strumpor. Ja, Beppe var ju rätt cool han också men inget slår Pippi, en sann rebell och punkare.

7. Räven rev en annan räv
Musiken har alltid funnits i mitt liv. På min mammas sida så var de musiker sedan Hedenhös, medans pappa däremot var ungefär lika musikalisk som en vandrande pinne.
På lågstadiet hette mina stora idoler The Sweet. Killarna i klassen gillade antingen The Sweet eller Kiss och tjejerna gillade ABBA. På min kassettbandspelare så gick kassettbanden med The Sweet varma. Jag gillade även att spela dem högt. En gång fick farsan nog och skrek till mig att jag skulle stänga av vilket jag givetvis inte gjorde… Det var första men absolut inte den sista gången jag skrek tillbaka till farsan ”HÅLL KÄFT GUBBJÄVEL!” Och sen jagade han mig runt i kvarteret gata upp och gata ner. Tänk Gråben och Hjulben. Jag var snabb kan ni tro och löpningen skulle senare bli en fritidssysselsättning.

8. Dan och Jonas, har ni rent mjöl i påsen?
Jag var rätt duktig i skolan utan att anstränga mig. Läxläsning var ju inte kul. Det var ju roligare att spela boll, palla äpplen och lyssna på musik. En annan sak som jag var väldigt duktig på i skolan var att hitta på hyss. De flesta var väldigt oskyldiga men ändå. Min fröken Ingegerd på mellanstadiet var dock rätt trött på allt bus, och så fort det hade hänt någonting i skolan så gick hon fram till mig och kompisen Jonas och sade varenda gång – ”Dan och Jonas, har ni rent mjöl i påsen? ”. Det hade vi så klart inte, men vi var världsmästare på att se oskyldiga ut

9. Ett av banden vars facebooksida jag sköter är Strindbergs. Här en bild med mig och bandet i Örebro från i våras. (Det är jag den lilla skiten med en ohyggligt ful scarfs)
Fantastiskt trevliga grabbar. Gitaristen Johan spelade tidigare i ett källarband från Skärholmen, basisten i The Moderns och trummisen känner vi igen från bla.a The Hellacopters

10. Plötsligt en dag i Lessebo..
Mormor och morfar bodde i Småland och sommaren 1978 var det dags för det årliga besöket. Min ena morbror som lustigt nog är lika gammal som mig var en riktig lustigkurre. Förutom alla porrtidningarna han hade under sängen så hade han denna sommar några nya kasssettband som han ville spela för mig. Han tryckte på Play och sen var det som jag höll på att trilla av pinnstolen. Bandet hette The Ramones. Herrejävlar liksom. Vilket ös och vilket tryck i låtarna. 1-2-3-4 Hey Ho Let´s Go. Jag blev helsåld och sedan den dagen har jag älskat The Ramones. Gissningsvis har det gått 12 dagar sedan 1978 då jag inte lyssnat på The Ramones. På sin höjd…
På samma kassettband hade han även The Clash, Sex Pistols, Kriminella Gitarrer och lite annan punk. Det var dags att lämna Sweet och Kissträsket, nu jävlar var det punk som gällde

11. Var är brudarna?
På mellanstadiet började jag som många andra att intressera mig för det motsatta könet. Och givetvis så var det tjejen som blottade sig på gymnastiken som jag först föll för. Sanning eller konka, pusselipuss, får jag chansen på dig… Hade inte jättemånga flickvänner under dessa skolåren (heller) men det pirrade allt i den lilla pojkkroppen då och då. Tonåren here I come!
Nej nu drar jag på middag så ni får vila öronen en stund
och kanske läsa igenom vad jag skrivit.

12. Som man ropar i skogen får man svar
Jag hade sedan barnsben varit fascinerad av att vistas i skogen. Det började med skogsmulle innan jag gick in på de tyngre grejerna…ORIENTERING. Jag var en naturbegåvning. Jag var riktigt duktig fram till andra intressen tog övertaget. Typ som musik, alkohol och det motsatta könet. Hur många idrottskarriärer har inte gått åt helvete på grund av det liksom?

13. Nästan varje dag förstörs stämningen av att någon jäkel existerar i min närhet…
Punken blev den stora revolten mot farsan, lärarna och alla andra som stod i vägen. Punk var i mina unga år aldrig politik för mig, det var en revolt mot vuxenvärlden och allt den stod för. Älskade verkligen att provocera och ge fingret åt allt och alla. Det var även en tid då man stod på tröskeln till vuxenlivet, men inte blev insläppt eftersom dörren fortfarande var låst. Och man tyckte väl egentligen att det var rätt skönt. Åren som skulle komma skulle innehålla många som skulle försöka klappa mig på huvudet. Till ingen större nytta.

14. Hallå Hallå! Lite godis och Hubba Hubba Zoot Zoot löser allt…
Året är 1981. Jag har två klasskompisar som också är punkare.
Vår klass ska hålla i ett minidisko. Jag har en enda skiva med mig och givetvis ser jag till att den spelas. Jag och mina kamrater dansar vilt över dansgolvet och vrålar med i låten
”Jag vill bara känna köttets lustar, jag vill inte äga och rå om dej. Jag vill vara som djuren i naturen.
Jag vill inte bara, bara vara din. Ung å kåt, ung å kåt”
De små barnen ställer sig förskräckt längs väggarna och någon börjar gråta. Men med lite godis blir allt bra igen. Och sen spelas Hubba Hubba Zoot Zoot… 🙂
Hepp!

15. Aldrig glömmer jag pappas köttbullar
Precis som det inte var jobbigt nog att vara tonåring och gå på högstadiet. Tror ni inte att morsan och farsan skiljer sig också. Ridå.
Det var en riktigt jobbig tid som jag hade svårt att hantera. Jag fick bo kvar i huset hos farsan som knappast var en mästerkock. Morsans goda mat byttes över en natt till en orgie i köttbullar, blodkorv och prinskorvar. Flott värre va? För att dämpa min sorg så åkte farsan med mig till Marocko. Var en förbannat trist semesterresa. Mina två minnen från den resan är dels ett fotografi där jag står och håller en get i famnen och ser måttligt road ut. Sen en brutal kniv jag köpte på en marknad där. En sådan där ökenkniv som de kamelridande krigarna hade på den tiden. Hur fan den kniven kom igenom tullen är ett mysterium.

16. Folköl och chips i repan…
Några år in på 80-talet var det dags att starta band. I början kunde ingen av oss spela, allra minst jag så jag fick hantera mikrofonen. Jäklar vilka roliga år det här var, inte minst gemenskapen i replokalen. Första bandet jag var med i kallade oss Bennyz Flint men bytte sedan namn till Bråkiga Babianer och till slut De Flygande Chipspåsarna. De flesta andra punkband vid tidpunkten hade så allvarliga namn, men inte vi inte… Texterna handlade om skolmaten, ortens traktorgäng, sexspalten i Mitt Livs Novell , bandet Herreys och annat som vi var irriterade på, precis som punk skall vara. Vi höll på några år och spelade oftast innanför 50-skyltarna… Den lille skiten i basker är jag.

17. Aha Aha Aha
Pojkrummet hemma i Ängelholm var i princip tapetserat med POSTER affischer med punkband tillsammans med skivomslag. Och skivbackarna var fullproppade med punkplattor. Men där mitt bland alla singlarna stod den… Singeln som stack ut! Singeln som jag gärna satte på på högsta volym.
Vad hade ni för udda platta i skivbacken?

18. Att vara livrädd är något som skrämmer mig

Ytterligare några år som tillbringades med att lira i lokala band och dricka sig full.
Torskade dit på rattfylla och blev att med körkortet. Det var inte första gången jag körde berusad. Allt kunde gått mycket värre än så, då jag somnade vid ratten och hamnade i diket tillsammans med min bästa vän på väg hem från en konsert.. Jag blev plötsligt rädd att allt skulle gå åt helvete. Jag hade vänner som det gick ännu värre för. Efter en begravning för en god vän som tog sitt eget liv med ett avsågat hagelgevär bröt jag ihop.

19. Hon gav mig blicken
Som den där kaffereklamen. Plötsligt händer det.
Jag hade fyllt 25 år och jag träffade min första riktiga kärlek. Hon var bara 17. Efter en roadtrip i Danmark så blev det vi.
Det flöt på, jag var lycklig i hennes närvaro. Vi flyttade ihop. Det var hon och jag mot världen. Håll om mig hårt och släpp aldrig taget.
En räddande ängel när jag stod vid stupet och höll på att ramla ner.

20. Upp som en sol och ner som en pannkaka
Åren gick och jag och min sambo köpte hus, gifte oss och fick 1998 en underbar son. Det var det bästa jag har varit med om. Men mitt i allt det fantastiska så var det en berg- och dalbana av känslor. Sömnlösa nätter och babylyckan blev till gräl och konflikter. Hon lämnade mig. Ridå. Min blick blev tom. Ångesten kommer krypande igen.

21. Hundar lär oss älska, katter lär oss leva
Jag märker hur lätt det är att skriva om roliga saker och hur svårt det är att skriva om livets mörka stunder.
Efter att min fru lämnat mig sökte jag tröst i att arbeta så mycket som möjligt och stänga in mig när jag var hemma. Dels så var de flesta av våra vänner par och då ville man inte störa. De gamla vännerna hade antingen flyttat eller ”stadgat sig”. Jag tror att det gick ett helt år utan att jag hade kontakt med någon förutom mina föräldrar, arbetskollegor och såklart min son. Men jag var aldrig helt själv, jag hade ju Totte, min älskade perserkatt. Sedan dess har jag alltid haft en katt eller två. En enda liten katt gör att man inte kommer hem till ett tomt hus – man kommer hem.

22. Strandpromenader och mysiga hemmakvällar… jo tjena
Efter ett år av självömkan så fick jag ett tips av en arbetskamrat. NÄTDEJTING
Jag fixade till en profil och sen så var man igång. Jag tror jag censurerar mig själv här, men know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge. Herrejävlar. Sjubarnsmammor, squaredancefantaster och fan och hans moster. Nåväl det blev mycket fika och mycket siffran innan sju…
Fast om jag tänker tillbaka så var nog detta precis vad jag behövde just då.
Ja nätdejting är kanske inte det allra tuffaste sättet att träffas på, men det var faktiskt så jag så småningom skulle träffa min nuvarande fru.

23. Tacos är kärlek
Ja första dejten med Camilla som så småningom skulle bli min fru var på stadens Tex-Mexhak.
Den ena tacon ledde till den andra och vi fortsatte att träffas. Detta var faktiskt den första dejten som var på ”hemmaplan”, dvs min egen hemstad. Innan hade jag åkt Skåne runt och sett Skånes slätter, majsfält och ett och annat kalhygge… Året var nu 2003 och jag och Camilla hade egentligen ingenting gemensamt till en början. En socionom med stor bekantskapskrets och en totalt oekonomisk ekonom utan socialt nätverk skulle senare visa sig vara en alldeles utmärkt combo.
Vi kom från olika världar, ja det kändes faktiskt som olika planeter.

24. Den gröna ön och att fria på ett toalettpapper
Jag och Camilla började hitta lite gemensamma intressen. Det låter kanske inte jättesexigt att våra gemensamma intressen är ishockey, whiskey och öl men det är trots allt något. Och sist men inte minst att resa och se nya platser, andas ny luft och skapa nya intryck. Många länder och städer har besökts sedan dess, men ett av ställena åker vi tillbaka till igen, igen och igen… i augusti åker vi till Irland och Dublin för trettonde gången sedan vi träffades. Irland är magiskt på alla möjliga sätt.
En annan stor förändring i mitt liv var att lära känna alla Camillas vänner. Den osociala punkaren välkomnades in i gemenskapen och blev en del av gemenskapen.
Även om resan framåt inte alltid var spikrak så flyttade vi ihop efter ett antal år som särbos. Vi kom till ett vägskäl och vi valde rätt väg. För min del var det en väg bort från mörkret och in i ljuset. Vi köpte ett hus tillsammans 2009 och där har vi nu rotat oss väldigt bra. Jag friade till min Camilla genom att skriva med spritpenna på toapappret på dasset ”VILL DU GIFTA DEJ MED MEJ?
Det funkade…. Det står ”Hey Ho Let´s Go” i vigselringen
Jag älskar dej Camilla Nilsson Paulsson <3

25. Ett liv är släckt och ett annat har fötts
Några månader efter att jag och Camilla gift oss så fick min mamma besked att hon hade lungcancer och det fanns ingenting som kunde stoppa det. Mellan 3 och 6 månader skulle hon maximalt vara i livet, det blev drygt tre. Den sista månaden utnyttjade jag rätten att ta ”anhörighetsdagar” och var hos mamma i princip varje dag fram till dagen hon somnade in dagen före sin 73-årsdag.
I slutet av mammas liv när det var väldigt mycket tårar och tankar så berättar min 17-åriga son och hans fina flickvän att de skall bli föräldrar. Första reaktionen från min blev inte den bästa. Det blev för mycket med en mamma som låg för döden och en son som inte gått ut skolan skulle bli pappa. Det tog någon vecka innan det sjönk in och jag fullt ut skulle stötta de unga blivande föräldrarna. I augusti förra året föddes Linova. En helt underbar liten tjej som verkligen älskar sin farfar och han älskar henne. De unga föräldrarna klarar sig utmärkt och vi hjälper dem när det behövs. Men mest hjälpt är nog jag själv. Detta underbara flickebarn har hjälpt mig oerhört i sorgen efter mamma.
Tillbaka till mamma. Min mamma har alltid varit väldigt speciell för mig genom åren. Hon fanns där alltid där för mig.
Hon var anställd i Svenska Kyrkan hela sitt yrkesverksamma liv. Dagen efter hon pensionerade sig gick hon ur svenska kyrkan och rådde mig till att göra detsamma. Det hon sett genom åren i den miljön är inga vackra saker.
Ett av många fina minnen jag har var när jag stod på scen på en musikfest 1986 och mamma stod i publiken stod och klappade takten när vi körde denna låt. Sen fick jag en slängkyss.

26. Livet är för kort för att inte levas
Ja, detta är mitt sista inlägg. Stort tack att jag fick äran att vara med.
Mitt liv är väl som de flesta andras. Det har varit höga toppar och djupa dalar. Vad jag har lärt mig av livets resa är att leva i nuet. Om du misslyckas med plan A, glöm inte att det finns 27 andra bokstäver i alfabetet.
Önskar er alla en fortsatt bra kväl. Puss och kram till er alla <3

1. God morgon! I dag är det jag som har äran att sommarprata i Facebooks trevligaste musikgrupp.
Jag är en kvinna som börjar närma mig övre medelåldern med raska steg.
Fast som alla andra i min ålder känner jag mig fortfarande behagligt 20-something inombords, medan spegelbilden skvallrar om något annat.
Jag bor i Hudiksvall och har jobbat i tidningsbranschen i stort sett hela mitt yrkesliv. Lever ensam och har två vuxna barn.
Just nu är jag printredaktör för två lokala blaskor i Hälsingland. Älskar papper! 😉
Första låten ut får bli nåt somrigt.

2. Jag är uppväxt i östra Värmland, och mina sju första år tillbringade jag på två olika bondgårdar, som mina föräldrar arrenderade.
De invandrade från Finland 1952. Det var dåliga förhållanden i Finland efter kriget och de valde att ta chansen och göra en reboot på andra sidan Östersjön. Pappa åkte över först och när han skaffat jobb och bostad (allra först bodde familjen i arbetarlängorna i Storfors) kom mamma efter med de tre barnen. Senare fullbordades barnaskaran med mina två yngsta bröder, och så jag lite på sladden sex år senare.
Vi var inte rika på pengar, men det fanns en sammanhållning och ett jävlaranamma som bar familjen genom mindre goda tider.
Minnena från gården i södra Ullvettern, dit vi flyttade när jag var två år, är fyllda av sol, bad, djur, snö, bastubad nere vid sjön och lek med sommargästernas barn.
Och så musiken! Pappa hade en fantastisk röst och kunde alla finska och ryska klassiker.
För mig är den här låten själva essensen av mitt finska ursprung. Mammas och pappas bröllopsvals – och även mammas begravningsmusik. ❤️

3.1969 bestämde paret som ägde vår arrenderade gård att deras son skulle få gården i bröllopspresent. Det var inte mycket att göra åt det. Så när det glada 60-talet led mot sitt slut avvecklade vi också vårt bondeliv.
Jag minns starkt den dagen när korna hade sålts på auktion och jag för första gången såg en tetrapak mjölk live. Det var en lite märklig stämning runt bordet och det låg uppbrott i luften.
Pappa fick skiftjobb på Bofors i Karlskoga och vi köpte ett litet hus någon mil norr om stan.
För mig betydde det att jag var tvungen att byta skola. Allt förändrades.
Den här låten var poppis det året. Det var nog den första låten jag riktigt älskade.

4. Den nya skolan blev ingen hit för mig. Här fick jag för första gången smaka på främlingsfientlighet.
Jag var finnjäveln, som dessutom hade haft fräckheten att hoppa över en klass i skolan. Inte många rätt där!
Hierarkin bland ungarna var benhård och jag var längst ner i näringskedjan tillsammans med några andra olyckliga.
Jag hade några kompisar, men hade alltid känslan att jag var ett andrahandsval. Fanns det någon bättre än jag att umgås med fick jag vara ensam.
Små byskolor är ingen garanti för trevnad och trygghet. Fattigdom och/eller lågstatusföräldrar var fullgoda skäl för trakasserier av allehanda slag.
Själv gjorde jag en gång misstaget att yppa för en tjej, som jag enfaldigt nog trodde var min vän, att jag tyckte att en av killarna i min klass hade vackert hår.
Det resulterade i att jag blev örfilad ute på skolgården inför alla skolkamrater (de hade samlats där för att få se min förnedring) av killen med det vackra håret, medan han förklarade för mig att han inte gillade idioter.
Örfilarna gjorde inte särskilt ont, men den skam jag kände går inte att beskriva i ord.
Det fanns de som råkade mer illa ut än jag och jag led när jag såg mobbningen, men jag var så mån om att försöka passa in att jag aldrig vågade gå emellan eller säga ifrån.
Det är inget jag är stolt över, men som vuxen har jag aldrig hållit käften när jag sett människor bli utsatta. Det har också kostat mig vänner. Eller kanske var de inte så goda vänner, när allt kom omkring.
Men visst fanns det ljusglimtar även under mellanstadiet. En förtrollad dag fick vi åka till den nybyggda Nobelhallen i Karlskoga och se Ted Gärdestad & Nature spela. Här är en av hans absolut bästa låtar i en för mig magisk version.

5. Under de där åren krackelerade mammas och pappas äktenskap och han hittade en ny kvinna. Från det att jag var tio år tror jag att jag träffade pappa sammanlagt fem gånger. Sista gången var på 80-talet när han genomgått en bypassoperation och brorsan och jag hälsade på honom på Ackis i Uppsala.
Han höll min hand hårt hela tiden vi satt där. Jag kände hans kärlek till mig, men mitt besök förändrade inget. Jag var raderad ur hans liv och det skulle inte förändras. Det var svårt att förlika sig med.
Sorgen över att han försvann ur mitt liv finns än. Jag var länge urförbannad på honom, men kom till sist till slutsatsen att min ilska inte tog mig någonstans.
Mammas sorg efter skilsmässan höll på att förtära henne. Under några känsliga förpubertetsår i mitt liv hade den huvudrollen i hennes liv. Jag kunde bara se på och känna hur hålet inom mig växte sig större.
Då var det tur att man hade blandband inspelade från Kvällstoppen och Tio i topp som lindrade. Jag flydde in i musiken när verkligheten var för tuff. Här började min passion för geniet Frank Zappa, som fortfarande är oförändrat stark.

6. Det var också under den perioden som David Bowie kom in som en fyrbåk i mitt liv, och han har aldrig flyttat ut. Hunky Dory var en av de första plattorna jag fick med honom. Den här videon från BBC är ren och skär magi.

7. 1973 var det dags att börja högstadiet inne i Karlskoga. Här förändrades mitt liv positivt. Jag hamnade i en klass där mobbning inte förekom. Jag fick nya vänner och livet började leka igen. Och på skolans fritidsgård gick grammofonen varm.

8. Förlusten av min pappa gjorde mig till en orolig själ, även om de yttre omständigheterna blev bättre. 70-talet var en gränslös tid på många sätt. På skoldiskona var inte snorfulla 13-14-åringar någon ovanlig syn. Det var några år där jag var ganska hejdlös och min mamma oroade sig förstås konstant. Men jag lyckades alltid landa på fötterna på nåt vis.
Sen följde gymnasiet, där jag hamnade i världens bästa tjejgäng. Det är fortfarande så att jag vet att jag kan ringa någon av dem om jag hamnar i totalkris. De skulle inte tveka att hjälpa. Liksom jag inte heller skulle tveka att hjälpa dem.
Den här låten kom 1977, och jag blir alldeles varm när jag ser videon. Mycket vatten har runnit under broarna, både för Peter Gabriel och mig.

9. Efter gymnasiet gjorde jag det stora misstaget att flytta ihop med en mycket äldre man som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Jag hade inte ens fyllt sjutton år. Efter två år lyckades jag bryta mig loss och sedan följde ytterligare en vild period där kompassen snurrade vilt innan jag till sist började på Biskops-Arnö folkhögskolas medialinje. Där träffade jag han som kom att bli far till mina två barn. Vi drabbades av passion och gifte oss efter sju veckors förhållande. Jag var nyss fyllda 21. Olyckskorparna kraxade, men förhållandet kom att hålla i 19 år, så helt förfelat var det inte. Och det var verkligen häftigt att gifta sig när man var så där himlastormande nyförälskad. 🙂 Vigseln förrättades hemligen i Sigtuna rådhus, med två skolkamrater som vittnen. När jag släppte bomben via snigelpost till mamma skickade hon en hundring till en tårta. 😄
Året på Biskops-Arnö var fantastiskt. Det är en av de platser på jorden som bor i mitt hjärta för alltid. Jag har fortfarande en dröm om att få gå långa skrivarprogrammet där.
Och frågeställningen i låten nedan var inte svår att besvara 1982.

10. Efter Biskops-Arnö gick flyttlasset till Stockholm. Jag hade lagt journalistplanerna på hyllan efter några vik som reporter i Karlskoga och började på Posten efter en sexmånaderssejour på avdelningen för kroniskt schizofrena på Beckomberga (sex månader var vad som krävdes för att få behålla flyttbidraget på 10 000 kronor, mycket pengar då!). Stockholm 1 blev den fasta punkten i några år, ett vuxendagis i ordets bästa bemärkelse. Som grädde på moset jobbade också min bästis där (det är hon fortfarande), och vi sorterade brev medan vi diskuterade livets väsentligheter.
Och från 1980 till 1988 var det ett måste att åka på Roskildefestivalen.
Det här var en höjdare 1983. Duben var så tung att den säkert ligger kvar och vibrerar än, en meter under jorden vid rytmetältet.

11. Jag tror att Talking Heads är det band jag lyssnade mest på under första halvan av 80-talet. Än i dag ser jag om Stop making sense någon gång om året.
För mig är det den ultimata konsertfilmen. Som jag dansat till den här låten, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det är bara ren och oförfalskad glädje förknippad med den.

12. Kan inte låta bli att lägga in en annan höjdpunkt från Roskilde, 1986 den här gången. Håret stod nog rätt upp på samtliga i publiken när Clapton och Collins körde den här.

13. 80-talet var lite backanaliskt för mig. Livet var en fest, vuxendomen ställde ännu inga tunga krav, allting flöt på. Det var svart tuperat hår, långa kvällar på Ritz. Goda vänner, knäppa infall. Frihet. Faktiskt jävligt underbart.
En kväll gick vi på Orionteatern och såg Imperiet. Jag får fortfarande rysningar när jag ser den här videon och tänker på att jag ju faktiskt var där.

14. 1989 gick flyttlasset igen, den här gången upp till den lilla byn Jättendal tre mil norr om Hudiksvall. Min man, som var från Hälsingland, startade en fiskodling tillsammans med sin pappa och ett par andra snubbar. Vi kände båda att det var dags för en ny fas i våra liv.
Det blev några år där allt hände i en rasande fart. Vi köpte ett ställe med två hektar sjötomt och började med månskensbonderi, grisar, kalkoner, ankor och får, grönsaker och 26 sorters gammaldags rosor. Samtidigt var det fruktansvärt mycket jobb med fiskodlingen.

15. Min mamma dog i lungcancer sommaren 1989, det var tufft, men vi hann prata om allt väsentligt, och när hon till slut somnade in och slapp de fruktansvärda smärtorna var det svårt att känna något annat än tacksamhet för att det var över. Allt var utrett och inga frågetecken fanns kvar.
Mammas högsta önskan var att få dö hemma. Vi barn lyckades uppfylla det, tillsammans med dedikerad personal från hemvården. På slutet åkte syrrorna ut på sina lediga nätter för att ge henne det välsignade morfinet, det var otroligt rörande att se deras omsorg.
Hon klamrade sig fast vid livet, men när vi barn till sist en dag gick ut i köket för att äta lunch alla tillsammans passade hon på att kapa förtöjningarna.
Hon var borta när vi kom tillbaka in i hennes sovrum. Allt var frid. Vi satt med henne hela eftermiddagen, vänner kom och tog farväl, barn och barnbarn var med. När begravningsentreprenören kom på kvällen svepte vi henne och lade henne i kistan. Hon fick en trädgårdsros mellan sina händer och sitt älsklingshalsband om halsen.
Just då kändes det som att jag modigt skulle kunna gå in i döden själv, jag såg ju att det inte var något farligt. Tyvärr har den känslan klingat av, men jag vet någonstans att den är den rätta. Jag är inte rädd för det som var innan jag föddes, men jag är rädd för vad som ska hända när jag lämnar livet. Det är knasigt. Men jag delar säkert den rädslan med många.

16. Jag fick fast jobb som journalist, sen blev jag gravid, fiskodlingen gick i konkurs sedan norrmännen dumpat priserna. Ofta ville jag ställa mig upp och skrika: ”Sakta ner! Det känns som att åka centrifug!”
Det blev tajt ekonomiskt efter konkursen, men på många sätt hade vi våra bästa år där i början av 90-talet. Vi odlade grönsaker och fyllde frysen med gris- och lammkött. Erik kom, hans lillasyster Isa anlände ett och ett halvt år efter honom. Det var ett rikt liv med barn, djur och natur. Vi var starka tillsammans.
Och musiken fanns alltid där. I början av 90-talet kom det mycket bra. Den här plattan tycker jag är ett mästerverk.

16. Barnen växte som majs, vardagen rullade på med jobb, djur och landsbygdsliv. Men någonstans i slutet av decenniet började vårt förhållande gå på tomgång. Vi hade fått det bättre ekonomiskt, och det var som att vi inte orkade anstränga oss längre när vi inte var tvungna att hålla ihop för att överleva. Kärleken var fortfarande stor från min sida, men jag valde nog omedvetet att ignorera tecknen på att hans känslor för mig inte var de samma längre. Jag hade min livsdröm och ville inte se.
Musiken var dock fortfarande ett kitt som höll oss samman. Det var mycket Fatboy Slim där ett tag. Vi delade på en flaska rödtjut och dansade i vardagsrummet när ungarna hade somnat.

17. Våren 2001 var skilsmässan ett faktum och en ny kvinna väntade bakom hörnet på att få komma in och ta min plats i huset vid sjön. Jag var förkrossad men gick på autopilot och skaffade snabbt en ny bostad, ett hyrt hus nere i byn. Jobbade mycket och fokuserade på barnen för resten.
Den sommaren släppte Magnus Carlson sin första soloplatta och på den fanns låten som blev soundtracket till min skilsmässa.
Fortfarande minns jag känslan av total övergivenhet, när jag hör den. Men älskar den i alla fall. 🙂

18. Jag sörjde intensivt och mådde fruktansvärt dåligt i ett par år. Vart var jag på väg? Vad fanns kvar? Min livsvilja, som alltid varit stark, var som bortblåst. Allt kvittade, tyckte jag.
Jag åkte rätt ner i en depression som tog mig ett par år till att komma upp ur. Jag gick i terapi hos en underbar kvinna, och utan henne är jag inte säker på att jag hade lyckats komma igen. Hon var 76 år gammal, höll till i ett hus vid havet. Där satt vi och tittade ut över Bottenhavet och jag kunde äntligen nysta upp allt trassel från barndomen och uppväxten, och i och med det få en insikt i mina reaktioner och strategier som vuxen. Jag är dig evigt tacksam, Maja Thulin. Din varma blick och din livsklokhet går inte att glömma. Hoppas du sitter där uppe på ditt moln och hör mig.
Och så fanns ju musiken där, förstås. Det här är bland det vackraste jag vet. Jag hade lyckan att få se Sigur Rós på Music & Arts förra sommaren, och i oktober väntar en ny konsert med dem.
De har skänkt mig mycket tröst och glädje genom åren. Jònsis röst, harmonierna, vemodet. Underbart!

19. Jag har levt singelliv sedan dess, och med tiden har jag kommit att tycka kanske lite för mycket om det. Det tar inte lång tid att skapa egna rutiner och inrätta tillvaron som man vill ha den själv. Jag flyttade in till stan och fick ett bekvämare liv, jag har kommit i väg på efterlängtade resor och evenemang och ser till att jag alltid har något roligt att se fram emot. Nu hoppas jag på att så småningom kunna flytta hem till Värmland igen. Mina rötter och mina vänner där blir mer och mer viktiga ju äldre jag blir. Jag vill vara där jag hör hemma.

20. Barnen har växt upp och jag har inte längre samma förpliktelser mot dem. Sonen läser till musiklärare uppe i Norrbotten, dottern har just kommit kommit hem efter två års studier i koreanska i Seoul. Min intuition säger mig att hon kommer att åka tillbaka dit. Det är långt bort, men hon måste följa sitt hjärta. Jag är bara pilbågen som skjuter i väg pilen, som Kahlil Gibran säger.
Hennes språkstudier har fört mig till Seoul två gånger och jag har kommit att bli väldigt förtjust i den staden. Uråldrigt och hypermodernt samtidigt. Marknader och streetfood, studentkvarter som bultar av liv, asiatisk hövlighet och buddhisttempel. Båda gångerna har vi sett hennes favoritband Nell live.
Så här låter de:

21. King Crimson har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det vackraste vackra, men också det mest schizofrena, skärande och totalt icke publikfriande. I höstas fick jag till sist möjlighet att se dem live. Det var lite som en uppenbarelse att se Robert Fripp stå där och köra gitarrpartierna som sitter så djupt i hjärteroten. För att inte tala om Tony Levin, Gavin Harrison, Mel Collins och de andra musikerna. Lyssna och njut. Kommer de tillbaka till Sverige hänger jag på låset.

22. Det känns lite lustigt att se sitt liv sammanfattat så här. Så mycket som inte kom med, men kärleken, sorgen, vännerna, familjen och musiken finns där. De utgör grunden. De har format mig. Allt annat är egentligen oväsentligt.
Nu har jag turen att vara på middag hos mina allra bästa vänner. 😍 Jag ser att många har gillat och kommenterat, jag återkommer! ❤️
Tack ni som orkade följa med på min resa! Jag avslutar med en värmländsk dänga.

1. OK, Då kör vi. Vem jag är? Randomdiabetiker född någon vecka före jul 1970, Bott i Sätra, Stockholm sedan mitten av det ljuva 70-talet. Fru, 2 söner + 1 bonusgrabb. Har också en chokladlabbe och 2 katter för säkerhets skull. Jobbar inom LSS. Skriver krönikor i lokaltidningen Södra sidan och i Hammarby fotbolls matchprogram samt på Svenska fans. Älskar fotboll i allmänhet och Bajen i synnerhet. Lyssnar mycket på musik, plenty gubbrock men även visa och punk. Lirar lite gura till husbehov, jag brukar kalla mig kökstrubadur när folk frågar.
Mitt sommarprat kommer handla om saker jag varit med om. Ostrukturerat. Mest kul men även något sorgligt. Jag kickar igång med en av mina absoluta favoriter när det kommer till uppväxt. Inte min denna gång men igenkänningen är som om han var där. I Sätra 84-85 nånstans…

2. Jag är med som sommarpratare för att jag känner Mats Nilsson-Landelius. Han ringde och erbjöd mig uppdraget för några veckor sedan. Jag högg som en abborre på en metmask såklart. Det första jag tänkte på när vi avslutat samtalet var att jag ville berätta hur vi träffades för 17 år sedan.
Våra fruar på den tiden var arbetskompisar. En kollega till dem fyllde jämnt. Kalas i Tumba tror jag det var. Matte och jag hade aldrig mötts innan men vi hade hört om varann och visste att vi hade hade många gemensamma nämnare. Vi klickade direkt.
En av de roligaste kvällarna i mitt liv såhär långt när jag summerar. I ärlighetens namn var det ett ganska sunkigt partaj men Matte och jag röjde med stor värdighet i köket med de vi kände som var där. Till slut var hela festen där runt köksbordet. Jag skrattade mer eller mindre från det vi möttes till att vi skiljdes åt framåt småtimmarna.
Efter det höll vi tät kontakt i många år. Samtal kring våra risiga äktenskap, ungarna, Bajens nyförvärv, psykofarmaka, hundar, fiske mm. Ja, livet helt enkelt. Men nästan allt vi pratade om hade en koppling till någon låt med…Bruce Springsteen(!)
Numera har livet fört oss på olika håll och vi umgås inte så mycket längre men jag vet att jag alltid kan slå honom en signal om det brinner i knutarna. Det är fint det med. Den här låten bölade vi till under en svinkall natt i ett tält utanför Globen i väntan på Springsteenplåtar som skulle släppas i gryningen.

3. När det kommer till idoler började jag annars med Elvis. Minns nyheterna på TV när han dog. Visste inte vem han var innan. Kollade in hans prylar i den mån jag som 7-åring kunde. Fick sedermera låna Moody blue av en kompis morbror(!) Kanske därför gillar jag tjockelvis bättre än tiden före Hawaiirullarna. Den här låten blev favoriten och jag har inte tröttnat på den än.

4. Har torskat ganska hårt på Marit Bergmans senaste platta ”Molnfabriken”. Ett litet mästerverk är vad det är. Såg henne på försommaren på ångfartyget Blidösund i Stockholm. Skitläckert att åka en tur i Mälaren samtidigt som Marit lirade. Vilken karisma hon har förresten. Helt grym. Jag blev så till mig att det blev en krönika av det. Jag länkar till den och en av favoriterna från plattan. En skitsorgllg text men ändå så otroligt vacker.

http://www.stockholmdirekt.se/asikt-debatt/kronika-jag-och-dodarn-golvades-av-marit/repqfA!XTsnzHpjph6IHCAM1shx6A

5. När vi snackar Marit Bergman är steget inte långt till ”Rockfest Skärholmen”. Jag jobbar med människor med olika funktionsvariationer till vardags. Jag och en kollega hade i flera år gått och drömt om att att anordna en rockfestival för målgruppen. Det fanns många dansbandsalternativ för dem men på de träffarna såg vi lika många rocktishar som dansbandsditon.
Efter 4 års drömmande gjorde vi slag i saken. Jag mailade Fryshuset i Skärholmen bara för att kolla om de ville samarbeta. Satan i gatan vilket svar jag fick. Två riktiga rockrävar som jobbar där gick igång på alla cylindrar. Vi började kolla band och fick ihop 10 artister på en pisskvart. Banden lirade för kaffepengar då budgeten långt ifrån var i paritet till de gäng som tackade ja. Huvudband var Vårburgarna, Ett funkisband som repar en gång i Skärholmen som daglig verksamhet. Har du chansen måste du se dem, du kommer gå därifrån lite varmare i själen än när du kom dit. Annars är du gjord av sten.
Bredängs bästa Marit Bergman var med och körde ett sologig på piano. Men för min del stannade världen en smula när KSMB (den storebror jag aldrig hade) tackade ja till att komma och spela. Som grädde på moset skänkte de sitt lilla gage till just Vårburgarna och sångaren Alonzo hoppade in och sjöng en låt med dem. Halleluja vilken dag!

6. Äh, vi kör en Ramones när vi ändå har tempot uppe

7. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hip hop. Jag har gjort mina tappra försök och en och annan låt har väl runnit i genom men för det mesta blir jag mest konfunderad. Det är inte mitt språk helt enkelt, Jag fattar det inte. MEN när den här herren rullade förbi på morgonteven för något år sedan satte jag kaffet i vrångstrupen. Vilken begåvning. Jag går så långt att jag jämför hans lyrik med Cornelis. Då ska ni veta att just Cornelis är en gud i min värld. Textblad är ett tips första lyssningen. ”Alla som hatar kan suga Zucchini”.

8. Cornelis ja, Jag har en del tatueringar. En jag verkligen var sugen på var den tiger Cornelis hade på sitt bröst. Bara för att. Det stannade vid en dröm. Tills jag fyllde 40 vill säga. Då gav min fru mig den i present. Tid och pröjs redan klart. Bara att lägga upp sig. Försökte få reda på om den står för något. Frågade hans son Jack. Han visste inte. Äh vafan, hur illa kan det vara?
Nu har jag sett att även Björn Ranelid har en liknande. Ungefär så illa kan det vara. Ha, ha.
Följande klipp spelades in med en (1) kamera från en spelning något år före hans död. Inspelningen var opretentiös, i den mening att det inte var något team och extra strålkastare och grejer. Sånt har jag läst mig till gjorde honom nervös och spänd på scenen. Den här inspelning av avspänd. Närvaron och mellansnacken är som om vi satt i hans vardagsrum. Hela spelningen fanns att tillgå på Cornelismuseet i Gamla stan. Tyvärr slog de igen 2010. Nu ska man ha öppnat upp det i Hökarängen där Cornelis själv bodde ett tag. Har inte varit där själv än men känner nu när jag skriver att jag nog måste göra det snart.

9. Mera film. Från ett geni till ett annat. Eller geni och geni, det vetefan. Det finns bara en i alla fall. Thåström. Som jag älskar den mannens röst och uttryck. Untouchable i min bok. Jag missade Ebba av åldersskäl och svor hela alfabet över det. Imperiet var inte alls samma grej även om jag gillade dem också. 1988 lirade ”Pimme” en Ebbalåt för första gången sedan de lade av. Med Eldkvarn på deras Cirkus Broadway på Gärdet. Jag var inte där då heller. Men skivan som släpptes som denna var med på lyssnade jag sönder och samman. Helt fantastisk bra detta!

10. Min favvobowie i förbifarten. En soulig ballad från Diamond dogs. Vilken platta förresten. Mega.

11. Det blidde visst en bok. Mina krönikor i lokaltidningen blev en samling i bokform för några år sedan. Hur kul som helst att jobba med den. Det blev också några krönikor från Svenska fans att fylla ut med. Jag beställde 100 ex för att att känna folk på pulsen om den var något eller om det bara var de närmast sörjande som ville ha en att samla damm i hyllan med. Jag ordnade ett releasepartaj på Mest på Götgatan och bjöd in RebellRobban att lira lite. Robban har lirat i Tunnelbana i närmare 30 år och är en riktig legend där. Numera spelar han mer sofistikerat på festivaler och så men en kväll i veckan smyger han fortfarande ner på Slussen och spelar några timmar.
Nåväl, boken ja, De hundra exen sålde på nolltid. Sammanlagt 350 böcker sålde jag. Helt sjukt för att vara av en lirare med etta i svenska, va?
Jag har några böcker liggande att ha istället för blommor när man går bort. Stolt. Boost. Jag väljer en First aid kit till detta inlägg bara för att de är så jävla bra. Den här Kenny Rogers-covern från På spåret ger mig alltid ett fånleende. Oavsett om jag sitter på tricken, ensam hemma eller var som helst.

12. Nu allvar. Jag har i mitt liv på nära håll följt en sprudlande, gladlynt och uppmärksamhetstörstande liten tösabit växa upp till en missbrukande återfallsförbrytare med klippkort på olika anstalter runt om i Sverige.
Mitt egna avståndstagande till narkotika har många gånger gjort mig till ett oförstående fån i sammanhanget. Jag har ju å andra sidan inte heller haft något att bedöva i den mån hon haft.
Detta självmedicinerande som drivit hennes nära och kära till bristningsgränsen av sorg och oro samt henne själv till livsfarliga beslut och situationer. Hatar skiten.
En viktig sak att komma ihåg har alltid varit att hon aldrig ville det, hon är både god och snäll. En genomvarm person. Jag tror det var drivet, kamraterna och det eviga letandet efter lite lugn i sin själ. Om hon inte själv sökte efter problemen så kom problemen till henne. Säkert som en präst i kyrkan.
Så många behandlingshem på vägen. Så många vurpor. Så många försök. Alla dessa lögner. Så mycket energi. Alltid tillbaka. Oavsett.
En dag kanske hon blir fri. Vi pratas ibland. Alltid något nytt på gång. En dag kanske en av alla hundar hon tagit hand om får följa henne från början till slut utan att hon försvinner några månader och tvingas överge dem En dag kanske hon blir fri. Inte bara från drogen utan även det liv den tvingat henne att leva. Den här låten får mig alltid att tänka på henne.

14. The har spelats några sånger från London calling här på sidan har jag sett och hört. Vilket sjukt bra band de var. Jösses!

15. Nu över till mitt kära Bajen. Har följt dem på plats på Söderstadion sedan sent 70-tal. Storesyrran drog med mig dit när hon var barnvakt. Jag klagade aldrig. Jag gick så ofta jag kunde på 80 och 90-talen men från och med återtåget till Allsvenskan 1998 har jag snudd på varit på varje hemmamatch. Inte riktigt men nästan. Lägg till ett ordentligt koppel med bortamatcher också. Många matcher blir det. Efter att ha skrivit om dem på Svenska fans under ett par år fick jag förrförra året frågan om jag ville bli skribent på matchprogrammet. OM jag ville.
För 10 sedan lade Hammarby fotboll ner sitt matchprogram. Några fans som jobbar med media sparkade bakut och startade sitt eget. By fans for fans. Fyra nr senare kontaktade Hammarby Supportrarnas matchprogram och frågade om de kunde beställa 100 ex till varje match. Sedan dess är det detta program som säljs vid Bajens hemmamatcher. Fristående från Hammarby IF. Första numret var på 8 sidor. Nu är det 32 stycken smockade med bra skit. Hammarby fotboll köper idag 500 ex varje match till sina sponsorer. Så jävla stolt över att få vara en del av det. Står också och nasar programmet ibland utanför arenan innan match. Kul det med. Jag säger som jag brukar. Vi är Bajen, vi är inte bäst men vi är bäst ändå!

16. Dags för en bra låt från ingenstans. Ingen story. Bara ett jävligt bra tjejband från Oslo. Cocktail slippers. Producerade av ingen mindre än Little Steven. Jag är inte säker men jag tror han skrivit denna härliga dänga också.

16. Från Little Steven är steget inte speciellt långt till, just det, nu blir det lite Springsteen igen. Sommar 2009. Min son Billy, då 13 år, och jag åker till Herning i Danmark för att hänga hos en barndomsvän till mig och se Bruce lira. En mycket bra kombo, redan på förhand. Detta var långt ifrån Billys första Springsteenkonsert. Jag släpade med honom redan som 7-åring till Ullevi när det begav sig. Nåväl, skit i det, nu tillbaka till arenan i Herning. Arena förresten. En stor jävla parkeringsplats var vad det var. Med 50.000 fans på. När vi kommer dit någon halvtimme innan gig ser vi att ena sidoscenen längst ute till vänster är helt obefolkad. Det är bara att gå dit och ställa sig. I Stockholm skulle man behöva vara där samtidigt som DN-budet ish för att ha en chans till en så bra plats. Kändes schysst att bara lägga upp armarna på scenen och vänta in att showen skulle börja.
Ett par timmar senare sker det som det risiga Youtube-klippet visar. Bruce ser Billy där längst fram gapa med i texten och skickar ner micken till honom. Billy tar i från tårna och resten är historia. Efter publikens jubel tar Bruce upp ett munspel ur bakfickan som han ger honom. Bry er inte om snubben i Stoneshoodien och keps som slänger sig om halsen på grabben när han sjungit klart. Det är bara jag som tappar det totalt.
Efter konserten går vi saliga hem i den danska sommarnatten, sjunger och spelar på Bruce Springsteens munspel. Behöver jag säga mer för att förklara känslan? Nej, trodde inte det heller. Surrealistiskt.

18. OBS! Varning för ett lite smetigt inlägg. Tillbaka till min vuxna son Billy och ett av de stoltaste ögonblicken när det kommer till mitt liv som förälder. Vi är i Manchester. Han är 18 bast. En match vi väntat länge på att se live är precis slut. Man utd – Chelsea. 1-1, mål i slutsekunden. Wow. Vi hoppar in i en taxi för att ta oss tillbaka till centrala stan. Föraren är av typ indisk börd eller något. Jag frågar efter en stund av nyfikenhet om han kommer från Pakistan vilket många i London gör. Chaffisen blir helt nojjig och stammar ur sig att han kommer minsann är från Kashmir. Whatever tänkte jag, som bara ville surra lite. Jag släpper ämnet direkt men föraren kan inte sluta prata skit om invandrare överlag. Alla är svin och har förstör det vackra England. Precis som om jag som vit svennebanan skulle tycka att vi var allierade i frågan. Han blir överdrivet jobbig. Han slutar liksom inte. Jag visar så tydligt jag kan att jag inte gillar surret och svarar inte på hans raljerande över huvudtaget. Då vänder han sig i stället till Billy i baksätet och frågar:
-You, youngboy, You know what I´m talking about, don´t you?
Billy är tyst några sekunder innan han helt lugnt svarar:
-All I know is where I come from we don´t give a shit were you come from. What matter is what you do.
Det sägs inte ett ord mer under taxiresan, Tyst som i graven. Så jävla tungt!
Vi har aldrig talat om olikheter hemma. Vi har levt dem. Ett underbart kvitto på att det är rätt metod.
Passande låt vi diggat ihop till sedan den kom.

19. Första konserten. Saxon på Hovet 83. Magiskt. Där hände något.

20. Tom Petty då? Jo förfan. Han får vi inte glömma. Såg honom på Globen 92 och blev skitbesviken. För några år sedan kom han hit igen. Jag hade ingen biljett. Slutsålt. Tänkte att det inte gjorde så mycket. Det var ju så kasst senast. Dagen innan spelning får jag ett erbjudande om en plåt för en typ en hundring på FB. Någon såndär halvseriös andrahandsbiljettfirma rear ut dem de ej lyckats bli av med. Jag köper två och går på konserten med en polare. Herrejävlar vad det svängde. Den bästa av alla konserter jag sett på Globen. Super!
Gitarrist Mike Campbell dök efter konserten upp på Wirströms pub i Gamla stan för att spisa blues. Coolt.

Anledningen till att det var så lång tid mellan Tom Pettys konserter i Sverige ska tydligen vara hans flygrädsla. Vet vad han snackar om. I dec 1990 hamnade det plan jag flög med från London i ett oväder. Jag hade haft ett par skakiga flygningar innan men nu fick det fan vara nog. Aldrig mer skulle jag flyga.
Detta växte sig med tiden upp till en smärre fobi. Jag hade till och med jobbigt att göra studiebesök på Arlanda med skolklasser etc.
Sommaren 2013 satt jag och planerade en resa med familjen. Barcelona var målet. Min fru och barnen skulle flyga medan jag skulle ta tåget. Satt och dammsög nätet och blev på riktigt glad när jag hittade en kringelkrok dit som bara skulle ta 22 tim. Jag ropade det till min fru Jenny. Hon kom ut till mig i köket och sa:
-Vad bra. Då ses vi där. En sak jag tänkt på bara. Om vi nu störtar, vill du verkligen sitta i ett tåg då?
Katching! Ingen hade liksom sagt det på det sättet förut.
Det gick ett par dagar. Jag fnulade över det där hon sagt. Ett par veckor senare klev jag på planet. Med familjen och nån Stesolid som stöttning. Idag många flighter senare flyger jag helt utan piller, alkohol eller rädsla. Det finns inte mycket som är skönare än att besegra sig själv. Try it, you´ll like it.

21. Dags för en av världens finaste kärlekssånger. ”Det finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och ditt våta hår”. Svårslaget.

22. Oj, höll på att glömma Kiss. Var helt såld på dem som de flesta andra grabbar var i mellanstadiet. Tjejerna kollade på Grease 5-6 ggr på bio under tiden.
Köpte Rock and roll over för det coola omslaget. Här är favoriten från den plattan

23. Som jag älskat Rolling stones. Sett dem 4-5 gånger sedan Stadion 1995. Men nu har de fan tappat mig. Multimiljonärer som gör Dressmanreklamer och obskyra samlingsalbum med någon ”Special edtion” som die hardfansen bara måste ha mm. Varför? För att betala något av sina 7 hus i 6 världsdelar? Eller är det de 10 rollsarna som ska vaxas om? När man sedan har kista att ta över 2000 spänn för en biljett till en spelning på Friends. Alltså på de platser närmast scenen där de trognaste fansen vill stå. Gubbjävlar! Om de ändå slutat i tid. Låt säga efter Stockholmstrippeln 2003. Med lite ära kvar.

Jag spelar 2-3 ggr om året för pensionärer i Skärholmen när de har festligheter inför sommar eller jul etc.
Jag brukar blanda friskt. Cornelis, Thåström, Dan Andersson, Elvis, Cash och inte minst Stefan Sundström. Allt utom Taube bara för att jävlas lite. Den här har blivit en flitigt önskad favorit på dessa gig.

25. Nu kan det bli lite skämskudde men varför inte? Jag är uppvuxen sommartid på en ö i skärgården. Mina föräldrar köpte tomten 1961 och farsan har i stort sett dragit i varenda spik själv på de stugor och uthus som står där idag. Ett riktigt hjärteställe för dem. De åker ut i tidiga Maj och hem i sena Oktober, typ.
Jag skrev en låt om ön för 15 år sedan som jag gav dem och syrran i julklapp. Det är jag på kompgura, Lasse Axelsson på el och Stefan Andersson på dragspel.
Mina föräldrar spelar den ofta men speciellt som första och sista rutin när de flyttar ut och hem därifrån.
Morsan har berättat hur de petar i Cdn i spelaren och sätter sig i soffan för att liksom bli påminda om lyckan över att ha detta ställe. Jävligt fint tycker jag. Fattar om ni inte går igång i 180 på den men jag kände bara att ville lira den när ett sånt här tillfälle ges.

26. Jag stämplar ut här. Det var ju skitkul detta. Tack för att man fick va me. Det var en riktig fest som jag låter Shane och gänget sätta ton till. Samtidigt som jag letar efter ett band där man likt Pogues får vara med bara genom att spela visselpipa och vara lite dragen. Min dröm att bli rockstjärna lever än. Ha det fint, vi kanske ses i vimlet.