1. Då var det dags för mig att ta över stafettpinnen här som sommarpratare…
”Å vem fan är du då?” Undrar ni kanske.
Och det är precis det jag tänkte försöka reda ut här idag.
Men jag kan väl inleda med att berätta att jag är en social, glad, humoristisk, retsam, lite lagom slö och otroligt ohändig snubbe som nyligen fyllt 34.
Jag är född i Nyköping och uppvuxen i en liten hålla 2 mil därifrån som heter Vrena.
Bor numera i Jämtland med en förbannad och snygg fru, 4 underbart galna barn och 2 sura katter.
Skulle tro att stor del av mitt sommarprat kommer vara av det lättsammare slaget…men frukta icke! Det kommer djupare delar oxå.
Börjar med en låt av Jerry Williams eftersom att det var där någonstans mitt musikintresse föddes enligt min mor.
Min kära Mor var nämligen på konsert med Jerka när hon hade mig i magen och tydligen studsade jag på bra där inne.
Jerka har sedan hängt med lite under hela uppväxten då han alltid varit Mammas favorit och speciellt den här låten minns jag att hon lirade på kassett i bilen på sommaren när vi åkte runt och badade och plockade jordgubbar.

2. När jag var liten så hade min Faster en vhs med en live konsert med Orup. Och när han spelade den här låten så hade han på sig en fransad skinnjacka och cowboyhatt och både jackan och hatten var såklart i färgen GULD(!)…
Han var helt enkelt det absolut coolaste jag någonsin hade sett…utom Magnus Uggla såklart.
Uggla gillar jag fortfarande men den här låten är verkligen hemsk…och vad gäller guldkläderna så kan jag med glädje meddela att jag ändrat smak där oxå.

3. När Jag hade lyckats ta mig ur Orup-träsket så var det framförallt min brors skivor som var mest intressanta. Han lyssnade på Kenneth & the knutters, AC/DC och Toy Dolls och det tyckte jag var trevlig Musik.
MEN (och nu är det inget liten men, utan ett STORT Tony Irwinskt MEN) det var en annan artist som intresserade mig mest i LP-backen i brorsans rum.
Min mamma hade nämligen förbjudit min bror att spela Eddie Meduza för mig och det var så jävla orättvist!
Det värsta med det hela var att jag inte kunde hantera lp spelaren utan att det blev repor i skivorna så jag kunde inte göra det i smyg när brorsan inte var hemma…
Hans serietidningar och påskgodis var en lätt match att smyga in och ta del av men Eddie kom jag inte åt…
Jag lyssnade genom nyckelhålet ibland och hörde då hur Eddie sjöng ”Hål i madrassen” och det var så fruktansvärt spännande men jag kunde inte riktigt uppskatta det hela genom nyckelhålet.
Men så en dag så märkte jag att brorsan gick på toa och lämnade dörren öppen till sitt rum…plötsligt var jag en ninja med som inom 2 sekunder låg under brorsans säng med tefatsöron…
Det var just den här låten jag fick höra då och även om jag inte förstod varför jag inte hade fått höra detta tidigare så tyckte jag att det var råbra.
Och den här låten tycker jag fortfarande är riktigt bra är genialiskt rolig. kalla mig gärna barnslig men jag blir fortfarande full i skratt så fort jag hör den.

4. Nu ska vi ner på sandlådenivå en liten stund…
En dag satt jag i sandlådan och lekte och plötsligt hittade jag min modellera i sanden.
Vansinnig stormade jag in till min bror som satt och tittade på tv och frågade varför han hade lagt min modellera i sandlådan?
”Det där är kattskit Erik” svarade det aset
Och ilskan förvandlades till förskräckelse i samma blixtsnabba hastighet som den kladdiga ”leran” lämnade min hand.

5. Som barn var jag ofta hos min 8 år äldre granne och kollade på amerikansk wrestling och lyssnade på hårdrock.
AC/DC, Iron Maiden, Helix, Krokus, Quiet Riot, Helloween, Accept, Warrant och Sha-boom såklart.
Detta är en otroligt underskattad låt tycker jag.

6. Nåt jag tycker är intressant är att höra vad olika generationer dansade tryckare till när dom gick på klassfest/skoldisko…
Den här var väldigt populär när jag var ung och det var en lurig jävla låt.
När 4 minuter hade gått och låten var slut så släppte man ju taget om tjejen man dansade med och kände sig lättad att man klarat av dansen utan misstag.
Och just när man andats ut så fortsätter låtrackarn…
Röd i ansiktet som en julstjärna var det bara att lägga armarna om den fnissande tjejen igen.
Och efter det fanns det ingen mängd handsvett eller rodnad i världen som kunde få den lurige herr Adams att sluta skråla och de 150 sekunderna som då återstod av låten kändes mer som 150 år.
Vad dansade ni tryckare till?

7. Nu spolar vi fram till februari 1994 då jag köpte min första cd-skiva.
Nämligen Gryningstid med Dia Psalma som fortfarande är en platta jag verkligen älskar.
De närmaste 5 åren var det nästan uteslutande svensk punk som gällde för mig.
De Lyckliga Kompisarna, Charta 77, 23 Till, Krymplings, Coca Carola, Köttgrottorna, Mögel, Strebers, Räserbajs, Dia Psalma m.fl
Det var verkligen något magiskt med Sveriges punkscen på 90-talet.

8. Här borde det egentligen ha varit ”När vi gräver Guld i USA” men jag kan fan inte ha 2 låtar med orup med här…
Sommaren 1994 var en magisk sommar som formade mig för resten av livet.
Behöver knappast berätta för nån vad Sveriges Fotbollslandslag lyckades med den sommaren men det gjorde att mitt fotbollsintresse föddes på allvar och det håller ännu i sig.
I samband med fotbolls-vm släpptes en samlingsskiva som hette GULD med bland annat ”När vi gräver guld i USA” och den här låten så för mig är den här låten lika mycket VM 94 som den där guldgrävarlåten.
Men tyvärr var vi ju inte oslagbara och idag är det faktiskt exakt 23 år sedan Sverige förlorade semifinalen mot Brasilien.
#JävlaRomario

9. Tillbaka till skoldiskot.
Den här var väldigt poppis på våra diskon…då radade vi grabbar upp oss och gick över dansgolvet och låtsades rulla iväg bowlingklot rätt över golvet samtidigt som introt dundrade igång. Och på andra sidan dansgolvet stod tjejerna som käglor och slängde sig i backen.
STRIKE! STRIKE! STRIKE! STRIKE!

10. I Tonåren chattade jag en del på aftonbladets chat i någon form av jakt på kärlek och då fick man välja vad man ville kalla sig.
Eftersom Coca Carola var ett av mina favoritband så kallade jag mig just Coca Carola.
Så här med i facit i hand så var det inget bra namn för en tonårskille…
Kunde inte förstå varför så många trodde att jag var tjej. Coca Carola var ju ett hypermanligt punkband med bara manliga medlemmar.
Idag kan jag inte riktigt fatta hur jag inte kunde förstå att det blev missförstånd.

11. Julen 97 (kan ha varit 98 oxå) fick jag en skiva av min bror.
Piece of Mind med Iron Maiden…men eftersom att jag var mer intresserad av Punk så bytte jag bort den mot Smash-plattan med the Offspring.
Både jag och min klasskompis Jonte som jag bytte med blev mycket nöjda.

12. 1999 slutade jag nian och strax innan det var vi på klassresa i Berlin.
Första kvällen fick tjejerna i klassen bestämma vart vi skulle gå och dom ville såklart försöka komma in på krogen.
In kom vi och det var en ganska skum bar med märklig stämning och väldigt lite folk och extremt lite Kvinnor.
Efter ett tag började det dyka upp folk och det var nästan uteslutande lättklädda män.
Ni kan tänka er skräcken hos 10 st 15 åriga killar när vi insåg att vi var på en Bögbar i Berlin (Not that there’s anything wrong with it).
Tjejerna i klassen tyckte iallafall det var hysteriskt roligt och i slutändan hade vi nog faktiskt skoj allihop.

13. Jag vet inte riktigt när det började men jag har länge tyckt illa om talet 13.
Så det är ju inte så oväntat att det blev just idag som jag fick vara sommarpratare, men det är ju iallafall inte Fredag.
Numera är det inte så farligt med min fobi för 13 men ett tag var det faktiskt ganska jobbigt…
Om jag skulle skicka ett sms och märkte att klockan var 17.13 så väntade jag med att skicka tills hon hade blivit 17.14.
Och om klockan var 11.47 så väntade jag tills klockan blivit 11.48 (eftersom 11.47 är TRETTON minuter i 12)
Och om klockan var mellan ett och två på dagen och det var ett viktigt sms så kunde det hända att jag väntade tills efter kl 2 för att klockan skulle vara 14.?? Istället för 13.??.
Och råkade klockan vara 13.13 så blev det jobbigt som tusan.
Och om jag var nånstans där jag behövde ta kölapp så var jag livrädd för att få nåt nummer som innehöll 13.
Jag har dessutom alltid älskat att bränna skivor och om jag bränner ihop en mixed-cd så MÅSTE jag sätte sämsta låten som låt nummer 13.
Så det här med att vara sommarpratare 13e Juli är på sätt och vis terapi för mig.
Och ja jag vet, jag är inte klok på en fläck

14. Tillbaka till Berlin.
På skolresan var vi i en skivbutik och min kompis Jonte övertalade mig att köpa en best of skiva med Manowar.
Och där och då blev jag hårdrockare och det var till en början väldigt mycket pga den här låten. Var nåt speciellt med Orson Welles mörka burriga röst i kontrast till Eric Adams perfekta hårdrocksstämma.
Nu öppnade sig en underbar värld där det framförallt var Manowar, Iron Maiden och Helloween som gällde till en början.
Insåg väldigt snart att Iron Maiden skivan jag bytte bort nåt år innan var bra mycket bättre än Offspring plattan jag fick istället men bytt är bytt…
Numera är faktiskt Piece of Mind min favoritplatta med Iron Maiden

15. En dag skulle jag och Jonte beställa grejer från en skivbutik i motala (Tpl Records) och Jonte skulle ringa och beställa.
Gav honom lappen där jag hade skrivit ner vad jag ville beställa.
Och jonte började rabbla allt han ville beställa sen när han kom till min lapp så bröt han ihop i asgarv.
Han fick ringa 3 ggr innan han lyckades få fram att han ville beställa kasettbandet ”best of pungskägg”.

16. Helloween hade jag hört lite hos min granne när jag var yngre men det var först nu ca 10 år senare som jag tog och fastnade ordentligt och ännu idag så anser jag att ”Keeper of the Seven keys part 2” med Helloween är tidernas bästa skiva och det skulle förvåna mig om det någonsin släpps en bättre skiva
Och Kiske sjunger ju så överjävligt bra…särskilt på den här låten.

17. Nån gång 1999-2000 så hade min kompis Hägg lånat de 2 senaste plattorna med Edguy och det spelade han för mig.
Det var utan tvekan bland det bästa jag någonsin hade hört och jag blev som frälst.
Än idag är det ett av mina favoritband (även om det är ca 10 år sedan dom släppte en riktigt bra platta).
Hade dessutom äran att träffa bandet på Motala Metal Festival i november 2000 och dom var riktigt trevliga.
Framförallt sångaren Tobias Sammet var sjukt trevlig och och umgicks en kvart med mig och lät mig vara hans wingman när han raggade tjejer.
Jag var antagligen tidernas sämsta wingman men skoj var det hur som helst och sedan den dagen är han en av mina största idoler

18. Det här är min Pappas favoritlåt och det kommer aldrig finnas någon låt som jag kommer förknippa mer med honom.
Jag skulle nog inte vara så värst förtjust i låten om det inte vore för att pappa älskar den…
Tackvare min kärlek till min pappa så kommer låten alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och varje gång jag hör den så ser jag pappa framför mig.
Pappa sjunger nästan aldrig men den här låten skrålar han med i varje gång

19. Iron Maiden är ett av mina favoritband och nu skulle man ju kunna tro att jag skulle dela min favoritlåt med bandet…men icke!
2 minutes to Midnight var länge en låt jag tyckte riktigt illa om och jag är fortfarande inte särskilt förtjust i den.
År 2000 såg jag Maiden för första gången och då lyckades jag tappa båda skorna under just denna låten f och nästa gång jag såg bandet så blev det oxå mindre skoj just under denna låten. Just när första refrängen kom och jag skulle klämma i för kung och fosterland så sträckte tjommen framför mig upp sin arm och hällde hela sin mugg med öl rätt i nyllet på mig så jag fick en kallsup. Och jag gillar inte ens öl.
Iron Maidens bästa låt är för övrigt Still Life

20. När jag började gymnasiet så blommade jag på allvar ut som människa. Plötsligt så märkte jag att sötare och sötare tjejer började intressera sig för mig.
Hade alltid varit hyfsat omtyckt på det vänskapliga planet men nu började min humor och kvicka tunga göra mig lite populär på andra sätt oxå.
Jag förstod det inte…men klagade absolut inte.
Där fanns en tjej i min klass som var extra intressant och lagom till jullovet i första ring så blev vi tillsammans.
Jag hade en riktig flickvän…JAG!?!?
Vi delade lite musiksmak då hon gillade Metallica mycket och speciellt låten Nothing Else Matters.
Så jag försökte lära mig att spela den låten på gitarr…
Min kompis Jonte är duktig på gitarr så han fick bli min lärare och det gick skitbra…i 10 sekunder.
Sen gick det skitbra igen i 10 sekunder.
Och igen.
Och igen.
Jag var suverän på de första 10 sekundrarna av låten…men sen hade Metallica vvarit stöddiga nog att blanda in massa ackord i låten och då gick det åt helsicke.
Åt helsicke gick det även mellan mig och tjejen i fråga men det berodde inte på mina färdigheter på gitarr.
Vi fortsatta dock vara vänner och ungefär 10 år senare var jag på hennes bröllop.

21. I December för ca 15 år sedan så vaknade jag upp på en soffa i en lägenhet som var helt främmande för mig.
Jag mindes att jag hade varit på personalfest kvällen innan med restaurangen där jag jobbade extra som kock.
Började gå runt lite i lägenheten och tittade på fotografier för att se om jag kände igen någon eller något.
Men allt var en dimma.
Till slut vågade jag mig in i vad som såg ut att vara sovrummet.
Och där på sängen såg jag Dan (en av servitörerna på restaurangen) ligga och sova.
Gud vad skönt tänkte jag, Jag har sovit över hos Dan…
Ett okänt antal minuter senare väckte Dan mig och frågade: ”Vart är vi?”

22. Sommaren 2001 ringde min kompis Pappis och frågade om jag ville med till Folkracefestivalen i Motala.
Ja Folkrace är jag ju väldigt ointresserad av så varför inte? Tänkte jag.
Vi for dit och gjorde allt annat än att gå på folkrace.
Vi åkte mest runt i bilen och lyssnade på Last Resort med Papa Roach, My Way med Limp Bizkit och den här låten och kände oss som kungar.
Varamonbadet besökte vi flitigt oxå och det kan jag rekommendera till alla. Som att vara utomlands när det är bra väder.

23. Den här låten har jag alltid känt igen mig i delar av texten. Stämmer rätt bra på mig och mina närmaste vänner.
”Vi klädda oss till narrar, vi var inte till lags.
Om någon spottade på oss så spottade vi tillbaks.
Tillsammans blev vi starka ja tillsammans blev vi vi.
Vi rätade på ryggarna i vår egen monarki.
För det var vi som inte passade in eller platsade i något lag.
Det var vi som fann varandra där ingen ställde krav.
Där vände vi på hierarkin och skrattade åt allt.
Vissa tittade upp på oss och andra tittade ner.
Men vi hade varandra så vad brydde vi oss om det.
För deras det blev vårat och några få blev fler.
Och har man bara vänner vad behöver man ha mer.”
Vi var ett glatt och ganska galet gäng och oavsett vad folk tyckte om oss så hade vi roligare med varandra än vad vi hade haft med någon annan.
Det var och är sann vänskap…men idag är vi inte lika galna. Iallafall inte lika ofta.

24. Jag är galet road av mycket som Galenskaparna och After Shave gjort. Och runt 2002-2003 så kollade jag och två av mina kompisar på ”Grisen i Säcken” en gång i månaden. Minns inte om det var den tredje eller fjärde varje månad men nåt av det.
Sanslöst roligt är det även om det blev lite för ofta med en gång i månaden.
Är det någon av er som inte har sett Grisen i säcken så borde ni göra det så snart som möjligt. Parodi på Ian Wachtmeister och Bert Karlsson

25. Det är fascinerande med musik…
Ibland får låtar ett eget liv.
Så var fallet med den här låten i min vänskapskrets och folk runt omkring.
Lake of Tears är ju ganska underground och var det garanterat för 15-20 år sedan men plötsligt kändes det som om ALLA gillade Headstones.
Och det är inte konstigt för det är en sanslöst vacker låt…speciellt solot.
Lyssna och njut

26. 2005 var jag i Bulgarien på solsemester och jag blev chockad över musiken som spelades där.
Two Princes med Spin Doctors och She Drives Me Crazy med Fine Young Cannibals spelades Överallt.
Jag gillar verkligen båda låtarna men dom var båda ca 15 år gamla 2005.
Ligger Bulgarien så långt efter eller har båda dessa låtar nån sorts legend status i Bulgarien?
Någon som vet?

27. Ibland har det hänt i mitt liv att ja dömt ut artister som dåliga utan att ja gett dom en riktig chans…väldigt dumt.
Jag bestämde mig tidigt för att Lars Winnerbäck tycker jag inte om. Inte min stil.
En sensommardag 2004 eller 2005 så var jag ute och festade och efter krogen hamnade jag vid korvmojjen i nyköping och där var det såklart fullt av raggare och jag var glad, bladdrig och säkert lite stöddig.
Det slutade med att en raggare gav mig 7-8 smällar varav 2 gjorde riktigt ont.
Jag hade aldrig varit i slagsmål innan och har aldrig varit det efter det heller.
Jag fick väl nån liten blåklocka men de värsta ärren hamnade i mig.
Tyckte verkligen inte om det och fick lite jobbigt att gå på krogen en tid efter det…kände mig inte trygg.
Kan fortfarande få lite obehagskänsla när jag ser raggaren i fråga.
Den natten fick jag iallafall sova hos en kompis oc han slog på en live dvd med den där jävla Lasse Vinterdäck.
Den natten tog Lars Winnerbäck hand om mig när jag kände mig som mest rädd. Han gav mig tröst helt enkelt och många av hans texter träffade mig rätt in i hjärtat.
Ingen annan kan sätta samman ord till känslor som honom och hans sätt att beskriva miljöer är underbart.
Just Söndermarken som jag delar här har mycket fina miljöbeskrivningar som jag känner igen. Skriver med delar av texten här under…mina favoritdelar.
Träffade för övrigt Winnerbäck några år senare men då hade jag ännu inte förståt hur han tröstade mig den där natten. Men en vacker dag ska jag tacka honom för det.
Fina fina Lars.
”Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken
Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu
Man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio
Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten”

27. En dag var jag och 4 kompisar ute och åkte i bilen och hade inget att göra…
Och så hamnade vi vid ett stoppljus och i bilen bredvid så satt det 3-4 killar som såg extremt hiphoppigt tuffa ut…
Och som en skänk från ovan så kom den här låten på i våran stereo just då.
Så Philip som körde våran bil höjde ljudet till max och började sjunga med till vissa ord.
”FUCK THAT”
”TALKING BULLSHIT!”
”WHAT”
Och det krävdes inte mycket för att 4 uttråkade killar i philips bil skulle haka på.
Plötsligt var vi dom tuffaste gangsters som fanns och alla sjöng vi på denna låten.
Killarna i den andra bilen skrattade bara och verkade förstå att vi inte var så seriösa.
Roligast av allt var att vi inte riktigt kunde texten så vissa fraser hittade vi på nåt annat så ”Me and my Crew huh!” Blev ”Emanahuah!”
Är rädd att det är en sån där story som måste upplevas för att uppskattas kanske men vi hade väldigt skoj.
Än idag så händer det att vi slänger på det här låten och skrålar ikapp.
#EMANAHUAH

29. 2007 började det jobba en tjej på mitt jobb som jag tyckte var söt.
Och efter några veckor började hon skicka sms till mig och vi började umgås mer och mer.
Hon var 5 år yngre än mig men jag kände mer och mer att jag höll på att bli ordentligt kär.
Efter någon månad blev vi tillsammans och jag var så obeskrivligt lycklig.
En dag spelade hon Ted Gärdestad för mig och just den här låten blev jag väldigt förtjust i.
Nu höll inte vårt förhållande i mer än några månader men jag kommer alltid förknippa den här låten med henne och det är trots allt varma och ljusa minnen och hon var min första riktiga kärlek trots allt

30. För typ 10 år sedan var jag på personalfest och eftersom jag jobbar inom äldrevården så var det mest kvinnor i olika ålder där.
Jag var just då väldigt förtjust i Julesång med Eddie Meduza och tyckte att det var en riktig stämningshöjare.
Tyvärr är den ju inte helt rumsren så jag var ganska skeptisk till om den skulle gå hem hos alla dessa galanta damer
Till slut samlade jag mod och slog igång den här låten…
I var väldigt ensam på dansgolvet i början…men snart var det fullt och vi lyssnade säkert 6-7 ggr i rad på Julesång och dansade såklart…Jag och alla Galanta Damer.
Slutsats: En bra låt är en bra låt.

31. 2007 störtade dessa underbara danskar in i mina öron och landade mjukt mitt i hjärtat…och där har jag för avsikt att låta dom stanna.
Jag får helt enkelt inte nog av deras musik och fullkomligt älskar Michaels sångröst.
Sett dom live 4-5 ggr och aldrig blivit besviken.
Det här är enligt mig en väldigt underskattad låt som jag verkligen tycker ni ska ge en chans om ni inte hört den.
Så härlig med en massa känsla i sången.

32. Satt hemma hos en kompis och hade trist en kväll och av nån anledning slog jag på Vengaboys på hans spotify.
Och vi båda fick som ett religiöst uppvaknande över hur fantastiskt dåliga dom var.
Vi lyssnade på fler och fler låtar och kunde inte annat än skratta åt skiten.
Där och då bestämde vi att vi fick lov att ha en Vengaboys fest…
Vi började spåna på inbjudningar när vi insåg att ingen skulle komma om vi kallade det för Vengaboys-fest…så den lilla detaljen fick bli en surprise.
På festen lyssnade vi bara på Vengaboys i ungefär 37 minuter sen orkade INGEN mera.
Ett litet tips: vill ni irritera någon nån gång sjung då refrängen på den här låten. Den kommer med ganska stor säkerhet snurra i huvudet på den personen ett tag sen.

33. När jag först hörde den här låten så gillade jag den inget vidare…
Men sen gick min kära farmor bort och samma kväll (eller om det var kvällen då hon hade begravits) så kollade jag på musikhjälpen på tv och då önskade någon just denna låten.
Och där och då talade låten till mig och jag kommer alltid förknippa den med min farmor.
”All of my Memories keep you near”

34. Pökpåsen är min bästa vän…
Blev tillfrågad för 10 år sedan att bli lagledare i ett fotbollslag i division 7 och det ville jag gärna fast det kändes nervöst och oväntat.
Men 3 kompisar var med i laget och det kändes bra.
Tränaren berättade iallafall att han ville ha med mig som glädjespridare och det kunde jag väl gå med på 🙂
Den här låten blev ganska snart lite av våran låt i laget så den diggades innan alla matcher och även på lagfesterna.

35. En lagkompis började kalla mig för Meatloaf för han tyckte vi var lika.
Han tyckte att jag skulle gå i Nyköpings karnevalståg utklädd till Meatloaf och det lovade jag göra om han hängde med som Cher.
Det var faktiskt riktigt nära att det blev så men till slut kunde vi inte enas om vad vi skulle ha för kläder på oss 🙂
Lyssna för övrigt på refrängen…det låter som om dom sjunger ”Det ringer på Dörrn”

God morgon alla!
Idag är det jag som är sommarvärd och har förmånen att skriva och spela för er. Vem är denna jag då? Som presentationen beskriver, mitt i livet (51 år), humanist (javisst!) och Melodikryssare (med pappa Mats). Bor i Västerås sedan 1993, gift med Favoritmaken sedan 23 år, har två tonårskillar, en jycke och någon slags vietnamesisk akvariefisk. Har en bakgrund som sjuksköterska men har de senaste åren arbetat som lärare på MDH.
Att just jag fick möjligheten att sommarprata blev klart för någon vecka sedan och jag har sedan dess funderat på vad jag vill berätta. Jag har följt alla sommarvärdar som varit före mig denna sommar med stort nöje, berättelser om musikkarriärer, underhållande anekdoter och livskriser. Vad har jag att komma med då… är ju ingen offentlig eller särskilt intressant person, har inga grammys i hyllan direkt men jag har min historia, min musikhistoria. Vad är det som gör oss till dom vi är, vad är det som gör att vi en dag mitt i livet, där jag befinner mig, har den musiksmak som jag har? Arv eller miljö är väl den klassiska frågan. Jag håller hårt på miljön och kommer här idag att försöka identifiera händelser och möten i livet som varit betydelsefulla för att bygga min egen musikplattform. Kanske någon känner igen sig och framför allt, hoppas ni gillar musiken!
Nä, nu kör vi! Hey ho, let’s go!

2. När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag att jag omedvetet delar in åren i olika perioder, lyckliga, vilsna, strävsamma och trygga år. Allt beror förstås på de händelser och aktuell livssituation som präglat mitt vardagsliv. Jag växte upp i bruksorten Fagersta på 70-talet. Min barndom räknas till de lyckliga åren, en tid då solen alltid sken. Min stora musikförebild är pappa Mats som lagt grunden till mitt musikintresse. Pappa var stolt ägare av en imponerande vinylsamling. Vi spelade rock, pop, visor och ballader och sjöng med för full hals. Kanske har Arvet en viss betydelse ändå?!

3. Pappa Mats älskade att ta med familjen på bilsemestrar. På somrarna packade vi bilen, reste söderut till västkusten, Öland eller ner på europeiska kontinenten. Jag och min bror hade packat baksätet så det blev som en lyxig dubbelsäng där vi låg skavfötters. Pappa Mats hade förberett resan med att spela in resemusiken på kassettband, Blandband 1 till hur många som helst. Min favorit var Blandband 2 där bland annat denna låt fanns med. Jag älskar Pretty Flamingo, varje gång jag hör den infinner sig känslan av en stekhet gammal Volvo på väg mot nya äventyr!

4. Det är dags att bekänna färg, Beatles eller Stones? Beatles tveklöst, jag är definitivt mer pop än boogie (men jag gillar förstås Stones också). Kan nog påstå att jag är en riktig Beatlesnörd, kan varenda låt. The White Album är kanske favoriten. Än idag får jag ibland på kvällskvisten finbesök av mina gamla polare Helter Skelter och Sexy Sadie!

5. Mellanstadiets lyckliga år präglades musikmässigt av framför allt Abba och glamrock! Vi var ett gäng kids som hade fest på fredagskvällarna hos varandra, mellan kl.18-21 typ. Vi spelade musik, dansade som galningar, åt chips och lekte Ryska posten och avslutade med att titta på Den osynlige mannen eller Hulken på TV.
Den första LP-skiva jag själv var iväg köpte, det var på Domus i Fagersta som förövrigt hade ett skapligt utbud av vinyl, var Sweets Desolation Boulevard, 1975. Nu hade popglammen blivit lite mer hårdrockig. Pappa Mats var väl inte helt övertygad om dess storhet. En sen kväll hemma när mina föräldrar hade fest stod jag och tjyvlyssnade och hörde då hur min pappa halvt uppgivet berättade för någon ”titta vad min dotter har köpt för skiva… hårdrock…”

6. Någon gång vintern 77/78 började mitt punkhjärta att slå. En klasskompis coola storasyrra hade köpt Sex Pistols Never Mind the Bollocks, det var tametusan det bästa jag hört! Nu började en ny musikalisk resa. Ett minne dock när jag hör Anarchy in the UK så tänker jag på en dag i skolan i hösten 1978, vi hade syslöjd och det spelades Sex Pistols i salen. Vi hade en kille med där, kommer inte ihåg men jag tror vi var faddrar till honom eller nåt. Det var han som spelade, han var punkare och hade gått all in med en säkerhetsnål i kinden. Tuff kille och hans storebror var ännu tuffare, rykten gick att han var med i Ringvägsligan…

6,5. I Bruksorten hade just punken ett starkt fäste med en levande punkscen under 80-talet. I princip alla spelade och gjorde man inte det så hängde man i replokalerna ändå. Det var nu man började se band live på riktigt, gå på konserter, folkparken, försöka ta sig in på klubbar. Förutom punkscenen var det band som Docenterna, Eldkvarn och Reeperbahn som gällde för mig. Jag fick dock aldrig se Ebba live… den här låten är en favorit som jag återkommer till då och då för balansen i livet ”fortsätt å fortsätt å va rebell, fortsätt å fortsätt å va dig själv…”

7. Förutom de svenska banden under den här tiden slutet 70-tal, början 80-tal så lyssnade jag på tidig Police, the Jam och NY-band såsom Blondie och Ramones.

8. Ahhh, kan inte hoppa över Debbie, coolaste, snyggaste och bästa bruden av dom alla!

9. Jag har hockeyfrilla.
Hockeyfrilla, ett skällsord, en beskrivning av ful, omodern frisyr, smaklöshet…
Läste relativt nyligen något positivt, att hockeyfrillan vittnar om bland annat god musiksmak, se där, jag visste det!
Jag bär min hockeyfrilla med stolthet, trimmade den senast igår.
En annan person som tidigt i sin karriär bar sin hockeyfrilla med stil och finess var The love of my life, David Bowie.

10. Någon gång in i tonåren gled jag liksom många andra in i en rätt vilsen period. Det är tufft när det händer saker i kroppen och knoppen, nya förväntningar, tuffare krav, obesvarad kärlek, vem vill jag vara, vad ska jag bli när jag blir stor… Träffade någon, blev kär, och som jag så småningom flyttade ihop med. Här blev jag bekant med ny spännande musik, King Crimson, Robert Fripp, Pink Floyd, Led Z, Jethro Tull, Genesis… Det var kul från å till ett par år, sen kom min livskris, han lämnade mig. Vad skulle jag göra? Kunde inte stanna kvar i Bruksorten. Jag var tvungen att fly…

11. Jag flydde till Sydney, jag var 21 år. Ett par av mina kompisar hade åkt tidigare under hösten och jag kunde bara hoppas att jag skulle få kontakt med dem. Det här var ju innan mobiler och internet så det var en chansning. Men det fixade sig! De hade i sin tur träffat en del lokalfolk, bland annat han som under några år skulle bli en mycket god vän, BB. BB var homosexuell, en riktig Queen. Han var sjuksköterska och jobbade extra på en lunchbar. Jag flyttade in i hans lägenhet och började jobba på samma bar, vi gick på dragshows såväl som rockkonserter, precis vad jag behövde för att hålla mig ovanför ytan. BB är den mest fantastiska person jag har träffat, extra allt. Vi höll ihop genom åren, jag reste till Sydney och han var till Sverige ett par gånger. En gång bestämde vi att vi skulle ses halvvägs, de blev Indien och en roadtrip där. Vi satt ofta uppe sent och lyssnade på the Smiths och deppade tillsammans. Efter några års konststudier i Australien flyttade han till London för att försöka leva på sitt konstnärskap. Jag hade bokat en flygbiljett och var på väg till London när jag fick telefonsamtalet någon vecka innan, BB var död, 36 år gammal, plötsligt hjärtstopp.

12. Vilsenheten visade sig ofta som rastlöshet. Tillbaka i Sverige, tillfälligt i Bruksorten, och jag var tvungen att bestämma vad jag skulle göra med mitt liv. Det blev Stockholm och universitetet, Kulturvetarlinjen och filmvetenskap. Jag hade siktet inställt på att bli kulturtant eller journalist! Kämpade på och bodde några år i andra hand och inneboende, studierna gick sådär, jag var alltför rastlös och varvade studierna med att resa jorden runt ett par gånger. En kompis hade jobbat i USA ett år och hade träffat en kille som hon tyckte passade mig, vi började brevväxla. En dag damp det ner ett kuvert med ett kassettband han hade spelat in till mig, Nirvanas Nevermind. Oh my… va bra det var! Det roligaste med detta är att jag fick kassetten innan plattan gavs ut i Sverige.
Jag hade upptäckt grungen!

13. Året var 1992 när jag och min ständiga reskamrat Veganen drog till USA för att hitta grungen. Det blev en 10 veckor lång resa, först NY, bra ställe, bra musik, hängde ett tag uppe i Michigan sen där brevvännen bodde. Just då släppte Alice in Chains ”Dirt”, köpte den i Ann Arbor och jag var helt såld! Resan gick vidare till Seattle förstås, bra rockklubbar, bra musik, trevlig stad. Ner till Kalifornien och så småningom tillbaka till NY. Vi fick nys om att MTV hade någon slags gala i NY där bland annat Alice in Chains och Screeming Trees skulle spela och försökte fruktlöst få biljetter. Deppiga över att inte få se våra favoritband drog vi ner till Greenwich Village där vi tidigare hade hittat ett schysst litet rockställe i en källare. Där satt vi och dränkte våra sorger när plötsligt en lite äldre långhårig kille kom och slog sig ner och undrade varför vi var så deppiga. Vi berättade och han började skratta, han sa ”men vi är ju här nu, hela bandet” varpå jag upptäcker Layne Staley vid min andra sida! En bra kväll blev det!

14. Känner att jag måste börja landa i min musikhistoria snart och det gör jag genom att för det första träffa min blivande make, favoritmaken, påsken 1993. Vi hade varit på en spelning med Sator i Bruksorten och träffades på efterfesten. Suede hade kort innan släppt sitt debutalbum och det var den stora favoriten vid tillfället. Jag var väl inte särskilt intresserad av min blivande make men han hade skaplig musiksmak, hade nya Suede! Och han hade en båt.

15. Blivande maken och jag drog till Hultsfred den sommaren, såg en massa bra band och sov i bilen, en liten Golf. Jag hade varit på många festivaler tidigare både Hultsfred och Roskilde men det var första gången för blivande maken. Det som var avgörande för vårt fortsatta förhållande skedde just på Hultsfred. Något nytt musikmagasin, tror det var POP, krängde prenumerationer där man fick en CD på köpet, Smashing Pumpkins ”Siamese Dream”, den ville vi ha båda två. Jag tog prenumerationen och fick plattan, blivande maken såg ingen annan råd än att be mig flytta in i hans lilla etta i Västerås så han också fick lyssna.

16. Jag flyttade till Västerås, gifte mig med favoritmaken, sadlade om och läste till sjuksköterska. Det har varit några strävsamma år, jobb, studier, barn… Men vi har alltid hållt musikintresset högt och försökt att gå på så mycket spelningar som möjligt med band som vi gillar. Ett band som vi följde är det begav sig är Soundtrack, härligt liveband, kunde gott ha hängt med lite längre.

17. Det är så fantastiskt skönt att bli äldre! Senaste 10 åren kunde inte ha varit bättre, att äntligen landa och känna sig trygg med vem man är och vad man gillar. Så länge orken och kroppen håller någorlunda är jag nöjd.
När det gäller konserter undviker jag stora arenor, superbanden får klara sig utan mig. Med ett undantag, jag ville se Foo Fighters för ett par år sedan, de skulle förvisso spela i Göteborg men det är roligare att åka iväg utomlands så vi köpte biljetter till Edinburgh. Främsta anledningen till det beslutet var att ett annat favoritband som jag såg för par år sedan, Royal Blood, skulle supporta. Sagt och gjort, flyg, hotell och allt fixat men vi vet ju alla vad som hände i Göteborg, med Dave Grohl… Favoritmaken och jag drog till Edinburgh i alla fall och såg lite schyssta punkband istället!
Men Royal Blood har släppt nytt och är ute på turné, är inte bokade i Sverige så jag får väl ge mig ut i Europa efter sommaren för att hitta en spelning nånstans.

18. Nu är det dags att avrunda mitt sommarprat. Jag hoppas att jag inte varit för stökig i mina inlägg och att det har varit någon form av röd tråd att följa. Det har varit en fantastiskt roligt dag! Jag har fått tänka tillbaka och reflekterat över hur livet har varit, vilka vändningar det tagit och hur musiken kommer in i min historia.
Tack alla för uppmärksamheten!
Jag avslutar med favoritbandet Sator och favoritmakens favoritlåt!

“Skam den som ger sig”
Tjänna!
Jag heter Chris Laney, ja, jag heter faktiskt det nu för tiden.. eller…hela namnet är
Ulf Lennart Chris Laney Larsson, ett riktigt rockstjärnenamn!
Jag föddes 1972 i Helsingborg där jag bodde fram till 1995. Jag är dyslektiker vilket gör detta med att skriva min story ännu mer spännande för mig och säkert lite kul för er 🙂
Min uppväxt var alltid full av musik, med en far som ÄLSKAR dansband, jag menar, ÄLSKAR! Kan hända att han var ensam om att prenumerera på Mr Music Dansband och att fortfarande avnjuta denna kompletta samling med en lördagsgrogg. Hela världen stannade när Stefan Borsch kom på radion, DET va en röst från ovan så då fick man vara tyst.
Såklart smittade detta av sig på min syster som va 4 år äldre än mig. Inte så att hon var en dansbandsälskare utan hon följde rådet “Det är minsann inom dansbandsmusik som man tjänar pengar” och började sjunga i dansband redan som 14 åring.
Pappa skjutsade henne Skåne runt, till och från rep. Replokalerna och repen, där ville jag vara med! Där fanns ju förstärkare och instrument, sjukt spännande!
Min syster Gith tog pianolektioner men tyckte nog inte det va så kul, hon va nog inte så bra på det eftersom jag fått berättat följande för mig av min mor: En dag när jag stod i köket och Gith satt i vardagsrummet och spelade sin läxa så ropade jag till henne hur bra det plötsligt lät…då svarade du min son, 6 år gammal. Det var ju jag som studerat min systers fingrar och när hon ruttnade så satte jag mig och spelade hennes läxa på gehör. Well, musiken…den var och är mitt liv! Min mor har i alla fall alltid haft bra musiksmak enligt mig. Genom hennes gamla rullband hittade jag bland annat denna låt som jag älskar

2. Syrran fortsatte med sina dansband och jag testade runt på olika instrument. Jag måste säga att våra föräldrar alltid har stått bakom oss och vår musiklust, dansband eller ej. När jag fyllde 7 år så stod det ett Ludwig trumset i mitt rum. Trummorna var klädda i blå sammet och mor o far hade satt upp staniolpapper på väggen bakom. Far hade snott en 1000w lampa från jobbet så att jag skulle svettas som KISS, mina nya idoler. Jag hade haft Destroyer i över ett år men inte vågat lyssna, men väl när den snurrade runt på skivtallriken så förändrades mitt liv, för alltid. Men eftersom jag är född med musikalisk schizofreni och rastlöshet så höll jag ju mig såklart inte till Hårdrock och trummor, nejdå. Jag spelade alla Vikingarnas hits på elorgeln när det va vuxenfest hemma och min första låt skrev jag till min systers Dansband Gith’s när jag var 10 år gammal. Den finns på en demo än idag, DET va stort!
Syrran, hon är nog anledningen till att jag är musiker idag..eller hennes första kille, Peter. Han var en inbiten hårdrockare med nitbälte och fjunmustasch. En dag så fick han för sig att Maxell’s kassettband var bättre än Philips så han beslutade sig för att spela in sina hundratals hårdrocksplattor på nytt och skänka en flyttkartong 90min band till mig.. Min holy grail! Det fanns Accept, Thin Lizzy, BTO, Rainbow, Scorpions mfl… törs jag berätta att jag fortfarande har kvar den kartongen? Kan inte kasta den, det är den som är min ryggrad!

3. Nu var trummorna sålda.. Inte konstigt med tanke på att stereon stod i vardagsrummet på högsta volym och trummorna i mitt rum. Vi bodde i en 3 rums lägenhet och jag tror grannarna var lite halvglada på mitt frenetiska bankande till solot på KISS Alive II. Jag var 12 år gammal och det var på en sommarkväll som jag skulle få följa med syrran och Peter för att titta på hans vänner i Satisfaction, Helsingborgs första riktiga hårdrocksband. Dom spelade förband till OZ på Sundspärlan. Jag höll på att svimma när gitarristen Jonas Andersson kom ut med en Flying V och tights, Satan så coola dom va!!! Detta giget visade sig vara det sista med denna sättningen, dom sökte nu Keyboardist. Utan min vetskap hade syrran indoktrinerat dessa killar som va 5-6 år äldre än mig, dom va ju stora och coola och jag var så liten att pappa fick bära min keyboard till replokalen där dom skulle testa mig för en plats i bandet. JAG FICK PLATSEN!
Att vid 12 års ålder, småmobbad, ointresserad av idrott och totalt skoltrött få den här chansen var ju som en skänk från ovan..en räddning. Vi repade 4-5 ggr i veckan, jag skolkade för att lära mig nya låtar och skriva. Detta bandet skulle senare döpas om till Scratch och vi blev år 1986 månadens band i OKEJ. Fatta hur coolt det var för en mobbad liten kille att börja högstadiet samma vecka som OKEJ stod i butikshyllorna med mitt ansikte på ena sidan och KISS på andra, livet kan vara underbart! (Min första riktiga konsert var KISS 1983, Malmö Isstadion)

4. Mellan 1985 och 1989 spelade och turnerade jag runt med Scratch och Unameus. Vi gjorde singlar och EPs, rockvideos… Men handen på hjärtat så hade vi inte “det där”. Minns när vi satt i Scratchtrummisens rum strax efter ett rep och lyssnade på hans nyinköpta album
Future World med danska Pretty Maids… då stod det klart, vi spelade inte i samma liga..så alla gick hem med hängande huvud. Jag hade börjat umgås med min syssling Niklas som också spelade gitarr (jag hade börjat försöka mig på det oxå). Vi beslutade oss för att bilda ett band vid sidan om Unameus som nu var mitt band (88). Unameus var det första bandet som jag körade, spelade keyboard och gitarr i. Jag skrev också många av låtarna. Men när jag och Niklas, som är i samma ålder som mig, lirade så hade vi såååå kul. Vi satt med min 4-kanals porta (Mini studio) och skrev låtar, ritade upp scen, logotyper osv. Det tog inte lång tid förrän vi hade släppt två singlar och spelat för utsålda hus i Skåne.
Jag och Niklas var lika målmedvetna och vi brände ut varandra från varsitt håll. Jag hoppade av bandet för att bilda en andra upplaga av -17- Seventeen som 1992 gjorde en CD Ep. Det tog inte lång tid innan min längtan efter det ultimata bandet kom tillbaka. Jag hade bara ett val, att flytta till Stockholm där det fanns fler musiker.

5. Såklart hade nu Grungen dödat den musikstil jag avgudade.. alla coola band och musiker i Stockholm var nu lumberjacks, orakade och sunkiga. Banden som jag älskat bytte stil och jag sörjde så hårt att jag valde ge upp musiken, förutom KYSS, ett KISS tribute band där jag idag har spelat rollen som Paul Stanley i 25 år. Jag bestämde mig för att bli kock. Efter att jag hade utbildat mig så jobbade jag på Ulriksdals Värdshus, Rosenbad och flera andra restauranger men musiken… den försvann aldrig. Jag bestämde mig för att inte spela grunge utan om jag skulle spela musik så skulle den vara kul, party!! Så jag började skriva pop på svenska. I bandet återfanns Pontus Norgren (Hammerfall). När producent teamet Göran Elmquist och Niklas Flyckt fick höra min låt “Kärleksmiljonär” valde dom satsa på oss, PLAST. Vi spelade in en singel som dom skulle shoppa runt. Det slutade med att alla bolag ville signa mig som låtskrivare men var besvikna på att jag va för gammal..24år, så nån popidol kunde jag glömma att bli så skivkontrakt var uteslutet.
Jag hamnade hos Sweden Music för ett möte en dag angående förlagskontrakt och vad frågar dom då? Jo, “Kan du skriva dansband?” Hahaha jag dör!!! Klart jag kan, i sömnen. Så jag fick ett förskott till att köpa mig en låtskrivarstudio. Jag och min (idag fru) gravida flickvän bodde i Abrahamsberg på 24kvm. Jag hade Studion under loftsängen. Magnus Carlsson från Barbados fick sitta under ett täcke o sjunga för att inte störa grannarna.
När låten Grand Hotel kom med i Dansbandslåten på TV4 ringde jag upp min pappa och berättade att han skulle titta på TV kl 20.00. “Såklart jag ska”, sade han utan att blinka, det var ju dansband! Till hans förvåning presenterades jag som låtskrivare för Barbados låt. Jag var inskriven i testamentet igen!
Jag vill påpeka att innan Grand Hotel så hade dansband inte använt Loopar etc. Den låten blev början till ett sound som skulle göra Barbados till giganter inom genren. Barbados gav mig min första riktiga hit. Guldplattor och Grammis för årets dansband kom som ett brev på posten.
(Jellyfish, ett av mina absoluta favoritband än i dag, sjukt bra melodier, arrangemang och produktion)

6. Mellan 1998 och 2002 skrevs det dansband på rullande band. Jag jobbade med artister som Wizex, Casanovas, Fame, Black Jack, Martinez mfl. Schlagereliten såsom Martin Stenmarck, Linda Bengtzing och Christer Björkman, Sandra Nielsen, Jan Johansen var oxå med i röran. Jag och min allra bästa vän Anders Ringman hade nu byggt en studio tillsammans i Gröndal. Platform Studio. Vi skrev musik till BingoLotto, barnhits och pop men vi fick aldrig det genombrottet vi sökte. En låt dock, SMS med flickbandet E.M.M.A, sålde massvis och jag har dubbelplatina på någon Hits For Kidz. Det mest positiva med allt detta är att jag utvecklades mycket som låtskrivare, ljudtekniker och musikant.
Någonstans runt 2003 så fick jag en sån lust att göra hårdrock igen. Jag hade tillsammans med Pontus redan mixat Talisman och lite annat så helt borta från den världen var jag inte.
Jag letade jag upp min gamla idol Zinny Zan. Tillsammans startade vi Zan Clan och livet blev återigen i färg!! Med Zan Clan (Jag, Zinny Zan, Pontus Norgren-Hammerfall, Pontus Egberg-Treat & King Diamond, Johan Kullberg-Hammerfall, Therion) turnerade vi med Whitesnake, Queensryche och släppte 2 album. Samtidigt får jag kontakt med bandet CrashDiet. Jag är så glad att dessa galningar kom in i mitt liv, vi har mycket att tacka varandra för. Karriärerna vi skulle få på olika håll, mer om det senare.
Under samma tid fick jag även kontakt med en annan gammal idol, Randy Piper från WASP. Den kontakten resulterade i att jag 2006 och 2007 producerade och skrev 2 album och vi gjorde även en liten turné som slutade på Sweden Rock festival.
(Ett viktigt del av mitt liv var när jag lärde känna Zinny Zan, en fantastik person och vän… än idag ser jag han som en förebild men inte enbart som sångare utan även som människa)

7. Riot in everyone!
Bandets sångare Dave Lepard ringde och tjatade ihjäl mig om sitt band Crashdiet. ALLA andra band var kassa enligt honom medan dom va “the real deal”. Jag fick en miljard låtar skickade och hittade några riktiga guldkorn. Jag gick med på att prodda 2 låtar. Dessa 2 spår skulle senare nå Anders Johansson på Sthlm records som jag och Anders Ringman tidigare haft kontakt med. Han ville signa bandet. Nu va bollen i rullning men bandet var så arga för Sthlm Records inte ville ha mig och Anders som producenter utan istället deras egna Tysper & co. Men Crashdiet stod på sig och det blev en 50/50 mellan producentparen. Jag skulle kunna skriva en bok kring detta album men väljer att spara det till ett annat tillfälle. Crashdiet gav mig ringar på vattnet och nu ramlade jobben in! Mitt i allt detta ringer Pontus Norgren mig och frågar om jag kan hoppa in för honom och ta över produktionen för Candlemass återföreningsplatta i Polar Studios… såklart! Polar Studios?? Holy Shit, det va stort för mig! Jag tog mitt pick o pack och plötsligt satt jag där, på helig mark som senare skulle bli min nya arbetsplats.

8. Candlemass vita album skulle ge mig min nästa Grammis, årets hårdrock 2005. Jag kallar mina grammis Heaven & Hell. Jag menar, Årets Dansband och Årets Hårdrock, det säger en del om mig. Polar Studios blev något nytt för mig. Lennart Östlund och Olle Ramm ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig testmixa lite för att se om jag fixade det analoga också. Polar hade frågat artister som Candlemass och Europe hur jag var att jobba med och tydligen hade banden sagt snälla saker. Jag klarade mixtesten och jobbet var mitt, ljudtekniker på POLAR STUDIOS! Under mina år på Polar fick jag jobba med fantastiska musiker och artister. Lära mig massor av Lennart och Olle som inte många i min ålder kan om ljud och musik. Listan över artister som jag på det ena eller andra viset jobbat med i studion kan göras lång men Bo Kaspers Orkester, Therion, Malena Ernman, Björn Skifs, Eva Dahlgren, Peter Jöback, Brian Robbo Robertson, Candlemass och Crazy Lixx är bara några. En asfrän grej är att jag spelade in ABBA-låtar med Rutger Gunnarsson och Lasse Wellander, ABBAs originalmusiker. Soffan på studion var alltid full med trevligt folk som ville fika och snacka musik så kontaktnätet blev löjligt stort.

9. Min tid på Polar var galet kul men intensivt. Jag spelade in 2st solo album i studion samt producerade löjligt många. Min solokarriär var en kul utflykt då jag inte i min vildaste fantasi trodde att nån skulle bry sig. Men en turné som förband till WASP blev det 2010 och fantastiska recensioner världen över. Jag tror att Polar är det viktigaste som hänt mig musikaliskt. Studion gick dock på knäna då musikbranschen hade nått sin all time low så sist in först ut… jag fick gå…
Men jag ger mig inte! Jag startade en ny studio, LaneyLand som fortfarande är igång. Mixar massor fortfarande vilket är sjukt roligt. Någonstans måste man dock inse när inkomsten inte matchar mängden jobb. Så jag tog mitt första “riktiga” jobb på länge. IT-ansvarig på skolor. Jag har varit med och tagit fram Pysslingen skolors IT-strategi. Jag gillar faktiskt mitt jobb, det är kul att jobba med barn och ungdomar och att få hjälpa till att göra lärandet lustfyllt med hjälp av ny teknik. Jag ser det inte som ett nederlag med ett vanligt jobb utan det möjliggör en ekonomisk trygghet som har resulterat i att musiken blivit riktigt kul igen samt att jag i jobbet kan göra skillnad för kommande generation skoltrötta elever liknande mig själv.
(Laney’s Legion & Poptastic, en låt som hyllar den musiken som förgyllde mitt 80tal. Ett album som jag är jättenöjd med men som dog samma dag som den gavs ut..)
Lägger ut tionde och sista historien om mitt liv innan klockan 12, sen ska jag sätta mig i solen och ta en kopp kaffe hemma i föräldrarnas trädgård, tack för att ni läser mina inlägg, väldigt kul att få minnas och dela med er.

10. Som jag började med… Skam den som ger sig.
Efter sammanlagt ha sålt miljoner av album, varit grammisnominerad 9 ggr och vunnit 2 så jobbar jag plötsligt 100% som IT-ansvarig, mixar på kvällar o helger… spelar lite då och då med artister som Cherie Currie (The Runaways), Brian Robertson (Thin Lizzy), Tony Martin (Black Sabbath), Bruce Kulick (KISS) och då händer det jag önskat sen jag var 12…
Ken Hammer, gitarrist i danska Pretty Maids ringer och frågar om jag vill provspela för dom.
Hallå?? Såklart. Och jag fick platsen, 45 år gammal! (Kommer ni ihåg?:Det slutade med att alla bolag ville signa mig som låtskrivare men var besvikna på att jag va för gammal..24år, så nån popidol kunde jag glömma att bli så skivkontrakt var uteslutet. )Sedan september 2016 så har jag nu turnerat Europa, Japan, spelat i USA, på stora festivaler världen över, spelat förband till KISS, en dröm har gått i uppfyllelse. Jag är med i mitt favoritband som jag har älskat sen 1984 (Peters kassettband).
IT-jobbet? Jo, jag jobbar fortfarande men på 60% och kan ta ledigt när det behövs. Behöver jag säga att jag har världens bästa chef? Mixar och produktioner då? Jag producerar lite…det finns sällan tid eller pengar för det men mixar, det gör jag hela tiden, där är det en jämn ström av jobb som jag försöker klämma in mellan Pretty Maids, Jobb och familj. Den senaste produktionen är med Electric Boys som kommer att släppas snart, och satan så kul det är att producera igen.
Livet är underbart. Jag lever verkligen pojkdrömmen och får samtidigt landa i ett “riktigt jobb” och ett “riktigt liv” mellan varven. Man ska aldrig ge upp sin passion och sin dröm. Jag är ett levande exempel på att allt går om man inte ger upp!
Tack för er tid, nu blir det kaffe i solen till ljudet av nya Harem Scarem plattan.