Sommarprat 29/7-2016. Vol. 1: The Soundtrack of My Life.
Jag var färdig som människa när jag var 6 år. Är det ovanligt? Eller är det tvärtom vanligt? Jag borde fråga nån. Jag vet att det inte är unikt. Tror Per Gessle sa i en intervju jag gjorde med honom att han var likadan.
När jag var 6 år – året 1966 – hade jag skaffat mig tre starka passioner:
1) Idrott (att aktivt utöva den själv).
2) Litteratur. Det vill säga serietidningar. Favoriter: Batman, Spindelmannen, Modesty Blaise, Mike Nomad, och sportserierna i Buster: Roy of the Rovers, Benny Guldfot, Johnny Puma, m.fl. samt böcker om indianen Hjortfot av Edward S. Ellis. Jag hade bestämd smak vad gällde serier: Stålmannen och Fantomen höll jag för kassa, tråkiga karaktärer, och komedisidan var jag tämligen likgiltig inför: Knasen, Acke, Lilla Fridolf, 91:an, Blondie och allt vad de hette).
3) Pop-musik (känner lust att skriva rock ’n’ roll, men pop är ett bättre paraplybegrepp, det innefattar alla genrer av populärmusik, till och med jazz).
Ja, och sen dess, sen 6 års ålder, HAR PRECIS INGENTING HÄNT.
Tre intressen – ett liv.
Jag har naturligtvis fördjupat mig i dessa intressen och utvecklats en smula. Modesty Blaise ersattes av Ernest Hemingway.
Och då blir det ringar på vattnet: läser man Hemingway vill man åka till Paris. Läser man Hemingway vill man åka till Venedig och göra vad han gjorde där: dricka sig berusad på Daiquiris på Harrys Bar. Läser man Hemingway vill man resa över huvud taget.
Gillar man pop vill man åka till London, New York, LA, San Francisco… Och man kanske vill lära sig en del om hinduism, för att fatta vad George Harrison gick igång på. Och man kanske vill läsa ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov, eftersom den romanen inspirerade Mick Jagger till texten till ”Sympathy for the Devil”.
Och gillar man idrott kan det leda till att man läser ”Fotbollskriget” av den fullkomligt geniale reportageförfattaren Ryszard Kapuściński – för man vill ju veta hur en kvalmatch till VM 1970 i Mexiko kunde leda till ett 100 timmar långt krig mellan El Salvador och Honduras där mellan 2 000 och 6 000 människor – uppgifterna varierar – fick sätta livet till.
Som sagt: ringar på vattnet. Men faktum kvarstår: tre intressen från 6 års ålder. Jag har inga fler.
För att ytterligare skruva åt det här vände jag på litteraturintresset och började skriva själv. Jag har levt på det i hela mitt vuxna liv. Och vad har jag skrivit om? Jo, idrott och populärkultur, med betoning på musik.
På senare år har det blivit böcker.
”Dregen – Självbiografin” = Rock ’n’ Roll.
”Bröderna Ohlsson – Sex decennier i Bajens tjänst” = Fotboll.
Tre intressen. På jobbet. Före Jobbet. Efter jobbet. Och på semestern. Jag klagar inte. Det är som det är och inte mycket att göra åt. Och man ska inte intressera sig för saker man inte är intresserad av.
Jag har en kompis som säger att han hade ”en släng av Aspbergers syndrom” när han var 10–11 år, det grundar han på att när folk var som jag, lirade fotboll, läste serietidningar och lyssnade på rock ’n’ roll, då plöjde han 18 volymer om Karl XII. Klart udda. Men jag var väl likadan, bara att mina intressen inte stack av mot normen som Karl XII-studier.
Har jag också en släng av Aspberger? Jag slår upp definitionen:
”För att få diagnosen krävs att personen har en normal till hög intelligensnivå samt normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Därtill måste personen ha väldigt specifika och intensiva intressen.”
Tar vi bort ordet ”signifikant” – det är verkligen att ta i – så är saken klar: jag är helt sjuk i huvudet.
Nåväl, den första låt som välte min värld, jag skulle vilja kalla det min första storslagna, sexuella upplevelse, även om jag inte tänkte i de banorna då, när jag var 6 bast, det var den här: ”Rock ’n’ Roll Music” med Beatles och året var som sagt 1966.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 2: The Soundtrack of My Life.
Det som händer – om vi tar popmusiken – är att det flyttar in en ny familj några portar bort i samma hus på Lysviksgatan i Farsta där jag bor. Mamma, pappa och två barn, son och dotter. Jag blir snabbt polare med sonen: Johan.
Nån tidig kväll sitter jag med deras familj och tittar på tv. När Sven-Bertil Taube dyker upp i rutan suckar Johans mamma djupt. I dag förstår jag: hon suckar av brunst. Det blir lite irriterad stämning, pappan lämnar vardagsrummet, han är väl trött på att komma tvåa efter Sven-Bertil.
Men vem kommer inte tvåa efter Sven-Bertil? Han måste vara Sveriges största manliga sexsymbol de senaste 60 åren.
Och som om det inte vore nog med det är han också en fantastisk skådespelare och sångare. Det tycker jag är förbannat starkt. Hur lätt kan det ha varit att växa upp i skuggan av DEN farsan – Evert Taube – och ge sig in på samma gebit?
Känn ingen press, grabben.
Ja, jag och Johan går i alla fall in på hans rum och han har grammofon – det har inte jag – och han har i princip alla singlar och EP:s som Beatles har släppt – jag har inga skivor alls.
Och så sätter han igång att spela dessa skivor och en ny värld öppnar sig, en värld jag aldrig vill lämna. En värld jag faktiskt aldrig har lämnat.
Med tanke på alla de Lennon/McCartney-kompositioner – kompositioner som i dag ses som högt stående finkultur, i alla fall som högt stående och fin populärkultur – jag sitter och lyssnar till där i Johans rum, är det ändå lite konstigt att ”Rock ’n’ Roll Music” i mina sexåriga öron är tio gånger bättre än allt annat.
En cover på Chuck Berry…
Men egentligen är det inte så konstigt. Jag ska förklara – senare, snart.
Det som händer nu är två saker:
1) Jag måste hem och tjata till mig en grammofon av morsan och farsan.
2) Jag måste hitta MITT BAND. Finns ju ingen självklar logik i det, jag och Johan kan dela på Beatles, ha det som gemensamt favoritband, men så känner jag alltså inte, tvärtom, just för att Johan har lagt beslag på Beatles vill jag ha nåt eget.
Efter ett halvårs tjat har jag en grammofon.
Vad gäller MITT BAND går det på chans. Det finns nåt som heter filmisar. Små samlarbilder på främst filmstjärnor, därav ”filmisar”, men också på popstjärnor. Filmisar köper man på bokhandeln nere på Farsta torg och sen kan man spara sina favoriter och byta bort de stjärnor som inte faller en i smaken, byta med polarna på gården.
Jag ser en bild, fattar tycke för killen, och under bilden står det: Ray Davies, sångare i the Kinks. Det kör vi på!
Mera tjat på farsan och morsan och jag har MITT LIVS FÖRSTA SKIVA.
En EP: ”Kwyet Kinks”, som hade getts ut året innan, 1965.
En EP innehåller som bekant fyra låtar, tre är i det här fallet lätt bortglömda bagateller, men ”A Well Respected Man” knockar mig.
Det känns bra, jag älskar Beatles, det lilla jag har hört, MEN JAG BEHÖVER DEM INTE – FÖR NU HAR JAG KINKS!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 3: The Soundtrack of My Life.
Jag var i 6-7-årsåldern inte så välartikulerad som jag är i dag och min musikaliska överblick var av naturliga skäl begränsad, ja, knappt existerande.
Men en sak var jag efter en eller två veckor tvungen att erkänna inför mig själv (om än inte för Johan), för såpass stor var min musikaliska överblick: ”Rock and Roll Music” med Beatles var en överlägset mycket bättre låt än ”A Well Respected Man” med Kinks.
Tyckte jag alltså DÅ.
I dag tycker jag sen länge tvärtom. Men på ett sätt tycker jag inte tvärtom. Motsägelsefullt. Jag ska försöka reda ut det här.
”A Well Respected Man” blir dubbelt så bra om man tar in texten, jag gjorde inte det, jag var 6-7 år och kunde inte engelska. Det som återstår när man inte fattar texten är en fin popmelodi, söt, snäll och med lite music hall i botten. Det här kontrasterar perfekt mot den bitande ironin i porträttet av den inskränkta, konservativa mannen i texten. Men jag kunde inte engelska. Bara sett till musiken hade ”A Well Respected Man” kunnat spelas in med svensk text av Östen Warnebring, Siv Malmqvist, Lasse Lönndahl, eller vem som helst i det gamla gardet – som var allt annat än rock ’n’ roll. Inget ont om dem i övrigt.
Beatles ”Rock and Roll Music” var däremot… ROCK ’N’ ROLL!
Så här hade jag inte uttryckt det då, men det var så jag kände det. Jag ville, uppenbarligen, ha ENERGIN, ATTACKEN, DANSEN, URLADDNINGEN i Chuck Berrys låt.
Där har för övrigt väldigt lite ändrats. Jag känner en större närhet och blir mera berörd av det uttrycket. Kort sagt: jag tycker rock ’n’ roll är bättre än pop.
Elvis ”Hound Dog” är bättre och framför allt oerhört mycket sexigare än Beatles ”Penny Lane”. Sagt som exempel på min smak.
Det fanns bara ett sätt att lösa det här problemet, och det var att gå till musikaffärer och botanisera och lyssna, varje dag. Jag gjorde också en deal med farsan, varje fredag när hans arbetsvecka var slut mötte jag honom vid bussen vid Farsta tunnelbana och så gick vi till NK-Hörnan i Farsta och jag fick välja en singel eller EP.
En annan bra grej var att lyssna på de äldre grabbarna i kvarteret, de som i alla fall var 13–14 år.
På morsans jobb i lekparken Farstaängen var det ruljangs på unga vikarier som kom och gick, de var säkert 20 bast, och dem kunde man med stor förtjänst suga på information. Jag gjorde det. Som en blodigel.
Hur det nu var så köpte jag strax en EP med Rolling Stones: ”Five By Five” och där small det till: grabbarna gjorde Chuckens ”Around and Around” och jag var HEMMA.
Efter nästa EP var saken klar: Rolling Stones var världens bästa band och den låt som beseglade avtalet var ”SHE SAID YEAH”.
Här fanns all den energi, attack, dans, urladdning och aggressiva, pardonlösa farlighet som jag hade upptäckt i Beatles ”Rock and Roll Music” – men gånger hundra.
JA, BEATLES HADE INTE EN CHANS!
”She Said Yeah” är en låt på 1 minut och 34 sekunder.
Det räcker – mer klarar man inte. Jag var alldeles febrig och svettig efter en genomlyssning. Sen lyssnade jag en gång till och en gång till och en gång till… Ja, ni förstår.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 4: The Soundtrack of My Life.
Jag ska inte tjata om att Rolling Stones nu har mig i ett järngrepp.
Men Rolling Stones har mig i ett järngrepp.
På tal om det minns jag fyratimmarssamtalet jag hade med Fjodor i Ebba Grön – The Original Gangster – när jag jobbade med boken som medföljer Ebba Gröns 4-CD-box: ”Boxen”.
Inom parentes: jag är förvisso jävig, men den kan jag lik förbannat rekommendera, en hel del av låtmaterialet ligger inte ute på Spotify, och förutom min bok ingår också ”Ebba – The Movie” i regi av Johan Donner (om ni handlar utgåvan från 2008, finns till trevligt pris på discogs.com).
Ebba Grön är världens genom tiderna bästa punkband, ja, bättre än Pistols och Clash.
I alla fall berättade då den högst seriösa Rolling Stones-älskaren Fjodor, som är fyra år äldre än jag, om hur han blev seriös Stones-älskare.
– Ja, sa han, det är en kort historia, när jag var liten och gick ut på gården hemma i Rågsved var de större, farliga grabbarna på en och frågade: ”Vilket är ditt favoritband?” Och svarade man inte Rolling Stones fick man stryk. Jag skojar inte.
Det är så vackert att man vill gråta.
Stones var – och är – mitt kompass i tillvaron – och det behövde jag inte stryk för att fatta. En bra sak med det var att det funkade som en pålitlig, musikalisk skit-detektor i yngre år. När jag hörde ny musik var det bara att fråga mig själv: Skulle Keith Richards digga det här?
Därför fick ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (1971) med Middle of the Road ligga etta på Tio i Topp i månader bäst den ville – jag tog inte i den med tång. För att inte tala om ”I’d Like to Teach the World to Sing (In Perfect Harmony)” med The New Seekers från samma år. Exemplen skulle kunna mångfaldigas: ”Popcorn” med Hot Butter, ”Funny Funny” med Sweet…
Men såg man bortom slit-och-släng på topplistorna var det helt fantastiska år. Pratade med blueskungen Roffe Wikström om det här och han ansåg att den sista hälften av 1960-talet och kanske nåt år in på 1970-talet var den enda period i den populärmusikaliska historien där de konstnärligt sett högsta höjderna gick hand i hand med de kommersiellt sett högsta höjderna. Hårdraget: den bästa musiken sålde mest, eller räckte i alla fall till för att göra artisterna till internationella stjärnor. Det var en ekonomisk vinstaffär att tänja på eller gå över gränserna och utforska ny mark.
Finns naturligtvis undantag från denna utsaga, Velvet Underground, MC5, Stooges, är tre exempel som dyker upp i huvudet, band där det definitivt rådde disharmoni mellan konstnärlig betydelse och kommersiell slagkraft, men i det stora hela tror jag Roffe har en klar poäng.
Det var en underbar tid att vara musikälskare i.
Det görs en massa bra musik också nu, på 2010-talet. Men de stora landvinningarna är gjorda, känns det som. Det var de inte då. Man gick ner och köpte en platta, kom hem och satte på den, lyssnade, och kände att det var en ny värld, att det var påkallat med en ny tideräkning: tiden före och efter Jimi Hendrix.
Och veckan efter fick man slänga den tideräkningen och införa ännu en ny: före och efter Iggy Pop.
Så där fortgick det – en ny värld varje vecka.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 5: The Soundtrack of My Life.
Hade jag verkligen en så fantastisk musiksmak och sådan koll i så unga år?
Nä. Jo. Eller lite av varje…
Farsta invigdes samma år jag föddes – 1960 – och unga barnfamiljer intog i princip hela förorten. Det var ungar och ungdomar överallt och tipsen om måste-musik kom i mycket från denna massa av ungar och ungdomar… Ja, men vad var ursprungskällan?
Jag vet inte.
Alla mina polare och alla mina bekanta och ytliga bekanta var mer eller mindre musikälskare, men det var definitivt inte så att nån av oss köpte NME, Melody Maker, Rolling Stone, etc…
Man tog in vad som fanns att ta in från de svenska dagstidningarna. Man var och jiddrade i stans alla skivaffärer. Inte minst second hand-affärerna på S:t Eriksgatan. Och man höll öronen öppna hemma i förorten.
Sen satt man där 11 år gammal hos nån 13-årig polare och lyssnade på hur Lou Reed sjöng ”Heroin” på Velvet Undergrounds banan-LP. Albumet som var ett sådant kolossalt kommersiellt fiasko – men som på nåt sätt ändå hade nått in i ett pojkrum i Farsta.
Det var en sida av saken. Men parallellt var det stora vita fläckar på den musikaliska kartan och EXTREMT VITA skivsamlingar på alla håll kanter.
Ja, Jimi Hendrix plattor hade ju alla, men han hade vit publik överallt, som jag fattat det.
Nåt enstaka album av Stevie Wonder kunde man, men sällan, skymta hos nån, oftast nån tjej.
Men annars… VITT.
Motown, Atlantic, Stax, Hi Records, Chess… Soul, funk, blues, rhythm and blues. Didn’t exist.
Status Quo var mycket större än Marvin Gaye.
Slade var mycket större än Al Green.
Nazareth var mycket större än James Brown.
Så var det. I Farsta på 1970-talet.
Vilket jävla mörker. Vi rättar till det nu.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 6: The Soundtrack to My Life.
Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna!
– Pappa, säger jag.
Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits.
– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag.
– Det är skoldag.
– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold.
– Okej, säger farsan.
– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget.
Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad.
– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen.
– Okej, säger farsan, då säger vi det.
Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.
Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock ’n’ roll-rebell och svartabörshaj som sover på gatan!
Då – runt 15 år senare – säger farsan:
– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten.
Sen gick han direkt till jobbet.
Det är en farsa det.
Hans namn var Sigurd.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 7: The Soundtrack of My Life.
1973. Jag är 13. Det omöjliga händer. Killen i tidiga 20-årsåldern på morsans jobb säger, för han har fattat vidden av mitt musikintresse:
– Följ med mig hem så ska du få höra nåt.
Vi tar 194:ans buss från Farsta till Högdalen, tar en kvart-tjugo minuter, sen tar vi tuben en station till Rågsved. När vi är hemma hos honom, Klasse, säger han åt mig att lägga mig på sängen. Han sätter på en LP på fet volym. Han ger mig omslaget. Sen går han in i ett annat rum – och där stannar han.
Jag tittar på omslaget. Mycket har jag trots mina 13 unga år sett, men aldrig nåt i närheten av det här. Det jag ser är en anorektisk kolatorsk med en rödblå blixt målad i ansiktet och en frisyr som trotsar beskrivning. Hårfärg: knallröd. Allt mot bländvit bakgrund.
Jag vet att jag rent estetiskt, visuellt, nu är en miljon mil bort från Mikael Wiehe – vilket alltid är ett lagom avstånd. Jag blir genast exalterad.
Om nån, nån gång, sett ut som en STJÄRNA – om nån, nån gång, kunnat få all verksamhet att stanna upp bara genom att gå gatan fram, ja, då är det denne man.
Alltså, artister som går på scen i kläder som kunde suttit på nån i publiken, de artisterna är inte för mig. Jag vill INTE att avståndet mellan artist och publik ska överbryggas, jag vill att det ska vara så stort som möjligt. Jag vill se en OUPPNÅELIG STJÄRNA!
Som Mick Jagger & Keith Richards. Som den här mannen.
David Bowie står det på omslaget och albumtiteln är ”Aladdin Sane”.
Musiken är fantastisk och tungt Stones-inspirerad: ”Watch That Man”, ”Cracked Actor” ”Jean Genie”, och ”Panic In Detroit hade kunnat dansa in på vilken Stones-platta som helst.
Dessutom gör Bowie en cover på Jagger/Richards ”Let’s Spend the Night Together”…
Alla rätt.
Men rösten är fantastisk och… ja, särpräglad, unik. Och den visuella framtoningen… HUR SER HAN UT?!
Oxå musiken är i övrigt specifik för Bowie.
”Drive-In Saturday” – Doo Wop från yttre rymden (och hela hans karriärs bästa låt, tycker jag).
”Aladdin Sane” – med ett tjack-attack-psykbryt-solo på pianot av Bill Garson, som vare sig hörts förr eller senare.
”Lady Grinning Soul” – Fantastisk ballad, ledmotivet i Bond-filmen som aldrig spelades in.
”Time” – Berthold Brecht & Kurt Weill som glamrock med utomjordisk gitarr av Mick Ronson.
Efter att ha lyssnat igenom plattan var jag sinnessjuk – på ett positivt sätt.
Vad är det Olle Ljungström sjunger i ”Som du”?
—————————
Du var min första stjärna
Och du sa som det va
Om nånting i pudelns kärna
Du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
Känna hur det känns
Och du var som en bror
Fick allt att stämma överens
För jag ville va som du
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Jag ville va som du
Se ut som du
—————————
EXAKT SÅ – kände jag efter mitt första möte med David Bowie.
För övrigt är det inte omöjligt att Olles låt handlar om just Bowie, annars handlar den, är jag övertygad om, om nån annan STJÄRNA som betydde lika mycket för honom som Bowie nu betydde för mig.
Det är det som är det ”omöjliga” som jag nämnde alldeles i början av denna text – Rolling Stones hade fått en jämlike i mitt liv.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 8: The Soundtrack to My Life.
Ja, så många av mina personliga musikaliska hjältar som jag inte hunnit nämna, och nu börjar det dra ihop sig vid min stadiga bardisk på östra Södermalm.
Jag måste prioritera de underbara dryckerna, men tre hjältar och en låt måste jag få med i fyra korta inlägg.
Frank Zappa – ett universalgeni, ett unikum – och världens genom tiderna bästa sologitarrist.
Lyssna på det här! Solot börjar exakt vid 2,00 minuter (men hela låten är fantastisk, så kör från början).

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 9: The Soundtrack to My Life.
1) 0.01 – Keith Richards introducerar gitarrslingan, som tassar som en svart katt på en illa belyst bakgata i Paris.
2) 0.09 – Slagverket Gurka gör stolt entré. Man förstår att nåt är på gång…
3) 0.25 – Bill Wyman kliver in på bas.
4) 0.32 – Nicky Hopkins annonserar sin ankomst med tungt, illavarslande pianoackord.
5) 0.40 – Ja, då tar vi och säjer hej till Mr. Charlie Watts på trummor.
6) 0.50 – Mick Jagger anser att det är dags att öppna käften och han gör det genom att varna för ”en storm som hotar honom till livet…”
7) 2.02 – The Jagger skakar i gång rockhistoriens kaxigaste MARACCAS och blåser simultant ett munspel som låter kåt, välhängd varg.
8) 2.18 – Keith ”Gud” Richards skjuter iväg tidernas gitarrsolo från höften.
9) 2.43 – Merry Clayton gör rockhistoriens största vokala insats och sjunger om att ”VÅLDTÄKT, MORD” väntar runt hörnet. Hela världen får 99,9 graders feber.
10) 3.16 – Jagger & Merry Clayton duettar hem låten, som vid det här laget bara kan liknas vid en vagn som förs fram i rasande fart av vilda hästar – och vagn och hästar står i lågor.
Kort sagt: ”Gimme Shelter”.
Världens alla kategorier bästa låt – med TIO LYFT.

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 10: The Soundtrack to My Life.
Brian Wilson är GUD och det är allt jag i denna sena timme har att säga om den saken.
Men det räcker.
Låt oss visa upp honom i instrumental MAGI!

Sommarprat 29/7-2016. Vol. 11: The Soundtrack to My Life.
Heroin
It’s my wife
And it’s my life…
Lou Reed! Min sista älskling. Och därmed är mitt sommarprat över. Tack alla, för att jag fick vara med.

1.Intro.Skrapa på ytan
det känns inte
gå lite djupare
är som en kniv
Skrapa på ytan
kan ge dej harmoni
gå lite djupare
kan förstöra
Skrapa på ytan
är bara yta
gå lite djupare,inträngande
gör dej sårbar
finna djup
är att prioritera
skrapa bara ytligt
Kan vara ett sätt
att välja allt..
Kniven som skär…….
https://open.spotify.com/track/6eDYgjKl4vUgRusxb7THDu

2.Gomorron …O nu är dagen här ,att sommarprata igen o dela av sig lite ,tankar o händelser o musik.Börjar med denna som får inleda min dag tillsammans med Intro o låten True…Som jag valt att göra idag ….

3.Då var det dags igen o kasta sig ut i det okända.Sommarprata…kan tyckas galet för en del (återkommer om den kommentaren)…Jag heter Eva Marie o e alldeles strax runt hörnet ”59 år,bor i Mälarhöjden o uppvuxen I Bjästa /Ö-vik mina första år ,sen ner till Stockholm o boende i Slussen,Bredäng o Vårberg/Skärholmen …som präglat mig o mitt liv massor.På gott o ont…som för alla människor.Jag o min Röda Ballong 🎈kommer ta er med på en livsresa …Med sagans värld o musik som jag dels inte känner till så mycket ..men upptäckt nyss…en del av dem.Den här sommaren blev en annorlunda sommar ,därför ville jag sommarprata igen!Så ha tålamod med mig idag.Det här blir en prövning..Okej nu börjar jag min dag.🌷🎶¶🎈

4.Jag är mamma till grabbar med 14 års skillnad.En född -75 o en född -89.Att sjunga o läsa sagor har för mig alltid varit små gyllene ögonblick i livet,en ynnest.Att få krypa ner i sängen, soffan ,på stranden o kurra ihop sig nära o se de glittrande ögonen o orden ..mamma mera…sluta inte nu.Att få en möjlighet o berika barnens fantasi o ordförråd o nyfikenhet.Kan inte vara mer än en ren skär glädje o lycka å då har det varit allt från Skattkammaröns sagor till Alladin o Astrid Lindgrens böcker o med all musiken till .På 70 talet lp-skivor o på 90 talet kassetter o o cd-skivor ,musikskivor./ medföljande böcker !Bästa i bilen på långresor.I stället för orden o ropen ..E vi inte framme snart”! Numera har barnbarnen ”paddor”….😊

5.På 70 talet när min äldsta kille växte upp så var det barnprogram som Vilse i pannkakan o liknande som fångade barnen framför tvn….Många barnprogram innehöll musik o den här gillade min K…..

6.Att växa upp 70 -80 talet o skillnaden att växa upp på 90-talet som barn är som 2 olika världar …R.växte upp med allt det nya .En värld som jag knappt hängt med i själv…:)…

7.En liten paus…för fotominnen har vi alla inom oss…

8.För mina killar som det är 14 års skillnad på ,blev det en markant skillnad på uppväxten…K fick uppleva den tuffa tiden med dålig ekonomi o olyckan ,jag som flyttade o blev drogfri o en bra ” bättre”mamma..till slut.R som fick uppleva god ekonomi o villa ,sommarstuga ,resor o ett stabilare liv..Harmoniskt liv ,som givetvis K åxå fick leva i o få harmoni till slut.Men det har åxå lärt mig att inget ä

9.Skriv som du pratar…e nåt jag hört så mycket genom livet.Inte helt lätt när man som jag e sprungen ur en skoltid då allt skulle vara korrekt”..Jag pratar inte som jag skriver,jag svär betydligt mycket mer ,jag gestikulerar o pratar med kroppen å pratar med mina ögon å med mitt ansikte ,använder hela kroppen när jag pratar lite svårt å få det i pränt så det syns hur man egentligen är som person o den personlighet man har.Skoltiden..Visst 5 a i svenska ända till 7 an då allt brakade loss ingen skola alls.!Skolk på agendan.Stolt som en mamma kan vara över att mina grabbar klarade gymnasiet ,deras dag då de tog studenten e en av mina stoltaste dagar.Så det sociala arvet,ger jag inte mycket för(Gustav Skå ”paroll på 70 talet)Ã… den diskussionen har jag haft många ggr i livet…Det sociala arvet.

10.Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv.Började tidigt att gå på konserter på Grönan,Skansen o Gärdesfestivalerna för att inte glömma Rågsvedsfestivalerna.Tagit med mig barnen under hela deras uppväxter på all slags musikupplevelser (inte alla ggr) men många;)Allt från Gasolin på 70 talet med den äldsta till Kizz o deras reunien” på Globen med den yngsta .Så för mina killar en varsin låt.Som visar lite i skillnaden på deras uppväxt med mig 🌷🎈😌🎶

11.R blev extatisk när han fick i present att gå med mig å lyssna på Kizz o se dem live,hiten var väl inte att gå med Mor ,men det gick snart över ….på konserten.🎈

12.Mina grabbar har båda spelat fotboll o med stort intresse o vilja o glädje.Det har varit en stor glädje o lycka o se glädjen i deras ögon när de gjorde allt de kunde ,kämpade i ur o skur .Fotbollsläger o träningar o skador å matcherna som var livsviktiga .Jag har alltid varit delaktig o aktiv med att baka ,sälja lotter o allt som krävs av oss föräldrar för att barnen ska kunna få in pengar till sina lägerresor .K spelade IF Stockholm o R i Dif först men polarna spelade i IFK Mälarhöjden/Bredäng så det blev ett byte…Båda höll på till tonåren trädde in o knäskadorna kom ..

13……🎈Tonåren ja…Gick bra för K. Med det som följer lite fylla o rökte på lite i 14 årsåldern , men som jag snabbt ,snappade upp o vi hittade en utväg ur den banan…O lika för R.det gick bra o fram till 18 år……sen …

14….Nu tar jag en paus …å hämtar andan…o en fika….Vad är det med åldern 27 år?…🎈

15.R spelade basgitarr o glömmer aldrig när jag kom hem o hörde honom spela denna ,ljudet som kom från hans rum fyllde mitt morshjärta med värme …min musik🎶…inte bara att han börjat låna mina plattor utan åxå diggade dem:)🎈

16.Allt började ändras sakta….det kröp i skinnet o i min hjärna…nåt som inte stämmer?!?….Magkänslan började göra sig mer o mer påmind …Nåt stämmer inte …..hur få reda på sanningen?…Tänk ,tänk….o jag tänkte o tänkte…

17.Jag hade skilt mig från R s pappa Håkan som är en fantastisk man o en av mina bästa vänner.Flyttat hemifrån till min 2a i Mälarhöjden .K hade skapat sig en familj o barnbarnen kom.R bodde kvar med sin pappa ,nära mig o vi hade/har daglig kontakt ….Jag har under båda mina killars uppväxt varit vaken” för att allt kan hända o inte bara andras” barn utan mina med….o nu var det varningslampor i hela min kropp….

18.Under skoltiden för R så försökte jag otroligt mycket att få föräldrarna uppmärksammade om det som fanns utanför våra trygga ” fasader”…Men ingen var direkt intresserad utom ett fåtal…Inte här i Mälarhöjden var deras svar ..Men mina svar var varje gång …Just därför att det är i Mälarhöjden är risken större….inte bara i ” förorten”….till att ungarna lockas o lockar varandra till att testa gränserna….ingen ville lyssna….fan rent ut sagt.!…

19……Det blir ett långt sommarprat….🎈Kan inte hålla allt inom mig ….

20.Vi hade landställe i Bondeka som ligger strax utanför Eskilstuna ,ett paradis på jorden.Där var vi varje ledig stund ,alla lov ,hela somrarna o R hade vänner där o kusinerna var jag barnvakt till ..Vi fiskade ,badade o lärde ungarna simma å njuta av uteliv ,paddla kanot ,tälta .Hade helt fantastiskt underbar tid där i 11 år ,sen sålde vi o skaffade ett nytt ställe i Vingåker som blev det andra paradiset…många underbara minnen alla de åren 🌷·🎈

21.R började jobba på ett kvällsinternetcafe 18 år…å gick i gymnasiet samtidigt.Tiden gick o en dag bad jag honom att följa med till Ösmo o jobba på en marknad med mig ..Morsdagshelgen o där kom det…Orden jag bävat för ..Mor ?..Ja ,sa jag .Du e ju liberal ?!..okej ,vad menar du ?…Vill bara berätta att jag testat en massa ….Mmm tänkte jag …Nu kommer det….:(…tat lugnt o lyssna..o jag lyssnade lugnt o la in varje ord i banken”….han skulle helgen därpå fylla 19 år…….Mardrömmen var ett faktum….:(.

22.R hade precis bekräftat den värsta mardrömmen som vi föräldrar fasar för.!!..O den helgen gav han mig så mycket Inf som jag la in i min bank ..utan att en enda gång höja rösten eller bli upprörd ..för då visste jag att jag skulle tappa” honom..Helt!..O fdet fick inte ske …..Han berättade att han o hans kompisar hade gjort ett avtal med varandra ..att när de alla fyllt 18 år skulle de tillsammans testa droger ..!!!!Ehhh ??Ja,exakt min reaktion….i mitt huvud…Hur fan kan man vara så dum o tro att man som myndig har rätten att medvetet ta sitt liv ?!?….Inte så länge jag lever var min tanke……..Nu började kampen….i mitt huvud !!Vad,hur,vem …?????

23….Min /vår underbara R….ropade på hjälp…Det såg o hörde jag med varje uns o fiber i min kropp.Ã… jag lovade honom i mitt huvud ..att jag ska göra Allt jag kan …med alla medel jag kan….O sen kom måndagen….innan på morsdag kom min äldsta hem för att lämna en morsdagsblomma o fann sin mamma ihoprasad som våt trasa på golvet…..

24.Kan tyckas ett ovanligt val av låt …Men för mig betyder den att jag som fd missbrukare kunde ta all min livskunskap jag fått genom mitt liv ..Till att hjälpa vår son …o Jag fick ta i hårt ……mycket hårt….nu paus…

25.Den natten satt jag o min äldsta o pratade till 4-5 på morgonen o planerade hur vi skulle gå till väga….Där startade jag min Fb o började systematiskt gå igenom alla R s kompisar o alla ställen på alla fotona på hans Fb ,då hade inte de de flesta stängda” konton !..Så tillräcklig Inf fick jag med allt han sagt mig åxå…Måndagmorgon bokade jag tid på FAMN (föräldrar mot narkotika ) o ringde hans pappa o lurade” med honom dit för att få stöd i fortsättningen av planen.Det hör till saken att hans pappa o jag har olika erfarenheter i livet som gör att vi tänker o reagerar olika ,vilket inte är så konstigt utan mer normalt.O vi tog oss dit…..för ett svårt möte o fortsatte sedan resten av planen….Familjemöte o Mariapool på torsdagen…..sen kom jag igång med resten…..👿

26.Kampen till ett liv för R började så sakta ..med många fighter” verbala .Möten på Mariapool för provtagningar o sk.terapi(ger inte mycket för dem) okunskapen om verkligheten hos många av personalen …Gjorde mig arg , en ilska många ggr som jag inte visste hur jag skulle hantera..R s pappa skjutsade honom ofta till mötena o vi kände oss inte direkt trygga ..men var tvingade att känna nån form av tilltro o hoppas o lita på R…o det blev så sakteliga liten aning lugn ….men under tiden så gjorde jag lite annat ..tog kontakt med gamla vänner o bad om hjälp ”spana…o tog kontakt med fältassistenter o polisen….o föräldrarna till de andra ungarna/vuxna….mmmm😔

27.Vår R ….så ärrad o så ångestfylld fick det svårt att få allt o funka igen.Tillsammans gjorde vi allt ,litade på ,trodde på ,ett måste annars kan man aldrig komma tillbaxs o tro på en framtid.R kämpade på o fick jobb hos sin Gudfar på Intersport o växte så sakteliga o blev starkare …men vänner började dö ….o rädslan fanns där hos R hela tiden …o hos oss…Antennerna ute konstant.!!Vad jag önskade många ggr att man kunde stanna tiden o bädda ner honom o bara hålla om o säga att allt blir bra…….😔

28.nr 1.Under 2008 från maj till dec så var allt en turbulent ,en tid av berg o dalbana av känslor ,ilska, rädsla …Dessutom dog en av mina bästa vänner det året.Som tog mig hårt o R för han älskade honom ..men där vände det för R ..gick in i jobbet o jobbade hårt för att bli stark o ren från drogerna.Gick in i terapi på beroendecenter i Liljeholmen o det gav tillförsikt……..

28 nr 2….

29.🎈Men …sen brakade helvetet lös…R o flera fick gå ,ny chef ,nya billigare personalkostnader .R tappade självkänslan å självförtroendet totalt.Jag vet att jag sa till hans pappa …Nu e det fara …risk att R inte orkar stå emot ….o det blev Tyvärr sant….Mardrömmen började än mer….Men jag o vi gav inte upp…

30.R blev mer å mer okontaktbar o sig mindre o mindre lik .Paniken började ta grepp över oss ..vad ska vi göra?…Vad tar han?Vem /vilka är hans Sk vänner ?….Jag tog åter kontakt med en gammal vän från förr o bad om hjälp..Satte ” span” på R o hans platser …o det gav resultat !..Nu kontaktade jag polisen/narkotika…O tillsammans med min bror o min Advokat satte jag dit dem alla…Langarna o alla unga/vuxna !R hade ingen aning o inte hans pappa heller…Allt för att skydda R…o min familj.Allt för att rädda hans liv …En del kanske tycker att jag var en idiot …men det ger jag blanka fan i …faktiskt ! För ibland har man inget val ….

31…..Ã… det gjorde jag när de häktade R o satte honom i häktet ….Den kvällen kastade jag ut honom från hans fars hem o sa att jag ringt polisen o de skulle plocka honom på gatan utanför ….där å då tillsammans med min bror fick jag se R igen ..blicken kom tillbax ..o jag visste att jag gjorde det enda rätta !..Han hade fortfarande ingen aning om allt det andra …hans pappa var arg o ledsen o rädd .. O självklart jag med ..🎈Vi var skräckslagna….o arga på varandra emellanåt…men vi fanns o finns för varandra …alltid.

32.Den kvällen när de låst in R så var jag hos min bror i Skebo o den kvällen var Lasse T i Skebobrukspuben som gäst …..Den kvällen var den tuffaste kvällen i mitt liv …min son inlåst o på väg att dö….vad hade jag för val??..Inget. Inget alls…..Jag var där tillsammans med en vän som jobbar inom missbruksvården o han sa …Så gör en bra mamma o det stärkte mig …o min brors kärlek o värme …o än idag så ser jag R blick när jag hör denna ….som Lasse sjöng för mig. Den kvällen….

33.Jag är medveten om att det är ett tufft sommarprat men jag hoppas att det kan ge nån lite insikt o styrka att ibland ta obekväma beslut….För livet förbereder oss inte alltid ….nu paus ..😢💔

34.🎈Det är kaos i hela vårt liv .O vår son hatar allt vi står för får vi höra av hans advokat..Vi skrev brev o skickade upp 100 foton på hans liv till häktet …o en bok om att leva i fängelse.!…Allt för att honom o vakna upp o vilja leva…Alla hans nära o kära skrev brev o ställde krav o visade kärlek….O det gav resultat …Han valde att försöka leva …Satt häktad 3 veckor o jag åkte till Spanien o vilade upp mig med svärdottern o mitt ena barnbarn…för att samla krafter ….till resten av livsresan…

35.R kom ut ur häktet o det blev väntan på rättegång .Hans Sk vänner åkte dit en efter en innan o efter han kom ut.Så ingen kunde tro att han var den som gjort o sagt nåt..Det var ju jag…Med det kom hoten o inte lite heller ..så det blev personskydd o larmknapp o larm i lägenheten ,byte av telenr o o stänga datorn .. Under ca 1 år levde jag under personskyddslagens ramar o fick inte ta emot besök ,inga vänner inga barnbarn inte mina söner …min bror bodde hos mig ett par nätter i veckan för att underlätta för mig….Det var tufft ..men R fick i lugn o ro börja om sitt liv….❤🎈

3https://open.spotify.com/track/3nUL664PXU2EsrCSi4KHpA6.Där under den här turbulenta tiden …började jag längta tillbax till mina ungdomsvänner o min uppväxt …Så tillsammans med Peder så startade jag sen 2012 en grupp som heter tidigt Skärholmen Vårberg 65-90 ….å då var jag redo att nu ta kontakten med mitt förflutna som ändå gett mig den styrkan att våga…o våga igen..o framför allt våga vara sann mot mig o de mina…❤

36….där kom låten till 36…

37.Det började så sakteliga gå bättre för R o han gick i behandling o kämpade på …tog ett par återfall ,för det är det man gör Man tar dem själv ,de kommer inte med posten..!👿Att äga ansvaret över sitt handlande är en stor del i ett nytt livsavgörande steg…varje steg du tar framåt är milsavgörande….Alla har rätt till en andra,tredje chans…osv …O för mig blev det till slut ..Nu får det räcka !Nu fan ska jag ha tillbax mitt liv ,så när de tog honom som hotade mig o satte in honom på 2 år o 8 månader o sen utvisning …blev jag fri!!!!….men …🎈

38.Nu blir det lite låtar ur min ballong🎈s Spotify lista …..sen kommer jag åter med text…🎈🎈🎈💔😢 �🎈�🎈💔😢

39.🎈

40.🎈

41.🎈

42.🎈

43..🎈🎈🎈💔

44.🎈

45..🎈Texterna i låtarna säger otroligt mycket…🎈

46….Ja ,drömde gjorde vi o levde för en framtid som började te sig ljusare än på länge .R blev visserligen otroligt frustrerad över att han inte fick ett fast jobb utan bara Tim anställningar o alla frågade efter om han fanns i belastningsregistret ..?!?..Ã… det gjorde han ju…så få jobb nä…men trots det var han aldrig arg på mig för att jag satte dit honom .Han visste att han skulle dött annars.Så hans pappa o jag gjorde allt vi kunde för att stötta i få R att våga drömma om en ljusare framtid ….

47.R fick en hund Akira ,hans trygghet å hans all kärlek la han på sin hund ,en fantastiskt underbar hund.R tog långa promenader i skogen o nära vattnet men ångesten gjorde honom mer o mer less på Stockholm .Ã… all stress o ytlighet o när det visade sig med tiden att vännerna man hade i drogtiden bara ger elände o misär om man fortsätter umgås …så det blev dags att lämna Stockholm o skapa sig ett nytt liv på försök .Å det blev till Borås…staden som förändrade mitt liv på 80 talet…🎈

48.R skickade ofta länkar med musik till mig genom åren …o han älskar Rammstein …Mycket som vi har gemensamt..musiken o böcker..ord🎈O

49.Under de här hemska helvetes åren så hände det mycket i familjen ..Min äldsta startade en resturang med sin fru o mina barnbarn växer så det knakar .🌷·O familjen har utökats med flera barn..Håkan o jag har försökt plocka ihop våra liv o känslor o få lite ordning o lugn o ro..R bodde nu i Borås o det började kännas liten men bara en liten aning lugnare,för han bar på en ångest som gjorde honom ledsen å illamående ….men fortsatte att vara drogfri o kämpa….🎈

50.Å jag mötte kärleken genom denna gruppen i september blir det 2 år….o denna låten ger rys”….o jag e så glad att ha mött dej Lars ….o att du var med mig i Borås förra sommaren …❤🎈

51….🎈R ville komma hem till Stockholm igen,så i feb iår så hämtade hans pappa honom å Akira o R var glad o komma tillbax o det gick bra , han fick ett fast jobb o var jättestolt o trivdes bra o omtyckt ..men led fortfarande av sin svåra ångest som gjorde honom sömnlös o vandrande i skogen o nedanför mig i Mälarhöjden vid Mälaren med Akira ….

52……Koltrasten ger mig ro på balkongen på våren ….men den här våren e inte som vilken vår som helst…..🎈💔

53…..Den 9/5 ….Är den svartaste dagen i mitt liv o familjens …Den morgonen somnade 🎈R in för gott Han gick o la sig o vaknade inte upp när klockan ringde för att gå till jobbet….Livet har fullständigt rasat samman i bitar …Mitt ❤a har jag lagat så många gånger i mitt liv ,men hur ska jag kunna laga det nu?…o Resten av familjen…Jag var på Södersjukhuset för att gipsa om min hand när min son ringde o frågade om jag var ensam ,nä Tommy min vän är här …Mamma ,mamma R är död …..Där tappar jag mig själv …..o livet stannar upp i ett svart mörker…..💔😢💔

54.Min /Vår underbara fina vackra Robin 🎈som jag saknar obeskrivligt …En mjuk fin kille som avskydde orättvisor,våld ..bråk Som älskade musik,fiska,bada promenera å läsa o datan..skogen o vattnet ..Som älskade rävar o de det stod för Friheten…så som jag åtminstone försökte uppfostra mina barn ..respekt mot andra o sig själva ..Fria människor ❤Älskade unge….💔❤

55……..❤️

56.Den här spelade Robin i sin mobil som sista låt när han somnade in.Varför jag vill dela med mig vår historia ..?Jo,inget är givet utan man måste försöka ta till vara på allt o alla som betyder nåt i livet.Vi har nu en lång väg framför oss för att bli någorlunda hela igen …inget kommer någonsin bli Detsamma igen …det vet vi.Vi hade en vacker minnesstund för Robin med min mentor o vän Bo från Borås som hjälpte oss igenom dagen.😢❤ Den svåraste dagen i våra liv ….Robin somnade in av en medicin som han fått av vården….😢💔o bad om hjälp veckan innan att han inte mådde bra på den….men fortsätt ät till återbesöket den 10/5 ….han somnade in den 9/5…..

57..Så nu säger jag Tack för mig o en förbannat svår dag.Men för mig ..viktig att få göra ..Jag å Lars åkte till Barcelona i 5 dagar o träffade min son o familjen o strosade runt o åkte turistbuss i Barcelona o jag har börjat utmana mig själv att försöka Göra sånt jag är rädd för ..höjder bla..Tack vare min fina vän Anki har jag klarat mig utan att hoppa från balkongen…bildligt ” talat nu..För trots allt så Älskar jag Livet..märkligt va?:…För så är det ..o Robin finns med mig varje dag o Lars o mina vänner o nära o kära …❤O Robin vill att vi ska leva vidare..det vet jag …med bestämdhet ..Älskar honom ❤🎈..

58..,❤Tack för att du Magnus vågade låta mig prata idag fast du visste vad det skulle handla om..,O Tack alla ni där ute..o Lars ❤…Den sista från Robin som via mig säger …🎈❤Hej…

1. GOD MORGON
Johan heter jag och har fått äran att vara er sommarvärd idag. Det är lite nervöst må jag säga. Jag är en man som lite motvilligt inser att jag nu är närmare 50 än 40, som förutom musik (den för mig heliga treenigheten är folkrock, progrock och gubbrock) och min familj (gift, tre barn, två sibiriska katter) gillar mitt jobb, fotboll och böcker med alver eller drakar eller gärna både och, men som inte är mycket för EDM, getingar eller motorsport. Jag är rädd för höga höjder och lite för döden faktiskt. Jag ska försöka ta er igenom dagen genom att som så många andra berätta om mitt liv och koppla det till låtar och artister som betytt mycket för mig genom åren. Inte för att jag egentligen tror att mitt liv är något särskilt spännande, men det ger musiken ett sammanhang så det kan nog bli OK. Jag har mycket att dela så det kommer att bli relativt högt tempo. Ingen ide att slöa. Så eftersom idag är min radiokanal börjar vi väl lite passande med radiosignaler.

2. MIN FÖRSTA SKIVA
Den tidigaste musiken jag kommer ihåg att jag lyssnade på var Björn Skifs och Blåblus. Pinewood rally. Hooga-chacka ni vet. Fast Silly Milly var min favorit. Det var någon kassett som min faster spelat in till mig. Hon är en viktig person, vi återkommer till henne. Den första skivan jag köpte för ”egna” pengar, d.v.s. hopsamlade veckopengar eller någon födelsedagsslant, var faktiskt Varning för barn med Magnus och Brasse. Antagligen såg jag showen på TV och tyckte Svordomsvisan var kul. Hela skivan VAR ju rolig, men knappast för barn. Ändå gillade jag den när jag var en 7-8 år. Men fin första ”riktiga” skiva, min första rockskiva, som jag gick och köpte efter att ha sett en i mina dåvarande ögon otroligt cool video på TV där Sting var utklädd till lärare med konstig svart hatt, var däremot den här. En Lolita-sång, eller vad ska man säga. När man är 10 betydde inte texten så mycket, och man förstod den ju i alla fall inte. Och Sting ansågs cool då, 1980. Tio år senare, och för alltid sedan dess verkar det som, var han det mest o-coola som fanns i hela världen enligt kritikerna. Skiter jag i, jag har gillat honom ända sen dess. Det vänder nog, jag har ju till och med sett Rush bli betraktade som coola till slut.

3. MIN FASTERS SKIVHYLLA
Min faster var min första och största musikaliska musa. Hon har inga egna barn, så hon älskade att ta med mig och min syster ut på olika roliga saker. Efter en utflykt brukade vi gå hem till hennes lägenhet en stund. Hemma hade vi inte så många skivor, men Elvis och Abba och Beatles hade vi, Rubber soul och Sgt Pepper. Min faster däremot hade en härligt stor vinylsamling i sin lägenhet, och där satt jag ofta och tittade på omslagen, och plockade ut saker att lyssna på. Det var en härlig blandning. Hennes husgud var Rod Stewart, och så älskade hon också Beatles förstås. Revolver. Hos min faster fanns det mesta. Från Smokie till Stevie Wonder och tillbaks igen. Och vinylskivorna hade ju så snygga omslag, jag valde nog ofta skivor efter omslagen för att lyssna på. Och häftigast omslag av dem alla tyckte jag nog att Moody blues hade. De var som en egen värld, inbjudande och fantasieggande. Och en hel del häftiga låtar hade de ju också, och så var det ju konceptalbum, med låtar som gick i varandra och kom tillbaka senare. Otroligt häftigt, det föddes nog en liten progrockare i mig där och då.

4. IDROTTSKARRIÄREN
Min idrottskarriär är vad man skulle kunna beskriva som icke-existerande. Försökte mig på fotboll och härdade ut i ett år. Stod målvakt i en match, vi förlorade med 17-0. Sen insåg jag att jag inte ville träna när det regnade så det blev ju inget. Hockey var för hårda pojkar, inte för mig. Men jag hittade faktiskt en annan sport, jag spelade faktiskt basket under ett antal år, i barndomen. Vi åkte runt hela storstockholmsområdet och spelade matcher. Vi vann inte en enda. Men vi hade nog rätt kul ändå eftersom vi fortsatte. Men vi hade coola tränare, särskilt de första två. De var bara några år äldre än oss och visste allt om musik. Så vi plockade upp allt de sa att vi skulle lyssna på, och vi gillade det, för sån är man ju i den åldern, man gillar det andra gillar och speciellt det som de häftiga lite äldre killarna gillar. Men de hade rätt. De gav oss Madness, The Who, Bob Marley och så det här bandet då. Som precis som Beatles levde ett kort liv men genomgick en enorm utveckling. Från punk via mod till soul på bara fem år. Deras låtar håller fortfarande lika bra.

5. MIN FARMOR
Min farmor var en enastående kvinna på alla sätt och vis, med en otrolig livsglädje trots att farfar redan i slutet av 70-talet vid 69 års ålder gick bort och lämnade henne ensam. Hon var alltid redo för lite bus eller gofika. Jag är så tacksam att jag och min fru när hon fyllde 85 kunde trotsa den 30-gradiga kylan och köra dit 20 mil med ett barnbarnsbarn på två månader som hon fick träffa för första gången. Bara ett år senare lite drygt var hon borta. Men som den kvinna hon var hade hon bestämt sin begravningsmusik. Utmarsch ur kyrkan skulle ske till Dancing queen, punkt. Prästen var nog lite tveksam till att börja med men när min farsa och faster stod på sig fick det bli så. Det var passande och ett fint minne av en stor kvinna. Jag kommer ihåg 1981, när hon följde med mig till den lokala Expert-butiken för att köpa en skiva och hur hon sen följde med hem för att lyssna på den. Och hur hon faktiskt gillade den, framför allt den där textraden om att ”skrämma livet ur en gammal kärring är det bästa på hela dan”. Den fullkomligt älskade hon. Sån var hon, min farmor.

6. PÅ BIBBLAN
När man gick i mellanstadiet fanns det ju inte pengar till att köpa egna skivor, det var födelsedagen och julafton man fick hoppas på. Och spela in av kompisar. Men man kunde ju lyssna på bibblan också. På vårt bibliotek hade de så att skivomslagen, utan skivor, stod i ett ställ man kunde bläddra i. Man valde ut den man ville lyssna på och gick till disken, så fick man en nyckel till ett litet skåp, dessa skåp fanns i anslutning till sköna fåtöljer. I skåpet fanns hörlurar och så sjönk man ner i fåtöljen, tog på de enorma lurarna och lyssnade till skivan som bibliotekarien hade letat fram och spelade från sin uppsättning skivspelare innanför disken. Genialiskt, förutom att om man inte gillade det man valt ut var det lite skämmigt att gå och be dem byta direkt. Vilket man ju ville ibland eftersom plattan inte alls levde upp till vad omslaget lovade. Men så kunde man ju bli helt överväldigad också. Vilket jag säkert blev flera gånger, men aldrig så mycket som av den här. Det var ett så vackert omslag med ett ensamt träd på hösten, i gråbruna toner. Och musiken sen då. Det var nog första gången jag hört en sak och blivit så uppeldad att jag bar måst iväg och köpa skivan omedelbums. Vilket jag gjorde. Och spelade den tusen gånger tror jag. Sen hade de ju släppt många fler också, så det blev början på en lång kärlek till ett av världens bästa band.

7. ETT EGET VAL
När man är liten är det ofta så, åtminstone var det så för mig, att det är oerhört viktigt vad kompisarna tycker om det man lyssnar på. Nästan så att de hade vetorätt på om det var bra eller inte. För mig tog det där definitivt slut hösten 1985. Det fanns en artist som vi hade någon kassett med liggande i bilen, som jag lyssnat på några gånger när jag tillfälligt tröttnat på mina egna kassettband. Den där med en naken man i ett spegelblankt hav och som innehåll något som folk ville göra till Sveriges nya nationalsång ni vet. Hösten 1985 kom han med sin nya skiva, och det var en dubbel-LP, och den hade ett så häftigt sparsmakat omslag med bara text, ingen bild. Så snyggt. Långa låtar var det också. En dag bara bestämde jag mig, den ska jag köpa. Men jag var lite osäker på om det var rätt trots allt, så det var med stor spänning jag lade sida ett på spelaren och tog på lurarna. Och den första låten var lite… ledsam, bara piano, sång och en bruten röst. Minns hur jag funderade lite under de två minuter den pågick, hade jag valt rätt skiva att köpa? Och sen, sen kom trummorna. Och pianot. Och den här låten, som jag säkert hört en miljon gånger och som han alltid kör på konserterna, men som jag aldrig tröttnar på. Och där och då visste jag att jag skiter i vad kompisarna tycker, det här älskar JAG och det kommer jag lyssna på vad de än tycker. Och nästan alla tyckte han var töntig, en gammal (redan då) alkis, en patetisk figur. Men mitt nya aningen mer självständiga jag struntade i det, och det är nog den enskilde artist jag haft starkast bindning till ända sen dess. Några nya nationalsånger var det ju inte på den här skivan, ett svartare skilsmässoepos får man leta efter (för den som vill leta rekommenderas Dylans Blood on the tracks och Over med Peter Hammill) och den borde nog varit lite svår att ta in för en 15-åring men det funkade för mig.

8. LANDSORTSKÖN
När jag nu kapitulerat inför Ulf Lundell gjorde jag ett återbesök i min fasters skivhylla. Hon hade ju en skiva med den där andre killen, han som Lundell jämfördes med, han som hade gjort den där infantila (tyckte jag då) Born in the USA som jag verkligen hatade (då). Men han som vi också hade på en annan kassett i bilen som jag smyglyssnat på och faktiskt gillat, den där skivan med glada låtar i början och sen svart deression i allt större utsträckning längre fram (The river). Hon hade ju en annan, där han står rakt upp och ner och ser lite bortkommen ut. Jajamensan. Darkness on the edge of town. Herre jesus vilken skiva. Den enda jag faktiskt tiggde till mig att få av min faster att ta hem. Och med, vilket jag insåg några år senare när ja såg honom live på Stockholms stadion, världens bästa liveartist. I mina ögon då. Och då, när jag tänker på livekonserter, går också tankarna till min mormor. Det fanns två sätt att få biljetter till konserter på den tiden. Antingen köade man vid Svala och Söderlund på Hötorget eller så fick man, om man bodde utanför Stockholm, ställa sig i telefonkön för landsorten och hoppas på att det fanns biljetter kvar när man väl kom fram. Men då behövde man en bulvan utanför Stockholm. Jag hade min mormor, ännu en av de fantastiska kvinnorna jag haft omkring mig. Hon bodde i Västerås och var särdeles ointresserad av rockmusik, hon gillade nog mest dansband och andra ”klämmiga bitar” som var de ord hon använde för att beskriva det hon tyckte om. Men hon ställde alltid upp, och fixade biljetter till saker hon inte hade en aning om vad det var. Simple Minds och Peter Gabriel till exempel. När Springsteen skulle spela på Stadion 1988 tog vi det säkra före det osäkra och övernattade på Hötorget själva och ställde mormor i telefonkön. Med lyckat resultat. Vi fick biljetter till dag ett, och hon till dag två. Vet att mina föräldrar tyckte det var vansinne att gå på båda, men så blev det. Och jag fick se världens bästa liveartist två dagar i rad. Och förstod och tog till mig Born in the USA. Det har blivit några gånger sedan dess. Här är min favoritlåt med Bruce, den är av ett lite senare datum men den går rakt in i hjärtat.

9. IN I MYSTIKEN
Det bor som sagt en liten progrockare i mig. Jag hade ju redan lyssnat mycket på Genesis några år vid det här laget (1985), och Pink Floyd, och Moody Blues. Men min djupdykning i den progressiva rocken började på allvar tack vare en musiklektion i skolan det året. Vi hade en vikarie, och han hade med sig två skivor vi fick lyssna på. Och jag blev helt tagen, av musiken, av mystiken, av de fantastiska omslagen, av rösten, av allt. Vi skulle ha samma vikarie på en lektion till senare samma vecka så jag tog mod till mig och frågade om jag fick låna hem och banda av de där två skivorna. Han sa ja, och mitt liv förändrades. Det första som kom ut ur högtalaren på den första av de där två skivorna var det här, och jag ryser fortfarande av det stillsamma ”so here I am once more” varje gång. Nu älskar jag inte alls all progressiv rock, ofta blir den för svår och atonal och ekvilibristisk för sitt eget bästa, jag gillar den nog mest när det finns tydliga melodier som bär upp det mer äventyrliga. Och folk som bara lyssnar på progrock kan vara totalt elitistiska och oförstående till annan musik. Så ska det inte vara. Men när det är så här, då är progrock en riktig njutning för mig.

10. DE STORA GESTERNA
Stadionrock, eller arenarock. Kommer ni ihåg de skällsorden? Betecknade band som U2 och Simple minds, band som gjorde stor musik som var som gjord för att spela på stora arenor. Och som många tyckte var tomma tunnor som ekade. Inte jag. Jag älskade de där banden. Det var ju musik som var gjord för att lyssnas på högt, som gjorde mig glad, som visade på en underbar kraft i musik. U2s framträdande på Live Aid måste fortfarande vara bland de 20 starkaste minuter som framförts på en stadion. Till de band som klassades som stadionrock hörde också det här, som jag blev introducerad till någon gång 1986 och som jag fastnade för direkt. Gitarrer som låter som säckpipor, det var ju helt unikt. Och Stuart Adamson var verkligen en stor låtskrivare och artist. Tyvärr fick hans demoner övertaget och han ändade sitt eget liv 2001. Tragiskt som det alltid är med självmord. Det är svårt att förstå vad som får en människa att ta till den slutliga lösningen. Men den musik han skapade kan ingen ta ifrån varken honom eller oss.

11. SKOTTLAND
I mitt bröst bultar ett blåvitt skotskt hjärta. Vet inte hur det blev så. Men det skotska fotbollslandslaget var tidigt mina favoriter. Trots att de aldrig hade några framgångar. Och det vackra landskapet med sina mystiska karga hedar, berg och sjöar, och de otaliga slottsruinerna från fjärran keltiska dagar spelar nog in. De vänliga människorna. Fåren. Och musiken förstås. En dag 1988 hade Sveriges Television tydligen fem minuter över, för helt oförhappandes mellan två program (troligtvis innan Rapport) skulle de helt plötsligt visa en video. Jaha, spännande kanske? Fem minuter senare var jag helsåld, och vid första möjliga tillfälle därefter rusade jag till Skivbörsen på St Eriksgatan för att kolla efter skivor med dem. Skivbörsen var musikälskarnas mecka i Stockholm på den tiden, deras klassiska illgröna påsar var en vanlig syn på tunnelbanan varje fredag och lördag, de enda dagar de hade öppet. De låg nere i en källare och det var skivor precis överallt, från golv till tak. Sympatiskt nog hade de spelare utställda så man kunde provlyssna hur mycket man ville innan man bestämde sig för att köpa. Där fanns ju deras då senaste skiva, med det poetiska namnet The cutter and The clan, där den där låten i videon fanns med. Och så den här. Som inledde skivan. På gaeliska. Bättre kan det inte bli. Skottland i mitt hjärta. Och en rejält 80-talistisk video bjuder jag på också. Sköna hockeyfrillor!

12. ELECTRIC FOLKLORE
Smaka på den titeln. För en person som mig, som var helt nyfrälst på gränslandet mellan folk- och rockmusik var det en dröm. Från Big country och Runrig hade jag hittat mer, som Waterboys och deras enorma Fisherman’s blues. Och Oysterband, töntigt namn men sagolikt fin musik. Clannad förstås som var stora på den tiden. Rotandet på skivbörserna fortsatte, efter mer i den stilen. Så då hittade jag Electric folklore. Som var en liveskiva, eller kanske en lång EP, eftersom det bara var sex låtar. Lade på den, låt ett. Bang! Jag hade hittat VÄRLDENS BÄSTA BAND. Så det så. Det var mindre folkmusik än jag väntat mig, men så otroligt bra på alla sätt och vis. Det var större än U2, rockigare än Waterboys, de hade groteska frisyrer men spelade som om det var jordens sista dag och de bara skulle visa hur bra de var en sista gång. De bar sina hjärtan utanpå skjortan precis som jag insett att alla de artister jag verkligen berörs av gör, de sliter ut hjärtat och visar upp det i all sin bultande skönhet alldeles oavsett om folk tycker att de går över gränsen till patetik eller inte. Det gör arenarockarna, det gör Phil Collins och Fish, Donnie Munro och Mike Scott, Jackie Leven och Ian McNabb, Lundell och Springsteen och Neil Young och alla de andra jag tycker bäst om. Mike Peters, som sångaren heter, var en otroligt bra frontman, minst lika bra som Bono. Han blev en till av mina hjältar. Vi ska återkomma till honom senare. Men nu vrider vi upp till 11 och rycks med av kraften i den här.

13. BANDET VILL TRÄFFA DIG
Är inte det något man som fan önskar få höra, åtminstone en gång i livet? Det har jag fått. Det var 1990 och i mitt letande efter musik hade jag stött på ett nytt irländskt band som hette The Fat Lady Sings. De hade bara släppt några singlar och nu skulle de faktiskt komma och spela i Stockholm. Dit måste man ju. På den tiden fanns det i Stockholm möjlighet att på något ställe få en egen t-shirt upptryckt medan man väntade, bara man hade en bild med sig. Jag tog omslaget till deras 12”-singel Arclight och fixade en. Stolt i hågen med min nya t-shirt gick jag till konserten med mina kompisar. När vi stod i baren och hängde kommer det fram en person och säger ”hey, the band wants to see you” till gig. Mig? Varför det? De hade sett t-shirten och blivit både förvånade och glada att någon i Stockholm kände till dem. Så vi hängde med dem ett tag och så frågade sångaren Nick Kelly om det var någon särskild låt jag ville höra. Ja, den här, sade jag. Oj, den som vi inte ens tänkt spela idag var svaret. Men de fick ändra sig och gjorde det, och de dedikerade den till mig från scenen. Jag var Stockholms lyckligaste kille och hade fått ett minne för livet. Bandet gjorde bra två skivor, Twist och Johnson, men båda är oumbärliga. Och sångaren Nick Kelly fortsatte solo, först i eget namn och numera under artistnamnet Alien Envoy.

14. PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Nog har ni alla varit med om det någon gång. Hur ni varit någonstans och så kommer det en låt på radion eller från någons spelare som ni aldrig hört förut men ni bara stannar upp och släpper allt, bara lyssnar. Och när den är slut har ni blivit själsligt rikare, uppfyllda av musikens kraft igen. Det hände mig 1990, när jag satt på kontoret på mitt sommarjobb och lyssnade på radion. Då kommer den här, som var helt ny, spelades kanske för första gången någonsin på radion. Vad är det här, vilket skönt intro? Utvecklar sig bra också. Oj, är det svenskt? Vilken mystisk text, vilken unik artist, var kommer han ifrån? Samma eftermiddag sprang jag till Åhlens city och köpte singeln, och sedan dess har det här varit en av mina absoluta favoriter bland de svenska artisterna. 1998 försvann han abrupt ur rampljuset men sedan några år tillbaka gör han musik igen, både som soloartist och med sitt nya band Efterfesten. Två av 2015 års bästa låtar gjorde han; Stjärna i huvudet och Sydpolen.

15. EN NY TID ÄR HÄR
Ni kanske kommer ihåg att det bor en liten progrockare i mig, den där som älskar Genesis och Marillion. På 80-talet fanns det väldigt lite sån musik, symfonirock som kritikerna kallade det för och gemensamt för dem alla var att de hatade det, det var något som katten släpat in och lämnat på hallgolvet 1977 efter att punken dödat den, och där låg den och ruttnade i sina kaftaner och caper sedan dess. Men de första åren på 90-talet händer det något. Det gamla liket vaknar upp igen och rör på sig. En ny våg börjar födas, och bäst och intressantast av alla ställen i hela världen föds den i Sverige. Änglagård (bandet, inte filmen) föds, och från Dalarna kommer Anekdoten med sin mörka domedagsstämning. Roine Stolt från gamla Kaipa börjar skapa progressiv rock igen, med sitt nya band The Flower Kings. Alla de där är fantastiska. Och så fanns ju Landberk förstås. Det band som jag själv gillade allra bäst i den nya vågen. Som det kändes som att vi var en del av. Såg de där banden på klubbar, på udda lokaler i Stockholms förorter, på restauranger. En härlig tid. Och vilken musik de skapade.

16. IN TILL STAN OCH UT IGEN
1994. VM-sommar. Den varmaste någonsin. Jag bor inneboende på Kungsholmen bara ett kort stenkast från Rålambshovsparken där folkmassorna växer för varje match. Vilken sommar! Fyller lägenheten jag bor i med britpop, som jag just upptäckt ett år efter alla andra. Den här låten är den bästa av alla i den genren tycker jag. När VM och sommarjobbet tar slut bestämmer jag mig. Jag ska flytta från stan. Till Örebro av alla ställen. Tror knappt jag satt min fot i den stan förut. Men ett riktigt fast jobb kallar. Och jag börjar nog ledsna lite på Stockholm, känner att ett miljöombyte kan göra gott. Får en lägenhet av det kommunala bostadsbolaget utan att ha sett den. Blir bra tror jag. Men inflyttningsdagen är mitt i veckan, sjukt opraktiskt. Så jag bestämmer med den som för tillfället bor i lägenheten att jag ska komma på lördagen innan. Då går flyttlasset, inte så stort utan ett vanligt släp. Anländer Örebro och rätt adress. Är det någon där för att lämna nyckel? Nej. Ringer och ringer, ingen svarar. Skitstövel. Och bostadsbolaget kan inget göra. Blir till att parkera släpet hos en av mammas väninnor och dra hem till Stockholm igen, för att komma tillbaks på den dag jag får officiellt tillträde. En dålig start. Men faktiskt i princip det enda dåliga med flytten. Har inte ångrat mig en sekund, är fortfarande kvar.

17. I DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Jag jobbar alltså på Statistiska centralbyrån, SCB. Vinner sällan några särskilda sexighetspoäng om man jämför arbetsplatser på t.ex. fester. Men jag är stolt över att jobba där. På en välkomnande inkluderande jämlik arbetsplats där det är lätt att kombinera arbetet med t.ex. att ha små barn. Som ger stora möjligheter om man vill. Och jag är faktiskt otroligt stolt över det vi åstadkommer. Siffror. Fakta. Kunskap. Makt. Det kan tyckas torftigt och fyrkantigt men är faktiskt en oerhört central den i ett samhälle och en demokrati. SCB har ett långvarigt framgångsrikt samarbete med SIDA i att bygga upp statistikverksamhet i utvecklingsländer, eftersom man vet att statistik är så oerhört viktigt för att kunna bygga ett lands infrastruktur. Och fakta och kunskap är det som gör människor upplysta, och upplysta människor bygger bra samhällen. Fakta och kunskap har fällt diktaturer och hindrat uppkomsten av andra. Värt att tänka på när mörkare krafter talar illa om experter eller etablerade media. Fakta kan hindra dumhet och hindras dumhet får vi en bättre värld. Som jag är stolt över att dra mitt lilla strå till.

18. NYA INFLUENSER
I en ny stad, med nya kollegor, med nya vänner, utvecklas man som person. Det gjorde i alla fall jag. Sannolikt till det bättre. Det var spännande år, de där första i Örebro. Tack vare mina nya vänner och kollegor hittade jag också nya musikaliska influenser. Framför allt var det en kollega som sa att vadå, har du inte lyssnat på den här mannen? Hur kan du ha missat honom? Och det kan man ju fråga sig, men det hade jag ju. Missat honom alltså. Först i början av 90-talet upptäckte jag alltså en av de största. Som också är en sån där unik artist, en av de få, som gör precis som han vill, som inte bryr sig om vad varken fans eller skivbolag förväntar sig utan gör precis som han vill. 2003 åkte jag upp till Stockholm när han skulle göra en akustisk konsert. Det pratades vitt och brett om hur fantastiskt det skulle bli när han spelade alla sina klassiker. Jo tjena, tänkte jag. Det kommer han ju inte göra. Han har nåt annat i bakfickan. Och det hade han ju. Ett nytt album, som vi fick premiären på, över en timme helt ohörd musik, och så några gamla låtar som kort extra bonus. Tidningarna rasade, det var väl ett plus och en överkorsad geting, men jag älskade det. Det var den sanne Neil. För några veckor sedan var han i Dalhalla. Jag var tyvärr inte där. Och tror ni inte gubbtjyven klämmer ur sig inte bara en 20-minuters Cortez the killer utan också den här, som jag då missade. Typiskt.

19. FÖRBJUDEN KÄRLEK
I slutet av 90-talet träffade jag kvinnan i mitt liv. Efter att ha jobbat ganska nära varandra något år var det som de säger något som klickade till och så blev vi tillsammans. Det var bara ett problem. Hon var sambo och hade två barn. Det blev en underlig tid. Samtidigt som man är förälskad bidrar man till att bryta upp ett förhållande. Tack och lov löste allt sig perfekt, och hennes f.d. sambo och hans fru är några av våra allra bästa vänner. Och tjejerna har varit vissa dagar hos oss och vissa hos dem, inga fasta veckor utan efter vad som passat bäst varje vecka. Vilket tydligen sticker i ögonen på en del, så ska det ju inte vara tydligen. Men för oss är det tack och lov så. Jag har tre barn, även om jag bara är biologisk far till ett av dem, men det skiter jag i, jag gör inte skillnad. Inte tjejerna heller, de har fyra föräldrar. Och jag tycker man ska uppmuntra kärleken närhelst den slår till. Det finns så många som ogillar kärlek av olika slag, mellan personer som är för gamla eller av samma kön eller av olika kulturer. Bullshit säger jag. Låt all kärlek spira! Det är Stockholm pride den här veckan, hissa regnbågsflaggan högt och låt den vaja fritt! Min älskade fru gillar inte riktigt samma musik som jag, men några av hennes favoriter som jag också tycker mycket om är Prince och Stevie Wonder och Mauro Scocco och Peter Lemarc. Och några av mina favoriter har hon tagit till sig, som Mike Peters, Jackie Leven och The Waterboys. Och så den här killen, i mina ögon 2000-talets Bob Dylan, ett geni i vår tid.

20. DÖDEN
2016 har varit ett ungt år, många hjältar har fallit bort. Lemmy, Freddie Wadling, Olle Ljungström, David Bowie, Keith Emerson och Prince för att nämna någon. Men faktum är att inget av dessa tagit lika hårt på mig som när den här artisten gick bort ganska oväntat 2011. Det var den där cancern igen, den som tar så obarmhärtigt, både kändisar och oss vanliga dödliga. Jackie Leven var en artist som med sina verk och sina sånger fick en att tro att man kände honom, även om man aldrig träffat honom. En man fylld av historier och humor, en stor man. I flera bemärkelser. En gång i samband med ett skivsläpp och det skulle ta promotionbilder fick han frågan om han inte skulle ta och gå ner lite i vikt. Hans svar var obetalbart: ”I’m a hero. Heroes can be any size!”

21. HJÄLTAR, FINNS DOM?
Jag har egentligen inga riktiga idoler, förutom en man. Han heter Mike Peters och är sångare i The Alarm. Och han är en överlevare. 1995 fick han sitt första cancerbesked, en lymfcancer som han lyckades besegra, tillfälligt. 2005 fick han cancer igen, nu kronisk leukemi. Men det fick inte honom att ge upp. I stället startade han en stiftelse, Love hope strength foundation, som samlar in pengar till cancerforskning och cancervåden i Wales, och som med sitt arbete på evenemang och konserter runt om i världen uppmanar människor att ”get on the list” som tänkbara benmärgsdonatorer. Detta har lett till att ett stort antal människor fått hjälp de annars inte kunde ha fått. Mike är en outtröttlig människa med ständigt nya projekt på gång. Han tar med människor på bergsklättringar i Wales, Skottland, Afrika och Himalaya, eftersom han jämför att ha cancer med en bergsbestigning. Hans årliga The Gathering i Wales är en fantastisk mötesplats för fans från hela världen som kommer för att se honom spela både solo och med The Alarm. 2014 var jag och min fru där för första gången, och blev helt sålda, så nästa år åker vi dit igen, tredje gången för oss och evenemangets 25-årsjubileum. Man får hoppas att Mikes hälsa håller bara. 2015 fick han beskedet att han blivit allergisk mot den cancermedicin som hållit honom igång de senaste tio åren. Men tack vare bl.a. det som hans egen stiftelse bidragit med har han fått en ny medicin, en experimentell, som tack och lov verkar fungera bra. Mike är också en synnerligen aktiv artist trots sitt hälsotillstånd. Han gör säkert 100 konserter om året. Han spelar på pyttesmå ställen men spelar som om det vore Wembley Stadium varje kväll. Och han har alltid tid för fansen efteråt. Jag har träffat honom några gånger vid det här laget och han är verkligen en imponerande person på alla plan. Trots alla fans han träffar känner han igen mig varje gång, bara en sån sak, Här är en inspelning jag håller högt, en specialinspelning med dedikation till mig.

22. STILL BURNING
Det börjar närma sig slutet på min dag, men jag ger mig inte riktigt än. Inte mina mest älskade artister heller verkar det som, en del är borta nu men många av de som är kvar är verkligen still going strong. Och en del av dem gör verkligen musik som är lika stark som när de var som störst rent kommersiellt. Det här är ett exempel. Sannolikt min absoluta favoritlåt från de senaste 10 åren (OK, Sounds that can’t be made med Marillion ligger nära men den här är nog ändå lite lite vassare). Såg dem på Nalen i Stockholm förra året och det var bortom bra, vilket otroligt band han hade samlat ihop, Mike Scott.

23. VAD GÖR VI NU, DU OCH JAG MED VARANN
Ja, vad gör man vid den punkt i livet när barnen flugit ut och man själv sitter kvar. Finns glöden kvar i förhållandet eller har allt försvunnit i vardagens slit, arbete och amorteringar? Hur blir man sen gamla tillsammans? Och får man bli det på det perfekta sätt man gärna föreställer sig att det ska bli, eller kommer sjukdomar och krämpor i vägen? Och sist av allt kommer döden, den oundvikliga. Det stora svarta, det obegripliga. Finns det något efter eller är det bara slut? Stora frågor, och frågor man kan grubbla ordentligt över, särskilt när man ser vänner, släktingar och kollegor gå isär, drabbas av sjukdomar och t.o.m. gå bort i parti och minut. Då fäster den här låten totalt, det skrivs ju inte så mycket musik om de här frågorna direkt. Det är ungdom och kärlek, både lycklig och olycklig, som gäller. Men Ulf han vågar tackla även dessa ämnen. Tack och lov är jag och min fru just nu inte i närheten av ett uppbrott, så jag tror vi tänker hissa Jolly Roger och sätta segel och gå upp mot vinden, mot nya äventyr. Tillsammans. Och jag som inte ens gillar att segla. Men för henne skulle jag göra det, livet ut.

24. EPILOG
Jag stannar här. Min dag är slut, tack för att ni följt den. Hoppas ni funnit en låt eller två att ta med er på er vidare färd genom livet. Det har varit en ära att få vara sommarpratare, något jag kommer bära med mig länge. Nu ska jag fira med ett glas bubbel, det är faktiskt lite urlakande att lämna ut sig själv så här. Men jag är överväldigad av all positiv feedback, ni är fantastiska. Återigen ett stort TACK!!!