Godmorgon!
Nu har jag spelat in piano-kompet. Mitt första. Sen sjöng jag, spelade tamburin och gjorde en liten Astral Weeks-bas på Stockholm. En skiss som vi tar med oss in i demostudion. Är glad eftersom det blev fint. Ska sova nu. Blir inte jättetidig imorrn, så ni får börja dagen innan mig med denna låt. Fanns hemma i skivbacken på Barnängsgatan när jag var tonåring. Farsans skivback. Excellent smak har han.
Godmorgon!

Jag vaknar nu. Är sugen på den hör dagen. Vill inte sova mer fast jag kanske behöver. Ska lyssna på det jag gjorde igår, men försöka att inte fastna i det. Det kom nämligen tre teman för nya texter igår. Som jag letat i huvudet. Det blir sällan bra när en letar och pressar. Mitt när jag stod och diskade, iofs öppnad och i arbetsläge, fast ändå diskande, trillade tre teman för texter in. Ett efter ett.
Sen vet en inte hur låten far iväg, in i något annat, men det är härligt att få teman som en blir nyfiken på.
Tema 1: Nu är jag här. På den här mystiska platsen i tiden. När kroppen krymper, men själen växer. När skillnaden på det yttre och det inre är outgrundligt stor. Barnet, tjejen lever härinne, men på utsidan vissnar det långsamt. Klokheten, själens frihet, storheten och lugnet växer, men hudens lyster mattas av och ryggen börjar krumma. Det är mystiskt och vackert. Det är häxan. Det är vägen mot det oändliga oundvikliga. Som jag faktiskt inte är rädd för.

Time Has Told Me, Nick Drake

Astral Weeks, Van Morrison

Philadelphie Story, The Brian Jonestown Massacre

Uppvärmning. Till frukost, lite Chelsea Wolfe.

Fabian sov på min soffa inatt. Han har matat mig med musik sen han var 15. Måste få upp honom eftersom han sover på min jobbsoffa. Läser just nu om Robyns nya projekt. Hon, Markus Jägerstedt, som gjorde mina SMB-grejer tillsammans med Kisa Nilsson, och Chrillan Falk. Tänker på Chrillan. Vi var nära på 80-talet. Han var en enormt bra musiker och inspiration faktiskt. Det var kul att lyssna på musik med honom. Han lyfte detaljer i den en inte tänkt på. Som Fabian. Han gör också så.
Här är Tamaryn.

Går in och lyssnar på La Bagatelle Magique. Gillar det verkligen. Robyn, Jägarn och Chrillan. Varsågoda!

Sleep Sound, Jamie XX

Nu ska jag föra allting klart för entrén i arbetsrummet. Göra rent hus. Bädda, diska, duscha, klä mig rätt : )
Hej på ett tag. Chilla med detta så länge.
Brian Jonestown massacre igen. Favoriter just nu.

Här är ett samarbete mellan Anton Newcombe (BJM) och svenska Les Big Bird.
Newcombe sjunger refräng. Väldigt fint!

Halloj!
Ni är lite inaktiva tycker jag, runt mina låtar. Ok. Det är lugnt, men jag fortsätter på det smala spåret.
Nu har jag iallafall gjort en ackordföljd med melodi som känns rätt i stämning för temat jag ska angripa i låten. Bilderna flödar upp, orden fladdrar förbi som fåglar och måste fångas.
Melodierna rör sig och förändras.
Tänker låta den här låten vara suggestiv och malande och inte störas av en refräng som lättar upp. Som ni hör är jag inne i sånt nu.
Jag ska in i datorn och göra en rytm att spela runt på, innan jag börjar formulera texten.
Här är från Les Big Byrds senaste så länge.

Hej igen!
En trumtakt inlagd. Bara skiss. Ska veva in en malande gitarr på denna och sen gå ut i solen med den lurarna. Sätta mig på ett bra ställe vid vattnet och leta text.
Hm. Vad ska jag spela för er då ….
Åh! Jo, lite fin två år gammal Ghostface Killah.

Nu har jag hittat ett ställe. Favoritplatsen vid Årstaviken var tom. På vägen hit fick jag första raderna. De ska ner nu, och bära iväg med fantasin.
Skickar detta till er.

Fabian ringde till stranden och ville gå och käka. Vi hamnade på Indiskt. Blev avbruten i processen med hade skrivit en vers och kanske något refrängliknande. Ord. Ingen skillnad i harmonierna. Nu hem och testa att sjunga.
Här får ni en av mina absoluta favoritlåtar. Den damp ner i brevlådan i kollektivet jag bodde i som tonåring. Håkan Lagher bodde där och fick redan då recensionsex. Detta kom som 12:a. Öppnade paketet och dog när jag lyssnade. -79.
Martin Hannet (Joy Divisions produktion och Pauline Murray från Penetrations)

Nä nu måste jag toppa med det bästa ur punken, enligt mig.

Här kommer mer heavy shit ur en helt annan favoritscen.
Sitter nu hemma i soffan igen. Fabian har åkt till Husby och jag ska in i låten igen. Har ett jääävla motstånd. När en blir ”avbruten”, alltså erbjuden en flykt ur processen som hade kommit till ett trögt skede, hakar en lätt på.
Vill kolla senaste True Detective nu. Istället för att jobba. Eller sova middag. Nej! Nej! Nej!
Ta dig samman. TA UPP LÅTEN!!!

Tack som bara f..n för att ni har varit med den här dagen. Det blev en låt. Fattas en vers. Ska göra yoga nu. Sen skriva den.
Under tiden ska ni titta på detta. Vill säga att innan detta sker har ”hon” rivit sönder en bild på påven saturday night live och beskyllt katolska kyrkan för övergrepp mot barn. Ni måste se. Det är faktiskt makalöst.
När det hände tyckte folk att hon var lite knäpp. Inte konstigt att hon däckade och rökte ner sig efter detta. Jag älskar faktiskt denna kvinna. Bara för detta. Var hon 22 år?
Titta!!

Här är ett fint Japanskt band som jag såg på Debaser Strand för några veckor sen. Det var mycket bra.
Kikagaku Moyo

Hej och godnatt käraste ni!
Den här dagen och natten med er resulterade i en låt. Verkligen härligt. Sista versen kom ner på pappret. Men.. Den kommer antagligen fixas och byggas och ordnas med sen. Temat var svårt, men jag tror det blev fint och ok.
Avslutar min dag på Låt of the day med min all time mest älskade sång och performance.
Godnatt!!

1. Jag har ett tema idag. Det har jag planerat läääänge. Tänkt att jag ska förbereda massor. För det är ett stort tema. Ett läskigt. Ett som dominerat mitt liv de senaste fem åren. Kastat sin skugga över allt annat.
Temat är DÖDEN.
Och jag har knappt förberett alls ändå. Inte förhandsskrivit några djupa tankar. Inte valt ut lämpliga låtar. Ingenting. Nästan… För jag har EN liten anteckning. Den lyder:
Rädsla.
Minnen.
Hyllning.
That’s it. Så det är så det får bli.
Jag tänker börja med en hyllning. Till Dan. Som bara dog. Helt utan förvarning. Utan förklaring. Out of the fucking blue. Och som lämnade ett gigantiskt tomrum. Jag saknar dig!

2. Döden. Så jävla definitiv. Plötsligt är någon man älskar bara borta. Först min mamma till cancern för fyra år sedan. Sedan pappa av en stroke för snart ett och ett halvt år sedan. Och slutligen Dan helt utan förklaring i februari i år. Allting stannar upp. Men fortsätter ändå. Vare sig man vill eller inte. Life goes on. Utan dem.
Och mitt i allt detta hade jag cancer. För mig känns det nu helt irrelevant. Jag glömmer bort det hela tiden. Folk frågar ”Hur MÅR du?” och jag bara liksom ”Öhhh… Jaaa… Det är väl okej…” Jag antar att det är ett bevis på att ens liv suger rätt rejält när man kan glömma nåt sånt. Fast jag lever ju! Min sjukdom var (förhoppningsvis) övergående. Döden är inte det.
Men minnen kan leva. Hur länge som helst om man bara låter dem. Att minnas är nu det enda sättet att träffa dem igen. Och det gör mig glad. Det är inte sorgligt att minnas alls! Det är en aktiv handling för att hålla de döda vid liv. Göra dem odödliga!
Just nu vill jag minnas min pappa. Med hjälp av vår gemensamma idol Chet Baker.

3. Missförstå mig rätt. Det var inte kul att ha cancer. Jag var rädd. Jätterädd! Och det är jag fortfarande.
Mest är jag rädd att ”svika” min dotter. Jag har lovat att jag är frisk nu. Jag kände mig tvungen att lova det. Inte låta en sexåring leva i ovisshet. Det har varit tillräckligt mycket död här. Hon har sett den alldeles för många gånger och på alldeles för nära håll.
På det viset tänker jag på sjukdomen hela tiden. Inte så mycket att jag minns hur det var då (trots att det var mindre än två år sedan) utan mest rädslan för framtiden. Jag kommer att klämma mig på brösten tusen gånger om dagen resten av mitt liv. För hennes skull.
Min Edit.

4. När jag sommarpratade förra gången för två år sedan var det precis innan mitt cancerbesked. Och så klart innan pappas och Dans död. Min mammas bortgång var det enda stora mörkret i min tillvaro.
Det var ett svart hål. Oändligt.
Det är det fortfarande.
Hon var min bästa vän. Jag saknar henne varje dag. Men hjärnan har ändå slutat föreslå att jag ska ringa henne till slut. Stängt ner den kopplingen. Road closed ahead.

5. Det finns många sätt att dö på. Långsamt och smärtsamt som min mamma. Plötsligt som min pappa. Oförklarligt som min vän Dan.
Ibland tänker jag att något av sätten är värre än något annat. Fast bara en kort stund tänker jag så. För alla sätt är värst.
Ett sätt som döden är värst på är genom att vara obegriplig. Det är den alltid mer eller mindre. I Dans fall mer. Mycket mer!
HUR? VARFÖR? NÄR? VARFÖR? HUR?

6. Att uppleva så här mycket elände på så kort tid gör så klart något med en. Jag är någon helt annan idag än jag var för fem år sedan. En räddare, modigare, svagare och starkare person.
En person som måste hantera katastroftankar varje gång min sambo tar tio minuter längre på sig än vanligt när han går till affären. Tankar om att döden ständigt står på lur i varje gathörn.
En person som inte kan låta bli att tänka att hon är döende om hon råkar ha en svullen lymfkörtel.
Som inte vågar lite på sin kropp. Eller på livet.
Men så kan man inte leva hela tiden. Man måste stå upp emot dessa tankar! Åtminstone FÖRSÖKA att tro. På nuet. Och på framtiden.
För det KOMMER att bli bättre! Och INGENTING blir bättre av att oroa sig!

7. Den här brukade jag sjunga för min mamma och det resulterade alltid i att jag stod försedd med all nödvändig utrustning för att utföra ett mycket konkret måleri.
Så var hon min mamma. Konkret och praktisk. Driftig.
Vi brukade säga att hon slog ut två väggar före frukost. Det var knappt en överdrift.
Men hon hade många andra egenskaper så klart. Ärlighet. Humor. Lojalitet. Bland annat.
När min dotter var liten så sade mamma om henne att hon hade en så positiv livsinställning och att det var en av de bästa egenskaperna man kunde ha med sig här i livet.
Det hade min mamma också.
Det försöker jag ha.
Och det ÄR ju faktiskt vad den här sången handlar om rent konkret. Också.

8. Jag försöker hålla detta tema lite balanserat. Men det är svårt. Det ÄR hemskt. Men det ÄR livet. Det är något vi alla förr eller senare MÅSTE konfrontera.
Jag har suttit med båda mina föräldrar i det ögonblick de byter sida. Från vår till den andra. Det har varit fruktansvärt. Men samtidigt inte fruktansvärt på de sätt jag hade förväntat mig. Det har dessutom varit HELT olika vid de båda tillfällena.
När min mamma dog hade hon varit mycket sjuk. Länge. Haft otroligt ont. Men kämpat på som hon alltid gjorde in i det sista. EN månad innan hon dog var hon i Troja!!! Hon gav inte upp förrän hon var tvungen. Då gick det fort. Några dagar bara.
För hennes del var det oundvikliga en lättnad. Slutet på smärtan. Hon fick möjlighet tack vare den otroliga svenska vården att stanna hemma i sin i egen säng. Vi fick alla sitta runt henne i hennes hem till hennes sista andetag.
Det där andetaget.
Så omskrivet.
Ett uttryck.
Och så skrämmande.
För varje andetag mamma tog var jag precis lika rädd för att det inte skulle komma ett till som för att det SKULLE göra det. Jag ville att hon skulle bli fri. Men ville inte.

9. Min pappas sista andetag var nåt annat. Det var också en nödvändighet. Nästan en formalitet eftersom hans person redan var borta. Antagligen redan i ambulansen.
Han hade haft en bra dag. På semester. Tittat på skor. Fått en komplimang av en ung kille som tyckte att han hade en cool stil. Sedan plötsligt. Ont i huvudet.
Trots det meningslösa i att hålla honom vid ”liv” sparades det inte på några resurser. Den absolut bästa strokevården i landet gjorde allt. För vår skull. För hans var det för sent. Men jag kommer alltid att vara evigt tacksam för denna vård. (Och mammas. Och min.)
I pappas fall var det fråga om att stänga av maskinerna. Inte att som med mamma bara lyssna efter andetagen. Andetaget. Inte lita till SINA sinnen. Utan titta på de pulserande linjerna på skärmarna. Siffrorna. Se hur de långsamt planades ut. Jättelångsamt. Distraherande.

10. Jag var inte där när min vän Dan dog. Ingen var det. Ingen vet vad som hände. Och jag vill inte riktigt tänka på det heller.
Därför är det ännu svårare att förstå. Att acceptera. Det som borde ha varit omöjligt.
Han var inte sjuk.
Han var inte gammal.
Han var inte risktagande.
Han var hos oss alldeles nyss!
Min hjärna har bestämt sig för att han helt enkelt är i Bryssel. På obestämd tid. Dricker god trappistöl. Läser udda böcker. Plöjer igenom alla nya filmer. Och några gamla.
Sedan går han på konsert. På Gurf Morlix till exempel. Ser och hör världens bästa fotstamp live.

11. Jag hoppas att jag inte är för deprimerande idag.
Jag behöver berätta. Jag berättar för ALLA. Hela tiden. Jämt.
Det har jag alltid gjort.
Fast förr handlade det väl mest om killar.
Inte döden.

12. En gång i tiden ville jag dö själv.
Trodde jag.
Jag tyckte allt var så hopplöst. JAG var så hopplös. Och det var säkert nån kille som var hopplös.
Stup i kvarten.
I åratal.

13. När man får barn förändras allt.
Det är en klyscha.
Det är ingen klyscha.
Barn är LIVET. Det som går vidare. Framtiden.
Och för sitt barn måste man leva. Vad som än händer. Fastän det händer hemska saker omkring en. Fastän man mår dåligt. Gråter i duschen. Vill dra täcket över huvudet och bara försvinna.
Det GÅR inte.
Man FÅR inte.
Men framför allt: man VILL inte!

14. Nu vill jag avsluta min dag med en hyllning till mina saknade. Jag vet att jag postat den förut. Säkert mer än en gång.
Men det är ju så: in my life I’ve loved them all!
Tack för att ni lyssnat och för alla era fina kommentarer!

1. Hej.

Jag heter Nilla. På hedersord! Det är faktiskt så. Döpt. Till. Nilla. Inte Pernilla, Gunilla eller Whatevernilla. Nilla, det är jag. Och eftersom jag aldrig träffat nån som faktiskt heter så på riktigt, så det är liksom bara mitt. Det har jag fått förklara och försvara sen jag var liten.
-Ja, det är ett gammalt svenskt namn. Ja jag heter så på riktigt. Förihelvete. Farmors mormor hette så. Jahaaaaa, då går det upp ett litet ljus för ifrågasättaren. N I L L A. Ja just det.
Axelsson tillkom för sju år sedan och det är ju inte så mycket rock’n’roll över det tyvärr. Vi börjar väl bli kompisar nu men Nilla är bara mitt.

2. Stolt Värmländska. Hade tänkt dra hela sommarpratet på dialekt för det hade roat mig nåt enormt att tänka på att ni satt och vrickade tungan i oförstånd. Jag roar mig redan över tanken, så ni ska få slippa.

Nåväl, vidare är jag 36 år, gift med Jarl (därav efternamnet) och tvåbarnmorsa. Frisör, numera råkar endast familjen ut för saxen när den lusten faller på, vilket blir alltför sällan. Skomakarns barn, ni vet. Förskollärare och keramiker. Jag älskar geggamojja i alla dess former. Så länge det inte är gräsmattan som förvandlats till ett geggigt hav. Jag älskar min trädgård och just nu, efter en dränering av husgrunden, är det just detta hav av geggamojja som har uppstått. Efter att gräsmattesådden var klar.

Vi har en bullterrier. Han heter Herbert och öronen som egentligen ska stå upp, hade aldrig vett på att inta denna stolta form utan liknar snarare flygplansvingar. Han har tuggat sönder grejer i huset för över sexti tusen jävla kronor. Det är ett sammelsurium av handikappade Barbiesar, pallar med avgnagda hörn, blöjor i småsmåsmå bitar, dunkuddar som slitits sönder likt en pillow-fightingscen i en amerikansk romantisk komedi och lego som används till snacks. Det mesta lyckas ju fanstyget till älskad bulle låta passera genom hela systemet, vilket resulterar i färgglada och rätt suspekta bajskorvar med lego- eller kritrester i eller där barbiearmarna verkar ropa på någon att hjälpa dem ur denna pile of shit. Minnet av två par av mina sargade höga skinnstövlar som jag gnott och sparat ihop till, ger fortfarande en gråtklump i halstrakten. Eller när vi hade gömt en sån där tjock dyna att ha i trädgårdsmöblerna lite för dåligt. Det var små miniskumgummibitar i hela huset.

3. Vi bor i det fulaste huset på gatan. En sjuttitalsvilla där halva fasaden består av brun panel och halva mexitegel. Det är fult men det är mitt och jag älskar det. Sällan instagrammat eller facebookat då hundhår EVERYWHERE, matrester på fönstren, lego full vardagsrumsbordet och barnplockade ängsblommor som stått i vasen för länge så det mesta ligger på bordet inte räknas som fint i inredningskretsar. Va fan liksom!

Jag älskar turkost och grönt. Kaklet i köket lyser starkt turkost och de beigeaste människorna som kommer hem till mig får en visuell härdsmälta och någon form av mindre infarkt när de ser det.

Gillar loppisar men allra mest gårdsauktioner! Där är jag i mitt esse och både det ena och andra kan få räddas från att behöva bo hos någon annan. Högst av alla, utom auktionsförrättaren himself (för det är alltid en him), vrålar jag högt högt så att det inte ska missas att just den SKA jag ha. Überpinsam såklart. Hittar jag just den där saken som jag åh så gärna vill ha så ska det både ses och höras! Det syns också i vårt hem, där det enda nya i inredningen är sängen, köksbordet och allt av tyg. Gissa vad 8-åringen tycker om det?

4. Somrarna brukade min familj tillbringa i en gammal säterstuga i norska Gudbrandsdalen. Ström fanns det ingen, rinnande vatten i en kallkälla 100 meter bort, där vi också borstade tänderna tillsammans allihop, och en vedspis att laga mat på. Kylskåpet var en lucka i golvet där man sänkte ner maten i ett djupt hål. Toabesök gjordes på utedasset. Den iskalla fjälluften blåste upp i arslet på en och det gjorde att kön till dasset aldrig hann bli särskilt lång.

Vi barn lekte bland ettriga fjällämlar och de fritt vandrande kornas mockor och hade man otur, fanns det en färsk mittibland som man lyckades pricka så det skvätte.

Där uppe var man fri. Alla var glada. Och vi lekte, spelade kort, Shakin’ Stevens och Bruce Springsteen.

5. Ett av mina härligaste och starkaste sommarkonsertminnen inföll sig för kanske 10 år sedan. Den lokala mc-klubben hade sommarfest och Mustasch skulle spela. Vädret var, ni vet, perfekt. Vinet var kallt, humöret det absolut bästa tänkbara och det var massor av gamla kompisar som vi inte hade sett på länge. Häng i gräset och go stämning.

Mustasch skulle gå på vid 23 men började inte förrän vid 2-tiden på natten och spelade rava av oss tills solen gick upp, och lite därtill. För en spelning!

Rösten tappade jag helt och hållet av att försöka sjunga lika högt som Ralf och den hittade inte tillbaka förrän flera dagar senare. Kommer än idag ihåg låten som spelades när solen gick upp och hela publiken sjöng med.

6. Maken. Inget sommarprat utan en hyllning till min man. Att börja beskriva och samtidigt göra rättvisa för mina känslor för dig känns som en nästintill omöjlig uppgift. Min Jarl. Du, mitt hjärtas kär. Alltid.

7. Under våren har jag och maken skruvat veranda, anlagt gräsmatta, planterat 25 m thujahäck, skruvat trädgårdsmöbler och snickrat raised flower beds som det heter på Pinterestspråk. Och varenda gång har denna fantastiska låt rullat i öronen. Nästa steg blir att lära sig hela låten och vråla högt med i sången i stället för att bara sjunga sista ordet i varje mening. Ni vet hm hm hm hm törning ovv dä ki, hm hm hm hm hm insajd ovv miiii. Jag ska överrösta grannens lille knähund, som alltid skäller ett par timmar när barnen ska till att somna. Revenge is mine!!!!

8. Det här med att vara annorlunda i en liten by. Man smälter liksom inte in utan bryter sina egna vägar i alla riktningar man väljer. Punk, inte pop. Teckna, måla och gegga med lera istället för fotboll och skidor. Istället för yta, så väljs känslor. Jag är en av dem men så lite av vad de är. Inget är bättre eller sämre, bara annorlunda och vissa vägar är stenigare och mer kurviga än andra. Det där livet, visst är det läskigt spännande!

9. Ibland djupdyker jag. Ner i mig själv. Helt utan anledning. Nilla as I know her kurar in sig i ett kallt hörn i hjärteroten under en blöt tung otäck filt och vägrar komma fram och visa sig. Kvar blir ett skal, en sorgsen, sorglig, skälvande figur som inte vet vilket ben hon ska stå på.

Jag är sjuk. Har psykisk ohälsa. Sjuk i huvudet. Inte klok på en fläck. Stôllete, som vi säger häromkring.

Depression. Ångest. Utmattning. Pess å dret på ren värmländska. Hjälp finns bara i form av piller och mer piller. Var tredje månad ombesörjs sjukskrivning och dessemellan lämnas jag åt mitt öde.

10. Tänker ofta på hur tacksam jag är. Min man, min stora trygghet, mitt livs kärlek och min stöttepelare. Barnen, som gör mig så stolt och vansinnig och smockfull av kärlek och tårfylld av olika anledningar. De finaste av vänner. Mat i magen, tak över huvudet. Och musik, utan vilken jag aldrig skulle kunna identifiera alla känslor som jag känt och känner och allt den får mig att känna.

Detta, mitt i allt, att vara människa, en sällsam gåva.

11. Jag är all-in. Extra allt. Allt eller inget. Och med ett stort, mjukt hjärta. Som en vattenballong fylld till bristningsgränsen. Ibland spricker den och jag går i bitar. Det är liksom min lott i livet, eller ja, en av dem åtminstone, och jag tänker mitt i allt kaos att något bra måste komma ur detta. Det måste finnas en anledning. Så jag går mina promenader, skriver listor med saker att göra för dagen, stryker dem omsorgsfullt när de är gjorda. Och kysser mina hjärtan.

Vardagen är bra.

12. Slutet gott, allting gott. Är det inte gott, är det heller inte slut. Tanken ger mig tröst och håller näsan över vattnet. Här ovan ytan är allt vackert vanligt med hemsådda tagetesar i lerkrukor, vattenspridare på nya gräsmattan och spagetti till lunch. Glass och kaffe i solen, skrapa tandsten, tvätta socktvätt som tar 16 minuter eller så att hänga och övernattningsgäster.

I sommartid ter sig allt dock lite extra fint. Badande barn med solkrämskladdiga kramar med extra allt – sand, sjöbös i badbyxorna och kaksmuliga munnar ger mig en kärleksfull gosig känsla i hela kroppen.

Där lämnar jag dig för idag. Tack för att du lyssnat. På återseende,
Nilla