1. Musik, musik, musik, det är en stor del av mitt liv. Har alltid varit. Korta låtar, långa stycken, lättlyssnat, svåra stycken. Jag vill börja med att invitera er till ett litet experiment, om ni vill förstås……

Är ni sömniga? Jag hoppas det, för det underlättar. ! Ni ska få höra ett skapligt långt stycke musik, nästan 7 timmar! Stycket heter Somnium och är skrivet av Robert Rich. Det är meningen att man ska lyssna på det sovandes. och ska kunna påverkaa REM-sömnen. Imorgon när ni vaknat bjuder jag er en musikalisk frukost med start kl 9.00

Experimentet går ut på att om ni kan och är intresserade ska lyssna på stycket under nattens gång när ni sover. När ni vaknar skulle det vara intressant och få höra om ni kommer ihåg något som ni eventuellt drömt om.

Robert Rich ger fölande tips för lyssning och sömn ” You can listen to Somnium at any hour, at any volume, but it works best quietly at night. You can set the best listening levels by adjusting the first 10 minutes so that it plays at a soft, comfortable volume for falling asleep. The environmental sounds during these opening minutes should be nearly inaudible. The music will gradually slow down and become quieter during the first hour, so that when you are sleeping, it should be soft enough that it hovers just at the edge of awareness.

You can create the optimum listening environment with mutiple speakers arranged in a circle around the listening space. Although Somnium is a stereo recording, you can use the effects settings in a 5.1-channel home theatre amplifier to create the illusion of a complete environment. A four speaker stereo arrangement can also succeed in evoking this environmental effect. You can listen to Somnium in your sleep with a small pair of headphones, although these can become uncomfortable if you try to sleep on your side. If you choose to use headphones, be sure to keep the volume extremely low.”

Sov gott så hörs vi till frukost!

2. Frukostdags! Jag har semester så det kanske blir lite sent för vissa, men ni kan ju alltid lyssna när ni vill. Om ni har provat att lyssna skulle det vara intressant att läsa om eventuella erfarenheter.
Annars så blir det frukostmusik från Pink Floyd. Vill ni läsa något till frukost om nattens experiment så finns ”linear notes” till DVDn här:

Liner Notes from Somnium

Pink Floyd var slutet av 60-talet och början på 70-talet mycket intresserade av att lägga in externa ljud till sina låtar. Tänk Dark Side of the Moon! Jag kommer fortfarande ihåg när jag lyssnade på den första gången och hoppade nästan lika högt av Times väckarklocka som när Hajen skrämde mig på bio några år senare.
Under 1974 startade ett projekt kallat Household Objects där de använde vispar, glödlampor, sågar, hammare, kvastar och andra köksredskap. Dock kom de på bättre tankar och det enda som finns på skiva är ljudet från vinglas som dök upp på Wish You Were Heres Shine on You Crazy Diamond 1975.

3. 1. Jag heter Anders Pettersson och har lyssnat på musik sedan 1955 även om jag inte minns så mycket av de första åren. Då jag upplevde min första sommar var den här låten populär för alla som ville bryta mot traditioner, seder och bruk. Jag tvivlar att mina föräldrar lyssnade på den, då jag misstänker att den inte spelades på radio så väldigt ofta, om ens någon gång då. Däremot så blev den populär genom filmen Vänd dem inte ryggen där den var någon typ av ledmotiv.

4. 1. Jag fick tyvärr inga anlag för att varken kunna sjunga eller hantera något instrument. Nog har jag försökt att lira lite gitarr, men efter tre gitarrer har jag nu gett upp. Däremot så har jag en jämnårig fantastisk musiker, Göran Söllscher, som lyckats bättre med sitt gitarrplinkande. Jag låter honom visa detta genom att han får lira ett stycke som är något av det vackraste som skrivits för gitarr och orkester. Temat har fascinerat många andra musiker och nedanstående är väl sådana som vi känner till: Deep Purple, Buckethead, Miles Davis, Uli Jon Roth, Chick Corea, The Modern Jazz Quartet, Laurindo Almeida, the Shadows, John Paul Jones, Paco de Lucía och Carlos Santana.

5. 1. Ett av mina första minne var när jag lyckades ta mig upp till kanten på vår radiogrammofon, de där skapligt stora möblerna som innehöll just vad de hette, en radio och en grammofon. Jag hade blivit så pass lång så att jag kunde gnaga med mina framtänder på kanten till lådan som innehöll grammofonen. Där stod jag som en ekorre och gagade bort ett större bit trä under tiden som jag lyssnade till denna käcka kökspolska på stenkaka. Ni förstår nog varför jag var så fascinerad av denna typiska 50-talslåt.

6. 1. Åren gick och jag blev så stor så jag fick veckopeng. Det gjorde att jag kunde köpa min första skiva, en singel. Jag var så smart att jag inte köpte den mest populära låten, som ändå spelades rätt ofta på radion utan det blev följande Beatleslåt.

7. 1. Våren 1965, jag hade blivit 10, så öppnades dörren till Tio i topp för mig. Jag hade några kompisar som var några år äldre än mig som ledsagade mig in i annat än Beatles. Den första svenska popvågen hade dragit in över landsbygden, jag är född i Norrköping. Än idag har jag inte lyckats hitta någon hetare version än denna, det gick så snabbt att det var omöjligt att höra vad Svenne sjöng om. Dessutom var den ju på engelska som jag då var lyckligt ovetande om och inte förstod. Men bra var den!

Den var ju med på den klassiska Tio i topplistan ifrån maj ’65 då Hep Stars hade lagt beslag på tre av de fyra första platserna. Beatles hade tredjeplatsen med Ticket to Ride.

8. 1. Till min stackars mammas förvåning dög inte Beatles längre heller. Nu blev det de ruffigare Rolling Stones och anledningen var en av de mer trallvänliga låtar. This Will Be the Last Time, kunde kunde en 10-åring sjunga och den återkom ju uppåt en 20-30 gånger på de knappt 4 minuterna den varade. Dessutom köpte jag en popbild av dem med Brian Jones sittandes i en barnvagn. Dock fick jag inte sätta upp den på väggen, det var de för långhåriga för!

9. 1. Nästa stora förändring i mitt musiklyssnande kom till julen ’68, då jag lyckades tjata till mig en bandspelare. Det ledde till att jag kunde lyssna så ofta som jag ville på alla favoritlåtar jag lyckades banda. Glädjen blev ännu större när jag upptäckte att jag kunde koppla in kablar till radion så jag slapp använda mikrofonen. Gladast blev nog min mamma som slapp smyga omkring för att inte förstöra inspelningarna. Det gällde ju att det var tyst den gång varje vecka som Tio i topp eller Kvällstopen sändes. Missade man att trycka på inspelningsknappen eller att damsugaren plötsligt gick igång så var det ju kört till nästa vecka. En av de bästa låtarna jag spelade in var denna……

10. Jag minns att när jag väl hade en ”stereo” så kändes Tio i tpp lite barnsligt, nu skulle det lyssnas på, för att citera Grace Slick på Woodstock ” Alright friends, you have seen the heavy groups, now you will see morning maniac music, believe me, yeah… It’s the new dawn…” Dessutom hade Woddstockfilmen Sverigepremiär sommaren 1970. Trippelabumet hade också kommit ut så nu var det Woodstockartisterna som gällde. Största intrycket på mig gjorde Ten Years After och I’m Going Home.

11. 1. Nu blev det tuffare musik än den som fanns på Tio i topp, Santana, the Who, Crosby, Stills, Nash and Young, och Jefferson Airplane blev de nya favoriterna. Inte bara musiken blev tuffare LP-omslagen blev dessutom tuffare och tuffare. Santanas Treat från deras första skiva var en av favoriterna, här i en lite längre liveversion.

12 Även låtarna blev längre och längre, ett exempel är Who’s My Generationsom drog iväg uppåt 15 minuter på deras klassiska Live at Leedsskiva. Jag skaffade hörlurar såatt jag kunde lyssna på dessa fantastiska låtar både natt och dag. Jag hade också börjat jobba som lördagsvikarie på Posten, ett bra sätt att tjäna pengar på vilka för det mesta gick åt till skivköp.

13 På Woodstock debuterade också en ny supergrupp som jag har följt mig allt sedan dess, Crosby, Stills, Nash and Young. De gjorde den första klassiska versionen av Joni Mitchells Woodstock. Hon vågade inte själv ta sig till Woodstock då hon hade ett viktigt TV uppträdande på måndagen efter. Nu visade det ju sig att både David Crosby och Jefferson Starship hann tillbaka och samma show. På tal om långa låtar så väljer jag Neil Youngs Southern Man som presenteras på Four Way Street som ”any longer” från 6 minuter till tretton! Gitarrduellerna mellan Young och Stills fick mig också att gilla det som jag sedan har kallat gitarrgnissel. Santana var ju ett annat exempel på detta. Min saliga mamma var intelika förtjust, hon tyckte att det lät som att dra ett rep genom ett soarsle! Jag har alltid undrat var och när hon hade hört detta?

14 På radion hade intresset svängt från Tio i topp och Kvällstoppen till program med Lennart Wretlind och Kjell Alinge. En av signaturmelodierna till deras program fick mig att upptäcka bluesen. Låten var Stop från Super Sessionskivan med Mike Bloomfield, Al Kooper och Stephen Stills. På den skivan får Bloomfield ett fantastiskt rent och klart ljud på sin Gibson i blueslåtarna Al’s Shuffle och Really. Både Wretlind och Alinge har sedan givit mig ny musik och nya artister. Speciellt mycket betydde Wretlinds program från åren i San Francisco, mer om detta senare.

15.I bluesens spår har sedan följt många artister. En av de första för mig var John Mayall som jag också hade nöjet att se som 79-åring. Jag skulle även sett honom i år, nu som 85-åring, dessvärre blev jag sjuk. Han har ju betytt mycket för många av de bluesartister som är födda på 40- och 50-talen. I hans band har allt från Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor, Jack Bruce, John McVie, Mick Fleetwood till Walter Trout och Coco Montoya för att nämna en handfull. Som exempel har jag valt The Super-Natural med Peter Green, en föraning till Albatross kanske.

16.Jag är fortfarande kvar i tidigt 70-tal. En annan grupp med otroligt duktiga musiker som jag upptäckte då är Traffic. Underbarnet från Spencer Davis Group, Steve Winwood har där tillsammans med Dave Mason, John Capaldi, Chris Wood och lite osorterade bassister gjort fantastiska låtar. Många lååånga, med en skön blandning av rock, soul och jazzinslag. Dessutom en del gnissel, mitt favoritgnissel från dem kom på deras ’71-platta, där de inte kallade sig Traffic utan Steve Winwood, Jim Capaldi, Chris Wood, Dave Mason, Ric Grech, Jim Gordon och Rebop Kwaku Baah.

17.1971 kom oxå en rätt udda platta som inte lät som gruppen brukade göra. Edgar Broughton Band var en psykedelisk rätt stökig grupp som helt plötsligt gjorde en riktigt kommersiell skiva med både country och bluesinslag. Omslaget är av det mer brutala slaget i rak motsats till musiken. Bland gästmusikerna återfinns Mike Oldfield, två år innan Tubular Bells. Som gästkör på Evening Over Rooftops finns Benny Hills Ladybirds med.

18. …med den ultimata lunchlåten ”It’s eleven o’clock and time for lunch Bum de dum de dum”

19 När jag tänker efter så upptäcker jag att det gjordes så mycket bra musik och att den fortfarande håller. Också, från ’71 en låt med ett otroligt kort men effektivt gitarrsolo m.a.o. jättebra gnissel. Omslaget är också fantastiskt och känslan av att få köpa en sån här skiva, få hem den, studera omslaget, läsa texterna var oslagbart. Jethro Tull under åren ’68 till ’72 med transformeringen från bluesband till ett progband av klass var rätt remarkabel. Jag hde nöjet att se dem i ett mindre format, typ öltält i Finland 2011. Riktigt bra!

20. Efter ett halvår på posten hade jag sparat ihop till en ny stereo, en Ferguson med Garrard skivspelare. Jag var mäkta nöjd när jag släpade hem paketen! Butiken var juste så jag fick välja två skivor på köpet. Det fick bli en Moody Blues skiva och en Jethro Tull.

21. Jag har redan nämnt Crosby, Stills, Nash and Young som grupp, men de har ju haft egna karriärer när de inte har kunnat hålla sams, vilket de har varit extremt duktiga på. Efter Woodstock kom deras Deja Vü skiva. Samtidigt gjorde de varsin soloskiva, de saknade inte material, 5 fantastiska skivor.De skiljer sig inbördes rätt ordentligt, David Crosby sammanfattar det hela väldigt fyndigt, han brukar säga att Graham Nash skriver de vackra låtarna, Stephen Stills de rockiga och han själv de konstiga. Jag gillar den här konstiga från hans soloskiva If I Could Remember My Name.Det finns ju många amerikaner som aldrig har gillat gruppens politiska åsikter, allra minst herr president. Tycka vad man vill, men musiken är väldigt intressant och vacker…………och annorlunda.

22. Jag hade insett att blues var min grej, inte så konstigt att min Led Zeppelinfavorit då är en blues. Som vanligt har de ”lånat” den, den här från Moby Grapes Jamskiva där den heter Never. Hos Led Zep fick den heta Since I’ve Been Lovin’ You, ytterligt vacker!
https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fyoutu.be%2FK8R7zjJMIfU%3Ffbclid%3DIwAR0kV4WJB9Kn1yaRMqgGj_Zg-4kHZXXRElNQ3A69TekgJ6rvb6bIJHVSE1U&h=AT1nLu_kVV2U8Asq9g4xbMvEmpv9zVPO0vTsakDyz0zpE78MQN_kB7F9I-E_VcPKcALu1WcvGhlZGjHqRGyp2j2mDFaeGoOweUVRPi_jQBJGtU9yx10Y3PTWE7C0i75vL4VjC14QscSOTA5qxONMfCA

23. Jag kan inte påstå att jag hade riktigt koll på alla band. Exempelvis hade jag svårt att skilja på Eric Clapton och Eric Burdon. När det dök upp en skiva med Derek and the Dominos med ett spännande omslag, så fick jag för mig att det var Eric B. Intresset var inte så stort. När en tjejkompis i klassen dessutom hade vunnit den på en danstävling på ett av stadens diskotek blev den inte intressantare. Så jag tvekade när hon ville sälja den till mig. När jag senare fick höra den insåg jag vilket misstag jag gjort, det här var precis vad jag ville lyssna på. Jag sprang och köpte den direkt. Layla har ni nog hört till leda så det får bli en blues istället. Den här började som ett jam mellan Clapton och Duane Allman. När teknikern fick höra detta sprang han in i studion och startade bandet. Vilken tur för här svänger det ordentligt. Duane som var i samma studio hade tittat förbi, blivit inbjuden och gjorde att Layla and Other Assorted Love Songs blev en av de bästa skivorna som gjorts, enligt mig!

24. Jag har redan spelat CSN&Y och David Crosby. De ingick tillsammans med Jefferson Airplane, Grateful Dead och Quicksilver Messanger Service i vad som ibland kallades för The Planet Earth Rock and Roll Orchestra. Skivorna som de medverkade på var bl.a. dessa: Blows Against the Empire Paul Kantner and Jefferson Starship, If I Could Only Remember My Name David Crosby, Songs for Beginners Graham Nash, Sunfighter by Paul Kantner and Grace Slick, Papa John Creach by Papa John Creach, Graham Nash David Crosby Graham Nash and David Crosby, Rolling Thunder Mickey Hart, Baron von Tollbooth & the Chrome Nun by Paul Kantner, Grace Slick, and David Freiberg och Planet Earth Rock and Roll Orchestra Paul Kantner. Hela den här gruppen har också betytt mycket för mig. Jag tillhör väl de få som var på Gröna Lund och Tyrol en tisdag efter midsommar för kanske 5 år sedan och såg en version av Jefferson Starship med bl.a. Paul Kantner och David Frieberg.prata om livskryss😀

25. 1. Det finns två skivor till från den här tiden som är värda att nämna. Den första är Stephen Stills första solo LP dedikerad till Jimi Hendrix. De båda hade jammat ihop och det finns också någon bootleg från Stills studio i hans källare med dom två. Hela LP:n är fantastisk. Här med en låt där Hendrix lirar gitarr.

26 Den andra skivan får jag skylla på Lennart Wretlind att jag fastnade för och jag fastnade inte bara för skivan utan även gruppen som gjorde den, Grateful Dead. En grupp som kan vara temt för ett helt Sommrprat. Wretlind gjorde en intervju med gitarristen i okober 1971 som jag lyssnade på. Sedan var jag fast som i en rävsax. Lennart klippte bort trumsolot från den här låten, jag har dessvärre inte möjlighet att göra det. Ni som inte klarar trumsolon kan spola fram ca 5 minuter! Ni som har sett Game of Thrones bör känna till att George RR Martin är en Dead Head, följare av Grateful Dead, och det finns många referenser till gruppen i böckerna.

27. 1. Nu lämnar vi Californien och San Francisco och beger oss till England. På vägen stannar vi i Georgia och lyssnar på Duane Allmans band, Allman Brothers Band. Ett gäng med två ofta duellerande gitarrister. Det här är ju rena önskebandet för mig då det gnisslar ordentligt och ofta i långa låtar. Dessvärre körde både Duane och deras bassist ihjäl sig med ett års mellanrum i början på 70-talet. Jag ska inte terrorisera med de värsta utan tar en lite lagom gnisslig låt från första skivan utan Duane.

28. 1. Nu vill jag beta av en massa bra musik från England från början på 70-talet. Vi börjar med Procol Harum. Ett band som fortfarande turnerar och alltid får spela A Whiter Shade of Pale. Jag gillar deras skivor fram till och med deras första liveskiva med symfoniorkester. Där finns det fantastiska stycket In Held It T’was in I. Titeln är tagen från första bokstaven i varje vers från första delen av stycket. Hmmm!

29 Nu har jag kommit fram till mina absoluta favoriter Colosseum. Köpte deras Liveskiva sommaren 1972 och har följt dem sedan dess. Under de senaste 8 åren har det blivit intensivare och intensivare. Lyckades övertala kära hustrun att vi skulle tillbringa en semestervecka 2011 för att åka över till Finland och rakt in de centrala delarna till Äänekoski för att se Colosseum på deras avskedsturné. Sedan har jag varit över i England och och träffat dem och andra fans från hela Europa, mycket trevligt. Det slutade med att jag blev inbjuden till efterfesten till minneskonserten av deras ledare, trummisen Jon Hiseman. Här kommer då deras häftiga Lost Angeles från deras sista gig på Shepherds Bush 2015. Jag var där 😊

30.Det har alltid varit en kamp om Yes eller Genesis har varit det bästa bandet. Jag har aldrig tänkt det så, båda banden är otroligt bra på sitt sätt. För mig var det först Yes från deras Yes Album. Även här var det Kjell Alinge som fick upp öronen på mig. Framför allt när han så träffande sa att bassisten Chris Squire spelade bas med knorr på! Här min favoritlåt Your’s Is No Disgrace

31. Wishbone Ash är oxå ett band med dubbla gitarrister. Alltså föll jag pladask för dem från första stund. De turnerar fortfarande, men som för andra gamla band så drar inte alla jämnt utan det finns två versioner av dem. Den här låten Blowing Free hade jag alltid undrat varför ett engelskt band sjöng att håret blåste som ett gyllene majsfält? Det visade sig att de skrivit låten under en turné genom mellanvästern i USA där det inte finns så mycket annat än majsfält. Lite triva gitarristen Andy Powell hade provspelat för Colosseum, men de tyckte han var lite för ung. Uppdraget gick till Clem Clempson och resten är historia.

32.Ett engelskt progband med en brokig historia är Renaissance. De började med uppställning och gjorde två skivor. Sedan bytte de mer eller mindre ut samtliga medlemmar och började om på nytt. De från första upplagan komsedan tillbaka under namnet Illusion som också var namnet på deras sista skiva som Renaissance! De har också uppträtt i en tredje konstellation som Box of Frogs. Hänger ni med? Renaissance har förresten flyttat till USA för att de inte var tillräckligt populära hemma i England. Låt oss höra på deras rökarlåt Ashes Are Burning. Sångerskan med den fantastiska röster heter Annie Haslam.

33. Nu har jag spelat en massa långa låtar så det är nog dags att bryta av med en riktig rökare. Ett brittiskt bluesband i stil med den första versionen av Fleetwood Mac. Minsta gemensamma nämnare var Christine Perfect som ho hette med Chicken Schack. Sedan träffade hon bassisten i Fleetwood Mac, John McVie och är nog mer känd under det namnet i det kommersiellt framgångsrikare versionen av Fleetwood Mac. Här har hon lämnat Chicken Schack. Här alltså en riktig rökare med Chicken Shack, He Knows the Rules !

34. Har jag sagt YES så får jag väl säga Genesis också. Ja, jag hade ju deras lunchlåt, men den kom ju in på typ ett bananskal. Jag vill ju gärna ta med ett stycke som kommer från en LP som ofta blir framröstat som den bästa progskivan, Selling England By the Pound. Jag var en sådan hårdnackad Yesfantast som inte brydde sig så mycket om Genesis, så till sist fick jag den i födelsedagspresent av kompisarna. Det bröt isen, och sen var jag Genesis trogna tills dom bara blev tre. Här är det dock den klassiska Genesisuppsättningen och det märks, det här är bara så bra!

35. Det sista av de engelska bandet som jag följt från 1973 är Camel. Deras andra skiva Mirage innehåller en lång låt med tema hämtat från Sagan Om Ringen. Led Zeppelin och vår egna Bo Hansson har ju också tagit ideér därifrån. Gitarristen Andy Latimer har skrivit många melodiösa stycken och är också en bra flöjtist. De håller också fortfarande på och turnerar och verkar vara minst lika populära som på 70-talet. Vi tar lite Sagan om ringen i formav The White Rider

36. 1. Jag har nu tagit mig fram till hösten ’75. Det var en vändpunkt på många sätt. Musikaliskt så hade jag från början varit mer eller mindre ensam om att ha gillat Springsteen från hans andra skiva, The Wild the Innocent and the E Street Shuffle 1974. Jag tycker fortfarande att det är hans bästa skiva. När Born to Run kom var det vinna eller försvinna för honom. De hade satsat mycket på turnen till hösten ’75 och Jon Landau hade triumferat ut ”I have seen rock and roll’s future and its name is Bruce Springsteen . . .”. Allt detta hade jag inte brytt mig speciellt om. Så när det var dags för Stockholm på turnen så trodde jag att det skulle bli enkelt att få tag på biljetter, men icke. Jag var troligtvis en av de få som inte var på Konserthuset lördagskvällen den 22 november 1975. Jag är alldeles säker, då jag låg inlagd på Universitetssjukhuset i Linköping med nyupptäckt diabetes. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Det verkade dock som om någon tänkte på mig då de på P3 spelade HELA Echoes från Pink Floyds Meddle. Den är nog min Pink Floydfavorit. Så jag uppskattade det verkligen. Nu vet jag ju hur det lät i London på samma turne. Här med min favoritlåt Kitty’s Back, en version där de verkligen ger allt, vilket de också gjorde i Stockholm.

37. Med en livslång sjukdom i bagaget kan det vara lite jobbigt i mellanåt. Jag har dock haft tur med bra läkare och diabetesköterskor, så jag ska inte klaga. Däremot när det har varit motigt, jag har tillbringat rätt mycket tid på sjukhus med bl.a. en stroke. Då är jag glad att jag haft musiken att ta till. Jag är inte sådär insatt i Mozarteffekten och ska skam till säga inte lyssnat så mycket på Mozart heller men jag tror på musiken som ett redskap att hjälpa till så jag inte ger upp. I början på sommaren åkte jag på en begynnande blodförgiftning som läkarna lyckades avvärja. Jag kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det tog ett tag att återhämta mig, men nu sitter jag här och lyssnar på den musik som gör mig glad och också har hjälpt mig så många gånger. Tur att den finns! Det här är min favoritlåt när det är riktigt jobbigt. Återigen Traffic med Sometimes I Feel So (Uninspired) 😊

38. Det har bara varit engelsk och amerikansk musik idag. Jag har en massa favoriter från många andra länder också, men det har inte blivit några av dem idag. Jag ska förbättra mig något i alla fall. Holländare, kan det va’ något sedan de slog ut tjejerna i VM? Om jag bibehåller fokusen på musik så går det nog bra. Här har vi ytterligare en gitarrist som skrivit många melodiösa låtar. Dessutom en flöjtist som ger deras musik en luftighet. Jag gillar deras skiva Hamburger Concerto från 1974 allra mest. Den skivan innehåller en lång låt med lort namn!

39 Men har du inget svensk music då? Jo, jag har sparat det bästa till sist. Först ut bland det bästa av det svenska får Kvartetten som sprängde komma. De gjorde i princip bara en skiva, men vilken skiva! I och för sig kompade de Bernth Staf på hans Valhallskiva men den räknas nog inte. Finn Sjöberg på gitarr, undrar hur många skivor han har varit med på och producerat. En av mina gitarrhjältar. Här kommer öppningsspåret på skivan Kattvals från 1973. Också en skiva som jag tror Kjell Alinge tipsade mig om 😊

40. Och så i mitt tycke allra bästa musik av en svensk. Både musik och text och framförande. Det roliga är att om du har tur så kan du gå och se Mikael Ramel och hans band. Det finns inte så mycket mer att säga om detta, än att det är bäst 😊

41.1. Hur länge tänker han hålla på? Är han någon sorts duracellkanin? Kan det inte vara nog nu? Har han inget annat att göra?

Jo, det här får bli det sista för den här gången. Jag måste spara några låtar till nästa år. Som ni säkert förstått har jag tyckt att det här är vansinnigt roligt. Jag är glad att jag fick tipset om den här gruppen. Jag tycker den fungerar jättebra! Jag kunde bara inte säga nej, när jag såg vad ni höll på med. Jag hoppas ni hört några av era favoriter, att ni kanske upptäckt något nytt och att ni fortsätter med att dela musik, så att även jag upptäcker ny musik. Tack för att ni har lyssnat och för erat gillande och eventuellakommentarer. Om ni inte aktar er är jag tillbaka nästa sommar 😊

Eftersom jag kommer från Norrköping blir ju avslutninglåten given.Skriven av John Mayall som vi lyssnade på för ett antal timmar sedan. Då hette den Walking on Sunset och handlade omLos Angeles. Nu handlar den om en litem mindre stad. TackUffe för att du gjorde den! Det har hjälpt mig när jag inte mått så bra! Ha en bra sommar! Anders Pettersson

Ett!

Hejhej! Tova heter jag och är dagens sommarpratare här i gruppen. Jag är så taggad och det ska bli väldigt roligt att få dela med mig av både roliga men också lite mer negativa saker (eller händelser)
Jag ska väl börja mitt första inlägg med att presentera mig själv lite. Ja men som sagt, Tova heter jag då, är 22 år och bor just nu i Falun där jag pluggar till förskolelärare. Har 3 år kvar av min utbildning. Annars så är jag från Arboga. Men ja, jag är iövrigt väldigt musikintresserad och så älskar jag att fotografera. Jag lyssnar väldigt mycket på 70-80tals musik men även lite annat. Jag brukar oftast fota när jag är på festivaler och konserter, får jag inte ha med mig min systemkamera så har jag alltid min telefon i fickan som jag brukar använda. Jag har en gång fått mina bilder publicerad på en av mina absoluta favoritsångares instagram, ni undrar säkert vem den sångaren är? Jo det är ingen mindre än Rob Halford (jag kan knappt tror det själv…) men även en av mina svenska favoritsångare delade min bild på hans instagram häromdagen och det är Thomas Stenström. Jag lyssnar även mycket på podcasts och en av mina favoritpoddar är Creepypodden. Jag driver faktiskt den poddens facebookgrupp här på facebook tillsammans med Jack Werner och 3 till. Väldigt roligt faktiskt.
Nu blev detta ett väldigt långt första inlägg. Men nu har jag presenterat mig och nu är min dag igång. Jag återkommer inom den närmsta timmen igen.

Och vi börjar såklart stort, med en av mina absoluta favoriter off all time!
Vi hörs snart! <3

Två!!

När jag var yngre och gick i grundskolan så hade jag svårt att passa in. Det blir väl så när man bor i en liten stad där alla känner alla och man ska vara precis som alla andra också. Men det hände något med mig. Jag vet inte om det är min pappas ”fel” då det var han som lyssnade på hårdrock, vilket han har gjort hela mitt liv. Som gjorde att jag inte klädde mig eller lyssnade på samma musik som mina klasskamrater. Vilket resulterade i att jag blev utfryst och ganska ensam i en klass på 20 personer. Hade iallafall 3st kompisar i klassen, vilket var guld. Men ja. hade jag fått träffa 11åriga Tova idag hade jag kramat henne och lovat henne att det kommer bli bra. Det gäller bara att kämpa på. Men nu till saken. Året var 2013. Jag skulle sluta 9:an men jag var inte med på skolavslutningen. Utan jag skulle på mitt absolut första Sweden Rock. Det var en sådan lättnad. Jag behövde aldrig mer se de personer som mobbat och fryst ut mig i några årstid nu. Första dagen på Sweden Rock och klockan närmade sig 23:00 (minns inte riktigt exakt) och Tobias Sammet (Avantasia) skulle strax gå på scenen. Och efter ett tag så var det dags för duetten mellan Bob Catley (Magnum) och Tobias Sammet med låten ”The Story Ain’t Over” och då var jag väldigt trött och hade precis druckit min första kopp espresso men jag var oerhört lycklig. Och när de har kört halva låten utbrister jag ”Detta är det bästa jag någonsin hört live” vilket det var. Jag har sett mycket bra live i mitt liv och det är inte mycket som har slagit det här. Bara några få har lyckats ta sig till den nivån. Så nu är jag så jävla taggad på att igen få se Avantasia på Skogsröjet i Augusti. Den här låten kommer alltid att vara speciell för mig. Det var som ett kvitto på att nu har du klarat grundskolan och du är så jävla bra.

Tre!!

Det finns inte jättemånga svenska artister som jag lyssnar på eller ser upp till. Men 2014 då den här artisten släppte låten ”Slå mig hårt i ansiktet” och albumet ”Fulkultur” så blev jag nyfiken. vem var det här? Hade inte hört namnet ”Thomas Stenström” förut även fast han hade ett album sen innan. Men man kan säga att jag fick en ny favorit inom svensk musik sen dess. Det är något med Thomas som jag inte riktigt kan sätta ordet på vad det är. Det är nog att han sjunger på svenska och han kan verkligen sätta ord på hur jag känner fast det är en låt jag lyssnar på. Jag har bara några få band/artister som har påverkat mig oerhört mycket och Thomas är en av dom. När jag är ledsen funkar hans musik. Är jag glad funkar hans musik. Hans musik fungerar hela tiden för mig.

Han är en räddare i nöden. Jag har fått chansen att se honom live 2ggr hittills. Nästa gång jag ser Thomas är i Borlänge i September. Så oerhört taggad. Senaste gången var förra lördagen. Och under den spelningen hände något fint. ”En, två, tre, fyr Jag och mina polare Vi är mycket coolare” sjöng Thomas Stenström tidigare idag och vi fick ögonkontakt. Vi sjöng. Jag från publiken och han från scen. Det var magiskt” skrev jag för precis en vecka sen. Det var precis vad som hände. Sen delade han min bild på instagram.

Thomas Stenström <3

[Är det okej att skriva till en artist och fråga om man kan få något signerat? Typ en bild man tagit eller så?]

Fyra!!

Nu ett lite tyngre ämne kanske. Något som jag kanske inte har berättat för så många. Men som är bra att det kommer ut ändå. Jag vet inte riktigt. Måste få ur mig det bara. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag tänker inte gå igenom hur vi lärde känna varandra för det är inte relevant plus att jag har 0 kontakt med hen idag. Ska bara berätta varför jag valde att bryta kontakten med hen. Och nej hen gjorde mig aldrig illa. Inget våld eller något. Absolut inte. nej. (även fast det står hen, så är det en han jag pratar om)
I början var det väldigt enkelt. Hen var fantastisk och jag tänkte att jag kanske hade turen att hitta någon nu. Någon som jag kunde bli kär i. Vi pratade i telefon väldigt ofta. Det var så härligt. Att ha någon att prata med. Jag kände mig lycklig. Men så började småsmå varningstecken att komma. Det kunde vara att hen skrev sms och frågade varför jag inte svarade.. det svarade jag ju såklart på. Förklarade mig. Sen var allt som vanligt igen. Skönt det såklart. Men sen blev det ännu lite mer konstigt.. iallafall enligt mig. Då kunde jag få sms om att jag förstört hens dag om jag inte svarade. Jag försvarade mig även här. Det blev lugnt igen. Sen kom en av mina största idoler till Stockholm och skulle spela. Så jag frågade hen om vi skulle gå och se George Ezra när han kom hit. Vilket hen ville. Någon dag innan konserten ringde hen och sa att han var väldigt besviken på mig, att jag inte ville vara med honom. Han kände sig även bortprioriterad och att jag tydligen inte brydde mig och att han funderade på att sluta prata med mig osv…. När vi väl sågs innan konserten så frågade han mig jämt ”vem smsar du med?” ”Vad skriver du?” ”Vem var det?” Jag hälsade även på en jag känner som jobbade under denna konsert, det blev hen väldigt svartsjuk på. Märkte jag.
Under konserten stod han bara still, han blev irriterad på människorna runt omkring. Han tyckte inte att det var direkt bra efteråt heller. Sa ingenting.
Dagen efter konserten åkte jag hem igen. Jag smsade honom och frågade om han var arg på mig, det var han inte. Då tog jag beslutet att blocka honom överallt. Det gjorde ont i hela mig. Men jag tror att det kunde ha gått längre om jag inte bröt. Vilket jag är så tacksam över att jag gjorde idag. Trotts dåligt samvete och ångest. Får dåligt samvete när jag skriver detta men jag tror det är absolut bäst så. Trotts att det är tungt.

”Don’t we all need love?
The answer is easy
Hey pretty smiling people
We’re alright together, we’re alright together”
<3

Däremot tyckte jag att George Ezra var bland det bästa jag sett live. I topp med Avantasia. Däremot ångrar jag att jag inte gick och såg George Ezra själv. När jag lyssnar på George Ezra blir jag ibland påmind om det här. Jag hoppas verkligen att jag får en eller flera chanser att se George Ezra igen. Antingen med fantastiska vänner eller själv. Jag vill inte låta det här negativa minnet jag har sitta kvar där förevigt. George Ezras musik betyder oerhört mycket för mig. Älskar verkligen George & hans musik. Tack George Ezra för att du alltid räddar mig!

Fem!!

2019 såg jag KISS och jäklar vad bra det var. Det var på Sweden Rock. Men det som gjorde att KISS var så jäkla bra var att de spelade den här låten. Det finns ett speciellt stycke i den här låten som alltid kommer betyda lite extra mycket för mig. Den betydde så mycket för mig i grundskolan och sen genom livet.

”People try to take my soul away, but I don’t hear the rap that they all say
They try to tell us we don’t belong, that’s alright, we’re millions strong
This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd”

Det blev ett lite kortare inlägg men mer kommer snaart!

6

Jag minns när jag var liten och hade fått sommarlov och vi var i sommarstugan i Småland. Då gick Trazan och Banarne på sommarlovs morgon. Även fast jag såg detta på 2000talet och det sändes första gången på 70talet, tror jag att det var. Så var detta program och dessa två fantastiska karaktärer två av mina favoriter. Vilket de är fortfarande idag. Kan ibland komma på mig själv att gå och nynna på t.ex den här låten.

Nu kommer det komma några inlägg på raken. Har några jag vill hinna med innan min dag är slut!

Sju

En sak som alltid kommer betyda mycket för mig är att min Mormor hade gjort ostkakor till Margareta Strömstedts födelsedag (Nicklas Strömsteds mamma) och Astrid Lindgren var också där.

Astrid Lindgren tyckte så mycket om dom så hon gav min mormor en gåva. Den gåvan var en samling av Astrid Lindgrens böcker där det står signerat ”Från Astrid Lindgren till Ostkakans Gudinna”

Detta är nog det finaste jag vet. Jag önskade bara att Mormor levde för har så många frågor.

Saknar Mormor och Morfar

Detta inlägg blir en tribute till min mormor och morfar som har varit ifrån oss alldeles förlänge.

Iår har mormor varit död i 20 år och morfar 5år. Minns inte mormor då jag bara var 2år när jag gick bort. Men Morfar minns jag. Det är så sjukt att inse att man aldrig kommer få träffa dom igen. Trotts att det gått så lång tid.

Åtta!!

Innan jag somnar så tackar jag för mig. Det har varit superkul att få dela med mig av väldigt personliga men även andra saker & låtar idag. Hoppas att jag får göra om detta nästa år. Tack för möjligheten och att ni är så fina mot mig allihopa. Är tacksam över att få vara en del av den här gruppen. Ha en fin kväll.

”I hope someday
We’ll sit down together
And laugh with each other
About these days, these days
All our troubles
We’ll lay to rest
And we’ll wish we could come back to these days, these days”

1.
Sommarprat.
Förvånad över att så få anmält intresse.
Obegripligt!
Finns ingenting som slår såna här dagar när det gäller att få saker gjorda.
Saker som annars ligger i träda och glömska.
Tvätthögen som igår kallades installation är nu vikt och undanplockad.
Skåpluckor skinande rena.
Listen som varit ofärdig så länge är nu vit och nystruken.
Diverseburkarna rensade och tömda, redo för nya saker som kanhända kan användas någon gång men inte nu.

Prokrastinationens okrönta drottning dvs jag är i skriande behov av alla julis dagar.
Augustis också.
Troligtvis behöver jag även september och oktober.
För att komma i fas.

Nu målar jag visst naglarna också.
I en pigg blå färg.
Visste inte ens att jag ägde såna rikedomar.

Rikedomar…
Den man som varit rikast i världen genom tiderna sägs vara Mansa Moussa som var kung i Maliriket på 1300-talet, i dagens pengavärde skulle han varit god för 400 miljarder dollar.
Det kallar jag rik.
Fetrik.
På den tiden fanns ju inte ens sedlar.
Så tungt det måste varit att bära omkring på allt guldet.
Jag vet, för i min väska som jag nyss rensade i en kringgående manöver om mig själv så hittade jag 247 kronor i småmynt.
Fattar ni hur rik jag hade varit om jag fått ett mynt för varje sak jag skjutit upp?!
Bill Gates hade verkat fattig som en kyrkråtta i jämförelse.
Nu ska man ju inte jämföra.

Man ska ju vara sig själv och vara nöjd med det säger folk.
Nöjd är i och för sig ett av de värsta orden jag vet.

Nöjd.
Liknöjd.
Det vill jag inte bli.
Varken lik eller nöjd.
Aldrig.

Stolt men inte nöjd.

Nåväl.
Min dag är här.
Frågan är om jag är det!

2.

När jag precis hade opererat bort en del av mitt bröst o rädslan för att dö, pang, knall och bom, där och då fortfarande satt sådär djupt inne under bröstbenet och kaninhjärtat slog snabbt och hårt vid varje tanke på dödar, sjukdomar och försvinnande.
När allt jag ville var att leva.
Bröst eller inte.
Bisaker liksom.
Då fick jag en present av min syster.

”Live! Life is good!”
Grinade det mot mig på skylten som jag fick.

Live?
Ja, tack!
Ville ju fan inget annat.
Good?
Helvete heller!
Inte där och då.

Det enda jag ville var ju att leva.
Andas.
Vara kvar.
Gott eller inte.
Livet är jävligt orättvist.
Men fan.
Leva, det ville jag.
Vill jag.
Helst för alltid!

Tanken var fin och presenter älskar jag men carpefakkingdiemskyltar har aldrig riktigt fått mig att gå upp i brygga.
Utom kanske just den gången.

Skylten då undrar kanske ni.
Jo, den blev hundleksak och jag lovar att bulldoggarna här hemma levde och tyckte att både livet och skylten var god.

3.

Dricker kaffe.
Tre koppar brukar få mig att vakna.

På typ 1400-talet kunde kvinnor i det Osmanska riket skilja sig från sina män om männen inte försedde dem med tillräckligt mycket kaffe.
Rätt rimlig lag tycker jag.
Varje morgon.
Inte skild än.

För att producera en kopp kaffe går det åt 140 liter vatten.
Där satte jag kaffet i vrångstrupen.
Jag har alltså använt mig av 420 liter vatten och klockan har precis slagit tolv.

Varje svensk dricker i genomsnitt 3,2 koppar kaffe om dagen.
Några mer.
Några mindre.
1168 koppar per år.
163520 liter vatten till bara mitt kaffe.

Dessutom visar en undersökning att vi allihopa, varje svensk, kaffedrickare eller ej, häller ut 1 kopp kaffe i slasken varje dag.
300 miljoner liter.
Varför icke kaffedrickare slänger kaffe i slasken orkar jag inte ens börja fundera över.

År 2050 riskerar kaffeproduktionen att halveras pga klimatförändringar.
Det om inte annat borde få klimatförnekare att omvändas till klimatstrejkare.
Alla dagar i veckan.
För då sitter vi i skiten.

Fikat är ju liksom heligt.

4.

Apropå drycker.
Och siffror.
Jag lär mig dricka champagne.
Har inte gillat det.
Man får öva.
Övning ger färdighet.
Tyvärr övar jag inte just nu.

Jag kan dock inte så mycket om champagne.
En kunskapslucka.
Andra kan mer.

Men vad jag dock vet är att en man vid namn Bill Lembeck vid Stanford University gillar det så pass mycket att han har gjort en avhandling om antalet bubblor i en champagneflaska.
49 miljoner bubblor i en 75 cl flaska.
Fyrtionio miljoner!
Jösses.
Hur många som helst.
Man utgår då ifrån att varje bubbla är 0,5 mm stor.
Räknar snabbt ut det till mil.
Det är 2,45 mil bubblor i varje flaska.
Vilken jättebubbla det skulle kunna vara!
Min man är typ 500 mil bort.
För att komma upp till 500 mil så krävs det då 204 st flaskor.
Jösses så förvånad han skulle bli om jag kom farande på en bubbla, bara så där.
Tänkte räkna ut ett pris på alla dessa flaskor men kom plötsligt ihåg att jag inte är så förtjust i champagne ändå.

Kan inte sluta…
När man har rest så långt på en bubbelväg kommer man naturligtvis att undra vart man är.
Inga problem.
Forskning visar nämligen att champagne förbättrar minnet och hjälper mot demens så förhoppningsvis kan man då lista ut vart man har hamnat.

Måste bara fortsätta öva ty jag är gammal och minnet är ta mig tusan inte vad det brukade vara.

5.

Liv och dryck.
Verkar vara mitt tema idag.
Livets dryck…

Vin eller vatten?
Några svarar säkert whiskey.
Eller läsk.
Inget fel i det.
Man tycker ju vad man vill.
Vi bor i ett fritt land.
Tack och lov.

Om ni svarade vin och känner att ni ännu inte riktigt hittat sommarformen så finns en diet från -62.

Vin och äggdieten.

Frukost:
1 hårdkokt ägg.
1 glas vitt vin.
Naturligtvis en kopp svart kaffe att skölja ner äggen med.

Lunch:
2 hårdkokta ägg.
2 glas vitt vin.
Återigen svart kaffe för att få äggen att glida ner.

Middag:
En biff och resten av vinet.
En stor kopp svart kaffe för att inte somna.

Föredrar ni portvinsdieten så byts äggen ut mot rostbiff och det vita vinet mot portvin såklart.

Jag har aldrig gått på diet.
Kommer aldrig att göra det.
Men apropå hårdkokt så nynnade Clark Olofsson ständigt på den här låten under Norrmalmstorgsdramat.

6.

Tillbaka till livet då.
Det där som bubblar och pågår hela tiden medan vi är upptagna med annat.

”Jag vill köra med en stor bil i centret genom kuffarna. Och sen skjuter polisen mig och det är det”
– Rakhmat Akilov

En av kuffarna som skulle köras genom var jag.
En av dom vars eftermiddagsystra steg förbyttes till förvirrad skrämd flykt var jag.
Vars ögon tvingades möta resultatet av en galnings väg genom Stockholm.
En av dom som i ögonblick inte trodde att jag skulle få hålla om mina barn igen, viska finord i deras öron.
Aldrig mer få kyssa min älskades läppar, leka med fingrarna i hans lockiga hår.
Inte hinna säga allt det där som jag bara måste få säga.
Allt det som inte får bli osagt.

Det jag minns tydligast är inte blodet, poliserna, de rusande folkmassorna eller skriken.
Det är tystnaden, dammet, skorna som fallit av folk i flykten och Vänligheten.
Kärleken.
Hur folk öppnade sina armar för främlingar.
Öppnade sina hem.
Hjälpte varandra till säkra gator.
Följde varandra till dörren.
Ingen skulle vara ensam.
Ingen skulle vara rädd.
Vi var tillsammans.
Kuff eller ej.

Rakhmat Akilov körde sin stora bil i centret men han körde inte genom kuffar.
Han körde genom människor.
Han körde genom människor som vägrade vara ”kuffar” och ”mussar”.
Som valde att vara medmänniskor.

7.

Nu snurrar det lite i mitt huvud.
Det gör ofta det.
Eller jag gör.
Snurrar till det alltså.

Lite som att åka karusell i tillvaron.
Fast gratis och hela tiden.

De första mekaniska karusellerna var för övrigt träningsredskap för kavallerister.
På 1700-talet börjande de användas som underhållning på gator och torg.
Har alltid älskat de där hästarna.
Vill åka.
Slutar med yrsel.
Illamående.
Varje gång.

Snurrar nog tillräckligt i mig själv.
Struntsamma.
Här är en av de bästa låtarna jag vet.

8.

Kroppen består mest av väte, syre och kol.
10% väte.
65% syre.
18% kol.
Syre och väte i form av vatten.
Vilket borde innebära att det faktiskt är livets dryck.
(Men säg inte det till alla de där som går på vindieten. Var och en blir ju salig på sin tro.)
Och kol är ju ett centralt grundämne och ingår i alla organiska molekyler.
Kol är liksom en förutsättning för liv.
Rätt häftigt.

Sen blir man trött.
Andfådd.
Då kan kol plötsligt vara nåt annat.
Inte särskilt coolt.

Det där vattnet förresten.
Det återkommer.
71% av jordens yta täcks av vatten.
Ändå är vattnets samlade volym bara 0,13% av jordens.
Och ännu viktigare.
Bara en enda procent av allt det där vattnet är användbart för människor.
En piss i havet som man brukar säga.

9.

Juli ligger i sitt sköte.
Vilar och vaggar.
Dagar längtar efter att fyllas till bredden av annat än ordvrängeri.
Annat än onödig fakta.
Min dag är över.
Jag har varit mig själv.
Är inte nöjd.
Inte blivit lik heller.
Tur det.

Men snurrigt har det varit.
Finsnurrigt.
Den stad i Sverige som har det snurrigast är nog Eskilstuna.
Där finns det 59 rondeller.
Det är många.
Fint är det också.

Alltså avslutar jag med att tacka för mig och konstatera att min dag varit lite som Eskilstuna.

Och ni som tvekar, har sommarpratet i halsen men inte riktigt vågar få det ur er…
Så många dagar väntar på att fyllas.
Av liv.
Av drömmar.
Och av er!