Intro
Sommaravslutning hos Låt of the day för den här säsongen.
Sommaren 2016.
En sommar full av vistelse och en fantastisk närvaro i text och musik. Så mycket intelligens, kunskap och anekdoter som delats under Juli månad. Är alldeles tagen av det som delats i denna grupp.
Vad jag förstår, så vistas folk mer ute än inne denna sommar. Färre knapptryck och kommentarer i FB-trådarna, stolpjakt utanför fönstret och Nintendos aktie som skjuter spikrakt ut i rymden, på gatorna går folk omkring som aldrig förr.
Slåss på gym? Pokemon Go.
Det är bra för folkhälsan, tror jag. Men, vad händer sedan? Hunger games?
Hursomhelst tycker jag att det är bra, men tragiskt att kända musiker måste sjunga låtar på tunnelbanan om kärlek och att hata hat. För att få ut ett så enkelt budskap.
Frågan är om det hjälper, idag? Vi måste tro.
Sluta aldrig tro och hoppas.
Idag är det sista dagen i årets sommarprat. En ärans dag för mig.
Jag ska försöka att vara lite mer seriös och inte skämta så mycket, som jag ofta gör. Förhoppningsvis inga politiska värderingar och åsikter idag. Eller så? Kanske?
Reflektion, tankar och känslor över livet. En släng av död.
Idag är det min tur, TLOTD:s sommarvärd.
Mitt namn är Mats Nilsson. Landelius tillhör det förgångna.
The end of the summer – Flipron

1. TLOTD.
För er som undrar lite mer vem jag är, så är jag snart 54 år ung. Uppvuxen i de södra delarna av Stockholm, lite här och lite där. Räknade vid något tillfälle att jag har haft 17 adresser som jag har varit skriven på och endast en av dessa var ett andrahandskontrakt. De flesta är dock i vuxen ålder. Idag bor jag i Sala som ligger ungefär 55 minuter och 32 sekunders bilväg från Solvalla. Jag har berikat mig med en fantastisk kvinna vid min sida, hästar utanför fönstret, flertalet nya bekanta som blivit kamrater, som sakta börjar bli vänner och en sjuhelvetes grupp som är som en stor gruppkram med sköna melodislingor. Somliga skulle nog säga att jag har haft en jäkla tur. Jag håller med.
Texterna som landar på er skärm sker i nuet och är oförberedda innan släpp. När jag skriver behöver jag ibland förstärka mina tankar och känslor då jag sitter på arslet framför en flimmerfri skärm, därför kommer jag att dricka några glas vin med er under resan från ca 12.00.
Gruppen har en speciell rytm, ett eget hjärta och olika beats.
Det är högt till tak och behöver inte ljudisoleras särskilt mycket.
Instrumenten och framträdanden håller mycket hög kvalité.
Några är Indie, andra rock och någon är lätt påstruken.
Vår turnéledare, marknadsförare och solist är en mästare.
Han ser till att gaget också går till välgörande ändamål.
Jag har genom åren varit van med något helt annat.
Här skulle jag kunna hålla på lika länge som Keith.
Kanske jag gört?
Rock on för fan!
Finns det någon andra vals?

2. Sommarpratarna
TACK, snälla ni!
Flera av årets sommarpratare är bekant sedan tidigare, några är helt nya ansikten för mig, andra har varit små idoler i tonåren. Det prat som har varit i år var fyllt med så mycket överraskningar att jag tappade hakan och dagarna bara gick. Vill bara ha mer och imorgon är det 1:a augusti?
Vem ska nu berätta för mig att dödsriket ligger i Köpenhamn och att man måste kränga allt innan man dör? Måste man välja ett av Kinks, Beatles eller Stones? Sweet eller Kiss? Hur fantastiskt är inte Sicilien, föräldrar och kommunikationen till Afrikas Horn? Legendarer, Punk och Glamrocksperiodens sus och dus eller den känsliga resan i kriget med sig själv. Vill veta allt… om livet.

3. Vart är vi på väg?
År 2016.
Aldrig har väl ett år i mina levnadsår varit fyllt med så mycket berättelser och nyheter kring liv och död? Människor på jakt från död till liv, andra på jakt från liv till död. Besked, panik och desperation. Överlevnad. Jag har sett det bland vänner och bekanta som förlorat nära och kära alldeles för tidigt. Andra som fortfarande kämpar. Kända offentliga ansikten som går samma väg, återigen alldeles för tidigt. Otroligt ledsamt.
Igår fastnade jag och min sambo på en fråga.
Vi är inte överrens.
Kan ni hjälpa oss lite?
Innan vi dör, efter vi levt.
Är döden en del av livet eller inte?

4. Zinfandel.
Lätt kyld för ovanlighetens skull.
Utlämnad åt mitt öde, i ert fabulösa sällskap.
Alltmedan vacker sambo sitter ute och rensar ogräs.
Hörde jag skål??

5. I jakten för ett liv.
Att växa upp i ett otryggt och missbrukande hem ger inga större förutsättningar att lyckas med vare sig studier eller undvika framtida demoner. Det ramlar in olika KBT-termer i ditt DNA som du inte kan rå för eller hjälpa. Du kan lyckas ändå, med ett jävlar anamma. Spelmissbruket är ingen garanti för tak över huvudet, mat på bord eller kläder på din kropp. Det garanterar otända lampor, tysta telefoner och vräkningsbeslut. Alkoholen som skapar en Dr Jekyll och Mr Hyde temperatur med verbala snytingar eller en vinge som landar som ett fläskigt märke på läppen. Kanske för att du glömde diska din mugg i morse. Någon sa alkoholallergi.
4 barn i osund atmosfär där en form av kärlek finns, ansvar som bygger på ego och omtänksamheten som är svår att uttrycka. Som äldst i en syskonskara fick jag snabbt och tidigt ta ett stort ansvar med barnomsorg, redan som sjuåring. Min lillebror som var tre och ett halvt år yngre flydde från sin dagmamma och satt och väntade utanför mitt klassrum nästan varje dag fram till jag började i fjärde klass. Snart skulle han börja röka.
När han var fem.
Jag försöker att se människor i olika skor som jag inte gått i, försöker förstå, men klantar till det ibland. Vill inte döma.
Brorsan började göra revolt som nioåring och kallade sin skolfröken och etablissemanget för en hel del vassa och slipade bokstäver. Där under den perioden kom han i kontakt med lim. För mig blev nu jakten på liten bror en vardag. Jag skulle kunna berätta ca 458 sidor och 2 rader till om detta ämne.
Åren ramlade på och ruset blev starkare, jag blev svagare, han blev heroinist med horse och rohypnol till frukost, lunch och middag. Hur märkligt det än låter så var han en otroligt varm, generös och känslig människa. Ibland också förvånansvärt bright. Vid juletid 2005 hittades han i ett parkeringsgarage på söder och det har nu gått 10 år sedan begravningen 2006. Det var en eftermiddag, inte 6.02. Han finns med mig i princip varje dag.
I tanke, känsla och omkring

6. Mardrömmen
Jag har tre döttrar som ger mig en enorm glädje och stolthet över att jag har varit med att tillverka sådana skarpa varelser. Har svårt att förstå det själv ibland. Tre helt skilda individer som till utseendet kan se ganska så lika ut. Men, som till attityd och tanke är som yin och yang många gånger. Deras humor är dock densamma. Idag har de åkt till Spanien, utan pappa.
Trots att solen skiner så vackert här.
När det kommer till barn och allt det omvälvande man får uppleva med deras uppväxt, så smäller även rädslorna till som en smäll, en duns och en hink att blöda i.
Tänk om det händer dem något? Innan jag dör?
Var omkring, ingen annanstans.
Tills jag lämnar

7. Till en mycket god vän.
En låt som har fått en helt annan innebörd.
Tanken är med dig en dag som den här.
Älskar dig, bror!

8. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden
Jag skulle vilja prata om en kvinna som har sprungit ut och in ur mitt liv sedan en februarilördag 1969. Vi flyttade in i ett stort miljonprogramshus i Vårberg. Samma dag och samma tid. Olika portar. Olika flyttbilar. Hennes lillebror är en månad äldre än jag och Marie på Klubbacken i Mälarhöjden blev som en större syster för mig. Hos dem åt jag ”äcklig” palt för första gången och sa att den var god, fast jag höll på att kräkas. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden jagade oss när vi hittade på hyss, när vi eldade upp stora skogsområden som Expressen slängde upp på löpet och när vi busringde på lägenhetsdörrar. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden var runt elva år och vi var sex. Hennes bror och jag var bästa kompisar under en period och började i samma klass, där i grundskolan. Tider kommer, tider går. Man ses på torg och terrasser. Inget mer med det.
Tills en dag en helt ny grupp uppstår på Facebook.
Tidigt Skärholmen/Vårberg 65-90.
Marie på Klubbacken i Mälarhöjden hade startat en grupp för alla oss. Den ökade lavinartat och gamla ansikten vi inte sett på trettio år fanns plötsligt tillgängliga som att tiden stått still. Idag består gruppen av mer än tvåtusen ansikten som mer eller mindre är kända för varandra, på ett eller annat sätt. Marie på Klubbacken i Mälarhöjden hade lyckats sammanväva många gamla förlorade vänskaper, här på Facebook. Det blev lite ljusare.
För mig och många är Marie på Klubbacken i Mälarhöjden en hjältinna som har kommit tillbaka till livet efter många års kämpande på det personliga planet och med ett drogmissbruk som är svårt att förstå. Åkt på hårda smällar som man inte kan ta in, ens med hjälp av fantasin. Marie från Klubbacken i Mälarhöjden har även träffat en mycket sympatisk och kärleksfull man här i TLOTD-gruppen. Den coola fotograferande Lars från Enköping.
Jag pratar naturligtvis om Eva Marie H B som hade ett mycket starkt och gripande sommarprat häromdagen. Jag skulle vilja säga dig, Marie på Klubbacken i Mälarhöjden.
Vi kämpar med dig och tänker på dig!
Många varma kramar, vår vän.
Fina Marie på Klubbacken i Mälarhöjden.

9. Vad menar du?
Jag har jobbat med försäljning i 30 år fram till år 2014.
Sprungit runt som en tätting på olika möten hos storföretagen i jakt på pengar. Jakten att kunna påverka sin egen lönecheck, hur stor man vill att den ska vara. Om man kommer från en klart krasslig uppväxt, så betyder plötsligt kronor och ören en hel del. Drivet var enormt.
Oftast så skippade man frukost och käkade en halvtaskig lunch under dessa år. Väggar har jag kutat in i och fortsatt i samma fart när jag kommer till kontoret igen. Som om att jag inte lärt mig något. Fastän det är inte hela sanningen. Jag visste, men jag sket i det. Ganska självdestruktivt beteende. Jag tyckte att alla tjatade på min vikt, min stress, mina måltider och mitt beteende.
2014 ska vi åka ner till London, mina vänner och jag. Ska bli vansinnigt kul. Jag har bokat in oss på en NME 86 reunion och konserter med 9 band som spelar på två olika scener. Plötsligt ringer min telefon.
Det är en läkare på vårdcentralen.
Hon säkerställer att det är rätt person som svarar och om jag är tillgänglig att komma upp till Sala Väsby vårdcentral. Hon berättar att jag har utvecklat diabetes typ 2 och tillsammans med mitt höga blodtryck på 180/140 i vilande är jag en tickande bomb. Vad är det du menar, svarar jag? Där och då blev jag alldeles kallsvettig, men idag har jag lärt mig att leva med det.
Även om jag ibland är osund i mitt beteende.
Idag har jag klippkort överallt känns det som. Fotvård, ögonkoll, pulsmätare och sockerkoller. Pillerburkar i skåpet. Var det så här att fylla femtio hade jag nog väntat ett tag med det.
Nu jobbar jag lugnare, äter och är mest hemma.
Londonresan var kanon och NME86 var skitbra…
Det fick duga så länge. När solen sken ute.

10. Stad med rätt att umgås
I våras knackade jag till och köpte 6 biljetter till Springsteen på Ullevi. Det skulle ju bli en Riverturné där hela dubbelplattan skulle avhandlas. Jag blev först väldigt besviken över att den skulle gå precis efter midsommar. Det skulle aldrig funka med vårt späckade schema med Kroatien, Östa och hundvakter.
Då dök det upp en extra tredje spelning för den 23:e Juli. Ok, sa jag då. Den kör vi på.
Det var viktigt med den här spelningen, eftersom första gången jag såg honom live var Riverspelningen på Hovet -81.
Jag ville knyta ihop säcken med honom nu. 35 år senare.
Dessutom tror jag inte att vi kommer att se den här konstellationen med E-Street något mer.
I sista sekunden fick jag tag på sex plåtar på plan, dock inte längst fram. Hotellet blev First G som ligger precis vid stationen.
Jag började höra av mig till tänkbara vänner från Skärholmen som gillade Springsteen och som gillade att umgås med mig. Det sistnämnda var fan inte det lättaste..
Så kom midsommar och han skulle göra sina första två spelningar på Ullevi och en fågel viskade i mitt öra.
– Det blir ingen full Riverplatta.
Han tyckte plötsligt att den inte passade på stora arenor.
Jag suckade och blev klart irriterad.
Dagen efter spelningarna kollade jag in setlisten på 38 låtar. Jag blev grymt besviken. Ingen full platta och dessutom väldigt många intetsägande alster. Samma gällde konserten därpå.
Nu hade jag tappat förhoppningar och förväntningar.
Den 23:e kommer vi ner och checkar in på hotellet och går ut på stan och cirkulerar. Vi går och käkar i Gamlestaden och tar sedan sikte upp på avenyn GT för 59:-.
Vi landar i gnabbanden och lite sarkasmer som små gossar gör när de inte sett varandra på länge. Mycket trevligt!
Men hur fan ska det bli imorgon?
Den natten var halva styrkan vaken pga snarkningar.
Welcome Home Bruce E-Street

11. Hoppas på en bra dag
Jag vaknar på morgonen och ska gå ner till frukosten. Just där och då, när jag lämnar rummet börjar jag få tillbaka lite förväntningar. Av någon anledning brukar jag få som jag vill.
Jag sätter mig med Ove och Johnsson och käkar frukost.
Zoran och Kent är alltid uppe med tuppen, så de har redan käkat.
Jari mötte jag i dörren när jag gick.
Jag säger till Leffe och Ove att jag hoppas på en bra dag, nånstans känner jag det. Efter frukost drar vi upp på rummet och tar ett par små Romsnuttar och därefter knatar vi ut på byn. Vi går till trädgårdsföreningen där ett coverband har tagit plats.
Zoran är lite trött och deppig över att han knappt sovit.
– Va fan, Matte! Kenta slutar andas! Flera gånger varje natt. Jag fick väcka honom och kolla att han lever. Kanske var han lite lätt irriterad på mig också att jag sa att Röda Stjärnans fotbollslag inte finns längre. Bara landhockey… Däremot blå finns i lägre divisioner.
Vi börjar sakta gå mot Ullevi och surret runt omkring är påtagligt. Man kan ta på förväntningar. Peta på dem. Visste ni det? Nere vid Heden är det finaldags med Gothia Cup. Det är ungar överallt. De har helt andra förväntningar än vad vi har.
Det första jag ser när jag kommer till Ullevi är en svart T-shirt med dubbel-LP:n The River. Reptilsnabbt drar jag mig mot med en enda tanke i skann. Om jag har den där jäkla tröjan på mig, så får jag det jag kom för. Jag byter lika snabbt som Clark Kent, fastän jag inte behöver någon telefonkiosk. Med rätt outfit och mat i magen är vi nu redo att glida in på Ullevigolvet. Kenta har redan försvunnit någonstans. Efter en halvtimmes försening hälsar publiken Bruce och E-Street välkomna hem med ett snyggt tifo. Därefter startar de med Meet me in the city.
En mycket bra start, helt klart i min smak, när tonerna rullar ut på baksidan av stadion. Springsteen greppar micken, säger att de älskar Göteborg. Därför ska vi idag spela hela The River albumet och så startar de med the Ties that bind.
Där händer något med mig. Vuxna karln?
Något känsligt. Kanske den känsligaste spelning någonsin.
Under fyra låtar är jag i extas och kan knappt röra mig, med tårar som trillar ner för mina kinder. Nu är jag klar, färdig.
Det blev en väldigt bra dag.

12. Snabba djur
Jag har en sambo som jag är otroligt förtjust i.
Vill inte svänga mig med alltför stora superlativer här på nätet, då hon väldigt lätt kan få storhetsvansinne. Blir fruktansvärt svårt att få ner henne igen och tid tar det.
På hennes visitkort skulle det kunna stå allsköns massa kompetens. Det jobbigaste är ju att hon har utbildat sig till KBT:are och analyserar chefer om dagarna. Även om jag inte är chefen här hemma, så nog fan blir jag analyserad och vinklad som hon vill. Kanske är det då hon är som vackrast?
Hon blankvägrade Facebook när jag träffade henne i början, nu är det hon som öser. Även som jag gör, skojar om eller säger. Lite jobbigt är det ju.
Som den gången då det duggade ute och jag bestämde mig för att göra upp med tomtens alla jäkla mördarsniglar en gång för alla. Det låg bruna kluttar överallt. Bra träning.
Jag knatade runt, minding my own business och fyllde en hink. När jag kom in genom altandörren var jag blöt av duggregnet och så låtsades jag att flåsa lite.
Annika stirrade på mig med stora ögon.
-Vad är det med dig? Vad du ser ut?
Då svarar jag henne på skoj…
– Hajjar du vad snabba sniglarna är??
Dagen efter går jag ner på stan i Sala.
När jag passerar Hälsokostbutiken på Norrbygatan kliver Eleonor ut och börjar sjunga…
– Lilla snigel, akta dig, akta dig..
Då hade Annika hittat på en story och lagt ut.
Idag kan jag tycka den e lite småkul.
Inte då.

13. Känn att du lever
Jag har en god vän som har frågat mig. Hur är det att nätdejta, Matte? Bara frågan gör mig knäsvag. Been there done that.
Det finns både det ena efter det andra därute.
Så kanske någon säger om mig också?
Men, det blev lite för mycket med häktade kvinnor, sönderslagen bil, hotelser av flera slag och otroligt mycket galna upptåg.
Min vän hade funderingar, provade, insåg och flydde.
Ringde mig en natt med hjärtat i halsgropen.
Nu för tiden rekommenderar jag Medborgarskolans kurser, Salsakurser eller vilket föreningsliv som helst där kvinnor är i flertal. Eller varför inte ta en kurs i MI?

14. Förvåning
Det finns en person som jag har snackat lite till och från med här på Facebook. Mest småkommentarer och lite gillaknappar. Människor utvecklas och ibland sker utvecklingen så att gamla bekanta inte riktigt vill veta om ens existens. 🙂
Vi har inte setts på närmre 35 år och hängde i samma grupperingar i Vårberg. I våras bad jag honom att slänga över ett par blänkare till Magnus gällande sommarprat som han gladeligen ställde upp på. Jag har alltid varit nyfiken på hans rockerperiod och de anekdoter och skrönor som finns där. Nu har både ni och jag fått lite smakprov, men det måste finnas mer. 🙂
Tar en klunk här bara, vänta…
Efter hans sommarprat häromdagen så kom Annika på att hans tavla från Kungsanutställningen fanns kvar. Vi kanske ska kolla med honom om han vill ha den? Jag kontaktade Bosse Zinny Stagman och kollade. Han blev jätteglad och vi bestämde tid. Igår åkte jag hem till honom med tavlan och hade inte en tanke på hur lång tid det skulle ta. Petade i för en och en halvtimme i metaren. Därefter lyfte vi inte på arslet under två och en halvtimme och plöjde igenom en massa barn och ungdomsdetaljer.
Tiden hade stått still! Igår gick den fort. Otroligt roligt.
Vi är inte minst längre… nånstans. 🙂
Tack för en mycket trevlig eftermiddag, Bosse!
Vi ses igen, snart. Hoppas jag!

Hörde jag skål??

15. Impulsmästerskapets guldmedalj
Alltså?
Ibland är jag fullständigt hopplös och är inte riktigt bekväm med mig själv och mitt sällskap. Det räckte med att jag tyckte att kartongerna stod i vägen under trappan när vi flyttade till huset. Egentligen gjorde de det inte.
– Vad är det i alla kartonger, frågar Annika en dag.
– Mina LP-skivor. ca 900 st.
Jag gick förbi de där kartongerna i princip varje dag när jag tvättade i tvättstugan. Till slut började jag också tycka att de tar nog lite mycket plats. Kanske kan man få ett par spänn om man kränger dem?
Ok! Jag lägger upp de på Tradera eller Blocket. 1000:-
När telefonen började glöda efter alla SMS och samtal undrade jag vad som pågick. Men, idiotin tar inte slut där. Killen som köpte mina skivor bodde på Gotland och hans pappa arbetade i Bromma. Det slutade med att jag packade in skivorna i bilen och körde från sala till Bromma och levererade skivorna till honom. Kan vara den smartaste impulshandlingen i historien?
Där vann jag nog guldmedaljen.
Varför? Jag älskar ju vinyler… skulle kunna göra en Björn.
Skulle kunna bli religiös.
Nu har jag haft snälla bekanta och vänner som har skänkt eller sålt väldigt billigt till mig så att jag är på väg tillbaka i min dyrkan och mitt missbruk. Snart är jag uppe i 800 plattor igen.
Flertalet är faktiskt såna som jag hade och gillade.
Jag prisar gud och tackar för återbäringen.
Snart är det dags att missbruka en Janis igen..

16. Mancave
Nu står de här kartongerna och kassarna med LP-skivor överallt i källaren. Att komma fram till tvättstugan sker med en karta likt stolpjakten utanför. Dessutom måste jag börja slipa golvet nån gång.
Kommer inte till skott, med nåt. (Vitsigt rim).
För några månader sedan kom jag glidande till Annika. Kunde nästan gått ner på knä och bett framför hennes fötter.
– Jag vill ha en Mancave!? Dyra cigarrer och Ardbeg.
Annika tittade på mig och log lite sött sådär.
– Vad menar du, Mats?
(Njaee, riktigt så var det inte, men det låter bra)
Jo, om Albins rum härnere försvinner behöver vi fler sängplatser när det kommer folk. Om jag bygger en musikhörna av de två förråden på nästan femtio kvadrat, så kan jag bygga in fyra sängplatser där. Så förklarade jag mer tydligt.
– Jättebra sa hon, det gör vi.
– Bra, sa jag och gick och köpte en ny darttavla, skåp och nya dartpilar. Dessutom har jag varit runt och kollat efter flipperspel och har hittat ett ställe som säljer precis de retrospelen jag vill ha. Priset ligger på mellan 5-35000:-.
Vanligast runt 12.000 kronor.
Det blir min belöning när jag är klar.
Herrmiddag snart…
Börjar inte femtiofyraåringen se lite pojkaktig ut?

17. VBL
Vi har nu gått igenom en hel del idag och jag ser fram emot när vi träffas igen och sönderspelar någon ny kategori i musikvärldens tecken. Några låtar som kan falla in i smaken, där just då. Det tas nån vätskeklunk, nån knäpper en korv i tjatet från expertis.
Jösses, det var ett tag sen nu.
Eftersom två av mina VBL har spelats idag, måste jag ta en tredje. Bara för att jag kan.

18. Dagens avslut
Mina vänner!
Det är nu dags för att bli vanliga och dödliga igen.
Själv ska jag gå ner och krama gumman lite.
Tror hon kan behöva lite Mattetid
Tack för att ni har stått ut med mig idag.
Det är ett stort sant nöje att läsa, känna och deltaga i den här magnifikt kompetenta grupp av människor!
Tack, MÄSTER Magnus för ditt engagemang och slit!
Du gör ett storstilat arbete. Enastående!
Till er alla. Hatten av!
Vi ses om elva månader igen.
Kram.

Hmm … walking down the memory lane…
Var började det ? Min storebror fixade en högtalare i mitt sovrum där jag kunde ta del av musiken han alltid spelade till sent på kvällarna.
Jag kunde inte somna utan musiken…

Och så snurrade denna snubben…

Och så dök plötsligt denna snubben upp – revolution – fantastiskt.
Så vackert i mono i en egentillverkad högtalare.
Låg volym…mörkt…god natt…
Det här är större än det mesta.
Jag tycker mig inte se sådana här uttryck längre?? Kanske är jag inte vaksam nog…

4.
Den här slog ner liksom en bomb i själen. Soundet – uttrycket. Det fanns en mänsklighet i Teds röst. Sårbarhet. Man kan liksom ana ensamheten på något sätt mitt i det uppsluppna.
Jag har alltid varit svag för det som ligger på gränsen till för mycket ”smooth” men ändå har en gadd…

5.
Oj oj oj – här kan många känna igen sig tror jag.
Garaget – enkelheten – spänningen – förhoppningen.
Jag var13 år gammal och pappa köpte efter mycket tjat en elgitarr till mig, en gräddvit Duke (telecaster replik) och en vadderad Customförstärkare som skimrade i blå silverflake.
Jag gick ner i min källare…

6.
Mycket börjar i källaren. Ett underskattat rum…
Min kompis Pedda tjatade till sig en ”Beatles -bas”.
Nej – vi kunde inte spela men ändå var det påfallande många som ville komma ner i källaren och lyssna…Ångest!!!!

7.
Det var några år som jag och kompisarna blev tagna av proggen. Det va ju liksom den tidens punk. Det som gjorde det mentalt möjligt att drömma om konsten och musiken som en möjlighet för en själv. Det som gav kraft till megalomana fantasier…
Nu i efterhand kan jag ibland förvånas över hur låg musikalisk och konstnärlig kvalité´det var i mycket som släpptes ut då men det var ju iofs det samma med punken.
Men den här snubbor smälter än idag mitt hjärta.
Genialt.
Kamrater!
Gråt tillsammans

I gymnasiet började jag och Padda tycka att vi måste för fan starta ett band. Vi fick höra om en snubbe från Harplinge som jag visste vem det var men inte kände. Jag hade sett honom gå med sin klarinett till Harplinge Kyrka där han spelade. Sedan byttes klarinetten till trumpet. Han gick där så snällt och lydigt…Kunde han verkligen spela Rock ´n´ Roll? Nu hade vi nämligen hört att han börjat spela trummor och att han dessutom va en djävel på det samt att han älskade Status Quo. Men vi va ju proggare…? De va Mats MP Persson som trots allt joinade bandet. Stellan Rosengren på gitarr, Peter Nilsson på bas. Vår första spelning för några lågstadie-elever.
Men va faaan .. Nu börjar MP plocka på gitarren också…Jo han lärde sig snabbat som attan…körde förbi oss andra på nolltid..och han tyckte gitarr va kul..

7.
Ok – för att hedra Mats MP Persson…!
(Det e rätt coolt ändå….)

9.
Så skaffade vi replokal i Harplinge. Här är några scener från den, vad som kom att bli, lite lätt Rock n´Roll dekadens…
Det på andra våningen i ett gammalt hus.
Det var här Per Gessle dök i trappen för sin första (enligt Mats MP Persson) Rock ´n Roll religösa upplevelse som fick honom att ta det inre beslutet ”jag skall börja spela pop” typ!
Väldigt konstigt upplevelse måste det har varit…För den ende som kunde spela egentligen va Mats MP Persson.
Jag fällde klassiska kommentarer som ”Alla toner på gitarren stämmer för mig” (som ett sätt att rättfärdiga att jag spelade som en kratta).
Annars brukade vi dricka eget bryggt rödvin och jag brukade spy ut genom fönstret dagen efter (sov alltid över för att inte avslöja mig för mor & far…). Det var också här MP vid ett tillfälle kom på den briljanta ide´n att vi skull röka ”kitt”. Det va bara det att vi hade inte tillgång till några örter från mellanösten.
Men i Harplinge har man lösning på allt..
MP klev fram med fram med sällan skådad självsäkerhet och sa: ”Vi tar fönsterkitt! Kitt som kitt…”
Han gick helt sonika fram och skrapade loss lite gammalt torrt kitt från fönstret och meckade en pipa.
Vi tycket det va lite underligt…
Men de va sådär Harplinge-gott på något sätt. Vi kände inte nåt men det gör man ju inte första gångerna har jag hört….

Replokalen i Harplinge

D här va kul
Få ta paus – ladda batterier – kaffe osv..

10.
Bara för att jag såg honom för första gånge i förra lördagen…
För mig var den största behållningen med den konserten gitarrsolot av Nils Lofgren.
Rent allmänt – Respekt!

11.
Och tiden går…här är några bilder på Martin Örn (en Harplinge replik på Magnus Uggla som jag gillade skarpt). Jag övertalade Gyllene Tider att kompa mig och tjejerna som körar är Chattanooga (systrarna Kempff om någon minns ”Hallå Hela Pressen”…).
Efter denna spelningen sa Per Gessle att ”nu får du klara dig själv för vi har inte tid….”.
Per Gessle e snubben i mörka solglasögon (jo det började redan då..) längst till höger.

12.
Per Gessle försökte övertyga mig om ”den bästa musiken” såsom vi ofta gjorde med varandra på den tiden.
Han hade med sig några Tom Petty plattor till replokalen.
Jag spelade svår..typ ”jaha , ok men inte super typ..”
Senare sprang jag iväg till skivbutiken och köpte tre Petty plattor…

Jo så blev det så att vår trummis som ersatte MP (nu flyger vi några år..) va ihop med en tjej som alla sa sjöng så djävla bra.
Jag slängde ur mig att ”kan inte hon hoppa in i bandet då?”.
Bandet hette Strul och det var en massa strul i det bandet kan jag säga….
Så till den grad att jag och Marie till slut gjorde en platt ihop under namnet Mamas Barn där Micke Syd Andersson och Anders Herrlin blev studio/kompmusiker i det att Gyllene Tider börjat knaka lite…
Marie var grym. Hon gilla lite Jazzy stuff så där…

13.
Marie skickade bland annat in Joni Mitchell i medvetandet.
Hon sökte den tonen…
Jag fattade inte inte grejen….då…

Hur kan de va att så många gillade det här?
Kanske inte så konstigt ändå??

15.
Men det går inte att förminska, glömma eller vifta bort att denne man la grunden till ett helt annat uttryck i svensk musik och som lösgjorde artister från den nu politiskt korrekta strypningen som proggen kom att verka ut på konstnärligheten.
Tack för den gåvan.
Oj – vi var många som låg med lurarna på och drömde…

Jag vet inte varför men detta va och e liksom min påse…
För att jag gillar det!

Tänk så blev det så mycket strul att jag klev åt sidan.
Ännu ett ”missförstått geni” (tyckte jag då).
In i den berömda garderoben i si så där 30 år.
Music ? What a fuck!
Intresserar mig inte typ…
Yihhaiii
Cliffhanger…

Ungefär så i 30 år…

16.
Ursäkta ….jag glömde
Paus

17
Tillbaka…
Med några grymma favoriter. Låt mig bara få rada upp några.

18.
Vad kommer det sig att detta har försvunnit.
Har vi slutat uttrycka djupet nu eller ?
Någon ?

19.
Så minns jag energin….så länge sedan…somliga säger tid är en föreställning vi är fångna i. Att det finns en värld där ingenting föds och ingenting dör. En värld vi alla lever i samtidighet eller samverklighet…
Allt jag vet – ingenting – kärlek – där upprördheten inte når.
Tacksamhet

19.
Jag såg dom live under denna Turnén.
Igen – passion – sårbarhet – integritet.
Jag stod där i Lund på AF och häpnade!

Bara hitta denna oxå.. för er som tycker minnen e kul..
Bild på sista upplagan av ”Strul”.
Vi gjorde en singel inna det svämmade över av strul…
Ska kanske dela dela nåt mä strul oxå??
Minnenas television typ…
Allt va där..triangeldrama – avund – interna maktstrider – sex, drugs & rock ´n ´roll…
Ett skepp gjort för att kapsejsa!

20.
Gulp…Första och enda singeln för detta gäng!
Men d va ju längesen och pop va dt som gällde…
Herregud – va säger man ?
Huka

21.
Strul kapsejsade och jag och Marie blev Mamas Barn.
Lite framsteg i alla fall…
Hoppsan – kanske lite egotripp men det lever ju en historia kring mitt liv ….
Hmmm
Ja ja – why not!
Micke Syd Andersson – trummor
Anders Herrlin – Bas
Marie Fredriksson – piano/synt o sång
Martin S – sång/gitarrer

22.
Avdelning Kuriosa.
Vi gjorde TV också …Väldigt stolta trodde vi att nu bär det iväg mot stjärnorna…och ja det gick ju hyfsat för Marie..

Nä nu måste detta förgångna sköljas bort – dax för paus igen…
Kvällen e här – sommar i Sverige – måste grilla! Lördag.
Hinner säkert med något mer innan 00.00.
Har ni kul?
Mår ni bra?
ha ha ha ha

22.
Tillbaks till Framtiden.
Nya tider på väg…
Vänner – Öppna edra hjärtan!

24.
Tillbaks till framtiden.
Nya Tider Fräscht….
Oh yeah!

25
Makalöst bra!

26.
Jag tror att ni är komplett utmattade vid det här laget.
Jag trodde aldrig att jag skulle gå på så här hårt…
Nu måste jag bara få komma till nu med mig själv oxå!
Efter 30 år i garderoben kom jag alltså ut och har gjort två album och det tredje är på G.
En absolut spontan händelse som kom ut av ren och skär nödvändighet.
För lång historia för nu.
Väljer att avsluta med två låtar som jag själv skrivit och där min gamle ungdomsvän Mats MP Persson både spelar och samproducerar med mig.
Första låten från spotify. Chris Amott är duglig på guran.

Kamrater!
Från ingenting till någonting.
Kuriosa: Per Gessle gillade både låt och film.
Tack för uppmärksamheten.
Om ni vill stödja en liten vek poet –
följ mig på spotify.
Er vän i nöden och för alltid i kärlek.
Martin Sternhufvud

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 1: The Soundtrack of My Life.
Jag var färdig som människa när jag var 6 år. Är det ovanligt? Eller är det tvärtom vanligt? Jag borde fråga nån. Jag vet att det inte är unikt. Tror Per Gessle sa i en intervju jag gjorde med honom att han var likadan.
När jag var 6 år – året 1966 – hade jag skaffat mig tre starka passioner:
1) Idrott (att aktivt utöva den själv).
2) Litteratur. Det vill säga serietidningar. Favoriter: Batman, Spindelmannen, Modesty Blaise, Mike Nomad, och sportserierna i Buster: Roy of the Rovers, Benny Guldfot, Johnny Puma, m.fl. samt böcker om indianen Hjortfot av Edward S. Ellis. Jag hade bestämd smak vad gällde serier: Stålmannen och Fantomen höll jag för kassa, tråkiga karaktärer, och komedisidan var jag tämligen likgiltig inför: Knasen, Acke, Lilla Fridolf, 91:an, Blondie och allt vad de hette).
3) Pop-musik (känner lust att skriva rock ’n’ roll, men pop är ett bättre paraplybegrepp, det innefattar alla genrer av populärmusik, till och med jazz).
Ja, och sen dess, sen 6 års ålder, HAR PRECIS INGENTING HÄNT.
Tre intressen – ett liv.
Jag har naturligtvis fördjupat mig i dessa intressen och utvecklats en smula. Modesty Blaise ersattes av Ernest Hemingway.
Och då blir det ringar på vattnet: läser man Hemingway vill man åka till Paris. Läser man Hemingway vill man åka till Venedig och göra vad han gjorde där: dricka sig berusad på Daiquiris på Harrys Bar. Läser man Hemingway vill man resa över huvud taget.
Gillar man pop vill man åka till London, New York, LA, San Francisco… Och man kanske vill lära sig en del om hinduism, för att fatta vad George Harrison gick igång på. Och man kanske vill läsa ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov, eftersom den romanen inspirerade Mick Jagger till texten till ”Sympathy for the Devil”.
Och gillar man idrott kan det leda till att man läser ”Fotbollskriget” av den fullkomligt geniale reportageförfattaren Ryszard Kapuściński – för man vill ju veta hur en kvalmatch till VM 1970 i Mexiko kunde leda till ett 100 timmar långt krig mellan El Salvador och Honduras där mellan 2 000 och 6 000 människor – uppgifterna varierar – fick sätta livet till.
Som sagt: ringar på vattnet. Men faktum kvarstår: tre intressen från 6 års ålder. Jag har inga fler.
För att ytterligare skruva åt det här vände jag på litteraturintresset och började skriva själv. Jag har levt på det i hela mitt vuxna liv. Och vad har jag skrivit om? Jo, idrott och populärkultur, med betoning på musik.
På senare år har det blivit böcker.
”Dregen – Självbiografin” = Rock ’n’ Roll.
”Bröderna Ohlsson – Sex decennier i Bajens tjänst” = Fotboll.
Tre intressen. På jobbet. Före Jobbet. Efter jobbet. Och på semestern. Jag klagar inte. Det är som det är och inte mycket att göra åt. Och man ska inte intressera sig för saker man inte är intresserad av.
Jag har en kompis som säger att han hade ”en släng av Aspbergers syndrom” när han var 10–11 år, det grundar han på att när folk var som jag, lirade fotboll, läste serietidningar och lyssnade på rock ’n’ roll, då plöjde han 18 volymer om Karl XII. Klart udda. Men jag var väl likadan, bara att mina intressen inte stack av mot normen som Karl XII-studier.
Har jag också en släng av Aspberger? Jag slår upp definitionen:
”För att få diagnosen krävs att personen har en normal till hög intelligensnivå samt normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Därtill måste personen ha väldigt specifika och intensiva intressen.”
Tar vi bort ordet ”signifikant” – det är verkligen att ta i – så är saken klar: jag är helt sjuk i huvudet.
Nåväl, den första låt som välte min värld, jag skulle vilja kalla det min första storslagna, sexuella upplevelse, även om jag inte tänkte i de banorna då, när jag var 6 bast, det var den här: ”Rock ’n’ Roll Music” med Beatles och året var som sagt 1966.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 2: The Soundtrack of My Life.
Det som händer – om vi tar popmusiken – är att det flyttar in en ny familj några portar bort i samma hus på Lysviksgatan i Farsta där jag bor. Mamma, pappa och två barn, son och dotter. Jag blir snabbt polare med sonen: Johan.
Nån tidig kväll sitter jag med deras familj och tittar på tv. När Sven-Bertil Taube dyker upp i rutan suckar Johans mamma djupt. I dag förstår jag: hon suckar av brunst. Det blir lite irriterad stämning, pappan lämnar vardagsrummet, han är väl trött på att komma tvåa efter Sven-Bertil.
Men vem kommer inte tvåa efter Sven-Bertil? Han måste vara Sveriges största manliga sexsymbol de senaste 60 åren.
Och som om det inte vore nog med det är han också en fantastisk skådespelare och sångare. Det tycker jag är förbannat starkt. Hur lätt kan det ha varit att växa upp i skuggan av DEN farsan – Evert Taube – och ge sig in på samma gebit?
Känn ingen press, grabben.
Ja, jag och Johan går i alla fall in på hans rum och han har grammofon – det har inte jag – och han har i princip alla singlar och EP:s som Beatles har släppt – jag har inga skivor alls.
Och så sätter han igång att spela dessa skivor och en ny värld öppnar sig, en värld jag aldrig vill lämna. En värld jag faktiskt aldrig har lämnat.
Med tanke på alla de Lennon/McCartney-kompositioner – kompositioner som i dag ses som högt stående finkultur, i alla fall som högt stående och fin populärkultur – jag sitter och lyssnar till där i Johans rum, är det ändå lite konstigt att ”Rock ’n’ Roll Music” i mina sexåriga öron är tio gånger bättre än allt annat.
En cover på Chuck Berry…
Men egentligen är det inte så konstigt. Jag ska förklara – senare, snart.
Det som händer nu är två saker:
1) Jag måste hem och tjata till mig en grammofon av morsan och farsan.
2) Jag måste hitta MITT BAND. Finns ju ingen självklar logik i det, jag och Johan kan dela på Beatles, ha det som gemensamt favoritband, men så känner jag alltså inte, tvärtom, just för att Johan har lagt beslag på Beatles vill jag ha nåt eget.
Efter ett halvårs tjat har jag en grammofon.
Vad gäller MITT BAND går det på chans. Det finns nåt som heter filmisar. Små samlarbilder på främst filmstjärnor, därav ”filmisar”, men också på popstjärnor. Filmisar köper man på bokhandeln nere på Farsta torg och sen kan man spara sina favoriter och byta bort de stjärnor som inte faller en i smaken, byta med polarna på gården.
Jag ser en bild, fattar tycke för killen, och under bilden står det: Ray Davies, sångare i the Kinks. Det kör vi på!
Mera tjat på farsan och morsan och jag har MITT LIVS FÖRSTA SKIVA.
En EP: ”Kwyet Kinks”, som hade getts ut året innan, 1965.
En EP innehåller som bekant fyra låtar, tre är i det här fallet lätt bortglömda bagateller, men ”A Well Respected Man” knockar mig.
Det känns bra, jag älskar Beatles, det lilla jag har hört, MEN JAG BEHÖVER DEM INTE – FÖR NU HAR JAG KINKS!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 3: The Soundtrack of My Life.
Jag var i 6-7-årsåldern inte så välartikulerad som jag är i dag och min musikaliska överblick var av naturliga skäl begränsad, ja, knappt existerande.
Men en sak var jag efter en eller två veckor tvungen att erkänna inför mig själv (om än inte för Johan), för såpass stor var min musikaliska överblick: ”Rock and Roll Music” med Beatles var en överlägset mycket bättre låt än ”A Well Respected Man” med Kinks.
Tyckte jag alltså DÅ.
I dag tycker jag sen länge tvärtom. Men på ett sätt tycker jag inte tvärtom. Motsägelsefullt. Jag ska försöka reda ut det här.
”A Well Respected Man” blir dubbelt så bra om man tar in texten, jag gjorde inte det, jag var 6-7 år och kunde inte engelska. Det som återstår när man inte fattar texten är en fin popmelodi, söt, snäll och med lite music hall i botten. Det här kontrasterar perfekt mot den bitande ironin i porträttet av den inskränkta, konservativa mannen i texten. Men jag kunde inte engelska. Bara sett till musiken hade ”A Well Respected Man” kunnat spelas in med svensk text av Östen Warnebring, Siv Malmqvist, Lasse Lönndahl, eller vem som helst i det gamla gardet – som var allt annat än rock ’n’ roll. Inget ont om dem i övrigt.
Beatles ”Rock and Roll Music” var däremot… ROCK ’N’ ROLL!
Så här hade jag inte uttryckt det då, men det var så jag kände det. Jag ville, uppenbarligen, ha ENERGIN, ATTACKEN, DANSEN, URLADDNINGEN i Chuck Berrys låt.
Där har för övrigt väldigt lite ändrats. Jag känner en större närhet och blir mera berörd av det uttrycket. Kort sagt: jag tycker rock ’n’ roll är bättre än pop.
Elvis ”Hound Dog” är bättre och framför allt oerhört mycket sexigare än Beatles ”Penny Lane”. Sagt som exempel på min smak.
Det fanns bara ett sätt att lösa det här problemet, och det var att gå till musikaffärer och botanisera och lyssna, varje dag. Jag gjorde också en deal med farsan, varje fredag när hans arbetsvecka var slut mötte jag honom vid bussen vid Farsta tunnelbana och så gick vi till NK-Hörnan i Farsta och jag fick välja en singel eller EP.
En annan bra grej var att lyssna på de äldre grabbarna i kvarteret, de som i alla fall var 13–14 år.
På morsans jobb i lekparken Farstaängen var det ruljangs på unga vikarier som kom och gick, de var säkert 20 bast, och dem kunde man med stor förtjänst suga på information. Jag gjorde det. Som en blodigel.
Hur det nu var så köpte jag strax en EP med Rolling Stones: ”Five By Five” och där small det till: grabbarna gjorde Chuckens ”Around and Around” och jag var HEMMA.
Efter nästa EP var saken klar: Rolling Stones var världens bästa band och den låt som beseglade avtalet var ”SHE SAID YEAH”.
Här fanns all den energi, attack, dans, urladdning och aggressiva, pardonlösa farlighet som jag hade upptäckt i Beatles ”Rock and Roll Music” – men gånger hundra.
JA, BEATLES HADE INTE EN CHANS!
”She Said Yeah” är en låt på 1 minut och 34 sekunder.
Det räcker – mer klarar man inte. Jag var alldeles febrig och svettig efter en genomlyssning. Sen lyssnade jag en gång till och en gång till och en gång till… Ja, ni förstår.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 4: The Soundtrack of My Life.
Jag ska inte tjata om att Rolling Stones nu har mig i ett järngrepp.
Men Rolling Stones har mig i ett järngrepp.
På tal om det minns jag fyratimmarssamtalet jag hade med Fjodor i Ebba Grön – The Original Gangster – när jag jobbade med boken som medföljer Ebba Gröns 4-CD-box: ”Boxen”.
Inom parentes: jag är förvisso jävig, men den kan jag lik förbannat rekommendera, en hel del av låtmaterialet ligger inte ute på Spotify, och förutom min bok ingår också ”Ebba – The Movie” i regi av Johan Donner (om ni handlar utgåvan från 2008, finns till trevligt pris på discogs.com).
Ebba Grön är världens genom tiderna bästa punkband, ja, bättre än Pistols och Clash.
I alla fall berättade då den högst seriösa Rolling Stones-älskaren Fjodor, som är fyra år äldre än jag, om hur han blev seriös Stones-älskare.
– Ja, sa han, det är en kort historia, när jag var liten och gick ut på gården hemma i Rågsved var de större, farliga grabbarna på en och frågade: ”Vilket är ditt favoritband?” Och svarade man inte Rolling Stones fick man stryk. Jag skojar inte.
Det är så vackert att man vill gråta.
Stones var – och är – mitt kompass i tillvaron – och det behövde jag inte stryk för att fatta. En bra sak med det var att det funkade som en pålitlig, musikalisk skit-detektor i yngre år. När jag hörde ny musik var det bara att fråga mig själv: Skulle Keith Richards digga det här?
Därför fick ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (1971) med Middle of the Road ligga etta på Tio i Topp i månader bäst den ville – jag tog inte i den med tång. För att inte tala om ”I’d Like to Teach the World to Sing (In Perfect Harmony)” med The New Seekers från samma år. Exemplen skulle kunna mångfaldigas: ”Popcorn” med Hot Butter, ”Funny Funny” med Sweet…
Men såg man bortom slit-och-släng på topplistorna var det helt fantastiska år. Pratade med blueskungen Roffe Wikström om det här och han ansåg att den sista hälften av 1960-talet och kanske nåt år in på 1970-talet var den enda period i den populärmusikaliska historien där de konstnärligt sett högsta höjderna gick hand i hand med de kommersiellt sett högsta höjderna. Hårdraget: den bästa musiken sålde mest, eller räckte i alla fall till för att göra artisterna till internationella stjärnor. Det var en ekonomisk vinstaffär att tänja på eller gå över gränserna och utforska ny mark.
Finns naturligtvis undantag från denna utsaga, Velvet Underground, MC5, Stooges, är tre exempel som dyker upp i huvudet, band där det definitivt rådde disharmoni mellan konstnärlig betydelse och kommersiell slagkraft, men i det stora hela tror jag Roffe har en klar poäng.
Det var en underbar tid att vara musikälskare i.
Det görs en massa bra musik också nu, på 2010-talet. Men de stora landvinningarna är gjorda, känns det som. Det var de inte då. Man gick ner och köpte en platta, kom hem och satte på den, lyssnade, och kände att det var en ny värld, att det var påkallat med en ny tideräkning: tiden före och efter Jimi Hendrix.
Och veckan efter fick man slänga den tideräkningen och införa ännu en ny: före och efter Iggy Pop.
Så där fortgick det – en ny värld varje vecka.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 5: The Soundtrack of My Life.
Hade jag verkligen en så fantastisk musiksmak och sådan koll i så unga år?
Nä. Jo. Eller lite av varje…
Farsta invigdes samma år jag föddes – 1960 – och unga barnfamiljer intog i princip hela förorten. Det var ungar och ungdomar överallt och tipsen om måste-musik kom i mycket från denna massa av ungar och ungdomar… Ja, men vad var ursprungskällan?
Jag vet inte.
Alla mina polare och alla mina bekanta och ytliga bekanta var mer eller mindre musikälskare, men det var definitivt inte så att nån av oss köpte NME, Melody Maker, Rolling Stone, etc…
Man tog in vad som fanns att ta in från de svenska dagstidningarna. Man var och jiddrade i stans alla skivaffärer. Inte minst second hand-affärerna på S:t Eriksgatan. Och man höll öronen öppna hemma i förorten.
Sen satt man där 11 år gammal hos nån 13-årig polare och lyssnade på hur Lou Reed sjöng ”Heroin” på Velvet Undergrounds banan-LP. Albumet som var ett sådant kolossalt kommersiellt fiasko – men som på nåt sätt ändå hade nått in i ett pojkrum i Farsta.
Det var en sida av saken. Men parallellt var det stora vita fläckar på den musikaliska kartan och EXTREMT VITA skivsamlingar på alla håll kanter.
Ja, Jimi Hendrix plattor hade ju alla, men han hade vit publik överallt, som jag fattat det.
Nåt enstaka album av Stevie Wonder kunde man, men sällan, skymta hos nån, oftast nån tjej.
Men annars… VITT.
Motown, Atlantic, Stax, Hi Records, Chess… Soul, funk, blues, rhythm and blues. Didn’t exist.
Status Quo var mycket större än Marvin Gaye.
Slade var mycket större än Al Green.
Nazareth var mycket större än James Brown.
Så var det. I Farsta på 1970-talet.
Vilket jävla mörker. Vi rättar till det nu.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 6: The Soundtrack to My Life.
Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna!
– Pappa, säger jag.
Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits.
– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag.
– Det är skoldag.
– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold.
– Okej, säger farsan.
– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget.
Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad.
– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen.
– Okej, säger farsan, då säger vi det.
Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.
Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock ’n’ roll-rebell och svartabörshaj som sover på gatan!
Då – runt 15 år senare – säger farsan:
– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten.
Sen gick han direkt till jobbet.
Det är en farsa det.
Hans namn var Sigurd.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 7: The Soundtrack of My Life.
1973. Jag är 13. Det omöjliga händer. Killen i tidiga 20-årsåldern på morsans jobb säger, för han har fattat vidden av mitt musikintresse:
– Följ med mig hem så ska du få höra nåt.
Vi tar 194:ans buss från Farsta till Högdalen, tar en kvart-tjugo minuter, sen tar vi tuben en station till Rågsved. När vi är hemma hos honom, Klasse, säger han åt mig att lägga mig på sängen. Han sätter på en LP på fet volym. Han ger mig omslaget. Sen går han in i ett annat rum – och där stannar han.
Jag tittar på omslaget. Mycket har jag trots mina 13 unga år sett, men aldrig nåt i närheten av det här. Det jag ser är en anorektisk kolatorsk med en rödblå blixt målad i ansiktet och en frisyr som trotsar beskrivning. Hårfärg: knallröd. Allt mot bländvit bakgrund.
Jag vet att jag rent estetiskt, visuellt, nu är en miljon mil bort från Mikael Wiehe – vilket alltid är ett lagom avstånd. Jag blir genast exalterad.
Om nån, nån gång, sett ut som en STJÄRNA – om nån, nån gång, kunnat få all verksamhet att stanna upp bara genom att gå gatan fram, ja, då är det denne man.
Alltså, artister som går på scen i kläder som kunde suttit på nån i publiken, de artisterna är inte för mig. Jag vill INTE att avståndet mellan artist och publik ska överbryggas, jag vill att det ska vara så stort som möjligt. Jag vill se en OUPPNÅELIG STJÄRNA!
Som Mick Jagger & Keith Richards. Som den här mannen.
David Bowie står det på omslaget och albumtiteln är ”Aladdin Sane”.
Musiken är fantastisk och tungt Stones-inspirerad: ”Watch That Man”, ”Cracked Actor” ”Jean Genie”, och ”Panic In Detroit hade kunnat dansa in på vilken Stones-platta som helst.
Dessutom gör Bowie en cover på Jagger/Richards ”Let’s Spend the Night Together”…
Alla rätt.
Men rösten är fantastisk och… ja, särpräglad, unik. Och den visuella framtoningen… HUR SER HAN UT?!
Oxå musiken är i övrigt specifik för Bowie.
”Drive-In Saturday” – Doo Wop från yttre rymden (och hela hans karriärs bästa låt, tycker jag).
”Aladdin Sane” – med ett tjack-attack-psykbryt-solo på pianot av Bill Garson, som vare sig hörts förr eller senare.
”Lady Grinning Soul” – Fantastisk ballad, ledmotivet i Bond-filmen som aldrig spelades in.
”Time” – Berthold Brecht & Kurt Weill som glamrock med utomjordisk gitarr av Mick Ronson.
Efter att ha lyssnat igenom plattan var jag sinnessjuk – på ett positivt sätt.
Vad är det Olle Ljungström sjunger i ”Som du”?
—————————
Du var min första stjärna
Och du sa som det va
Om nånting i pudelns kärna
Du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
Känna hur det känns
Och du var som en bror
Fick allt att stämma överens
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Se ut som du
—————————
EXAKT SÅ – kände jag efter mitt första möte med David Bowie.
För övrigt är det inte omöjligt att Olles låt handlar om just Bowie, annars handlar den, är jag övertygad om, om nån annan STJÄRNA som betydde lika mycket för honom som Bowie nu betydde för mig.
Det är det som är det ”omöjliga” som jag nämnde alldeles i början av denna text – Rolling Stones hade fått en jämlike i mitt liv.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 8: The Soundtrack to My Life.
Ja, så många av mina personliga musikaliska hjältar som jag inte hunnit nämna, och nu börjar det dra ihop sig vid min stadiga bardisk på östra Södermalm.
Jag måste prioritera de underbara dryckerna, men tre hjältar och en låt måste jag få med i fyra korta inlägg.
Frank Zappa – ett universalgeni, ett unikum – och världens genom tiderna bästa sologitarrist.
Lyssna på det här! Solot börjar exakt vid 2,00 minuter (men hela låten är fantastisk, så kör från början).

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 9: The Soundtrack to My Life.
1) 0.01 – Keith Richards introducerar gitarrslingan, som tassar som en svart katt på en illa belyst bakgata i Paris.
2) 0.09 – Slagverket Gurka gör stolt entré. Man förstår att nåt är på gång…
3) 0.25 – Bill Wyman kliver in på bas.
4) 0.32 – Nicky Hopkins annonserar sin ankomst med tungt, illavarslande pianoackord.
5) 0.40 – Ja, då tar vi och säjer hej till Mr. Charlie Watts på trummor.
6) 0.50 – Mick Jagger anser att det är dags att öppna käften och han gör det genom att varna för ”en storm som hotar honom till livet…”
7) 2.02 – The Jagger skakar i gång rockhistoriens kaxigaste MARACCAS och blåser simultant ett munspel som låter kåt, välhängd varg.
8) 2.18 – Keith ”Gud” Richards skjuter iväg tidernas gitarrsolo från höften.
9) 2.43 – Merry Clayton gör rockhistoriens största vokala insats och sjunger om att ”VÅLDTÄKT, MORD” väntar runt hörnet. Hela världen får 99,9 graders feber.
10) 3.16 – Jagger & Merry Clayton duettar hem låten, som vid det här laget bara kan liknas vid en vagn som förs fram i rasande fart av vilda hästar – och vagn och hästar står i lågor.
Kort sagt: ”Gimme Shelter”.
Världens alla kategorier bästa låt – med TIO LYFT.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 10: The Soundtrack to My Life.
Brian Wilson är GUD och det är allt jag i denna sena timme har att säga om den saken.
Men det räcker.
Låt oss visa upp honom i instrumental MAGI!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 11: The Soundtrack to My Life.
Heroin
It’s my wife
And it’s my life…
Lou Reed! Min sista älskling. Och därmed är mitt sommarprat över. Tack alla, för att jag fick vara med.