1.
Jag heter Fassika, jag är din idag, ni som lyssnade ordentligt förra året (som en skitjobbig mattelärare andra veckan på vårterminen) vet att jag varken tror på ödet eller gud, däremot på färgen gul och barn. Jag har haft liv och död knacka på fönstren om kvällarna, lite som de flesta, lyckades befolka jorden med två små barn som jag misslyckas övertyga om mammans rätt till ensamma toalettbesök.
Ni kommer också ihåg att jag har tittat på flängande hårdrocksfrisyrer och insett att jag inte kan göra annat än att prata Thåström och hoppas att någon liksom jag blir helt mjuk i knäna av honom.
Jag orkar inte med så mycket nytt och vill helst vara i mitt huvud. Där bor också Sten, en man med mustig mustasch som jag skyller alla mina dåliga beslut och generaliseringar på.
Jag föddes och blir ständigt en smula mer människa, kan dra mig så långt att säga att jag i dagsläget har skitlite att klaga på.
Fast nu är det jättemycket morgon, jag är alert och all yours.

2.
Jag är en av alla dem som har ett arbete.
Där får jag vara en arm eller två, kanske visa och berätta, mitt jobb är det viktigaste jobbet som finns, på jorden alltså. Tycker jag. Jag tänker att alla som har ett jobb kan tänka att de har det viktigaste jobbet, den som svetsar ihop olika delar, skruvar isär saker, stoppar in el (i byggnader, verkligen inte i människor), den som lär ut eller den som planterar saker.
Det blir ju lite fränare att dra på sig superkostymen och åka till jobbet med den inställningen. Precis alla som har något med mitt arbete att göra är gjorda av godhet och jag hoppas att jag sköter mig så bra som det går så att jag får vara kvar i den bästa av världar.
Jag har haft ett jobb där jag inte hade varken superkostym eller någon form av självkänsla, det var bestämt så att jag skulle ringa till någon oskyldig person och be denne köpa av mig någon form av bondetidning, tidning och tidning, det var väl ett par papper som nån hade raffsat ihop och tänkt att varje bonde måste vilja läsa om nån gammal katt som heter Sven som ”sprang bort i Lördags” och nån annons på harv.
Det var inte många som slog till på dealen, det var ju för att jag sa åt dom att, ”alltså, den är ju inte superbra den här, jag förstår ju om du inte vill ha den, ja jo den är tryckt i vanligt papper, javisst, funkar säkert bra att tända kaminen med, hahahahaha, absolut, jag lovar, jag ska verkligen ALDRIG ringa tillbaka, hej svejs” fy fan!
Vid ett tillfälle trodde jag nästan att jag var tvungen att byta om inför ett samtal till slottet, på Öland i och för sig, men ändå, till kungen, jag skulle ringa till Sveriges konung, inte med bondebladet utan nån annan lite mer kunglig tidning, typ DN eller nåt. Lite svettig på ryggen lixom, i gympabrallor, jättegammal t-shirt, palestinasjal och en frisyr som jag inte ens tänker gå in på. Jag skärpte ju till mig nå djävulskt, man får ju inte sluddra när man pratar med kungen, man får ju inte säga, ”va”, ”fan också, nu skrev jag fel här”, ”men du” eller inte ens får man väl säga, ”ska du ha dealen eller inte, jag ska hem och titta på tre Oprah-avsnitt IKVÄLL helst”.. Någon torr tant svarade och menade att konungen inte var tillgänglig, hon verkade ju inte ens fatta att jag inte är vem som helst, alltså, om hon inte fixar fram honom så missar han ju jordens deal. Då tyckte hon att jag var lite obehaglig kändes det som, mumlade nåt om att konungen FÅR sin tidning gratis i vanliga fall och tack och hej.
Obehagliga männska! Jag tycker att alla som inte låter mig prata med kungen är lite elaka faktiskt.

3.
Alla är så viktiga idag, alla som har barn har så fina barn och gör så fina saker, alla som kan träna tränar så himla bra och länge och har bra snittkm/h. Alla som har rum har så fina rum, som i en tidning och alla som ser en blomma ser så fina och hundar och katter som är borta och någon är så himla upprörd så att flera hundra andra måste ansluta i någon slags virtuell gröt. Jag är med på tåget, liksom bara blev så ju. Jag blir så himla glad när barn är glada på bild och visst kan man dra en lättnadens suck när det visar sig att den gamle klasskamratens mans bror trots allt inte hade cancer. Samtidigt kan jag bli helt jävla galen, jag har aldrig en trevlig middag med grannar och groupie och instagram, mina ungar skriker åt mig, ”lägg inte ut mig på facebook”. En av dom spelade upp en låt där de sa/sjöng/rappade (man vet ju för fan inte ens vad folk gör i låtarna nu för tiden) ”vi vet att det regnar ute, måste du posta det på facebook?”.
Jag får aldrig till nån bra snittid på promenaden. Jag reser inte till varken Cabo eller Rom, jag har inga fina blommor i min trädgård. (bara en död skata på gräsmattan, finns kadaver-fashion? I så fall är jag vansinnigt modern)
Sociala medier har satt tonen och nu är vi alla små stjärnor om vi vill.

4.
En känsla av att vilja ta över världen, gå ut på trappan med en kopp kaffe och tänka sådär mjukt, ”jävlar vilken krispig morgon”. Kanske bara känna att idag får banne mig folk passa sig, för snart är jag igång, oj oj vilken känsla. Mina morgonminuter kan innebära att jag på ett metodiskt sätt chockväcker systemet med snus, utan blir det en vansinnig stämning med knogarna släpande i golvet och humöret i taket. Jag raffsar fram ett barn som endast orkade vakna och somna om, en annan gapar nåt om att jag är dum. Jag vet redan det så jag brukar fortsätta rakt in till toa. Där beskådar jag detta ras till människa, skrattar inombords (långt inombords, i tolvfingertarmstrakten) åt tanken att det ska gå att få ordning på det. Sminkar på med pensel inköpt 2001 där stråna fastnar i ansiktet på mig och smink som är onytt. Flickan påpekar att jag har sagt att det är onödigt att sminka sig, jag vet det också redan så jag spacklar vidare och tillslut har jag bara håret kvar. Det blir varken hackat eller malet. Andy påminner lite hetsigt om att han ska träna sen och jag håller med, eller nekar bestämt, orkar kanske inte ta in allt, det där löser vi under dagen. När vi sen sitter i bilen andas jag ut och tänker att det är underbart att leva. Tills jag förstår att pojken inte ens har strumpor på sig, har glömt matteläxan, flickan är galen för att hon glömde sin hårborste och det är mitt fel att Leo ramlade igår och har skitont i knät. Jag vet, det är ju mitt fel, men jag kan ta det, en sådan morgon kommer bara till oss som ska ta över världen just idag.

5.
Jag tänker ta reda på vem jag är jag. Det är ett som är säkert. Jag rotar i gamla mentala lådor på vinden, och hittar i vissa guldkorn och vill grina lite för att jag har glömt bort saker. Vissa lådor är helt tomma, det är kanske lite för dålig belysning just där, så de lådorna måste ner från vinden och varsamt ska jag plocka upp det som ligger och skramlar på botten. En låda är redan nere, men det är så tungt ju, att ta upp en barndom och en ungdom, som ska ihop i nåt slags logiskt pussel. Jag har redan hittat en liten bit som har talat om för mig varför jag har valt att i vuxen ålder ta ett vulgärt stort avstånd till djur. Enligt mig och Sten så är det så enkelt att jag inte tänker hålla på och älska djur av den enkla anledningen att de dör, trillar av pinn, går i maskin, lämnar in och skruvar ner volymen så förbannat fort. Eventuellt kan jag skaffa en sköldpadda som blir 110 år.(det vore ju helt sinnessjukt att köpa en sådan bara för att man inte vill att djuret ska hinna dö först). Så enkelt kan det vara, så nu när jag vet det så har jag slutat att hysa agg mot djur, nu ogillar jag dem bara. Det går uppåt och framåt, och en vacker dag är jag kanske kvinnan på gatan med fyra katter, två får och en alpacka. Det är bara 62 lådor kvar nu ju!

6.
Jag vet precis vad jag ska göra, jag ska ge mig själv tid med barnen, för så blir barn glada. De ska tindra med sina ögon och vi ska alla få se det. Men det tindrar ju så förbannat på skärmen också, barnen finns ju alltid kvar, och man har ju hört alla frågor 100 gånger så man kan ju bara svara lite halvdant, om man har tur så behöver man ju inte ens lyfta blicken. Ibland kan man ju tro att alla barn har nåt kraftigt fel i skallen när de står och hoppar bredvid och kanske måste balansera på ens axlar eller hota med att de kommer att bränna ner huset om man inte tittar på deras slöjdskapelse, herregud, hur många smörknivar kommer man inte att få se i sitt liv, det kan ju vänta. Barnen måste lära sig att vänta. När man har det klassiska fredagsmyset så kan man ju sitta i soffan och smygsurfa på mobilen samtidigt och när barnen skrattar så kan man skratta med så att de tror att man tittar, superenkelt.
Annars kan man kan ju alltid bara säga att man ska gå på toa och då ta med sig telefonen, så kan man sitta där inne och lura tills man orkar gå ut till sina uppmärksamhetsgalna barn, när man har klarat banan, kollat mailen och lagt ut en status förstås. Jag tänker att barnen sjunger till oss, sen jag började tänka så, skäms jag. Bilden på middagen på instagram är jättefin, supermysigt verkligen, men hur mysigt är det för barnen som stup i ett ska ”titta hiiit”?
När jag var liten var jag Carola, tyckte jag, och tyckte jag att hon sjöng om utomjordningar som borde skärpa sig!

7.
Och då kom vi till kvinnan, det främsta könet enligt Björn Ranelid, ponera att en kvinna då och då måste vara jättemycket kvinna och ha pms tex. Äh, jag vet inte hur öppen man ska vara och vill verkligen inte bli konfronterad med det här sen, jag kommer att förneka allt och eventuellt ljuga för att framställa mig i ännu sämre dager.
Nej du vet att jag blir så jävla arg, jag kan gå omkring med pannan i djupa veck och svara helt fräsigt och tycka att Andreas (stackarn) är mer än orimlig när han kommer med idiotiska frågor såsom, ”jag ska laga mat, vad vill du ha?”, eller, ”vill du ha te?”. alltså, någon måtta får det ju vara på galenskapen. Ofta kan jag straffa honom genom att inte svara, det tycker han bara är jätteroligt och samtidigt lite spännande har jag bestämt. Då kan det hända att han till exempel väljer sina ord, väger dem noggrant innan han lixom ba river av den klassiska, ”aha, är det den tiden på månaden?”. Då kan det hända att jag svarar nåt, som jag inte minns efteråt för att det gick en säkring i skallen, inne i huvudet står Sten (bara det är allvarligt, han brukar sällan stå pga dålig rygg) och uppmanar mig att gå ut och brotta ner första bästa häst, strypa en trädgårdssoffa och jobba extra som vaktmästare i skog. Det blir ju aldrig så. ”touch your woman” haha, inte då va, inte alls då. Jag har aldrig sett en trängd grävling men kan ändå på nåt sätt likna mig vid en.

8.
Nu kommer Sten, min inneboende man med mustig mustach. Han tycker olika saker, att fina flickor inte fiser, att iphones är för nytt och alldeles för dyrt. Han tycker inte om vråliga personer som hävdar sig och klappar sig själva på huvudet innan han ens hinner antyda för dem hur otroligt onödigt korkade de är. Han tycker om kvinnor, som lyder, inte de som har läppstift eller för många armband i guld. Krimskrams och tingeltangel tillhör cirkusfolket. Han anser att försäkringsskassan är stället dit mördare kommer när de återföds efter att de blivit hängda i ögonlocken tills de tittade ihjäl sig och dog. Och han vill verkligen inte ha en enda julklapp. Han dricker billig sprit och rotar aggressivt och länge i pappkassar från konsum, tills han glömmer bort vad han letar efter, somnar sittande med P1 på en provocerande volym. Han tror inte på fjärrkontroller efter att i 50 minuter försökt kontrollera densamme men misslyckats. Vi har inte valt varandra, han finns och jag med. Han ber mig ibland om mer plats i mitt liv, då brukar jag slänga in en 75:a och avvakta så blir det lugnt inom sinom tid. Han är ju på riktigt helt jävla galen. Han vill ringa in till ”ring P1” varje dag och klaga på cyklister som cyklar för fort, att posten kommer på eftermiddagen, att vissa människor verkar tro att det är lagligt att skratta utomhus kl 21 en kväll i juli, han skulle även kunna bena i det här med överbefolkningen på jorden, han har lösningen på allt. Skönt.
Nu hoppas jag att du förstår att Sten är Sten och Jag är Jag, du har ju också minst en sur sida av ditt annars trevliga jag, det är helt normalt, och så är det på riktigt, det har mamma sagt!

9.
”jag vet inte”PUNKT. Föregående mening finns nästan inte längre tänker jag. kommer du ihåg förut, när man kunde gå och gruva på en fråga en hel dag, eller en gåta som nåt barn gav men aldrig svaret, det var lite terapeutiskt om jag minns det rätt. Eller om vi spelade frågesport med svår fråga och någon överdrivet smart person noterar att svaret på kortet inte stämmer med dennes verklighet, då fick man använda hjärnan, eventuellt släppa frågan och acceptera att man inte kunde frågan.
Om jag undrar hur gammal Glenn Hysen är så kan jag veta det inom en minut. Om jag skulle känna mig lite vild och vill bygga en egen bungalow av säckväv och en gammal buske, ja då kan man googla fram det på ett kick. Man kan baka utan receptbok med igenklibbade sidor och handskrivna recept. Man kan lära sig spela instrument framför datorn, lära sig måla, träna, allt utan att lämna hemmets borg. Det är ju fantastiskt att man kan få all information så. Om man vill så kan man ju också lära sig av en annan människa som får betalt för det, som kanske arbetar på en kulturskola, som kan erbjuda en mänsklig kontakt och jävla härlighet. Själv har jag tänkt börja i kör, men då hade jag glömt att jag inte sjunger. Så mitt mål är att lära mig spela saxofon ordentligt, innan jag dör, det är ju inte brådis lixom, det finns ju en framtid, jag kan, frågan är ju hur mycket jag vill det då. De som säger, ”jag ville åka till Japan så jag åkte två veckor senare”, de är beundransvärda. Jag blir lite stressad när jag får ett sms fem minuter innan jag slutar jobba, ”kan du köpa ägg”. Det måste jag klura på en bra stund innan jag känner att det är naturligt att svara, ”nja”. Eller när man träffar en jättetrevlig person som man tycker om på riktigt och säger, ”men du, nu ska vi träffas och kaffe och trevlighet och tillsammans” i huvudet vet jag ju att det blir när det blir det, vi får se, jag vill ju, frågan är ju bara om jag kan…

10.
En gång när jag hade senap på Andreas korv (när vi skulle äta korv med bröd) såg han på mig och sa, ”jag trodde du kände mig”, han tycker inte om senap, jag vet det nu, jättemycket. Det var dumt av mig men kommer aldrig att upprepas. Nu har vi ju faktiskt hängt ihop ganska länge och vi har lite koll på varandra. Han vet att jag är bra på att sova och på att inte ta ut soporna när påsen är full, i min värld får det Alltid plats med lite till. Han vet att han inte behöver vattna blommorna eller använda ångtvättaren, (den fantastiska ångmaskinen får han helst låta vara, den är ju inte bara en maskin, den är en familjemedlem likställd med barnen, men inte riktigt såklart, jag är ju inte dum, barnen städar inte golven lika bra, så där ligger de lite i lä.)
Jag har nu förstått att det är helt rimligt att jag går som en liten bärplockare i vardagsrummet och tar upp strumpor. För han gillar ju att ta av sig stumporna som på ett ytterst obehagligt sätt tycks vilja döda honom runt nittonklippet, jag vet inte men jag tror att han tar av sig dom på tid. Han går till frisör och klipper av sig håret, ofta, det blir väl nån millimeter frisören kan ta av, (det är ju inte konstigt att frisörsalongerna går som smort när folk går och klipper sig bokstavligen en gång i kvarten), men det får han ju göra såklart, utan att jag kritiserar honom för det, eller påpekar att det knappt finns nåt att klippa av. Kanske kan jag smyga in att 300 kr kan man ju annars spara in så kan jag klippa honom. DET är tydligen helt uteslutet då han känner mig och vet att jag har klippt honom i örat två gånger och råkat raka bort allt hår bakom örat och en bit upp. Värsta känslig, det är ju ingen ide att klippa sig om man inte gör nåt annorlunda ibland. Jag väger upp det hela ekonomiskt genom att gå till frisören max 1 gång per år. Då blir det alltid så tokigt, jag blir som lite galen av att vara i salongen tror jag, där kan jag bara haspla ur mig helt befänga saker som ”jaha, du tycker att det blir bra med lite kortare, kör på bara, det är ju bara hår”. Jag lugnar mig så snart frisörpersonen har klippt och ansat och fönat och plattat och stylat och pillat och klämt åt håret så otroligt att det är som en fantasi alltihop. Jag galopperar därifrån med de gladaste benen i stan med frisörens ord plingande ”och sen kan du bara busa till det lite, jättesnyggt, så du, modigt av dig att klippa så kort”. Efter första duschen grinar jag och vill ha gängspö som straff, det går ju för fan aldrig att ”busa till” ett afro om tanken är att det ska vara rakt och platt och följa min huvudform, tanken var ju alltså inte att jag ville att folk skulle undra om jag hade sovit med en popcornlåda från bion på skallen. Andreas är mjuk och tycker lite synd om och menar att det inte är så farligt, jag bestämmer mig för att rakpermanenta skiten ur håret, familjen svimmar av ammoniaken som sprids i huset, de lyssnar när jag kvider, ”fan vad det svider i hårbotten, nejdå, det är bara bra, det betyder att håret blir extra rakt, jag sköljer väl ur när jag vill, fem minuter till bara, aaaaaaj”. Det håret som sen orkar sitta kvar på huvudet blir rakt, just det håret är Andreas också snäll emot, för han känner ju mig. Och om han inte skulle göra det nu, då finns det ingen möjlighet att han kommer att göra det sen heller.
En sak som jag faktiskt fattade i år är att han faktiskt kan prata kurdiska, jag har ju bara trott att han har varit helt pinsam när han börjar prata. Det är ju något av det roligaste, han är bäst på kurdiska på helgen, på kvällen, ganska sent på kvällen, efter några öl.

11.
Campingen. Dagen som var som en film, det var inte en stilla öl i solnedgången, vi och horisonten. Barnen hade inte tumlat runt på campingen med glass i hand och badat så att kroppen var sådär sommarsval. Annat hände, alltså följande;
Andreas bestämde att vi ville åka båt, han hyrde en eka och fixade fram flytvästar till alla och ropade; ”kom igen nu, nu går vi till sjöss”. Jag packade en lagom fin fikakorg, en icakasse med muffins och saft, nu jävlar skulle det mysas på vågade vågor. Naima blir helt bindgalen och vägrar att ta på sig flytvästen, vill inte åka båt, efter en fruktansvärd kamp och mutor och hot förstår vi att hon tror att man ska ha flytväst för att det är självklart, givet, meningen att vi kommer att ramla ur båten. När alla utom Leo hade jobbat upp en halvsvettig stämning går vi ner i båten. Leo hittar ett fiskespö på bryggan som något barn hade glömt, han tog det. Nu så, Andreas tänkte att han på ett helt naturligt vis bara ska ro oss ut. Han kom ingenstans, han var tvungen att svära och skälla på årorna lite innan vi äntligen kom bort från bryggan. Då ser vi en liten flicka som stod på bryggan med blanka ögon och säger på tyska att hon vill ha sitt fiskespö. Familjen skäms och vi lämnar tillbaka flickans spö, efter en exakt lika lång procedur som det var att komma ut tre meter från bryggan, man kan ju tro att det bara är att ro tvärtom så kommer man tillbaka. Tillslut kunde vi återlämna spöet och bege oss ut på vårt sommaräventyr.
Leo gapar om fika, han ville ha det på en gång och menade att vi var helt elaka som inte gav honom muffins, ”det är till framtiden pojk, stilla dig, vi ska ju stanna mitt ute på vattnet och ha mys fattar du väl”, det fattade han inte, inte Naima heller, hon tyckte mest att vi kunde vända någon gång och att det ändå är skittråkigt för att hon inte ens får prova att ro. Det fick ingen, för när Andreas fick koll på hur årorna funkar så rodde han som en kung.
Då, helt hux flux vänder Andreas sig om och undrar om det går bra att fika här… då hade vi kommit några meter till ut på vattnet, ”Neeej, vi ska ju ut på sjön, det blir varken fika eller äventyrsaura om de som badar kan simma ut hit och välta båten, ro för fan”, tyckte jag. Han blir lite vit och grönaktig och förklarar att han helt plötsligt blev akut jättebajsnödig. Han försöker tillgodose och möta mina krav, ror ut en centimeter till innan han säger med en något ansträngd röst att, ”nej för fan, nu MÅSTE vi vända”. Varpå jag förstår att det är lika bra att åka tillbaka, man vill ju inte lämna tillbaka en nedbajsad eka, (då skulle vi ju lätt skylla på barnen men ändå), ”Leo, här, tryck i dig så många muffins du kan, nu är äventyret här, hurra” och ”kul va Naima, med sjö och roligt när pappa är sådär bajsnödig”. Hon tyckte inte att det var så roligt, Leo åt muffins som en galning, själv åt jag ingen, jag var nämligen upptagen med att skratta brallorna av mig åt Andreas som liksom ror som om det gällde livet. För det var ju brådis, så jävla bråttom att det inte ens var nån ide att försöka lägga till lite fint vid bryggan, han rodde så pass långt upp att han kunde hoppa ur båten, alltså i vattnet, han kved nåt om att ”du får väl hoppa ur och dra in båten för nu jävlar måste jag ur”. Han klev fram genom vattnet som en ångvält och försvann med blöta ben bland solande badgäster och kaffedrickande campingfolk. Hur fantastiskt skadeglad jag än var insåg jag då att det finns en överhängande risk att det här äventyret kan ha bevittnats av fler än jag trott. Jag fick ju alltså ro in den sista biten, försäkra Naima om att hon nog inte behöver vara orolig. Jag drog upp båten, plockade ur barnen och den numer tomma icapåsen, sen halvsprang jag till tältet där jag skrattade tills jag fick kramp i benen. Och efter en tid kom Andreas gående, lite stolt hållning, lättad, och när jag såg honom komma gående genom campingen så kom jag ihåg att han är ju den absolut roligaste personen jag känner.
Han verkar tro att vi ska ut i nån båt i år igen, under någon form av fiskeäventyr, jag vet verkligen inte.

12. (Eller 13, jag vet ju inte längre)
Barn. Dom är bäst av alla, så är det.
det finns ju ingen ärligare person än en unge, eller en mer envis, omtänksam, mjuk, trotsigare, tjatigare. Ah, man får ta det goda med det mindre goda. Oftast, mellan ca. 13-17 brukar de vara optimala, innan och efter kan dagarna liksom te sig ändlösa. jag har stått ute i en hallonhäck och haft grodsafari innan kl 07.00, klättrat omkring i lekparken, tittat på olika pinnar i skogen, haft pulkaäventyr som inte har slutat förrän minst en unge har kissat på sig. Man klär ut sig och leker att man är en livsfarlig björn och inser att man måste sluta när barnen börjar grina på riktigt. En mer populär lek för alla är ”ormen”, då ligger en utmattad mamma på golvet och är orm och de alldeles för livfulla och energirika barnen får försöka att inte bli bitna, så viftar man lite på några tår. A BLAST. (det är ju en lek som passade när barnen var småglin, nu för tiden så skulle Leo dra till nån elbowdrop och sen gapa nåt om att jag nu och för all framtid är under hans våld och om jag rör mig ur fläcken så kommer han att kung-fukicka mig till de eviga drömmarnas land, det lilla charmtrollet). Nu för tiden är jag inte så delaktig i deras lekar, eller liv känns det som. Om Leos kompisar är hemma och på hans rum så får man ju inte ens gå in och kramas en enda gång, för Naima räcker det om jag inte har kammat håret, då vill hon inte ens att jag kommer in på skolan och hämtar henne. ”asså, ska du inte kamma håret, kom inte in och hämta mig idag, jag går till grinden, vänta på mig men kom inte in” (tjusighetsministern) Men barnen tycker ju om mig tusen gånger mer, de blir så glada när de får nåt så. ”du är bästa mamman” myser dom när vi har handlat roliga saker, dagen då det inte blir några legolådor och speciallypsyler så är jag elak, dum, oförmögen att älska mina barn, värdelös, intelligensbefriad. Då får jag skämmas, när jag är sådär dum och inte ger dom precis vad dom vill ha. Sen får jag se när de känner att de kan förlåta mig. Det brukar förvisso inte ta så lång tid som tur är. De vet ju att de flesta barnen faktiskt verkar ha lika puckade föräldrar som de själva dras med, kompisarna kan diskutera oss mammor runt bordet när de är här och det brukar sluta med att alla enas om att man faktiskt inte kan få allt man vill, förrän de fyller 20 och har flyttat hemifrån och kan köpa hur många tevespel de vill och städa exakt hur lite de vill. Nån ska bli så himla rik så att den slipper jobba en enda dag och då ska han ha ett flygplan där alla kompisar får plats så kan de åka på resa, flygplanet kan man naturligtvis störta rakt ner i ett hav med och då blir det en båt i stället, eller om man blir sugen på att åka in i en vulkan så går även det bra, för planet är ju skyddat mot lava och eld. Naima har planerat att kanske bo i en lägenhet i new york eller ett hus ganska nära mig, hon kommer att ha pool i alla fall och gräsmatta och fina krukor med blommor, svarta eller blå, hon vet inte riktigt, en stor garderob och en separat skogarderob, för det finns så snygga skor i new york så hon behöver det. Hon kanske inte kommer att ha så stort kök för det blir nog en del resturangbesök, det är ju trevligare. Himmel, det är nästan att man vill berätta att så fort ni har tagit studenten så förväntar jag mig att ni har ett jobb och med tanke på den eventuella lön ni kommer att erhålla så har ni kanske råd med en etta med kokvrå med eventuella fuktskador i badrummet där ni ska försöka upprätthålla en schysst nivå på hygienen mellan arbetspassen, men i stället står bara och steker pannkakor och blir så himla glad att de inte behöver tänka på sånt på väldigt väldigt länge.