1.
Jaha. Här är jag.
Jag heter Anna.
Vad heter du?
Äh. Nä.
Ni ser ju vad jag heter.
Leken blir meningslös då.
Byt lek, kvinna. Det här håller inte!
Ok.
Här kommer jag!
Här kommer jag!
Här kommer jag!
Stopp! Vem är du?
Hm. Oj. Hoppsan.
Var inte beredd på den frågan.
Där sket sig den leken.
Jag återkommer!
Vi får se vilka ord jag får ur mig idag.
Jag gillar ju liksom ord men det är inte alltid de gör som jag vill.
//Misslyckad lektant

2.
Sitter uppkrupen i min lilla fåtölj i en grön och lummig trädgård.
Borde känna mig trygg.
Semesternöjd.
Lugn i bröst och själ.
Lugn är ju i och för sig inte heller en av mina starka sidor.
Ritar några streck på ett papper.
Funderar lite.
Några andra ritade för länge sedan en bild av världen.
Drog streck på ett papper.
Deras streck blev gränser och på nåt sätt blev deras streck en värld som är vår.
Äh. Jag gillar inte gränser och nu tappade jag bort mig.
Ondskan körde lastbil i världen.
Jag tappade både anda och ord.

3.
Min hjärna snurrar vidare.
Hjul.
Hjulbenthet.
Undrar om det finns nån förening för dom.
Det finns ju föreningar för allt.
Väldigt udda föreningar faktiskt.
Struntsamma.
Läste då att hjulbenthet också kallas o-bent.
Nä, nä, nä.
Det där går jag inte med på.
I min värld är o-bent typ benlös.
Hjulbenthet växer för övrigt ofta bort.
Nu tappade jag bort mig igen.
Äh.
Ryggradslösa brukar kallas amöbor.
Amöbor är synonymt med ynkryggar i min lilla värld.
Ynkryggar är fegisar och såna gör illa andra.
Jag vill inte vara nån fegis.
För övrigt så är jag rätt bra på att hjula.

4.
Tänker vidare på sånt där som skrämmer skiten ur mig.
Småsaker.
Typ telefoner.
Jag är livrädd för att prata i telefon.
Min telefon har dock inte riktigt fattat det.
Den ringer folk hela tiden.
Fickringer.
Eller i mitt fall…
BH-ringer.
En gång när jag forcerade fram i tillvaron så hörde jag en pigg röst ropa ”Hallå” i min BH.
Flera gånger hördes den där pigga rösten.
Jag fattade ingenting.
Skyllde på stress.
Blev lite rädd för att jag var på väg in i den där berömda väggen.
Särskilt när den där rysligt pigga rösten ropade
”Hallå, du har kommit till BUP. Kan jag hjälpa dig?”
Det kunde hon ju naturligtvis inte.
Jag är ju vuxen.
I alla fall ibland.
I övrigt är jag mest rädd för knölar.
För i min BH finns inte bara telefonen.
Där finns ett ärr som förändrade min värld.

5.
Mina tankar är lika ostyriga som mitt oerhört okammade hår.
Men jag tänker att det inte gör så mycket.
Jag är ju liksom lite ledig.
Livet får försöka klara sig utan min kontroll då.
Klara sig självt ett litet ögonblick.
Det kan väl inte vara så svårt.
Det är väl inte för mycket begärt!?
När man är ledig ska man vara avkopplad har jag hört.
Jag måste öva på det.
När man vill bli bra på nåt så krävs övning.
Funderar på om den motiveringen skulle kunna ge mig lite extra ledigt.
Borde vara så.
Äh.
Koppla av nu då!
Avkopplad…urkopplad…nedkopplad… bortkopplad…påkopplad.
Kopplad.
Mäh.
Nä.
Jag är ju ingen hund heller.
Nu tappade jag bort mig igen.
Men apropå hundar…

6.
Så tog livet med mig till pantstationen.
Det är en märklig plats.
En liten egen ö i ett stort och stormande hav.
En egen bubbla.
Lite som en fristad.
Folk gör som dom vill där.
Det är rätt häftigt.
Borde nog panta oftare.
Gubben Grå försöker köra in samma flaska 17 gånger.
Jag har inte hjärta att berätta att den inte ger honom några pengar.
Han är påstridig.
Kör in hela armen i apparaten.
Varje gång.
Jag tränar tålamod.
Det gör nog han också.
När han till slut ger upp så ser han ut som om maskinen snott hans lördagsgodis.
Hoppas att den inte gjorde det.
Det var ju ändå bara en enkronasflaska.
Plötsligt i den där bubblan av påtvingad tålamodsträning så dyker han upp.
Mannen som är allt annat än grå.
Gammal men vacker som få.
Rynkig, färgglad och helt och hållet egen.
Han ler.
Han har gjort sig fin.
Han har klackskor, nylonstrumpor och keps.
Han ler.
Jag ler.
Och plötsligt i den där bubblan av enkronor och knöggliga flaskor så hittade två udda fåglar varandra för ett ögonblick.
Idag vill jag vara som han.

7.
Ibland är jag liksom för öppen.
För känslig.
Hudlös och lite skör.
Det kan hända att sömnen försvinner då.
Det gjorde min.
Inte för att det gjorde så mycket.
Var rätt pigg ändå.
Men nattrasslet tär lite på en knotig tantkropp och dottern tvingade iväg mig till doktorn.
Mannen var effektiv som tusan.
Innan jag ens hann säga varför jag var där så hade ett recept skrivits ut och jag var glad i hågen på väg till apoteket.
Mannen måste ha trott att jag var en trött, gammal ponny för pillren han skrev ut kan inte liknas vid annat än horse tranquilizer.
Plötsligt gick jag i en egen bubbla.
Inget spelade någon roll.
Jag var inte bara nöjd.
Ett ord som jag har svårt med.
Jag var liknöjd.
Ett ord som jag avskyr.
Jag var bedövad.
Borta.
Så kunde jag ju inte ha det.
Det förstår ju vem som helst.
Hellre sömnlös och hudlös än livlös.
För övrigt så gillar jag hästar.
Har alltid önskat mig en ponny.

8.
Jag brukar ju titulera mig tant.
Tycker om det.
Älskar tanter.
Tanter får ju liksom göra lite som dom vill.
Det kan på nåt sätt räknas som ett tantprivilegium.
Åren ger en rätt att skita i vad folk tycker.
Inte ta det så allvarligt.
Ibland kanske bara våga vara sig själv.
För vem kan en tant annars vara?
Vore ju knäppt om man som tant började låtsas att man är Yngwie Malmsteen.
Eller egentligen…
Varför inte?!
Jag sa ju just att man får göra lite som man vill.
Och om jag nu vill låtsas att jag är Yngwie Malmsteen så får jag väl göra det.
Nu brukar jag kanske inte låtsas just det.
Men jag brukar fuldansa en hel del.
Då kan det ibland hända att jag låtsas att jag har världens vackraste sångröst, har långt böljande hår eller bara att jag är graciös.
Det är jag inte.
Jag är omusikalisk.
Utan både takt och ton.
Men jag gillar att dansa.
Fuldans.
Frigörande fuldans.
Sån dans är för själen.
Funderar om det finns nån förening för just frigörande fuldans.
Om inte så finns den nog snart.
Jag kan vara suppleant.
Nu tappade jag bort mig igen men föreningar är bra.
Särskilt kemiska föreningar.
Äh.
Nu vet jag inte alls hur jag tänkte från början.
Struntar i det.
Dansar lite istället.

9.
Finns så många kärlekar i livet.
Så mycket varmt.
Fint.
Forsande och pulserande.
Sånt som får Tennforsen att blekna av avund.
Får Niagarafallen att verka bleka och trista.
Som får mig att rista till och vilja mer.
Se längre.
Drömma lite större.
Lite vildare.
Ibland är liksom den där längtan efter nån annan så stor.
Så mäktig.
Får en tant att tappa ord.
Tappa fattning.
Fan, förlora all värdighet.
Men det är fint.
Vackert.
Det nakna.
Öppna.
Hudlösa.
Skamlösa.
Att våga vara just det.
Vara just sig själv.
Det är stort i det lilla.
Att våga blotta den där lilla, sköra, pulserande muskeln under revbenen.
Våga vara just en liten sårbar tant med hjärtat i handen.

10.
Tanter blir trötta framåt kvällen.
Särskilt sömnlösa tanter.
Ibland vill dessa tanter dessutom måla gubbar och gummor, lyssna på hög musik och låta tankarna löpa fritt.
Fritt och lätt som små,små fjärilar.
Som fjäderlätta molntussar.
Omöjliga att fånga.
Sånt kan tanter vilja.
Då gör dom det.
Eller…
Vet inte vad andra tanter gör men jag gör så!
Men hörrni!
Lekarna då?
De var ju viktiga där i början.
Sen kom jag av mig.
Typiskt mig.
Tänker på allt och ingenting.
Tur att jag kom ihåg dom.
Hur skulle det annars ha slutat?
Alla händer säger klapp, klapp, klapp
Alla fötter säger stamp, stamp, stamp
Alla huv´en säger nick
Klockan säger ticke tick
Nu så ska jag sluta!
Tack för mig!

Mitt namn är Johan Lans.
57 årig IT-konsult boende i Sala.
Gift med 2 vuxna barn. 2 äldre systrar.
182 cm lång och väger 80 kilo. Skostorlek 42.
Nedsatt hörsel och använder glasögon.
Fritidsintressen är musik, resor, MTB, skidåkning, fiske och curling.
Dagen till ära har jag även lagt upp en aktuell bild på mig själv.
Vi ska nu se om den förutfattade uppfattningen du fick av mig bara genom att läsa dessa rader stämmer.
Tur att du inte fick höra min röst, får då skulle det bli svårare!
En människa i världen. En människa i The Låt Of the Day.

1.
Född av en mor på 48 och en far på 53 år reagerade jag inte i tidiga år på mina föräldrars ålder men ganska snart förstod jag att det inte var en vanlig situation för ett barn.
I slutet på 50-talet var det inte vanligt att en kvinna vid den åldern överhuvud taget var gravid. Det föranledde att min mamma uppsökte en professor i Uppsala för att verkligen undersöka riskerna med detta. Denne professor sa att det inte fanns några vetenskapliga belägg för att det skulle vara någon större risk för komplikationer på barnet med en födsel vid min mors ålder. Han avslutade med orden, ”Det kan till och med bli en professor”.
Någon professor blev det inte men en hygglig medmänniska kan jag tycka. Jag brukar ibland skänka denna professor en tanke. Han är en stor del till att jag får vara med er idag.
Den största orsaken är min mor. Att hon trots allt stod pall och tillsammans med min far tog beslutet att föda mig kan jag bara tacka dem för.

2.
Under hela min uppväxt fick jag höra kommentarer angående mina överåriga föräldrar. Det tisslades och tasslades på ”stan”. Inte alltid ovänliga men det var väldig fokus på det.
Det hände att frågan kom upp om det var farfar som var med och kollade på match när jag lirade. Det fick den effekten att mina föräldrar inte följde med så ofta i sådana sammanhang för att bespara mig pinsamheten.
Ytterligare exempel på hur människor med fördomar kan visa sitt fula tryne var när en nära släkting uttryckte sin förvåning över att jag kunde åka skridsko.
Förakt, generaliseringar och fördomar är skit. De begränsar bara ens liv.
Som de flesta av oss har jag en del av dessa begränsningar men jag försöker jobba med dessa varje dag.
Om vi öppnar våra sinnen för det som känns konstigt eller ovanligt kommer våra liv att bli fan så mycket trevligare.
Eller som Frank Zappa uttrycket det:
-“Stupidity has a certain charm – ignorance does not!!!”

3.
Jag har aldrig lidit av att växa upp med äldre föräldrar. Snarare tvärtom, i ljuset av mitt eget åldrande.
Att ha så mycket livserfarenhet omkring sig som liten, berikade mig på många sätt. De värderingar och den trygghet som mamma och pappa gav mig har varit helt avgörande för det goda liv jag lever idag.
Vi går alla tuffa matcher någon gång under vår livstid och då är det bra att ha dessa grundbultar att luta sig emot.
Att förlora sina föräldrar vid 20 och några år fick dock konsekvenser som kan göra mig ledsen.
Det smärtar att min fru och våra barn inte kunnat träffa sina farföräldrar. Jag vet vilken underbar relation de kunnat ha.
Det finns så mycket jag skulle vilja ha sagt och diskuterat med mina föräldrar som aldrig blev av under den tid vi hade.
I det sammanhanget kan bara be er att krama era mammor och pappor. Imorgon kan det vara för sent.

4.
Jag har på senare år analyserat en effekt av min uppväxt. En av kommentarerna man fick höra var:
-”Det var ju bra gjort, trots att han har så gamla föräldrar”
Det sätter sina spår.
I området där jag växte upp tävlade vi barn om allt och att förlora medförde smälek och trakasserier som en barnpsykolog skulle kunna göra en avhandling av.
Jag har fortfarande hack på smalbenen efter alla slag som utdelades på hockeyplanen.
Allt detta födde en tävlingsinstinkt i mig som inte alltid varit klädsam men utan den hade jag inte tagit mig dit där jag är idag.
”Jag ska fan visa dem att jag kan!”, blev mitt mantra.
Åter till tävlingarna som barn. En av tävlingarna bestod i att cykla runt kvarteret med förbundna ögon. Den som kom längst vann. Vi var tvungna att avsluta när en av killarna i gänget hamnade på motorhuven på en bil.
Indian och Cowboy var en kul lek. Jag blev tillfångatagen vid ett tillfälle. Antar att jag var Indian. Det var de stora grabbarna som var Cowboys.
”Här kommer Bod som vill leka med de stora grabbarna” om ni kommer ihåg.
I vederbörlig ordning blev jag bunden vid ett träd. Tiden gick och efter en tid som kändes som en evighet fick jag se två molokna Cowboys komma släntrande utmed stigen. Mitt dilemma hade uppdagats vid kvällsmaten när min arma mor frågade grannen var jag var någonstans. Då kom Billy the Kid och Butch Cassidy på att de glömt mig. Efter morsans mat var allt i sin ordning igen.
Det fanns en gäng hierarki i området och som yngst fick man passa sig för att inte hamna i situationer där denna hierarki användes. Jag och en kompis var på isen och åkte skridskor och såg försent faran dyka upp. In glider två killar belägna på den högsta nivån i hierarkin.
”Ställ er i mål”, skrek en av killarna och det var bara att lyda.
Vi nötte läder till var sitt mål och undrade vilken pennalism som var i antågande. Grabbarna skulle träna slagskott och det vara bara att försöka hålla sig undan och hoppas på att pucken skulle träffa skridskorna eller klubban. Meningen var att vi skulle skicka ut puckarna till dessa skarprättare så att de slapp hämta dem. Rätt var det var så small det till i huvudet och allt blev lite suddigt. Toppluva fungerar inte så bra som hjälm.
Tack och lov hade dessa gossar ett gott hjärta innerst inne och det hela slutade med att de ställde mig utanför vår dörr och ringde på. Sedan drog de som en avlöning. Mamma öppnade och så fick sagan ett lyckligt slut.
Tjalla? Nä, det gick inte för sig.
Bättre förr…

5.
Rätt var det var så upplöstes den trygga lilla värld som kallas barndom. Runt hörnet lurade nått som jag tror ingen kan vara beredd på.
Ungdom. Brudar, idrott och alkohol. Finnar, svettningar och för tidig utlösning. Under denna period gick jag från en blyg grabb till en mindre blyg kille.
En del i denna utveckling utgörs av effekterna av alkohol.
Alkohol, denna substans som jag har en så tvetydig känsla inför.
Så här skriver Wikipedia om alkohol:
”Enligt en kunskapsöversikt som Statens folkhälsoinstitut tagit fram, ger alkohol inga positiva hälsoeffekter alls för personer under 40 år”.
Sant, skulle jag tro men det finns en del positiva sociala effekter. Det sociala kitt som den är del av fungerar bra om man intaget är måttligt och som för en blyg kille kan det leda till lite självförtroende som i sin tur ger mod i barm.
Drogromantik? Kanske.
Jag vill på inget sätt förhärliga droger. Det är ett skit. Dock har det för mig, förutom de gånger man i rusets påverkan ”gjort bort sig”, på det stora hela tillfört en kvalité i livet.
Tjejer var skrämmande grejer under denna tid. De var som högre stående väsen(vilken det senare skulle visa sig vara sant).
Hur skulle man nånsin överhuvudtaget komma i närheten av dessa gudinnor?
Efter ett enträget ”learning by doing”, insåg man att det inte var så invecklat.
Genom att vara sig själv, löste sig resten på köpet.

6.
Under en perioden som blivande man firade vi midsommar på någon lämplig camping i Mellansverige varje år.
Vid ett tillfälle tillbringade vi en midsommar på Gräsö.
Min annars så försiktige kompis blev ”lite på kanelen”, som det gamla talesättet säger.
Jag kände att här är det bäst att tagga ned intaget och ta rygg på killen så att inget tråkigt händer. Som en yster hingst på vårbete sprang han mellan tälten och stötte på tjejer(vilket annars aldrig hände).
Denna katt och råtta lek pågick under ett tag men kulminerade när han gick fram till en helt främmande kille och sa:
-”Slå dig själv så slipper jag!”.
Ridå.
Tack och lov att killen hade överseende med denne något burdusa person som dök upp från ingenstans. Killen mottog min ursäkt och det var bara att ta rygg igen.
Kvällen slutade med att han somnade vid lägerelden vi hade på klipporna och vaknade med ett ryck när den ravioliburk som någon kastat in i elden exploderade.
Morgonen efter hade han brännmärken i pannan, formade som ravioli.
Vill bestämt minnas att denna låt då ekade över nejden i den ”Bergsprängare” vi hade med oss.

7.
Mitt allt jagande av tjejer och letande efter en vettig framtid skulle värnplikten göras som sjukvårdare.
I vanlig ordning slog tävlingsinstinkten till och istället för att ta det lugnt på uttagningen till de olika kompanier vi skulle placeras ut på, slet jag som ett djur.
Det medförde en placering på ett skyttekompani längst fram vid en tilltänkt krigsfront. Mycket skidåkning och gångmarsch blev det, medan de andra softade i sjukvårdstältet och åkte lastbil. Ibland kan det vara bra att ta det lugnt.
I skrivande stund diskuteras om allmän värnplikt ska återinföras, Man kan tycka vad man vill om det och orsaken till att det behövs, men jag hade förmånen att göra värnplikt. Jag i stort sett pacifist, så den krigande delen av värnplikten kan vi lämna dithän.
Det kan tilläggas att vi en dag kan behöva försvara den demokrati som vi dag tar för givet. Inget är beständigt. Det har historien visat oss.
För mig var det en sedelärande tid där man fick lära sig att ta hand om sig själv och att jobba i grupp. I vått och torrt. I medgång och motgång.
Varför inte införa en allmän tjänstgöring för blivande män och kvinnor där samhällstjänst på t ex flyktingförläggning, äldreomsorgen eller hemtjänsten står på schemat. Eller kanske hjälpa de med rörelsenedsättning och varför inte stötta idrottsföreningar.
Utopi? Ja kanske.
Det skulle dock medföra en större förståelse i samhället för olika samhällsklasser och etnicitet.

8.
Min mor var troende. Mamma hade nästan alltid rätt men här gick våra uppfattningar isär.
Jag är ateist och lite avundsjuk på troende eftersom jag tror att vi behöver något att ”tro” på. Det känns som denna ”tro” saknas för många människor i dag, vilket ger en känsla av rotlöshet.
Jobbet och prylar räcker inte till som snuttefilt.
Bob Marleys sista ord till sonen David (Ziggy Marley) var:
-”Money can’t buy life”.
Kärlek och ett rikt socialt nätverk är den ”tro” jag har. Religion i övrigt ger jag inte mycket för när man ser hur den förvrider hjärnor och dess innersta krets håller sina egna pedofilpräster bakom ryggen.
I övrigt låter jag Frank Zappa på oefterhärmligt sätt förklara de negativa effekterna av religion.

9.
Efter en kortare utbildningsperiod fick jag epitetet ”Programmerare”
Sexigt?
Inte mycket, men det har givit mig en stadig ekonomi och inte fryser jag på jobbet under vintertid heller.
Min första anställning inom IT branschen var i Stockholm där jag bodde med min dåvarande sambo. Efter en tid slog bomben ned.
Sambon ville flytta isär och jag hade inte märkt ett jävla skit. Typiskt karlar!
Det blev en period i livet där mycket ställdes på sin spets. Jag trodde jag skulle ”bli över”. Ensam i Stockholm. Ensam i världen. Jag mådde skit, helt enkelt.
Bearbetningen var jobb, träning och festande.
Musiken blev en tröst och jag kan fortfarande återuppliva känslan när lag vilsen gick i Stockholm City med min Sony Walkman i regnet och lyssnade på den här.

10.
”Alla pottor har ett lock” sa min farsa ofta.
Han var inte så bra att uttrycka känslor.
Genom detta talesätt försökte han troligen på sitt sätt förklara att,
”Mister du en kärlek, står dig tusen åter”.
Han fick rätt. Där stod hon plötsligt.
Mitt ”lock”.
Min ledsagare.
Min kärlek.
Urmodern till våra barn.
Atomkärnan allt snurrar kring.
Familjen är fundamentet mitt liv vilar på. Det måste vårdas och skötas om för att det hålla i många år framöver.

11.
Inom IT branschen under slutet av 80 och 90-talet ingick förmånen att resa på konferensresor runt i Europa.
Förtäckta festarresor med några lustiga anekdoter som resultat.
Jag vill förära er med en.
Detta utspelar sig i Lissabon och första kvällen får vi tag i en taxi som ska skjutsa oss ned till city. Efter en stund säger chauffören:
-”Ni kan känna er lugna ikväll. Jag är Sheriff”
Han ber mig öppna handskfacket. Där ligger en .44 Magnum(en pistol för er som inte kan sin Dirty Harry).
Den självutnämnde sheriffen följde med oss på restaurang och nattklubb hela den kvällen och såg till att vi inte blev blåsta.
Givetvis åkte han säkert till ställen som han hade intressen i men va fan.
Dagen efter hämtade han oss och skjutsade oss till en fotbollsmatch.

12
Jag kommer med de följande inläggen att ta upp lite reflektioner som uppstått under årens lopp.
Den första härstammar från en erfarenhet hur ett samtal kan utspela sig.
Det börjar med en dialog med en person som frågar om ditten eller datten. Man svarar med ett lämpligt långt svar och ställer en fråga för att dialogen ska spinna vidare.
Efter någon minuts monolog börjar det krypa i kroppen och man försöker ta sig ur situationen. Trots försök till inlägg och frågor som ska få igång dialogen faller allt platt till marken. Inte för att den som håller predikan inte är intressant men för att man känner sig som en sufflör som ska säga de rätta sakerna för att teaterstycket få den utveckling som personen mitt emot mig förväntar sig.
Den absolut värsta sorten ger en ungefär 15 sekunder chans att berätta vad det var man nu skulle prata om. Om man inte fångat personens absoluta uppmärksamhet på den tiden så börjar ordbajsaren flacka med blicken och man börjar tänka att, helvete nu är min chans borta! När man som jag behöver andas mellan meningarna och inte är snabb på att få till det som ska sägas, står man där snart artigt lyssnandes medan den andre pratar både på in och utandning.
I en diskussion eller dialog ska det vara sökandet efter gemenskap, kunskap eller konsensus som är målet. Enligt mitt sätt att se det tenderar det tyvärr ibland att bli ett samtal där den egna synpunkten försvaras med väldigt lite lyhördhet.
Om vi tar oss tid och lyssnar mer på vad andra har att berätta, kommer samtalen att bli betydligt trevligare och mer utvecklande.

13.
Pop och rockmusikens inflytande på samhället kan inte överdrivas. Efter att ha varit en obskyr företeelse som inte sågs med blida ögon från etablissemanget tidigare, dyker det upp i både media och politiken numer.
Jävligt intressant.
David Cameron twittrade ganska omgående efter Bowies död. Kanhända en populistisk handling. Ett flertal engelska TV kanaler ändrade sina tablåer för att visa dokumentärer om Bowie. Även svenska media har ägnat utrymme för att dokumentera stora artister.
Generellt har bortgångna artister blivit mer och bättre uppmärksammade den senaste trettioårsperioden.
Varje vecka poppar det upp dokumentärer som analyserar musikens inverkan på samhället.
Skillnad var det med döda legender som Bob Marley, Janis Joplin och Jimi Hendrix som mest diskuterades angående deras förhållande till droger.
Om någon hade talat om för mig för 30 år sedan att Lemmys död skulle omnämnas i de största tidningarna och TV kanalerna i Sverige, skulle jag ha ifrågasatt hjärnstatusen på den som yttrade det.
Ett stänk av melankoli slår mig fortfarande när Bowies död kommer på tal.

14
Jag har medvetet utelämnat mina innersta tankar kring musik.
Musik är en stor del av mitt liv och den kräver ett eget sommarprat.
Om stjärnorna står rätt nästa sommar och Mäster Magnus har en dag över så kommer jag gärna tillbaka och pratar musik. Mycket och länge.
Det är en ära att bara få vara med i denna grupp. Att få ta del av den musik som förenar oss och sommarprata tillsammans med alla sköna människor.
Det var min historia och jag vill tacka alla som följt mig denna dag. Tack för all uppskattning och alla kommentarer under dagen. Det har varit väldigt berikande.
Nu ska det bli skönt att krypa tillbaka i anonymiteten igen.
Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Anna Eliasson som kommer att förgylla er morgondag
Kom ihåg att det goda alltid vinner över det onda. Speciellt om vi hjälps åt.
Ciao!

1. Förord: Hej på Er allesammans! Vad brilliant att få göra detta program. Jag börjar med en bit av en dröm som till slut gick i uppfyllelse, långt efter det att
jag nästan gett upp hoppet. Mer om detta senare..

2. Jag föddes under en extrem värmebölja sommaren 1959 i West Covina, södra Kalifornien. Mina föräldrar, hade mötts på en badstrand i Båstad 2 år
tidigare. Min pappa (som faktiskt fortfarande lever – nyss fyllda 88) från USA – spelade tennis på elitnivå och mamma, som då bara var 17 år, hade rest från sin
hemstad Göteborg för att träffa sin kusin Bibbi, som var några år äldre. Jag glömmer aldrig hur mamma så målande berättade om sitt första möte med honom.
”Jag låg där i sanden som en nyutsprungen kvinna i min rosa frottébaddräkt, och kunde inte få nog av mig själv!”.
De gifte sig i Gamla Örgryte kyrka hösten 1958, och flyttade sedan till Pasadena, Kalifornien. Hon var 18, han 30. Fullkomligt vansinne.
1961 gick de skilda vägar och mamma, min lillasyster Bettina och jag flyttade hem till mormor och morfar – där jag kom att stanna i nästan 10 år. Nu tänkte jag
berätta för Er om min oändliga resa i musikens tecken, som började i Malmö hos Erik och Astrid Sylvan. Adressen var Slottsgatan 18, mitt emot stora entrén till
Kungsparken. Mitt tidigaste musikminne är just denna låt med Bobby Solo.
Året var 1964 och jag fyllde fem år den sommaren. Mamma hade tagit med sig denna singel ifrån Italien där hon hade varit och besökt någon ny ”amore”
(Pappa råkade vara där samtidigt och de hade passerat varandra på en gata i Rom men ingen hade tagit kontakt!) Jag spelade nästan sönder den, och sönder
är precis vad den gick!
Jag tappade den i golvet och en stor bit gick av.
Jag var otröstlig! Ingen annan skiva dög!
Bobby Solo – Una lacrima sul viso (1964)

3. Till slut kom räddningen. Jag råkade ha världens coolaste mormor. Detta är den första Beatleslåten för mig. Hon hade gått och köpt den till mig, min snälla
mormor.

Något år senare köpte hon även Jimi Hendrixplattor till mig, men det tar vi inte nu.

4. 1966 började jag skolan (Västra Skolan). Nya idolerna Hep Stars hade en jättehit i Norden med ”Wedding”.

Lägg märke till harklingen vid 01.22! Den gick aldrig riktigt fram på vinylskiva,
men nu jävlar hörs den, om än väldigt diskret. Vid det här laget hade jag startat mitt första band. Jag spelade tramporgel (den fröken spelade psalmer på,
för jo – så gammal är jag. Vi sjöng psalmer och bad morgonbön) och sjöng, hade svart peruk och blå plastglasögon. Vi kallade oss ”The Hooks” och höll väl på
i nåt år. Minns att vi försökte få gigga på Stadsbiblioteket, men avvisades vänligt när vi kom dragandes
med trummor och gitarrer.

5. Något år innan jag flyttade till Stockholm, kom denna låten som gjorde ett enormt intryck på mig. En ”progressive” poplåt som var ovanligt lång för att vara en singel, men den var en stor hit. Den hade på nåt vis allt – Vilket arr! Vilken desperat sång! Och vilket stick! Som att landa på en öde ö för att sedan svepas iväg igen i en jättevåg.

6. 1970. Mamma hade gift om sig och flyttat till villa i Bromma, nära Höglandstorget.
Djupdalsvägen 16 blev min bostad fram till 1976 (då hon skilde sig igen, för att aldrig mer gifta om sig). Det var några härliga år, från 11-åring genom puberteten till det året jag blev 17. Som många känner till är tonåren en essentiell tid då ens musiksmak verkligen rotar sig, den följer en hela livet sedan. Min mamma hade förälskat sig i Elton Johns ”Border Song” efter det att hon hade varit och sett honom på Gröna Lund. Jag var inte sen att haka på. Eltons andra LP snurrade friskt där hemma. Vill spela denna låt, inte minst för att jag saknar henne så. Hon gick tyvärr bort i Cancer 2009. Här är ”Border Song” https://open.spotify.com/track/2BOsIthyE0NmQqZR1jpLuZ
, min introduktion till Elton Johns förtrollade värld.
Tack snälla mamma för det. Hoppas Du har det bra.

7. Jag var nog ungefär 4-5 år när jag satte mig vid taffeln för första gången (ett slags piano). Tog ut enkla melodier jag hade hört, och började göra egna instrumentala låtar strax därefter. När vi flyttat till Stockholm var jag utan piano i drygt två år. ”Vi har inte råååååd!” – sa alltid mamma på sin Göteborgska dialekt då jag aldrig ville sluta tjata. Vi fick låna ett av en avlägsen släkting till slut. Min yngsta syster Daniela, från mammas andra äktenskap behövde en barnflicka.
Enter Ingela, 17 med ett gäng plattor under armen.

8. På Jarlateatern i Oktober 1974 vann jag en talangtävling kallad ”Månadens Artist” med en egen låt, och i Januari hamnade jag på tonårstidningen Starlets baksida med ett idolporträtt. Jag var 15 och skulle signas till CBS. Så blev icke fallet. Min jakt på ett seriöst skivkontrakt skulle komma att fortgå i 40 år!
Sommaren 1975. Göteborg. Sommarjobb i musikaffären Waidele.
Jag lyssnade på Uriah Heeps ”Return To Fantasy” (jag var verkligen ett fan).
– ”Vad är det för skit du lyssnar på? sa en arbetskollega till mig.
Han var nog nåt år äldre. – ”Lyssna på det här istället!”

9. Min första kontakt med Genesis, just denna låt. Tänk om han idag visste vad han ställde till med. Jag säger då det. Såg dem på Hovet på min 18-årsdag,
strax innan Steve Hackett hoppade av. Som säkert några här vet, så sjunger jag med Steve sedan 2012, men på det sena 70-talet – medan han spelade på
världsscenerna, stod jag mest och repade med ett symfoniskt rockband vid namn Avenue i ett fuktigt skyddsrum i Alby T-banestation. 1979 ledsnade jag totalt,
mest för att vår begåvade trummis antingen kom nerrökt, påtänd av amfetamin eller full till repen (hans osunda leverne tog sedermera hans liv 2012 vid 55 års
ålder). Jag hade lite högre ambitioner än så. Vår gitarrist spelade upp en kassett för mig med just denna låten och sa – ”Sån här musik skulle vi göra!”.

10. Han och jag bildade ett nytt band och fick en ny replokal vägg i vägg med Ebba Grön. Ytterligare ett T-baneskyddsrum, denna gången i Rågsved.
Musikstilen var verkligen influerad av Gino Vannelli, jag kunde tydligen skriva sådana låtar också. Men fick man skivkontrakt 1981 i Sverige med nåt sånt? Glöm det. Man fick inte ens sjunga på Engelska. Bandet upplöstes. 1983 blev jag tillfrågad ifall jag ville haka på och kompa Hasse Carlsson från Noise (tyvärr avliden han med) på kör och keyboards. Jag ville lira och komma ut och gigga. Vi hade skitkul! Vi spelade runt hela Sverige på helgerna, inför äkta ”fjortisar”. De var helt galna och killarna i bandet slickade sig runt munnen. När turnén var slut stannade jag kvar och bandet ombildades med mig på sång. Vi hette One By One, släppte två singlar på Engelska!
Vi var väldigt influerade av Prince, men även av ett annat band som lät såhär:

11. Vi kämpade på i ett par år. Zenit nådde vi som förband till Lionel Richie 1987. Jag hade totalt sabbat rösten på repen, för vi hade inte spelat ihop på ganska länge. Arrangören försåg mig med whiskey båda kvällarna för att rösten skulle stärkas! Och vad hände? Naturligtvis blev jag skitfull på scen båda kvällarna inför sammanlagt 24.000 pers. Jodå, det var ju lyckat! Där försvann det bandet med. Efter det tog jag en paus från musiken. Hade köpt en häst som jag lade all tid och energi på i ett par år. 90-talet kom, och jag satt mest i min lilla trea på Wennerbergsgatan på Kungsholmen och skrev låtar i min hemstudio i säkert 8-9 år.
Åkte till England och USA för att fiska skivkontrakt. Precis noll flyt, trots att jag vid detta laget hade förlagskontrakt med Warner/Chappell Music. Den då största inspirationskällan var en duo som gjorde ett enormt avtryck i mitt hjärta.

12. Året var 2003. Hade hört talas om ett tributeband från Kanada som gjorde en exakt kopia av Genesis ”Selling England By The Pound”- tour ala 1973/74 in i minsta detalj (The Musical Box). Åkte över till London i Oktober och bevittnade detta i Royal Albert Hall (inte ett ont anandes om att jag själv skulle stå där exakt 10 år senare och sjunga Genesislåtar). Jag var mycket imponerad, konserten var trollbindande. Väl hemma igen besökte jag Genesis hemsida och hittade en tråd på deras forum som lydde ”Tribute to Genesis”, som visade sig vara en svensk kille (Bonamici aka Christian Thordin) från västkusten som hade lagt ut en egen instrumentallåt helt i Genesis anda. Jag kontaktade honom och där föddes duon ”Sylvan & Bonamici”, som senare bytte namn till ”Unifaun” när vi plötsligt blev erbjudna ett skivkontrakt. Detta är den första låten vi gjorde tillsammans och finns på vår CD vi släppte 2008.

13. Vid 44 års ålder hade jag sedan länge gett upp hoppet om att bli popstjärna, och var så innerligt trött på att försöka skriva hits och jaga skivkontrakt. Det gick liksom troll i det. Att gå tillbaka till symfonirocken som jag hade sysslat med för så länge sedan, var som att komma hem. ”Unifaun” var vår hyllning till Genesis med egna låtar, något vi aldrig hymlat om. Jackpot!! Jag hade aldrig suttit här idag om det inte vore för den plattan. Det tog kanske två månader, då fick jag ett mail via min numera avsomnade Myspacesida från Roine Stolt. Han undrade ifall jag ville lägga sång på ett par akustiska låtar han höll på att jobba med till en soloplatta. Jag visste mycket väl vem han var, har kvar plattorna med Kaipa som han gjorde på 70-talet. Nu blev det ingen soloplatta, för han lät mig sjunga på som gott som varje spår. Här är ett spår från vår andra platta ”Dramarama”, en av de tre låtar jag fick med.

Vi gjorde tre studioplattor och turnerade en del i Europa och USA, men något verkligt genombrott fick vi aldrig. Så vad händer?..

14. Jag hade hört ryktet om att Steve Hackett höll på att spela in en ny platta med gamla Genesislåtar. Jag bara visste att jag ville ha jobbet. Hittade vad jag trodde var en mailadress till Steve och anmälde mitt intresse. Mailet kom studsande tillbaka. Skit också! ”Ha is i magen”, sa Roine..ungefär som om han visste något jag inte kände till (det visade sig sedan att han inte gjorde det) En vecka senare, den 11/4 2012 damp det ner ett mail i inboxen.
Hello Nad
Winfried Volklein gave me your contact. I represent Steve Hackett.
We are currently involved in a project of Genesis material from the Hackett period which includes a record release and possible live dates to follow, and are looking for potential artistic collaboration from others. If this is at all of interest to you, I would like to suggest that we bring you over to Steve’s studio in London for a trial vocal audition. We would of course cover your return airfare and if necessary hotel accommodation over night. If you are interested I do have two dates in mind which would be either May 7/8 or May 16/17/18.
I look forward to hearing from you. Please phone me if you need to for any reason.
Best Regards,
Brian Coles
Hackettsongs ltd.
Ett halvår senare kunde jag höra mig själv på skiva som lät såhär,
öppningsspåret på Steve Hackett – Genesis Revisited II.

15. Jag behöver väl knappast tala om att jag var i chocktillstånd. En världsturné låg utstakad över hela 2013. Vi var överallt kändes det som – Från Kanada till Japan. Höjdpunkten var utan tvekan ett utsålt Royal Albert Hall i London den 24/10. Hela min släkt var där. Jag grämer mig fortfarande över att mamma hann gå bort ett par år innan mitt ”break” kom. Hon hade spruckit utav stolthet. Min då 85-årige far flög iallafall över från LA för att se mig sjunga. Hade inte sett honom på ett par år, och så har det alltid varit. Glädjeyran var enorm! Nu har jag jobbat med Steve i snart fyra år och gjort över 250 konserter världen över. Jag kan inte räkna upp alla länder, men jag har fått se ställen jag aldrig skulle ha gjort annars. Ryssland, Japan (2 ggr) obskyra ställen i Kanada för att nämna några. Och till slut, 2015 fick jag så äntligen mitt eget skivkontrakt (ni hörde öppningsspåret i början av ”programmet”) på samma bolag som Steve (InsideOut Music). Det är en märklig känsla att höra honom spela sologitarr på mina låtar. Jag tänkte som näst sista låt spela avslutningsspåret från mitt album ” Courting The Widow”, där jag och Steve gitarrduellerar. Min gitarr är den första som kommer in, Steves gitarr har lite mer bett och han spelar de snabba tonerna och avslutar även låten. Så det är jag på sång, keys och gitarr, Steve på gitarr, Nick Beggs (Steven Wilson) på bas, Doane Perry (Jethro Tull) på trummor och Rob Townsend på sopransaxofon. Håll tillgodo!

16. Efterord: I dagarna släpptes Steves tredje liveplatta med mig på sång. Den är inspelad på Liverpool Philharmonic Hall i Oktober förra året. Den finns på BluRay och DVD också om man vill titta. Den lite osäkra killen som fick drömjobbet för fyra år sedan är borta. Jag ser att jag är ett proffs idag, även om det fortfarande finns lite att slipa på. Det är nästan overkligt att stå på scen inför tusentals människor och sjunga ”The Lamb Lies Down On Broadway”, den som jag tidigare nämnde var den allra första Genesislåt jag hörde. ”Life has come full circle” som man brukar säga. Här är den igen, ifrån Liverpoolkonserten. Och äventyret fortsätter…jag beger mig ånyo ut på vägarna med Steve och co nästa år, samtidigt som jag släpper en ny soloplatta. Tack för mig! Det var verkligen roligt att få väcka upp lite saker ur minnesbanken med Er! Varma hälsningar och ha en fortsatt skön sommar! Nad