1. God morgon! I dag är det jag som har äran att sommarprata i Facebooks trevligaste musikgrupp.
Jag är en kvinna som börjar närma mig övre medelåldern med raska steg.
Fast som alla andra i min ålder känner jag mig fortfarande behagligt 20-something inombords, medan spegelbilden skvallrar om något annat.
Jag bor i Hudiksvall och har jobbat i tidningsbranschen i stort sett hela mitt yrkesliv. Lever ensam och har två vuxna barn.
Just nu är jag printredaktör för två lokala blaskor i Hälsingland. Älskar papper! 😉
Första låten ut får bli nåt somrigt.

2. Jag är uppväxt i östra Värmland, och mina sju första år tillbringade jag på två olika bondgårdar, som mina föräldrar arrenderade.
De invandrade från Finland 1952. Det var dåliga förhållanden i Finland efter kriget och de valde att ta chansen och göra en reboot på andra sidan Östersjön. Pappa åkte över först och när han skaffat jobb och bostad (allra först bodde familjen i arbetarlängorna i Storfors) kom mamma efter med de tre barnen. Senare fullbordades barnaskaran med mina två yngsta bröder, och så jag lite på sladden sex år senare.
Vi var inte rika på pengar, men det fanns en sammanhållning och ett jävlaranamma som bar familjen genom mindre goda tider.
Minnena från gården i södra Ullvettern, dit vi flyttade när jag var två år, är fyllda av sol, bad, djur, snö, bastubad nere vid sjön och lek med sommargästernas barn.
Och så musiken! Pappa hade en fantastisk röst och kunde alla finska och ryska klassiker.
För mig är den här låten själva essensen av mitt finska ursprung. Mammas och pappas bröllopsvals – och även mammas begravningsmusik. ❤️

3.1969 bestämde paret som ägde vår arrenderade gård att deras son skulle få gården i bröllopspresent. Det var inte mycket att göra åt det. Så när det glada 60-talet led mot sitt slut avvecklade vi också vårt bondeliv.
Jag minns starkt den dagen när korna hade sålts på auktion och jag för första gången såg en tetrapak mjölk live. Det var en lite märklig stämning runt bordet och det låg uppbrott i luften.
Pappa fick skiftjobb på Bofors i Karlskoga och vi köpte ett litet hus någon mil norr om stan.
För mig betydde det att jag var tvungen att byta skola. Allt förändrades.
Den här låten var poppis det året. Det var nog den första låten jag riktigt älskade.

4. Den nya skolan blev ingen hit för mig. Här fick jag för första gången smaka på främlingsfientlighet.
Jag var finnjäveln, som dessutom hade haft fräckheten att hoppa över en klass i skolan. Inte många rätt där!
Hierarkin bland ungarna var benhård och jag var längst ner i näringskedjan tillsammans med några andra olyckliga.
Jag hade några kompisar, men hade alltid känslan att jag var ett andrahandsval. Fanns det någon bättre än jag att umgås med fick jag vara ensam.
Små byskolor är ingen garanti för trevnad och trygghet. Fattigdom och/eller lågstatusföräldrar var fullgoda skäl för trakasserier av allehanda slag.
Själv gjorde jag en gång misstaget att yppa för en tjej, som jag enfaldigt nog trodde var min vän, att jag tyckte att en av killarna i min klass hade vackert hår.
Det resulterade i att jag blev örfilad ute på skolgården inför alla skolkamrater (de hade samlats där för att få se min förnedring) av killen med det vackra håret, medan han förklarade för mig att han inte gillade idioter.
Örfilarna gjorde inte särskilt ont, men den skam jag kände går inte att beskriva i ord.
Det fanns de som råkade mer illa ut än jag och jag led när jag såg mobbningen, men jag var så mån om att försöka passa in att jag aldrig vågade gå emellan eller säga ifrån.
Det är inget jag är stolt över, men som vuxen har jag aldrig hållit käften när jag sett människor bli utsatta. Det har också kostat mig vänner. Eller kanske var de inte så goda vänner, när allt kom omkring.
Men visst fanns det ljusglimtar även under mellanstadiet. En förtrollad dag fick vi åka till den nybyggda Nobelhallen i Karlskoga och se Ted Gärdestad & Nature spela. Här är en av hans absolut bästa låtar i en för mig magisk version.

5. Under de där åren krackelerade mammas och pappas äktenskap och han hittade en ny kvinna. Från det att jag var tio år tror jag att jag träffade pappa sammanlagt fem gånger. Sista gången var på 80-talet när han genomgått en bypassoperation och brorsan och jag hälsade på honom på Ackis i Uppsala.
Han höll min hand hårt hela tiden vi satt där. Jag kände hans kärlek till mig, men mitt besök förändrade inget. Jag var raderad ur hans liv och det skulle inte förändras. Det var svårt att förlika sig med.
Sorgen över att han försvann ur mitt liv finns än. Jag var länge urförbannad på honom, men kom till sist till slutsatsen att min ilska inte tog mig någonstans.
Mammas sorg efter skilsmässan höll på att förtära henne. Under några känsliga förpubertetsår i mitt liv hade den huvudrollen i hennes liv. Jag kunde bara se på och känna hur hålet inom mig växte sig större.
Då var det tur att man hade blandband inspelade från Kvällstoppen och Tio i topp som lindrade. Jag flydde in i musiken när verkligheten var för tuff. Här började min passion för geniet Frank Zappa, som fortfarande är oförändrat stark.

6. Det var också under den perioden som David Bowie kom in som en fyrbåk i mitt liv, och han har aldrig flyttat ut. Hunky Dory var en av de första plattorna jag fick med honom. Den här videon från BBC är ren och skär magi.

7. 1973 var det dags att börja högstadiet inne i Karlskoga. Här förändrades mitt liv positivt. Jag hamnade i en klass där mobbning inte förekom. Jag fick nya vänner och livet började leka igen. Och på skolans fritidsgård gick grammofonen varm.

8. Förlusten av min pappa gjorde mig till en orolig själ, även om de yttre omständigheterna blev bättre. 70-talet var en gränslös tid på många sätt. På skoldiskona var inte snorfulla 13-14-åringar någon ovanlig syn. Det var några år där jag var ganska hejdlös och min mamma oroade sig förstås konstant. Men jag lyckades alltid landa på fötterna på nåt vis.
Sen följde gymnasiet, där jag hamnade i världens bästa tjejgäng. Det är fortfarande så att jag vet att jag kan ringa någon av dem om jag hamnar i totalkris. De skulle inte tveka att hjälpa. Liksom jag inte heller skulle tveka att hjälpa dem.
Den här låten kom 1977, och jag blir alldeles varm när jag ser videon. Mycket vatten har runnit under broarna, både för Peter Gabriel och mig.

9. Efter gymnasiet gjorde jag det stora misstaget att flytta ihop med en mycket äldre man som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Jag hade inte ens fyllt sjutton år. Efter två år lyckades jag bryta mig loss och sedan följde ytterligare en vild period där kompassen snurrade vilt innan jag till sist började på Biskops-Arnö folkhögskolas medialinje. Där träffade jag han som kom att bli far till mina två barn. Vi drabbades av passion och gifte oss efter sju veckors förhållande. Jag var nyss fyllda 21. Olyckskorparna kraxade, men förhållandet kom att hålla i 19 år, så helt förfelat var det inte. Och det var verkligen häftigt att gifta sig när man var så där himlastormande nyförälskad. 🙂 Vigseln förrättades hemligen i Sigtuna rådhus, med två skolkamrater som vittnen. När jag släppte bomben via snigelpost till mamma skickade hon en hundring till en tårta. 😄
Året på Biskops-Arnö var fantastiskt. Det är en av de platser på jorden som bor i mitt hjärta för alltid. Jag har fortfarande en dröm om att få gå långa skrivarprogrammet där.
Och frågeställningen i låten nedan var inte svår att besvara 1982.

10. Efter Biskops-Arnö gick flyttlasset till Stockholm. Jag hade lagt journalistplanerna på hyllan efter några vik som reporter i Karlskoga och började på Posten efter en sexmånaderssejour på avdelningen för kroniskt schizofrena på Beckomberga (sex månader var vad som krävdes för att få behålla flyttbidraget på 10 000 kronor, mycket pengar då!). Stockholm 1 blev den fasta punkten i några år, ett vuxendagis i ordets bästa bemärkelse. Som grädde på moset jobbade också min bästis där (det är hon fortfarande), och vi sorterade brev medan vi diskuterade livets väsentligheter.
Och från 1980 till 1988 var det ett måste att åka på Roskildefestivalen.
Det här var en höjdare 1983. Duben var så tung att den säkert ligger kvar och vibrerar än, en meter under jorden vid rytmetältet.

11. Jag tror att Talking Heads är det band jag lyssnade mest på under första halvan av 80-talet. Än i dag ser jag om Stop making sense någon gång om året.
För mig är det den ultimata konsertfilmen. Som jag dansat till den här låten, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det är bara ren och oförfalskad glädje förknippad med den.

12. Kan inte låta bli att lägga in en annan höjdpunkt från Roskilde, 1986 den här gången. Håret stod nog rätt upp på samtliga i publiken när Clapton och Collins körde den här.

13. 80-talet var lite backanaliskt för mig. Livet var en fest, vuxendomen ställde ännu inga tunga krav, allting flöt på. Det var svart tuperat hår, långa kvällar på Ritz. Goda vänner, knäppa infall. Frihet. Faktiskt jävligt underbart.
En kväll gick vi på Orionteatern och såg Imperiet. Jag får fortfarande rysningar när jag ser den här videon och tänker på att jag ju faktiskt var där.

14. 1989 gick flyttlasset igen, den här gången upp till den lilla byn Jättendal tre mil norr om Hudiksvall. Min man, som var från Hälsingland, startade en fiskodling tillsammans med sin pappa och ett par andra snubbar. Vi kände båda att det var dags för en ny fas i våra liv.
Det blev några år där allt hände i en rasande fart. Vi köpte ett ställe med två hektar sjötomt och började med månskensbonderi, grisar, kalkoner, ankor och får, grönsaker och 26 sorters gammaldags rosor. Samtidigt var det fruktansvärt mycket jobb med fiskodlingen.

15. Min mamma dog i lungcancer sommaren 1989, det var tufft, men vi hann prata om allt väsentligt, och när hon till slut somnade in och slapp de fruktansvärda smärtorna var det svårt att känna något annat än tacksamhet för att det var över. Allt var utrett och inga frågetecken fanns kvar.
Mammas högsta önskan var att få dö hemma. Vi barn lyckades uppfylla det, tillsammans med dedikerad personal från hemvården. På slutet åkte syrrorna ut på sina lediga nätter för att ge henne det välsignade morfinet, det var otroligt rörande att se deras omsorg.
Hon klamrade sig fast vid livet, men när vi barn till sist en dag gick ut i köket för att äta lunch alla tillsammans passade hon på att kapa förtöjningarna.
Hon var borta när vi kom tillbaka in i hennes sovrum. Allt var frid. Vi satt med henne hela eftermiddagen, vänner kom och tog farväl, barn och barnbarn var med. När begravningsentreprenören kom på kvällen svepte vi henne och lade henne i kistan. Hon fick en trädgårdsros mellan sina händer och sitt älsklingshalsband om halsen.
Just då kändes det som att jag modigt skulle kunna gå in i döden själv, jag såg ju att det inte var något farligt. Tyvärr har den känslan klingat av, men jag vet någonstans att den är den rätta. Jag är inte rädd för det som var innan jag föddes, men jag är rädd för vad som ska hända när jag lämnar livet. Det är knasigt. Men jag delar säkert den rädslan med många.

16. Jag fick fast jobb som journalist, sen blev jag gravid, fiskodlingen gick i konkurs sedan norrmännen dumpat priserna. Ofta ville jag ställa mig upp och skrika: ”Sakta ner! Det känns som att åka centrifug!”
Det blev tajt ekonomiskt efter konkursen, men på många sätt hade vi våra bästa år där i början av 90-talet. Vi odlade grönsaker och fyllde frysen med gris- och lammkött. Erik kom, hans lillasyster Isa anlände ett och ett halvt år efter honom. Det var ett rikt liv med barn, djur och natur. Vi var starka tillsammans.
Och musiken fanns alltid där. I början av 90-talet kom det mycket bra. Den här plattan tycker jag är ett mästerverk.

16. Barnen växte som majs, vardagen rullade på med jobb, djur och landsbygdsliv. Men någonstans i slutet av decenniet började vårt förhållande gå på tomgång. Vi hade fått det bättre ekonomiskt, och det var som att vi inte orkade anstränga oss längre när vi inte var tvungna att hålla ihop för att överleva. Kärleken var fortfarande stor från min sida, men jag valde nog omedvetet att ignorera tecknen på att hans känslor för mig inte var de samma längre. Jag hade min livsdröm och ville inte se.
Musiken var dock fortfarande ett kitt som höll oss samman. Det var mycket Fatboy Slim där ett tag. Vi delade på en flaska rödtjut och dansade i vardagsrummet när ungarna hade somnat.

17. Våren 2001 var skilsmässan ett faktum och en ny kvinna väntade bakom hörnet på att få komma in och ta min plats i huset vid sjön. Jag var förkrossad men gick på autopilot och skaffade snabbt en ny bostad, ett hyrt hus nere i byn. Jobbade mycket och fokuserade på barnen för resten.
Den sommaren släppte Magnus Carlson sin första soloplatta och på den fanns låten som blev soundtracket till min skilsmässa.
Fortfarande minns jag känslan av total övergivenhet, när jag hör den. Men älskar den i alla fall. 🙂

18. Jag sörjde intensivt och mådde fruktansvärt dåligt i ett par år. Vart var jag på väg? Vad fanns kvar? Min livsvilja, som alltid varit stark, var som bortblåst. Allt kvittade, tyckte jag.
Jag åkte rätt ner i en depression som tog mig ett par år till att komma upp ur. Jag gick i terapi hos en underbar kvinna, och utan henne är jag inte säker på att jag hade lyckats komma igen. Hon var 76 år gammal, höll till i ett hus vid havet. Där satt vi och tittade ut över Bottenhavet och jag kunde äntligen nysta upp allt trassel från barndomen och uppväxten, och i och med det få en insikt i mina reaktioner och strategier som vuxen. Jag är dig evigt tacksam, Maja Thulin. Din varma blick och din livsklokhet går inte att glömma. Hoppas du sitter där uppe på ditt moln och hör mig.
Och så fanns ju musiken där, förstås. Det här är bland det vackraste jag vet. Jag hade lyckan att få se Sigur Rós på Music & Arts förra sommaren, och i oktober väntar en ny konsert med dem.
De har skänkt mig mycket tröst och glädje genom åren. Jònsis röst, harmonierna, vemodet. Underbart!

19. Jag har levt singelliv sedan dess, och med tiden har jag kommit att tycka kanske lite för mycket om det. Det tar inte lång tid att skapa egna rutiner och inrätta tillvaron som man vill ha den själv. Jag flyttade in till stan och fick ett bekvämare liv, jag har kommit i väg på efterlängtade resor och evenemang och ser till att jag alltid har något roligt att se fram emot. Nu hoppas jag på att så småningom kunna flytta hem till Värmland igen. Mina rötter och mina vänner där blir mer och mer viktiga ju äldre jag blir. Jag vill vara där jag hör hemma.

20. Barnen har växt upp och jag har inte längre samma förpliktelser mot dem. Sonen läser till musiklärare uppe i Norrbotten, dottern har just kommit kommit hem efter två års studier i koreanska i Seoul. Min intuition säger mig att hon kommer att åka tillbaka dit. Det är långt bort, men hon måste följa sitt hjärta. Jag är bara pilbågen som skjuter i väg pilen, som Kahlil Gibran säger.
Hennes språkstudier har fört mig till Seoul två gånger och jag har kommit att bli väldigt förtjust i den staden. Uråldrigt och hypermodernt samtidigt. Marknader och streetfood, studentkvarter som bultar av liv, asiatisk hövlighet och buddhisttempel. Båda gångerna har vi sett hennes favoritband Nell live.
Så här låter de:

21. King Crimson har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det vackraste vackra, men också det mest schizofrena, skärande och totalt icke publikfriande. I höstas fick jag till sist möjlighet att se dem live. Det var lite som en uppenbarelse att se Robert Fripp stå där och köra gitarrpartierna som sitter så djupt i hjärteroten. För att inte tala om Tony Levin, Gavin Harrison, Mel Collins och de andra musikerna. Lyssna och njut. Kommer de tillbaka till Sverige hänger jag på låset.

22. Det känns lite lustigt att se sitt liv sammanfattat så här. Så mycket som inte kom med, men kärleken, sorgen, vännerna, familjen och musiken finns där. De utgör grunden. De har format mig. Allt annat är egentligen oväsentligt.
Nu har jag turen att vara på middag hos mina allra bästa vänner. 😍 Jag ser att många har gillat och kommenterat, jag återkommer! ❤️
Tack ni som orkade följa med på min resa! Jag avslutar med en värmländsk dänga.

1. OK, Då kör vi. Vem jag är? Randomdiabetiker född någon vecka före jul 1970, Bott i Sätra, Stockholm sedan mitten av det ljuva 70-talet. Fru, 2 söner + 1 bonusgrabb. Har också en chokladlabbe och 2 katter för säkerhets skull. Jobbar inom LSS. Skriver krönikor i lokaltidningen Södra sidan och i Hammarby fotbolls matchprogram samt på Svenska fans. Älskar fotboll i allmänhet och Bajen i synnerhet. Lyssnar mycket på musik, plenty gubbrock men även visa och punk. Lirar lite gura till husbehov, jag brukar kalla mig kökstrubadur när folk frågar.
Mitt sommarprat kommer handla om saker jag varit med om. Ostrukturerat. Mest kul men även något sorgligt. Jag kickar igång med en av mina absoluta favoriter när det kommer till uppväxt. Inte min denna gång men igenkänningen är som om han var där. I Sätra 84-85 nånstans…

2. Jag är med som sommarpratare för att jag känner Mats Nilsson-Landelius. Han ringde och erbjöd mig uppdraget för några veckor sedan. Jag högg som en abborre på en metmask såklart. Det första jag tänkte på när vi avslutat samtalet var att jag ville berätta hur vi träffades för 17 år sedan.
Våra fruar på den tiden var arbetskompisar. En kollega till dem fyllde jämnt. Kalas i Tumba tror jag det var. Matte och jag hade aldrig mötts innan men vi hade hört om varann och visste att vi hade hade många gemensamma nämnare. Vi klickade direkt.
En av de roligaste kvällarna i mitt liv såhär långt när jag summerar. I ärlighetens namn var det ett ganska sunkigt partaj men Matte och jag röjde med stor värdighet i köket med de vi kände som var där. Till slut var hela festen där runt köksbordet. Jag skrattade mer eller mindre från det vi möttes till att vi skiljdes åt framåt småtimmarna.
Efter det höll vi tät kontakt i många år. Samtal kring våra risiga äktenskap, ungarna, Bajens nyförvärv, psykofarmaka, hundar, fiske mm. Ja, livet helt enkelt. Men nästan allt vi pratade om hade en koppling till någon låt med…Bruce Springsteen(!)
Numera har livet fört oss på olika håll och vi umgås inte så mycket längre men jag vet att jag alltid kan slå honom en signal om det brinner i knutarna. Det är fint det med. Den här låten bölade vi till under en svinkall natt i ett tält utanför Globen i väntan på Springsteenplåtar som skulle släppas i gryningen.

3. När det kommer till idoler började jag annars med Elvis. Minns nyheterna på TV när han dog. Visste inte vem han var innan. Kollade in hans prylar i den mån jag som 7-åring kunde. Fick sedermera låna Moody blue av en kompis morbror(!) Kanske därför gillar jag tjockelvis bättre än tiden före Hawaiirullarna. Den här låten blev favoriten och jag har inte tröttnat på den än.

4. Har torskat ganska hårt på Marit Bergmans senaste platta ”Molnfabriken”. Ett litet mästerverk är vad det är. Såg henne på försommaren på ångfartyget Blidösund i Stockholm. Skitläckert att åka en tur i Mälaren samtidigt som Marit lirade. Vilken karisma hon har förresten. Helt grym. Jag blev så till mig att det blev en krönika av det. Jag länkar till den och en av favoriterna från plattan. En skitsorgllg text men ändå så otroligt vacker.

http://www.stockholmdirekt.se/asikt-debatt/kronika-jag-och-dodarn-golvades-av-marit/repqfA!XTsnzHpjph6IHCAM1shx6A

5. När vi snackar Marit Bergman är steget inte långt till ”Rockfest Skärholmen”. Jag jobbar med människor med olika funktionsvariationer till vardags. Jag och en kollega hade i flera år gått och drömt om att att anordna en rockfestival för målgruppen. Det fanns många dansbandsalternativ för dem men på de träffarna såg vi lika många rocktishar som dansbandsditon.
Efter 4 års drömmande gjorde vi slag i saken. Jag mailade Fryshuset i Skärholmen bara för att kolla om de ville samarbeta. Satan i gatan vilket svar jag fick. Två riktiga rockrävar som jobbar där gick igång på alla cylindrar. Vi började kolla band och fick ihop 10 artister på en pisskvart. Banden lirade för kaffepengar då budgeten långt ifrån var i paritet till de gäng som tackade ja. Huvudband var Vårburgarna, Ett funkisband som repar en gång i Skärholmen som daglig verksamhet. Har du chansen måste du se dem, du kommer gå därifrån lite varmare i själen än när du kom dit. Annars är du gjord av sten.
Bredängs bästa Marit Bergman var med och körde ett sologig på piano. Men för min del stannade världen en smula när KSMB (den storebror jag aldrig hade) tackade ja till att komma och spela. Som grädde på moset skänkte de sitt lilla gage till just Vårburgarna och sångaren Alonzo hoppade in och sjöng en låt med dem. Halleluja vilken dag!

6. Äh, vi kör en Ramones när vi ändå har tempot uppe

7. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hip hop. Jag har gjort mina tappra försök och en och annan låt har väl runnit i genom men för det mesta blir jag mest konfunderad. Det är inte mitt språk helt enkelt, Jag fattar det inte. MEN när den här herren rullade förbi på morgonteven för något år sedan satte jag kaffet i vrångstrupen. Vilken begåvning. Jag går så långt att jag jämför hans lyrik med Cornelis. Då ska ni veta att just Cornelis är en gud i min värld. Textblad är ett tips första lyssningen. ”Alla som hatar kan suga Zucchini”.

8. Cornelis ja, Jag har en del tatueringar. En jag verkligen var sugen på var den tiger Cornelis hade på sitt bröst. Bara för att. Det stannade vid en dröm. Tills jag fyllde 40 vill säga. Då gav min fru mig den i present. Tid och pröjs redan klart. Bara att lägga upp sig. Försökte få reda på om den står för något. Frågade hans son Jack. Han visste inte. Äh vafan, hur illa kan det vara?
Nu har jag sett att även Björn Ranelid har en liknande. Ungefär så illa kan det vara. Ha, ha.
Följande klipp spelades in med en (1) kamera från en spelning något år före hans död. Inspelningen var opretentiös, i den mening att det inte var något team och extra strålkastare och grejer. Sånt har jag läst mig till gjorde honom nervös och spänd på scenen. Den här inspelning av avspänd. Närvaron och mellansnacken är som om vi satt i hans vardagsrum. Hela spelningen fanns att tillgå på Cornelismuseet i Gamla stan. Tyvärr slog de igen 2010. Nu ska man ha öppnat upp det i Hökarängen där Cornelis själv bodde ett tag. Har inte varit där själv än men känner nu när jag skriver att jag nog måste göra det snart.

9. Mera film. Från ett geni till ett annat. Eller geni och geni, det vetefan. Det finns bara en i alla fall. Thåström. Som jag älskar den mannens röst och uttryck. Untouchable i min bok. Jag missade Ebba av åldersskäl och svor hela alfabet över det. Imperiet var inte alls samma grej även om jag gillade dem också. 1988 lirade ”Pimme” en Ebbalåt för första gången sedan de lade av. Med Eldkvarn på deras Cirkus Broadway på Gärdet. Jag var inte där då heller. Men skivan som släpptes som denna var med på lyssnade jag sönder och samman. Helt fantastisk bra detta!

10. Min favvobowie i förbifarten. En soulig ballad från Diamond dogs. Vilken platta förresten. Mega.

11. Det blidde visst en bok. Mina krönikor i lokaltidningen blev en samling i bokform för några år sedan. Hur kul som helst att jobba med den. Det blev också några krönikor från Svenska fans att fylla ut med. Jag beställde 100 ex för att att känna folk på pulsen om den var något eller om det bara var de närmast sörjande som ville ha en att samla damm i hyllan med. Jag ordnade ett releasepartaj på Mest på Götgatan och bjöd in RebellRobban att lira lite. Robban har lirat i Tunnelbana i närmare 30 år och är en riktig legend där. Numera spelar han mer sofistikerat på festivaler och så men en kväll i veckan smyger han fortfarande ner på Slussen och spelar några timmar.
Nåväl, boken ja, De hundra exen sålde på nolltid. Sammanlagt 350 böcker sålde jag. Helt sjukt för att vara av en lirare med etta i svenska, va?
Jag har några böcker liggande att ha istället för blommor när man går bort. Stolt. Boost. Jag väljer en First aid kit till detta inlägg bara för att de är så jävla bra. Den här Kenny Rogers-covern från På spåret ger mig alltid ett fånleende. Oavsett om jag sitter på tricken, ensam hemma eller var som helst.

12. Nu allvar. Jag har i mitt liv på nära håll följt en sprudlande, gladlynt och uppmärksamhetstörstande liten tösabit växa upp till en missbrukande återfallsförbrytare med klippkort på olika anstalter runt om i Sverige.
Mitt egna avståndstagande till narkotika har många gånger gjort mig till ett oförstående fån i sammanhanget. Jag har ju å andra sidan inte heller haft något att bedöva i den mån hon haft.
Detta självmedicinerande som drivit hennes nära och kära till bristningsgränsen av sorg och oro samt henne själv till livsfarliga beslut och situationer. Hatar skiten.
En viktig sak att komma ihåg har alltid varit att hon aldrig ville det, hon är både god och snäll. En genomvarm person. Jag tror det var drivet, kamraterna och det eviga letandet efter lite lugn i sin själ. Om hon inte själv sökte efter problemen så kom problemen till henne. Säkert som en präst i kyrkan.
Så många behandlingshem på vägen. Så många vurpor. Så många försök. Alla dessa lögner. Så mycket energi. Alltid tillbaka. Oavsett.
En dag kanske hon blir fri. Vi pratas ibland. Alltid något nytt på gång. En dag kanske en av alla hundar hon tagit hand om får följa henne från början till slut utan att hon försvinner några månader och tvingas överge dem En dag kanske hon blir fri. Inte bara från drogen utan även det liv den tvingat henne att leva. Den här låten får mig alltid att tänka på henne.

14. The har spelats några sånger från London calling här på sidan har jag sett och hört. Vilket sjukt bra band de var. Jösses!

15. Nu över till mitt kära Bajen. Har följt dem på plats på Söderstadion sedan sent 70-tal. Storesyrran drog med mig dit när hon var barnvakt. Jag klagade aldrig. Jag gick så ofta jag kunde på 80 och 90-talen men från och med återtåget till Allsvenskan 1998 har jag snudd på varit på varje hemmamatch. Inte riktigt men nästan. Lägg till ett ordentligt koppel med bortamatcher också. Många matcher blir det. Efter att ha skrivit om dem på Svenska fans under ett par år fick jag förrförra året frågan om jag ville bli skribent på matchprogrammet. OM jag ville.
För 10 sedan lade Hammarby fotboll ner sitt matchprogram. Några fans som jobbar med media sparkade bakut och startade sitt eget. By fans for fans. Fyra nr senare kontaktade Hammarby Supportrarnas matchprogram och frågade om de kunde beställa 100 ex till varje match. Sedan dess är det detta program som säljs vid Bajens hemmamatcher. Fristående från Hammarby IF. Första numret var på 8 sidor. Nu är det 32 stycken smockade med bra skit. Hammarby fotboll köper idag 500 ex varje match till sina sponsorer. Så jävla stolt över att få vara en del av det. Står också och nasar programmet ibland utanför arenan innan match. Kul det med. Jag säger som jag brukar. Vi är Bajen, vi är inte bäst men vi är bäst ändå!

16. Dags för en bra låt från ingenstans. Ingen story. Bara ett jävligt bra tjejband från Oslo. Cocktail slippers. Producerade av ingen mindre än Little Steven. Jag är inte säker men jag tror han skrivit denna härliga dänga också.

16. Från Little Steven är steget inte speciellt långt till, just det, nu blir det lite Springsteen igen. Sommar 2009. Min son Billy, då 13 år, och jag åker till Herning i Danmark för att hänga hos en barndomsvän till mig och se Bruce lira. En mycket bra kombo, redan på förhand. Detta var långt ifrån Billys första Springsteenkonsert. Jag släpade med honom redan som 7-åring till Ullevi när det begav sig. Nåväl, skit i det, nu tillbaka till arenan i Herning. Arena förresten. En stor jävla parkeringsplats var vad det var. Med 50.000 fans på. När vi kommer dit någon halvtimme innan gig ser vi att ena sidoscenen längst ute till vänster är helt obefolkad. Det är bara att gå dit och ställa sig. I Stockholm skulle man behöva vara där samtidigt som DN-budet ish för att ha en chans till en så bra plats. Kändes schysst att bara lägga upp armarna på scenen och vänta in att showen skulle börja.
Ett par timmar senare sker det som det risiga Youtube-klippet visar. Bruce ser Billy där längst fram gapa med i texten och skickar ner micken till honom. Billy tar i från tårna och resten är historia. Efter publikens jubel tar Bruce upp ett munspel ur bakfickan som han ger honom. Bry er inte om snubben i Stoneshoodien och keps som slänger sig om halsen på grabben när han sjungit klart. Det är bara jag som tappar det totalt.
Efter konserten går vi saliga hem i den danska sommarnatten, sjunger och spelar på Bruce Springsteens munspel. Behöver jag säga mer för att förklara känslan? Nej, trodde inte det heller. Surrealistiskt.

18. OBS! Varning för ett lite smetigt inlägg. Tillbaka till min vuxna son Billy och ett av de stoltaste ögonblicken när det kommer till mitt liv som förälder. Vi är i Manchester. Han är 18 bast. En match vi väntat länge på att se live är precis slut. Man utd – Chelsea. 1-1, mål i slutsekunden. Wow. Vi hoppar in i en taxi för att ta oss tillbaka till centrala stan. Föraren är av typ indisk börd eller något. Jag frågar efter en stund av nyfikenhet om han kommer från Pakistan vilket många i London gör. Chaffisen blir helt nojjig och stammar ur sig att han kommer minsann är från Kashmir. Whatever tänkte jag, som bara ville surra lite. Jag släpper ämnet direkt men föraren kan inte sluta prata skit om invandrare överlag. Alla är svin och har förstör det vackra England. Precis som om jag som vit svennebanan skulle tycka att vi var allierade i frågan. Han blir överdrivet jobbig. Han slutar liksom inte. Jag visar så tydligt jag kan att jag inte gillar surret och svarar inte på hans raljerande över huvudtaget. Då vänder han sig i stället till Billy i baksätet och frågar:
-You, youngboy, You know what I´m talking about, don´t you?
Billy är tyst några sekunder innan han helt lugnt svarar:
-All I know is where I come from we don´t give a shit were you come from. What matter is what you do.
Det sägs inte ett ord mer under taxiresan, Tyst som i graven. Så jävla tungt!
Vi har aldrig talat om olikheter hemma. Vi har levt dem. Ett underbart kvitto på att det är rätt metod.
Passande låt vi diggat ihop till sedan den kom.

19. Första konserten. Saxon på Hovet 83. Magiskt. Där hände något.

20. Tom Petty då? Jo förfan. Han får vi inte glömma. Såg honom på Globen 92 och blev skitbesviken. För några år sedan kom han hit igen. Jag hade ingen biljett. Slutsålt. Tänkte att det inte gjorde så mycket. Det var ju så kasst senast. Dagen innan spelning får jag ett erbjudande om en plåt för en typ en hundring på FB. Någon såndär halvseriös andrahandsbiljettfirma rear ut dem de ej lyckats bli av med. Jag köper två och går på konserten med en polare. Herrejävlar vad det svängde. Den bästa av alla konserter jag sett på Globen. Super!
Gitarrist Mike Campbell dök efter konserten upp på Wirströms pub i Gamla stan för att spisa blues. Coolt.

Anledningen till att det var så lång tid mellan Tom Pettys konserter i Sverige ska tydligen vara hans flygrädsla. Vet vad han snackar om. I dec 1990 hamnade det plan jag flög med från London i ett oväder. Jag hade haft ett par skakiga flygningar innan men nu fick det fan vara nog. Aldrig mer skulle jag flyga.
Detta växte sig med tiden upp till en smärre fobi. Jag hade till och med jobbigt att göra studiebesök på Arlanda med skolklasser etc.
Sommaren 2013 satt jag och planerade en resa med familjen. Barcelona var målet. Min fru och barnen skulle flyga medan jag skulle ta tåget. Satt och dammsög nätet och blev på riktigt glad när jag hittade en kringelkrok dit som bara skulle ta 22 tim. Jag ropade det till min fru Jenny. Hon kom ut till mig i köket och sa:
-Vad bra. Då ses vi där. En sak jag tänkt på bara. Om vi nu störtar, vill du verkligen sitta i ett tåg då?
Katching! Ingen hade liksom sagt det på det sättet förut.
Det gick ett par dagar. Jag fnulade över det där hon sagt. Ett par veckor senare klev jag på planet. Med familjen och nån Stesolid som stöttning. Idag många flighter senare flyger jag helt utan piller, alkohol eller rädsla. Det finns inte mycket som är skönare än att besegra sig själv. Try it, you´ll like it.

21. Dags för en av världens finaste kärlekssånger. ”Det finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och ditt våta hår”. Svårslaget.

22. Oj, höll på att glömma Kiss. Var helt såld på dem som de flesta andra grabbar var i mellanstadiet. Tjejerna kollade på Grease 5-6 ggr på bio under tiden.
Köpte Rock and roll over för det coola omslaget. Här är favoriten från den plattan

23. Som jag älskat Rolling stones. Sett dem 4-5 gånger sedan Stadion 1995. Men nu har de fan tappat mig. Multimiljonärer som gör Dressmanreklamer och obskyra samlingsalbum med någon ”Special edtion” som die hardfansen bara måste ha mm. Varför? För att betala något av sina 7 hus i 6 världsdelar? Eller är det de 10 rollsarna som ska vaxas om? När man sedan har kista att ta över 2000 spänn för en biljett till en spelning på Friends. Alltså på de platser närmast scenen där de trognaste fansen vill stå. Gubbjävlar! Om de ändå slutat i tid. Låt säga efter Stockholmstrippeln 2003. Med lite ära kvar.

Jag spelar 2-3 ggr om året för pensionärer i Skärholmen när de har festligheter inför sommar eller jul etc.
Jag brukar blanda friskt. Cornelis, Thåström, Dan Andersson, Elvis, Cash och inte minst Stefan Sundström. Allt utom Taube bara för att jävlas lite. Den här har blivit en flitigt önskad favorit på dessa gig.

25. Nu kan det bli lite skämskudde men varför inte? Jag är uppvuxen sommartid på en ö i skärgården. Mina föräldrar köpte tomten 1961 och farsan har i stort sett dragit i varenda spik själv på de stugor och uthus som står där idag. Ett riktigt hjärteställe för dem. De åker ut i tidiga Maj och hem i sena Oktober, typ.
Jag skrev en låt om ön för 15 år sedan som jag gav dem och syrran i julklapp. Det är jag på kompgura, Lasse Axelsson på el och Stefan Andersson på dragspel.
Mina föräldrar spelar den ofta men speciellt som första och sista rutin när de flyttar ut och hem därifrån.
Morsan har berättat hur de petar i Cdn i spelaren och sätter sig i soffan för att liksom bli påminda om lyckan över att ha detta ställe. Jävligt fint tycker jag. Fattar om ni inte går igång i 180 på den men jag kände bara att ville lira den när ett sånt här tillfälle ges.

26. Jag stämplar ut här. Det var ju skitkul detta. Tack för att man fick va me. Det var en riktig fest som jag låter Shane och gänget sätta ton till. Samtidigt som jag letar efter ett band där man likt Pogues får vara med bara genom att spela visselpipa och vara lite dragen. Min dröm att bli rockstjärna lever än. Ha det fint, vi kanske ses i vimlet.

1.Ja då var det min tur att sommar prata 🙂 å som den natt uggla jag är börjar jag lite smått på en gång. Innan jag kör i gång på allvar skulle jag vilja dedicera två sånger till 2 kvinnor som har betytt mycket för mig å som tyvärr inte finns kvar hos oss längre.Den första låten dedikerar jag till min kära mor genom att spela hennes favorit låt :

2. Den andra sången Dedicerar jag till Min flickvän Anneli som gick bort 2008 med en sång å artist vi bägge två gillade väldigt mycket :

3. Nu säger jag god natt så syns vi senare på morgonen:

4.Godmorgon alla 🙂 ja då är det min tur att sätta i gång nu å innan jag gör det vill jag tacka alla som har sommar pratat innan mig det har varit ett rent nöje att läsa å lyssna och så tackar jag Mats å Eva för förtroendet och att ni tror på mig.
Jag heter Mikael och är 55 år å född i Hede i Härjedalen men uppväxt i Jämtland och Småland. Jag kom till foster föräldrar när jag var runt 5-6 månader gammal och bodde mina 8 första år i Järpen som ligger ungefär 2,5 mil från Åre ,min far var en alkoholist i stora mått, bitvis var det mycket bråk å våld i hemmet han misshandlade både mig å mamma ganska rejält i bland,men jag har även bra å fina minnen av honom å min mor hon gjorde så gått hon kunde,Denna låten spelades en hel del när jag var liten:

5.ett bra minne av min far var när jag fick sitta i hans knä å styra hans traktor en caterpillar vilket jag älskade å tyckte var spännande å roligt,ett minne som jag aldrig glömmer är när jag gick i första klass å blev otrolig kär i min klass fröken Ulla hete hon.Hon bodde i samma trappa som oss hon bodde då med sina föräldrar å bjöd ner mig en dag att spela kort med dom,jag kommer i håg hur mamma hjälpte mig att klä mig fin med vatten slickat hår haha 🙂 då tycker jag denna låten passar bra:

6. Musiken betyder oerhört mycket för mig,den har varit min vän som hjälpt mig både som flykt i tuffa tider och som har blivit ett stort intresse och tar mig igenom dagarna både i vått å tortt,det finns musik för alla sinnes stämningar vare sig man är glad eller ledsen eller hur man än känner sig å tur är det 🙂
Min första skivspelare fick jag när jag var 6 år gammal en med ett plast lock med en högtalare i och jag fick denna singeln av mamma :

7. När jag var 8 år gammal så skilde sig mamma å pappa å jag å mamma flyttade till Nälden som ligger ungefär 4 mil från Järpen.Här träffar mamma en man som hette Lennart å som både jag å mamma gillade väldigt mycket å framför allt han var väldigt glad i mig å var jätte snäll å var duktig på att laga mat kommer jag i håg framför allt en spansk rätt som heter paella efter som han varit mycket i Spanien,Sista gången vi såg honom var dagen innan han å hans bror skulle åka till Spanien för han kom aldrig tillbaks levande han drunknade i Spanien,han var socker sjuk å hade tydligen fått ett anfall när han badade på kvällen vilket tog oss väldigt hårt både mig å mamma. Här kommer en låt som åxå spelades en hel del när jag var liten:

8.i bland med med människor som varit i dåliga förhållande tycks att dra sig till såna människor vilket min mor gjorde under en tid nästa kille hon blev i hop med var åxå alkis men var snäll mot oss men som hade egna problem vilket jag inte förstod då ,en kväll när han var full så fick jag vara hos våra grannar medans mamma å han åkte till hans föräldrar i dag är jag oerhört tacksam att mamma inte tog med mig tror att hon förstod att nått var galet ,han blev mer eller mindre galen hemma hos sina föräldrar å sköt sig själv en 4-5 meter i från mamma å det tog lång tid innan min stackars mor blev bra igen efter det.Här vet jag inte riktigt vad jag ska spela för låt men tar en till av mammas favorit låtar:

9.När jag var 11 år Flyttade vi från Nälden till ett litet samhälle i mörka Småland som heter Urshult i början var det svårt för jag pratade Jämtländska å dom pratade Småländska så det var svårt att förstå varandra 🙂 men det gick så småningom 🙂
men efter ett tag när en del tjejer blev intresserade av mig å jag av dom så började en del killar att mobba mig,Lapp jävel å åk hem till Lappland till dina renar å bra mycket mer fick jag höra .Tills en dag en kille började att bråka å slåss å når bussen kom höll han fast mig,här hände nått jag blev både arg å ledsen å bröt mig loss å slog tillbaks efter den dagen slutade dom att mobba mig.Här ska åxå sägas att jag avskyr våld å när det blir tryckt stämning blir alldeles skakig å rädd å osäker.Här börjar en livs lång beundran av gruppen the Sweet som jag än idag älskar att lyssna på:

10.nått jag inte heller glömmer är när jag var 13 år å min tjej gjorde slut samma dag som skollovet började jag bröt ihop hemma å började gråta å mamma förstod vad som hänt å ville trösta mig hon sa kom så går vi å köper en skiva till dig du får välja vilken du vill å ja döm själva det blev denna skivan 🙂 :

11.när jag var 13-14 år blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en man vilket var början till ett livs långt dåligt mående till å från detta var en tid av terror å mycket rädsla.När det väl kom fram så var det flera som hade blivit utsatt för samma sak av samma man å det blev lynch stämning i byn å han flydde där i från.1975 såg jag Abba i slotts ruinen på Öland vilket jag är glad för Men eftersom jag redan spelat Abba så spelar jag enligt mig den bästa covern på en Abba låt:

12.I 14 års åldern när jag mådde som sämst började jag att utveckla ett missbruk av alkohol som senare åxå skulle leda till ett drog missbruk som jag än i dag kämpar med.1977 hände nått när Magnus Uggla släppte skivan : Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt,här började mitt rebell å tonårs uppror 🙂 som det nog gjorde för många tror jag det kändes nästan som jag var en egen ras inga vuxna fattade nån ting 🙂 :

13.Skolan har aldrig varit min starka sida så jag fick gå om 6:e klass.det blev många skoldanser som jag gillade å jag gillade att dansa väldigt mycket denna låten spelades mycket då :

14. Efter detta tar jag lunch paus ,men kommer tillbaks senare 🙂
på en av skoldanserna satte en kompis på denna låten med en grupp bara han visste nått om alla bara skrek stäng av ingen gillade det efter en veckas tid å lyssnat på dom hos min kompis var jag fast detta var min musik 🙂 hade turen att se dom 84 med då okända Bon Jovi som för band :

15. Innan vi lämnar Urshult så vill jag spela denna låten som åxå spelades flitigt på högstadiets skoldanser :

16.1979 flyttade jag å mamma till Växjö,efter skolans slut började jag att röka hasch å dricka alkohol mer än vad som var bra .Har alltid varit å kommer alltid att vara glad i blues sommaren 1979 upptäckte jag denna artisten :

17. På sensommaren hösten flyttade jag till Halmstad ,vid 17 års ålder fick jag en spruta Amfetamin i armen hade aldrig tagit nåt så tungt innan.Här å då blev jag fullständigt besatt av denna drogen,den trodde jag, gav mig ett super bra självförtroende när jag själv hade tappat mitt för länge sen,den fick mig att känna att jag nästan kunde klara vad som helst.Sommaren 1980 fick jag höra denna gruppen för första gången å gillar deras tidiga 70 tals album än i dag :

18. Jag å mamma såg denna filmen när den kom på bio å jag gillar den fortfarande å mycket bra musik i den åxå å gillar denna väldigt mycket :

19.1981 flyttade jag från Halmstad till en liten ort utanför Växjö som heter Rottne.Här träffade jag en tjej som hjälpte mig mycket på många sätt,vi var bägge lika glada för musik å vi bägge gillade denna låten väldigt mycket :

20. Spelar en låt till som vi gillade väldigt mycket å som än i dag är en av mina favorit låtar :

21.Sommaren 82 flyttade jag till Växjö,här bytte jag drogerna mot alkohol å började att dricka oerhört mycket å mådde fruktansvärt dåligt här börjar min kolsvarta resa in i avgrunden som höll på i över tio års tid jag åkte in å ut på Psyket mådde oerhört dåligt skadade mig själv i armarna väldigt mycket,förstod knappt vad som hände visste bara att jag mådde dåligt å hade ont ända in i själen.En ljuspunkt kom 1985 när jag fick se Bruce Springsteen and The E Street band i Göteborg :

22. 1989 När jag hade flyttat från Växjö till ett samhällen en mil därifrån Alvesta höll det på att gå riktigt illa jag blandade alkohol å för mycket piller som tur var så var det en kompis hos mig som ringde en ambulans,jag låg i koma i 2 dagar å personalen på Lasarettet fick starta om mitt hjärta för det stannade .efter det så blev jag tvångsintagen på psyket å var där i ungefär 2 veckor.Det blev en liten vänd punkt för mig.där fattade jag å förstod jag att jag inte vill till andra sidan jag ville fortsätta att leva.Denna låten lyssnade jag mycket på då å gillar än i dag väldigt mycket :

23. I Alvesta började jag med droger igen och en natt 1993 höll det på att gå illa igen jag å en till var berusade jag var ärligt talat skit full kunde knappt stå på benen vi en av oss körde en bil jag vet än i dag inte vem för jag har inget minne av det,det ända jag kommer ihåg är att jag vaknade på natten på Växjö Lasarett å kunde inte röra mig jag hade blod dropp å kateter å var mycket påverkad av starka mediciner en syster sa till mig ett par millimeter till å du hade suttit i en rullstol,Hela högra sidan hade fått en jäkla smäll i dom hade opererat in 4-5 titan plattor där lår benet skulle vara.jag var där i ungefär en och en halv vecka å jag fasade för när jag skulle åka bil hem jag var liv rädd men tvingade mig själv att åka med mamma å bad henne att köra en längre runda å det är jag glad att jag gjorde för bil rädslan försvann efter det.Här kommer en låt jag älskar väldigt mycket :

24. Efter den olyckan började jag att fundera å undra va fasen jag höll på med och förstod nånstans att jag behövde hjälp.1994 kom jag in på ett behandlings hem en mil från Nässjö,där var jag nästan precist i 3 år var till å med i tv på regionala nyheter ,här hände mycket jag började träna styrketräning cykla 2 mil varannan dag, träna innebandy en gång i veckan,vi vandrade mycket var i norska fjällen å vandrade jag å några till klättrade upp till toppen på Glittertind ett av Norges högsta berg vi var ett par stycken som till å med åkte Vasaloppet vilket är en av dom få saker jag är stolt över att ha gjort min tid blev 10 timmar å 43 minuter.1997 tidig vår gick min mor bort i cancer vilket tog mig hårt å jag är glad att jag var på behandlingshemmet då annars vet jag inte vad som hänt. I Maj 1997 flyttade jag tillbaks till Alvesta.Denna låten gick hårt på min skivspelare då :

25. Nu blir det lite paus igen kommer tillbaks senare spelar en låt till med Bruce som jag bara älskar :

26. Är lite osäker på år här men det var år 2000 eller 2001 Som jag träffade Anneli Första eller andra gången jag var hos henne fick hon å hennes enormt fina å lydiga hund Nippe mig att tappa hakan av beundran,ska tillägga åxå att hon tränade med hundar då framför allt med Nippe som hon vann många priser med”Nu vet jag att även Annelis dotter är med i gruppen så om mitt minne sviker mig får du gärna rätta mig”
Jag å Anneli satt i soffan å hon sa till Nippe att hämta täcket för hon frös Nippe går i väg å hämtar täcket när han släppte det säger hon till honom att hämta en kudde efter en stund som kommer Nippe med en kudde jag tänkte herregud vilken lydig hund å vilken hand Anneli har med denna hunden.Vad jag kommer i håg var det nog lite knackigt efter ett tag mycket på grund av min dåliga självkänsla å min enorma osäkerhet men med tiden växte vi ihop.2004 flyttade vi från Alvesta till en liten by som ligger mellan Ljungby å Halmstad där tivdes jag väldigt bra.År 2005 i Januari är det nog många som kommer ihåg då slog Gudrun till med sitt oväder glömmer aldrig att vi satt i sängen jag å Anneli å alla djuren flera hundar å katter å har för mig är inte säker att Annelis dotter bodde hos oss då djuren var liv rädda till å med jag blev rädd när det var som värst träden gick sönder å small som kanon skott å det blåste som fasen.

27.Nu blir det paus igen på ett par timmar för jag ska gå på ett AA möte Men kommer tillbaks senare å ska försöka avrunda det hela här kommer en låt av Joe Walsh som han skrev efter att han blev Nykter å drogfri:

28. 2008 i slutet på April eller i början på Mars kommer inte ihåg exakt när åkte Anneli in på sjukhuset i Ljungby då visste jag inte varför bara att hon mådde inte bra i slutet på Mars rätt sent sitter jag själv i huset med djuren å tittar på tv har för mig att det var serien 24 ringer telefonen å jag undrar vem ringer nu å svarar å en kvinnlig röst säger det är slut Anneli är död sen lägger hon på luren vet knappt än i dag vad som hände jag bara satt å stirrade rakt fram å var helt bedövad, efter en tid vet ej hur länge ringde jag Annelis syster hon å hennes kille åkte till sjukhuset å fick det bekräftat att Anneli hade gått bort. veckorna efter vet jag knappt vad som hände jag var totalt borta som i trance.En tid efter begravningen Flyttade jag till Halmstad till en lägenhet som vår hyresvärd hade å som jag fick hyra.Här kommer en låt av en favorit grupp:

29. Väl i Halmstad stängde jag helt å hållet av mig själv var som en robot i ett års tid ungefär flydde jag in i ett data spel som heter world of warcraft satt 10-15 timmar om dagen å bara spelade å flydde för brinnande livet. Det höll som sagt i ungefär ett år sen sprack bubblan å jag började att dricka å knarka som aldrig för,Sommaren 2010 kom min hyres värd som visste om min bakgrund i Halmstad för han förstod att det var helt galet med mig å jag hade inte heller betalt hyran på länge ,en fredags kväll hämtade han mig å vi åkte hem till honom å satt å pratade länge å han där å då erbjöd mig att få flytta till Landskrona till en fastighet som han ägde där å börja att betala av min hyres skuld på över 13 tusen.Här kommer en låt som jag gillar :

30. jag flyttade till Landskrona å började betala min skuld till min hyresvärd det tog 2 år tror jag men jag betalde allt till slut.2012 orkade jag inte mer å började knarka ännu värre än jag gjort tidigare,det gick så illa att jag blev vräkt å hemlös i maj 2014 å bodde ute på bänkar å toaleter nu går det utför riktigt fort jag tar ännu mer droger bara för att stå ut med detta,tills en dag i Augusti jag bröt ihop helt å hållet å nådde min totala botten.Jag satt på en bänk å hade bestämt mig för tid å plats att ta mitt liv jag orkade helt enkelt inte mer.Då kommer en tjej jag aldrig sett innan å börjar att prata med mig hon såg hur illa det var,Hon pratade med mig å jag med henne tills jag grät som ett barn på nått sätt fick hon mig att se en lite glimt med ljus nånstans hon fick mig där å då att välja livet, jag kallar henne min ängel å jag vet att hon är med i denna gruppen puss å kram på dig min fina ängel :

31. Nu en liten rök paus men kommer snart igen :

32. Ungefär en 7- 8 dagar efter blev jag drog fri å fick flytta in på ett ställe som heter akutbo här i Landskrona det är ett ställe för hemlösa å som har andra problem åxå,första veckan bad jag om hjälp att få bli drog fri här på soc träffar jag några underbara personer som hjälpte mig å gör fortfarande efter nio månader av behandling å drogfrihet fick jag en soc lägenhet som jag fortfarande bor i men efter att jag bott där i ett år fick jag skriva mitt namn på kontraktet å nu är lägenheten min 🙂 : här kommer en låt till som jag gillar väldigt mycket:

.33 Jag var drogfri i strax över 2 år sen gjorde jag det jag inte skulle göra å som jag vet inte är bra för mig jag slutade att gå på möten isolerade mig å började må dåligt igen så i Oktober -November föra året tog jag mig ett återfall å har tills för lite över 2 månader sen haft 4-5 återfall.efter det sista återfallet vägde jag strax över 50 kilo var totalt slut .Efter 2 dagar så fick jag flytta in på akutbo igen å bo där i 3 veckor ungefär å det blev min räddning igen . Idag har jag varit drogfri i strax över 2 månader å bor hemma igen å mår bra kan inte förklara men nått har hänt mig på ett positivt sätt å det är flera av min underbara nyktra vänner som säger samma sak . Här vill jag nu ödmjukt tacka en av sommarpratarna Jonas som med sin oerhört starka berättelse berörde mig djup å utan att vet om det har han hjälpt mig att fatta beslut som att nu jävlar får det vara nog nu vill jag inte längre å du har även lärt mig att vad som än händer ge inte upp kämpa på så blir det bättre .Tack Jonas från djupet av mitt hjärta❤️❤️
Nu vill jag tacka först Eva å Mats för denna chansen å tack för att ni trodde på mig å tack alla för eran underbara respons.Å snälla ni tand hand om varandra å var ödmjuka många kramar Mikael ❤️❤️❤️
Nu en sista låt med som Mats kallade dom Utomjordingarna som jag gillar: