1. God Morgon alla TLOtD:are!
Får väl börja med att säga Tack! Till
Sommarpratarna som varit och som förgyllt vardagen med lite guldkant.
Lovar att försöka göra ett lika gott intryck, nu när jag fumligt greppar
staffetpinnen. Till er som ska Sommarprata resten av Juli säger jag bara:
Rock On! För F`n!
Idag gör jag min målraka!
Var börjar man en historia, jag antar från början.
Första musikaliska minne har jag bara fått höra av mina föräldrar,
då dom var och såg Chubby Checker, hösten 1961.
När det lilla gossebarnet
med arbetsnamnet ”Konrad Napoleon” fick för säg att stampa takt inne i magen.
Vet inte vad det är med den här låten? Men den sitter i märgen och
gör mig så glad in i själen att det spritter i benen, trots diskbråck och andra åkommer. Här snackar vi riktig fuldans, vilket väcker en fråga
med följfråga.
Är det för lite Twist i den här gruppen?
Varför dansar man i ensamhet?

2. Vem är jag?
Äldst av fyra syskon, vilket gett en skinn på näsan. jag är väl den enda i familjen som spelar instrument och sjunger idag. Farsan var väl lite väl
optimistiskt när han köpte en stålsträngad Echo gitarr, jag var inte mer
än 5 år då, herregud. Det skulle gå några år till innan jag skulle greppa en gitarr.
Musikintresset har jag nog fått av min mor och morbror, det spelades
alltid musik hemma. När hon var ung så var det bl.a Radio Luxemburg,
det lyssnades på. Min morbror var en tvillingsjäl, när det handlade om musik, vi kunde prata och lyssna på The Who, The Band och The Boss i timmar.
Hur som helst när morsan var ung, var Börje på sjön och var bl.a i
Amerikat. där han hitta en ny lovande artist, klart han köpte skivan
till lillasyster. Huset ger:
That`s All Right – Elvis Presley

3.
I 7 års åldern hade man väl ingen identitet och musiksmaken var väl
minst sagt spretig. På den tiden gick jag alltid runt med en kassetspelare i
Skärholmen. Givetvis inspelad med en mikrofon placerad i mitten av rummet. Med blandat resultat och störande moment som telefonen ringer, morsan skriker det är mat eller det mest triviala som fanns, syskonbråk. med andra ord det var en tid av frustration. På den här tiden bestod favvokasseten av
2G45min.
Johnny Cash på ena sidan, samt Middle Of The Road på den andra.
poängen jag vill komma till är min första törn för min musiksmak.
Kommer inte riktigt ihåg om hon hette Anna-Lena eller Eva-lena, hursom helst en av dom sötare töserna då. Kommer och sätter sig hos mig och frågar kan du inte spela något. Jovisst sa väl jag lite glatt och tryckte på Johnny Cash, hann väl gå 5-10 sekunder, har du inget annat? Jo, var på jag vände kasseten och tryckte igång den, det gick även 5-10 sekunder den här gången, när hon vänder sig till mig och säger: Du lyssnar ju inte på musik! Aj, aj en riktig käftsmäll, jag föll tungt! Huset ger:
Folsom Prison Blues – Johnny Cash

4.
Det här bandet har väl följt mig från när jag var liten, minns än idag min
första aha-upplevelse när jag blev medveten om dom. var inte allt för gammal då. Vi bodde i Bollmora på Sikvägen. Morsan spelade radio som vanligt, jag saknar verkligen det ljudet och den möbeln med inbyggd grammofon med rörförstärkare. Förlåt! Tappa tråden som sagt, jag satt vid köksbordet och rita med krita, när jag hörde låten som spelades på radion och frågar mamma vilka är det här. Hon svarar: The Beatles
Vilken låt undrar ni väl förstås det var? Givetvis något vi alla behöver.
Skulle gärna dra på det här ämnet lite mer, men har inget scoop att komma med. Samt att jag tror någon av dom kommande sommarpratarna har något att säga om ämnet. Huset ger:
All You Need Is Love – The Beatles

5. The Soundtrack Of My Life
Det här bandet har väl funnits med lika länge som The Beatles i mitt liv, man klipper inte banden till bra musik. man njuter av den!
Såg dom 1980 på Gröna Lund, underbart pärlband av musik och stämsång, fick dock
blandade känslor.
Brian Wilson apatisk ( skönt att han hämtat sig från sin psykiska ohälsa på senare år)
Dennis Wilson i så dålig form att han bara orkade spela i snitt 2 låtar på trummorna, sen fick en roddare komma in och spela 2-3 låtar åtgången.
Men stämmorna satt där, minns att jag lämna Gröna Lund i ett rus.
Dom har gjort 2 låtar som är mitt Livs soundtrack den ena är,
”Good Vibrations”, men som mitt låtskrivande fungerar så kommer oftast musiken till mig, vilket kan driva min fru till vansinne, jag stannar upp och blir närmast frånvarande och det kan hända när/var som helst. Så Nr.1 för mig får bli. Huset ger:
I Can Hear Music – The Beach Boys

6. Min första stora Hjälte! Glamrockens urfader! Marc Bolan.
T. Rex kom in i mitt liv med buller och bang-a-gong. Det var nya tider
V-jeansen och platåskorna gjorde sitt intåg. Man tävlade i det närmaste om vem som hade dom mest utsvängda jeansen och dom högsta platåskorna. Jag vet inte hur många timmar jag la ner på Skärholmens
bibliotek och lyssna på T. Rex, innan jag fick råd att köpa skivorna.
Det var också då man började tapetsera väggarna med posters, först
T. Rex sedan kom David Bowie, The Sweet, Slade, Mud och Queen, det var en icke sinnande ström av posters. Farsan sa stopp när jag limma posters i taket. Denna jakt efter bilder var ju ett litet företag i sig fanns väl två tidningar då: Tiffany, men kommer inte ihåg vad den andra hette. Så det blev till att åka in till Norrlandsgatan, där låg
en stor tidingsaffär med utländska tidskrifter. där köpte man bl.a
New Musical Express och andra allsköns tidningar med posters.
Huset ger:
Hot Love – T. Rex

7. Kollo!
Likt många andra Stockholmsbarn, var ju sommarkollo något man skickades iväg på. 5 år i rad skulle det bli, i Dalarna, strax utanför Smedjebacken. Sandbacken hette kollot. Där inhystes 12-14 killar,
samt lika många flickor. En sorglös tid, första Stora förälskelsen och
fler blev det. Kassetbandspelare och resegrammofoner var ju ett måste,
vete f`n om jag inte skulle gå ut i strejk idag med det ljudet. Vill verkligen
understryka att jag varken har Spotify eller YouTube i telefonen. kalla mig nörd, men så är det. Men mitt i alltihopa lärde jag mig spela gitarr där,
Gurre hette kollo ledaren som tog tag i mitt intresse. Första låten jag lärde mig var B.T.O´s – You ain´t seen nothing yet, och fler skulle det bli.
Men det fanns en annan kolloledare, Rikard som under alla år hade med sig en rullbandare och en riktig anläggning. Plus att han hade en diger samling musik. Det var dans varje Lördag på kollot. Det var då jag hörde
honom första gången. The King Of Pop, som jag senare skulle få uppleva
live 1988 i Göteborg. Så förbenat bra var han, måste bara ge honom ett.
R.I.P
Rockin´ Robin – Michael Jackson

8. Sagan om Midvinter! Världspremiär på 35 år gamla inspelningar!
81-82
Vi var fem unga musikanter från Skärholmen som drömde om det stora genombrottet, likt
många andra band drömmer om det. Ja, vi var ett hårdrocksband, men
var oftast tvungna att säga vi var ett Proggband, för att få spelningar.
Samt att Punken hade gjort sitt intåg, som aldrig var ett alternativ för oss. Vi var tillräckligt arga ändå! Vi repade och lirade ute vice versa jämt och då menar jag jämt. Det ni hör är inspelat på CTR-Studio i Nacka. Vi hade ett brejk på gång, när gitarristen Janne säger att han vill hoppa av bandet. Fine, sa vi, men vi kommer att fortsätta, varpå han säger ni får inte använde det jag vart med och skrivit. Det är väl därför musiken hamna i en malpåse och det skulle ta 20 år innan jag
litade och skrev något tillsammans med någon igen.
Där och då imploderade Midvinter.
Ber er bara lyssna på: Det är nu jag är ung , Sluta Hyckla, samt
En Visa Om Ungdom. Huset ger:
Det Är Nu Jag är Ung – Midvinter

9. Blir jag så där obekväm, måste säga att jag verkligen älskar musik i alla dess stilar och genrer. Men det jag älskar mest är min fru, som har följt min slingriga bana i 37 år, varit gifta i 28 år. Som stöttat mig alla år
I vått och torrt. När vi hade varit tillsammans i 15 år skrev jag den som dikt till Lena som ett andra frieri, men kunde inte låta bli att sätta musik till den. Hade nämligen 6 timmars studiotid på Fryshuset att förbruka.
Min fru brukar kallas Lilla Lena eller Lillan därav titeln på låten. Men
det vackraste jag hört var när Kaj en barndomskamrat, får veta vem
jag är gift med säger han: Åh, fan den sötaste flickan på höjden.
misstänker att jag får göra en dubbelskiva när vi varit gifta i 30år.
sen, en trippel när vi varit tillsammans i 40 År.
Sen, får ni nog tacka frugan, för att jag lagt ut min musik.
hon tyckte att jag borde bjuda lite på mig själv, varför ha allt i skrivbordet för? För att jag kan, höll jag på att säga innan jag bet mig i tungan. Huset ger:
Sweet Little Love Thing – Boys On Holiday (Covergrupp 1990-94)

10. Det här var mustigt, var lite skeptisk till att jag skulle hålla till upploppet! Sista stora Posten för idag får det bli nu.
Vill bara säga tack, haft en rolig dag. Nu räcker jag över staffetpinnen.
Lite lustigt känns det när man sätter sig för att summera skivor som betytt
mycket och fortfarande finns i ens liv. Inser att minst 5 st album per år har det blivit. Vilket får en att tänka att kloning, hade inte varit så dumt i ens barndom eller så hann man med det för kärleken till musiken. Bandet som
jag tänker lägga ut knockade mig fullständigt redan 1976 och visade att
det gick att ha stråkar i rockmusik. Det var/är Jeff Lynne´s skötebarn, och jag har följt allt han har hunnit med att göra. Val av låt har att göra med
jag blev morfar förra helgen, samt att jag är farfar sen 4 år tillbaka. Man kan väl säga dom är ens kronjuveler, barnbarnen. Nu önskar jag alla en trevlig semester och sommar! Själv ska jag ta husbilen till Danmark,
Tyskland och Frankrike. Nu börjar semester´n! Huset ger:
Livin´ Thing – Electric Light Orchestra

1
Och som så många andra tänkte jag helt milt; ”nu när sommaren är på ingång ska jag rena min kropp”
Jag gick med ganska bestämda fötter in på hälsokost och köpte mig en detoxkur, jag valde den på 7 dagar för jag orkar inte komma ihåg samma sak i fler dagar i rad än så.
Skitlätt, 2 kapslar på morgonen, 2 på kvällen.
Jag slängde kartongen och bipacksedeln, man är väl inget jävla får, jag fattar.
Jag har aldrig renat min kropp innan, och tänkte att det är säkert kroppen som jublar när det ba small till i magen och det blev som en diskmaskin inuti. ”Oj, men Gud, det verkar som att det var i grevens tid att jag detoxar”, tänkte jag medan jag fick småspringa lite till toa.
Knasigt. Det berodde säkert på att jag hade ätit pizza och ett kg m&m tidigare på kvällen.
Några dagar senare börjar jag känna att jag fryser och är klenare än vanligt. (DET trodde jag inte kunde inträffa)
Jag får ju ge mig och googla på bipacksedeln, i den stod det att man måste vara lite smånoga med doseringen, och ta rätt kapslar, man måste läsa på burken. Då har de liksom skrivit ”morgon” och ”kväll” på så att man helt lätt ska se. Jag såg inte det där jag heller, jag körde på ”kväll” hela tiden…
Conclusion; om du ska rena kroppen från slaggprodukter, titta på burkarna.
Om du ska rensa kroppen från slaggprodukter och livsglädje och få träningsvärk i mjälten, ta bara kvällsdosen med bonus; akuta smärtor i magen och en hel del toalettmys med stor chans att klara alla banor på Candy crush.
Fan!
Jag heter Fassika och har bara gula trådar, trasiga skor, svag näsrygg och abstrakt syn på skärpa.
Hej påre!

2
Jag har en vän på Facebook som heter Fassika, bara för att han heter just Fassika, det tyckte jag var värdigt och ett tillräckligt skäl till att stifta cyberrelation.
Fassika bor i Addis abeba, mina gamla hoods, born and lost.
Han förstår ju inte vad jag skriver.
Han skriver ju ibland på sån där tjusig afroengelska så man får gissa lite vad han menar. Ibland brukar han fråga hur jag mår, då brukar jag svara att jag är väldigt trött, då undrar han varför.
jag måste slappna av med vin tyckte han senast.
Jag har förklarat att i Sverige slappnar man inte av med vin på samma sätt som han gör, eller hans mamma eller vem fan vet. I Sverige jobbar man, äter, sover och dör, däremellan är man lite bitter och ibland ledsen, man ljuger om att livet är skört och man carpe diemar, man yogar och gör nåt kul ibland för att ”bryta av vardagen”. Det är vardagslyx och fredagsmys, men egentligen är allas önskan enorm rikedom, jag snackar pengar. Inte att man är rik på livet ala ”jag har skogen inpå knuten och njuter verkligen av mitt kaffe och att jag har varmvatten i kranen.
Fassika tycker att jag ska slappna av lite i alla fall, att det låter lite jobbigt det där. Någon borde ta hand om barnen om jag är trött, det är uppenbarligen orimligt att man som mor ska ta hand om sina barn.
Familjen är viktig, han tänker vidare att mina föräldrar bor väl med oss alternativt kan komma och hjälpa.
Då fick jag ju riva i ordentligt och skriva i endast versaler; ”våra föräldrar får vara med ett tag, tills de blir för gamla och börjar glömma vilka de är, då får de bo på hem tills de har glömt bort allting”
Jag har också förklarat att jag inte är gift, han undrade mest varför, jag är ju ganska gammal, men tydligen gjorde det inte så mycket, för jag är inte ful än.
Gud så skönt.
Det värsta som uppdagades under vår senaste konversation var att han inte vet vad Spotify är. Han har ingen aning. Jag frågade om han bor i nåt jävla u-land eller? Det gör han ju, SPÄND STÄMNING!
jag bad honom googla lite på det och blev sen akut trött och avslutade samtalet för dagen.
Men om han skulle hitta på Spotify så bad jag honom lyssna på låten som exakt alla i Sverige älskar!

3
Vi måste prata om grejer.
Till exempel kan man läsa artiklar om lårskav, ”nu får vi sluta låtsats som att det inte finns”
Det ska jag verkligen ta till mig. Ibland skaver det mellan låren på vissa när de går, det är säkert en smula jobbigt, det ska jag tänka på nu ett tag, för det måste vi tycker nån jävla brud i Uddevalla.
Det finns debattartiklar om huruvida barnen ska få äta ketchup på förskolan, det finns debatter om huruvida man får säga dagis alternativt förskola, man kan bevattna all sjöns ämnen och åsikter i en tidning, förr, förr då var det viktigt det som stod i tidningen, nu ba; ”jaha, har du läst det i Aftonbladet, då är det ju helt sant” och så blinkar man sådär komiskt med ett öga och halva ansiktet.
Också det där brexit, det var ju jag tvungen att googla på, va fan, förklarade dom ens vad det betyder eller antar de att gemene man fattar. Jag tänkte; ”brexit… Kexit.. Kex, ja tack”
Och Zlatan väljer att trappa ner, jo, det kommer ju att kännas ekonomiskt för honom, abzolut… jaA…
Vädret är!
Och det var en nyhetsuppdatering som jag hör den. Också det klassiska tv4 ”och oss ser ni igen om 23 sekunder då vi drar samma nyheter igen och kommer att fortsätta med det hela jävla förmiddagen tills ni är helt psykiskt instabila, går ut och klipper era gräsmattor, drar igång grillen, häller upp en bärs och instagrammar, ”‪#‎lördag‬ ‪#‎semester‬ ‪#‎livet‬””
Vi är så great, har uppnått vår fulla potential i allt…

4
Andreas tyckte att jag inte skulle skriva om familjen, att det är lite utspelat kanske, och tråkigt. Så jag lovade att inte göra det.
Familjen är ju lite helig och består ju av de man gillar mest. Så i år kommer jag inte att berätta om den tokiga idéen om Sälen som vi fick, det är inget att tala om, idén slog oss lite som en stroke, ingen fattade vad som hände, helt plötsligt hade vi planerat en vecka i Sälen av alla ställen på hela jorden. Vi åkte dit i alla fall. Jag åkte skidor tills jag hade träningsvärk över allt, inklusive i håret och mellan fingrarna. Det tog ungefär 6 minuter efter det att jag fått på mig pjäxorna.
Andreas valde att bli infekterad på luftrören så han kunde varken sjunga (som han tycker så mycket om) eller skrika ”se upp i backen”. Doktorn ordinerade sängläge… Leo ville fika, Naima tyckte att det var omständigt att ha roligt samtidigt som hon hade feber.
Allt var min systers fel, ”kom med, det blir kul” sa hon.
Jag vet inte, men nästa gång någon förnimmer att det ligger en sån idé och lurar hos mig, slå mig, slå mig ganska hårt!
Så i år skiter vi i att jag lever med Andy, jag kan väl i alla fall säga att han är vansinnigt förälskad i mig som vanligt. Ibland är det nästan lite obehagligt, som en stalker, ska alltid hålla på å ba; ”ska vi äta tillsammans” och; ”ska du ta en promenad, kan jag följa med” och ”god morgon” och ”var är min laddare, att det ska vara så förbannat svårt att hitta en laddare i det här huset, jag köper en ny i morgon”
Sjukt gulligt!
På lediga sköna lördagar som denna vill ingen umgås med mig. De har sina kompisar, då får jag inbilla mig att det är ensamtid som jag behöver så innerligt, ”tack” tänker jag medan jag plockar in i diskmaskinen, hänger tvätt och dammsuger.
Jag tänker ju naturligtvis strax gå ut och kramas med min gurkplanta. Den är fan min favorit!

5
vi ska ju byta bil, det måste vi sörru, för du vet nästa år måste kamremmen bytas. Det blir dyrt. Och för att undvika den kostnaden så byter man bil. Det är logiskt. Nån har sagt att det är rimligt att avskaffa det billiga och inskaffa dyrare.
Man kan väl ba knixa till en kamrem hemma på gårn, det finns väl på ok att köpa? Jag vet inte vad det är för nåt, men allvarligt, hur dyrt kan det bli?
Reaktionen på det svaret blev tunnelseende, yrsel och en mindre hjärnblödning. ”Nä du vet att du lär ju lämna in biln, det är så JÄVLA svårt vettu. Så jävla trångt det är mellan kåpan å hjulhuset, ja det är omöjligt, de plockar ju bort hela motorn vet du”
Jag slutade lyssna när han sa att bilen måste lämnas in, jag vet inte vad det andra betyder, jag skiter väl i kåpor och hjulhus, jag vill ha en bil som fungerar.
Jag blir fan kränkt!
Man kan ju annars följa Stens tips; ”det är bara å köra på, vad är det värsta som kan hända, du har ju vägassistans, live a little nu för fan”

6
Hela tiden blir man påmind om hur påmind man blir av all reklam som finns hela tiden och överallt, ibland undrar jag om jag verkligen vill ha kaffe eller om det egentligen är nån reklam som har etsat in sig i skallen.
Och nu vill jag ha en robotgräsklippare, det ser så förbannat härligt ut, och en sån där rakhyvel med stötdämpare, och en bil som förändrar min hela världsbild, och så ska jag naturligtvis köpa helt nya husgeråd så att när jag ska baka kan jag ta fram teskedsmått, matskedsmått och decilitermått från exakt samma låda och de är naturligtvis likadana till färg och form.
Inte som nu inte, när jag höftar vilt med teskedsmåttet, måste rota i oboypacketet efter matskedsmåttet och alla decilitermått ligger redan i nån gammal mjölpåse eller längst in i diskmaskinen. Kastruller och plåtar och matlådor härjar fritt i alla lådor, Jag borde egentligen inte ens få ha ett kök.
Viss reklammusik gör mig helt lycklig, den här tex. Jag kan inte franska så bra men jag tror att de sjunger om gula saker!
(Dessutom blir man ju vansinnigt sugen på att ta sig en redig spruta hepatit)

7
Youtube är det nya heta. Det finns YouTubes som har namn såsom; ”2chips&1cola”…
Det finns också en man som spelar in sig själv när han spelar tv-spel och samtidigt pratar som Björne i Björnes magasin, som man kan titta på…
Man kan få makeuptips från 10-åringar. Jag blev ju tvungen att fråga Naima vad hon pratade om, ”ah, asså, vattenlinjen, det är ju här” säger hon och drar ner det nedre ögonlocket och pekar på ögonfranskanten, jaha, där ska man tydligen ha kajalen i alla fall.. Men det visste jag redan, men på min tid hette det inte vattenlinjen, det hette väl typ ögonvrån eller ögonkant.
Ungdomarna tjänar pengar på att finnas på youtube, jag blir galen.
Och avundsjuk.
Ingenting är omöjligt idag.
Idag samlas vi inte vid teven kl 20 för att se familjeunderhållning, idag ser ungar på Youtube-klipp på 20 minuter max.
Leo vet vem Micke Persbrandt är tack vare youtube, i förmiddags skrek han ”MALOU VON SIVERS” medan han spelade tv-spel…
Ingenting är riktigt logiskt, eller som sagt, omöjligt!

8
Sten är gladare nu. Om man med glad menar att man ständigt befinner sig i ett skeptiskt tillstånd och förutsätter det uppenbara helvete som väntar runt hörnet.
efter det förra inlägget så dog internet här hemma, och med det, min vilja att leva. Det som utspelade sig under här timmarna var inte roligt, nu har jag ont i axlarna och sten bara sitter och flinar och skriker; ”VAD VAR DET JAG SA OM TEKNIK? DET ÄR ETT DJÄVULSKT PÅFUND”.
jag vet det. Det är inte roligt när teknik inte fungerar, hann ni glömma bort mig, fanns jag fast jag inte var uppkopplad? Ingen vet.
Jag säger; bekräfta mig, och skäms ta mig fan inte fört heller!!
Och här skulle låten ha bott om det var så att Andreas hade haft Spotify i sin padda, va fan, bor han också i ett u-land?
”om against it” med Ramones tänkte jag mig i alla fall.
usch!

9
Jag har ju sagt det förut, att jag inte kan säga; ”a men det tredje spåret på deras fjärde album, shit vad bra, men allra bäst är ju den där plattan de släppte först, den som nästan ingen har hört men jag har hört den så jag tänker hålla på å nöta om den plattan tills nån blir galen och kanske stryper mig, tillåmä”, det kommer inte att inträffa.
De album jag har lyssnat på i sin helhet kan jag räkna på en hands fingrar. Tummen är inget finger va?
Men lauren hills album ”misseducation” har jag hört från början till slut, och efter den sista låten, om man väntar i en kvart men ändå inte stänger av, för att man ligger och nästan sover, då kommer det en låt till som är den allra bästa. Den kan man inte länka till från Spotify, den är sjukt smygig och blyg.
Sånt där är så jävla fjantigt. Gör man en bra låt ska man väl inte behöva lyssna på en halvfjösig låt som håller på i hundra år och sen sitta och stirra rakt ut i en mindre evighet, för att SEN få det man egentligen vill ha… Jag säger ba; LÄGG ÄGG!
Därför får inte lauren vara med i år, hon får faktiskt återkomma när ägget är värpt och hon skärpt!
Och apropå det, hur var det nu igen, jo, sex laxar i en laxask.
Till och med svårt att skriva.
(Inga följdfrågor på det tack!)

10
Kl 12 sommartid står alltid solen i precis söder!
Det är sånt man vet när man är vuxen.
Då vet man exakt hur man ska bete sig med sin deklaration och hur man på bästa sätt organiserar ett barnkalas. Man är praktisk och köper nya skor innan de gamla har hål och ser ut som om de är tagna ur nån container.
När man är vuxen hämtar och lämnar man sina barn rätt tid och framför allt rätt dag på fritids, det vore ju helknasigt om jag skulle lämna de där på en tisdag tex, och så ringer nån gammal vaktmästare till Andreas för att jag har valt att ha min telefon på ljudlös och bara; ”det står två barn här, det är stängt, vad ska jag göra av ungarna?”, DET vore ju lite oansvarigt. Man läser på schoolsoft och är eventuellt en klassförälder eller åtminstone bakar man till klassens fikaförsäljning.
Man tänker ju två steg till, ligger alltid före, och hemma är det ordning, man har ju verkligen inte ved på vardagsrumsbordet eller en hel jävla ikeapåse med oparade strumpor, man har en ren kyl utan 19 burkar beasås och tsatsiki och jävla salsa, och en en vecka gammal bussola som egentligen skulle ätas av Hugo. För de har man kastat för länge sen. Om man är vuxen alltså.
Jag blev så himla stressad när en människa sa ”du är en trevlig kvinna”. Vad fan var det om? En kvinna… jag blev fan lite arg. Kvinnor är väl sånna med snygga skor och perfekt lagd eyeliner, och som är vuxen… Kom inte till mig med nå gammalt ”kvinna”.
Min bästa respons; ”kvinna kan du va själv”

10
Nu får det vara nog.
Jag har läst mina egna inlägg nu och tänker att jag måste sluta svära så förbannat.
Det blinkar i lamporna, jag har redan sagt åt barnen att gå in på sina rum och helst somna ganska fort, för snart kommer jag att bli GALEN. Om internet försvinner igen så ska jag åtminstone hinna säga tack och hej för mig.
Och jag kan nu på en vetenskaplig grund tala om för er att det är oerhört svårt att tala om hur många sugrör det finns, eftersom att man inte vet hur många sugrör som produceras.
Jag har idag lärt mig att allt kan lösa sig och att höra ”Malou von siverts” komma från min snart 9-åriga son inte beror på beundran, det är mer menat som en snällare svordom, inte riktigt som ”häxa” utan mer en roligare variant på ”stick”
Om man vill att nån ska dö i tv-spel behöver man inte skrika ”dö”, man kan i stället stå i soffan och vråla ”SOV”
Ah!
Gula kramar till alla mjuka!
Tack för att ni kom.

ETT
Hej alla!
Jag heter Anders Brodin och idag ska jag dela med mig lite från musikaliska värld. Jag har ett förflutet i Sundsvalls punkscen med band som Massmedia, Tryck i Strålen och Brända Barn. Det var länge sedan, men är fortfarande en viktig del av mitt liv. Musik och de vänner jag har träffat genom musiken. Jag antar att min musikaliska resa är som många andras, det har gått i vågor. Artister jag älskat har öppnat mina ögon för annat och plötsligt gillade jag Miles Davis. Jazz är farligt, ha ha. Numera är jag ganska konservativ och upptäcker inte så mycket nytt. Men med en fet skivsamling och annan mer modern media till hands blir jag sällan uttråkad. Ibland tycker jag dock att jag är fett tråkig, men det är mer en allmänt nedlåtande syn på mig själv som jag har då och då. Just nu tänker jag tvärtom: varför ödsla tid på att upptäcka nytt när det finns så mycket gammalt? Jag såg Neil Young i Dalhalla häromdagen, sjukt gammal och bäst!

TVÅ
Jag tycker det är otroligt svårt att definiera vad det är jag gillar med en låt, det bara känns. Jag älskar att gå ner på knä, skrikandes till Wild Hearted Son med The Cult, eller ligga på rygg och smekas av What’s Goin’ On med Marvin Gaye. Jag behöver helt enkelt både primalskrik och en öm smekning och mycket mer! Vissa saker förstår jag tyvärr dock aldrig. Till Farsans stora förtret, som gjorde en musikalisk resa från absolut inget till Göteborgs operakör, lyckades jag dock aldrig förstå opera eller klassisk musik. Men han gav mig mod att skrika för full hals, för det var precis det jag tyckte han gjorde, när han ”sjöng” stup i kvarten under min barndom. Högt och obehagligt var det. Precis som han sedan tyckte om mina tidiga desperata musikaliska försök, hämnden är ljuv, ha ha.

TRE
Livet kan vara omtumlande, som när Joe och Mick i the Clash kom till Jamaica och blev rånade och allmänt mobbade. Mina upplevelser när jag upptäckte och gillade punk var inte fullt så brutala, men man fick räkna med våld. Det intressanta var att delar av vuxenvärlden verkade tycka det var helt ok att spöa några punkare. Det var en trång värld på många sätt. En väldigt kärleksfull mor och en frånvarande och tillåtande far gav mig den sköna känslan att det var helt rätt att gå sin egen väg, eller som en tidig Brända låt säger: ”Skit i vad de säger”. Det är lätt att säga, men svårare att göra när hela ens väsen vill bli gillad. Hur hanterar man det när man är sexton, och vill vara tuff? Man dricker.

FYRA
Världen är något annat jämfört med under min uppväxt, det går alldeles för fort sägs det. Ännu något att oroa sig för, det verkar vara tidens pryl: oro. Då fanns det en, senare två kanaler, jag såg allt från Åsa-Nisse till Två år i varje klass. Själv slapp jag två år i varje klass, men bytte skola vart tredje år. Jag trodde det var normalt att flytta och bryta upp, kanske därför det är svårt att göra samma saker någon längre tid utan att bli less.

FEM
Tanken att ställa sig utanför som en livsstil, till och med bland sina udda vänner, var ett bekvämt sätt att verka cool och inte bry sig. En tonårsdröm! I den vevan upptäckte jag Lou Reed. Hade tidigare hört hans hit ”Walk on the wild side”, men det var ju alldeles för snäll! Några år senare var Lou den ultimata coolheten för mig. Knark, vansinne, udda sex och allt möjligt som kunde reta omgivningen. Dessutom så snygg och begåvad så det svämmade över. Jag var 17 och frälst, det är jag fortfarande. Jag följde hans karriär och växte upp med honom.

SEX
Jag älskar de där gamla bilderna med ett gäng fulla och lyckliga Iggy, Lou och Bowie från tidigt sjuttio-tal. Rockmyten i sitt esse. Vi ska rocka, berusa oss, ha sjukt kul och älska formligen skriker bilderna ut. Ja, så vill man ju leva. Tills man provar ett tag och inser att det inte går. Den bistra verkligheten kommer ikapp och du ligger i fosterställning och undrar vad fan det var som hände igår. Dags för AA eller lyssna på A Forest.

SJU
Farsan och Morsan bjöd på resa till London 1976. Vi åkte båt med Tor Line, britsar klädda med galon långt under vattenlinjen. Farsan köpte alltid både Expressen och Aftonbladet. I Expressen fanns Mats Olssons Popsidan, det enda att läsa om bra musik i svensk press. På båten bläddrade jag snabbt fram till Popsidan och läste om ett nytt fenomen: Betongrock, punk fanns inte i Sverige än, och ett band som hette Ramones. Mats skrev att det var som att stå på tunnelbanan och vänta på tåget, oljudet när tåget kom in, energin när tåget åkte och den korta tystnaden mellan tågen. Gitarren lät som en motorsåg. Jag blev väldigt intresserad. Väl i London gick vi på en massa tråkiga restauranger och shower (bortskämda unge), men det fanns enorma skivaffärer. HMV på Oxford Street var i tre plan och på andra våningen vek jag av och möttes av Ramones första album i form av ett pappställ där gänget var i naturlig storlek. Plattorna var fästa på mitten. Jag tog en. Väl hemma hos mormor och morfar i Åmål där vi brukade spendera somrarna satte jag på Ramones. Jag var såld. Allt annat var skit. Det var det enda jag lyssnade på kommande halvåret och efter det bara punk under ett par år. Jag kan fortfarande alla texter. Inget blev sig likt.
Året därpå, 1977, åkte jag med en polare till London. Vilket äventyr för en femtonåring. Många har rynkat på ögonbrynen, att släppa iväg en femtonåring till London. Jag är glad och tacksam över förtroendet. Det bästa man kan ge en tonåring är tillit. Vi åkte propellerplan till Gatwick, Busstransfern tog ett par timmar genom en stad som aldrig tog slut. Risiga hus i dystra färger. Jag gillade England. Det var exotiskt och spännande. På vårt sunkiga hotell fick jag hjälpa ett par från Ulricehamn som var i fyrtioårsåldern. De kunde ingen engelska. Det sa: ”Ja, man trodde ju att de skulle kunna nån svenska här, som i Spanien. Och har du tänkt på att alla på hotellet är utlänningar?” Ha ha, det var ju vi som var utlänningar! Jag hjälpte dem att beställa öl på puben så blev de lite gladare. Vi köpte NME gick på the Roxy och såg Eater , ”that stinky dirty little place” som taxichaffisen irriterat sa. Inne på the Roxy följde jag min sedvanliga strategi när jag var på hårda ställen. Bli polare med den som verkar värst. I det här fallet var det sångaren i Skrewdriver, Ian Stuart. Vi hade en sjukt kul kväll och blev bjudna på deras spelning på the Brecknock dagen efter. Där fick vi inte komma in, men Skrewdriver fixad in oss till slut. Vilken sorg det var att se deras senare utveckling mot skin/nazi hållet. Tragiskt.
Jag köpte allt som såg punk ut inklusive the Police. 25 singlar och 4 LP. Älskar fortfarande det mesta av det. Här kommer en singel från resan med Kevin Rowland innan han slog igenom med Dexy´s,

ÅTTA
1978 var det så dags igen, då erbjöds bl a Richard Hell, Elvis Costello och John Cooper-Clark på samma spelning. Vaknade upp under extranumret med Costello, alla stod upp, jag satt yrvaken. Så bred smak hade jag då. Costello var ju inte punk, ha ha! Har bett om ursäkt för det och blivit förlåten.
Den mest minnesvärda musiktrippen var 1979. Jag och Leif Andrée skulle tågluffa runt Europa. Minns att mina föräldrar var glada över att Leif skulle hänga med. Ha ha, de skulle bara veta. Vi kom inte längre än till England. Varenda band värt att se spelade den sommaren. Jag skrev ett vykort till brorsan fullklottrat med: Joy Division, Undertones, Crass, Chelsea, Adam and the ants, Sham 69, Teardrop Explodes, Prag Vec, Essential logik, Stiff little fingers, Brian James, Gary Numan, Cabaret Voltaire etc etc. Vi bodde i en sovsäck i St. James park, snuten väckte oss varje morgon vid sex. Pengarna skulle räcka till musik och öl, sova var överskattat. Vi tvättade oss på toan på Victoria station där jag sprang på Mats Hammerman från Vacum, punkvärlden var liten.
Det var ganska brutalt i London på den tiden, vi flydde från aggressiva skinheads när vi såg Crass och Sham 69. Plötsligt dundrade det in något hundratal skins med knölpåkar under anarkisterna i Crass spelning. Leffe hade somnat på en stol i publikhavet. Panik. Vakna för fan. Vi tog oss ut bakvägen, över ett högt stängsel, Leffe blev hängande med foten och dinglade, men ramlade till slut ner. Puh! Många inne på stället råkade betydligt värre ut. Galet.
Många konserter var oförglömliga, Undertones och Chelsea två kvällar på Marquee. Men om det var något som fäste hos mig extra var det Joy Division. En trummis som var som en maskin, en basist som såg elakt hård ut med basen nere vid fotknölarna och som spelade overkligt tungt. En gitarrist som såg ut som Söndagsskolan, men lirade någon slags avigt melodiös hårdrock och en sångare med bruna gabardinbrallor (Skit i vad de säger) som var så maniskt och uttrycksfull så jag stod som hypnotiserad. Köpte Unknown pleasures direkt efter. Hade sedan tidigare deras första tolva, men det här var något helt annat. Som religion.

NIO
Jag bytte skola och flyttade ofta under min uppväxt. Den sista flytten var 1977 till Sundsvall som blev mitt ”hemma”. På väg upp till Sundsvall spelade Clash på Gröna Lund i Stockholm. Det gick tyvärr inte att övertala mina föräldrar att vi borde stanna. Som vanligt när man är ny i en stad tar det att tag att bekanta sig och få vänner och så. Punken var avgörande för mig här. Min inställning var att musik är livet och alla som gillar punk är mina vänner. Jag minns möten på Hedbergska skolan, när Per Kraft, senare Rasta Hunden, kom fram och sa ”vad står det på dina skor?”, ”Ramones och Eater svarade jag. Vi garvade och snackade om Eater som tyckte att medlemmarna i Clash och Pistols var gamla, i Eater var de runt femton år.
En av de jag hängde med, snackade och lyssnade på musik med var Mats Nilsson. På väg hem till honom en dag frågade han om jag ville sjunga i ett band. Det ville jag. Vi startade Massmedia. Det var verkligen enligt devisen ”alla kan”. Vi började repa hårt och hade snart en repertoar på 15 låtar. Vi sjöng om raggare som hade börjat gilla punk, hippies som borde klippa sig, hur dåligt Sveriges radio var och hur vi såg ner på de som gillade disco. Vi spelade in en skiva, tryckte upp den på billigaste stället i USA. Det låter fördjävligt. Numera går Massmedias första singel för runt 2000 kr. Världen är galen.
Hela Sundsvall sjöd av band: The Same, Rasta Hunden, Pizzoar, Vacum, Diestinct, Fordringsfulla gäster, Picnic boys, Ztülb för att nämna några få. Vi gick till Musikforum. Det satt ett gäng, tyckte vi, trötta jazzrockare och proggare i en ring. Vi satte oss ner och sa att vi ville spela. De var lite tveksamma, men i sann demokratisk anda ville de ge oss en chans. Det fick vi och fyllde stället. Istället för tjugo personer på Hip Albert Band kom det över hundra och kollade på Massmedia och Pizzoar.

TIO
Punken öppnade upp för all möjlig musik. Jag upptäckte soul när de spelade Marvin Gaye på Rough Trade i London. Slagverk via A Certain Ratio. Och så vidare. Plötsligt lyssnade jag på allt mellan himmel och jord. Upptäckte sextio-talet, reggae, Scott Walker, Tom Waits etc etc. Det var fantastiskt.
Jag hade känt en tid att vänner och musik var det som var viktigast i livet så jag ville ha ett band med mina vänner. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade vi bildat Brända Barn.
Punken hade börjat bli tråkig, jag hade svårt för att dyrka alltför trasiga människor som Sid Vicious. Jag ville något mer, men hur fan gör man det när man knappt kan spela? Jag hade etta i musik i gymnasiet. Man repar. Vi repade tre gånger i veckan några timmar varje gång. Det var mitt umgänge, det var mitt liv. Vi var otroligt hängivna. Det var så kul.
Plötsligt hade vi spelningar. I lador på landet där publiken kom på snöskoter. På musikföreningar som var ”absolut drogfria”. På Sundsvalls museum. Som förband till Sham 69 i Sundsvall. Jag betalde 100 kronor till mixaren, som mixade sönder oss totalt. När Jimmy Pursey senare kom hem till vår gitarrist Mikael Svensk lägenhet kring tre på natten, där vi satt och festade och ville röka på sa vi, ”tyvärr Jimmy allt är slut”. Hämnden är ljuv! I Slottskogen Göteborg, numera Way Out West och på Gärdet i Stockholm där Susanne Ljung skrev efteråt i Expressen att vi var ”Sveriges bästa band utan skivkontrakt”. Dagen efter låg vi på Mistlur. Vi for runt i en Volvo Duett med släpvagn och takräcke och levde livet. Livet var en fest.

ELVA
Nu följde en intensiv tid med massa intervjuer, spelningar, studiotid och annat som jag faktiskt aldrig hade drömt om. Jag är en dålig drömmare. Vi for på en en riktig turné, tidigare hade vi spelat på helger. Men nu drog vi ut och gjorde tio spelningar på tio dagar. Med Diestinct, våra goda vänner. Vi turades om att öppna varannan gång i sann punkanda. Plötsligt var vi populära. Det var overkligt. Det var fortfarande under rätt enkla förhållanden, vi sov på golv och åt någon gång per dag. Men vad gjorde det, vi var ett band!
Vi kom till Mistlurs studio och blev omhändertagna av Stefan Glaumann, legenden som hade producerat Ebba Grön. Det var fett. Vi utsågs till månadens bästa singel i Schlager, man fick nypa sig i kinden. Jag jobbade hårt och njöt. Vi kom plötsligt in på ställen i Sundsvall som vi varit portade på förut. Ha ha, vilka typer. Vi kände oss missnöjda med vår repertoar och skrotade alla gamla låtar. En skolad musiker Mårten Mårtensson blev med i bandet på klaviatur. Han kunde arrangera och göra skillnad. Vi blev bättre. Något år senare hade han hoppat av, han var en mycket rastlös själ. Men han hade lärt oss mycket som vi tog med oss.
Nu skulle vi spela in en platta. Vi levde i studion på dagarna och på Röda Rummet på nätterna. Det var en sann rock n roll dröm. Vi var kring tjugo år. Plattan kom ut och vi fick lovord nästan överallt. Plötsligt låg vi på topplistan och var bokade för över femtio spelningar. Jag började tvivla. Med facit i hand hade det varit bra för ett gäng tjugoåringar att få lite terapi. Men vi kunde bäst själva, eller snarare jag. Drömmen blev en mardröm och jag blev overkligt osäker och deprimerad. Jag kände att jag svek de andra i bandet enormt, men jag ville inte längre. Total svacka. Ridå ned.

TOLV
Cirkeln sluts, tillbaka på ruta ett. 2013 bestämde vi oss för att fira att det var trettio år sedan ”Allt står i lågor” släpptes. Vi gjorde en samlingsplatta med all gammal skåpmat, engelska versioner, två konserter och lite nytt. Fina artister som Magnus Carlson, Rockis, Nimmersjö och Alkberg gjorde underbara covers på några gamla låtar.
Det kom overkligt mycket folk på spelningarna. Det kändes som cirkeln var sluten, efter alla dessa år, med karriärer och barn, var vi tillbaka på scenen. Det var jävligt kul. Jag fick kontakt med Martin Rössel som har en studio där vi spelade in vårt nya album med god hjälp av fina vänner och låtskrivare. Nu är det släppt och jag är väldigt nöjd. Vi har gjort ett antal spelningar, häromdagen på Liseberg, Det var stort. Framtiden får visa vad som sker, men vi lär göra lite oväsen några år till.
Det har varit intressant att rota i sin egen resa, tack Magnus för förtroendet. Jag drar mig tillbaka och kopplar av. Sorry, alla artister jag glömt, alla historier som förblir hemliga. Tack till alla som har varit med idag. Jag avslutar med en låt från min största hjälte någonsin älskade Paul Weller. Puss och Kram. Brodde