1.
Staffan heter jag och är eran sommarpratare idag.
Det mest märkliga med mig är kanske att jag förlöstes av min mor. De flesta andra föddes av sin mor.
En marsdag 1970 kom jag till världen som ett oönskat barn. Alla omständigheter känner jag inte till men det var redan bestämt att jag skulle adopteras bort innan jag föddes.Oönskad var jag men livet ville annorlunda för på BB stod en barnmorska, ironiskt måste man nog säga, som inte kunde få egna biologiska barn. Hon förlöste mig och två månader senare kom jag hem till henne och hennes man. Hem till mamma och pappa. Där var jag inte oönskad. Tvärtom.
Vet inte om solen faktiskt sken den dagen men mitt liv kunde inte startat bättre.
”Sun, sun, sun, here it comes!”

2.
Mamma och pappa var väldigt noga med att berätta för mig att jag var adopterad. Det berättades som en saga och den berättelsen var min stora favorit. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag bad att de skulle berätta den, som godnattsaga.Jag kommer inte att älta det här med min adoption speciellt länge till men eftersom det hela tiden i böcker och filmer beskrivs som ett trauma och en ständig jakt på sitt förflutna så känner jag att det är bra att en annan upplevelse kommer fram i bland. Inte minst för de som faktiskt står i valet att själva adoptera.
Jag har alltid sagt att:– ”Jag vet att jag är adopterad men jag känner mig inte som det.”

3.
Jag föddes i dalarna men är uppväxt i Uppsala. Dalarna är viktigt för mig trots att mina föräldrar inte har någon koppling dit mer än att de bodde där några år i slutet av sextiotalet och i början på sjuttiotalet.
Men jag känner mig som en dalmas och Leksand är mitt hockeylag. Sedan att dalarna är otroligt vackert och deras folkmusik är vackrast, gör det ju inte svårare att älska denna kronjuvelerna av landskap.
Jan Johansson, tillsammans med Ridel är magi. Denna skiva hade vi hemma och även som barn la jag på den på skivspelaren och njöt.
Finns det något mer svenskt?

4.
Mina barndomsomrar tillbringade jag mycket i segelbåt men också hos farmor och farfar på deras sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Min farmor var mycket intresserad av tennis och wimbledon med Björn Borg var en självklar rutin. En annan rutin var musikkrysset. Faromr och farfar var duktiga på att få mig och min syster engagerade i det. Jag minns en gång när de hade löst hela krysset utom en rad. Vi snabbgenomgången så kunde jag och syrran ganska snabbt lösa den sista raden. Vi kunde inte fatta hur man inte visste vem Rod Stewart var. Låten sailing skulle in på lodrätt 5 eller något 🙂 Saft och bullar i hammocken var belöningen.
Farmor var en duktig pianist. Kommer ihåg när hon satte sig vid pianot och spelade, det uppstod ett speciellt ljud eftersom hon hade långa naglar som skapade ett krafsande ljud mot tangenterna.

5.
Mitt första album jag köpte var ett misstag. Ett misstag som visade sig vara en lyckträff.
När jag gick i trean hade vi tränat in Pink Floyds låt Another brick in the wall till avslutningen. Jag gillade den låten skarpt och det kändes lite busigt att sjunga den inför rektor och föräldrar. Ja, ni vet ju texten -”We don’t need no education…” osv.
Jag bestämde mig för att köpa den skivan. Hade ingen aning om vad albumet hette och när jag och mamma var på stan(Uppsala) så gick vi in i en skivaffär och jag frågade personalen om de hade någon Pink Floyd-skiva. Ja, den här har vi sa de och mycket riktigt ett stycke Pink Floyd-skiva sträcktes fram och jag köpte den.
När jag kom hem så skulle jag självklart lyssna på den och framförallt den där låten. Men den fanns inte med. Inte första lyssningen och inte andra lyssningen heller. Djupt besviken la jag undan skivan och lyssnade inte på den på säkert ett år. Men något gjorde att jag började lyssna på den igen och då sjönk den, standtals i alla fall, lite obskyra musiken in. En livslång kärleksralation påbörjades.
Skivan jag köpt var en av historiens bästa album, The Dark Side Of The Moon.

6.
Min pappa har varit en stor förebild för mig. En framgångsrik läkare med stor social kompetens. Han fungerar lika bra med den akademiska eliten i Uppsala som med gubbarna i roslagen som vi träffade varje sommar på varvet i Öregrund. Vi hade, och har fortfarande, segelbåten där. Han är dessutom väldigt händig, effektiv och har hög självdiciplin. Om jag hade en tiondel av hans dygder skulle jag vara glad.
Vi har haft mycket gemensamt som seglingen, slalom och RC-flyg. Han skaffade tidigt hemdator. 1981 köpte han en Apple II+. Det är alltså flera år innan Macintosh och det grafiska gränsnittet. Ville man få datorn att göra något var man tvungen att skriva in komandon. Ni som var med på den tiden ska tänka DOS eller VIC 20. Jag blev mycket intresserad, först spel men sedan även att programmera med BASIC. Det var en härlig känsla att kunna ta komando över datorn och skapa något.
Ännu en livslång kärlek tog sig sin början. Till datorn främst men även till företaget Apple.
1981 kom även detta album, tre år senare upptäckte jag de och var fast.

Piano har alltid varit ett favoritinstrument. Kanske beror det på farmor. 1981 dog farmor, knall fall. Samma år kom denna singel ut. Ultravox med Midg Ure i spetsen är topp fem på band/artister som betytt mest för mig. Pianot använder de flitigt.

7.
Jag har alltid varit lite motvals. Jag tror att jag ibland irreterat människor för att jag inte alltid ställer mig i ledet och tycker som alla andra. Jag kan bara inte göra så. Jag måste bara säga vad jag tycker eller känner. Speciellt när det gäller politik och när det kommer till värdegrunder.
I skolan t.ex. gick jag i en klass med killar som gillade bland annat Rainbow, Marillion, Whitesnake, Dio och Deep Purple. Det gjorde inte jag. Jag gillade Ultravox, Depeche Mode, Kraftwerk, Jarre och något så ocoolt som Howard Jones. Det kunde man inte göra tyckte de. Det var ju bara blipp blopp-musik. Egentligen var de ganska trevliga och några av de umgicks jag med senare i gymnasiet. Men i grupp var det i bland inte så roligt. Jag var inte mobbad men inte heller helt inkluderad i gruppen. När man träffade de en och en var det en helt annan sak.
Som tur var fanns det inte bara min klass på skolan utan jag hade själsfränder i andra klasser. I en av klasserna gick en kille som var syntare till max. Frisyren, sminket, kläderna och givetvis musiken. Han och jag bytte skivor och pratade mycket om musik. Vid ett tillfälle bytte jag tre Depeche album mot en bildskiva som var importerad från japan. På den fanns en speciell version av en låt av Howard Jones som bara getts ut där. Jag var mycket nöjd. Även den andre(syntaren) var nöjd.
Efter några år byttes Howard Jones ut mot andra artister men jag tror att jag bland många i min skola fortfarande koms ihåg av min passion inför Howard Jones.
För inte så länge sedan så lysnade jag på Howrds första skiva på Spotify. Det är faktiskt ganska bra.
Igen…

8.
Jag hade kompisar när jag växte upp men kanske ingen som jag skulle kalla bästa kompis. En dag slogs två patruller i min scoutkår ihop eftersom några hade slutat och det var för få i båda patrullerna. Lagom antal om man skulle slå ihop de.
Då hamnade bland annat jag och Pelle i samma patrull och vi fann varandra direkt. En härlig känsla att prata samma språk, skratta åt samma saker och bli uppskattad för den man var utan reservation.
Länge var vi ett radarpar, vi blev “Staffan&Pelle” inte Staffan och Pelle.
Nu bor han i Malmö och vi har familjer båda två. Det blir inte så ofta som vi ses idag men vi växte upp tillsammans, festade tillsammans, hade seglarskola tillsammans(roligaste jobb jag haft förövrigt) och blev vuxna tillsammans och är därför för evigt förenade i något som alla skulle få uppleva.
Mycket skulle vara annorlunda om jag och Pelle inte blivit bästa vänner. Jag hade inte träffat min fru till exempel.
TTA:s låt här nere beskriver ganska exakt hur vår vänskap var. Inget kunde komma emellan. Lyssna på texten.

9.
När jag gjorde lumpen uppe i Kiruna som jägargruppchef kom jag att möta nästa stora musikupplevelse. Kanske egentligen underligt med tanke på omgivningen men jag fick låna en CD av en av mina gruppmedlemmar. Pet Shop Boys senaste skiva gav han mig och sa: –
“Lyssna på det här, det är ett mästerverk”
Ja, sa jag men tänkte att Pet Shop Boys är ju bara skit. Men så fel man kan ha. Skivan Behaviour är sannerligen ett mästerverk. Tidigare hade jag bara hört deras hitar. De hade inte gjort något stort intryck. Nu hörde jag Neils texter och musikens harmonier. Jag ändrade helt inställning och är ett mycket inbitet fan.
Tyvärr är det många som har samma inställning till PSB som jag hade innan hösten 1990.
För er egen skull, ge de en chans. Lyssna på Neils intelligenta texter och de ofta fantastiska melodierna.
Här har vi en favorit från det albumet.

10.
Tiden går fort och har väl inte riktigt hunnit skriva allt jag tänkt.
Som avslutning vill jag påminna alla att inte ta allt för givet. Var nöjd och glad för vad livet gett och kommer ge. Livet är en enda vinstlott. Tänk att just du kom till världen. Snart är det över för oss alla.
Stäng inte in dig i något, utmana dig, testa nytt, -”Throw off your mental chains” som min gamla hjälte Howard Jones sjöng.
Nu säger jag god natt!

1.
HEJ alla Låt of the Day-medlemmar! Alltså, ni vet ju hur det är. Samma sak varje festivalsommar. Mansdominerat på alla scener och festivalerna ”bokar efter kvalitet”. I alla intervjuer om detta säger alltid en massa artister att de inte hade några kvinnliga artistförebilder när de började göra musik. Jag kan tyvärr inte skapa musik själv, bara lyssna på andras, men jag har ändå tur för jag har alltid haft ett helt gäng kvinnliga förebilder inom musik. Och ni, kära gruppmedlemmar, har också tur – för idag är jag sommarpratare här och ska dela med mig av dessa förebilder till er! I kronologisk ordning, några av mina absoluta favoritartister från 1992 till 2016! Nu kör vi.
Låt numero uno: Den första skiva jag köpte för egna pengar, nämligen Emilias ”Big big world”-singel 1998. Såhär i efterhand är den kanske inte lika världsomvälvande och hjärtskärande vacker som när jag var fem och hörde den första gången och blev helt orimligt sänkt av den svartvita videon, men den här stråk-fyllda låten kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat. Tips: Missa inte Emilias jazzplatta ”I Belong To You”. Hela hennes superpotential kommer fram där.

2.
Jag tror att Spice Girls la grunden för en hel generations feministiska tänk. Jag tror att deras girl power och systerskap präntat in så tydligt i oss att man måste hålla ihop och att man är bäst, att de lite tvivelaktiga utseendebaserade identiteterna de fått tilldelade sig inte spelade så stor roll. Det här är den starkaste låten om systerskap jag vet, och ärligt talat, ”If you want my future, forget my past” är väl applicerbart på alla människor som kommer i ens väg? Tips: Missa för allt i världen inte dokumentären ”Spice Girls – Giving You Everything” på Youtube.

3.
Året var 2000 och självklart var musiken därefter. Hanna Hedlund gjorde en så märklig låt i Melodifestivalen och jag älskade den djupt. Helvit rymddräkt med texten NÄSA på ryggen! Vit telefon med sladd! En totalt oklar kupp om Tommy Körberg i direktsändningen! Jag fattade ingenting men jag fattade att det här skulle vara min absoluta favoritlåt hela lågstadiet igenom. Nu är Hanna Hedlund en mycket proffsig och mångsidig entertainer som jag beundrar på många sätt, men här var hon i sitt absoluta esse: En rödhårig lite crazy Wallmans-artist som i den största musiktävlingen i Sverige sjöng en av de konstigaste eurodisco-låtar som någonsin skrivits

4.
Oh my. Britney Spears var något av det största som hänt mig när hon slog igenom. Britney-skivor, Britney-affischer, Britney-klistermärken, Britney-tröjor och Britney-tidningar (jo, hon hade en egen tidning som släpptes i typ ett nummer!) intog mitt rum och hela livet kretsade kring denna drottning. Den här låten släpptes precis i början till slutet av hennes glory days som helyllestjärna, efter Justin Timberlake men innan fotograf-raget. Det här är en fantastiskt skriven låt, men jag kan inte låta bli att undra att ingen fattade vartåt det barkade med Britney. Mer övertydligt än ”I need to make mistakes, just to learn who I am, and I don’t wanna be so damn protected” kan det ju knappast bli.

5.
När Alanis Morisette släppte ”Hands Clean” år 2002 såg jag videon på ZTV och tyckte att den var så häftig. När hon två år senare släppte ”Everything” tyckte jag att den videon, där hon klippte av sig håret, var ännu häftigare. Men texten till ”Hands Clean”, som faktiskt är en sorglig historia om ett maktspel mellan en minderårig tjej och en äldre man, är så träffande och obehaglig (”if it weren’t for my attention you wouldn’t have been successful”, huuu), och om det är någon jag vill lyfta fram som förebild inom musik är det Alanis, som gjorde att jag vågade önska mig en gitarr när jag fyllde tolv.

6.
Jag fattar inte varför det här bandet aldrig kom ifrån sommarplågestämpeln. Sommaren 2004 dominerades av Raymond & Maria, och låten var inget annat än en fantastisk, krypa-innanför-huden, ångestfylld popdänga i ultraljusa stämmor. Tolv år senare är den fortfarande lika skoningslös och fenomenal, och med rader som ”Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var det låg” går den inte ur tiden. Tips: Lyssna även på Raymond & Marias andra platta som är ännu bättre än den första, med fabulösa spår som ”Storstadskvinnor faller ner och dör”, ”Någonting på NK” och ”Jag läste om någon som stal en bil”. De förtjänar bättre än att bara vara med på nostalgi-spellistor.

7.
Var ska man börja med den här låten ens? Discobeatet? Frigörelse-texten? ”Chandelier”-känsla-videon? Allt är ren briljans. När den här släpptes våren 2012 var jag ny redaktör på en musiksajt med fem män som alla var mycket äldre än jag. Jag var extremt osäker och vågade inte ha en åsikt om någonting. När vi lyssnade på ”Terribly Dark” första gången hände någonting i mig, men eftersom de andra tyckte att den var ganska medioker vågade jag inte säga någonting utan gick istället hem och lyssnade på låten tre gånger i rad och tyckte att det här var det bästa som släppts av en svensk artist på längre. Frida Hyvönen är min stora drottning i livet och om jag någonsin lär mig spela piano är det helt och hållet hennes förtjänst, för att bli lika bra som hon är mitt största life goal.

8.
Wow alltså! Linda Pira är ett av de största och mest mångfacetterade proffsen inom svensk musik just nu. Hon kan förvandla en gratis folkfest en lördagseftermiddag i Vällingby Centrum till en cool intim nattklubb, hon kan göra reklam för pensionsförsäkringar och fortfarande vara häftig och hon kan skriva sådana här stycken som ingen annan kan nå upp till. ”Knäpper mina fingrar” är en så sval och snygg låt att alla andra i hiphopsverige fortfarande, två och ett halvt år efter att den släppts, måste vara gröna av avundsjuka. Låten ger en känsla av mörka klubbar, megapublik och långa nätter, tre saker jag egentligen hatar men som i den här inramningen blir paradiset på jorden. Linda Pira är drottningen av svensk hiphop, ingen annan behöver ens försöka.

9.
Ja jag VET, det är jättetråkigt att avsluta med Beyoncé på en sådan här lista, det är typ lika spännande att ha henne som förebild som att säga att man tycker att Bob Dylan är en jäkel på att skriva låtar. Men jag fastnade aldrig riktigt för Beyoncé när alla andra gjorde det. Jag tyckte att hitsen var helt okej men jag blev avskräckt av att allt jag läste om henne bara handlade om KURVOR (finns det något tråkigare att diskutera? Ja, det skulle vara låtstölder kanske) och jag tog inte till mig hennes musik. Men så började min zumbainstruktör spela ”Countdown” under passen och jag började lyssna mer på Beyoncé och insåg vilken ROLIG artist hon är. Lyssna – alltså verkligen lyssna – på hennes texter, lyssna på hur musiken är uppbyggd och se liveklipp med henne (helst från Roseland 2011) och ni kommer att förstå att hon känns som den superstar som har mest humor av alla. Och med det avslutar jag mitt sommarprat på The Låt of The Day! TACK ALLA för att ni var med! Keep on survivin’.

1.
Hej, det är jag igen!!! Jag var här förra året också!! Jag som älskar kaffe, GW och the Cure!!! Det var så roligt att ni gillade det jag skrev och musiken jag la ut så jag ville göra det en gång till!
(Fast det är ju svårt att veta om en gillamarkering menar texten eller låten! För det är ju inte säkert att man gillar båda! Det vet jag ju själv. Ibland är texten fantastiskt bra, rolig eller nåt annat och låten helt kass. Och ibland tvärtom. Kan man lösa det på nåt sätt?)
Först tänkte jag att jag skulle börja varje inlägg med ”En gång när jag var full…” och sen dra till med en riktigt jävla rövarhistoria! Men då kom jag på att jag snart är 42 år, är gift, mamma till två pojkar och jobbar inom den offentliga sektorn så jag kanske, kanske ska hålla mej lite på mattan. Vi får se!
Vi börjar ned att kicka igång den här dagen med Docenterna!! Spelas det inte alldeles för lite Docenterna nu för tiden??
Välkomna!!!

2.
När jag kollar runt bland övriga sommarpratare i år ser jag att det är en del musiker som är med. (Ascoolt!!)
Och jodå, även jag har en musikkarriär (isch) i ryggsäcken.
Mellan -83 och -91 var jag en stadig medlem i Heby kommuns kommunala musikskola! Jag spelade altflöjt i en kvartett och tvärflöjt som soloartist. Mången är de skolavslutningar, julavslutningar, musikskolans våravslutningar och andra lokala event jag uppträtt på.
Då min mamma sjöng i Vittinge kyrkokör var jag även ibland med där och spelade. (Gaget var väl inget att skriva hem om, sockerkaka och alldeles för starkt tillblandad apelsinsaft. En klapp på kinden av kantorn…)
Jag skämdes lite över att jag var med där och hoppades att ingen i skolan skulle få reda på det. Fast en gång när jag var 13 år stod det i Sala Allehanda om en konsert i kyrkan jag varit med på och det var en bild på mej!!! Under bilden stod det att jag var 15 år!!!!!!! Vilken lycka!!!!!
I samma veva hade jag startat en övertalningskampanj mot mina föräldrar för att jag skulle få åka på disco i Sala parken.
Jag försökte övertala mamma om att jag visst skulle komma in i Parken trots att jag inte hade åldern inne. Vakterna kanske hade sett artikeln och skulle känna igen mej och släppa in mej utan att kolla leg!
Det trodde inte mamma och det spelade heller ingen roll för jag skulle iaf inte få åka… Party pooper!!!!

3.
1990 släppte Depeche Mode albumet Violator. (Jag tycker fortfarande att det är ett av världens bästa album, tillsammans med Phil Lynotts the Phil Lynnot album och Jakob Hellmans …och stora havet.)
Efter att ha hört singlarna Enjoy the silence och Policy of truth på Trackslistan var jag helt såld. Jag måste införskaffa hela albumet pronto!!!!
Då jag för tillfället hade lite dåligt med likvida medel uppstod ett problem. Jag hade nu uppnått laglig ålder för att ta mej in i både Sala Parken och Skogsvallen. Inträde och bussbiljett dit var rätt kostsamt då jag endast förfogade över halva studiebidraget på några hundralappar. Inköp av tuggummi (ifall man skulle få hångla) och senaste Dateparfymen stod också på inköpslistan.
Nåja, inköp av album fick stå tillbaka för min image som tuggummituggande discotjej!
I början av sommaren åkte vi på skolresa till Köpenhamn. Väl framme efter en lång bussresa upplyste vår klassföreståndare oss att vi samlat ihop så mycket pengar att alla skulle få 300kr extra i fickpengar!!! Gissa vad jag spenderade mina pengar på!!
När Violator var inhandlat uppstod ännu ett problem. Hur skulle jag få hem LP:n utan att kanterna på skivomslaget skulle bli vikta?? Kunde inte gärna lägga den i min ryggsäck, än mindre låta den ligga framme på rummet som jag delade med tio andra.
Jag beskrev problemet för vår fantastiska busschaufför som absolut förstod mitt dilemma. Han och frugan var också musikälskare och vikta hörn på sina Sten & Stanleyskivor var det sista de ville ha. Han lovade att ta hand om min skiva under hela resan och när vi kom hem igen efter några dagar gav han tillbaka skivan till mej utan en minsta skråma på omslaget.
Från en musikälskare till en annan, sa han. Jag är honom fortfarande tacksam!

4.
Dax för en liten rövarhistoria…
På den tiden det begav sej bodde min brorsa i ett litet, litet hus med en stor, stor trädgård med en massa äppelträd i Uppsala.
En kväll i augusti hade vi lite partaj i trädgården. Vi var ett litet sällskap på fyra stycken. Mat åts, vin dracks och musik spelades då åtminstone tre av oss var riktiga musiknördar. Livets stora frågor lyftes och några bra svar kom vi säkert på. Inget jag mindes i efterhand dock…
Under kvällens gång råkade jag hälla ut ett glas rödvin på mina strumpbyxor. Ingen fara dock då nylonstrumpbyxor är lätta att skölja av och torkar snabbt i kvällsbrisen. Efter att jag tvättat upp dem hängde jag dem sen på en gren i ett av äppelträden för att torka.
Kvällen fortskred och det blev dags att ringa taxi för vidare färd mot stan.
Jag fick i uppgift att sätta på kvällens sista förfestlåt som liksom skulle sätta signumet för vår kväll tillsammans.
In i huset för att botanisera i brorsans skivställ, upp med alla fönster och volymen på max!!
Åh, den känslan jag hade när jag flög ut på farstukvisten till tonerna av kanske världens bästa intro!! Jag var ung, full och oövervinnerlig!! (Ni vet vad jag menar!!)
Övriga partajmedlemmar gav mej klart godkänt över låtvalet och strax därefter kom taxin!
(Resten av kvällen är en annan rövarhistoria.)
Dagen efter kom brorsans granne och undrade om han visste nåt om strumpbyxorna som hängde i grannens äppelträd…

5.
I höst har jag varit mamma i 16 år. Det är knappt så jag kommer ihåg tiden innan vi fick barn. Vad gjorde vi? Vad mycket tid vi måste haft och pengar! Herregud, vad pengar de kostar!! Man köper skor, jackor, byxor, tröjor och efter två månader har de växt ur allt!Riktiga kapitalförstörare är vad de är. (För att inte tala om kroppförstörare! Som min vän sa när hon fått sina två barn: det är inte en bröstförstoring jag behöver, utan en bröstförkortning! Kan inte annat än att hålla med…)
Föräldraskapet kan vara så slitsamt, underbart, tjatigt, åldrande, tidskrävande, fantastiskt och utmattande. Fast jag vill ju inte vara utan det en enda sekund.
Minns när barnen var mindre och pappan och jag ibland kunde prata om hur mycket vi längtade efter att bara få äta middag tillsammans och prata vuxensaker. Inte behöva lyssna på vad Ben Ten hade gjort i senaste avsnittet eller vilka fantastiska pinnar som hade tagits med hem från dagens skogspromenad. Eller svara på tusen frågor om vithajen…
Och rätt vad det var satt vi där en lördagkväll, pappan och jag och käkade korv och pommes frites alldeles själva då båda sönerna var borta på sitt. Den största på fritidsgården och yngsta hos bästa kompisen på tacomys.
Vi blev liksom alldeles ställda, vad gör vi nu?? Vi kastade oss i soffan med varsin Tom & Jerrypåse och kollade på fyra avsnitt av House of Cards och nickade menande till varandra. ”Jodå, nu kommer vår tid älskling!”
Men så kunde vi ändå inte låta bli att undra hur de hade det, vad de gjorde. Och visst minns du hur mysigt det var när grabbarna låg här mellan oss, nybadade med pyjamas på och käkade popcorn och kollade för femtioelfte gången på Hitta Nemo? Det var tider det! Vad ska vi hitta på nu?

6.
Bredvid vårt hus där jag växte upp fanns samhällets enda hyreshus. I det huset bodde några av de a-lagare som fanns på orten. Under sommarhalvåret samlades de på en parkbänk utanför på gården där de bodde.
På gården fanns också en lekplats som jag ofta besökte. Både med och utan kompisar.
Jag minns en av a-lagarna väl, han hette Krylbo-Hasse och hade knappt några tänder. Han brukade ropa på mej ibland: ”Lilla Anna, kan du inte komma och sjunga nåt fint för oss?!”
Då skuttade jag dit på mina knubbiga ben och rev av en låt a capella. Ofta ville de höra Idas sommarvisa, eller Blommig falukorv.
Ibland fick jag en femöring för den fina sången och rätt ofta grät Krylbo-Hasse en skvätt när jag var klar. Rätt harmlöst kan tyckas.
En dag när jag var utanför hyreshuset och hoppade hopprep (i träskor!! Hur fan kunde man hoppa hopprep i träskor utan att bryta fötterna??) hörde jag Krylbo-Hasse ropa på mej, fast jag såg han inte. Efter en stund hittade jag honom liggandes i en buske. ”Lilla Anna, kan du hämta din mamma, jag kommer inte upp förstår du?!”
Jag skuttade lydigt hem för att tala om för mamma att Krylbo-Hasse ligger i busken och vill att du ska komma.
Och mamma for ut (även hon i träskor) arg som ett bi och förbannade dessa fyllgubbar som var stupfulla mitt på blanka vardagen och bara var samhället till last!! Jag begrep ingenting, min mamma brukade aldrig bli så där arg och Krylbo-Hasse hade nog bara snubblat när han skulle gå till kiosken för att köpa snus och nu behövde han hjälp att ta sej upp.
Mamma fortsatte att svära åt honom när vi kom fram. Fast hon och nån annan gubbe som kom förbi hjälptes åt att få fyllskallen på fötter och in i lägenheten trots allt. Där kunde han ju inte ligga. Men då blev mamma arg på riktigt när hon såg hur stökigt han hade. Och hon skällde och gapade och höll på så jag blev nästan rädd. Men nån som blev rädd, det var Krylbo-Hasse, för nästa gång han satt på parkbänken med sina dryckesbröder ropade han på mej igen och ville att jag skulle hälsa till min snälla mamma att han nu hade städat.
Tänk om det där skulle utspela sej idag. En missbrukare på en parkbänk som lockar till sej 5-åriga flickor att sjunga sånger för en femma. Det skulle se ut det. Stökigt hemma har de säkert också…

7.
– Mamma, vad är du mest rädd för? Voldemort eller Kylo Ren?
– Öh, jag visste inte att Kylo Ren var farlig.
– Det hade du vetat om du inte somnade hela tiden när vi kollar på Star Wars!!
– Ja men vaddå, Star Warsfilmerna är ju så många och så långa och jag har så svårt att komma ihåg vem som är vem och än är de goda och än är de onda och så byter de sida och har sej. Och då blir jag så trött så jag somnar. Förresten är jag inte rädd för sånt som inte är på riktigt. Jag har fullt upp med att vara rädd för sånt som är farligt på riktigt. Som Putin, cancer och slukhål!
– Slukhål finns inte på riktigt!!
-Joho!! Det brukar stå om det i tidningen!
– Man ska inte tro på allt som står i tidningen, det säger ju du till mej! Eller på det som står i Wikipedia!
– Jag läste om två bröder i USA som bodde i ett hus. En morgon vaknade den ena brodern av ett dån som kom från den andra broderns sovrum. Och när han kom in där var det ett stort hål där sängen hade stått och han såg hur sladden till tv:n försvann ner i hålet!
Ibland när jag ligger vaken i sängen på morgonen och funderar på om jag kanske ska upp och koka kaffe brukar jag tänka på det, att helt plötsligt kan jag bara försvinna ner i ett slukhål. Med säng och pappa och alltihopa!!
– Äh, du är ju bara rädd för att du inte ska få nåt kaffe då!! Jag kan koka en kanna och fira ner den till dej i såna fall. Sen kan jag kasta ner några knäckemackor med kaviar också. Så nu behöver du inte vara rädd för slukhål längre, jag ordnar det!! Välj nu! Voldemort eller Kylo Ren???
– Voldemort, för jag är rädd för folk utan näsa!!!

8.
En liten rövarhistoria till.
Historien utspelar sej under samma tidsepok som förra rövarhistorien. Typ kvällen efter eller helgen före.
Jag och en vän (hon med bröstförkortningen, ni vet) var på fest i en lägenhet på Grönagatan i Uppsala. När det blev dax att ta sej ner på stan bestämde vi oss för att vi skulle cykla istället för att ta en taxi. (Vi tänkte väl på miljön eller nåt!) Dessvärre hade vi bara en cykel. I samförstånd kom vi fram till att jag nog var den som var lämpligast att styra och hon skulle sitta på pakethållaren. Sagt och gjort, upp på cykeln och vi for iväg i full fart. Som väntat gick det inte vidare bra, vi kom väl en så där 25 meter innan olyckan var ett faktum. När vi väl fått ordning på armar, ben och cykelstyre upptäckte vi att min vän slagit sönder ena armbågen och det blödde ganska kraftigt. Vi funderade en stund över hur vi skulle göra och bestämde oss för att fortsätta cykelturen ner på stan för att kanske slinka in på nåt ställe, dricka en kall och plåstra om armbågen lite. Nog hade de väl plåster på krogen?
Nåväl, vi hann inte så långt förrän vi blev stoppade och omringade av ett gäng grabbar i 15 års åldern! Rätt många var de och inte särskilt trevliga. Ganska snart förstod vi att de var våra pengar de ville åt. (Inte för att vi hade särskilt mycket pengar på oss, men det visste ju inte de!)
Tur i oturen var ju att vi hade partat på rätt skapligt och var på riktigt gott humör och vi insåg nog inte allvaret i det hela. Så istället för att bli rädda och ge dem de korvören vi hade i fickan började vi garva och härma allt de sa. Vi pratade så där som Mora Träsk i Tigerjakten med tungan framför nedre tandraden. Typ ”ge oss alla pengar själv, snorunge!!”, ”sluta larva dej du med, bajskorv!” Och så garvade vi allt vi kunde, för vi tyckte att vi var riktigt roliga.
Gänget ledsnade på oss, sa att vi var dumma i huvudet och drog iväg, vi hoppade upp på cykeln och cyklade (konstigt nog) utan bekymmer ner på stan och fortsatte kvällen i glada vänners lag!
Dagen efter fick min vän uppsöka akuten och blev sjukskriven i tre veckor för det var visst rätt allvarligt det där med armbågen.
Idag mår vännen bra, hon lever och har hälsan. Hon har fortfarande ett skapligt ärr kvar, fast idag är det ett ju ett minne av den ungdomstid som varit!

9.
För 18 år sen träffade jag mannen i mitt liv, aka Gnagarn. Vi har varit oskiljaktiga sen den första dagen vi sågs, vi är liksom som Yin och Yang, vi avslutar varandras meningar, somnar aldrig osams och varje år på vår bröllopsdag kommer han hem med ett stort fång röda rosor!!
Närrå, SKOJA BARA!!!!! Det stämmer att vi träffades för 18 år sen, men resten var ljug. (Och tur var väl det!!)
Somna osams har vi (jag) gjort massor med gånger. (Ibland fattar han ju inte ens att vi är osams. Och då ligger jag där i skydd av mörkret och pekar finger åt honom när han sover. Blir lite orolig att han ska vakna och se vad jag gör, för då skulle han bara garva och fråga vad jag håller på med, vända sej om be mej klia ryggen!!! Och det skulle ju bara göra mej ännu argare. Jag HATAR att klia rygg!!!)
Förra året när vi firade tioårig bröllopsdag hade han bokat ett personligt möte med vår kontakt på banken, vi skulle visst snacka pensioner… ”Tyckte jag kände igen datumet” var kommentaren när jag påpekade vilket datum det var.
Och det är ju så lätt att älska varandra när solen skiner, alla är friska och semestern står för dörren.
Fast det vet vi ju alla att i vårt land är de regniga dagarna ibland fler än de soliga. Och det är då det gäller, att älska även då! Och visst gör jag det! Jag älskar till månen och tillbaka!! Både i regn och i sol, ibland mycket fast oftast ännu mer!
Och kanske förstår jag honom inte alltid, men älskar honom, det gör jag jämt.
https://open.spotify.com/track/1OozJMmjaGAgX8WPTTMpcG