1. Förord: Hej på Er allesammans! Vad brilliant att få göra detta program. Jag börjar med en bit av en dröm som till slut gick i uppfyllelse, långt efter det att
jag nästan gett upp hoppet. Mer om detta senare..

2. Jag föddes under en extrem värmebölja sommaren 1959 i West Covina, södra Kalifornien. Mina föräldrar, hade mötts på en badstrand i Båstad 2 år
tidigare. Min pappa (som faktiskt fortfarande lever – nyss fyllda 88) från USA – spelade tennis på elitnivå och mamma, som då bara var 17 år, hade rest från sin
hemstad Göteborg för att träffa sin kusin Bibbi, som var några år äldre. Jag glömmer aldrig hur mamma så målande berättade om sitt första möte med honom.
”Jag låg där i sanden som en nyutsprungen kvinna i min rosa frottébaddräkt, och kunde inte få nog av mig själv!”.
De gifte sig i Gamla Örgryte kyrka hösten 1958, och flyttade sedan till Pasadena, Kalifornien. Hon var 18, han 30. Fullkomligt vansinne.
1961 gick de skilda vägar och mamma, min lillasyster Bettina och jag flyttade hem till mormor och morfar – där jag kom att stanna i nästan 10 år. Nu tänkte jag
berätta för Er om min oändliga resa i musikens tecken, som började i Malmö hos Erik och Astrid Sylvan. Adressen var Slottsgatan 18, mitt emot stora entrén till
Kungsparken. Mitt tidigaste musikminne är just denna låt med Bobby Solo.
Året var 1964 och jag fyllde fem år den sommaren. Mamma hade tagit med sig denna singel ifrån Italien där hon hade varit och besökt någon ny ”amore”
(Pappa råkade vara där samtidigt och de hade passerat varandra på en gata i Rom men ingen hade tagit kontakt!) Jag spelade nästan sönder den, och sönder
är precis vad den gick!
Jag tappade den i golvet och en stor bit gick av.
Jag var otröstlig! Ingen annan skiva dög!
Bobby Solo – Una lacrima sul viso (1964)

3. Till slut kom räddningen. Jag råkade ha världens coolaste mormor. Detta är den första Beatleslåten för mig. Hon hade gått och köpt den till mig, min snälla
mormor.

Något år senare köpte hon även Jimi Hendrixplattor till mig, men det tar vi inte nu.

4. 1966 började jag skolan (Västra Skolan). Nya idolerna Hep Stars hade en jättehit i Norden med ”Wedding”.

Lägg märke till harklingen vid 01.22! Den gick aldrig riktigt fram på vinylskiva,
men nu jävlar hörs den, om än väldigt diskret. Vid det här laget hade jag startat mitt första band. Jag spelade tramporgel (den fröken spelade psalmer på,
för jo – så gammal är jag. Vi sjöng psalmer och bad morgonbön) och sjöng, hade svart peruk och blå plastglasögon. Vi kallade oss ”The Hooks” och höll väl på
i nåt år. Minns att vi försökte få gigga på Stadsbiblioteket, men avvisades vänligt när vi kom dragandes
med trummor och gitarrer.

5. Något år innan jag flyttade till Stockholm, kom denna låten som gjorde ett enormt intryck på mig. En ”progressive” poplåt som var ovanligt lång för att vara en singel, men den var en stor hit. Den hade på nåt vis allt – Vilket arr! Vilken desperat sång! Och vilket stick! Som att landa på en öde ö för att sedan svepas iväg igen i en jättevåg.

6. 1970. Mamma hade gift om sig och flyttat till villa i Bromma, nära Höglandstorget.
Djupdalsvägen 16 blev min bostad fram till 1976 (då hon skilde sig igen, för att aldrig mer gifta om sig). Det var några härliga år, från 11-åring genom puberteten till det året jag blev 17. Som många känner till är tonåren en essentiell tid då ens musiksmak verkligen rotar sig, den följer en hela livet sedan. Min mamma hade förälskat sig i Elton Johns ”Border Song” efter det att hon hade varit och sett honom på Gröna Lund. Jag var inte sen att haka på. Eltons andra LP snurrade friskt där hemma. Vill spela denna låt, inte minst för att jag saknar henne så. Hon gick tyvärr bort i Cancer 2009. Här är ”Border Song” https://open.spotify.com/track/2BOsIthyE0NmQqZR1jpLuZ
, min introduktion till Elton Johns förtrollade värld.
Tack snälla mamma för det. Hoppas Du har det bra.

7. Jag var nog ungefär 4-5 år när jag satte mig vid taffeln för första gången (ett slags piano). Tog ut enkla melodier jag hade hört, och började göra egna instrumentala låtar strax därefter. När vi flyttat till Stockholm var jag utan piano i drygt två år. ”Vi har inte råååååd!” – sa alltid mamma på sin Göteborgska dialekt då jag aldrig ville sluta tjata. Vi fick låna ett av en avlägsen släkting till slut. Min yngsta syster Daniela, från mammas andra äktenskap behövde en barnflicka.
Enter Ingela, 17 med ett gäng plattor under armen.

8. På Jarlateatern i Oktober 1974 vann jag en talangtävling kallad ”Månadens Artist” med en egen låt, och i Januari hamnade jag på tonårstidningen Starlets baksida med ett idolporträtt. Jag var 15 och skulle signas till CBS. Så blev icke fallet. Min jakt på ett seriöst skivkontrakt skulle komma att fortgå i 40 år!
Sommaren 1975. Göteborg. Sommarjobb i musikaffären Waidele.
Jag lyssnade på Uriah Heeps ”Return To Fantasy” (jag var verkligen ett fan).
– ”Vad är det för skit du lyssnar på? sa en arbetskollega till mig.
Han var nog nåt år äldre. – ”Lyssna på det här istället!”

9. Min första kontakt med Genesis, just denna låt. Tänk om han idag visste vad han ställde till med. Jag säger då det. Såg dem på Hovet på min 18-årsdag,
strax innan Steve Hackett hoppade av. Som säkert några här vet, så sjunger jag med Steve sedan 2012, men på det sena 70-talet – medan han spelade på
världsscenerna, stod jag mest och repade med ett symfoniskt rockband vid namn Avenue i ett fuktigt skyddsrum i Alby T-banestation. 1979 ledsnade jag totalt,
mest för att vår begåvade trummis antingen kom nerrökt, påtänd av amfetamin eller full till repen (hans osunda leverne tog sedermera hans liv 2012 vid 55 års
ålder). Jag hade lite högre ambitioner än så. Vår gitarrist spelade upp en kassett för mig med just denna låten och sa – ”Sån här musik skulle vi göra!”.

10. Han och jag bildade ett nytt band och fick en ny replokal vägg i vägg med Ebba Grön. Ytterligare ett T-baneskyddsrum, denna gången i Rågsved.
Musikstilen var verkligen influerad av Gino Vannelli, jag kunde tydligen skriva sådana låtar också. Men fick man skivkontrakt 1981 i Sverige med nåt sånt? Glöm det. Man fick inte ens sjunga på Engelska. Bandet upplöstes. 1983 blev jag tillfrågad ifall jag ville haka på och kompa Hasse Carlsson från Noise (tyvärr avliden han med) på kör och keyboards. Jag ville lira och komma ut och gigga. Vi hade skitkul! Vi spelade runt hela Sverige på helgerna, inför äkta ”fjortisar”. De var helt galna och killarna i bandet slickade sig runt munnen. När turnén var slut stannade jag kvar och bandet ombildades med mig på sång. Vi hette One By One, släppte två singlar på Engelska!
Vi var väldigt influerade av Prince, men även av ett annat band som lät såhär:

11. Vi kämpade på i ett par år. Zenit nådde vi som förband till Lionel Richie 1987. Jag hade totalt sabbat rösten på repen, för vi hade inte spelat ihop på ganska länge. Arrangören försåg mig med whiskey båda kvällarna för att rösten skulle stärkas! Och vad hände? Naturligtvis blev jag skitfull på scen båda kvällarna inför sammanlagt 24.000 pers. Jodå, det var ju lyckat! Där försvann det bandet med. Efter det tog jag en paus från musiken. Hade köpt en häst som jag lade all tid och energi på i ett par år. 90-talet kom, och jag satt mest i min lilla trea på Wennerbergsgatan på Kungsholmen och skrev låtar i min hemstudio i säkert 8-9 år.
Åkte till England och USA för att fiska skivkontrakt. Precis noll flyt, trots att jag vid detta laget hade förlagskontrakt med Warner/Chappell Music. Den då största inspirationskällan var en duo som gjorde ett enormt avtryck i mitt hjärta.

12. Året var 2003. Hade hört talas om ett tributeband från Kanada som gjorde en exakt kopia av Genesis ”Selling England By The Pound”- tour ala 1973/74 in i minsta detalj (The Musical Box). Åkte över till London i Oktober och bevittnade detta i Royal Albert Hall (inte ett ont anandes om att jag själv skulle stå där exakt 10 år senare och sjunga Genesislåtar). Jag var mycket imponerad, konserten var trollbindande. Väl hemma igen besökte jag Genesis hemsida och hittade en tråd på deras forum som lydde ”Tribute to Genesis”, som visade sig vara en svensk kille (Bonamici aka Christian Thordin) från västkusten som hade lagt ut en egen instrumentallåt helt i Genesis anda. Jag kontaktade honom och där föddes duon ”Sylvan & Bonamici”, som senare bytte namn till ”Unifaun” när vi plötsligt blev erbjudna ett skivkontrakt. Detta är den första låten vi gjorde tillsammans och finns på vår CD vi släppte 2008.

13. Vid 44 års ålder hade jag sedan länge gett upp hoppet om att bli popstjärna, och var så innerligt trött på att försöka skriva hits och jaga skivkontrakt. Det gick liksom troll i det. Att gå tillbaka till symfonirocken som jag hade sysslat med för så länge sedan, var som att komma hem. ”Unifaun” var vår hyllning till Genesis med egna låtar, något vi aldrig hymlat om. Jackpot!! Jag hade aldrig suttit här idag om det inte vore för den plattan. Det tog kanske två månader, då fick jag ett mail via min numera avsomnade Myspacesida från Roine Stolt. Han undrade ifall jag ville lägga sång på ett par akustiska låtar han höll på att jobba med till en soloplatta. Jag visste mycket väl vem han var, har kvar plattorna med Kaipa som han gjorde på 70-talet. Nu blev det ingen soloplatta, för han lät mig sjunga på som gott som varje spår. Här är ett spår från vår andra platta ”Dramarama”, en av de tre låtar jag fick med.

Vi gjorde tre studioplattor och turnerade en del i Europa och USA, men något verkligt genombrott fick vi aldrig. Så vad händer?..

14. Jag hade hört ryktet om att Steve Hackett höll på att spela in en ny platta med gamla Genesislåtar. Jag bara visste att jag ville ha jobbet. Hittade vad jag trodde var en mailadress till Steve och anmälde mitt intresse. Mailet kom studsande tillbaka. Skit också! ”Ha is i magen”, sa Roine..ungefär som om han visste något jag inte kände till (det visade sig sedan att han inte gjorde det) En vecka senare, den 11/4 2012 damp det ner ett mail i inboxen.
Hello Nad
Winfried Volklein gave me your contact. I represent Steve Hackett.
We are currently involved in a project of Genesis material from the Hackett period which includes a record release and possible live dates to follow, and are looking for potential artistic collaboration from others. If this is at all of interest to you, I would like to suggest that we bring you over to Steve’s studio in London for a trial vocal audition. We would of course cover your return airfare and if necessary hotel accommodation over night. If you are interested I do have two dates in mind which would be either May 7/8 or May 16/17/18.
I look forward to hearing from you. Please phone me if you need to for any reason.
Best Regards,
Brian Coles
Hackettsongs ltd.
Ett halvår senare kunde jag höra mig själv på skiva som lät såhär,
öppningsspåret på Steve Hackett – Genesis Revisited II.

15. Jag behöver väl knappast tala om att jag var i chocktillstånd. En världsturné låg utstakad över hela 2013. Vi var överallt kändes det som – Från Kanada till Japan. Höjdpunkten var utan tvekan ett utsålt Royal Albert Hall i London den 24/10. Hela min släkt var där. Jag grämer mig fortfarande över att mamma hann gå bort ett par år innan mitt ”break” kom. Hon hade spruckit utav stolthet. Min då 85-årige far flög iallafall över från LA för att se mig sjunga. Hade inte sett honom på ett par år, och så har det alltid varit. Glädjeyran var enorm! Nu har jag jobbat med Steve i snart fyra år och gjort över 250 konserter världen över. Jag kan inte räkna upp alla länder, men jag har fått se ställen jag aldrig skulle ha gjort annars. Ryssland, Japan (2 ggr) obskyra ställen i Kanada för att nämna några. Och till slut, 2015 fick jag så äntligen mitt eget skivkontrakt (ni hörde öppningsspåret i början av ”programmet”) på samma bolag som Steve (InsideOut Music). Det är en märklig känsla att höra honom spela sologitarr på mina låtar. Jag tänkte som näst sista låt spela avslutningsspåret från mitt album ” Courting The Widow”, där jag och Steve gitarrduellerar. Min gitarr är den första som kommer in, Steves gitarr har lite mer bett och han spelar de snabba tonerna och avslutar även låten. Så det är jag på sång, keys och gitarr, Steve på gitarr, Nick Beggs (Steven Wilson) på bas, Doane Perry (Jethro Tull) på trummor och Rob Townsend på sopransaxofon. Håll tillgodo!

16. Efterord: I dagarna släpptes Steves tredje liveplatta med mig på sång. Den är inspelad på Liverpool Philharmonic Hall i Oktober förra året. Den finns på BluRay och DVD också om man vill titta. Den lite osäkra killen som fick drömjobbet för fyra år sedan är borta. Jag ser att jag är ett proffs idag, även om det fortfarande finns lite att slipa på. Det är nästan overkligt att stå på scen inför tusentals människor och sjunga ”The Lamb Lies Down On Broadway”, den som jag tidigare nämnde var den allra första Genesislåt jag hörde. ”Life has come full circle” som man brukar säga. Här är den igen, ifrån Liverpoolkonserten. Och äventyret fortsätter…jag beger mig ånyo ut på vägarna med Steve och co nästa år, samtidigt som jag släpper en ny soloplatta. Tack för mig! Det var verkligen roligt att få väcka upp lite saker ur minnesbanken med Er! Varma hälsningar och ha en fortsatt skön sommar! Nad

1.
Godmorgon!
Jag var i helgen på min allra första musikfestival och vill dela med mig av musiken jag hörde, vad jag såg och lite av det jag missade.
Solen skiner, ölen smakar och Borlänge levererar: Peace & Love 2016.
Jag heter Elin och ni följer nu med mig på min festival, i kronologisk ordning.
Varsågoda!

2.
Han sparkade av sig sina röda träskor och satt barfota på en pall med sin gitarr. Jag väljer, för att det är cover-tisdag, Liv Lemoynes nästan lika starka och sköra version som Johan Johanssons i torsdags, på Athenascenen. Jag hade också mina röda träskor på mig.

3.
Om vi ska hinna igenom hela festivalen får vi hålla högt tempo. Som i verkligheten. 140 akter på 3 dagar. Jag hann höra kanske 19. Ibland, oftast, hamnade vi i ett öltält med den goda ölen och ville hänga lite längre. Då kunde det falla sig så att på scenen intill spelade en artist som jag aldrig hört talas om. Jag hade inte hört talas om ganska många.

4.
Om inte dryckerna från Turbo utanför Hedemora, hemort för IK Grim tillika tillverkningsort för Oppigård, tilltalat mig så mycket hade jag inte lyssnat så länge på Hanna Järver utan hunnit fram till festivalens första ”borde ha sett”. Nu får jag lyssna hemifrån. Som ni.

5.
Avslutade torsdagen, första festivaldagen, med en cool katt. På håll. Hon mellansnackade om hur kärlek fungerar, att det alltid tar slut, att man kan hitta nån på ett dansgolv i Berlin och åka runt i hans, eller hennes, bil en hel natt. Till exempel.

6.
Natten mot fredagen blev tuff. Mina röda träskor var trasiga. Kylan var outhärdlig. Vi led, försökte värma oss med pappmuggar med kaffe. Vi hade en lång vandring, säkert femton minuter, från festivalområdet till en varm duntäcksbäddad gäststuga. Rock n’ roll…
Fredag: Mot Kupolen – nya skor, mössor, sjalar och solbrillor och åter redo för vad som skulle visa sig bli en riktigt rolig, solig festivaldag.
Klockan 17.40 på bästa och minsta scenen:

7.
Lämnade Saqwerty, sprang förbi Strebers en sväng (blev inte påverkad av högervindar) landade på andra sidan området, in i nästa ölområde, placerade oss vid staketet, solen i ögonen, åskan drar förbi bortom stan. Ison och Fille har storpublik. De skrattade den dan och de kommer tydligen att leva länge. Men vi väntar på några andra kompisar. De lyckliga.
Och de spelar och jag minns varenda textrad. Hur kommer det sig?
Var hörde jag detta?
Vem spelade för mig?
Ägde ingen musik själv. Minns inte detaljer från den delen av 90-talet. Minns kanske covers från ett mörkt Folkets Hus i Sala? Nog var vi där ibland? Minns kanske Petras blandband? Nog fick jag ett sånt.
Under sista låten (”De spelar inte Borlänge. Varför spelar de inte Borlänge?”) ser jag Hans & Greta i publiken. 90-talet blir något tydligare.
Sala. Där växte jag upp. Dit återvänder jag tydligen.

8.
Vi tänkte se Oh my! men då gick Andreas och en Jörgen på toa och råkade springa in i the soundcheck of their lives.
Vi bytte fokus.
Paper.
Magiskt.
Med mellansnack som:
”Den här låten är längre än dom andra”
”Det är många ljud som måste bytas, men man tar vad man har”
”Det här är vår sista låt men låt det inte bli er sista låt.”
Festivalens bästa!

9.
Stressigt det här med festival… Så mycket musik, så lite tid. Sista för fredagkvällen fick bli stillsam rackare. Men han blev försenad så jag orkade bara två låtar.
Minns debutalbumet Sordin från skivbacken hemma på Granvägen 21 i Sätrabrunn. Beige heltäckningsmatta och motivglas i dörren in till vardagsrummet, där stereon stod. Det dröjde innan vi möblerade där. Det var lite som en öde strand, där inne.

10.
Jag jobbar som lärare. Därför har jag sommarlov och hur mycket tid som helst den här tiden på året. Kan man tro. Mitt sommarprat idag krockar med 10:e etappen i Tour de France. Peace & Love krockade med Vansbrosimningen. Sport och musik. Ljuvlig kombination. Stressigt att hinna med båda.
Eftersom jag skulle simma lite i Vansbro i lördags behövde jag sova, inte dricka öl och lämna två mycket fina artister i sticket.
Den första har blivit mer och mer intresserad av fotboll. Hammarby. Har jag hört. Honom friade jag till för sju år sedan. Fick inget svar. (Det var innan jag började stalka Måns Zelmerlöw – vi genomför ju klassikern tillsammans. Sport och musik…)
Men han, söderkisen, verkar må bättre idag än när jag såg honom köpa bananer på Coop på Östgötagatan 2010. Spotify hävdar att jag nästan bara lyssnar på honom.
Den här vet jag att jag lyssnar på mycket ofta.

11.
Den andra som jag struntade i för att ägna mig åt sport, är en ny förälskelse som jag har mycket kvar av att lära känna.
Hon sjunger så att det gör ont och känns skönt på samma gång. Smärtan att lämna och samtidigt lättnaden att slippa vara kvar.
Och med denna avslutar jag fredagen.

12.
Simning visade sig vara lysande i kombination med festival. Bästa allra käraste syster Erika skjutsade mig fram och tillbaka i tid för att höra 2000-talets bitchigaste soundcheck. Fyra nittonåriga(?) tjejer som inte tog några genvägar till det perfekta ljudet…
Från och med nu kunde jag ha fullt fokus på festivalen, sällskapet och lite fler öl.

13.
Matriarkatet.
Som vi längtat. Och lyssnat in oss på altanen på eftermiddagen. Höga förväntningar som införlivades. Unga kvinnor levererar.

14.
När jag åkte bil mellan Sala och Norberg i vintras med min svåger för att hitta lite snö att nöta mil på inför Vasaloppet, spelade han den här för mig. Jag missade Bob hund i lördags och vet inte om den spelades. Borde ha kollat. Är lite besatt av texten. Och sport?!
Festivalen är snart över. Två spelningar kvar.
Ses vid Tropico-scenen om en stund för en liten surprice.

15.
Vi tar oss mot Tropico. Fint ölområde. Vi hänger vid staketet. Ljus, ljud, rök. Och en stor fågel. Och en bikinitjej i motljus. Feat. Erik Lundin. Reflexvästar patrullerar publikhavet. Kul. Känns i hela kroppen.

16.
Tack för att ni ville gå med mig på festival! Hoppas ni hittat nåt guldkorn.
Och tack för att ni gillat och för fina kommentarer i en fin grupp.
Tack Andreas , Niklas och Hans för fin guidning i fred och kärlek på plats i Borlänge!
Festivalen slutade med detta. Ger energi så det räcker till nästa år!
Sov gott!

1.
https://www.facebook.com/johan.lewerin/videos/10153627261542231/

2.
Intron
Jag är lite intronörd. Det finns inget bättre än ett bra intro. Men vad är ett bra intro. Ett exempel är ”Theme from Shaft” med Isaac Hayes. Börjar med lite high hat på trummorna, fyller på med lite blås och sedan läggs det till mer och mer. Såg honom på Katalin i Uppsala för en massa år sedan och vilken ståpäls jag fick när dom spelade denna.
Lisa Nilsson, Himlen runt hörnet. Introt är det bästa på hela låten.
Bo Kaspers orkester. Vi kommer aldrig att dö – 2009 Version. Vilket trumpetintro,ja hela låten är ståpäls!! Har lyssnat på detta intro ett antal gånger och den är fortfarande lika bra.
Men detta intro, satfläsk vilken rysare!
Låt mig presentera The Cure!

3.
Den ultimata musikupplevelsen
Vi har nog många varit med om den ultimata musikupplevelsen. Varit på en konsert och just den låten som dom spelade just då på det viset va ett oförglömligt musikminne.
Mina barn, Malva 12 och Alvin 10, gick på en förskola ute på landet med mälaren som närmaste granne. Vid varje avslutning så fick man alltid med sig hem lite alster på barnens kreativitet. Teckningar som ofta föreställde något helt annat än vad man själv trodde, skulpturer som va fantastiska bara för att det va mitt barn som hade gjort den. Vissa av dom ligger i en kartong uppe på vinden och några har blivit till värme i braskaminen kalla vinterdagar.
Vid varje avslutning så va det uteaktiviteter, oavsett väder. ”Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” sa personalen. (Har ni hör det tidigare och tänkt, ”Jävla skitsnack”) Denna avslutning innan sommaren va dags för äventyret i skogen. Vi skulle gå en stig i skogen och där hängde några av barnens alster i grenar som skulle dingla så vackert, personalen hade printat ut bilder på barnen och skrivit små berättelser till bilderna och på några ställen spelade personalen och några barn teater. I slutet av promenaden skulle vi sedan äta medhavd lunch och ha lite lekar. Allt hade varit jättetrevligt om det inte hade ösregnat när vi samlades. Men ”Det finns inga dåliga…”. Så det va bara att klä på sig själv och barnen värsta regnstället och se glad ut. Vi gick promenaden och såg teckningar där färgen hade runnit bort av regnet, skulpturer som låg som en blöt pappershög på backen. Men vart efter tiden och vi gick så började regnet avta. När vi kommer till den lilla skogsgläntan där lunchen skulle intas så började det spricka upp och solen började titta fram.
När vi sitter där och äter lunch, humöret börjar komma tillbaka och solen värmer riktigt härligt så kommer en pappa gående i skogen, med sig har han en musikkollega. Olov tar fram sin nyckelharpa och Catriona plockar fram sin harpa och dom börjar spela. Efter en kort stund sitter det 30 barn runt dom, helt tysta (30 barn helt tysta, bara det är en bedrift) föräldrar står bredvid och lyssnar andäktigt.
Där fick jag nog en av mina häftigaste musikupplevelser.
Ladys and gentlemen. Olov och Catriona spelar Astrids vals.

4.
Jobbig låt i huvudet.
Finns det något värre än att ha en jobbig låt i huvudet som inte vill försvinna. Man kan bli så jävla irriterad på det, och det värsta är om man går i affären och småsjunger på den och det är den här låten.
Ok jag tar det från början. Mina barn är involverade även i denna sång.
Barnen som då va kanske 5 och 7 år sitter inne i ett rum och leker och lyssnar på musik. Dom skrattar och leker glatt med varandra. Helt plötsligt blir det helt tyst, och som förälder blir man lite orolig när det plötsligt blir tyst, vad har dom hittat på nu. Så jag går dit och tittar i smyg vad dom gör. Där sitter dom vid datorn med en örsnäcka var och tittar på denna youtube. När jag sedan började sjunga på den senare på dagen så blev dom helt stilla och tittade på mig med stora ögon. Men efter ett tag började dom sjunga med. Låten spelades ofta i bilen med allsång från oss.
Tyvärr så satt den låten i huvudet allt för ofta och den gick inte att få bort.
Hoppas den fastnar i era huvuden oxå. 🙂
Nu skall jag och ungarna på bio, så det dröjer några timmar till nästa inlägg.
”Skit på er”

5.
Mina rötter har jag i Vittinge. Uppväxt med föräldrar två storebröder och en lillasyster. Jag kan säga att det va livat i huset många gånger. Dels hade vi alltid massa kompisar hemma och vi va inte alltid sams. Farmor tyckte tydligen att vi behövde få utlopp för våra aggressioner. Så till julklapp ett år fick jag och mina bröder (Lillsyrran va bara något år då så hon fick inte vara med på den julklappen) två par boxningshandskar till julklapp. Hur tänkte farmor nu? Det blev en jul med en annan typ av julfrid. Det började med att jag och mellanbrorsan gick en fight. Han vann på knockout. Sedan blev det brorsornas tur, mellanbrorsan förlorade på knockout, då klev farsan fram och gick en match med äldsta brorsan. Farsan vann på knockout… Sen tog mamma och gömde handskarna.
Motorer har varit ett stort intresse hos mig och mina bröder. Vi och några andra bröder satte motorer på allt som man kan tänkas sätta motor på. Vi byggde egna fordon och satte på moppemotor på. Att sedan framföra dessa fordon gick inte alltid så bra. Jag tror att vi hade klippkort till vårdcentralen för såromläggning stygn. Men jädrar va kul vi hade.
Under en period så va jag och lillsyrran nog osams nästan varje dag. Hon skulle alltid bråka och jävlas med mig. Men när hon blev för jobbig tog till mitt specialtrick. Jag brottade ner henne på golvet, vilket gick väldigt lätt då hon är ganska klen, satte mig på hennes mage, satte fast hennes armar med mina ben, tryckte ett finger i varje kind så att hon gapade. Och då passade jag på att spotta henne i munnen. Äckligt, ja, men növändigt. 😉
När jag sedan flyttade hemifrån så hade jag och syrran växt upp och blivit lite mognare, i alla fall jag. Vi började umgås ganska mycket och festade runt och hade riktigt roligt tillsammans. I dag har vi båda familjer och festandet på stan, ja det va länge sedan, men vi lever på dom minnena. Men vi hörs ofta och när vi träffas så har vi väldigt trevligt tillsammans. Vi har hjälpt och stöttat varandra när vi har haft det jobbigt i familjen och livet skulle definitivt vara mycket tråkigare utan syrran.
Skit påre Syrran!!

6.
Spotify i all ära. Men visst är det lite speciellt att gå in i en skivaffär bläddra bland skivorna kolla på fodral, läsa texter och info om skivan, provlyssna, ta en ny skiva läsa lyssna och till slut efter att ha lyssnat igenom ett antal skivor, personalen börjar se lite trötta ut med att byta låt på vinylen hela tiden så hittar man den skiva man vill ha. Man åker hem sätter sig bredvid stereon lyssnar på skivan och lusläser all text på fodralet. I dag så letar man efter någon bra spellista i spotify och om man är intresserad av låten så googlar man.
Jag skulle in till Sala och köpa en av mina första skivor. Hade haft sommarjobb och kände mig rik. Satte mig på bussen och hade inte en aning om vilken skiva jag skulle köpa. Men jag visste hur man gjorde på skivaffären, för jag hade varit med äldsta brorsan några dagar tidigare när han skulle köpa en skiva och lyssnade igenom halva butiken medans personalen blev tröttare och tröttare på honom. Men nu skulle jag göra det själv. Hur många skivor törs jag provlyssna innan dom tröttnar, tänk om jag inte hittar någon bra skiva, jag kan ju inte åka hem utan att ha köpt en skiva. Men som tur va fanns det flera skivaffärer i Sala, minst två i alla fall. Så då kunde jag gå till den andra och fortsätta om jag kända personalens trötta blickar.
Med lätt nervösa steg gick jag in i skivaffären och undrade var jag skulle börja. Tittade runt i butiken och funderade var jag skulle börja. Men där på en ställning med nyinkommet stod skivan. Nej jag behövde inte lyssna på skiva. Jag hade ingen aning om vilka dom va, vilken typ av musik dom spelade. Men namnet på gruppen (Ok lite jobbigt blev det när jag kom på att morsan prenumererade på en veckotidning med samma namn) och det så häftiga omslaget sa allt. Jag gjorde mitt första, men absolut inte sista, impulsköp! Och det va inkörsporten till hårdrockens förlovade land!
Kolla på skivomslaget, visst är det ett av dom vackraste som finns?
Mina damer och herrar. skruva upp volymen och ös på! Låt mig presentera SAXON !!

7.
Som många andra så träffade jag min kära fru på jobbet. Firmafest…
Bland det första jag gjorde när jag kom hem till henne va att kolla skivsamlingen, vilken musiksmak har hon. Hon klarade testet väl, hon hade många skivor som även jag hade vilket gav henne bra betyg i musiksmak, enligt mig.
Det tog inte många månader innan vi hade flyttat ihop och skulle dela skivor med varandra. Men det började lite försiktigt, vi hade våra skivsamlingar separerade från varandra. Men efter ett tag insåg vi att det inte fungerade så då fick skivorna också bo ihop.
Den lilla ettan blev för liten och vi insåg att vi skulle nog leva tillsamman med varandra resten av livet, så då köpte vi hus i Dalby, på landet utanför Uppsala.
Vi reste en del och Brittiska öarna va och är ett favoritmål. På en semester så tänkte vi att Venedig vore ett trevligt resmål och det är väl det perfekta stället att förlova sig på. Vi skulle även bli föräldrar i augusti. Är man i Venedig så måste man åka gondol. Och skall man åka gondol i Venedig när man skall förlova sig så är det lika bra att göra slag i saken. Så under en bro, på knä i en gondol i Venedig med massa turister runt omkring tog jag fram ringarna och friade. Och det blev ett ja, och applåder från några turister.
Så nu blev det hem och planera bröllop. Nu va det april, vi skulle få barn i augusti, vi ville ha ett sommarbröllop, och man skall gifta sig inom ett år efter förlovningen (säger vissa). Så vi ringde en god vän som är präst och kollade när han kunde, sedan kollade vi när kyrkan va ledig och hittade ett ddatum. Det blev lite tight, för det ända datumet som funkade va om 9 veckor. Men vi lyckades. 100 av våra bästa vänner och släktingar kom till ett härligt bröllop med sång och musik till tidig morgon.
Bröllopsveckan va nog en av mina häftigaste veckor. På måndagen va jag och några kompisar till Mantorp och körde formel opel bil en hel dag. På den tiden spelade jag med i ett band på jobbet och vi skulle spela på firmafesten på onsdagen. Som gästartist hade vi Janne Schaffer. Jag stod och spelade rock tillsammans med Janne! Och på lördagen gifte vi oss. Det finns nog inget som slår den veckan med den avslutningen.
Som jag skrev tidigare så hade vi en hel del dubbletter i våran skivsamling. Bland annat hade vi båda flera av Sade. När vi hade träffats ett tag så släppte hon skivan Love De Lux, den köpte inte jag, så den har vi bara en av, och den är vällyssnad.
Tack älskling för dom 12 underbara år vi varit gifta. Nu har vi bara resten av våra liv kvar. Älskar dig!

8.
Jag har både spelat och sjungit mycket. Lite dansband, rock gäng på gamla jobbet, sjungit i olika körer och kvartetter. Det har alltså blivit en del uppträdanden på olika ställen. Men den gången jag va mest nervös det va när jag skulle spela i kyrkan med lillasyster. På den tiden sjöng jag med i Vittinge kyrkokör. Vi skull bland annat sjunga ”Härlig är jorden”. Lillsyrran spelade tvärflöjt på den tiden, och va faktiskt riktigt duktig. Vi kom på att vi två kunde spela den innan kören skulle sjunga, kollade med Maggan, körledaren och hon tyckte det va en bra idé. Jag skulle då spela det sexiga instrumentet blockflöjt. Jag skulle spela melodin och syrra skulle ta stämman med tvärflöjten. Jag va runt 16 år då. Tänkte att spela blockflöjt för stamgästerna i kyrkan skulle väl inte vara något problem. Men när dagen infann sig och vi skulle spela så upptäckte jag att det inta bara va kyrkokören som skulle sjunga. Det va en tjejkör också som va där. Hm, nu blev det jobbigt. Stå i kyrkan spela härlig är jorden på blockflöjt med lillsyrran framför 20 stycken snygga tjejer i tjejkören som skulle uppträda senare. Satan så nervös jag blev. Jag har sett en video på den spelningen. Trots att jag inte kan läsa noter så vrålstirrade jag ner på noterna, jag tittade inte upp en gång, och jag va säkert bra svettig på ryggen. Men vi framförde den felfritt och jag smög upp och ställde mig hos tenorerna och fortsatte sjunga, lite mindre nervös.
Nu kommer ännu ett favoritband med en låt från en av deras bästa skivor.
Håll i hatten, nu blir det RUSH!!

https://www.facebook.com/johan.lewerin/videos/10153629141237231/