1.
Hej, det är jag igen!!! Jag var här förra året också!! Jag som älskar kaffe, GW och the Cure!!! Det var så roligt att ni gillade det jag skrev och musiken jag la ut så jag ville göra det en gång till!
(Fast det är ju svårt att veta om en gillamarkering menar texten eller låten! För det är ju inte säkert att man gillar båda! Det vet jag ju själv. Ibland är texten fantastiskt bra, rolig eller nåt annat och låten helt kass. Och ibland tvärtom. Kan man lösa det på nåt sätt?)
Först tänkte jag att jag skulle börja varje inlägg med ”En gång när jag var full…” och sen dra till med en riktigt jävla rövarhistoria! Men då kom jag på att jag snart är 42 år, är gift, mamma till två pojkar och jobbar inom den offentliga sektorn så jag kanske, kanske ska hålla mej lite på mattan. Vi får se!
Vi börjar ned att kicka igång den här dagen med Docenterna!! Spelas det inte alldeles för lite Docenterna nu för tiden??
Välkomna!!!

2.
När jag kollar runt bland övriga sommarpratare i år ser jag att det är en del musiker som är med. (Ascoolt!!)
Och jodå, även jag har en musikkarriär (isch) i ryggsäcken.
Mellan -83 och -91 var jag en stadig medlem i Heby kommuns kommunala musikskola! Jag spelade altflöjt i en kvartett och tvärflöjt som soloartist. Mången är de skolavslutningar, julavslutningar, musikskolans våravslutningar och andra lokala event jag uppträtt på.
Då min mamma sjöng i Vittinge kyrkokör var jag även ibland med där och spelade. (Gaget var väl inget att skriva hem om, sockerkaka och alldeles för starkt tillblandad apelsinsaft. En klapp på kinden av kantorn…)
Jag skämdes lite över att jag var med där och hoppades att ingen i skolan skulle få reda på det. Fast en gång när jag var 13 år stod det i Sala Allehanda om en konsert i kyrkan jag varit med på och det var en bild på mej!!! Under bilden stod det att jag var 15 år!!!!!!! Vilken lycka!!!!!
I samma veva hade jag startat en övertalningskampanj mot mina föräldrar för att jag skulle få åka på disco i Sala parken.
Jag försökte övertala mamma om att jag visst skulle komma in i Parken trots att jag inte hade åldern inne. Vakterna kanske hade sett artikeln och skulle känna igen mej och släppa in mej utan att kolla leg!
Det trodde inte mamma och det spelade heller ingen roll för jag skulle iaf inte få åka… Party pooper!!!!

3.
1990 släppte Depeche Mode albumet Violator. (Jag tycker fortfarande att det är ett av världens bästa album, tillsammans med Phil Lynotts the Phil Lynnot album och Jakob Hellmans …och stora havet.)
Efter att ha hört singlarna Enjoy the silence och Policy of truth på Trackslistan var jag helt såld. Jag måste införskaffa hela albumet pronto!!!!
Då jag för tillfället hade lite dåligt med likvida medel uppstod ett problem. Jag hade nu uppnått laglig ålder för att ta mej in i både Sala Parken och Skogsvallen. Inträde och bussbiljett dit var rätt kostsamt då jag endast förfogade över halva studiebidraget på några hundralappar. Inköp av tuggummi (ifall man skulle få hångla) och senaste Dateparfymen stod också på inköpslistan.
Nåja, inköp av album fick stå tillbaka för min image som tuggummituggande discotjej!
I början av sommaren åkte vi på skolresa till Köpenhamn. Väl framme efter en lång bussresa upplyste vår klassföreståndare oss att vi samlat ihop så mycket pengar att alla skulle få 300kr extra i fickpengar!!! Gissa vad jag spenderade mina pengar på!!
När Violator var inhandlat uppstod ännu ett problem. Hur skulle jag få hem LP:n utan att kanterna på skivomslaget skulle bli vikta?? Kunde inte gärna lägga den i min ryggsäck, än mindre låta den ligga framme på rummet som jag delade med tio andra.
Jag beskrev problemet för vår fantastiska busschaufför som absolut förstod mitt dilemma. Han och frugan var också musikälskare och vikta hörn på sina Sten & Stanleyskivor var det sista de ville ha. Han lovade att ta hand om min skiva under hela resan och när vi kom hem igen efter några dagar gav han tillbaka skivan till mej utan en minsta skråma på omslaget.
Från en musikälskare till en annan, sa han. Jag är honom fortfarande tacksam!

4.
Dax för en liten rövarhistoria…
På den tiden det begav sej bodde min brorsa i ett litet, litet hus med en stor, stor trädgård med en massa äppelträd i Uppsala.
En kväll i augusti hade vi lite partaj i trädgården. Vi var ett litet sällskap på fyra stycken. Mat åts, vin dracks och musik spelades då åtminstone tre av oss var riktiga musiknördar. Livets stora frågor lyftes och några bra svar kom vi säkert på. Inget jag mindes i efterhand dock…
Under kvällens gång råkade jag hälla ut ett glas rödvin på mina strumpbyxor. Ingen fara dock då nylonstrumpbyxor är lätta att skölja av och torkar snabbt i kvällsbrisen. Efter att jag tvättat upp dem hängde jag dem sen på en gren i ett av äppelträden för att torka.
Kvällen fortskred och det blev dags att ringa taxi för vidare färd mot stan.
Jag fick i uppgift att sätta på kvällens sista förfestlåt som liksom skulle sätta signumet för vår kväll tillsammans.
In i huset för att botanisera i brorsans skivställ, upp med alla fönster och volymen på max!!
Åh, den känslan jag hade när jag flög ut på farstukvisten till tonerna av kanske världens bästa intro!! Jag var ung, full och oövervinnerlig!! (Ni vet vad jag menar!!)
Övriga partajmedlemmar gav mej klart godkänt över låtvalet och strax därefter kom taxin!
(Resten av kvällen är en annan rövarhistoria.)
Dagen efter kom brorsans granne och undrade om han visste nåt om strumpbyxorna som hängde i grannens äppelträd…

5.
I höst har jag varit mamma i 16 år. Det är knappt så jag kommer ihåg tiden innan vi fick barn. Vad gjorde vi? Vad mycket tid vi måste haft och pengar! Herregud, vad pengar de kostar!! Man köper skor, jackor, byxor, tröjor och efter två månader har de växt ur allt!Riktiga kapitalförstörare är vad de är. (För att inte tala om kroppförstörare! Som min vän sa när hon fått sina två barn: det är inte en bröstförstoring jag behöver, utan en bröstförkortning! Kan inte annat än att hålla med…)
Föräldraskapet kan vara så slitsamt, underbart, tjatigt, åldrande, tidskrävande, fantastiskt och utmattande. Fast jag vill ju inte vara utan det en enda sekund.
Minns när barnen var mindre och pappan och jag ibland kunde prata om hur mycket vi längtade efter att bara få äta middag tillsammans och prata vuxensaker. Inte behöva lyssna på vad Ben Ten hade gjort i senaste avsnittet eller vilka fantastiska pinnar som hade tagits med hem från dagens skogspromenad. Eller svara på tusen frågor om vithajen…
Och rätt vad det var satt vi där en lördagkväll, pappan och jag och käkade korv och pommes frites alldeles själva då båda sönerna var borta på sitt. Den största på fritidsgården och yngsta hos bästa kompisen på tacomys.
Vi blev liksom alldeles ställda, vad gör vi nu?? Vi kastade oss i soffan med varsin Tom & Jerrypåse och kollade på fyra avsnitt av House of Cards och nickade menande till varandra. ”Jodå, nu kommer vår tid älskling!”
Men så kunde vi ändå inte låta bli att undra hur de hade det, vad de gjorde. Och visst minns du hur mysigt det var när grabbarna låg här mellan oss, nybadade med pyjamas på och käkade popcorn och kollade för femtioelfte gången på Hitta Nemo? Det var tider det! Vad ska vi hitta på nu?

6.
Bredvid vårt hus där jag växte upp fanns samhällets enda hyreshus. I det huset bodde några av de a-lagare som fanns på orten. Under sommarhalvåret samlades de på en parkbänk utanför på gården där de bodde.
På gården fanns också en lekplats som jag ofta besökte. Både med och utan kompisar.
Jag minns en av a-lagarna väl, han hette Krylbo-Hasse och hade knappt några tänder. Han brukade ropa på mej ibland: ”Lilla Anna, kan du inte komma och sjunga nåt fint för oss?!”
Då skuttade jag dit på mina knubbiga ben och rev av en låt a capella. Ofta ville de höra Idas sommarvisa, eller Blommig falukorv.
Ibland fick jag en femöring för den fina sången och rätt ofta grät Krylbo-Hasse en skvätt när jag var klar. Rätt harmlöst kan tyckas.
En dag när jag var utanför hyreshuset och hoppade hopprep (i träskor!! Hur fan kunde man hoppa hopprep i träskor utan att bryta fötterna??) hörde jag Krylbo-Hasse ropa på mej, fast jag såg han inte. Efter en stund hittade jag honom liggandes i en buske. ”Lilla Anna, kan du hämta din mamma, jag kommer inte upp förstår du?!”
Jag skuttade lydigt hem för att tala om för mamma att Krylbo-Hasse ligger i busken och vill att du ska komma.
Och mamma for ut (även hon i träskor) arg som ett bi och förbannade dessa fyllgubbar som var stupfulla mitt på blanka vardagen och bara var samhället till last!! Jag begrep ingenting, min mamma brukade aldrig bli så där arg och Krylbo-Hasse hade nog bara snubblat när han skulle gå till kiosken för att köpa snus och nu behövde han hjälp att ta sej upp.
Mamma fortsatte att svära åt honom när vi kom fram. Fast hon och nån annan gubbe som kom förbi hjälptes åt att få fyllskallen på fötter och in i lägenheten trots allt. Där kunde han ju inte ligga. Men då blev mamma arg på riktigt när hon såg hur stökigt han hade. Och hon skällde och gapade och höll på så jag blev nästan rädd. Men nån som blev rädd, det var Krylbo-Hasse, för nästa gång han satt på parkbänken med sina dryckesbröder ropade han på mej igen och ville att jag skulle hälsa till min snälla mamma att han nu hade städat.
Tänk om det där skulle utspela sej idag. En missbrukare på en parkbänk som lockar till sej 5-åriga flickor att sjunga sånger för en femma. Det skulle se ut det. Stökigt hemma har de säkert också…

7.
– Mamma, vad är du mest rädd för? Voldemort eller Kylo Ren?
– Öh, jag visste inte att Kylo Ren var farlig.
– Det hade du vetat om du inte somnade hela tiden när vi kollar på Star Wars!!
– Ja men vaddå, Star Warsfilmerna är ju så många och så långa och jag har så svårt att komma ihåg vem som är vem och än är de goda och än är de onda och så byter de sida och har sej. Och då blir jag så trött så jag somnar. Förresten är jag inte rädd för sånt som inte är på riktigt. Jag har fullt upp med att vara rädd för sånt som är farligt på riktigt. Som Putin, cancer och slukhål!
– Slukhål finns inte på riktigt!!
-Joho!! Det brukar stå om det i tidningen!
– Man ska inte tro på allt som står i tidningen, det säger ju du till mej! Eller på det som står i Wikipedia!
– Jag läste om två bröder i USA som bodde i ett hus. En morgon vaknade den ena brodern av ett dån som kom från den andra broderns sovrum. Och när han kom in där var det ett stort hål där sängen hade stått och han såg hur sladden till tv:n försvann ner i hålet!
Ibland när jag ligger vaken i sängen på morgonen och funderar på om jag kanske ska upp och koka kaffe brukar jag tänka på det, att helt plötsligt kan jag bara försvinna ner i ett slukhål. Med säng och pappa och alltihopa!!
– Äh, du är ju bara rädd för att du inte ska få nåt kaffe då!! Jag kan koka en kanna och fira ner den till dej i såna fall. Sen kan jag kasta ner några knäckemackor med kaviar också. Så nu behöver du inte vara rädd för slukhål längre, jag ordnar det!! Välj nu! Voldemort eller Kylo Ren???
– Voldemort, för jag är rädd för folk utan näsa!!!

8.
En liten rövarhistoria till.
Historien utspelar sej under samma tidsepok som förra rövarhistorien. Typ kvällen efter eller helgen före.
Jag och en vän (hon med bröstförkortningen, ni vet) var på fest i en lägenhet på Grönagatan i Uppsala. När det blev dax att ta sej ner på stan bestämde vi oss för att vi skulle cykla istället för att ta en taxi. (Vi tänkte väl på miljön eller nåt!) Dessvärre hade vi bara en cykel. I samförstånd kom vi fram till att jag nog var den som var lämpligast att styra och hon skulle sitta på pakethållaren. Sagt och gjort, upp på cykeln och vi for iväg i full fart. Som väntat gick det inte vidare bra, vi kom väl en så där 25 meter innan olyckan var ett faktum. När vi väl fått ordning på armar, ben och cykelstyre upptäckte vi att min vän slagit sönder ena armbågen och det blödde ganska kraftigt. Vi funderade en stund över hur vi skulle göra och bestämde oss för att fortsätta cykelturen ner på stan för att kanske slinka in på nåt ställe, dricka en kall och plåstra om armbågen lite. Nog hade de väl plåster på krogen?
Nåväl, vi hann inte så långt förrän vi blev stoppade och omringade av ett gäng grabbar i 15 års åldern! Rätt många var de och inte särskilt trevliga. Ganska snart förstod vi att de var våra pengar de ville åt. (Inte för att vi hade särskilt mycket pengar på oss, men det visste ju inte de!)
Tur i oturen var ju att vi hade partat på rätt skapligt och var på riktigt gott humör och vi insåg nog inte allvaret i det hela. Så istället för att bli rädda och ge dem de korvören vi hade i fickan började vi garva och härma allt de sa. Vi pratade så där som Mora Träsk i Tigerjakten med tungan framför nedre tandraden. Typ ”ge oss alla pengar själv, snorunge!!”, ”sluta larva dej du med, bajskorv!” Och så garvade vi allt vi kunde, för vi tyckte att vi var riktigt roliga.
Gänget ledsnade på oss, sa att vi var dumma i huvudet och drog iväg, vi hoppade upp på cykeln och cyklade (konstigt nog) utan bekymmer ner på stan och fortsatte kvällen i glada vänners lag!
Dagen efter fick min vän uppsöka akuten och blev sjukskriven i tre veckor för det var visst rätt allvarligt det där med armbågen.
Idag mår vännen bra, hon lever och har hälsan. Hon har fortfarande ett skapligt ärr kvar, fast idag är det ett ju ett minne av den ungdomstid som varit!

9.
För 18 år sen träffade jag mannen i mitt liv, aka Gnagarn. Vi har varit oskiljaktiga sen den första dagen vi sågs, vi är liksom som Yin och Yang, vi avslutar varandras meningar, somnar aldrig osams och varje år på vår bröllopsdag kommer han hem med ett stort fång röda rosor!!
Närrå, SKOJA BARA!!!!! Det stämmer att vi träffades för 18 år sen, men resten var ljug. (Och tur var väl det!!)
Somna osams har vi (jag) gjort massor med gånger. (Ibland fattar han ju inte ens att vi är osams. Och då ligger jag där i skydd av mörkret och pekar finger åt honom när han sover. Blir lite orolig att han ska vakna och se vad jag gör, för då skulle han bara garva och fråga vad jag håller på med, vända sej om be mej klia ryggen!!! Och det skulle ju bara göra mej ännu argare. Jag HATAR att klia rygg!!!)
Förra året när vi firade tioårig bröllopsdag hade han bokat ett personligt möte med vår kontakt på banken, vi skulle visst snacka pensioner… ”Tyckte jag kände igen datumet” var kommentaren när jag påpekade vilket datum det var.
Och det är ju så lätt att älska varandra när solen skiner, alla är friska och semestern står för dörren.
Fast det vet vi ju alla att i vårt land är de regniga dagarna ibland fler än de soliga. Och det är då det gäller, att älska även då! Och visst gör jag det! Jag älskar till månen och tillbaka!! Både i regn och i sol, ibland mycket fast oftast ännu mer!
Och kanske förstår jag honom inte alltid, men älskar honom, det gör jag jämt.
https://open.spotify.com/track/1OozJMmjaGAgX8WPTTMpcG

God morgon!
Mitt namn är Björn Johansson. Jag har fått dagens datum tilldelat mig för sommarprat. Jag kommer att posta 10 inlagor som är numrerade i god ordning. Temat är löst och det stora priset (en målarlåda) delas ut till var och en som faktiskt upptäcker att det finns ett.
Som ni märker så är det ordning och reda intill det rigida och det beror på min diagnos.
Ni som, precis som jag, tappert bär densamma kommer att tycka att det är till god hjälp.
Ibland ställer jag frågor, då får ni gärna svara…intill en viss gräns. Det är min dag så håll er på mattan.
Är ni med? Då kör vi!
Här kommer signaturen.

2. Religion
Jag bevistade häromdagen en liten sittning. Det är grupp med ett gemensamt förflutet som brukar träffas en gång om året. Vi är totalt 10 stycken men det är alltid någon som inte kan närvara av olika skäl.
Allt eftersom mörkret föll så började samtalet glida in på religion och gudstro. Till slut var det framför allt två av deltagarna som var fördjupade i en diskussion om sitt förhållande till sin tro. Vi kanske ska förtydliga genom att berätta att båda bekänner sig öppet och aktivt till den kristna tron, ni vet med han Jesus som det främsta ansiktet utåt.
I dessa tider är det viktigt att poängtera det, för det är inte, och ska heller inte vara, självklart. Men vi kan väl vara eniga om att religion har spelat och fortfarande spelar viss roll i vår kära värld.
Och då blev jag tvungen att fundera. Jag återkommer till det. Här kommer en galet bra video, om än knappast oväntad på temat.

3. Musik.
Om religion har som syfte att trösta, skänka trygghet, ge svar och att, precis som Gud, alltid finnas närvarande i och omkring mig, så är musik min religion. I så måtto är jag fruktansvärt religiös. Jag är så religiös att jag monterar upp högtalare överallt omkring mig. Häromdagen; på uteplatsen. Man måste ha musik när man grillar. Det finns ju till och med speciella låtar som lämpar sig extra bra till grillning. Ge mig en vers ur Bhagawhadgita eller motsvarande skrifter som fyller sådana behov lika bra. Nä, precis.
Sa ju det. Och då är det bara ett litet exempel.
Musik är egentligen den bästa religionen. Det finns musik för sorg, glädje, ensamhet, lättja, arbete och you name it. Och här kommer det fina i kråksången, det finns även humoristiska låtar, tramsiga låtar och låtar som bara syftar till att underhålla samt Eurovision. Visa mig en sutra ; eller motsvarande, som …ja, ni förstår.
Visst har det funnits konflikter inom musiken. Jag tänker på Tommy vs Elvis, Beatles vs Rolling Stones eller dansband vs Rock. Men de tog sig väl ändå inte så tokiga uttryck som andra religionskonflikter ibland tenderar att göra.
Så vad har ni för favoritlåt när ni lagar mat? Eller städar?
När det börjar fräsa i köttet och ölen är så där sjukt god då funkar den här. Men det kanske beror på utsikten över sjön.

4. Svineri.
Det ena behöver inte förta det andra och ”var och en blir väl salig på sin tro” som farsan sa. Men precis som andra religioner har musiken kidnappats och använts som verktyg i svinaktiga syften. Och det är svårt att förbigå Bråvalla. Något som ska vara en fest
förbyts i något som luktar skit pga att små tragiska sumptroll far runt och förgriper sig på tjejer. Vad är det som händer?
Det här är individer som i könsligt och pittmässigt avseende är män. Det är den gemensamma nämnaren.
I skolan kan tjejer vittna varje dag vad de tvingas utstå, framför allt på nätet men inte bara. Det är deras vardag. Kanske är det dags för oss män att signalera tydligare, att kliva fram lite? Att reagera vid varje enskilt tillfälle som vi bevittnar ens den minsta antydan till sådana här dumheter?
Känns vi inte lite passiva? Lite svära-och- slå-näven- i-bordet- aktiga? Vi kan vara kraftfullare. Och framför allt, vi kan föregå med goda exempel.

5. Språkspaning
Generellt kan man konstatera att män är dumma i huvudet. Generellt alltså. Jag drar alla över en kant, som sportreportrarna säger.
Det gör mig galen.
Man drar alla över en kam, inte kant. Och så säger de att man knaprar in när det korrekta är att man knappar in.
Och den idrottsman de intervjuar säger ”du”. Det är också ett jävla ofog. ”När det där läget kommer måste du löpa ut på ytan”, säger de. Du? Jag sitter i tv-soffan och tänker att jag inte ska löpa en meter. Löp själv! Det finns ett utmärkt pronomen nämligen ”man” som de ska använda i det här fallet.
När vi ändå är inne på det området kan vi konstatera att vi är språkligt bekväma. Vi har slutat säga ö efter konsonant. Vi tenderar att göra ljudet u när det ska vara ö. Varför?
Därför att det är en jobbigare rörelse med munnen att säga ö. Prova att säga ”mörknar” med ett tydligt ö och jämför det med rörelsen i själva käften när ni säger ”murknar”.
Exakt!
Alltså säger vi att”trät murknar” när det vi försöker beskriva är att det mörknar. Men det var egentligen inte det jag skulle prata om men det blir lätt så att jag gör det för…ja, gissa vad jag jobbar med.

6 Män
Var var jag? Ja, just det, män. Skapelsens krona. Min spaning att män är dumma i huvudet, generellt alltså, grundar jag i moderna mediavärlden. Jag roar mig ibland med att titta på youtubefilmer där människor utför övningar som har alla förutsättningar att
gå åt helvete och i allmänhet gör det.
Man kan föreställa sig två killar som samtalar.
– Du skulle kunna prova att åka på ett omöjligt sätt, på, tvären, med din skateboard nedför den där ledstången så att du förmodligen vurpar och sätter dig grensle över ledstången och krossar din pung och då visar vi det för hela världen så att de
kan skratta åt dig.
Och den andra killen begrundar detta och säger:
– Ja, för fan. Det kan jag göra.
Det är uteslutande killar som sysslar med sådant här. Och det vimlar av exempel. Utom möjligen tjejen i Jackassgänget. Nä, jag skojar. Det finns ingen tjej i Jackass.
Erkänn, pojkar. Vi kan alla dra exempel från våra liv som ger liknande bilder. De handlar då oftast om någon kamrat. Och någon annanstans står en kamrat och berättar en liknande historia om dig.

7. Pop o Politik
Jag följer två program på radio. Det innebär att jag aldrig missar dem. Det är ”Spanarna” och ”Godmorgon världen” på P 1. Det är viktigt att betona att man följer program på P 1 för det ger intellektuella pluspoäng. Men det är lite synd för då bommar jag allt som oftast det bästa programmet, nämligen ”Pop och Politik” på lördagsförmiddagar på P 4. Det är alltid, säger alltid, relevant och tankeväckande. Igår handlade det om hur musiken är transsexuell.
Inom musiken blir det normavvikande en norm. Det avvikande blir eftersträvansvärt. David Bowie, Magnus Uggla, David Johansen och hela Motley Crue sminkar sig och blir manliga ideal. Hur gick det till. Den manligaste av dem alla, Rob Halford, kommer ut som
gay och går i mål med det. Och då har vi ännu inte nämnt Annie Lennox.
Har ni en stund över bör ni lyssna på SRplay, eller vad det heter. Det ger food for thoughts.
För övrigt vill jag citera god en vän som numera har en chefspost inom kommunal förvaltning. Han filosoferade över könsroller och konstaterade att han tyckte bra om både hetero och gay men han tyckte illa om bisexuella eftersom han ogillade obeslutsamhet.
Hans namn kan hämtas hos mig i ett förseglat kuvert mot skälig ersättning.

8. Musikaliskt snobberi
En gång i världen var jag galen på recensenter. Det var en period i slutet av 70-talet när musikkännare i mediavärlden satte i system att rata artister som någon människa faktiskt hört talas om och som utmätte sin betydelse i att hylla så okända och obskyra
artister som möjligt. De satte en ära i att smula sönder allt annat.
Som Pink Floyd-fantast var det lätt att bli provocerad. Samtidigt gick jag omkring och gjorde samma sak. Jag gillade minsann intelligent och genomarbetad musik för att jag fattade grejen. Jag fattade musik. I mitt umgänge var syntmusik ett hatobjekt. Det var inte ens riktig musik. Det var ju för fan synt. Vilken otroligt korkad inställning. Jag missade så mycket bra musik för att jag gjorde en princip av det.
Jag ser inte att det här förekommer i samma omfattning idag blad våra ungdomar. De dömer och värderar inte på samma sätt. De är generösa.

9. Dagens ungdom
I mitt yrke träffar jag ungdomar i åldrarna 12-16 år varje dag. Samtidigt träffar jag äldre människor som inte jobbar med ungdomar varje dag som är skeptiska till dugligheten hos den yngre generationen.
Så har det väl alltid sett ut.
Det finns citat från de gamla grekerna där man dömer ut världen eftersom ungdomen inte kommer att kunna förvalta arvet utan kommer att köra jorden i botten. Ungdomarna utvecklar världen och den äldre generationen hinner inte med, blir rädda och förfasar sig. Sådan är tydligen historiens gång.
Dagens ungdom är fantastisk. De är kreativa, artiga, intelligenta och de besitter även en befriande förmåga till kritiskt tänkande. Dessutom är de förbannat roliga att ha att göra med. Och om de inte skulle vara det, ni som förfasar er och gnäller över dem, vilka är i så fall ansvariga för det? Vilka är det som brustit i sitt fostransansvar. Skolan? Snacka inte skit.
Jag är inte det minsta orolig. Då är jag mer bekymrad över oss i den generation som bestämmer för närvarande. Det finns en del i övrigt att önska, så att säga. Ju förr vi lämnar över desto bättre.

10. Kjell Höglund
För några år sedan fyllde min frus kusin 50. Vi skulle få vara med på en överraskningsfest för henne. Hon skulle komma senare och bli överraskad. Vi dök upp i god tid och möttes upp av hennes syster. Min fru förhörde sig med henne om hur det var med deras mor, min frus faster.
Jo, svarade systern, hon har träffat en ny man. Han är musiker. Han heter Kjell Högberg.
Då vaknade jag till en smula ur den dvala jag befann mig i i bakgrunden. Jag förhörde mig om namnet igen. Men korrigerade henne hoppfullt.
Heter han Kjell Höglund?
Ja så var det nog.
Men för i helvete. Dryga 50 år gammal var jag för gammal för att bli starstruck på ett fjolligt sätt. Om inte föremålet för min dyrkan skulle vara Kjell Höglund. På bilden ni möjligen sett sjunger jag en Kjell Höglund för Kjell Höglund. Och för att knyta ihop säcken. Där var min sanna religiösa upplevelse i livet. Kjell Höglund är en mycket god och snäll människa. Det framgår ju också av bilden.
Men där stänger vi butiken, gott folk. Skit på er och mig med. Vi har vår lånade tid här i jämmerdalen. Det gäller att göra det bästa av det. Och sitt inte och grina över tur eller otur. Var och en är sin egen lyckas smed och det finns i allmänhet en silver lining i det
mesta. Roll with the punches. Och när ni tror att ni nått botten finns det förmodligen en avsats till därunder. Det finns ingen anledning att kolla upp det. Ibland störtdyker vi. Då gäller det att be en bön. Eller snarare att ha en väl vald låt att ta till för att börja klättringen uppåt igen. Den finns där. Låten alltså. För det finns en låt för alla lägen.
Det är det som är grejen med musik. Och det är därför den här gruppen är så fantastisk.
Söndagstemat är våra gudstjänster. Bordsbönen är den låt vi väljer för dagen.
Stort tack!

Nr. 1.
God morgon vänner och fiender. Tack för stafettpinnen Ann, ska göra mitt bästa att fortsätta ditt flöde. Det kommer inte bli mycket punkmusik, det kan jag säga direkt. Tänker leta i nostalgi och inspirations lagren från hela mitt liv. Så det blir nog en del udda grejor. Men va fan, som farsan brukade säga, ”Det handlar inte om att måla, det handlar om att lära sig se, det handlar inte om att sjunga, det handlar om att lära sig lyssna”.
Först ut är låten med det riff som troligen alla i hela världen lärt sig spela på gitarr. Den här låten spelades in 1966, men kom ut igen 1971, då stack den iväg på Billboards jazz lista. Låten spelades flitigt på radio på alla jazzstationer. Ett gäng som var på jazzfestivalen i Montreux för att spela in en skiva i Rolling Stones mobila studio hörde den på radion en kväll. Dagen efter började det brinna på en konsert med Frank Zappa och alla fick åka hem. Men Ritchie Blackmore hade hunnit ta ut Gilbertos riff. Efter det lärde sig hela världen spela Gilbertos riff. Rätt ska vara rätt, Gilberto Astrud, här är till dig. Det var du som skrev riffet, ingen annan.

Nr. 2.
När vi är inne på Deep Purple… Jag var fjorton år. Satt på mitt rum och höll fan på att trumma av mig armarna när jag försökte hänga med.
Även här är melodin tagen, den här gången från George Gershwin´s ”Fascinating Rhythm”. Men så gör alla. Inget att bråka om.
Kan fortfarande känna mjölksyran i armarna när jag kämpar med att hänga med i takten. Farsan satt och jobbade i rummet bredvid och höll på att bli galen när jag körde Burn om och om igen. Passar bra till en stark caffé macchiato, piggar upp. Spelas starkt (inte högt), annars är det som svagt kaffe.

Nr 3.
Har inte kommit upp ur sängen ännu. Men nu när hjärnan börjar vandra i minneslabyrinterna… Den här gamla sången, Tomten och haren, är en av de första jag kan minnas att jag lärde mig att sjunga. Och en som hette ”Marie Maria Maruschkaka” eller något sådant.
När jag gick i första klass råkade jag komma förbi min gamla dagisfröken som satt med en grupp nya småbarn och hade fruktstund. Jag gick fram och hälsade för jag gillade verkligen min gamla dagisfröken.
Hon bad mig att jag skulle sjunga några av visorna jag kom ihåg för de nya småttingarna. Jag kan ännu minnas hur stolt jag blev att hon sa att jag brukade sjunga så bra… Så jag ställde mig och sjöng för ungarna. De sjöng med och jag fick sjunga flera gånger i rad. En berusande känsla att stå och sjunga för en liten publik. Så kan det gå.
Jo… Även den här låten har ju en förlaga. En frireligiös sång från slutet av1800 talet som heter ”Är du glad, av hjärtat nöjd”, musiken är skriven av Horatio Richmond Palmer.
Det är bara att sjunga med. Kan du rörelserna?

Nr 4.
Kunde inte låta bli. En fin svensk skald påstår sig ha skrivit denna melodi. Ack Evert, vilken kompositör. Någon som känner igen melodin? Nu… frukost.

Nr 5.
Vi bodde i Varese i norra Italien när jag började andra året i gymnasiet. Sedan dess har jag haft moped eller motorcykel hela tiden. Först en ”moto minarelli”, de tillverkar mest motorer till andra, men gör även egna moppar ibland. Min första riktiga motorcykel var en MV Augusta. Perkele, vi snackar rött spjut. Nu har jag ingen hoj sedan ett par år. Svårt att få med två katter, en hund, fru och barn och ibland barnbarn på en tvåhjuling. Men abstinensen är svår. Har åkt till Frankrike och Italien några gånger. Den här låten är det närmaste jag kan komma i känslan att ligga och kryssa som ett jaktflygplan på autobahn. (Krashade min MV Augusta i en frontalkrock med en bil, ren tur att jag överlevde, men inte lika kul, så kör aldrig båge med den här låten i lurarna.)

Nr 6.
Hatten av för den här roddaren som blev mr rock n´roll. Leva som man lär, Mr Kilmister, började som roddare åt Jimmie Hendrix…. vilken kille, vilken röst, vilket ös.
Och då vi ska möta Dyskarna i kväll så får han komp av Emigrate. Vi fortsätter på autobahn efter ett kort soppastopp, borttorkade insektlik på visiren och iväg… nu jävlar…. flytta på er….
”If you think you are too old to rock ’n roll then you are.” Mr. Kilmister.
http://w625.wrzuta.pl/audio/8ObUmLFByar/emigrate_-_rock_city_feat._lemmy_kilmister

Nr 7.
Farsan satt i läger under kriget. Barnläger uppe i norra Italien där inga militära intressen fanns, så de inte skulle bli bombade. Amerikanarna terrorbombade en annan internatskola ändå. Risken för att bli nedskjuten var ju minimal om man bombade där bara civila befann sig. Typ Dresden-bombningarna. Men de bombade aldrig farsans internatskola. Han satt där i flera år. På slutet kom partisanerna dit och sköt alla lärarna. Ungarna lämnades ensamma, de var i 12 års åldern de flesta. ”Vi höll på att svälta ihjäl” berättade farsan. ”Vi levde på äpplen och kastanjer vi hittade i skogen”. Han berättade att han hade turen att ha en kompis som bodde i en by i närheten. Dit blev han inbjuden och fick äta regelbundet. Han åkte dit några år innan han dog och hälsade på sin gamla kompis. Tänker ibland på sånt när jag ser krigsflyktingarna på våra gator. Man ska vara snäll mot de som har det svårt.
Farsan hävdade att Gianna Nanninis farsa satt i lägret med honom. Vet inte om han mindes fel. Hur som, så har Gianna skrivit den kanske vackraste romantiska texten om män jag hört. Att hon lever med en kvinna kanske kan förklara att hon kan beskriva oss män på ett sådant annorlunda fint sätt.

Nr 8.
Någonstans mellan P –piller och AIDS, när alla rökte inomhus. Var du inte med så… En Playboy Bunny knäcker extra som servitris på Max´s Kansas City i New York och snubblar in i punkvågen. En paesano från Queens hänger där jämt och visar Deborah´s pojkvän hur man ska spela. Johnny Thunders, enligt mig den första punkaren. New York Dolls visade vägen. John lärde de brittiska punkarna både om spelstil o heroin. Han bodde nära mig i Kransen och vi spelade ihop. Vila i frid John Genzale.

Nr 9.
Första popsingeln jag ägde.
Tina snodde den från sin storebrorsa och gav den till mig. Kärlek.
Jag blev galen av disten. 8 bast o redan fast.
Tycker texten är fantastiskt bra. Gäller mycket även vår samtids ismer. You can count me out.

Nr 10.
Jag blev svensk när jag var 6 år. Så den här killen som också var från italiensk immigrantfamilj var en hyfsad förebild…och sångare, och vilken sångare sedan. Francis farsa, Antonio, emigrerade från Lercara Friddi på Sicilien. Vi kommer åka förbi deras hemby när vi åker från Palermo över till Fiume Freddo om ett par veckor. Vi brukar åka och hälsa på min gamla faster Lucia och mina kusiner och kusinbarnen. Faster bor nära där den Lucia vi brukar fira i Sverige bodde för ett par tusen år sen.
Men… när min barndomsvän Lasse dog i AIDS, en av de 20 första smittade i Sverige, fick den här låten en helt ny innebörd. Lasse jag tänker på dig.

Nr 11.
Jag tänkte skriva att Old Blue Eye Frankie var världens bästa sångare, men det hade kanske varit lite väl etnocentriskt.
Och… Lyssna på det här. Jag säger bara lyssna. Om du inte får rysningar, känner hur tårarna kommer. Faan det är så satans bra. Stark volym. Oj oj oj… Vi spelade den här låten på mitt bröllop med Suz. Vi spelade den på min älskade lillebrors begravning. För mig är det världens vackraste låt. Just den här inspelningen. Kanske är det mina toscanska gener. Men jag knäar av den här låten.
Och… ni tror säkert att jag ljuger, det skiter jag i… en natt, i ett annat årtusende, satt jag och en kompis på en båt från Italien till Spanien. Vi var på interrail, hade inte råd med hytter, så vi satt i den stängda restaurangens soffor. Och där satt även en ganska ung Pavarotti med sina kompisar. De hade massor av vin och pic nic mat och blev väldigt högljudda. Pavarotti sjöng som en galning och alla skrek och klappade i händerna. Det var helt fantastiskt. Och jag skäms att säga det… men efter några timmar ville att han skulle hålla käften så vi fick sova. Men det var på en interrail för länge länge sedan. Nu är Pavarotti död. Men som med alla stora artister kan han inte dö. Han sjunger fortfarande. Lyssna och njut.

Nr 12.
Det blev vitelo tonnato med mycket kapris till middag. Snart ska Italien möta Dyskland… brrr….. Dyskarna är väldigt bra och Italien är som vanligt helt oberäknerliga. Farsan fick inte se på TV när Italien spelade, hans hjärtläkare förbjöd honom efter hans bypassoperation. Han kunde dö av upphetsning, fotboll är ingen lek.
Men nu var det musik vi skulle hålla på med. Farsan kunde skrivit den här texten. Med galna italienska anarkister o fascister i släkten så var farsan krav: Fortsätt o fortsätt o va rebell.
Hoppas han inte blev besviken. Men inte en enda gång kom han och kollade när vi spelade… jag hade honom på gästlistan säkert hundra gånger… Ibland tyckte jag att jag hade sett honom i publiken och jag ringde dagen efter…
-Var du där?
-Nej fan, jag hann inte, men säg till nästa gång…
Nu är han död.
Men jag känner kravet, fortsätt att vara rebell. Försöker förmedla känslan till mina barn. Stör de som har det bra. Ge röst åt de maktlösa. Fortsätt att vara rebell, var inte rädd för översittarna.

Nr 13.
I have no snare….
Det här är poesi, eller nej föresten, det är terapi. Det har blivit mycket farsan i dag.
Min morsa var en sadist. Jag ljög för sjuksyrran att blåmärkena kom från judoträningen. Eminem sa som det va. Tack Slim Shady.

Nr 14.
Jobbade extra på skivdistributionen ute i Waxholm mellan turnerandet. När Stiff kom lyssnade jag o lillbrorsan, Totte, tusen gånger på den här skivan och härmade.
Sen dog Totte.
Trettio år efter fick jag spela med dom. Tillägnade konserten till brorsan som jag vet var där.

Nr 16.
Bra låt. Vadå? Räcker inte det?
Uber Alles? Vi får väl se i kväll vem som är uber.

Nr 17.
Det här är punk. Mer punk än så här kan det fan inte bli. Läste att när de lirade brukade trummisen sparka omkull trummorna och hoppa i takt i bastrumman. Lyssna på röjet. Synd att det inte finns så mycket filmat från de har dårarna.
För alla lomhörda pappskallar kan jag dessutom informera om att melodin är densamma som dom sjunger på bröllopet i gudfadern.
Visste du det redan? Säkert.

Nr 18.
Min son och jag lirade plastgura till playstation och sjöng med till den här låten när han var fyra. Han älskade den.
Nu är han 13 o sitter och övar på en begagnad Gibson Les Paul och lägger sång på garageband. Men det var Joan som först fångade hans unga hjärta.
Vad? Får ni inte upp låtarna på You tube? Jag får upp dom. Glöm att jag länkar till Spotify tjuvarna.
Och inget gnäll på sär stav ningar tack. Jag sär stav ar bäst fan jag vill. Vi kommer vinna tillslut. Särstavningar är här för att stanna.
Och utropstecken är coolt, ju fler ju snyggare och nödvändigare. Fatta!!!!!!!!!!!
Och slutligen… Hotel stavas från och med nu med ett L.
Måste ladda för matchen. Får se om jag hinner med någon mer.
Kram vänner och fiender. Lev väl och lämna den här planeten som du vill finna den.

Nr 19.
Tackar för äran från en rock n´roll nigger.
Björn Johansson… nu är det din tur…. Kör hårt. Kram.