1
Hejsan!
Ja, idag är det är jag som ska försöka komma på bra minnen med låtar eller bara skriva om de låtar jag tycker om. Vilket är en perfekt utmaning för mig. Det som är svårt är att komma på låtar som man ska prata om, för det finns så många bra låtar och band. Men jag ska nog klara det ändå. Jag jobbar även fram till 14.30 så kan bli lite tomt från mig under tiden fram tills dess.
Den absolut första låten jag vill dela med mig av, betyder väldigt mycket för mig. Låten heter Dead Air med Cadaver Club. Bandet är ett litet lokalband från Irland som jag av en slump hittade när jag letade efter något nytt att lyssna på. Jag har även blivit god vän med bandlemmarna. Vill även vara noga med att det är ett av mina favoritband.
Sångaren i CB heter Kevin och är även konstnär. När jag fyllde 17 så skickade han hem en tavla han hade gjort och då hade han avmålat mig, det var det finaste jag fått av någon i födelsedags present. (Han hade målat mig som en av dom, tittar ni på videon förstår ni vad jag menar) Och sen tillägnade de även den här låten till mig när de spelade live på min födelsedag, tyvärr kunde jag inte vara där.. för de bor i Irland och jag här.. i Sverige.
Men jag planerar att åka till Irland och hälsa på, väldigt snart.

Nu är jag hemkommen från jobbet och tänkte posta lite mera låtar.
Ett av mina absoluta favoritband är Judas Priest och har varit det sen jag var ungefär 14-15 år. Jag har sett bandet live ungefär 3ggr och det har varit lika bra alla gånger. Jag såg de live på Sweden Rock 2015 och fotade även där (för eget bruk) jag la upp bilden på twitter och taggade bandmedlemmarna. Såg några dagar efter att jag hade två nya följare och en massa händelser. Då visade det sig att Scott Travis hade börjat följa mig men även lagt ut bilden, på sin twitter. Vilket jag tyckte var häftigt (han följer mig än)
Men det som hände på internet efter att jag såg dom i December 2015 är nog lite häftigare än så. Jag la upp en halvdan bild på instagram och skrev en liten text om hur mycket Judas Priest betydde för mig och att jag hoppades på att få träffa bandet något dag. Sen såg jag att jag hade en kommentar.. och funderade vem som hade kunnat kommentera på min bild? Jo då var det Rob Halford själv.. som hade kommenterat min bild, med dessa smileysar ”” men bara en sådan grej. gjorde min dag och jag är fortfarande så glad att han, ”the metal god” såg mitt inlägg och tog sin tid att svara mig?!
När jag såg Judas Priest i December 2015 och de framförde ”Painkiller” i slutet så sätter sig Rob Halford ner för att kunna få luft till de höga tonerna. Och det här ger mig rysningar. Herregud vad bra det är. Titta på klippet så förstår ni vad jag menar.
SÅ mäktigt. hittade inget klipp när de körde låten i Stockholm men det var samma visa när de spelade på Wacken, så det fick klipp därifrån.
Titta från 5:11 om ni inte vill titta på hela såklart!!

Behöver nog inte skriva mycket om den här låten men det är nog en av de finaste låtarna jag hört. Bob Catley är en fantastisk sångare och Magnum är ett fantastiskt band. Det är ett band jag verkligen rekommenderar att se live.
Senaste gången jag såg Magnum var i Örebro 22/4 och det var nog den gången jag kommer minnas mest. För där träffade jag på Lars, vilket var väldigt trevligt! (alltid trevligt att träffa fotokollegor, om man nu får säga så haha) Men även att Alan Barrow (bassisten) kände igen mig från scenen och vinkade)
Så luta er tillbaka och lyssna på den här fantastiska låten. Den gör mig lugn!
(kommer lite fler inlägg nu på raken, ska bara fundera ut vilka låtar jag ska välja ut)
Hoppas ni tyckt att låtarna varit okej att det jag skrivit har varit intressant att läsa.

Jag har varit ett fan av Sweet i några månader nu och jag måste få tala om hur jävla bra Sweet är. Speciellt med Brian Connolly på sång. Såg Sweet i februari iår, tillsammans med Slade (kommer ett inlägg med en av deras låtar snart)
Med det här inlägget vill jag säga att jag tycker att det är så fruktansvärt att vara född 1997. För jag har missat mycket. Jag tycker det är otroligt tråkigt att jag ALDRIG fick uppleva 50,60,70,80 talet. Så mycket som hände, så många band och artister som kom till.
Det som stör mig allra mest är när människor försöker få mig att ändra åsikt och säger ”Men hallå?! det kommer flera nya band som du kan tycka om” Och ja, såklart det gör det, titta på H.E.A.T, Halestorm och Eclipse t.ex.. men vi kommer aldrig få något mera Judas Priest eller Queen. Inget kan slå Rob Halford eller Freddie Mercury och jag fick inte ens chansen att leva när Freddie Mercury vandrade på denna jord
Så skulle det vara en sak jag skulle använda en tidsmaskin till så skulle det vara att ta mig tillbaka till 70 & 80-talet och sett massa band. T.ex Sweet

Michael Monroe är också en av mina favoriter. Han och hans band är det band jag lyckats att se hela 6ggr vilket innebär att det är det band jag sett live mest i mitt liv.
Har även träffat honom och hans övriga medlemmar. Väldigt trevliga människor men jag måste få säga att Mr. Monroe är mer av den diviga stilen. Härlig människa.
Men energin som Monroe har på scenen finns det nog ingen annan som har. Man vet aldrig var man har honom. Helt plötsligt klättrar han på järnpinnarna som ska hålla upp scenen. När jag såg Monroe på skogsröjet höll det på att gå illa, han höll på att ramla ner, men det hände som tur inte.
Lyssna och njut av den här låten!
Jag har några fler låtar på lager så det kommer bli lite spammat av mig nu

Det här är Matty James och han spelar trummor i Cadaver Club som jag pratade om tidigare. Men han är även soloartist.
Jag har även följt hans musik väldigt länge och måste påstå att den här låten är nog det bästa han har gjort. Jag tycker han är en duktig musiker och jag är ett fan av honom. Jag hoppas på att få träffa honom också när jag åker till Dublin. Jag vill träffa honom och Kevin och de andra i bandet.
Ni ser även Kevin i den här videon, det är han som kör i bilen som plockar upp Matty.
Jag blir riktigt glad av den här låten och den ger mig ny energi. Jag blir väldigt exalterad och taggad av låten. Den sätter sig även på hjärnan och man kan inte sluta nynna på låten.
Jag hoppas även här att ni finner det intressant att lyssna på de låtarna jag delar med mig av, om ni inte hört dom förut såklart.

Den här låten kanske inte alls den första låten man tänker på när någon frågar ”Vilken är din favoritlåt med Slade?” Men det här är min favorit.
Jag älskar hur de blandar röster i den här låten. Noddy och Jim. Två perfekta röster vilket innefattar en perfekt låt.
Jag har växt upp med Slade eftersom att det är min pappas favoritband. Även här hade jag önskat att få se orginalbandet. Såg Slade i Februari men då fattades ju Noddy och Jim..
Därför är jag så glad att det finns skivor och dvd:er (och youtube) där man kan lyssna och titta på deras musik och framförande.
Det kanske inte märks att jag är 19år när man tittar på min musiksmak, men jag kan bara tacka min pappa för det är tack vare honom som jag upptäckt den här musiken.

När jag gick i 7:an eller 8:an så skulle vi ha kemi och jag delade inte musiksmak med de i min klass men tydligen gjorde jag det med in kemilärare då.
Det var så att min lärare först såg min ”High Voltage Festival” t-shirt som jag hade på mig. (HVF var en festival i London som jag var på 2011 där jag b.la såg Judas Priest, Michael Monroe Jethro Tull, SKIN, Thunder första gången osv)
Och frågade om det jag hade haft det bra och om banden hade varit bra och jag svarade att det hade varit bra och så var det inget mer med det.
Men någon lektion efter så frågade min kemilärare ”Vad ska vi lyssna på för musik idag??”
varpå en klasskamrat föreslår något (kommer inte ihåg vad det var..) men min kemilärare säger då ”Nej.. det ska vi inte” och direkt efter säger läraren igen ”Tova, vad tycker du vi ska lyssna på? Du är iallafall den med bra musiksmak här”
Och med tanke på att läget i klassen inte var så bra då så kändes det så himla coolt och stort att min lärare uppskattade min musiksmak, för det gjorde ingen annars.
Anledningen till varför jag valde den här låten var för att det var Alice Cooper som vi valde att lyssna på och Alice Cooper är en av favoriterna med.

Jag ska försöka avsluta min dag här på bästa sätt. Men det kommer inte att vara lätt för det här var ju hur roligt som helst. Jag älskar att berätta om saker som folk verkar vara intresserade av. (Jag pratar gärna mer om musik om någon vill så är någon intresserad får ni gärna skriva)
Jag har två kvinnliga förebilder och det är inga mindre än DORO och Joan Jett. De två inspirerar mig väldigt mycket.
Men att prata musik är något som engagerar mig, jag älskar att visa det jag tycker om och även att visa upp band som inte så många har hört talas om. Sen är det också väldigt härligt att gå på festivaler och konserter. Det är där jag hör hemma på en festival bland vänner och musiken. Där alla gillar samma musik och man slipper känna sig utanför. Då kan man känna sig som en i gänget.
Nu till hösten kommer jag flytta ner till Gamleby och börja plugga. Jag hoppas jag kan börja om på nytt och visa min allra bästa sida från början och att jag hittar många nya vänner. Min framtid byggs förfullt och jag har en nervös men exalterad känsla inom mig just nu.
Jag hoppas att jag kan fullfölja mina drömmar och att saker och ting blir som jag tänkt men det vet man aldrig. Saker kan ändras i morgon. Men en sak som aldrig kommer att ändras är att jag aldrig kommer sluta älska rock n roll. I love rock n roll och det är även det som har gjort att jag hittat de få men värdefullaste vännerna jag har. Allt tack vare musiken.
Så härmed tackar jag så jättemycket för mig och att jag fick skriva om några låtar som ligger mig nära om hjärtat. Hoppas jag får göra något liknande igen. Detta inspirerade mig.
Nu ska jag sova för ska upp igen i morgon 06.30 och jobba.
Trevlig kväll alla och jag hoppas att vi ses någon gång!!

1.
Staffan heter jag och är eran sommarpratare idag.
Det mest märkliga med mig är kanske att jag förlöstes av min mor. De flesta andra föddes av sin mor.
En marsdag 1970 kom jag till världen som ett oönskat barn. Alla omständigheter känner jag inte till men det var redan bestämt att jag skulle adopteras bort innan jag föddes.Oönskad var jag men livet ville annorlunda för på BB stod en barnmorska, ironiskt måste man nog säga, som inte kunde få egna biologiska barn. Hon förlöste mig och två månader senare kom jag hem till henne och hennes man. Hem till mamma och pappa. Där var jag inte oönskad. Tvärtom.
Vet inte om solen faktiskt sken den dagen men mitt liv kunde inte startat bättre.
”Sun, sun, sun, here it comes!”

2.
Mamma och pappa var väldigt noga med att berätta för mig att jag var adopterad. Det berättades som en saga och den berättelsen var min stora favorit. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag bad att de skulle berätta den, som godnattsaga.Jag kommer inte att älta det här med min adoption speciellt länge till men eftersom det hela tiden i böcker och filmer beskrivs som ett trauma och en ständig jakt på sitt förflutna så känner jag att det är bra att en annan upplevelse kommer fram i bland. Inte minst för de som faktiskt står i valet att själva adoptera.
Jag har alltid sagt att:– ”Jag vet att jag är adopterad men jag känner mig inte som det.”

3.
Jag föddes i dalarna men är uppväxt i Uppsala. Dalarna är viktigt för mig trots att mina föräldrar inte har någon koppling dit mer än att de bodde där några år i slutet av sextiotalet och i början på sjuttiotalet.
Men jag känner mig som en dalmas och Leksand är mitt hockeylag. Sedan att dalarna är otroligt vackert och deras folkmusik är vackrast, gör det ju inte svårare att älska denna kronjuvelerna av landskap.
Jan Johansson, tillsammans med Ridel är magi. Denna skiva hade vi hemma och även som barn la jag på den på skivspelaren och njöt.
Finns det något mer svenskt?

4.
Mina barndomsomrar tillbringade jag mycket i segelbåt men också hos farmor och farfar på deras sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Min farmor var mycket intresserad av tennis och wimbledon med Björn Borg var en självklar rutin. En annan rutin var musikkrysset. Faromr och farfar var duktiga på att få mig och min syster engagerade i det. Jag minns en gång när de hade löst hela krysset utom en rad. Vi snabbgenomgången så kunde jag och syrran ganska snabbt lösa den sista raden. Vi kunde inte fatta hur man inte visste vem Rod Stewart var. Låten sailing skulle in på lodrätt 5 eller något 🙂 Saft och bullar i hammocken var belöningen.
Farmor var en duktig pianist. Kommer ihåg när hon satte sig vid pianot och spelade, det uppstod ett speciellt ljud eftersom hon hade långa naglar som skapade ett krafsande ljud mot tangenterna.

5.
Mitt första album jag köpte var ett misstag. Ett misstag som visade sig vara en lyckträff.
När jag gick i trean hade vi tränat in Pink Floyds låt Another brick in the wall till avslutningen. Jag gillade den låten skarpt och det kändes lite busigt att sjunga den inför rektor och föräldrar. Ja, ni vet ju texten -”We don’t need no education…” osv.
Jag bestämde mig för att köpa den skivan. Hade ingen aning om vad albumet hette och när jag och mamma var på stan(Uppsala) så gick vi in i en skivaffär och jag frågade personalen om de hade någon Pink Floyd-skiva. Ja, den här har vi sa de och mycket riktigt ett stycke Pink Floyd-skiva sträcktes fram och jag köpte den.
När jag kom hem så skulle jag självklart lyssna på den och framförallt den där låten. Men den fanns inte med. Inte första lyssningen och inte andra lyssningen heller. Djupt besviken la jag undan skivan och lyssnade inte på den på säkert ett år. Men något gjorde att jag började lyssna på den igen och då sjönk den, standtals i alla fall, lite obskyra musiken in. En livslång kärleksralation påbörjades.
Skivan jag köpt var en av historiens bästa album, The Dark Side Of The Moon.

6.
Min pappa har varit en stor förebild för mig. En framgångsrik läkare med stor social kompetens. Han fungerar lika bra med den akademiska eliten i Uppsala som med gubbarna i roslagen som vi träffade varje sommar på varvet i Öregrund. Vi hade, och har fortfarande, segelbåten där. Han är dessutom väldigt händig, effektiv och har hög självdiciplin. Om jag hade en tiondel av hans dygder skulle jag vara glad.
Vi har haft mycket gemensamt som seglingen, slalom och RC-flyg. Han skaffade tidigt hemdator. 1981 köpte han en Apple II+. Det är alltså flera år innan Macintosh och det grafiska gränsnittet. Ville man få datorn att göra något var man tvungen att skriva in komandon. Ni som var med på den tiden ska tänka DOS eller VIC 20. Jag blev mycket intresserad, först spel men sedan även att programmera med BASIC. Det var en härlig känsla att kunna ta komando över datorn och skapa något.
Ännu en livslång kärlek tog sig sin början. Till datorn främst men även till företaget Apple.
1981 kom även detta album, tre år senare upptäckte jag de och var fast.

Piano har alltid varit ett favoritinstrument. Kanske beror det på farmor. 1981 dog farmor, knall fall. Samma år kom denna singel ut. Ultravox med Midg Ure i spetsen är topp fem på band/artister som betytt mest för mig. Pianot använder de flitigt.

7.
Jag har alltid varit lite motvals. Jag tror att jag ibland irreterat människor för att jag inte alltid ställer mig i ledet och tycker som alla andra. Jag kan bara inte göra så. Jag måste bara säga vad jag tycker eller känner. Speciellt när det gäller politik och när det kommer till värdegrunder.
I skolan t.ex. gick jag i en klass med killar som gillade bland annat Rainbow, Marillion, Whitesnake, Dio och Deep Purple. Det gjorde inte jag. Jag gillade Ultravox, Depeche Mode, Kraftwerk, Jarre och något så ocoolt som Howard Jones. Det kunde man inte göra tyckte de. Det var ju bara blipp blopp-musik. Egentligen var de ganska trevliga och några av de umgicks jag med senare i gymnasiet. Men i grupp var det i bland inte så roligt. Jag var inte mobbad men inte heller helt inkluderad i gruppen. När man träffade de en och en var det en helt annan sak.
Som tur var fanns det inte bara min klass på skolan utan jag hade själsfränder i andra klasser. I en av klasserna gick en kille som var syntare till max. Frisyren, sminket, kläderna och givetvis musiken. Han och jag bytte skivor och pratade mycket om musik. Vid ett tillfälle bytte jag tre Depeche album mot en bildskiva som var importerad från japan. På den fanns en speciell version av en låt av Howard Jones som bara getts ut där. Jag var mycket nöjd. Även den andre(syntaren) var nöjd.
Efter några år byttes Howard Jones ut mot andra artister men jag tror att jag bland många i min skola fortfarande koms ihåg av min passion inför Howard Jones.
För inte så länge sedan så lysnade jag på Howrds första skiva på Spotify. Det är faktiskt ganska bra.
Igen…

8.
Jag hade kompisar när jag växte upp men kanske ingen som jag skulle kalla bästa kompis. En dag slogs två patruller i min scoutkår ihop eftersom några hade slutat och det var för få i båda patrullerna. Lagom antal om man skulle slå ihop de.
Då hamnade bland annat jag och Pelle i samma patrull och vi fann varandra direkt. En härlig känsla att prata samma språk, skratta åt samma saker och bli uppskattad för den man var utan reservation.
Länge var vi ett radarpar, vi blev “Staffan&Pelle” inte Staffan och Pelle.
Nu bor han i Malmö och vi har familjer båda två. Det blir inte så ofta som vi ses idag men vi växte upp tillsammans, festade tillsammans, hade seglarskola tillsammans(roligaste jobb jag haft förövrigt) och blev vuxna tillsammans och är därför för evigt förenade i något som alla skulle få uppleva.
Mycket skulle vara annorlunda om jag och Pelle inte blivit bästa vänner. Jag hade inte träffat min fru till exempel.
TTA:s låt här nere beskriver ganska exakt hur vår vänskap var. Inget kunde komma emellan. Lyssna på texten.

9.
När jag gjorde lumpen uppe i Kiruna som jägargruppchef kom jag att möta nästa stora musikupplevelse. Kanske egentligen underligt med tanke på omgivningen men jag fick låna en CD av en av mina gruppmedlemmar. Pet Shop Boys senaste skiva gav han mig och sa: –
“Lyssna på det här, det är ett mästerverk”
Ja, sa jag men tänkte att Pet Shop Boys är ju bara skit. Men så fel man kan ha. Skivan Behaviour är sannerligen ett mästerverk. Tidigare hade jag bara hört deras hitar. De hade inte gjort något stort intryck. Nu hörde jag Neils texter och musikens harmonier. Jag ändrade helt inställning och är ett mycket inbitet fan.
Tyvärr är det många som har samma inställning till PSB som jag hade innan hösten 1990.
För er egen skull, ge de en chans. Lyssna på Neils intelligenta texter och de ofta fantastiska melodierna.
Här har vi en favorit från det albumet.

10.
Tiden går fort och har väl inte riktigt hunnit skriva allt jag tänkt.
Som avslutning vill jag påminna alla att inte ta allt för givet. Var nöjd och glad för vad livet gett och kommer ge. Livet är en enda vinstlott. Tänk att just du kom till världen. Snart är det över för oss alla.
Stäng inte in dig i något, utmana dig, testa nytt, -”Throw off your mental chains” som min gamla hjälte Howard Jones sjöng.
Nu säger jag god natt!

1.
HEJ alla Låt of the Day-medlemmar! Alltså, ni vet ju hur det är. Samma sak varje festivalsommar. Mansdominerat på alla scener och festivalerna ”bokar efter kvalitet”. I alla intervjuer om detta säger alltid en massa artister att de inte hade några kvinnliga artistförebilder när de började göra musik. Jag kan tyvärr inte skapa musik själv, bara lyssna på andras, men jag har ändå tur för jag har alltid haft ett helt gäng kvinnliga förebilder inom musik. Och ni, kära gruppmedlemmar, har också tur – för idag är jag sommarpratare här och ska dela med mig av dessa förebilder till er! I kronologisk ordning, några av mina absoluta favoritartister från 1992 till 2016! Nu kör vi.
Låt numero uno: Den första skiva jag köpte för egna pengar, nämligen Emilias ”Big big world”-singel 1998. Såhär i efterhand är den kanske inte lika världsomvälvande och hjärtskärande vacker som när jag var fem och hörde den första gången och blev helt orimligt sänkt av den svartvita videon, men den här stråk-fyllda låten kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat. Tips: Missa inte Emilias jazzplatta ”I Belong To You”. Hela hennes superpotential kommer fram där.

2.
Jag tror att Spice Girls la grunden för en hel generations feministiska tänk. Jag tror att deras girl power och systerskap präntat in så tydligt i oss att man måste hålla ihop och att man är bäst, att de lite tvivelaktiga utseendebaserade identiteterna de fått tilldelade sig inte spelade så stor roll. Det här är den starkaste låten om systerskap jag vet, och ärligt talat, ”If you want my future, forget my past” är väl applicerbart på alla människor som kommer i ens väg? Tips: Missa för allt i världen inte dokumentären ”Spice Girls – Giving You Everything” på Youtube.

3.
Året var 2000 och självklart var musiken därefter. Hanna Hedlund gjorde en så märklig låt i Melodifestivalen och jag älskade den djupt. Helvit rymddräkt med texten NÄSA på ryggen! Vit telefon med sladd! En totalt oklar kupp om Tommy Körberg i direktsändningen! Jag fattade ingenting men jag fattade att det här skulle vara min absoluta favoritlåt hela lågstadiet igenom. Nu är Hanna Hedlund en mycket proffsig och mångsidig entertainer som jag beundrar på många sätt, men här var hon i sitt absoluta esse: En rödhårig lite crazy Wallmans-artist som i den största musiktävlingen i Sverige sjöng en av de konstigaste eurodisco-låtar som någonsin skrivits

4.
Oh my. Britney Spears var något av det största som hänt mig när hon slog igenom. Britney-skivor, Britney-affischer, Britney-klistermärken, Britney-tröjor och Britney-tidningar (jo, hon hade en egen tidning som släpptes i typ ett nummer!) intog mitt rum och hela livet kretsade kring denna drottning. Den här låten släpptes precis i början till slutet av hennes glory days som helyllestjärna, efter Justin Timberlake men innan fotograf-raget. Det här är en fantastiskt skriven låt, men jag kan inte låta bli att undra att ingen fattade vartåt det barkade med Britney. Mer övertydligt än ”I need to make mistakes, just to learn who I am, and I don’t wanna be so damn protected” kan det ju knappast bli.

5.
När Alanis Morisette släppte ”Hands Clean” år 2002 såg jag videon på ZTV och tyckte att den var så häftig. När hon två år senare släppte ”Everything” tyckte jag att den videon, där hon klippte av sig håret, var ännu häftigare. Men texten till ”Hands Clean”, som faktiskt är en sorglig historia om ett maktspel mellan en minderårig tjej och en äldre man, är så träffande och obehaglig (”if it weren’t for my attention you wouldn’t have been successful”, huuu), och om det är någon jag vill lyfta fram som förebild inom musik är det Alanis, som gjorde att jag vågade önska mig en gitarr när jag fyllde tolv.

6.
Jag fattar inte varför det här bandet aldrig kom ifrån sommarplågestämpeln. Sommaren 2004 dominerades av Raymond & Maria, och låten var inget annat än en fantastisk, krypa-innanför-huden, ångestfylld popdänga i ultraljusa stämmor. Tolv år senare är den fortfarande lika skoningslös och fenomenal, och med rader som ”Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var det låg” går den inte ur tiden. Tips: Lyssna även på Raymond & Marias andra platta som är ännu bättre än den första, med fabulösa spår som ”Storstadskvinnor faller ner och dör”, ”Någonting på NK” och ”Jag läste om någon som stal en bil”. De förtjänar bättre än att bara vara med på nostalgi-spellistor.

7.
Var ska man börja med den här låten ens? Discobeatet? Frigörelse-texten? ”Chandelier”-känsla-videon? Allt är ren briljans. När den här släpptes våren 2012 var jag ny redaktör på en musiksajt med fem män som alla var mycket äldre än jag. Jag var extremt osäker och vågade inte ha en åsikt om någonting. När vi lyssnade på ”Terribly Dark” första gången hände någonting i mig, men eftersom de andra tyckte att den var ganska medioker vågade jag inte säga någonting utan gick istället hem och lyssnade på låten tre gånger i rad och tyckte att det här var det bästa som släppts av en svensk artist på längre. Frida Hyvönen är min stora drottning i livet och om jag någonsin lär mig spela piano är det helt och hållet hennes förtjänst, för att bli lika bra som hon är mitt största life goal.

8.
Wow alltså! Linda Pira är ett av de största och mest mångfacetterade proffsen inom svensk musik just nu. Hon kan förvandla en gratis folkfest en lördagseftermiddag i Vällingby Centrum till en cool intim nattklubb, hon kan göra reklam för pensionsförsäkringar och fortfarande vara häftig och hon kan skriva sådana här stycken som ingen annan kan nå upp till. ”Knäpper mina fingrar” är en så sval och snygg låt att alla andra i hiphopsverige fortfarande, två och ett halvt år efter att den släppts, måste vara gröna av avundsjuka. Låten ger en känsla av mörka klubbar, megapublik och långa nätter, tre saker jag egentligen hatar men som i den här inramningen blir paradiset på jorden. Linda Pira är drottningen av svensk hiphop, ingen annan behöver ens försöka.

9.
Ja jag VET, det är jättetråkigt att avsluta med Beyoncé på en sådan här lista, det är typ lika spännande att ha henne som förebild som att säga att man tycker att Bob Dylan är en jäkel på att skriva låtar. Men jag fastnade aldrig riktigt för Beyoncé när alla andra gjorde det. Jag tyckte att hitsen var helt okej men jag blev avskräckt av att allt jag läste om henne bara handlade om KURVOR (finns det något tråkigare att diskutera? Ja, det skulle vara låtstölder kanske) och jag tog inte till mig hennes musik. Men så började min zumbainstruktör spela ”Countdown” under passen och jag började lyssna mer på Beyoncé och insåg vilken ROLIG artist hon är. Lyssna – alltså verkligen lyssna – på hennes texter, lyssna på hur musiken är uppbyggd och se liveklipp med henne (helst från Roseland 2011) och ni kommer att förstå att hon känns som den superstar som har mest humor av alla. Och med det avslutar jag mitt sommarprat på The Låt of The Day! TACK ALLA för att ni var med! Keep on survivin’.