God morgon!
Mitt namn är Björn Johansson. Jag har fått dagens datum tilldelat mig för sommarprat. Jag kommer att posta 10 inlagor som är numrerade i god ordning. Temat är löst och det stora priset (en målarlåda) delas ut till var och en som faktiskt upptäcker att det finns ett.
Som ni märker så är det ordning och reda intill det rigida och det beror på min diagnos.
Ni som, precis som jag, tappert bär densamma kommer att tycka att det är till god hjälp.
Ibland ställer jag frågor, då får ni gärna svara…intill en viss gräns. Det är min dag så håll er på mattan.
Är ni med? Då kör vi!
Här kommer signaturen.

2. Religion
Jag bevistade häromdagen en liten sittning. Det är grupp med ett gemensamt förflutet som brukar träffas en gång om året. Vi är totalt 10 stycken men det är alltid någon som inte kan närvara av olika skäl.
Allt eftersom mörkret föll så började samtalet glida in på religion och gudstro. Till slut var det framför allt två av deltagarna som var fördjupade i en diskussion om sitt förhållande till sin tro. Vi kanske ska förtydliga genom att berätta att båda bekänner sig öppet och aktivt till den kristna tron, ni vet med han Jesus som det främsta ansiktet utåt.
I dessa tider är det viktigt att poängtera det, för det är inte, och ska heller inte vara, självklart. Men vi kan väl vara eniga om att religion har spelat och fortfarande spelar viss roll i vår kära värld.
Och då blev jag tvungen att fundera. Jag återkommer till det. Här kommer en galet bra video, om än knappast oväntad på temat.

3. Musik.
Om religion har som syfte att trösta, skänka trygghet, ge svar och att, precis som Gud, alltid finnas närvarande i och omkring mig, så är musik min religion. I så måtto är jag fruktansvärt religiös. Jag är så religiös att jag monterar upp högtalare överallt omkring mig. Häromdagen; på uteplatsen. Man måste ha musik när man grillar. Det finns ju till och med speciella låtar som lämpar sig extra bra till grillning. Ge mig en vers ur Bhagawhadgita eller motsvarande skrifter som fyller sådana behov lika bra. Nä, precis.
Sa ju det. Och då är det bara ett litet exempel.
Musik är egentligen den bästa religionen. Det finns musik för sorg, glädje, ensamhet, lättja, arbete och you name it. Och här kommer det fina i kråksången, det finns även humoristiska låtar, tramsiga låtar och låtar som bara syftar till att underhålla samt Eurovision. Visa mig en sutra ; eller motsvarande, som …ja, ni förstår.
Visst har det funnits konflikter inom musiken. Jag tänker på Tommy vs Elvis, Beatles vs Rolling Stones eller dansband vs Rock. Men de tog sig väl ändå inte så tokiga uttryck som andra religionskonflikter ibland tenderar att göra.
Så vad har ni för favoritlåt när ni lagar mat? Eller städar?
När det börjar fräsa i köttet och ölen är så där sjukt god då funkar den här. Men det kanske beror på utsikten över sjön.

4. Svineri.
Det ena behöver inte förta det andra och ”var och en blir väl salig på sin tro” som farsan sa. Men precis som andra religioner har musiken kidnappats och använts som verktyg i svinaktiga syften. Och det är svårt att förbigå Bråvalla. Något som ska vara en fest
förbyts i något som luktar skit pga att små tragiska sumptroll far runt och förgriper sig på tjejer. Vad är det som händer?
Det här är individer som i könsligt och pittmässigt avseende är män. Det är den gemensamma nämnaren.
I skolan kan tjejer vittna varje dag vad de tvingas utstå, framför allt på nätet men inte bara. Det är deras vardag. Kanske är det dags för oss män att signalera tydligare, att kliva fram lite? Att reagera vid varje enskilt tillfälle som vi bevittnar ens den minsta antydan till sådana här dumheter?
Känns vi inte lite passiva? Lite svära-och- slå-näven- i-bordet- aktiga? Vi kan vara kraftfullare. Och framför allt, vi kan föregå med goda exempel.

5. Språkspaning
Generellt kan man konstatera att män är dumma i huvudet. Generellt alltså. Jag drar alla över en kant, som sportreportrarna säger.
Det gör mig galen.
Man drar alla över en kam, inte kant. Och så säger de att man knaprar in när det korrekta är att man knappar in.
Och den idrottsman de intervjuar säger ”du”. Det är också ett jävla ofog. ”När det där läget kommer måste du löpa ut på ytan”, säger de. Du? Jag sitter i tv-soffan och tänker att jag inte ska löpa en meter. Löp själv! Det finns ett utmärkt pronomen nämligen ”man” som de ska använda i det här fallet.
När vi ändå är inne på det området kan vi konstatera att vi är språkligt bekväma. Vi har slutat säga ö efter konsonant. Vi tenderar att göra ljudet u när det ska vara ö. Varför?
Därför att det är en jobbigare rörelse med munnen att säga ö. Prova att säga ”mörknar” med ett tydligt ö och jämför det med rörelsen i själva käften när ni säger ”murknar”.
Exakt!
Alltså säger vi att”trät murknar” när det vi försöker beskriva är att det mörknar. Men det var egentligen inte det jag skulle prata om men det blir lätt så att jag gör det för…ja, gissa vad jag jobbar med.

6 Män
Var var jag? Ja, just det, män. Skapelsens krona. Min spaning att män är dumma i huvudet, generellt alltså, grundar jag i moderna mediavärlden. Jag roar mig ibland med att titta på youtubefilmer där människor utför övningar som har alla förutsättningar att
gå åt helvete och i allmänhet gör det.
Man kan föreställa sig två killar som samtalar.
– Du skulle kunna prova att åka på ett omöjligt sätt, på, tvären, med din skateboard nedför den där ledstången så att du förmodligen vurpar och sätter dig grensle över ledstången och krossar din pung och då visar vi det för hela världen så att de
kan skratta åt dig.
Och den andra killen begrundar detta och säger:
– Ja, för fan. Det kan jag göra.
Det är uteslutande killar som sysslar med sådant här. Och det vimlar av exempel. Utom möjligen tjejen i Jackassgänget. Nä, jag skojar. Det finns ingen tjej i Jackass.
Erkänn, pojkar. Vi kan alla dra exempel från våra liv som ger liknande bilder. De handlar då oftast om någon kamrat. Och någon annanstans står en kamrat och berättar en liknande historia om dig.

7. Pop o Politik
Jag följer två program på radio. Det innebär att jag aldrig missar dem. Det är ”Spanarna” och ”Godmorgon världen” på P 1. Det är viktigt att betona att man följer program på P 1 för det ger intellektuella pluspoäng. Men det är lite synd för då bommar jag allt som oftast det bästa programmet, nämligen ”Pop och Politik” på lördagsförmiddagar på P 4. Det är alltid, säger alltid, relevant och tankeväckande. Igår handlade det om hur musiken är transsexuell.
Inom musiken blir det normavvikande en norm. Det avvikande blir eftersträvansvärt. David Bowie, Magnus Uggla, David Johansen och hela Motley Crue sminkar sig och blir manliga ideal. Hur gick det till. Den manligaste av dem alla, Rob Halford, kommer ut som
gay och går i mål med det. Och då har vi ännu inte nämnt Annie Lennox.
Har ni en stund över bör ni lyssna på SRplay, eller vad det heter. Det ger food for thoughts.
För övrigt vill jag citera god en vän som numera har en chefspost inom kommunal förvaltning. Han filosoferade över könsroller och konstaterade att han tyckte bra om både hetero och gay men han tyckte illa om bisexuella eftersom han ogillade obeslutsamhet.
Hans namn kan hämtas hos mig i ett förseglat kuvert mot skälig ersättning.

8. Musikaliskt snobberi
En gång i världen var jag galen på recensenter. Det var en period i slutet av 70-talet när musikkännare i mediavärlden satte i system att rata artister som någon människa faktiskt hört talas om och som utmätte sin betydelse i att hylla så okända och obskyra
artister som möjligt. De satte en ära i att smula sönder allt annat.
Som Pink Floyd-fantast var det lätt att bli provocerad. Samtidigt gick jag omkring och gjorde samma sak. Jag gillade minsann intelligent och genomarbetad musik för att jag fattade grejen. Jag fattade musik. I mitt umgänge var syntmusik ett hatobjekt. Det var inte ens riktig musik. Det var ju för fan synt. Vilken otroligt korkad inställning. Jag missade så mycket bra musik för att jag gjorde en princip av det.
Jag ser inte att det här förekommer i samma omfattning idag blad våra ungdomar. De dömer och värderar inte på samma sätt. De är generösa.

9. Dagens ungdom
I mitt yrke träffar jag ungdomar i åldrarna 12-16 år varje dag. Samtidigt träffar jag äldre människor som inte jobbar med ungdomar varje dag som är skeptiska till dugligheten hos den yngre generationen.
Så har det väl alltid sett ut.
Det finns citat från de gamla grekerna där man dömer ut världen eftersom ungdomen inte kommer att kunna förvalta arvet utan kommer att köra jorden i botten. Ungdomarna utvecklar världen och den äldre generationen hinner inte med, blir rädda och förfasar sig. Sådan är tydligen historiens gång.
Dagens ungdom är fantastisk. De är kreativa, artiga, intelligenta och de besitter även en befriande förmåga till kritiskt tänkande. Dessutom är de förbannat roliga att ha att göra med. Och om de inte skulle vara det, ni som förfasar er och gnäller över dem, vilka är i så fall ansvariga för det? Vilka är det som brustit i sitt fostransansvar. Skolan? Snacka inte skit.
Jag är inte det minsta orolig. Då är jag mer bekymrad över oss i den generation som bestämmer för närvarande. Det finns en del i övrigt att önska, så att säga. Ju förr vi lämnar över desto bättre.

10. Kjell Höglund
För några år sedan fyllde min frus kusin 50. Vi skulle få vara med på en överraskningsfest för henne. Hon skulle komma senare och bli överraskad. Vi dök upp i god tid och möttes upp av hennes syster. Min fru förhörde sig med henne om hur det var med deras mor, min frus faster.
Jo, svarade systern, hon har träffat en ny man. Han är musiker. Han heter Kjell Högberg.
Då vaknade jag till en smula ur den dvala jag befann mig i i bakgrunden. Jag förhörde mig om namnet igen. Men korrigerade henne hoppfullt.
Heter han Kjell Höglund?
Ja så var det nog.
Men för i helvete. Dryga 50 år gammal var jag för gammal för att bli starstruck på ett fjolligt sätt. Om inte föremålet för min dyrkan skulle vara Kjell Höglund. På bilden ni möjligen sett sjunger jag en Kjell Höglund för Kjell Höglund. Och för att knyta ihop säcken. Där var min sanna religiösa upplevelse i livet. Kjell Höglund är en mycket god och snäll människa. Det framgår ju också av bilden.
Men där stänger vi butiken, gott folk. Skit på er och mig med. Vi har vår lånade tid här i jämmerdalen. Det gäller att göra det bästa av det. Och sitt inte och grina över tur eller otur. Var och en är sin egen lyckas smed och det finns i allmänhet en silver lining i det
mesta. Roll with the punches. Och när ni tror att ni nått botten finns det förmodligen en avsats till därunder. Det finns ingen anledning att kolla upp det. Ibland störtdyker vi. Då gäller det att be en bön. Eller snarare att ha en väl vald låt att ta till för att börja klättringen uppåt igen. Den finns där. Låten alltså. För det finns en låt för alla lägen.
Det är det som är grejen med musik. Och det är därför den här gruppen är så fantastisk.
Söndagstemat är våra gudstjänster. Bordsbönen är den låt vi väljer för dagen.
Stort tack!

Nr. 1.
God morgon vänner och fiender. Tack för stafettpinnen Ann, ska göra mitt bästa att fortsätta ditt flöde. Det kommer inte bli mycket punkmusik, det kan jag säga direkt. Tänker leta i nostalgi och inspirations lagren från hela mitt liv. Så det blir nog en del udda grejor. Men va fan, som farsan brukade säga, ”Det handlar inte om att måla, det handlar om att lära sig se, det handlar inte om att sjunga, det handlar om att lära sig lyssna”.
Först ut är låten med det riff som troligen alla i hela världen lärt sig spela på gitarr. Den här låten spelades in 1966, men kom ut igen 1971, då stack den iväg på Billboards jazz lista. Låten spelades flitigt på radio på alla jazzstationer. Ett gäng som var på jazzfestivalen i Montreux för att spela in en skiva i Rolling Stones mobila studio hörde den på radion en kväll. Dagen efter började det brinna på en konsert med Frank Zappa och alla fick åka hem. Men Ritchie Blackmore hade hunnit ta ut Gilbertos riff. Efter det lärde sig hela världen spela Gilbertos riff. Rätt ska vara rätt, Gilberto Astrud, här är till dig. Det var du som skrev riffet, ingen annan.

Nr. 2.
När vi är inne på Deep Purple… Jag var fjorton år. Satt på mitt rum och höll fan på att trumma av mig armarna när jag försökte hänga med.
Även här är melodin tagen, den här gången från George Gershwin´s ”Fascinating Rhythm”. Men så gör alla. Inget att bråka om.
Kan fortfarande känna mjölksyran i armarna när jag kämpar med att hänga med i takten. Farsan satt och jobbade i rummet bredvid och höll på att bli galen när jag körde Burn om och om igen. Passar bra till en stark caffé macchiato, piggar upp. Spelas starkt (inte högt), annars är det som svagt kaffe.

Nr 3.
Har inte kommit upp ur sängen ännu. Men nu när hjärnan börjar vandra i minneslabyrinterna… Den här gamla sången, Tomten och haren, är en av de första jag kan minnas att jag lärde mig att sjunga. Och en som hette ”Marie Maria Maruschkaka” eller något sådant.
När jag gick i första klass råkade jag komma förbi min gamla dagisfröken som satt med en grupp nya småbarn och hade fruktstund. Jag gick fram och hälsade för jag gillade verkligen min gamla dagisfröken.
Hon bad mig att jag skulle sjunga några av visorna jag kom ihåg för de nya småttingarna. Jag kan ännu minnas hur stolt jag blev att hon sa att jag brukade sjunga så bra… Så jag ställde mig och sjöng för ungarna. De sjöng med och jag fick sjunga flera gånger i rad. En berusande känsla att stå och sjunga för en liten publik. Så kan det gå.
Jo… Även den här låten har ju en förlaga. En frireligiös sång från slutet av1800 talet som heter ”Är du glad, av hjärtat nöjd”, musiken är skriven av Horatio Richmond Palmer.
Det är bara att sjunga med. Kan du rörelserna?

Nr 4.
Kunde inte låta bli. En fin svensk skald påstår sig ha skrivit denna melodi. Ack Evert, vilken kompositör. Någon som känner igen melodin? Nu… frukost.

Nr 5.
Vi bodde i Varese i norra Italien när jag började andra året i gymnasiet. Sedan dess har jag haft moped eller motorcykel hela tiden. Först en ”moto minarelli”, de tillverkar mest motorer till andra, men gör även egna moppar ibland. Min första riktiga motorcykel var en MV Augusta. Perkele, vi snackar rött spjut. Nu har jag ingen hoj sedan ett par år. Svårt att få med två katter, en hund, fru och barn och ibland barnbarn på en tvåhjuling. Men abstinensen är svår. Har åkt till Frankrike och Italien några gånger. Den här låten är det närmaste jag kan komma i känslan att ligga och kryssa som ett jaktflygplan på autobahn. (Krashade min MV Augusta i en frontalkrock med en bil, ren tur att jag överlevde, men inte lika kul, så kör aldrig båge med den här låten i lurarna.)

Nr 6.
Hatten av för den här roddaren som blev mr rock n´roll. Leva som man lär, Mr Kilmister, började som roddare åt Jimmie Hendrix…. vilken kille, vilken röst, vilket ös.
Och då vi ska möta Dyskarna i kväll så får han komp av Emigrate. Vi fortsätter på autobahn efter ett kort soppastopp, borttorkade insektlik på visiren och iväg… nu jävlar…. flytta på er….
”If you think you are too old to rock ’n roll then you are.” Mr. Kilmister.
http://w625.wrzuta.pl/audio/8ObUmLFByar/emigrate_-_rock_city_feat._lemmy_kilmister

Nr 7.
Farsan satt i läger under kriget. Barnläger uppe i norra Italien där inga militära intressen fanns, så de inte skulle bli bombade. Amerikanarna terrorbombade en annan internatskola ändå. Risken för att bli nedskjuten var ju minimal om man bombade där bara civila befann sig. Typ Dresden-bombningarna. Men de bombade aldrig farsans internatskola. Han satt där i flera år. På slutet kom partisanerna dit och sköt alla lärarna. Ungarna lämnades ensamma, de var i 12 års åldern de flesta. ”Vi höll på att svälta ihjäl” berättade farsan. ”Vi levde på äpplen och kastanjer vi hittade i skogen”. Han berättade att han hade turen att ha en kompis som bodde i en by i närheten. Dit blev han inbjuden och fick äta regelbundet. Han åkte dit några år innan han dog och hälsade på sin gamla kompis. Tänker ibland på sånt när jag ser krigsflyktingarna på våra gator. Man ska vara snäll mot de som har det svårt.
Farsan hävdade att Gianna Nanninis farsa satt i lägret med honom. Vet inte om han mindes fel. Hur som, så har Gianna skrivit den kanske vackraste romantiska texten om män jag hört. Att hon lever med en kvinna kanske kan förklara att hon kan beskriva oss män på ett sådant annorlunda fint sätt.

Nr 8.
Någonstans mellan P –piller och AIDS, när alla rökte inomhus. Var du inte med så… En Playboy Bunny knäcker extra som servitris på Max´s Kansas City i New York och snubblar in i punkvågen. En paesano från Queens hänger där jämt och visar Deborah´s pojkvän hur man ska spela. Johnny Thunders, enligt mig den första punkaren. New York Dolls visade vägen. John lärde de brittiska punkarna både om spelstil o heroin. Han bodde nära mig i Kransen och vi spelade ihop. Vila i frid John Genzale.

Nr 9.
Första popsingeln jag ägde.
Tina snodde den från sin storebrorsa och gav den till mig. Kärlek.
Jag blev galen av disten. 8 bast o redan fast.
Tycker texten är fantastiskt bra. Gäller mycket även vår samtids ismer. You can count me out.

Nr 10.
Jag blev svensk när jag var 6 år. Så den här killen som också var från italiensk immigrantfamilj var en hyfsad förebild…och sångare, och vilken sångare sedan. Francis farsa, Antonio, emigrerade från Lercara Friddi på Sicilien. Vi kommer åka förbi deras hemby när vi åker från Palermo över till Fiume Freddo om ett par veckor. Vi brukar åka och hälsa på min gamla faster Lucia och mina kusiner och kusinbarnen. Faster bor nära där den Lucia vi brukar fira i Sverige bodde för ett par tusen år sen.
Men… när min barndomsvän Lasse dog i AIDS, en av de 20 första smittade i Sverige, fick den här låten en helt ny innebörd. Lasse jag tänker på dig.

Nr 11.
Jag tänkte skriva att Old Blue Eye Frankie var världens bästa sångare, men det hade kanske varit lite väl etnocentriskt.
Och… Lyssna på det här. Jag säger bara lyssna. Om du inte får rysningar, känner hur tårarna kommer. Faan det är så satans bra. Stark volym. Oj oj oj… Vi spelade den här låten på mitt bröllop med Suz. Vi spelade den på min älskade lillebrors begravning. För mig är det världens vackraste låt. Just den här inspelningen. Kanske är det mina toscanska gener. Men jag knäar av den här låten.
Och… ni tror säkert att jag ljuger, det skiter jag i… en natt, i ett annat årtusende, satt jag och en kompis på en båt från Italien till Spanien. Vi var på interrail, hade inte råd med hytter, så vi satt i den stängda restaurangens soffor. Och där satt även en ganska ung Pavarotti med sina kompisar. De hade massor av vin och pic nic mat och blev väldigt högljudda. Pavarotti sjöng som en galning och alla skrek och klappade i händerna. Det var helt fantastiskt. Och jag skäms att säga det… men efter några timmar ville att han skulle hålla käften så vi fick sova. Men det var på en interrail för länge länge sedan. Nu är Pavarotti död. Men som med alla stora artister kan han inte dö. Han sjunger fortfarande. Lyssna och njut.

Nr 12.
Det blev vitelo tonnato med mycket kapris till middag. Snart ska Italien möta Dyskland… brrr….. Dyskarna är väldigt bra och Italien är som vanligt helt oberäknerliga. Farsan fick inte se på TV när Italien spelade, hans hjärtläkare förbjöd honom efter hans bypassoperation. Han kunde dö av upphetsning, fotboll är ingen lek.
Men nu var det musik vi skulle hålla på med. Farsan kunde skrivit den här texten. Med galna italienska anarkister o fascister i släkten så var farsan krav: Fortsätt o fortsätt o va rebell.
Hoppas han inte blev besviken. Men inte en enda gång kom han och kollade när vi spelade… jag hade honom på gästlistan säkert hundra gånger… Ibland tyckte jag att jag hade sett honom i publiken och jag ringde dagen efter…
-Var du där?
-Nej fan, jag hann inte, men säg till nästa gång…
Nu är han död.
Men jag känner kravet, fortsätt att vara rebell. Försöker förmedla känslan till mina barn. Stör de som har det bra. Ge röst åt de maktlösa. Fortsätt att vara rebell, var inte rädd för översittarna.

Nr 13.
I have no snare….
Det här är poesi, eller nej föresten, det är terapi. Det har blivit mycket farsan i dag.
Min morsa var en sadist. Jag ljög för sjuksyrran att blåmärkena kom från judoträningen. Eminem sa som det va. Tack Slim Shady.

Nr 14.
Jobbade extra på skivdistributionen ute i Waxholm mellan turnerandet. När Stiff kom lyssnade jag o lillbrorsan, Totte, tusen gånger på den här skivan och härmade.
Sen dog Totte.
Trettio år efter fick jag spela med dom. Tillägnade konserten till brorsan som jag vet var där.

Nr 16.
Bra låt. Vadå? Räcker inte det?
Uber Alles? Vi får väl se i kväll vem som är uber.

Nr 17.
Det här är punk. Mer punk än så här kan det fan inte bli. Läste att när de lirade brukade trummisen sparka omkull trummorna och hoppa i takt i bastrumman. Lyssna på röjet. Synd att det inte finns så mycket filmat från de har dårarna.
För alla lomhörda pappskallar kan jag dessutom informera om att melodin är densamma som dom sjunger på bröllopet i gudfadern.
Visste du det redan? Säkert.

Nr 18.
Min son och jag lirade plastgura till playstation och sjöng med till den här låten när han var fyra. Han älskade den.
Nu är han 13 o sitter och övar på en begagnad Gibson Les Paul och lägger sång på garageband. Men det var Joan som först fångade hans unga hjärta.
Vad? Får ni inte upp låtarna på You tube? Jag får upp dom. Glöm att jag länkar till Spotify tjuvarna.
Och inget gnäll på sär stav ningar tack. Jag sär stav ar bäst fan jag vill. Vi kommer vinna tillslut. Särstavningar är här för att stanna.
Och utropstecken är coolt, ju fler ju snyggare och nödvändigare. Fatta!!!!!!!!!!!
Och slutligen… Hotel stavas från och med nu med ett L.
Måste ladda för matchen. Får se om jag hinner med någon mer.
Kram vänner och fiender. Lev väl och lämna den här planeten som du vill finna den.

Nr 19.
Tackar för äran från en rock n´roll nigger.
Björn Johansson… nu är det din tur…. Kör hårt. Kram.

Nummer 1.
Då drar jag igång! Väldigt smickrad att jag får börja detta fina sommarprat! Jag var sångerska i Pink Champagne på 80-talet har jobbat en del i andra musikkonstellationer men idag är det böcker som mest upptar min tid. Jag tänkte börja från början med den musik som gjort mig till den jag är. Med minnesbilder! Nu sätter jag på kaffet och tar den här först. Sen blir det mer i kronologisk ordning.
Puss på er!!!!!

Nummer 2
Jag var barn på 60-talet ni som var små då känner igen bristen på kul musik i radio. Vi hade en klumpig radio som jag hängde framför när det var Beatles, Hepstars eller Monkees vilket spelades typ en gång i veckan. Men sedan kom föräldrarna hem med vår första stereo, en Lenco. Jag fick min första Monkees-singel som alla andra och jag har fortfarande kvar min Help-EP med Beatles. Men det var det här jag lyssnade på varje dag när jag kom hem från skolan vilt dansandes framför högtalarna. Att jag inte blev religiös på kuppen är en gåta för denna magnifika sångerska älskar Jesus. Jag hävdar att Elvis lärt sig sitt sväng av henne. Här kommer hon världens mest fantastiska sångerska och satan vad det svänger när hon kommer igång! Mahalia Jackson!!!! Låten är lång men ge inte upp det finns ingen som kan köra ett Halleluja som hon!

Nummer 3.
Vi hade ungdomsgårdar, vi hade otroligt utsvänga jeans och träskor! Vi hade Buffy❤️
Att klampa in på Björkeby ungdomsgård och höra detta för första gången! Jag älskar forfarande Buffy Sainte-Marie och såg henne live på Stockholm Music & Arts för några år sedan, jag och min dotter stod längst fram och grät av lycka.

Nummer 4.
Jag hade säkert blivit nedtrampad i trängseln och gått vilse men det finns nog ingenting jag så gärna hade velat uppleva som det här.

Nummer 5.
Att sjunga som om ditt andetag var det sista! Jag lyssnar på Janis ofta, filmen om hennes liv som nyss kom ”Little girl blue” var fantastisk bra men titeln något missvisande! She was no ”little girl” En storhet en stark kvinna en kämpe!!!
4 oktober 1970 flög du iväg!

Nummer 6
Lunchpaus!!!

Nummer 7.
Proggtiden är här. Jag har näbbdojor är med i Mullvadsoperan och ockuperar hus! Alla lyssnar på Zappa utom jag som lyssnade på det här!

Nummer 8
Den här låten lämnar ingen oberörd. Jag älskar den en del hatar den. Jag tycker till och med det våfflade håret och dansstilen är helt underbar! Runt världen träffas roliga typer och gör flashmobs på denna låt.

16 juli kan ni hänga på i Uppsala.
Go Kate Go!!!

Nummer 9
Det här slog ned som en yxa och förändrade mitt liv. En sen sommarkväll, det är fest i en liten sliten lägenhet på Prästgatan i Gamla Stan. Det är trångt rökigt och vi dricker öl. Jag träffar Stina Berge för första gången hon som senare skulle bli trummis i Pink Champagne. Vi kollar på varann blir vänner på tre sekunder. Någon hade köpt en skiva vi beundrade omslaget som var det finaste vi sett och det här var det vi hörde!
Patti Smith-”Break It Up” from ”Horses”

Nummer 10
Punken från London på seglande ingång! Vi känner en ny sorts frihet. Du behöver inte vara bäst på att spela du behöver bara ha nåt att säga! Vi börjar spela! Jag , Stina Berge , Gugge (Gunilla Welin) och Karin (Halberg-Lange). Vi ska hitta på ett bra namn till bandet hmmm…..alla hette nåt ilsket vi skulle bryta det tänkte vi otroligt punkigt.
Det fick bli Pink Champagne!
Vi repade tre veckor sen äntrade vi Farsta ungdomsgård!
En två tre fyr …….

Nummer 11
Hade nån sorts idé om att det var så här jag ville låta. Försökte verkligen men det gick inte så bra för ingen kan låta som Nina!

Nummer 12
Det bästa med den här tiden var att alla vi band som spelade var så nära varann. Vi hjälpte varann spelade ihop delade replokaler vi höll helt enkelt ihop! Tant Strul, KSMB, Ebba Grön, Grisen Skriker, Kai Martin och Stick, Fega Påhopp, Mögel, Dag Vag, TT Reuter, Garbo Chock, Eldkvarn…….vi turnerade och turnerade det fanns hur många spelställen som helst! Massor av musikföreningar att spela på!

Nummer 13
Är det ett olyckstal eller lyckotal? Vi spelade på Mudd club i Göteborg tror det var 1983 de här killarna kom på konserten.
De bara dök upp!

Nummer 14
Jag landar i Sydney på andra sidan jorden! Karin och jag bildar bandet Curious Yellow. Det är varmt vackert och långt från vinter. Jag dricker mangochampagne och spelar dragspel! Känner mig inte riktigt hemma. Men Sydney är nog den roligaste vänligaste staden jag bott i. Jag och Marty flyttar hem till Stockholm. Vi längtar efter snön!

Nummer 15
Det här blir lite som en arbetsdag 9 till 17. Tänker mig posta två inlägg till och sen har jag tänkt mig spamma er hela kvällen med min favoritmusik idag. Vet inte om det behöver numreras vad säger du Magnus Jacobsson?
Iallafall eftersom ni är så fina allihop tänker jag mig lägga upp ett vansinnigt klipp som jag skäms lite för. Jag råkade 1990 ha en radiohit i Barcelona med min första och enda soloskiva Hidden Treasures som jag gjorde med Marty Willson-Piper och Martin Rössel! Detta klipp är från en vansinnig tv-show då jag efter två timmars sömn och inga repetitioner hamnade på lördagsunderhållning i San Sebastian. Inte ens klänningen var min utan påtvingad under hot! Håll till godo och tänk er in i min situation! Showtime!!!! OBS låten heter The Crowd inte the Crown 😁

Nummer 16
Tack för mig jag har en lista på hur mycket fantastiskt musik som helst men jag kör den som fredagskvällsmusik!
Leve kärleken leve musiken!

Heja Alonzo imorgon!