1
Och som så många andra tänkte jag helt milt; ”nu när sommaren är på ingång ska jag rena min kropp”
Jag gick med ganska bestämda fötter in på hälsokost och köpte mig en detoxkur, jag valde den på 7 dagar för jag orkar inte komma ihåg samma sak i fler dagar i rad än så.
Skitlätt, 2 kapslar på morgonen, 2 på kvällen.
Jag slängde kartongen och bipacksedeln, man är väl inget jävla får, jag fattar.
Jag har aldrig renat min kropp innan, och tänkte att det är säkert kroppen som jublar när det ba small till i magen och det blev som en diskmaskin inuti. ”Oj, men Gud, det verkar som att det var i grevens tid att jag detoxar”, tänkte jag medan jag fick småspringa lite till toa.
Knasigt. Det berodde säkert på att jag hade ätit pizza och ett kg m&m tidigare på kvällen.
Några dagar senare börjar jag känna att jag fryser och är klenare än vanligt. (DET trodde jag inte kunde inträffa)
Jag får ju ge mig och googla på bipacksedeln, i den stod det att man måste vara lite smånoga med doseringen, och ta rätt kapslar, man måste läsa på burken. Då har de liksom skrivit ”morgon” och ”kväll” på så att man helt lätt ska se. Jag såg inte det där jag heller, jag körde på ”kväll” hela tiden…
Conclusion; om du ska rena kroppen från slaggprodukter, titta på burkarna.
Om du ska rensa kroppen från slaggprodukter och livsglädje och få träningsvärk i mjälten, ta bara kvällsdosen med bonus; akuta smärtor i magen och en hel del toalettmys med stor chans att klara alla banor på Candy crush.
Fan!
Jag heter Fassika och har bara gula trådar, trasiga skor, svag näsrygg och abstrakt syn på skärpa.
Hej påre!

2
Jag har en vän på Facebook som heter Fassika, bara för att han heter just Fassika, det tyckte jag var värdigt och ett tillräckligt skäl till att stifta cyberrelation.
Fassika bor i Addis abeba, mina gamla hoods, born and lost.
Han förstår ju inte vad jag skriver.
Han skriver ju ibland på sån där tjusig afroengelska så man får gissa lite vad han menar. Ibland brukar han fråga hur jag mår, då brukar jag svara att jag är väldigt trött, då undrar han varför.
jag måste slappna av med vin tyckte han senast.
Jag har förklarat att i Sverige slappnar man inte av med vin på samma sätt som han gör, eller hans mamma eller vem fan vet. I Sverige jobbar man, äter, sover och dör, däremellan är man lite bitter och ibland ledsen, man ljuger om att livet är skört och man carpe diemar, man yogar och gör nåt kul ibland för att ”bryta av vardagen”. Det är vardagslyx och fredagsmys, men egentligen är allas önskan enorm rikedom, jag snackar pengar. Inte att man är rik på livet ala ”jag har skogen inpå knuten och njuter verkligen av mitt kaffe och att jag har varmvatten i kranen.
Fassika tycker att jag ska slappna av lite i alla fall, att det låter lite jobbigt det där. Någon borde ta hand om barnen om jag är trött, det är uppenbarligen orimligt att man som mor ska ta hand om sina barn.
Familjen är viktig, han tänker vidare att mina föräldrar bor väl med oss alternativt kan komma och hjälpa.
Då fick jag ju riva i ordentligt och skriva i endast versaler; ”våra föräldrar får vara med ett tag, tills de blir för gamla och börjar glömma vilka de är, då får de bo på hem tills de har glömt bort allting”
Jag har också förklarat att jag inte är gift, han undrade mest varför, jag är ju ganska gammal, men tydligen gjorde det inte så mycket, för jag är inte ful än.
Gud så skönt.
Det värsta som uppdagades under vår senaste konversation var att han inte vet vad Spotify är. Han har ingen aning. Jag frågade om han bor i nåt jävla u-land eller? Det gör han ju, SPÄND STÄMNING!
jag bad honom googla lite på det och blev sen akut trött och avslutade samtalet för dagen.
Men om han skulle hitta på Spotify så bad jag honom lyssna på låten som exakt alla i Sverige älskar!

3
Vi måste prata om grejer.
Till exempel kan man läsa artiklar om lårskav, ”nu får vi sluta låtsats som att det inte finns”
Det ska jag verkligen ta till mig. Ibland skaver det mellan låren på vissa när de går, det är säkert en smula jobbigt, det ska jag tänka på nu ett tag, för det måste vi tycker nån jävla brud i Uddevalla.
Det finns debattartiklar om huruvida barnen ska få äta ketchup på förskolan, det finns debatter om huruvida man får säga dagis alternativt förskola, man kan bevattna all sjöns ämnen och åsikter i en tidning, förr, förr då var det viktigt det som stod i tidningen, nu ba; ”jaha, har du läst det i Aftonbladet, då är det ju helt sant” och så blinkar man sådär komiskt med ett öga och halva ansiktet.
Också det där brexit, det var ju jag tvungen att googla på, va fan, förklarade dom ens vad det betyder eller antar de att gemene man fattar. Jag tänkte; ”brexit… Kexit.. Kex, ja tack”
Och Zlatan väljer att trappa ner, jo, det kommer ju att kännas ekonomiskt för honom, abzolut… jaA…
Vädret är!
Och det var en nyhetsuppdatering som jag hör den. Också det klassiska tv4 ”och oss ser ni igen om 23 sekunder då vi drar samma nyheter igen och kommer att fortsätta med det hela jävla förmiddagen tills ni är helt psykiskt instabila, går ut och klipper era gräsmattor, drar igång grillen, häller upp en bärs och instagrammar, ”‪#‎lördag‬ ‪#‎semester‬ ‪#‎livet‬””
Vi är så great, har uppnått vår fulla potential i allt…

4
Andreas tyckte att jag inte skulle skriva om familjen, att det är lite utspelat kanske, och tråkigt. Så jag lovade att inte göra det.
Familjen är ju lite helig och består ju av de man gillar mest. Så i år kommer jag inte att berätta om den tokiga idéen om Sälen som vi fick, det är inget att tala om, idén slog oss lite som en stroke, ingen fattade vad som hände, helt plötsligt hade vi planerat en vecka i Sälen av alla ställen på hela jorden. Vi åkte dit i alla fall. Jag åkte skidor tills jag hade träningsvärk över allt, inklusive i håret och mellan fingrarna. Det tog ungefär 6 minuter efter det att jag fått på mig pjäxorna.
Andreas valde att bli infekterad på luftrören så han kunde varken sjunga (som han tycker så mycket om) eller skrika ”se upp i backen”. Doktorn ordinerade sängläge… Leo ville fika, Naima tyckte att det var omständigt att ha roligt samtidigt som hon hade feber.
Allt var min systers fel, ”kom med, det blir kul” sa hon.
Jag vet inte, men nästa gång någon förnimmer att det ligger en sån idé och lurar hos mig, slå mig, slå mig ganska hårt!
Så i år skiter vi i att jag lever med Andy, jag kan väl i alla fall säga att han är vansinnigt förälskad i mig som vanligt. Ibland är det nästan lite obehagligt, som en stalker, ska alltid hålla på å ba; ”ska vi äta tillsammans” och; ”ska du ta en promenad, kan jag följa med” och ”god morgon” och ”var är min laddare, att det ska vara så förbannat svårt att hitta en laddare i det här huset, jag köper en ny i morgon”
Sjukt gulligt!
På lediga sköna lördagar som denna vill ingen umgås med mig. De har sina kompisar, då får jag inbilla mig att det är ensamtid som jag behöver så innerligt, ”tack” tänker jag medan jag plockar in i diskmaskinen, hänger tvätt och dammsuger.
Jag tänker ju naturligtvis strax gå ut och kramas med min gurkplanta. Den är fan min favorit!

5
vi ska ju byta bil, det måste vi sörru, för du vet nästa år måste kamremmen bytas. Det blir dyrt. Och för att undvika den kostnaden så byter man bil. Det är logiskt. Nån har sagt att det är rimligt att avskaffa det billiga och inskaffa dyrare.
Man kan väl ba knixa till en kamrem hemma på gårn, det finns väl på ok att köpa? Jag vet inte vad det är för nåt, men allvarligt, hur dyrt kan det bli?
Reaktionen på det svaret blev tunnelseende, yrsel och en mindre hjärnblödning. ”Nä du vet att du lär ju lämna in biln, det är så JÄVLA svårt vettu. Så jävla trångt det är mellan kåpan å hjulhuset, ja det är omöjligt, de plockar ju bort hela motorn vet du”
Jag slutade lyssna när han sa att bilen måste lämnas in, jag vet inte vad det andra betyder, jag skiter väl i kåpor och hjulhus, jag vill ha en bil som fungerar.
Jag blir fan kränkt!
Man kan ju annars följa Stens tips; ”det är bara å köra på, vad är det värsta som kan hända, du har ju vägassistans, live a little nu för fan”

6
Hela tiden blir man påmind om hur påmind man blir av all reklam som finns hela tiden och överallt, ibland undrar jag om jag verkligen vill ha kaffe eller om det egentligen är nån reklam som har etsat in sig i skallen.
Och nu vill jag ha en robotgräsklippare, det ser så förbannat härligt ut, och en sån där rakhyvel med stötdämpare, och en bil som förändrar min hela världsbild, och så ska jag naturligtvis köpa helt nya husgeråd så att när jag ska baka kan jag ta fram teskedsmått, matskedsmått och decilitermått från exakt samma låda och de är naturligtvis likadana till färg och form.
Inte som nu inte, när jag höftar vilt med teskedsmåttet, måste rota i oboypacketet efter matskedsmåttet och alla decilitermått ligger redan i nån gammal mjölpåse eller längst in i diskmaskinen. Kastruller och plåtar och matlådor härjar fritt i alla lådor, Jag borde egentligen inte ens få ha ett kök.
Viss reklammusik gör mig helt lycklig, den här tex. Jag kan inte franska så bra men jag tror att de sjunger om gula saker!
(Dessutom blir man ju vansinnigt sugen på att ta sig en redig spruta hepatit)

7
Youtube är det nya heta. Det finns YouTubes som har namn såsom; ”2chips&1cola”…
Det finns också en man som spelar in sig själv när han spelar tv-spel och samtidigt pratar som Björne i Björnes magasin, som man kan titta på…
Man kan få makeuptips från 10-åringar. Jag blev ju tvungen att fråga Naima vad hon pratade om, ”ah, asså, vattenlinjen, det är ju här” säger hon och drar ner det nedre ögonlocket och pekar på ögonfranskanten, jaha, där ska man tydligen ha kajalen i alla fall.. Men det visste jag redan, men på min tid hette det inte vattenlinjen, det hette väl typ ögonvrån eller ögonkant.
Ungdomarna tjänar pengar på att finnas på youtube, jag blir galen.
Och avundsjuk.
Ingenting är omöjligt idag.
Idag samlas vi inte vid teven kl 20 för att se familjeunderhållning, idag ser ungar på Youtube-klipp på 20 minuter max.
Leo vet vem Micke Persbrandt är tack vare youtube, i förmiddags skrek han ”MALOU VON SIVERS” medan han spelade tv-spel…
Ingenting är riktigt logiskt, eller som sagt, omöjligt!

8
Sten är gladare nu. Om man med glad menar att man ständigt befinner sig i ett skeptiskt tillstånd och förutsätter det uppenbara helvete som väntar runt hörnet.
efter det förra inlägget så dog internet här hemma, och med det, min vilja att leva. Det som utspelade sig under här timmarna var inte roligt, nu har jag ont i axlarna och sten bara sitter och flinar och skriker; ”VAD VAR DET JAG SA OM TEKNIK? DET ÄR ETT DJÄVULSKT PÅFUND”.
jag vet det. Det är inte roligt när teknik inte fungerar, hann ni glömma bort mig, fanns jag fast jag inte var uppkopplad? Ingen vet.
Jag säger; bekräfta mig, och skäms ta mig fan inte fört heller!!
Och här skulle låten ha bott om det var så att Andreas hade haft Spotify i sin padda, va fan, bor han också i ett u-land?
”om against it” med Ramones tänkte jag mig i alla fall.
usch!

9
Jag har ju sagt det förut, att jag inte kan säga; ”a men det tredje spåret på deras fjärde album, shit vad bra, men allra bäst är ju den där plattan de släppte först, den som nästan ingen har hört men jag har hört den så jag tänker hålla på å nöta om den plattan tills nån blir galen och kanske stryper mig, tillåmä”, det kommer inte att inträffa.
De album jag har lyssnat på i sin helhet kan jag räkna på en hands fingrar. Tummen är inget finger va?
Men lauren hills album ”misseducation” har jag hört från början till slut, och efter den sista låten, om man väntar i en kvart men ändå inte stänger av, för att man ligger och nästan sover, då kommer det en låt till som är den allra bästa. Den kan man inte länka till från Spotify, den är sjukt smygig och blyg.
Sånt där är så jävla fjantigt. Gör man en bra låt ska man väl inte behöva lyssna på en halvfjösig låt som håller på i hundra år och sen sitta och stirra rakt ut i en mindre evighet, för att SEN få det man egentligen vill ha… Jag säger ba; LÄGG ÄGG!
Därför får inte lauren vara med i år, hon får faktiskt återkomma när ägget är värpt och hon skärpt!
Och apropå det, hur var det nu igen, jo, sex laxar i en laxask.
Till och med svårt att skriva.
(Inga följdfrågor på det tack!)

10
Kl 12 sommartid står alltid solen i precis söder!
Det är sånt man vet när man är vuxen.
Då vet man exakt hur man ska bete sig med sin deklaration och hur man på bästa sätt organiserar ett barnkalas. Man är praktisk och köper nya skor innan de gamla har hål och ser ut som om de är tagna ur nån container.
När man är vuxen hämtar och lämnar man sina barn rätt tid och framför allt rätt dag på fritids, det vore ju helknasigt om jag skulle lämna de där på en tisdag tex, och så ringer nån gammal vaktmästare till Andreas för att jag har valt att ha min telefon på ljudlös och bara; ”det står två barn här, det är stängt, vad ska jag göra av ungarna?”, DET vore ju lite oansvarigt. Man läser på schoolsoft och är eventuellt en klassförälder eller åtminstone bakar man till klassens fikaförsäljning.
Man tänker ju två steg till, ligger alltid före, och hemma är det ordning, man har ju verkligen inte ved på vardagsrumsbordet eller en hel jävla ikeapåse med oparade strumpor, man har en ren kyl utan 19 burkar beasås och tsatsiki och jävla salsa, och en en vecka gammal bussola som egentligen skulle ätas av Hugo. För de har man kastat för länge sen. Om man är vuxen alltså.
Jag blev så himla stressad när en människa sa ”du är en trevlig kvinna”. Vad fan var det om? En kvinna… jag blev fan lite arg. Kvinnor är väl sånna med snygga skor och perfekt lagd eyeliner, och som är vuxen… Kom inte till mig med nå gammalt ”kvinna”.
Min bästa respons; ”kvinna kan du va själv”

10
Nu får det vara nog.
Jag har läst mina egna inlägg nu och tänker att jag måste sluta svära så förbannat.
Det blinkar i lamporna, jag har redan sagt åt barnen att gå in på sina rum och helst somna ganska fort, för snart kommer jag att bli GALEN. Om internet försvinner igen så ska jag åtminstone hinna säga tack och hej för mig.
Och jag kan nu på en vetenskaplig grund tala om för er att det är oerhört svårt att tala om hur många sugrör det finns, eftersom att man inte vet hur många sugrör som produceras.
Jag har idag lärt mig att allt kan lösa sig och att höra ”Malou von siverts” komma från min snart 9-åriga son inte beror på beundran, det är mer menat som en snällare svordom, inte riktigt som ”häxa” utan mer en roligare variant på ”stick”
Om man vill att nån ska dö i tv-spel behöver man inte skrika ”dö”, man kan i stället stå i soffan och vråla ”SOV”
Ah!
Gula kramar till alla mjuka!
Tack för att ni kom.

ETT
Hej alla!
Jag heter Anders Brodin och idag ska jag dela med mig lite från musikaliska värld. Jag har ett förflutet i Sundsvalls punkscen med band som Massmedia, Tryck i Strålen och Brända Barn. Det var länge sedan, men är fortfarande en viktig del av mitt liv. Musik och de vänner jag har träffat genom musiken. Jag antar att min musikaliska resa är som många andras, det har gått i vågor. Artister jag älskat har öppnat mina ögon för annat och plötsligt gillade jag Miles Davis. Jazz är farligt, ha ha. Numera är jag ganska konservativ och upptäcker inte så mycket nytt. Men med en fet skivsamling och annan mer modern media till hands blir jag sällan uttråkad. Ibland tycker jag dock att jag är fett tråkig, men det är mer en allmänt nedlåtande syn på mig själv som jag har då och då. Just nu tänker jag tvärtom: varför ödsla tid på att upptäcka nytt när det finns så mycket gammalt? Jag såg Neil Young i Dalhalla häromdagen, sjukt gammal och bäst!

TVÅ
Jag tycker det är otroligt svårt att definiera vad det är jag gillar med en låt, det bara känns. Jag älskar att gå ner på knä, skrikandes till Wild Hearted Son med The Cult, eller ligga på rygg och smekas av What’s Goin’ On med Marvin Gaye. Jag behöver helt enkelt både primalskrik och en öm smekning och mycket mer! Vissa saker förstår jag tyvärr dock aldrig. Till Farsans stora förtret, som gjorde en musikalisk resa från absolut inget till Göteborgs operakör, lyckades jag dock aldrig förstå opera eller klassisk musik. Men han gav mig mod att skrika för full hals, för det var precis det jag tyckte han gjorde, när han ”sjöng” stup i kvarten under min barndom. Högt och obehagligt var det. Precis som han sedan tyckte om mina tidiga desperata musikaliska försök, hämnden är ljuv, ha ha.

TRE
Livet kan vara omtumlande, som när Joe och Mick i the Clash kom till Jamaica och blev rånade och allmänt mobbade. Mina upplevelser när jag upptäckte och gillade punk var inte fullt så brutala, men man fick räkna med våld. Det intressanta var att delar av vuxenvärlden verkade tycka det var helt ok att spöa några punkare. Det var en trång värld på många sätt. En väldigt kärleksfull mor och en frånvarande och tillåtande far gav mig den sköna känslan att det var helt rätt att gå sin egen väg, eller som en tidig Brända låt säger: ”Skit i vad de säger”. Det är lätt att säga, men svårare att göra när hela ens väsen vill bli gillad. Hur hanterar man det när man är sexton, och vill vara tuff? Man dricker.

FYRA
Världen är något annat jämfört med under min uppväxt, det går alldeles för fort sägs det. Ännu något att oroa sig för, det verkar vara tidens pryl: oro. Då fanns det en, senare två kanaler, jag såg allt från Åsa-Nisse till Två år i varje klass. Själv slapp jag två år i varje klass, men bytte skola vart tredje år. Jag trodde det var normalt att flytta och bryta upp, kanske därför det är svårt att göra samma saker någon längre tid utan att bli less.

FEM
Tanken att ställa sig utanför som en livsstil, till och med bland sina udda vänner, var ett bekvämt sätt att verka cool och inte bry sig. En tonårsdröm! I den vevan upptäckte jag Lou Reed. Hade tidigare hört hans hit ”Walk on the wild side”, men det var ju alldeles för snäll! Några år senare var Lou den ultimata coolheten för mig. Knark, vansinne, udda sex och allt möjligt som kunde reta omgivningen. Dessutom så snygg och begåvad så det svämmade över. Jag var 17 och frälst, det är jag fortfarande. Jag följde hans karriär och växte upp med honom.

SEX
Jag älskar de där gamla bilderna med ett gäng fulla och lyckliga Iggy, Lou och Bowie från tidigt sjuttio-tal. Rockmyten i sitt esse. Vi ska rocka, berusa oss, ha sjukt kul och älska formligen skriker bilderna ut. Ja, så vill man ju leva. Tills man provar ett tag och inser att det inte går. Den bistra verkligheten kommer ikapp och du ligger i fosterställning och undrar vad fan det var som hände igår. Dags för AA eller lyssna på A Forest.

SJU
Farsan och Morsan bjöd på resa till London 1976. Vi åkte båt med Tor Line, britsar klädda med galon långt under vattenlinjen. Farsan köpte alltid både Expressen och Aftonbladet. I Expressen fanns Mats Olssons Popsidan, det enda att läsa om bra musik i svensk press. På båten bläddrade jag snabbt fram till Popsidan och läste om ett nytt fenomen: Betongrock, punk fanns inte i Sverige än, och ett band som hette Ramones. Mats skrev att det var som att stå på tunnelbanan och vänta på tåget, oljudet när tåget kom in, energin när tåget åkte och den korta tystnaden mellan tågen. Gitarren lät som en motorsåg. Jag blev väldigt intresserad. Väl i London gick vi på en massa tråkiga restauranger och shower (bortskämda unge), men det fanns enorma skivaffärer. HMV på Oxford Street var i tre plan och på andra våningen vek jag av och möttes av Ramones första album i form av ett pappställ där gänget var i naturlig storlek. Plattorna var fästa på mitten. Jag tog en. Väl hemma hos mormor och morfar i Åmål där vi brukade spendera somrarna satte jag på Ramones. Jag var såld. Allt annat var skit. Det var det enda jag lyssnade på kommande halvåret och efter det bara punk under ett par år. Jag kan fortfarande alla texter. Inget blev sig likt.
Året därpå, 1977, åkte jag med en polare till London. Vilket äventyr för en femtonåring. Många har rynkat på ögonbrynen, att släppa iväg en femtonåring till London. Jag är glad och tacksam över förtroendet. Det bästa man kan ge en tonåring är tillit. Vi åkte propellerplan till Gatwick, Busstransfern tog ett par timmar genom en stad som aldrig tog slut. Risiga hus i dystra färger. Jag gillade England. Det var exotiskt och spännande. På vårt sunkiga hotell fick jag hjälpa ett par från Ulricehamn som var i fyrtioårsåldern. De kunde ingen engelska. Det sa: ”Ja, man trodde ju att de skulle kunna nån svenska här, som i Spanien. Och har du tänkt på att alla på hotellet är utlänningar?” Ha ha, det var ju vi som var utlänningar! Jag hjälpte dem att beställa öl på puben så blev de lite gladare. Vi köpte NME gick på the Roxy och såg Eater , ”that stinky dirty little place” som taxichaffisen irriterat sa. Inne på the Roxy följde jag min sedvanliga strategi när jag var på hårda ställen. Bli polare med den som verkar värst. I det här fallet var det sångaren i Skrewdriver, Ian Stuart. Vi hade en sjukt kul kväll och blev bjudna på deras spelning på the Brecknock dagen efter. Där fick vi inte komma in, men Skrewdriver fixad in oss till slut. Vilken sorg det var att se deras senare utveckling mot skin/nazi hållet. Tragiskt.
Jag köpte allt som såg punk ut inklusive the Police. 25 singlar och 4 LP. Älskar fortfarande det mesta av det. Här kommer en singel från resan med Kevin Rowland innan han slog igenom med Dexy´s,

ÅTTA
1978 var det så dags igen, då erbjöds bl a Richard Hell, Elvis Costello och John Cooper-Clark på samma spelning. Vaknade upp under extranumret med Costello, alla stod upp, jag satt yrvaken. Så bred smak hade jag då. Costello var ju inte punk, ha ha! Har bett om ursäkt för det och blivit förlåten.
Den mest minnesvärda musiktrippen var 1979. Jag och Leif Andrée skulle tågluffa runt Europa. Minns att mina föräldrar var glada över att Leif skulle hänga med. Ha ha, de skulle bara veta. Vi kom inte längre än till England. Varenda band värt att se spelade den sommaren. Jag skrev ett vykort till brorsan fullklottrat med: Joy Division, Undertones, Crass, Chelsea, Adam and the ants, Sham 69, Teardrop Explodes, Prag Vec, Essential logik, Stiff little fingers, Brian James, Gary Numan, Cabaret Voltaire etc etc. Vi bodde i en sovsäck i St. James park, snuten väckte oss varje morgon vid sex. Pengarna skulle räcka till musik och öl, sova var överskattat. Vi tvättade oss på toan på Victoria station där jag sprang på Mats Hammerman från Vacum, punkvärlden var liten.
Det var ganska brutalt i London på den tiden, vi flydde från aggressiva skinheads när vi såg Crass och Sham 69. Plötsligt dundrade det in något hundratal skins med knölpåkar under anarkisterna i Crass spelning. Leffe hade somnat på en stol i publikhavet. Panik. Vakna för fan. Vi tog oss ut bakvägen, över ett högt stängsel, Leffe blev hängande med foten och dinglade, men ramlade till slut ner. Puh! Många inne på stället råkade betydligt värre ut. Galet.
Många konserter var oförglömliga, Undertones och Chelsea två kvällar på Marquee. Men om det var något som fäste hos mig extra var det Joy Division. En trummis som var som en maskin, en basist som såg elakt hård ut med basen nere vid fotknölarna och som spelade overkligt tungt. En gitarrist som såg ut som Söndagsskolan, men lirade någon slags avigt melodiös hårdrock och en sångare med bruna gabardinbrallor (Skit i vad de säger) som var så maniskt och uttrycksfull så jag stod som hypnotiserad. Köpte Unknown pleasures direkt efter. Hade sedan tidigare deras första tolva, men det här var något helt annat. Som religion.

NIO
Jag bytte skola och flyttade ofta under min uppväxt. Den sista flytten var 1977 till Sundsvall som blev mitt ”hemma”. På väg upp till Sundsvall spelade Clash på Gröna Lund i Stockholm. Det gick tyvärr inte att övertala mina föräldrar att vi borde stanna. Som vanligt när man är ny i en stad tar det att tag att bekanta sig och få vänner och så. Punken var avgörande för mig här. Min inställning var att musik är livet och alla som gillar punk är mina vänner. Jag minns möten på Hedbergska skolan, när Per Kraft, senare Rasta Hunden, kom fram och sa ”vad står det på dina skor?”, ”Ramones och Eater svarade jag. Vi garvade och snackade om Eater som tyckte att medlemmarna i Clash och Pistols var gamla, i Eater var de runt femton år.
En av de jag hängde med, snackade och lyssnade på musik med var Mats Nilsson. På väg hem till honom en dag frågade han om jag ville sjunga i ett band. Det ville jag. Vi startade Massmedia. Det var verkligen enligt devisen ”alla kan”. Vi började repa hårt och hade snart en repertoar på 15 låtar. Vi sjöng om raggare som hade börjat gilla punk, hippies som borde klippa sig, hur dåligt Sveriges radio var och hur vi såg ner på de som gillade disco. Vi spelade in en skiva, tryckte upp den på billigaste stället i USA. Det låter fördjävligt. Numera går Massmedias första singel för runt 2000 kr. Världen är galen.
Hela Sundsvall sjöd av band: The Same, Rasta Hunden, Pizzoar, Vacum, Diestinct, Fordringsfulla gäster, Picnic boys, Ztülb för att nämna några få. Vi gick till Musikforum. Det satt ett gäng, tyckte vi, trötta jazzrockare och proggare i en ring. Vi satte oss ner och sa att vi ville spela. De var lite tveksamma, men i sann demokratisk anda ville de ge oss en chans. Det fick vi och fyllde stället. Istället för tjugo personer på Hip Albert Band kom det över hundra och kollade på Massmedia och Pizzoar.

TIO
Punken öppnade upp för all möjlig musik. Jag upptäckte soul när de spelade Marvin Gaye på Rough Trade i London. Slagverk via A Certain Ratio. Och så vidare. Plötsligt lyssnade jag på allt mellan himmel och jord. Upptäckte sextio-talet, reggae, Scott Walker, Tom Waits etc etc. Det var fantastiskt.
Jag hade känt en tid att vänner och musik var det som var viktigast i livet så jag ville ha ett band med mina vänner. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade vi bildat Brända Barn.
Punken hade börjat bli tråkig, jag hade svårt för att dyrka alltför trasiga människor som Sid Vicious. Jag ville något mer, men hur fan gör man det när man knappt kan spela? Jag hade etta i musik i gymnasiet. Man repar. Vi repade tre gånger i veckan några timmar varje gång. Det var mitt umgänge, det var mitt liv. Vi var otroligt hängivna. Det var så kul.
Plötsligt hade vi spelningar. I lador på landet där publiken kom på snöskoter. På musikföreningar som var ”absolut drogfria”. På Sundsvalls museum. Som förband till Sham 69 i Sundsvall. Jag betalde 100 kronor till mixaren, som mixade sönder oss totalt. När Jimmy Pursey senare kom hem till vår gitarrist Mikael Svensk lägenhet kring tre på natten, där vi satt och festade och ville röka på sa vi, ”tyvärr Jimmy allt är slut”. Hämnden är ljuv! I Slottskogen Göteborg, numera Way Out West och på Gärdet i Stockholm där Susanne Ljung skrev efteråt i Expressen att vi var ”Sveriges bästa band utan skivkontrakt”. Dagen efter låg vi på Mistlur. Vi for runt i en Volvo Duett med släpvagn och takräcke och levde livet. Livet var en fest.

ELVA
Nu följde en intensiv tid med massa intervjuer, spelningar, studiotid och annat som jag faktiskt aldrig hade drömt om. Jag är en dålig drömmare. Vi for på en en riktig turné, tidigare hade vi spelat på helger. Men nu drog vi ut och gjorde tio spelningar på tio dagar. Med Diestinct, våra goda vänner. Vi turades om att öppna varannan gång i sann punkanda. Plötsligt var vi populära. Det var overkligt. Det var fortfarande under rätt enkla förhållanden, vi sov på golv och åt någon gång per dag. Men vad gjorde det, vi var ett band!
Vi kom till Mistlurs studio och blev omhändertagna av Stefan Glaumann, legenden som hade producerat Ebba Grön. Det var fett. Vi utsågs till månadens bästa singel i Schlager, man fick nypa sig i kinden. Jag jobbade hårt och njöt. Vi kom plötsligt in på ställen i Sundsvall som vi varit portade på förut. Ha ha, vilka typer. Vi kände oss missnöjda med vår repertoar och skrotade alla gamla låtar. En skolad musiker Mårten Mårtensson blev med i bandet på klaviatur. Han kunde arrangera och göra skillnad. Vi blev bättre. Något år senare hade han hoppat av, han var en mycket rastlös själ. Men han hade lärt oss mycket som vi tog med oss.
Nu skulle vi spela in en platta. Vi levde i studion på dagarna och på Röda Rummet på nätterna. Det var en sann rock n roll dröm. Vi var kring tjugo år. Plattan kom ut och vi fick lovord nästan överallt. Plötsligt låg vi på topplistan och var bokade för över femtio spelningar. Jag började tvivla. Med facit i hand hade det varit bra för ett gäng tjugoåringar att få lite terapi. Men vi kunde bäst själva, eller snarare jag. Drömmen blev en mardröm och jag blev overkligt osäker och deprimerad. Jag kände att jag svek de andra i bandet enormt, men jag ville inte längre. Total svacka. Ridå ned.

TOLV
Cirkeln sluts, tillbaka på ruta ett. 2013 bestämde vi oss för att fira att det var trettio år sedan ”Allt står i lågor” släpptes. Vi gjorde en samlingsplatta med all gammal skåpmat, engelska versioner, två konserter och lite nytt. Fina artister som Magnus Carlson, Rockis, Nimmersjö och Alkberg gjorde underbara covers på några gamla låtar.
Det kom overkligt mycket folk på spelningarna. Det kändes som cirkeln var sluten, efter alla dessa år, med karriärer och barn, var vi tillbaka på scenen. Det var jävligt kul. Jag fick kontakt med Martin Rössel som har en studio där vi spelade in vårt nya album med god hjälp av fina vänner och låtskrivare. Nu är det släppt och jag är väldigt nöjd. Vi har gjort ett antal spelningar, häromdagen på Liseberg, Det var stort. Framtiden får visa vad som sker, men vi lär göra lite oväsen några år till.
Det har varit intressant att rota i sin egen resa, tack Magnus för förtroendet. Jag drar mig tillbaka och kopplar av. Sorry, alla artister jag glömt, alla historier som förblir hemliga. Tack till alla som har varit med idag. Jag avslutar med en låt från min största hjälte någonsin älskade Paul Weller. Puss och Kram. Brodde

1
Hejsan!
Ja, idag är det är jag som ska försöka komma på bra minnen med låtar eller bara skriva om de låtar jag tycker om. Vilket är en perfekt utmaning för mig. Det som är svårt är att komma på låtar som man ska prata om, för det finns så många bra låtar och band. Men jag ska nog klara det ändå. Jag jobbar även fram till 14.30 så kan bli lite tomt från mig under tiden fram tills dess.
Den absolut första låten jag vill dela med mig av, betyder väldigt mycket för mig. Låten heter Dead Air med Cadaver Club. Bandet är ett litet lokalband från Irland som jag av en slump hittade när jag letade efter något nytt att lyssna på. Jag har även blivit god vän med bandlemmarna. Vill även vara noga med att det är ett av mina favoritband.
Sångaren i CB heter Kevin och är även konstnär. När jag fyllde 17 så skickade han hem en tavla han hade gjort och då hade han avmålat mig, det var det finaste jag fått av någon i födelsedags present. (Han hade målat mig som en av dom, tittar ni på videon förstår ni vad jag menar) Och sen tillägnade de även den här låten till mig när de spelade live på min födelsedag, tyvärr kunde jag inte vara där.. för de bor i Irland och jag här.. i Sverige.
Men jag planerar att åka till Irland och hälsa på, väldigt snart.

Nu är jag hemkommen från jobbet och tänkte posta lite mera låtar.
Ett av mina absoluta favoritband är Judas Priest och har varit det sen jag var ungefär 14-15 år. Jag har sett bandet live ungefär 3ggr och det har varit lika bra alla gånger. Jag såg de live på Sweden Rock 2015 och fotade även där (för eget bruk) jag la upp bilden på twitter och taggade bandmedlemmarna. Såg några dagar efter att jag hade två nya följare och en massa händelser. Då visade det sig att Scott Travis hade börjat följa mig men även lagt ut bilden, på sin twitter. Vilket jag tyckte var häftigt (han följer mig än)
Men det som hände på internet efter att jag såg dom i December 2015 är nog lite häftigare än så. Jag la upp en halvdan bild på instagram och skrev en liten text om hur mycket Judas Priest betydde för mig och att jag hoppades på att få träffa bandet något dag. Sen såg jag att jag hade en kommentar.. och funderade vem som hade kunnat kommentera på min bild? Jo då var det Rob Halford själv.. som hade kommenterat min bild, med dessa smileysar ”” men bara en sådan grej. gjorde min dag och jag är fortfarande så glad att han, ”the metal god” såg mitt inlägg och tog sin tid att svara mig?!
När jag såg Judas Priest i December 2015 och de framförde ”Painkiller” i slutet så sätter sig Rob Halford ner för att kunna få luft till de höga tonerna. Och det här ger mig rysningar. Herregud vad bra det är. Titta på klippet så förstår ni vad jag menar.
SÅ mäktigt. hittade inget klipp när de körde låten i Stockholm men det var samma visa när de spelade på Wacken, så det fick klipp därifrån.
Titta från 5:11 om ni inte vill titta på hela såklart!!

Behöver nog inte skriva mycket om den här låten men det är nog en av de finaste låtarna jag hört. Bob Catley är en fantastisk sångare och Magnum är ett fantastiskt band. Det är ett band jag verkligen rekommenderar att se live.
Senaste gången jag såg Magnum var i Örebro 22/4 och det var nog den gången jag kommer minnas mest. För där träffade jag på Lars, vilket var väldigt trevligt! (alltid trevligt att träffa fotokollegor, om man nu får säga så haha) Men även att Alan Barrow (bassisten) kände igen mig från scenen och vinkade)
Så luta er tillbaka och lyssna på den här fantastiska låten. Den gör mig lugn!
(kommer lite fler inlägg nu på raken, ska bara fundera ut vilka låtar jag ska välja ut)
Hoppas ni tyckt att låtarna varit okej att det jag skrivit har varit intressant att läsa.

Jag har varit ett fan av Sweet i några månader nu och jag måste få tala om hur jävla bra Sweet är. Speciellt med Brian Connolly på sång. Såg Sweet i februari iår, tillsammans med Slade (kommer ett inlägg med en av deras låtar snart)
Med det här inlägget vill jag säga att jag tycker att det är så fruktansvärt att vara född 1997. För jag har missat mycket. Jag tycker det är otroligt tråkigt att jag ALDRIG fick uppleva 50,60,70,80 talet. Så mycket som hände, så många band och artister som kom till.
Det som stör mig allra mest är när människor försöker få mig att ändra åsikt och säger ”Men hallå?! det kommer flera nya band som du kan tycka om” Och ja, såklart det gör det, titta på H.E.A.T, Halestorm och Eclipse t.ex.. men vi kommer aldrig få något mera Judas Priest eller Queen. Inget kan slå Rob Halford eller Freddie Mercury och jag fick inte ens chansen att leva när Freddie Mercury vandrade på denna jord
Så skulle det vara en sak jag skulle använda en tidsmaskin till så skulle det vara att ta mig tillbaka till 70 & 80-talet och sett massa band. T.ex Sweet

Michael Monroe är också en av mina favoriter. Han och hans band är det band jag lyckats att se hela 6ggr vilket innebär att det är det band jag sett live mest i mitt liv.
Har även träffat honom och hans övriga medlemmar. Väldigt trevliga människor men jag måste få säga att Mr. Monroe är mer av den diviga stilen. Härlig människa.
Men energin som Monroe har på scenen finns det nog ingen annan som har. Man vet aldrig var man har honom. Helt plötsligt klättrar han på järnpinnarna som ska hålla upp scenen. När jag såg Monroe på skogsröjet höll det på att gå illa, han höll på att ramla ner, men det hände som tur inte.
Lyssna och njut av den här låten!
Jag har några fler låtar på lager så det kommer bli lite spammat av mig nu

Det här är Matty James och han spelar trummor i Cadaver Club som jag pratade om tidigare. Men han är även soloartist.
Jag har även följt hans musik väldigt länge och måste påstå att den här låten är nog det bästa han har gjort. Jag tycker han är en duktig musiker och jag är ett fan av honom. Jag hoppas på att få träffa honom också när jag åker till Dublin. Jag vill träffa honom och Kevin och de andra i bandet.
Ni ser även Kevin i den här videon, det är han som kör i bilen som plockar upp Matty.
Jag blir riktigt glad av den här låten och den ger mig ny energi. Jag blir väldigt exalterad och taggad av låten. Den sätter sig även på hjärnan och man kan inte sluta nynna på låten.
Jag hoppas även här att ni finner det intressant att lyssna på de låtarna jag delar med mig av, om ni inte hört dom förut såklart.

Den här låten kanske inte alls den första låten man tänker på när någon frågar ”Vilken är din favoritlåt med Slade?” Men det här är min favorit.
Jag älskar hur de blandar röster i den här låten. Noddy och Jim. Två perfekta röster vilket innefattar en perfekt låt.
Jag har växt upp med Slade eftersom att det är min pappas favoritband. Även här hade jag önskat att få se orginalbandet. Såg Slade i Februari men då fattades ju Noddy och Jim..
Därför är jag så glad att det finns skivor och dvd:er (och youtube) där man kan lyssna och titta på deras musik och framförande.
Det kanske inte märks att jag är 19år när man tittar på min musiksmak, men jag kan bara tacka min pappa för det är tack vare honom som jag upptäckt den här musiken.

När jag gick i 7:an eller 8:an så skulle vi ha kemi och jag delade inte musiksmak med de i min klass men tydligen gjorde jag det med in kemilärare då.
Det var så att min lärare först såg min ”High Voltage Festival” t-shirt som jag hade på mig. (HVF var en festival i London som jag var på 2011 där jag b.la såg Judas Priest, Michael Monroe Jethro Tull, SKIN, Thunder första gången osv)
Och frågade om det jag hade haft det bra och om banden hade varit bra och jag svarade att det hade varit bra och så var det inget mer med det.
Men någon lektion efter så frågade min kemilärare ”Vad ska vi lyssna på för musik idag??”
varpå en klasskamrat föreslår något (kommer inte ihåg vad det var..) men min kemilärare säger då ”Nej.. det ska vi inte” och direkt efter säger läraren igen ”Tova, vad tycker du vi ska lyssna på? Du är iallafall den med bra musiksmak här”
Och med tanke på att läget i klassen inte var så bra då så kändes det så himla coolt och stort att min lärare uppskattade min musiksmak, för det gjorde ingen annars.
Anledningen till varför jag valde den här låten var för att det var Alice Cooper som vi valde att lyssna på och Alice Cooper är en av favoriterna med.

Jag ska försöka avsluta min dag här på bästa sätt. Men det kommer inte att vara lätt för det här var ju hur roligt som helst. Jag älskar att berätta om saker som folk verkar vara intresserade av. (Jag pratar gärna mer om musik om någon vill så är någon intresserad får ni gärna skriva)
Jag har två kvinnliga förebilder och det är inga mindre än DORO och Joan Jett. De två inspirerar mig väldigt mycket.
Men att prata musik är något som engagerar mig, jag älskar att visa det jag tycker om och även att visa upp band som inte så många har hört talas om. Sen är det också väldigt härligt att gå på festivaler och konserter. Det är där jag hör hemma på en festival bland vänner och musiken. Där alla gillar samma musik och man slipper känna sig utanför. Då kan man känna sig som en i gänget.
Nu till hösten kommer jag flytta ner till Gamleby och börja plugga. Jag hoppas jag kan börja om på nytt och visa min allra bästa sida från början och att jag hittar många nya vänner. Min framtid byggs förfullt och jag har en nervös men exalterad känsla inom mig just nu.
Jag hoppas att jag kan fullfölja mina drömmar och att saker och ting blir som jag tänkt men det vet man aldrig. Saker kan ändras i morgon. Men en sak som aldrig kommer att ändras är att jag aldrig kommer sluta älska rock n roll. I love rock n roll och det är även det som har gjort att jag hittat de få men värdefullaste vännerna jag har. Allt tack vare musiken.
Så härmed tackar jag så jättemycket för mig och att jag fick skriva om några låtar som ligger mig nära om hjärtat. Hoppas jag får göra något liknande igen. Detta inspirerade mig.
Nu ska jag sova för ska upp igen i morgon 06.30 och jobba.
Trevlig kväll alla och jag hoppas att vi ses någon gång!!