1. Gitarrgudarna som hördes på hitlåtarna från USA… Scotty Moore på Elvis tidiga inspelningar, James Burton och Ricky Nelson, Steve Cropper och Booker T & the M.G.s… Men det var Hank B Marvin i engelska gruppen The Shadows som inspirerade mig att börja spela elgitarr… Han spelade på en röd Fender Stratocastor, använde en Voxförstärkare… Drömmen var en röd Stratocastor med tre mikar, men det blev bara en brun Höfner med två mikar… Och förstärkaren hette Dynacord… Men snart uppgraderades gitarren till en vit Höfner med tre mikar… Det skrevs en handfull instrumentallåtar kring åren 1961-62, som till exempel Silver Function, Lonely Lake, och For Keeps..

2. Under 1962 sker Intensiva studier av den tidens svenska gitarrhjältar på ställen i Stockholm, som Nalen, Kingside, Sunside, Gröna Lund… Hasse Rosen i Violents, Bosse Winberg i Spotnicks, Todde Stoor, Johnny Lundin, m fl… Estetiken var att gitarrer skulle vara ledande och fylla ljudbilden med diskant, rymdklang, ekon… Trummor och bas var underordnade. Basisterna spelade med plektrum, distinkta slingor, trumspelet var ofta mycket enkelt, takthållning med småvirvlar, pukor användes mest som effekter… Det som senare kom att bli det viktiga ”bas/trumpaketet” hade ännu inte utvecklats helt…
I september 1963 blir jag medlem i gruppen Kjell Henning & Four Stars, och den 26 oktober ser jag The Beatles i Kungliga Tennishallen. Min Höfnerplanka byts mot en röd halvakustisk Kay med Bigsbysvaj… En ny musikalisk tid börjar. Popgrupperna från England tar över… Liverpoolsoundet introduceras. Rymdklang och ekoeffekter försvinner… Stämsång och knastertorra gitarrer blir nya stilgrepp… Stones, Kinks, Zombies, Who, Animals… Gitarristerna använde Gibson, Gretsch, Guild, Epiphone, Rickenbacker… Det blev mer blues helt enkelt…

3. Från och med nu (mitten av 60-talet) börjar jakten efter det perfekta ljudet, soundet, grundstenen för tidens musik… En jakt som ska pågå i femtio år. Det var ljudet och musiken som producerades i Abbey Road- och Olympicstudion, med producenter och tekniker som George Martin och Eddie Kramer, som jag idag försöker efterlikna med de nya digitala verktygen… Cirkeln är sluten, kan det tyckas.
Inspirationskällorna är många. Under femtio finns det en stor musikskatt att ösa ur. Folk frågar mig ofta vilken som är min favoritskiva eller favoritartist… Det är omöjligt att svara på. Lättare är det att ta fram de skivor/artister som inspirerat och betytt mycket för ens eget låtskriveri.
Från slutet av 60-talet… Buffalo Springfield Again, gruppens andra LP, är definitivt nummer ett. Tre låtskrivare, tre sångare, tre gitarrister – Neil Young, Stephen Stills, Richie Furray… Tre olika genrer – rock, blues, country…

4. Det nya decenniet börjar med att jag ser Crosby, Stills, Nash och Young på Stockholms konserthus. Kraftfullt. Sedan blir det äntligen dags att införskaffa den första Fendergitarren, som blir en ganska unik Telecaster med Bigsby, som gjordes i några år mellan 1968-70.
Efter en paus på några år tas ny kontakt med Hasse Grapenmark, en basist som var med i gruppen Anders & Nicko runt 1964-66. Ett stort antal demoinspelningar görs som kommer att ligga till grund för flera av de kommande årens skivproduktioner – Din Barndom, Ramlösa Kvarn, Måsarna, och Alternativ Rock… Den röda Kaygitarren är såld sedan 6 år tillbaka och utbytt mot en akustisk Levin. Telecastern och Levinen blir nu arbetsinstrumenten i drygt tio år… Den nya drömmen blir i stället en Gretsch. Både Stills och Young har använt Gretsch under Buffalo Springfieldperioden och spelar även på sådana gitarrer i Konserthuset. Det speciella Gretschsoundet har jag gillat ända sedan George Harrison spelade på tidiga Beatlesspår.
Jag måste ta ett spår till från Buffalo Springfield Again… smile emoticon

5. Efter att ha lyssnat på nästan enbart engelsk musik under stora delar av 60-talet har det nu (i början av 70-talet) skett en förskjutning till amerikansk rock. Samtidigt med Los Angelesbaserade Buffalo Springfield existerade gruppen Moby Grape i San Francisco. Som jag själv skriver i F-Biografin: ”Gruppens unika styrka låg i dess mångsidighet och att samtliga fem medlemmar var bra sångare, intressanta låtskrivare och skickliga instrumentalister. Dessutom hade dom ett fantastiskt scenuppträdande med stark karisma. Och dom hade den smått galne Alexander Skip Spence. Som en total pop- och rockgrupp var dom kompletta, och skivorna dom gjorde mellan åren 1967 och 69 var överlägsna många av deras samtida kollegers alster… Gruppen behärskade dom flesta stilar, rock, soul, blues, country och psykedelia. Jag fångades av det intensiva samspelet mellan basisten Bob Mosley och trummisen Don Stevensen och dom vassa tonerna från dom tre gitarristerna Peter Lewis, Alexander Spence och Jerry Miller, där den sistnämnde lär ha varit en av dom musiker som Eric Clapton inspirerades av. Det som fångade mig var dom fem sångstämmorna. Och detta var flera år innan Crosby Sills & Nash drog i gång. Moby Grape var föregångare inom många genrer. Dom lär ha inspirerat Robert Plant att starta Led Zeppelin. Och på LP:n Grape Jam gästade Al Kooper och Mike Bloomfield och gjorde sina första timslånga jam tillsammans. Något som sedan mynnade ut i deras legendariska Super Sessions.”

6. Vi är på Öland idag… Det är en vacker dag.. Vi spelar på Carlas Cafe nere i Näsby i kväll och i morgon… Avslutning på en närmare två veckor lång turnesväng… Gitarristen Calle Ekerstam har anslutit till bandet efter att ha spelat med Ola Magnell och Staffan Hellstrand tidigare i veckan…. Vi kommer att ha två fina dagar/kvällar här hos Carla och Jonne. Är ni på Öland, besök gärna Carlas Cafe.
Låt oss lyssna på lite mer Moby Grape.

7. Jag brukar inte göra coverlåtar… Endast ett fåtal gånger har jag gjort det på skiva, och ännu färre på konsert… Beach Boys Heroes And Villains och Box Tops The Letter är två som jag har skrivit svenska texter till. Right Before My Eyes med Moby Grape är en låt som jag också gjort svensk text till men hittills inte hunnit att göra något av…

8. Från de tidigare sjuttiotalsåren finns mycket bra musik och många inspiratörer… Brian Wilson i Beach Boys har betytt mycket, liksom hans textskrivande kollega Van Dyke Parks. Efter CBS-åren (1972-74) och skivorna Ramlösa Kvarn, Måsarna Lämnar Gotland och Alternativ Rock’n’Roll Cirkus gjorde jag en paus på några år. Jag citerar från F-Biografin: ”Eftersom jag hade så mycket material över från åren 68-69, som ännu inte hade omarbetats till svenska låtar, så började jag skissa på ett samlingsprojekt kallat Exposure Of A Wistful Sadness – en samling instrumentala versioner av ett 40-tal befintliga sånglåtar. Mycket eko och olika dimensioner, olika taktbyten, starkt påverkad av Van Dyke Parks och hans Song Cycle. Vid den här tiden lyssnade jag mycket på Zappa och Captain Beefheart och blev väldigt påverkad av dem. Det kanske inte märks direkt i min musik, men jag har lärt mig mycket av att lyssna på hur dom arrangerar. Exposure Of A Wistful Sadness väntar fortfarande på att få realiseras.”
Låt oss lyssna på Van Dyke Parks i Lowell Georges underbara Sailin’ Shoes.

9. En av de mest underbara kompositioner jag vet är Brian Wison och Van Dyke Parks vackra Surf’s Up. Tillsammans med Good Vibrations och Heros And Villains är det populärmusikens tre mästerverk från den här tiden.

10. När punken kom i slutet av 70-talet var det framför allt den engelska varianten som gick hem i Sverige… Grupper som Sex Pistols, Clash, Dammed… För mig var det New York-punken med Tom Verlaine, Television, Patti Smith, Velet Undergroud, Lou Reed, Jim Carroll Band… Artister som det lyssnades på inför inspelningen av Komedia En Tripp Nerför Tarschan Boulevard 1978… Och så naturligtvis en stor dos Dylan och dubbelskivan Blonde On Blonde…
Jag fick en timme ledigt / Jag fick min löning rent / Jag fick en kram av nån som sa: Nu ska vi leva extremt…
Öppningsraderna på Komedia framförs än idag med samma känsla som då… Och lär enligt den maratonlista över spelade låtar som finns i F-Biografin vara en av de tre mest spelade sedan 1989…

11. Av geniet Lou Reed har jag hämtat mycket inspiration… Vad det är som inspirerat mig är väl framför allt enkelheten i hans musik och texter… Och hans nedtonade framträdande och sparsamma gester… Men både han liksom gruppen Velvet Underground har jag faktiskt lärt mig att uppskatta mer nu än då de kom… Låten Coney Island Baby inspirerade mig till exempel att skriva En Viskning Från Nasstasja Kinski 1991… Som ni förstår så betyder det amerikanska ordet ’punk’ inte riktigt samma sak som det engelska… smile emoticon

12. Patti Smith är framför allt en poet. Hennes texter uppmärksammade jag i samlingen Babel nån gång på 80-talet… Såg henne live på Cirkus i Stockholm för en del år sedan, innan hon hade blivit riktigt ’folkkär’ i Sverige, och gillade hennes utstrålning på scen och det band hon hade bakom sig med gitarristen Lenny Kaye.

13. Ännu ett nytt decennium och ett nytt skivbolag, Polygram… Jag citerar från F-Biografin: ”Det politiska uppvaknandet för mig, som sker runt 78-79, blir väldigt viktigt. Och det sker av sin egen kraft. Det har inte så mycket att göra med den allmänna opinionen, proggrörelsen, FNL-rörelsen eller vänstervågen. Uppvaknandet sker naturligtvis när jag märker att jag vill och att jag kan skriva texter, kan protestera… Inte för att andra gör det, inte för att det är så man bör förhålla sig, utan för att jag har upptäckt vad det är jag vill säga, vill skriva om… Detta är väldigt viktigt och det kommer att bli viktigare under 80-talet, när jag märker att jag dessutom får kommersiellt genomslag med min text och musik…”
Tre politiska sånger, Jag Kysste Henne Våldsamt, Europa Brinner och Det Är Inte Snön Som Faller, blir mina största framgångar under dessa år.
Under intensivt turnerande mellan 1980 -1983 införskaffas ytterligare några härliga Fendergitarrer, en Jazzmaster, en Jaguar och en elektrisk Fender 12-string. Variationerna blir fler, arrangemangen växlar… Somligt blir pop, annat blir reggae, en del blir country och mot mitten av 80-talet mer elektroniskt…. Ja, vi snackar 80-tal. smile emoticon
Jag nämnde Lowell George tidigare, hans grupp Little Feat inspirerade mig mycket.

Tyvärr måste jag avbryta här, mitt Spotify på min iPad har hängt sig och jag kommer inte åt några låtar… Dessutom står vi på scen kl 20. Men jag har ett tjugotal låtar kvar att presentera. Jag kommer att lägga upp dem i nästa vecka. Hoppas ni har haft en skön musikalisk upplevelse. Hälsningar // Anders F

Prolog
Det första programmet med ”riktiga” sommarpratare sändes i radio redan för 56 år sedan. Idén till programmet kom från den fantastiske Tage Danielsson. ”Det ska vara lätt musik och prat med mening i”, sa han. I tidningen Röster i Radio-TV den 29 juni 1959 stod inför premiären:
Kl. 13.00 Sommar. Lättlyssnat för semesterfolk. Mycket musik, korta praktiska råd och funderingar för sommartiden, väderleksöversikt, fickföljetong och ett litet reselexikon bjuder det nya sommarprogrammet på. Musiken är avpassad för semesteröron. Kåserier och råd ges i små doser. Allt i lagom proportioner för den ljuva semestertiden.
Jag heter Anna Nilsson och är utbildad till både beteendevetare och ridlärare. I dagens sommarprat bjuds det varken på väderöversikt eller reselexikon men jag ska bjuda er på mycket musik, några barndomsminnen, allvarliga händelser, inblick i psykisk ohälsa och tankar om utanförskap. Jag ska faktiskt ge er en del av mitt innersta. Det får bära eller brista. Nu köööör vi!
Here comes the summer – The Undertones (1,45)

1. Underhållning
I vuxen ålder sa en av mina vänner : ”När man känner dig behöver man varken läsa böcker eller gå på bio, för det händer nått med dig hela tiden.” Jag tyckte att det var roligt att höra. Jag var alltså en person som underhöll andra, bara genom att leva. Senare har jag tänkt att det var sorgligt. För om mitt liv verkligen skulle bli en film eller en bok så hade nog ingen velat spela huvudrollen. Storyn innehåller bland annat tre giftemål och lika många skilsmässor, 18 flyttar, flera ridolyckor, två behandlingshem, oräkneliga sjukhusbesök, ett flertal diagnoser och alldeles för många dåliga val. Och jag är bara 44 år än….! Men visst, det har ju varit många bra saker i livet också. Jag har framförallt fått föda min underbara dotter Jonna, som nu är 22 år och på flera sätt min förebild i livet. Innan jag berättar mer vill jag spela låten som precis beskriver vad jag strävat efter i hela mitt liv. Den är idag riktad till var och en av er som tänker läsa detta.
Älska mig – Ainbusk singers (4,16)

2. Från början
Om mitt liv ska liknas vid en bok, borde den börja från början. Jag föddes 1970. Jag växte upp med mamma, pappa och en äldre bror, i ett gult hus brevid stationshuset i Broddbo. Det bodde inte många barn där i byn men vi som fanns började såsmåningom på Åkraskolan. Skolan ligger i Sala och vi tog oss igenom den tiden under begreppet ”Bussbarnen”. Att vara bussbarn innebar framför allt att det sällan gick att leka med sina klasskompisar efter skolan. Till att börja med fick jag därför hålla till godo med två pojkar i byn som var ett år äldre än jag. Det kanske låter som att jag inte var nöjd med det, men så är det inte. Vi hade roligt och alla lekar var spännande. Ni vet det vanliga när man är 7-8 år. Pilbåge, slangbella, brottas, fotboll, palla äpplen, köra lådbil och göra smatter till cykelhjulen. Mille, Sonny och jag. Vi hade roligt. Skolan var också helt ok, jag gillade att vara där. Men minns ni flourtanten? Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Hon var som ett ständigt hot, ingen dag var säker, när som helst kunde hon knacka på dörren. Fröken ropade glatt: Kom in! Men alla vi barn gnällde i kör ”Neeeeeej, floooouuurtaaaanten.” Små vita muggar på en orange bricka. Jag försökte fuska ibland men flourtanten hade ögon som en hök så det gick inte att komma undan. Två minuter. Med tidtagar ur. Varsågod och skölj. Floursköljning var det enda jag verkligen ogillade under mina år på Åkraskolan. Om man räknar bort alla som retades förstås.
Flourtanten – Björn Rosenström (3,16)

3. Olycksfågel
Mitt allra tidigaste minne…. En röd trehjuling med flak, en stentrappa upp till verandan på vårt hus, kanske fem steg. Jag klarade inte att bära trehjulingen men jag lyckades släpa den upp för trappan. Där uppe fanns en liten yta att cykla på men jag fick svänga som en cirkel hela tiden. Jag ville prova om det gick att cykla ner för trappan istället. Jag kände mig modig när jag styrde rakt fram. Det borde gå. Det studsar väldigt. Jag trillar av, gallret längt ner i trappan är rostigt, hakan landar först. Mjölktänderna slås ihop med en smäll i munnen. Det känns som att hela huvudet exploderar. Pappa sågar grenar uppe i ett äppelträd. Mamma är inne, kanske lagar hon mat. Jag ställer mig upp och jag minns att jag skäms för att det blev så fel. Hakan gör ont och jag gråter. Förmodligen var jag en klantig unge, för jag gjorde alltid illa mig. Ställde ofta till det. Provade saker som inte gick. Trehjulingen låg kvar när vi klev in i bilen. Jag minns att min täckjacka var helt blodig. På väg till sjukhuset fick jag ligga i mammas knä, hon höll en handduk mot min haka. Det var ganska mysigt faktiskt. Jag blev sydd och ärret finns kvar. Det var nog då som min skyddsängel förstod att den behövde stanna hos mig.
Send me an angel – Scorpions (4,33)

4. Musikstarten
Min musiksmak är så spretig att Spotify hänger sig när jag loggar in. När jag var yngre var det ett mer smalt fält kring pop men nu tycker jag om nästan ALLT. Varje typ av musik har sina guldkorn tycker jag. Jag ser det som en förmån, en fantastisk gåva att verkligen kunna tycka om så mycket olika. Jag kan höra det vackra i nästan all musik. Lite som att vara bisexuell i musik. Jag kan älska både folkmusik, reggae och hårdrock. Min möjlighet till musik de 10 första levnadsåren begränsade sig dock till mina föräldrars lilla LP-samling och några barnskivor. Jag gillade t.ex. Anita Hegerlands Jag ska måla hela världen lilla mamma. Men jag hade andra favoriter också. Den skiva jag brukade lyssna mest på som barn, var Svenska supvisor. Det är en skiva som spelades in under en fest där Bengt Sändh och Rune Andersson sjunger snapsvisor. Under skivans gång blir de alltmer onyktra. Det skålas och skrattas mycket och språket var nog inte tänkt för barnöron men jag kunde sjunga med i alla visor. Min pappa brukar berätta om ett minne som han har av mig, som jag själv inte minns. Jag hade avslutning på en barnverksamhet som hette Klapp och Klang och skulle sjunga för alla föräldrarna. Jag var väl 4-5 år ungefär. Antagligen glömde jag vad jag egentligen skulle framföra, så jag tog nått jag kunde istället. Det blev följande;
Kiss i sängen och ha det bra – Bengt Sändh & Rune Andersson (1,08)

5. Skogen
Skogen på andra sidan järnvägsspåret var mitt paradis när jag var barn. Där fanns allt jag kunde önska mig. Granar, tallar, stenar, stubbar, mossa, kottar, ja allt. Jag lekte att jag bodde i skogen och jag hittade ofta så fina saker. Jag minns alldeles särskilt en vit slät sten som jag hittade. Stenen var otroligt vacker. Jag låtsades att den var magisk och kunde ta bort gråt. Varje gång jag kände mig ledsen så kunde jag bara lägga den stenen mot ett ögonlock i taget så stoppades alla tårar. Det konstiga var att det faktiskt fungerade. Egentligen förstår jag inte varför jag så ofta var ledsen. Det var kanske som med Knyttet, i berättelsen av Tove Jansson. Han säger; ”Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?” Texten fortsätter: ”Men vem ska trösta Knyttet med att säga: Lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?” För visst är det viktigt att få dela det man tycker om? Och nu menar jag inte att dela det på Facebook, utan på riktigt. Att få dela upplevelser och känslor med någon. Att få berätta och att få vara tillsammans. Som barn täkte jag ofta att jag hörde någon annanstans, att jag tillhörde en annan värld. Kanske den som Judy Garland sjunger om?
Over the rainbow – Judy Garland (2,12)

6. Mellanstadiet
Jag hade kompisar, men jag kände mig ändå ensam på något vis. Jag kände mig annorlunda. Jag tyckte om att vara med djur och kände mig trygg när jag pysslade med dem. Det fanns en ponny i byn som jag brukade rida. Tyvärr blev den sjuk. Hon hette Tintomara men en dag, ja det var föresten den 8 mars 1982, så dog hon. Den dagen, när jag kom dit efter skolan, så fick jag alltså veta att Tintomara hade dött i sin box under förmiddagen. Det var som att allt syre tog slut, jag stod som förstelnad och rummet snurrade. Halsen drogs ihop. Jag ville skrika, springa, slå, men stod bara stilla. Jag var helt tyst. De vuxna sa tröstande ”Men nu slipper hon ju lida i alla fall”. Jag nickade sakta. De berättade att hon fortfarande låg kvar i stallet, sa att jag kunde gå dit om jag ville. Jag gick dit men vågade inte gå in så jag stannade intill stallväggen. Mitt hjärta slog hårt och fötterna var som isbitar när lastbilen kom, den lastbil som skulle hämta Tintomara. En stor karl med smutsiga händer, satt de fast en stålvajer runt det ena bakbenet och vinschade först ut henne från stallet och sedan upp i lastbilen. Hennes huvud liksom guppade när det drogs över kanten på rampen och ett kort ögonblick fick jag för mig att hon levde. Det såg så brutalt ut när hon släpades i gruset, den bilden sitter fast på näthinnan än i dag. Jag var 11 år. Efter den dagen visste jag på riktigt hur döden såg ut och jag tror att en bit av mitt hjärta gick sönder den dagen.
Gråt inte för att jag är död – Eva Dahlgren (2,33)

7. Kapitlet om föräldraskap
Jag är nöjd med min uppväxt men jag tror att många har orimligt höga förväntningar på att de ska kunna se tillbaka på en perfekt uppväxt med två perfekta föräldrar. Vad är egentligen ”en lycklig barndom”? Och är det graden av upplevd lycka i barndomen som bäst avgör en människas livskvalite? En del minns saker som inte var perfekta och använder det som en förklaring eller ursäkt för sitt dåliga mående i vuxen ålder. Jag tror att det är ett fenomen som gått hand i hand med utvecklingen inom psykiatri och terapi. När man började utforska människors psyke mer på djupet började man leta problemets kärna i patientens barndom. Visst påverkas vi av det vi upplever som barn, men frågan är om det behöver finnas kvar som den ”ledningscentral” som sedan styr våra vuxna liv. Det finns alltid fel att hitta, oavsett hur mycket föräldrarna kämpade för att göra rätt. Men jag ska avslöja något nu. Kanske blir ni besvikna. Kanske ville några fortsätta tro. Men ärligt talat, det finns inga perfekta föräldrar och vi kan aldrig begära att våra borde ha varit det heller. Det går faktiskt inte att uppfylla precis alla behov ett barn har. Ingen kan det. När jag själv blev förälder, insåg jag det på allvar. Det är omöjligt att göra rätt hela tiden men de flesta föräldrar är faktiskt ”good enough”. Det är det enda vi kan förvänta oss tycker jag. Det är inte hjälpsamt att hänga upp sig på det man hade velat ha annorlunda. Men hur många har inte skyllt på händelser i sin barndom när något känns jobbigt? Missförstå mig inte nu, självklart finns det många barn som upplevt saker som traumatiserat dem. Jag vet att många har haft det väldigt svårt. Jag försöker alltså inte föringa någons lidande Det är förstås inte ok att barn blir utsatta för olika övergrepp, blir försummade eller hotade. Jag menar bara att själva föreställningen om att barndomen alltid är direkt kopplad till vårt vuxna mående, kan bli ett hinder för att må bra. Det är inte hjälpsamt att använda barndomen som ursäkt för sin offerkofta, åtminståne inte i längden. Det är i alla fall vad jag tror. Just nu.
In the Ghetto – Elvis (2,52)

8. Bipolär sjukdom
Jag fick diagnosen Bipolär sjukdom när jag var 38 år men har haft upprepade depressioner i hela mitt vuxna liv, antagligen redan sedan slutet av högstadiet. Jag har även varit diagnostiserad med både Anorexi, Bulimi och Borderline (Emotionell instabil personlighetsstörning) som är ganska jobbiga psykiska sjukdommar, inte minst för omgivningen. Om bekräftelsenarkoman funnits som diagnos, så hade jag med säkerhet varit diagnostiserad med det också. Vissa människor har en inre trygghet som gör att de vet att de duger som de är, de bekräftar liksom sig själva. För mig och många med mig, blir det aldrig tillräckligt. Jag jagar bekräftelse hela tiden. Måste ha mer och mer. Jag har ofta ansträngt mig för att vara till lags både privat och på jobbet. Jag har försökt vara en som andra tycker om, jag har satt andras behov före mina egna i hopp om att få uppskattning. Detta omättliga behov har tack och lov blivit lindrigare de senaste åren. Jag jagar inte beröm och bekräftelse lika desperat längre. Jag får ibland klagomål över att jag är så överkänslig och att jag överreagerar. Ofta i samband med att jag är upprörd över något som jag faktsikt tycker är fel. Men jag tror inte att det bara är något dåligt att vara känslig. Jag vet inte heller om min känslighet är ett symtom i min sjukdom eller om det är min personlighet. En klok kvinna sa till mig vid ett tillfälle, när jag trodde att jag var på väg in i en depression eftersom jag var så nedstämd; Nej Anna, det här är faktiskt en frisk reaktion på en svår situation! Det kan vara hjälpsamt att hålla i minnet för oss alla tror jag. Alla jobbiga känslor ska inte botas.
Trasig – Kapten röd (4,00)

9. Vad är sjukt?
Det är många som har sagt till mig att jag ska ” rycka upp mig”. De menar inget illa, men ibland har jag blivit ledsen över att inte vara förstådd. Vissa säger till mig ”ja, men livet går ju upp och ner för alla”. Nej, att ha Bipolär sjukdom är inte att ha en dålig dag ibland. Det är inte att vara lite hängig en vecka. Att ha Bipolär sjukdom är för mig att väldigt noga balansera en kombination av mina mediciner mot varandra beroende på årstid och andra omständigheter. Det är att alltid befara att nästa skov kommer snart. Det är att ibland få kämpa för rätten till sjukpenning (som de flesta som är sjuka får göra). Det är att försöka hantera olika tvångstankar. Det är att möta bekanta på Ica eller på stan som förvånat säger till mig ”Men är du fortfarande sjukskriven, du ser ju så pigg ut?” Att ha Bipolär sjukdom är också att ibland vara väldigt kreativ, effektiv och energisk. Att vara superduktig på jobbet och att få beröm av chefen. Att periodvis orka hålla igång dygnet runt. Att ha så mycket energi och så många ideer så att man bara ”måste” möblera om vardagsrummet mitt i natten eller dra igång ett projekt på jobbet. Eller att impulsivt köpa sig ett par hästar. Att i perioder vara galet lycklig. Den känslan är härlig men baksidan är att det i stort sett alltid blir ett bryskt slut på energin, som då ersätts av en depression. Då känns hela hjärnan plötsligt som sirap. Armar och ben blir som bly. Saker jag dragit igång måste avbokas. De enda tankar som rör sig i huvuder handlar om livets meningslöshet och om att vilja ge upp. Då ser varje rep ut som en möjlighet att slippa allt. Så tala inte om för mig att ”det går upp och ner för alla”. Jag har förståelse för att friska människor inte kan veta hur jag mår och jag har aldrig förklarat det här för min omgivning. Först för att jag skämdes och inte förstod att en sjukdom låg bakom mitt mående. Sen för att jag inte tagit mod till mig. Jag tänker verkligen inte börja skylla mina sämre handlingar jag gjort i livet, på sjukdom. Precis som alla andra, får jag lära mig att hantera livet som det är. Jag beklagade mig hos min terapeut en dag, jag gnällde ”Jag vill ju bara bli frisk”. Hon svarade lugnt. ”Ja, det är det ju många som vill”. För mig just då, blev det en väldigt bra tankeställare. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara frisk! Det är snarare relativt få människor på vår jord som är helt friska? Man får göra det bästa av situationen i alla fall. Jag tänker på det nu och försöker leva så bra det går med de förutsättningar jag har. Det är ju så kort tid vi lever, jämfört med hur lång tid vi inte lever, så vi får passa på.
Knockin on heavens door – Bob Dylan (3,25)

10. Högstadiet på Ekebyskolan
I nian sjönk alla mina betyg. Snitt 2,8 fast jag egentligen inte hade svårt för skolarbetet. Jag var t.ex. väldigt duktig i matte. Det var lätt och roligt tyckte jag. Men jag var (för) nyfiken och (för) kreativ så jag började prova andra sätt att räkna. Jag minns t.ex. när jag provade att göra alternativa uppställningar för division, för att det skulle vara mer logiskt, tyckte jag. Jag gillade liksom inte trappan, jag tyckte den var fel. Jag ville visa min ide men läraren sa bara att jag gjorde fel. Då blev jag sur och gick därifrån. Jag provade också att göra om alla siffror till bokstäver. Så A=1, B=2 osv. Följdaktligen blev A+A=B. Jag gjorde egna tal, N-D=J . Jag insåg att systemet hade sina begränsningar. Höga tal blev knepiga i uppställningar men jag tyckte att dessa exprement var mycket roligare än att räkna sida upp och sida ner i boken. En skicklig pedagog hade fångat upp en sådan elev. Men min lärare var alltid irriterad på mig ”Anna, nu sätter du igång och jobbar!”. Så nej, jag hade inte svårt med skolarbetet. Jag hade svårt med lärare! Vi förstod inte varandra. Jag blev alltmer trotsig och jag ifrågasatte saker. Jag protesterade genom att resa mig upp och gå ut ur klassrummet. Jag protesterade genom att sätta mig i fönstret med benen utanför och hota med att hoppa. Jag protesterade genom att sitta kvar utanför klassrummet när de andra gick in. Jag blev ”omöjlig”. Skolans har utvecklats och det är mycket som är bättre nu, men fortfarande finns mer att önska när det gäller vuxnas förhållningssätt och bemötande. Igen, det finns och har alltid funnits bra lärare. Men tyvärr har inte alla eleven turen att få dem. Kanske är skillnaden avgörande för vissa elevers utveckling. Proggruppen Friskt vatten skrev 1979 denna låt som jag fortfarande tycker är aktuell .
Medel under tre – Friskt vatten (4,50)

11. Ugglas konsert i Kärrgruveparken 11 juli 1986
”Parken såg ut som ett slagfält efter Magnus Ugglas premiär”. Det skrev Aftonbladet på förstasidan dagen efter jag varit på mitt livs första konsert. Jag hade min nya jeansjacka på mig och det skulle bli så himla kul. Vi kom tidigt och lyckades få en plats precis framme vid staketet mot scenen. Staketet nådde mig till brösten ungefär. Det blev mer och mer folk och alla trängdes och tryckte på men på utsatt tid kom ingen Magnus Uggla. Istället höll vakterna på att hjälpa de som blivit fastklämda mot staketet. I högtalarna hördes att alla måste backa. B-A-C-K-A !!! Men det blev bara värre. Jag var livrädd. Det var över 4700 ungdomar i lilla Kärrgruveparken i Norberg den kvällen. En kille bakom mig försökte ta stöd med sina armar mot staketet så att jag fick lite andrum mellan hans armar, men han kunde inte hålla emot särskilt länge. Jag trycktes så hårt mot staketet att jag trodde bröstbenet skulle gå av. När det blev min tur att få hjälp av vakterna, kom jag inte loss. De drog mig uppåt men det var tvärstopp. Jag insåg att några knappar från jeansjackan satt intryckta i gallret i staket. Det fanns ingen chans att få loss knapparna i tumultet men tillslut lyckades jag kränga av mig jackan och komma upp. Många blev upplyfta, vissa grät och i högtalarna upprepades hela tiden B-A-C-K-A !!! Jag hade bara några blåmärken men andra blödde. Jag kunde så småningom ta mig runt hela folkmassan och sätta mig mot ett träd längst upp i andra änden av parken. Efter nån timme kunde konserten äntligen börja .
Fula Gubbar – Magnus Uggla (4,17)

12. Ungdomsplats
Mina klasskamrater sökte gymnasieutbildningar och till mig sa Syo-Johnny. ”Hästar, nej det är bara en hobby förstår du, man måste utbilda sig till något riktigt först”. Jag sa bestämt ”Nej tack, jag ska bli ridlärare”. Det fanns en ridlärarutbildning jag ville gå men för att komma in behövde man ett års yrkeserfarenhet. Jag slutade alltså grundskolan och började jobba på ridskola, nej vänta, det var ju inget riktigt jobb, det var en ”ungdomsplats”. Det hette så då. Ni vet sådana arrangemang man kan göra med ungdomar som vägrar gå i skolan men som inte har någon riktig anställning. Jag fick en liten ”lön” på kontot som trots allt var dubbelt så mycket som studiebidraget. Jag var helnöjd och jag arbetade där i ett år. Detta gav mig möjlighet att sedan gå utbildningen och det gav mig en viktig yrkeserfarenhet. Det hade kunnat bli ett fantastiskt år men det var framförallt det här året som jag började gå vilse i livet. Fester!!! Det var så mycket festande!! I början bodde jag kvar i Broddbo och fick skjuts till jobbbet av min pappa men ganska snart flyttade jag in hos en kollega, som bodde i ett hus på ridskolan. Hon var min stora förebild. Jag var överlycklig när jag fick fick bli ”vän” med henne och ganska snart slutade jag nästan att umgås med mina andra vänner. Jag ville vara med ”de vuxna” istället. De i gänget var minst 10-15 år äldreoch jag kallade dem vänner, men jag fick mest hänga med som någon slags maskot, tror jag. Man kan säga att jag levde i ett luftslott. Alkohol och cigaretter blev mina närmsta vänner. Festerna var i alla fall många och långa. Hos kollegan öppnade sig även en ny värld av LP-skivor. Första kärleken tillföll Eva Dahlgren
Allting flyter – Eva Dahlgren (4,43)

Kära kära ni! Jag är rörd att ni vill läsa. Nu är jag halvvägs igenom och tänker fortsätta i samma tempo wink emoticon Vi måste ju ut i det fina vädret snart. Sista halvan blir lite allvarligare…..
13. Hämnden är ljuv
Eller är den verkligen det? Jag ville så länge hämnas på de som i mina tonår svek mig, de som behandlat mig illa och de som utnyttjat min omättliga längtan efter att bli sedd, de som utnyttjat mig för sina egna lustars skull. Jag ville hämnas genom att avslöja dem. Jag ville skipa rättvisa. Men jag har ångrat mig, ska inte utsätta deras familjer för det och egentligen är det i ärlighetens namn, någon annan som varit mest elak. En som har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt. En som dagligen har trakasserat mig med nedvärderande ord, ibland vägrat låta mig äta och t.om. skurit på min kropp. Den personen är jag själv. Nu har jag insett att det finns något större än att hämnas och det är att förlåta….
Förlåt dig själv – Jonas Gardell (1,48)

14. I smyg
Jag läste en så bra mening i någon bok för ett tag sedan. När jag var tonåring hade jag väl inte förstått digniteten av detta råd men OM jag ändå hade följt rådet då, så skulle det antagligen ha besparat mig många dagar av hjärtesorg. Så här lyder detta enkla råd: ”Om ett förhållande måste vara hemligt – avsluta det.”
In my secret life – Leonard Cohen (4,53)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A31TADh49q4s4jm6lGDeIrd

15. Han-som-inte-ska-nämnas-vid-namn
En skämtsam äldre man som jag kände i tonåren, sa ofta ”äter man så växer man”.
Han noterade att jag behövde ta en större storlek på kläderna i provhytten.
”Ja, äter man så växer man” sa han.
När jag åt godis hånskrattade han och sa. ”Ät och väx”.
Jag skrattade inte, jag stoppade fingrarna i halsen.
Nei så tjukk du har blitt – Ole Ivars (3,04)

16. Avdelning 105
Jag var 20 år första gången jag blev inlagd på en psykriatisk avdelning. Jag hade slutat äta och hade svår ångest. Jag var inlagd i några veckor. Permis över dagen på midsommarafton. Sen när jag blivit utskriven bad jag pojkvännen som jag bodde med då, att göra slut. Ja, jag provocerde och övertalade honom. ”Du vill inte ha mig” tjatade jag. ”Jag är för fet” grät jag. ”Hata mig” bad jag. Det gjorde han inte, men han var förstås osäker på hur situationen (jag) skulle hanteras. Han var alltid väldigt snäll. Väldigt tålmodig. Tillslut sa han ändå något litet som jag kunde uppfatta negativt, då stack jag. Självklart var allt hans fel, tyckte jag då.
Dirty leaves – The Bronx (4,25)

17. Skyddsängel
Vi la femöringar på järnvägsspåret när jag var barn. Det var jag och en kompis. Sen satt vi oss i buskarna och väntade på tåget. Det tog sällan lång tid, kanske SJ fungerade annorlunda på 70-talet för vi visste precis när tågen kom. När det hade dundrat förbi sprang vi fram och letade rätt på våra mynt som nu var platta som pannkakor. Nästan inget av trycket syntes längre. Det fascinerade mig lika mycket varje gång. De blev så otroligt släta och tunna. Det här var när jag var runt 8-9 år och jag tyckte inte att det var särskilt farligt att vara vid spåret. Eller jo, egentligen visste jag det. Min morfar hade jobbat vid järnvägen och ofta varnat mig för vinddraget av tåg. Han sa att man kunde sugas med i vinddraget, in under tåget. Jag tyckte det lät konstigt men för säkerhets skull höll jag mig fast i buskarna där vi satt. Jag funderade ibland om det var så det hade gått till när min kattunge dog, eftersom hon hade hittats död bredvid järnvägsspåret. Kanske satt hon i en buske när tåget kom och drogs in av vinddraget. Det gick bra för mig i alla fall, även fast marken skakade under mig när tåget dundrade förbi mot Mora. Jag var inte särskilt rädd om mig, då heller, skulle man kunna säga. Jag tackar min skyddsängel nu.
Järnvägsspår – Lars Winnerbäck (5,28)

18. Skyddsängel igen
Det finns ytterligare en ”järnvägshändelse” som gjort mig helt övertygad om att jag definitivt har en fantastisk skyddsängel. Jag var sexton år och hade stulit sprit ur mina föräldrars skafferi (förlåt mamma och pappa). Max ett par centimeter ur varje flaska vågade jag ta. Det fanns whiskey, Martini, vin, likörer mm. Jag hällde allt i en urdiskad sirapsflaska. Med flaskan innanför tröjan cyklade jag till min kompis som bodde en bra bit upp i skogen. Vi försökte dricka men det smakade så hemskt att vi inte fick i oss särskilt mycket. Vi cyklade sedan till en kille från min klass. Han var ensam hemma. Hans föräldrar hade också någon slags sprit. Alla tre drack oss onyktra och vi fnittrade tillsammans. Så småning om var det dags att åka hem och vi sa glatt hejdå. Det är en stilla sommarnatt och solen har redan börjat gå upp. Jag går med cykeln en bit längs grusvägen och passerar järnvägsövergången. Allt som nyss var så roligt känns med ens ledsamt. Det kluckar om sirapsflaskan som ligger i cykelkorgen. Impulsivt tar jag upp den, skruvar av korken, håller andan och halsar alltihop i ett svep. Det smakar riktig illa. Jag bestämmer mig för att ta en genväg hem, längst järnvägsspåret. Cykeln får stå kvar i diket. Jag tänker att det blir lätt att hitta hem om jag bara följer spåret. Efter en bit får jag syn på någonting på slipersen. Jag tycker att det lyser. Jag ställer mig på alla fyra mitt på spåret. Det luktar tjära. Jag ser något som ser ut som en mask eller larv men som liksom lyser grönt. Jag förstår inte vad det är. Jag ser inte ordentligt. När jag tar upp tingesten så går den liksom sönder. Jag vänder och vrider men det blir smetigt på mina fingrar. Jag förstår inte vad det är. Sen gråter jag. Jag gråter för att jag inte förstår. Jag gråter för att jag är ensam. Jag gråter för att livet är så omöjligt. Det kommer inget tåg just den timmen som jag befinner mig på spåret. Skyddsängeln pustar ut, för den här gången.
The show must go on – Queen (4,37)

19. Komma ut
Jag får ibland frågan ”Hur kom du på att du är…. ja… liksom… att du…gillar tjejer?” Jag brukar svara att jag förmodligen kom på det eftersom jag blev kär i en tjej. Jag brukar fråga tillbaka ”Hur kom du själv på att du gillar, vad du nu gillar??” Det är lite intressant att det verkar vara en självklar fråga att ställa till mig men en fullständigt dum fråga att ställa till en heterosexuell person. Att jag dessutom varit ihop med killar, både före och efter att jag varit i hop med tjejer, kan tydligen förvirra och provocera människor mycket. ”Men vaddå, har du blivit hetero igen? Eller var du inte lesbisk? Är du sån där…med båda..bi? ville du bara testa?” Jag ser själv inget problem i att jag kan bli kär i både tjejer och killar. Jag tror faktiskt att jag bortser från kön på människor när jag blir förtjust i någon. På samma sätt som att jag struntar i längd, skostorlek och hudfärg. Jag söker andra saker. Sunda värderingar, humor, vänlighet och nyfikenhet är egenskaper jag uppskattar. Tyvärr behövs det ju mer än så för att få en relation att fungera i längden. Men ok, när det kommer till utseende så erkänner jag att en kvinnokropp är vackrare än en manskropp. Men man ska ju inte bara gå på utseende…
I am what I am – Gloria Gaynor (3,19)
https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A6YvK2S9gaCyAHeUCxzXdvb

20. Stockholm Pride
Jag har gått i Stockholm Prides parad, 16 år i rad. Paraden är bara en del av Pridefestivalen som hålls i Stockholm, en vecka varje år. På senare år har även andra städer arrangerat Pridefestivaler. Det tycker jag är bra. En del tror att det inte behövs längre. De säger att ”det är ju så vanligt med bögar och sånt nuförtiden”. Men paraden är också en hyllning till de som gått före oss. Jag är så otroligt tacksam för alla de modiga människor som gått före i kampen mot acceptans. De är mina hjältar. De kämpade på, trots att de var så utsatta. De kämpade inte bara för lika rättigheter utan för att ens få finnas. Fortfarande händer det att homosexuella blir ihjälslagna av homofober i Sverige. Så sent som 1979 klassades homosexuallitet som en sjukdom. För 70 år sedan var det kriminellt att ägna sig åt ”homosexuella handlingar”. Vissa länder i världen har fortfarande dödsstraff för homosexuallitet. I Sverige kan homosexuella gifta sig och ansöka om adoption. Allt fler förstår att alla människor har samma värde. Ändå är det många som inte vågar ”komma ut” t.ex. på jobbet. Många blir förlöjligade och nedvärderade. Många är rädda för att hålla sin partner i handen ute på allmän plats. Därför beskriver många Pridefestivalen som den enda veckan på året som man kan känna sig helt accepterad, om man är inne på festivalområdet vill säga. Att vi måste ha vår festival inhägnad har förstås även med serveringsrättigheterna att göra, men när man år 2011 provade att hålla festivalen helt öppen i Kungsträdgården, visade det sig att delar av allmänheten inte var mogen för detta ännu. Kränkande tillrop, fnissande klungor, viskande och pekande skedde oavbrutet. Jag såg några tonåringar som skrattandes sprang iväg efter att ha kasta grus på två transor, som stod i ett informationstält för att svara på allmänhetens frågor. Poliserna gjorde vad de kunde. De är fantastiska. Ingen på området blev allvaligt fysiskt skadad under veckan men många tårar fälldes. Så kom inte och säg att Prideparaden ”inte behövs”. Varje år görs en särskild Pridelåt inför årets Stockholm Pride. Ofta med budskap om att vi ska få bli respekterade som de vi är. Här kommer årets låt som heter My revolution.
My revolution – Mariette (3,10)

21. Hopp
Min dotters pappa, ville ha Van Morison-låtar på sin begravning. Dessutom ville han ha en blå kista, det var lite av hans humor. Envis var han också. När läkaren gav oss beskedet att hans cancer inte gick att bota, sa han att han ändå tänkte bli frisk. När jag sedan frågade läkaren i enrum, hur prognosen såg ut i tidsperspektiv. Då sa hon att det i bästa fall handlade om 3-6 månader. Från den dagen, levde han i sex mån och 20 dagar. In i det sista hoppades han på att överleva sommaren.
Jag tänker hålla ut – Roffe Wickström (4,53)

22. Ensam
Ensam förälder. Jag hade aldrig kunna föreställa mig tomheten i att inte vara två föräldrar. Jag visste inte att det skulle kännas så skrämmande. Att vi på mitt initiativ skilde oss redan innan Jonna var 4 år och att jag därmed var ensamstående förälder var inte alls så svårt som att vara ensam förälder. Han fanns ju alltid förut, vi delade ansvar och Jonnas boende. Vi var alltid två om skolans utvecklingssamtal, skolavslutningar, ridlägeravslutningar, födelsedagar, julklappar, mm. Vi var två om uppfostran och vi kunde alltid hoppa in i varandras ställe om det behövdes. Nu är jag ensam förälder sedan sex år. Det kommer alltid att finnas dagar då han fattas oss. Saker jag vill prata med honom om. Mest vardagliga saker, som att hjälpa Jonna att välja märke på sommardäcken eller be om föslag till födelsedagspresent. Jag har fått en helt ny respekt för alla som är ensamma föräldrar, somliga ensamma genom hela barnens uppväxt. Vi var iaf två föräldrar de första 16 åren. Jag vet ju människor som mister sin partner, redan när barnen är små. Ni får en stor kram.
Jag saknar dig mindre o mindre – Melissa Horn (4,32)

23. Sista dygnet
Han var den mest omtänksamma person jag har känt. Tiden på sjukhuset frågade han mig och Jonna om vi sovit gott, om vi ätit, hur vi mådde o.s.v. Han älskade sin dotter helt gränslöst. Sista veckan sa han gång på gång att man borde berätta för folk att man tycker om dem. ”Det blir ju inte av att man säger sånt” sa han. Han gled in i djup medvetslöshet medan jag satt bredvid och såg på hans favoritprogram på TV, ”Så ska det låta”. I handen hade han en liten vit nalle som Jonna och jag hade köpt till honom. 16 timmar senare slutade han att andas, fortfarande med nallen i handen. Några minuter innan hade jag tryckt på den röda knappen. En sköterska kom in i rummet. Hon tittade på honom och hon behövde inte säga något, jag visste redan att det höll på att hända nu, eftersom andningen plötsligt hade blivit annorlunda och långsammare. Cecilia hette hon, sköterskan. Jag bad henne stanna kvar i rummet. Det tog inte många minuter. Sen var allt stilla. Alldeles för stilla. Cecilia gick ut ur rummet och jag satt där på hans sängkant och kände mig som den mest ensamma i hela världen. Jag tog upp mobilen för att slå numret till Jonna. Funderade lite om jag skulle ringa hans mamma först. Slog numret till Jonna iallafall men ångrade mig igen. Kanske bättre att vänta tills de kom hit. De skulle vara framme om en timme ungefär. Jag kände mig på något konstigt och förbjudet sätt, arg. Jag ville skrika åt honom. Ring själv och berätta, när du tydligen måste dö innan alla kom hit! Varför ska just jag behöva göra det här? Varför ska jag behöva avgöra om jag ska ringa till din dotter eller din mamma först, för att berätta att du är död?! Ligg inte bara där. Sluta vara så djävla död! Ring själv….! När jag lugnat mig ringde jag Jonna. Sen ringde jag hans mamma. Medan jag väntade på att de andra skulle komma så packade jag hans kläder och saker. Jag var rationell. Jag kopplade bort hans morfinpump. Jag städade undan på sängbordet. Sen kom de andra, mina föräldrar, hans föräldrar och så Jonna. Jonna som skulle fylla 16 om en vecka. Den här låten är särskilt utvald till Jonna av hennes pappa, att spelas på hans begravning.
Have I told you lately that I love you? – Van Morison( 4,20)

24. Känslor
När känslor blir för skrämmande och för outhärdliga, behövs möjligheter att få lämna ifrån sig eller dela med sig till någon annan. En del kan göra det genom att prata med någon. En kompis, en förälder, en lärare eller för all del ett djur. Alla kan någon gång behöva hjälp att kanalisera sina känslor. I bästa fall hittar man en väg som fungerar. Alltså ett funktionellt sätt att hantera känslor. Somliga går i terapi. Somliga använder uttrycksformer som musik, konst, författande m.m. Andra hanterar känslor genom droger, alkohol, tabletter eller andra självskadebeteenden. Jag tycker inte att någon har rätt att sätta sig till doms över vilka vägar som är rätt och fel, med undantag för lagöverträdelser. Jag tror att var och en gör så gott den kan. Jag vet att många tycker att det är helt obegripligt hur man kan svälta sig eller skära sig själv. Men det kan vara livsnödvändigt att göra någonting, innan man lärt sig andra sätt att hantera svåra känslor.
Hurt – Johnny Cash (3,38)

25. KBT
För några år sedan började jag gå i kognitiv beteendeterapi (KBT). I KBT försöker man tillsammans med terapeuten hitta nya sätt att tänka kring problematiska situationer och svåra känslor. Det är mindre fokus på orsaker till det dåliga måendet än i psykodynamisk psykoterapi. Istället lär man sig bli medveten om sina tankar, sina reaktioner och lär sig nya strategier för att hantera sitt mående. Själv har jag haft turen att till slut träffa några riktigt bra terapeuter, psykriatiker och läkare. Även böckerna av Kay Pollak har hjälpt mig mycket. I dag hade jag tänkt att sammanfatta det allra viktigaste av allt jag har lärt mig. Jag har verkligen försökt formulera något, flera gånger, men det var otroligt svårt. Kanske måste jag skriva en hel bok om det istället. Här kommer ändå tre korta meningar som jag tillslut kunde välja ut som de insikter jag tror att jag har haft störst hjälp av.
1. Allt är begripligt, det finns förklaringar till alla beteenden och reaktioner.
2. Starka känslor går över, våga stanna kvar och vänta ut, istället för att försöka bli av med obehagliga känslor.
3. Jag kan hantera det som händer, oavsett vad det är så kommer det att finnas lösningar.
Jag är så tacksam för att jag haft möjligheten att gå i terapi och framförallt för att jag har haft bra terapeuter. Inte till en början men de senaste åren. Men det krävs också att man satsar helhjärtat för att nå resultat. Tack vare min sista terapeut vågade jag till slut lita på att jag inte var ensam. Det är det modigaste jag gjort i hela mitt liv, att våga lita på någon så totalt. Och det är nog som min bästa vän säger; ”Terapi är minsann inget för fegisar”.
Du är inte ensam – Jonas Gardell (4,41)

26. Framtiden
Jag vill inte ge upp. Jag tror att det går att leva ett bra liv där jag kan hantera mina perioder av depressioner och hypomani. Mitt mål är att snart kunna försörja mig själv igen. Under flera år har jag parallellt med terapi arbetat fram en egen 112-bok som jag kallar den. Den är full av goda råd till mig själv och innehåller handlingsplaner för olika ”tillstånd”. Jag har påminnelser och förslag för vad jag ska göra i olika situationer. Det är ju trots allt mitt eget ansvar att vardagen fungerar. Självklart får man be om hjälp när man behöver det, men man har själv (så långt det är möjlig) ansvaret för sitt liv. Den allra viktigaste tanken, när jag mår riktigt dåligt, är något jag såg på Facebook;
”When you feel like giving up, remember why you held on for so long in the first place.”
Då tänker jag på min dotter och får lite krafter igen. Det gäller verkligen att hålla ut när det är tungt och hittills har det ju alltid blivit bättre igen. Precis som när jag var liten kan jag fortfarande få tankar om att jag inte tillhör den här världen. Men det bekymrar mig inte längre. Det gäller att hitta en inställning som stärker istället för att dra ner. Ibland klarar jag det.
Englishman in New York – Sting (4,28)

27. Inställning
Det är inte synd om mig. Länge tyckte jag det, men det är inte synd om mig. Hade någon sagt det till mig för några år sedan, så hade jag nog blivit skitsur. Ingen annan kan övertyga någon om en sådan sak. Bara när man själv inser det, så gör det nytta. Och då gör det stor nytta. Det är inte synd om mig. Nu tänker jag istället att jag, som många andra, har haft en del svårigheter och periodvis är svårt sjuk. Men trots det så finns det väldigt mycket som är bra. Så mycket roligt som jag har gjort. Så mycket jag fortfarande har kvar att uppleva och hur otroligt fina människor jag har omkring mig. Det finns kanske inget mer nedbrytande än att tycka synd om sig själv. Man kan nog bli deprimerad av bara det. Jag trodde att det var tvärtom. Att jag blev deprimerad för att det var synd om mig. Med den inställningen blir det svårt att komma vidare. Nu har jag bestämt mig för att våga ta ansvar för att det liv jag lever blir meningsfullt. Genom att påminna mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag kan göra, så upplever jag allt oftare att jag har det väldigt bra.
”Happiness comes when we stop complaining about the troubles we have and offer thanks for all the troubles we don’t have”.
Det förhållningssättet är något man tränar upp och alla kan lära sig!
Beauty never lies – Bojana (2,59)

Epilog
Nu vill jag tacka er som varit här med mig idag. Detta är en fantastisk grupp. I The Låt Of The Day är alla lika mycket värda, inte bara som en politiskt korrekt klyscha, utan verkligen i handling. Det känner man. Jag passar på att tacka vår Magnus, mannen som gav gruppen liv. Det blev kanske mycket ångest och sjukdom i detta sommarprat men som avslutning ska ni få Tage Danielsson som sjöng detta på revyn Lådan 1966. Texten är en kombination av ironi och sunt förnuft, just det som han var så skicklig på. Tage avled som ni kanske vet p.g.a hudcancer. Passa gärna på att bidra till Cancerfonden genom The Låt Of the Day against Cancer http://www.barncancerfonden.se/1309362444/ och glöm inte att använda solskydd!! Var rädda om er. Krama den ni älskar. Kram och tack för mig.

Depressiva tankar kan kompenseras med kaffe och bullar – Tage Danielsson

1
2015, 11 juli, när jag står för orden:

Jag heter Åsa Johansson. Du ska få min historia idag och det med musik. Jag ska berätta den så krusidullfritt det går. Det kan bli en knivig uppgift eftersom det finns tår jag inte vill trampa på. Tåtrampning är annars en specialitet jag slipat på i 45 år. Det finns goda skäl att önska mig lycka till.

Själv fick jag nysta länge i denna historia så idag ger jag dig bara stumpar av min härva. Det som länge var stora, feta knutar löste faktiskt upp sig. Till slut. Det krävdes mycket tålamod att reda i det trasslet. Tålamod är visst fiskarens bästa vän. Inte fasen är den då min bästis i alla fall.

Du kanske tänker att det jag ska berätta kommer att kännas tungt? Visst, ett tag var det så. Det var som sänket på ett metspö. Nu är det flötet. Men varför pratar jag fiske? Jag ju är rädd för vatten och allt som lever där under. Min mamma fick jaga mig runt området där vi bodde och tvinga mig upp på hennes pakethållare för att köra mig till simskolan. Jag var rädd för simläraren som skrek åt mig att dra in lillfingrarna. Och tro mig, jag gjorde verkligen så gott jag kunde…

2
1970,11 april, när jag föddes:

Jag hade bråttom att komma ut, och ett tag var min mamma rädd att jag skulle göra det där hon låg i baksätet på en Checker. Min pappa körde en lånad taxi och på gamla landsvägen skakade bilen så kraftigt när den nådde hög hastighet att min mamma faktiskt skrek åt min pappa att sakta ner. Jag missade det tillfället, tyvärr. Att få höra min mamma skrika alltså. Det är sannerligen inte hennes stil.

”Om Johansson vill vara med på förlossningen får han skynda sig”, sa man barskt på BB till min pappa. Han blev så ställd att han följde med, satte sig bredvid förlossningssängen och rätade ut sina långa ben. Det rann fostervatten ner i skorna. Strax efter föddes jag. Jag var väl blå som alla nyfödda men rödhårig som en kopparbunke. ”Det lossnar väl?” undrade pappa. ”Det hoppas jag verkligen inte!” svarade mamma. Det var på det sättet de pratade med varandra. Och sen var min pappa tvungen att fortsätta köra taxi. Utan att byta skor.

3
1970 och en tid framöver:

Jag var till en början ett väldigt snällt barn. Så snäll att jag satt där man satte mig, pep inte, skrek aldrig och sen vaggade jag mig själv till sömns. När jag var närmare året pratade jag ännu inte ett ord, hade inga tänder och en stor flintfläck i pannan av vaggandet. Det oroade min mamma inte alls, inte heller när en bekant stannade till och kikade ner i vagnen där jag sov. Min mamma skröt om mina beskedligheter men bekanten lät sig inte imponeras. Hon undrade: ”Är allt som det ska med den ungen?”
Den tanken hade aldrig slagit min mamma så hon gick direkt till BVC.
Nej, man hittade inga större fel. Krokiga lillfingrar förvisso, ”men det ska inte vara något problem så länge ni inte vill att barnet ska spela piano.” Och det hade nog inte mamma tänkt.
Det är heller inget jag har saknat, det jag dock tyvärr fått avstå från är att vara lucia. Det skulle sett för tokigt ut!

Hursomhelst, snart skulle det visa sig att min lugna och stillsamma tid var över och förbi.

4
1970 och i sömntrubbel:

Den där flintfläcken i pannan kom sig av att jag lades i spjälsäng på mage, och där halvstod jag liksom på alla fyra och körde huvudet i kudden upprepade gånger tills jag somnade.
Varje gång som jag tog sats åkte sängen några centimeter bakåt. Och varje gång jag dunkade huvudet i kudden åkte sängen samma centimeter framåt. Ett rytmiskt ljud uppstod och man skulle kunna tänka sig att detta gjorde mina föräldrar galna. Det gjorde det inte, inget kan uppröra min mamma. Och pappa somnar stående om så krävs. Inget rubbar hans nattsömn. Men grannen under anmälde oljudet till polisen som kom med rullbandspelare och mikrofon och spelade in.

En morgon ringde polisen på vår dörr. Ville prata lite med min far om ett ljud som väckt misstankar. Minsann. Och mycket kan sägas om mina lyten och later. Och mera ska väl sägas, innan min sommarpratsdag är över. Vi rödhåriga jobbar lite så.
Men att det där oljudet, jag alltså, kunde förväxlas med en påstådd sedelpress, det hände bara där och då.

5
1975 och jag växer till mig:

Vi flyttade redan i slutet av mitt första levnadsår ifrån den där lägenheten och den inte så glada grannen under oss fick hädanefter lyssna på andra oljud. Kanske sov vi båda bättre efter det. Jag fick i alla fall mer lugg i samma takt som han fick mindre.
Jag växte till mig i min bleka, fräkniga och allmänt taniga figur och utvecklade ett förfärligt humör. Kunde sprattla på golvet av ilska om jag inte fick som jag ville. Bita och skrika. Sura mig igenom en dag på stranden. Jag blev själv förvirrad av det där att jag var argsint. För det pratades över mitt huvud. Ibland hette det att jag var vädur. Ibland hette det att jag var rödhårig. För mamma var det här ingen stor sak, man fick vara sådan. Men det fick inte gå ut över andra: ”Du får bara slå på döda ting” kunde hon säga mitt i ett av mina ilskeutbrott.
Men oftast hette det att jag brås på pappa. ”Det är tåga i den jäntan”, var hans syn på saken.

Så olika kan föräldrars omsorg och kärlek yttras.

6
1980 och livet är fint:

Jag sa ju att min mamma var lugn. Brusade aldrig upp och tjatade aldrig. ”Man ska va snäll”, var hennes mantra och hon levde därefter. Hon var ärligt och i själen intresserad av hur jag hade haft det idag. När jag kom hem från skolan låg hon ofta och läste en bok. Där kunde vi ligga länge och diskutera, om allt jag hade att berätta och om allt jag hade lärt och gjort i skolan. Jag tyckte att min mamma visste allt, hon var klok och kunde förklara och fördjupa i vad än det gällde. Hon visste mycket om musik, och radion stod alltid på i köket.

När jag tänker på oss två tillsammans så ser jag oss ligga där på ett vitt, hemvirkat överkast. Att tvätta, städa och stöka i köket, det var ingenting för oss.

7
1980 och livet svider:

Utåt sett var vår familj som alla andra. Men inte inåt. Sånt fattar barn tidigt. De tror bara att det inte är någon annan i hela världen som gör det. Så jag sa aldrig nåt till nån. Och jag sa såklart att allt var bra när min lärare i skolan frågade hur det var ställt därhemma.

Men jag märkte att även andra förstod. Ett sätt att veta det var att ringa på en kompis dörr. Hos de allra flesta var jag en välkommen Åsa, ”hej, kom in!” Men hos en av mina bästa vänner sa mamman samma fras i ett helt annat tonfall. Kallt, med spända läppar och näsrotsrynka. Hon släppte såklart in mig, men sa sitt verkliga ”hej, kom in!” först till nästa unge som plingade på. Det där tyckte jag var direkt obehagligt. En sak var att förstå att jag inte dög av outtalad anledning. Värre var att lida med kompisen som hade en mamma som inte var snäll, av annan outtalad anledning.

Sånt där tränades jag i, att lyssna efter signaler. Jag blev proffs på att scanna vuxna. Felsöka dem. Se vilka som håller, vilka som är på riktigt. Det där är en ganska krass egenskap faktiskt, som jag helst skulle vilja vara utan.

8
1980 och allt blir kaos:

Min mammas vilsamma läggning med bok och tidning fick konsekvenser. Hon blev orkeslös och blasé. Håret stod åt sju håll och hennes fina rödblommiga nattlinne hade ett stort hål nedtill. Jag hade älskat det där nattlinnet men nu var det fult. Allt blev fult. Det ena trasslet följde sen efter det andra. Jag ska inte tråka ut er med detaljer.

Jag utvecklade en hyperkänslighet, något som Morgan Alling lärt mig handlar om hjärnans spegelneuroner. Jag visste exakt i vilket skick mamma var i så fort jag kom hem från skolan. Innan jag tog i dörrhandtaget. Den känslan svek mig aldrig. Ena dagen pigg och precis som förut. Den andra dagen en katastrof. Och det vita, virkade överkastet i en hög på golvet.
Och en dag blev min mamma inlagd på sjukhus.

9
1980-1995 och allt är förvirrat:

Jag har frågat om allt det där, under tiden det pågick och i efterhand. Det gick 15 år innan mamma berättade om sjukhusbesöket. Och det här är hennes ord:
”Jag fick veta att jag hade MS. Jag åkte direkt till biblioteket och läste allt jag kunde hitta. Det var inte mycket. Sen slog jag ihop boken och tänkte att det här har jag inte tid med. Jag har två barn som jag måste ta hand om. Och så ska jag skiljas.”

10
1980 och det jag nästan kunde kontrollera:
Jag hade inga problem med skolan alls. Mina sjukfrånvarodagar kan räknas på ena handens fingrar. Barn i struliga familjer funkar ofta så, de trivs med rutiner. Och jag hade lätt att koda av skolan, visste vad de önskade av mig. Jag odlade självförtroende där, kanske i brist på självkänsla. Men jag var odräglig i klassrum, pratade konstant och utan att räcka upp handen och jag vet att jag inte alltid lätt för andra barn att umgås med. Det där sista gör ont att tänka på. Blir sur på den där uppnästa snorungen jag kunde vara. Det enda krav jag hade hemifrån var att sköta mig. Uppföra mig som folk. Vara snäll. Så kunde jag inte det.
Och när skolan var slut åkte jag hem själv eller följde med någon kompis hem. Vi var sällan, för att inte säga aldrig, hemma hos mig.

11
1985 och duktiga flickan:
Min mamma hyllade konst, musik, litteratur, Olof Palme och skola. Pappa hyllade fysiskt arbete och fri företagsamhet. Jag, som visste hur man gör vuxna nöjda, skaffade höga betyg i alla ämnen. Jag började frisörskolan och flyttade hemifrån. Jobbade extra och kunde leva på lönen. Jag hade verkligen längtat efter att få bo själv men aldrig någonsin efter att bli vuxen. För mig handlade det om att få slippa vara det. Jag är fortfarande präktigt dålig på att vara vuxen.
Jag har aldrig öppnat ett orange kuvert, till exempel. Det är dagens sanning. Och rysligt barnsligt.

12
1990 och ett uppbrott:
Jag jobbade som anställd frisör i flera år. Länge tyckte jag. Precis i tid för lågkonjunktur och massuppsägningar fick jag för mig att ta ett brejk. Jag var sambo och vi hade just köpt vår del av ett radhus. Jag gick upp till arbetsförmedlingen och berättade att jag hade sagt upp mig. ”Hej, jag vill gå på folkhögskola, om det kanske kunde gå att ordna?” Tanten på förmedlingen tittade länge på mig. Hon hade en extremt snyggt klippt page, noterade jag. Hennafärgad. ”Jo, men du vet väl om att du får en månads karens?” blev svaret. ”Tack, det gör inget, jag har semester att ta ut.”
Så gick plötsligt räntorna upp i 500 procent över en natt. Sånt är oväntat. Och på det ett jobbigt samtal att ta tag i: berätta om min nya framtid för min far. Han blev minst lika högröd i ansiktet och om möjligt vildare än Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko:
”Hur i HELVETE kan man göra så, när folk TAMEFAAN gör vad som helst för att FÅ ett jobb??
Jag hade aldrig dittills sagt emot min pappa. Det gjorde jag inte nu heller. Men det fick samma effekt: ”Fast nu pappa, nu blir det så”.
En del har jag faktiskt efter min mor också.

13
1995 och harmoni:
Det där folkhögskoleåret är kanske mitt livs bästa beslut. Och det lilla lånet jag tog är sedan länge betalt. Ja, då menar jag inte det lån jag tog i form av pengar. Det viktigaste lånet tog jag av min tid.
Jag skulle önska att alla kunde unna sig ett sånt år. Även om rektorn på skolan påpekade att jag hade alldeles för bra betyg för att passa in på Allmänna linjen kan jag lugnt säga att det är den bästa skola jag gått i. Och folkhögskolor fyller en gräsligt mycket större funktion än vad människor i allmänhet begriper.
Det där folkhögskoleåret innebar en livsförändring och med en sådan följer gärna flera. Nu skulle jag få barn.

14
1995 och en stor förvåning:
Jag var höggravid när min mamma själv sa att det inte gick längre. Hennes arbetsplats skulle stängas och alla tvingades acceptera en förflyttning till en annan stad. Mamma gick till doktorn och sa att hon måste få bli sjukpensionär. Nu. Doktorn tyckte det där var ett underligt ärende och därför ringde hon upp mig efter att ha sökt alla tänkbara skäl att kunna sjukskriva min mamma. ”Ja, hon nämnde ju att hon hade något neurologiskt så jag fick backa ända till gamla lasarettets journalarkiv. Där hittade jag en diagnos från 1980. MS. Din mamma har aldrig fått behandling för det. Förmodligen har hon helt förträngt sin sjukdom. Inte velat kännas vid den. Det måste ha inneburit väldigt besvärliga skov.”
Jag, som aldrig hört talas om detta fick naturligtvis en chock.
Det märkliga är hur jag tog emot det där samtalet. Inte med oro. Inte med förtvivlan. Utan med sorg. Minns att jag undrade hur ett foster i ens mage påverkas av sånt.
Men det sa jag inte till doktorn.

15
1995 och en kris:
Ja. Det är en kris att bli mamma och man är riktigt dum om man tror något annat. Det hade man berättat för mig redan på psykologikursen på folkhögskolan. Men det trodde jag bara drabbade andra. Klenisar. Som en fet snyting kom insikten att jag inte hade några husliga fallenheter alls, trots min 5:a i hemkunskap. Och det smärtade att förstå att min främsta förebild, min mamma, varit lika usel. På så sätt.
Så jag insåg att livet med mamma som mormor skulle påverkas av hennes sjukdom. Det skulle inte bli så som vi tänkt oss. Jag fick bråttom igen. Ville plötsligt veta allt om min mamma och allt om min barndom, jag ville få henne att berätta om allt trassel. Om sin egen barndom. Om allt, eller vad som helst. Det blev inte mycket bevänt med det. För att inte säga inget. Hon visste inte ett jota om sin egen far, till att börja med. Och det fanns ingen att fråga.
I generationer hade min släkt opratat. Tassat runt tabuer. Inte lagt sig i. Skött sitt. Och sen dött. Jag bestämde mig för att aldrig bli sån.
Och det måste väl ändå vara ett typiskt vädursbeteende?

16
2000 och en nyfikenhet:
Vi listade ut namnet på min biologiske morfar, och mamma var faktiskt med mig upp på skattemyndigheten då. Vi fick en personakt i överräckt och där stod namnet. Avförd från registret. Det betydde död, sedan 1972. Löjligt egentligen, här hade vi information som på ett sätt funnits så långt bort men varit så nära hela tiden. Men till ingen glädje alls. Och varför hade ingen kontaktat min mamma om frånfället?
Där och då väcktes många frågor i mig. Men inte i min mamma. Hon konstaterade bara krasst att ”det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Ändå hade vi just där och just då tillsammans tagit ett första kliv in i min mammas okända pappas liv.

17
2000 och en sjukdom tar över:
Jag frågade ibland om det där brevet, men sedan mamma bokstavligt talat lutat sig tillbaka och släppt loss monstret, sin MS, så kunde hon blanda ihop korten rejält: ”Vilket brev, nej, det vet jag inget om…?”
Den enda åtgärd man vidtagit från sjukvårdshåll var att genomföra en datormografi. Den visade stora mängder plack på hjärnans kognitiva del, själva tänkedelen. Och bromsmediciner var det inte tal om: ”Då måste man ta sprutor, aldrig!”
Nu, när det fanns så mycket att prata om och försöka förstå så var inte tabuerna det värsta längre. Det var förvirringen och oredan i tankar och tal. Och en kamp mot tid.
Åren gick åt till så mycket annat, jag var småbarnsförälder, köpte en frisersalong, avvecklade den, hyrde frisörstol, avvecklade det, köpte ett hus, vi byggde ut det, började plugga på komvux och högskola. När jag fick tid över för egen del så forskade jag på så många grenar i släktträdet att jag faktiskt själv tänkte att jag nog drömt det där om brevet.

18
2010 och lite släktforskning:
Det finns inget som stör en släktforskare så mycket som en anförlust, ett stopp i släkträdets förgrening. Jag hade ett namn, fragmentariska bilder beskrivna av min morfar, den som min mamma alltid hade kallat pappa. Det var inte mycket han visste. Men jag fick en idé. Kommunarkivet borde ha ett och annat? Så jag fixade fullmakt av mamma och begärde upp vad som stod att finna i min mormors och mammas namn.
Det visade sig vara en del. Där fanns ett faderskapsbevis, redovisade underhållsbetalningar till Barnavårdsnämnden, rapporter, protokoll och hela tiden ett riktigt namn med riktig namnunderskrift. Jag var själaglad och skulle just sätta mig och läsa igenom alla kopior när arkivarien sa: ”Eftersom du inte specificerade vad du ville få fram ur arkivet så letade jag efter sånt jag trodde att du skulle vilja ha. Och jag fann ett brev. Ett väldigt personligt brev. Vill du titta på det?”
I den stunden växte det ut hår över hela min rygg. Rött, säkert. Och där och då hade jag kunnat fria till denna arkivarie. Jag älskar henne för alltid.

19
2010 och ett liv i ett arkiv:
I alla år hade det där brevet legat där i arkivet, i min mammas akt. Min mormor hade alltså gått till Barnavårdsnämnden och bett dem ta hand om det. Men aldrig berättat det för sin dotter. Och på så sätt kan man leva ett helt liv i tron att det enda tecken ens pappa lämnat efter sig blivit bortkastat. Slängt. Försvunnet. För att ingen sa något. För att man lärt sig att inte fråga. Det där tycker jag är konstigt. Att människor lär sig prata, men inte med varandra. Att människor lever med ofrågade frågor.
Såklart undrade jag en hel del över min mormors handlande och avsikter, men det kändes lite skitsamma. Kanske vände hon sig i sin minneslund, om man nu kan göra det.
Det enda väsentliga var ju nu att jag skulle få vara den som såg till att det mytomspunna brevet nådde fram. Om än i elfte timmen.

20
2010 och ett liv i ett brev:
Där stod alltså jag på kommunarkivet med en kopia av brevet i min hand. Kämpade mot tårar. Det var ett mycket kärleksfullt brev. Skrivet 1954, det år när alla 16 års underhåll var färdigbetalade. Förpliktelserna fullgjorda.
Det var ett brev som uttryckte längtan tillbaks till en ungdoms kärlek, den som aldrig fick bli av. Ett brev från en man som nu hade en ny familj. Som velat men inte vågat ta kontakt eftersom han visste att hans dotter växt upp med en annan fadersgestalt.
Han skrev att han ofta återvänt till staden, vandrat deras stigar och sökt efter stenen där han ristat in deras initialer. Han återfann den aldrig. Undrade om hon visste om den fanns kvar?
Han ville också ytterst tydligt förklara att han via en gemensam bekant hållit sig uppdaterad om sin dotters skolframgångar genom alla år. Att han fann det glädjande att det artat sig så bra. Önskade alla lycka till i livet.

21
2010 med hälsningar från pappa:
Jag gick till hemmet. Numera bor min mamma på ett sånt. Jag visade personalen brevet och bad dem läsa det för henne ibland. Sen läste jag själv upp det för henne. Jag snorade mig igenom de sentimentala partierna och faktiskt blev hon också rörd. Jag berättade att brevet var skrivet till hennes mamma. Av hennes biologiska pappa. Om henne. ”Du förstår väl? Från din pappa. Jag hittade brevet du pratade om. Det fanns kvar!”
Men reaktionen uteblev. Istället en fras som tydligen fungerat som ett känslomässigt pansar: ”Det där är ingen jag vet vem det är. Han lär ha skrivit ett brev och frågat hur det gick för mig i skolan. Men jag tror morsan slängde det brevet, hon var sån. Jag har då aldrig sett det.”
Det märkliga är vad jag känner för det. Inte frustration, inte förtvivlan. Bara sorg. Och det är svårt att beskriva hur det känns att sörja någon som faktiskt lever. Men jag föredrar sorg för det går att vila i det, till skillnad mot många andra känslor som kostar mycket av din energi. Sorg går att leva med. Sorg hjälper dig sovra i vardagsbruset, får dig att sortera i oväsentligheter, får dig att omge dig med de människor, platser och saker du verkligen uppskattar.
Men nya frågor dyker också upp. Såklart. Sån är ju jag. Framför allt så undrar jag hur i hela världen jag nu ska lyckas hitta den där stenen?

22
2015 och det sista för idag:
Tack för att du lyssnade.
Musik och texter ger direktkontakt med hjärtat och kan få en att minnas mönstret på en heltäckningsmatta, doften av björnklister eller hur finrummets soffbord i teak såg ut, underifrån.
All musik jag har valt idag är från den tid då allt detta utspelat sig. Dessa låtar är tätt förknippade med livet tillsammans med en frisk-sjuk mamma. För hon är verkligen både och. Hela tiden.
Jag förstår nu att vi, mamma och jag, inte hörde samma saker i de här låtarna och det skänker en salig blandning glädje, smärta och tröst. Det ni hörde idag var sånt vi njöt av, skrattade åt och sjöng med till. Diskuterade djup och mening med, eller bristen på. Allt medan vi låg på sängen med det vita virkade överkastet och talade om allt och samtidigt ingenting.
Precis som jag har fått göra idag.
Och om jag nu har något vettigt att säga dig idag så är det just det:
Prata.
Med varandra.
På riktigt.
Om allt.
Ställ dina frågor igen och igen.
Sök svar och lev med det.
Lev inte med undringar.
Men tänk på, som min mamma alltid sa, att man ska vara snäll. Vad nu det är?
Det var allt för idag. Det har varit en ära. Verkligen. Tack alla, och hej.