Nummer 1.
Då drar jag igång! Väldigt smickrad att jag får börja detta fina sommarprat! Jag var sångerska i Pink Champagne på 80-talet har jobbat en del i andra musikkonstellationer men idag är det böcker som mest upptar min tid. Jag tänkte börja från början med den musik som gjort mig till den jag är. Med minnesbilder! Nu sätter jag på kaffet och tar den här först. Sen blir det mer i kronologisk ordning.
Puss på er!!!!!

Nummer 2
Jag var barn på 60-talet ni som var små då känner igen bristen på kul musik i radio. Vi hade en klumpig radio som jag hängde framför när det var Beatles, Hepstars eller Monkees vilket spelades typ en gång i veckan. Men sedan kom föräldrarna hem med vår första stereo, en Lenco. Jag fick min första Monkees-singel som alla andra och jag har fortfarande kvar min Help-EP med Beatles. Men det var det här jag lyssnade på varje dag när jag kom hem från skolan vilt dansandes framför högtalarna. Att jag inte blev religiös på kuppen är en gåta för denna magnifika sångerska älskar Jesus. Jag hävdar att Elvis lärt sig sitt sväng av henne. Här kommer hon världens mest fantastiska sångerska och satan vad det svänger när hon kommer igång! Mahalia Jackson!!!! Låten är lång men ge inte upp det finns ingen som kan köra ett Halleluja som hon!

Nummer 3.
Vi hade ungdomsgårdar, vi hade otroligt utsvänga jeans och träskor! Vi hade Buffy❤️
Att klampa in på Björkeby ungdomsgård och höra detta för första gången! Jag älskar forfarande Buffy Sainte-Marie och såg henne live på Stockholm Music & Arts för några år sedan, jag och min dotter stod längst fram och grät av lycka.

Nummer 4.
Jag hade säkert blivit nedtrampad i trängseln och gått vilse men det finns nog ingenting jag så gärna hade velat uppleva som det här.

Nummer 5.
Att sjunga som om ditt andetag var det sista! Jag lyssnar på Janis ofta, filmen om hennes liv som nyss kom ”Little girl blue” var fantastisk bra men titeln något missvisande! She was no ”little girl” En storhet en stark kvinna en kämpe!!!
4 oktober 1970 flög du iväg!

Nummer 6
Lunchpaus!!!

Nummer 7.
Proggtiden är här. Jag har näbbdojor är med i Mullvadsoperan och ockuperar hus! Alla lyssnar på Zappa utom jag som lyssnade på det här!

Nummer 8
Den här låten lämnar ingen oberörd. Jag älskar den en del hatar den. Jag tycker till och med det våfflade håret och dansstilen är helt underbar! Runt världen träffas roliga typer och gör flashmobs på denna låt.

16 juli kan ni hänga på i Uppsala.
Go Kate Go!!!

Nummer 9
Det här slog ned som en yxa och förändrade mitt liv. En sen sommarkväll, det är fest i en liten sliten lägenhet på Prästgatan i Gamla Stan. Det är trångt rökigt och vi dricker öl. Jag träffar Stina Berge för första gången hon som senare skulle bli trummis i Pink Champagne. Vi kollar på varann blir vänner på tre sekunder. Någon hade köpt en skiva vi beundrade omslaget som var det finaste vi sett och det här var det vi hörde!
Patti Smith-”Break It Up” from ”Horses”

Nummer 10
Punken från London på seglande ingång! Vi känner en ny sorts frihet. Du behöver inte vara bäst på att spela du behöver bara ha nåt att säga! Vi börjar spela! Jag , Stina Berge , Gugge (Gunilla Welin) och Karin (Halberg-Lange). Vi ska hitta på ett bra namn till bandet hmmm…..alla hette nåt ilsket vi skulle bryta det tänkte vi otroligt punkigt.
Det fick bli Pink Champagne!
Vi repade tre veckor sen äntrade vi Farsta ungdomsgård!
En två tre fyr …….

Nummer 11
Hade nån sorts idé om att det var så här jag ville låta. Försökte verkligen men det gick inte så bra för ingen kan låta som Nina!

Nummer 12
Det bästa med den här tiden var att alla vi band som spelade var så nära varann. Vi hjälpte varann spelade ihop delade replokaler vi höll helt enkelt ihop! Tant Strul, KSMB, Ebba Grön, Grisen Skriker, Kai Martin och Stick, Fega Påhopp, Mögel, Dag Vag, TT Reuter, Garbo Chock, Eldkvarn…….vi turnerade och turnerade det fanns hur många spelställen som helst! Massor av musikföreningar att spela på!

Nummer 13
Är det ett olyckstal eller lyckotal? Vi spelade på Mudd club i Göteborg tror det var 1983 de här killarna kom på konserten.
De bara dök upp!

Nummer 14
Jag landar i Sydney på andra sidan jorden! Karin och jag bildar bandet Curious Yellow. Det är varmt vackert och långt från vinter. Jag dricker mangochampagne och spelar dragspel! Känner mig inte riktigt hemma. Men Sydney är nog den roligaste vänligaste staden jag bott i. Jag och Marty flyttar hem till Stockholm. Vi längtar efter snön!

Nummer 15
Det här blir lite som en arbetsdag 9 till 17. Tänker mig posta två inlägg till och sen har jag tänkt mig spamma er hela kvällen med min favoritmusik idag. Vet inte om det behöver numreras vad säger du Magnus Jacobsson?
Iallafall eftersom ni är så fina allihop tänker jag mig lägga upp ett vansinnigt klipp som jag skäms lite för. Jag råkade 1990 ha en radiohit i Barcelona med min första och enda soloskiva Hidden Treasures som jag gjorde med Marty Willson-Piper och Martin Rössel! Detta klipp är från en vansinnig tv-show då jag efter två timmars sömn och inga repetitioner hamnade på lördagsunderhållning i San Sebastian. Inte ens klänningen var min utan påtvingad under hot! Håll till godo och tänk er in i min situation! Showtime!!!! OBS låten heter The Crowd inte the Crown 😁

Nummer 16
Tack för mig jag har en lista på hur mycket fantastiskt musik som helst men jag kör den som fredagskvällsmusik!
Leve kärleken leve musiken!

Heja Alonzo imorgon!

01 / Intro.
Fredag.
Sista dagen.
Sista dagen på en början, eller slut.
Början på vår nya dag eller vad du vill.
Klockan är mycket, eller lite, whatever?
Jag skiter i om det regnar.
Så länge hjärtat är varmt.
I hjärtat har vi olika drömmar.
Olika önskningar.
Min eller din?
Du och jag, ett vi, eller nåt?
Dela dina drömmar.
Nu kryper jag ner i kojen.
Laddar upp minnes och åsiktsfabriken.
Musiken följer variationen likt vädrets makt.
Till frukost. Till frukost är minnet tillbaka.
Igen….

02.
Hatten av!
Årets sommarprat går mot sitt slut och därmed sommaren, säger de som vet. Vilket jag tycker är förbaskat tråkigt.
Det har varit ett fantastiskt sommarprat i år.
En härlig mix av blandade karaktärer och intressanta betraktelser.
Så mycket varma, levande och känsliga anekdoter.
Utlämnande.
Mitt avslutningsprat idag kommer att mestadels handla om just detta.
Olika betraktelser och relationer till något eller någon.
Med tanke på kommentarerna så har vi inte haft någon sommar? Jag själv tycker att den har varit ok, ändå. Om en dryg vecka stängs hela Visby i princip. Turister lämnar ön. Enligt förståsigpåare är det måttståcken för start och slut. I min värld skiner man i sånt. På låt of the day har vi väl alltid sommar, eller? En mycket varm grupp, med härliga människor är det i alla fall. Ni ger mig hopp om en bättre värld.

03.
För er som inte har en aning om vem den här gossen är, så kan ni kalla mig för Matte, kort och gott. Mäster Magnus kanske skulle kanske säga Ulvenstam en dag som denna, den sista i Juli. Jag är drygt femtio år ung och har en liten revolutionär inbyggd i min kropp som bara väntar på att få skrika sig hes. Det är ingen stark Che Guevaratyp direkt. Bara en feg liten stackare som säkert väntar tills han är hundra bast innan han säger ifrån ordentligt, som en bitter och tjurig gubbe.
Annat var det när jag var drygt fem år gammal och stod på barrikaden.
Från innergårdens lek och stoj kring Sveavägen hördes ett stort eko av röster som skrek:
– USA! Mördare! Ut ur Vietnam!, USA! Mördare! Ut ur Vietnam! Med Olof Palme i spetsen.
Jag och min kompis sprang ut på Sveavägen och hoppade in i tåget och skanderade samma slagord. Inte för att vi visste vad vi skrek om? Mer för att det var spännande.
När tåget anlände till Humlegården där olika demonstrationstal skulle hållas, började jag gråta och längta hem. Hem till mamma. Vi ville avbryta revolutionen för en liten stund, låta farbror polisen köra hem oss till Luntis igen och portvaktens jordgubbar. Medan våra oroliga mammor letade på stan.

04.
Att skriva texter och att läsa har jag på senare år en god relation till. Musiken har alltid funnits med mig överallt och den hjälper mig ofta i ett skrivande för att väcka minnen, längtan och dofter. Jag har suttit i ett musikkoma på poeter.se och skrivit olika typer av prosor, haikun och senryun med olika resultat. Det var en stund av tankerensning och bekräftelse från andra läsare, där jag satt nyskild och ensam i min trea i Sköndal. Därefter i den perioden landade jag i en hektisk sväng av internetdejtande med olika typer av öppningsfraser för att få kontakt. Den som lättast öppnade dörrar var när jag ”lämnade saffransbullar på dörrhandtaget”?? Då fick jag snabbt en liknande kommentar som: –Va? Vad är du för udda och lattjo typ? Då var konversationen i full gång och resan började så smått planeras. Av någon anledning undvek jag de flesta Stockholmsdejter som jag hade möjlighet till. Jag ville uppleva mer av möten i Sverige. Det blev DRYGT 40 dejter, ett par kortare förhållanden och helger runt om i landet på två år. Några mycket speciella kommer jag att ta senare i tråden. Undrar om man kan kalla sig känslotömd forskare i internetdejting efter den perioden?

05.
Uppvuxen som liten i stan, därefter flytt till Vårberg för att några år senare hamna i Säffle innan Skärholmen tog fart ordentligt. När jag hade gått ut sjätte klass, så hade jag gått i lika många skolor. Jag var som en maskros. Här skulle fan inte rotas fast nåt. Jag blev den som var bekant, bekant med många. Nacka hade precis dött och nu skulle man ställa in sig i Österholmsskolans högstadium snart. Det var dags att börja sjuan. Skitläskigt för en kille som i sjunde klass var 137 cm och vägde 31 kilo. Enligt den gröna arbetsboken var jag enormt stor. Förutom Mini, lillen, pricken och golvmoppen, så hade jag nu fått ett smeknamn till. Lusen. Tills en dag när jag fick ett raseriutbrott med en hockeyklubba som verktyg. Då möttes jag plötsligt av respekt. Vem är jag och vad ska jag bli?

06.
Skolan för mig var väldigt svart eller vit. När jag var yngre var jag en extrem plugghäst som sög in informationen i porerna, jag skulle veta allt. Att plocka på sig epitetet som klassens clown var heller inga problem. Vad gjorde man inte för en stund av acceptans och bekräftelse. Jag hade mycket bra betyg t.o.m sjunde klass. I åttan dog det och rasade till 1,2 i snitt. Det var antingen eller. Jag gjorde som jag ville och inga lärare kontaktade mina föräldrar. Mitt umgänge var klart varierat. Ena vecka var jag i Vårberg och andra veckan i Skärholmen. Jag slets mellan två världar. Att testa gränser och olika rus blev plötsligt ett motto. Någon frågade mig en dag på en reunionfest om jag känner alla?? Så hade jag aldrig tänkt på det förr. Känner kan jag inte påstå, men har funnits i perferin eller i dess omedelbara närhet, utan att verka, utan att synas under skoltiden. En bekant som vet lite om många. Som apan ungefär.
I nian ryckte jag upp mig.

07.
Kanske är livet på något sätt enklare i de mindre städerna? Vad vet jag? Jag upplever att det finns en mer jordnära relation till livet, ibland. Jag tycker mycket om det här livet. Landet, en kvinna att älska, hundar, naturen runt hörnet och där alla känner alla. På gott och ont. Stockholm kändes kallt på något sätt innan jag flyttade. Att alltid behöva jaga, jaga tid, pengar, sällskap och bekräftelse. Att jag hamnade i Sala var tur för mig, men kanske ett rent helvete för de andra runt omkring? Vad vet jag? Plötsligt dyker det upp en snubbe som tycker en massa saker och som ibland kan uppfattas som hämningslös. Förmodligen är det bara ett mischmasch av en massa oställda diagnoser som får ett efterlängtat utlopp. Börjar jag plötsligt sakna Stockholm nu när jag skriver??

08.
Min första vuxenfrukost i Sala den femte april anno 2008 var av ett lite annorlunda slag än jag var van vid. I sovrummet hade en liten skelögd aussievalp vid namn Ozzy tuggat sönder och spridit ut mina kläder i bitar, i hallen hade han hoppat upp och slitit i min skinnjacka så hela jäkla hatthyllan med krokar hade brakat i backen. Vid köksbordet hördes signaturmelodin från Melodikrysset som jag inte hört sedan sommaren i Bocklerud 1974. När sedan Anders Eldeman klämkäckt börjar presentera förra veckans vinnare kikar jag in i min nuvarande sambos vackra ögon med ett försiktigt god morgon. Utanför köksfönstret är det en vacker vårdag och kolonilotterna breder ut sig som en vackrare favela, när plötsligt Annika skrattar till och kommenterar kvinnan som cyklar förbi utanför fönstret för att kika in. Tre gånger, tur och retur, cyklar denna kvinna förbi. Jag blir lite rädd att hon ska krocka med blomlådorna på vägen.
På löpet och Sala Allehandas första sida kunde man läsa att sex hallonbuskar blev stulna under gårdagsnatten i samma koloniområde och att man inte hade någon misstänkt gärningsman.
Kanske var det hon? Jag log lite förläget.
Inombords skrattade jag hysteriskt.

09.
Annika som är min alldeles egna konstnär och KBT-terapeut, målar tavlor, samtidigt som jag mestadels gör dem. Hon kommer fram till mig i vårt nyköpta hus med lantidyllen och säger att det går en skrivarkurs på Tärna folkhögskola i sommar. Ska du inte gå den för att hitta inspiration?
Vi har nu landat i April året efter. Vi hade blivit med hus.
Jag behövde inte tänka en längre stund, utan jag anmälde mig snabbt för att kunna formulera mig bättre vid pennan eller tangentbordet. Kanske skulle jag kunna bli av med fort och felmetoden? Under dessa dagar i en helt fantastisk naturskön miljö satte jag mig i skolbänken igen med klasskamrater och började låta ordet och tankarna flöda fritt.Tänk om alla fick gå i en sådan skola som Tärna. Där gjorde jag mitt första sommarprat i textform som jag satte musik till, vilket var skitkul. Nu skulle jag bli författare när jag blev stor. Min första start på en roman om nyskilde Johan som går från lycka och villaliv till ensamhet och apati, plötsligt vaknar till liv. Utstuderat börjar han dejta med ett geografiskt Stockholmsperspektiv. Resten får ni läsa när manuset finns klart. smile emoticon Vet inte om jag nånsin blir klar, men jag hoppas alltid.

10.
När jag kom till Sala och träffade Annika så bodde hon granne med den eminenta grundaren till den fantastiska grupp som kallas för The låt of the day. Mäster Magnus, hans härligt cyklande fru Carina och deras barn bodde i huset bredvid. Det var där som jag en natt ”tjuvhoppade” studsmatta i tio minuter och blev inte människa på över ett dygn. Den förbannade mattan gjorde nåt med mina tarmar. Förmodligen hade familjen lagt nån sorts jäkla förbannelse för överviktigt plankande gubbar. Men, om jag får säga det, så har de blivit goda vänner till mig också, hoppas jag?
Under sommaren 2012 får jag en inbjudan av Magnus att joina hans grupp, där vi ska dela med oss av vår musik. Han skickade inbjudan ända från Jämtland. Jösses, va långt!? Det tog inte många sekunder för mig att acceptera denna invit. Det här är ju galet bra! Men, det blev ett litet problem för mig. Jag började skriva långa historier om låtar, låtval, erfarenheter och minnen. Det hade bara blivit så efter den där kursen på Tärna folkhögskola. Jag kände mig lite pinsam över att vara ensam med så långa stories. Jag tar så ini helvete stor plats, tänkte jag.
En liten fråga behövdes.
Idag är jag jätteglad över att Mäster Magnus låter fler än mig att ösa ur minnesknoppen med erfarenheter och upplevelser. Helt underbart! Tack!
Dessutom vill jag hedra och ge Herr Jakobsson en väldig massa cred över det som han har åstadkommit, med sin finurlighet, med utseendet av sidan, engagemanget kring barncancerfond som nu passerat 30 lakan, första valsen, krönikor och olika tävlingar med roliga priser. En grupp med alldeles förträfflig värme och högt till tak. Jag väntar med spänning på andra tangon.
Magnus!
Du skriver sjuhelvetes bra och jag vet ingen som kan beskriva femtio meter grusväg så bra som du.
Monologens spirituella miljömästare. Du har stort i dig!
Rock on för, fan!
(Min sambo läste det här inlägget innan jag tryckte iväg det och frågade mig om det var ett friarbrev)

11.
Mina barn har ofta tyckt att jag kan vara extremt pinsam i vissa situationer. Det blir sådär fort, men felprylar lixom. Ganska tidigt fick jag namnet Rudolf av dem, när de satt och kikade på alla Sunefilmer när de var små. De sa att jag var precis som Sunes pappa. Gissa om jag plötsligt blir förvånad när Annika härom dagen sa samma sak.
– Matte, du är lite lik Rudolf till sättet?
– Va? Nääää.
Hon tycker att jag gör så många irrationella saker i stridens hetta. Kanske är det episoden när hon blev påkörd bakifrån nere vid Sala stationsområde, en mörk vinterdag, som hon tänker på? Hon hade precis hämtat mig vid station efter min pendling från jobbet i Stockholm när hon ska släppa över gående vid ett övergångsställe, plötsligt kommer det en bil bakifrån som inte hinner stanna och dundrar in i arslet. Varav jag får nån sorts hjärnsläpp och kastar mig ut ur bilen med en jäkla fart, slänger mig in mellan bilarna, tar spjärn mot hans röda bil och börjar knuffa på våran bil. Jag vill att den ska gå åt sidan. När Annika plötsligt startar bilen och KÖR åt sidan, jag ramlar ner i snömodden.
– Vad håller du på med frågar hon oförstående?

12.
Min relation till Stockholm är många gånger saknad. Mina barn, min släkt och många av mina vänner bor där och jag har inte så stor umgängeskrets här i Sala. Även om jag älskar småstaden. Jag blir som ett barn inombords när någon frågar om jag vill med på något. Utåt försöker jag verka lugn och positiv, medan lillgrabben i mig studsar runt som en vit ADHDstinn Jack Russel med svarta fläckar. Jag känner förvisso en del människor i trakterna, men det blir oftast lite sporadiska och planerade möten. Istället försöker jag ta mig till Stockholm titt som tätt, för att träffa de nära som ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju ganska ofta som man får ett meddelande på fäjsboken eller i telefon. – När kommer du hit då? Ibland är det svårt att hinna med alla. Därför försöker jag även få hit dem så gott det går. En del människor har också försvunnit och lämnat, kanske pga att jag flyttat bort från storstan? Mentaliteten att om man inte syns, så finns man inte, kanske är det lika bra? Blir ändå en liten sorg att bära, tycker jag.
En sorg för mig med rötter och ränder på tvären och upp och ner med närheten till Nya Söderstadion i grönvit skrud. När saknaden blir för stor säger min sambo, åk. Åk! En och en halv timme senare är jag framme vid Centralens runda spottkopp. Jag är hemma, men ändå borta.

13.
Relationen till sportens och musikens värld började ungefär samtidigt. 1969/1970. Jag bodde i Vårberg, på Vårbergsvägen. Monia, Obla-di obla-da, Mälarö Kyrka och In the summertime letade sig in i örat. På de här gårdarna mellan höghusen kryllade det av ungar i samma åldersgrupper med +- 5 år. Vi brände skogar som High Chaparalls indianer med eldpilar. Fritidshus brann ner, dussinet brandbilar vilade sina överhettade däck på Skogsslingans nysmekta asfalt. Expressen skrek med löpet om ett brinnande Vårberg. Burken och röda vita rosen var andra lekar vi lekte, mellan fotbollar och klumpfötter. Föräldrar släppte ut ungar, vind för våg bland mumier och min första match som tolva på Söderstadion var även då ett faktum, hösten -69. Tyvärr minns jag inte vilka de mötte, bara att de vann och att kärlek uppstod. En brinnande kärlek jag aldrig har svikit. Med Hammarbys uppgångar och oftast fall har jag levt, våndats och euforiskt dyrkat. Som ett barn.
Ett liv… en glöd, sen dess.

Sommarpratet tar ett litet avbrott för ett smärre möte med Willys. Middag skall inhandlas. I´ll be back! smile emoticon

14.
Mitt förhållande till musiken började tidigt med fasta grepp på kanten till vardagsrumsbordet, dansande till rytmen från Zorba. Under åren därefter i tidig skolålder började jag att sjunga i olika körer och bl.a Stockholms gosskör. Morsan ville att jag skulle in på Adolf Fredrik. Jag fick ofta höra att jag sjöng vackert tills jag kom i målbrottet. Då kunde inte ens musikmagister Spicek hålla mig bakom ryggen längre. Det lät för jävligt på ren svenska. Men, musikintresset växte sig starkare och i pojkrummet sket jag i hur stämbanden, halsmandlarna och uttalet misshandlade varandra. Där, där hemma var jag en stjärna. Bättre än Freddie, i en av världens bästa låtar. Borde kanske lärt mig ett instrument istället för mungiga?

15.
Nu kanske jag låter lite mainstream plötsligt? Under några år så hade jag förmånen att kunna gå på Hovet och se ett flertal konserter alldeles gratis. Det fanns två fribiljetter i en lucka som jag bara behövde gå till. Hur många konserter som jag gick på under de här åren tappade jag räkningen på. När fribiljetterna försvann så fanns fortfarande intresset kvar. Tur att jag nu hade ett bra jobb som flyttgubbe för att finansiera konsert och skivköp.
1980 hörde jag min husgud första gången och såg honom året därpå, en majdag, i en oförglömlig upplevelse som bara han själv igen, Thin Lizzy och Ramones är i närheten av. Sen dess har jag spenderat många nätter med könummer i regn, snö och solsken.
Här är ett smakprov från Hovet 2005. Trodde jag. Det gick inte att bifoga en wma-fil. Jag har precis rippat ner hela konserten till min dator.
En helt galen bootleg från en ensam husgud på en större scen.
Innan konserten hade jag blivit intervjuad för en dokumentär om Springsteenfans. Intervjun och förfesten till den här konserten var passande nog på Backstreets i Johanneshov.
Undertecknad satt på fjärde rad och var helt slut efteråt.
Här skulle jag välja att lägga ut en skitig bluesversion av Reason to believe, men det får bli ett helt underbart löfte istället.
Har ni lust att vinna en kopia på hela midsommarkonserten från hovet 2005? Kanske ska jag knåpa ihop en tävling om jag hinner?

16.
Förändringarnas tid. Arbete. Karriär. Eller nåt?
Tänkte på en mycket speciell person idag.
Under min resa som anställd skattebetalare har jag varit i flera olika världar utom den kulturella, tror jag. Mitt första sommarjobb hamnade jag i städbranschen hos min mammas arbetsgivare Specialstädning AB (SPAB). Det var många från Skärholmen som arbetade för SPAB. Där var jag ett par somrar, jul och påsklov. Jag fick nöjet att arbeta med Pelle Lindbergh ett par gånger. Pelle körde smutstvätten på Eastmaninstitutet och på Sabbatsbergs Sjukhus. Nere på John Ericssongatan på Kungsholmen fanns ett stort städförråd där vi spelade innebandy med moppar och hoprullade trasor. Under en lång period då Pelle spelade i Hammarby, så var SPAB huvudsponsor, tack vare honom. Han var en riktig bohem med glimten i ögat som aldrig kunde passa tiden till företagsledningens förtret. Efter en tid fick han sparken. Jag tror det var 1979. Året efter var han landslagsmålis i Lake Placid. Jag tror att Ledningen grät blod då. Dock var han alltid alla städtanters gunstling. En för jäkla skön kille som försvann alldeles för tidigt.
När jag läste om hans krasch och hans koma bodde jag i Alby. Jag grät som ett barn.

17.
Åren som följde i mitt arbetsliv innehöll många rika erfarenheter. Jag arbetade en sommar med sanitära olägenheter i Huddinge, där man kunde möta ett kylskåp i farstun om man hade otur. Det kryllade av diverse kryp som man aldrig förr sett när man öppnade kylskåpsdörren. Eller soffor som smulade sönder när man skulle rensa ett bohag. Anledningen till att det smulade sönder var alla inflyttade larver och flugor som bodde i soffan. Standardutrustning var galonoverall, plasthandskar och gasmask. Några år senare fick jag en fast anställning på Karla Express som flyttgubbe. Jag tyckte att det var betald träning. På helgnätterna jobbade jag extra nere på Esso vid Kungens Kurva. What happens at Esso stays at Esso… det var mycket som hände där.

18.
En dag när jag stod på Esso dök en bekant upp och erbjöd mig arbete som fastighetsskötare på Canon i Sätra industriområde. Jag tog jobbet och det var ett beslut som jag aldrig har ångrat. Jag kunde inte komma till en bättre fosterfamilj. En underbar arbetsperiod som höll i nästan femton år. På Canon fick man möjlighet att växa som människa och på karriärstegen om man ville och kunde. Jag gick från fastighetsskötare till lagerpersonal, kundtjänst, butiksansvarig innesäljare och kostymklädd fältsäljare med mycket sköna resultat som följd. Jag köpte märkeskostymer, hade olika garderober, bytte bil om vartannat och jag kunde påverka min lön hela tiden, vinna resor och vara någon. Jag köpte hus i Trollbäcken. Gissa vad såna möjligheter kan göra med en utsvulten man från betongförorten. Gick till nya arbetsgivaren Dell med stora förtjänster som följd. Hoppade mellan olika säljföretag som säljchef och säljdirektör i både England, Norge och Tyskland. Man blir minst lika driven och ego som alla andra när de ser pengar. Hur mycket jag än blundade så såg jag möjligheter med flera nollor. Jag var storhetsvansinnig och hade sprungit ifrån mig själv och den jag var. Tills det vände… och hände.

19.
Efter att jag hade slutat på Dell med ett avgångsvederlag så utbildade jag mig till idrottsterapeut och startade en hälsostudio på Ringvägen i Stockholm. Jag hade dessutom två generalagenturer för den svenska marknaden med fokus på miljö och hälsa. Jag ville på något sätt vara nyttig. Jag bokade in olika massagedagar vissa veckor och andra åkte jag på mässor och sålde olika produkter. Dessa var ganska unika i sitt slag på den tiden och fick stor uppmärksamhet. Efter ett tag började jag växa ur lokalerna på Söder och jag började kika runt efter andra möjligheter i mitt närområde i Trollbäcken. Den 18:e december hittar jag ett bra kontrakt med inflyttning i mars 2006 på Skogsängsvägen. Jag var nöjd och glad. Fem dagar senare ringer det på min telefon. De har hittat min lillebror. Han är död.

20.
Jag fattade ingenting?
Han skulle ju gifta sig i Januari. Han hade bett mig att vara best man. Nu blev det inget annat än en sorgens jul. Micke hade haft drogproblem länge och levde efter filosofin live fast and die young. Så kunde det se ut om man kikade utifrån. Han hade äntligen fixat till sig och var glad, såg framåt i livet med tillförsikt. Han hade varit ren i två år nu. Jag började så smått tro på honom igen. Tills det där samtalet kom. Han hade fått ett återfall och överdoserat i ett P-garage på Varvsgatan. Jag har svårt för den gatan idag. Den 1:a Februari begravs Micke i Klara kyrka som filmades av SVT:s ABC. När jag upptäckte det efter begravningen blev jag verbalt elak. Senare på kvällen såg jag min egen hand på Mickes kista på TV. Det var sjukt overkligt.
Den 18:e mars flyttar jag in i mina nya lokaler på Skogsängsvägen. Det är ett företagshotell med godsmottagning, där ca femton företag huserar.
På morgonen den 26:e mars vid halv sju, ringer min telefon.
– Hej, är det Mats Nilsson på Misalini AB?
-Ja, svarar jag lätt sömndrucket.
– Jag heter NN och ringer från Södertörns brandmyndighet, jag vill meddela dig att ditt företag på Skogsängsvägen har brunnit ner till grunden. Jag försöker säga något men, det liksom fastnar. Har jag hört rätt? – Va? säger jag. Vi finns på plats om du vill komma upp.
Jag klädde på mig och slängde mig på cykeln.

21.
Kvällen innan hade jag och min dåvarande fru varit på middag hemma hos goda vänner för att äta mat och umgås lite. Vi satt och småpratade efter maten och smuttade på någon dryck när plötsligt strömmen går och huset blir svart. Mannen i huset där vi är, blir lätt irriterad över det här.
-Fan, det är tredje gången på kort tid som strömmen går, säger han. Han reser på sig och går ut i köket och ringer till Vattenfall. Han får besked om att det brinner i ett industriområde i Tyresö. Aha, säger vi och undrar om det brinner i Pettersboda som ligger ca fem kilometer ifrån där vi är. De tänder stearinljus och vi umgås en stund till innan det är dags för oss att åka hem. Klockan är mycket. Vi går ut till våra cyklar och konstaterar att det luktar bra mycket brandrök här. Ända från Pettersboda?
När jag kommer upp till ruinerna dagen efter, så har man evakuerat 120 villor för risken med gasflaskor som kan sprängas i luften. Av mitt kontor och mina produkter finns inget kvar. Jag hade bara en försäkring på etthundrafemtiotusen. En månad senare är skilsmässan, en nedlagd firma och ledsna barn ett faktum. Till midsommaren bor jag i Sköndal. Jag och en sjuhelvetes massa kartonger.

22.
Nu satt jag i ett riktigt mörker.
Sköndal. Jag flyttade dit för att träffa min gamla farfar oftare. Han bodde på äldrehemmet i Sköndal, men en vecka innan jag flyttade in, så tog Parkinson med honom till andra sidan. Vem eller vad ville säga något?
Mitt hem som var belamrat från golv till tak med diverse attiraljer. Mina barn ville inte vara hos mig i den röran, en helt ny livsstil för dem. För mig skulle det vara början på ett uppvaknande och inte ta saker för givet. Gå tillbaka till mina rötter och känna mer uppskattning för det jag har och det jag kan ta mig för. Nu tog jag anställning i Tyskland med min arbetsplats i hemmet varannan vecka och den andra i Stuttgart. Under den här perioden började jag bli en flitig användare av nätdejtingsajter som Vilda webben, Mötesplatsen och Happypancake. Nu skulle jag snart börja resa runt i vårt avlånga land för att upptäcka Sverige, när jag ändå skulle på kundbesök i någon närliggande stad. Två ömhetstörstande människor söker. Övernattning kostade oftast nån flaska vin och middag. De ömsesidiga upplevelserna var inte alltid de bästa. Ibland var man överens om att en natt på hotel nätdejt räckte. Båda var ofta eniga om att fortsätta den tröstlösa jakten på varsitt håll.

23.
Att nätdejta en längre tid innebär tålamod och känslokontroll. Under två år åkte jag land och rike runt för att få en kram hos en kvinna som hade samma önskan. Vissa ville mer än så och gav stalker feelings. En av de värre resor jag gjorde var en svensk kuststad norrut ca trettio mil. Ett par glas vin var inte riktigt hennes grej. Hon var jättego vid nyktert tillstånd. Men, en kväll på havskonsert med Ulf Lundell, så drämde hon en ölflaska i huvudet på en gammal barndomsantagonist. Hans huvud öppnade sig. Hon övermannades och jag fattade ingenting. Det blev en natt i fyllecell för henne och jag som hade min kläder hemma hos henne fick leta upp en ny sovplats i en helt främmande stad.
Henne lämnade jag till sitt eget öde och till hennes förtret. Hon skrev senare hur mycket hon avskydde mig för att jag lämnade henne i sticket. Eller den gången jag umgicks med en kurdisk kvinna som fick uppleva en massa hot från sina väninnors män för att hon umgicks med mig. Den andra helgen jag var hos henne blev den sista för mig, då jag kom ut till parkeringsplasten för att se min hyrbil totaldemolerad. Fönsterrutorna inslagna, däcken sönderskurna och lacken såg ut som de hade gått loss med en kulhammare. Henne vågade jag inte åka tillbaka till. Hon ringde mig någon månad senare och berättade att de hade försökt köra på henne med bil utanför hennes port. En tredje kvinna som jag trodde att jag var ensam att dejta hade fem olika killar samtidigt. En kväll ringde en kille som kallade sig Björn, när hon var hos mig och satt i mitt badkar. Jag gick in till henne och frågade. Hon svarade uppriktigt att hon alltid hade fler samtidigt. Nu började jag få nog.
Men bara en till….

24.
Nu var jag bestämd!!
Skit i det här som dränerar dina känslor. Lägg ned!!
Jag sätter mig vid datorn och ska börja radera mina profiler på de sajter som jag sitter på. Happy försvinner och vilda likaså. När jag kliver in på Mötesplatsen fastnar mina ögon på en nyinkommen person som säger att hon inte vill dejta någon. Hon vill bara veta vad män vill egentligen? Jag tänkte lätt för mig själv att jag måste ju svara den här lätt förvirrade människan och vända på frågan. Vad vill kvinnor? Jag kan ju inte påstå att vår konversation började särskilt bra. Vi ifrågasatte varandras tankar. Men, det fanns något med den här människan som lockade, så ini helsicke. Vi höll kontakten med varandra, mejlade och pratade i telefon. Det blev enklare och enklare. Jag blev varm och mycket gladare som person varje gång jag hörde hennes röst. Här ville jag inte tappa kontakten. En dag säger hon att hon vill att jag kommer till henne på fredag den 4:e april. Jag blir skitglad och trodde aldrig att hon skulle fråga. När fredagen kom blev jag lite vek i Fjärdhundra, men sen var jag där och möttes av en skelögd liten aussievalp i Sala. Resten är historia nu. Annika, du är från himlen sänt. Jag önskar att jag hade skrivit den här till dig!

25.
Tack för mig!
Filosofisk överkursavslutning.
Om jag inte gick in just den dagen för att ta bort mina dejtingprofiler, så hade jag inte träffat KVINNAN. Hade jag inte träffat KVINNAN hade jag inte träffat MÄSTER. Inte hoppat i hans studsmatta? Då hade inte MÄSTER bjudit in mig till den vackra och fina sidan The låt of the day. Jag hade inte varit med i den här gemenskapen? Gud förbjude. Då hade jag inte kunnat bjuda in mina goa Skärholmsvänner till den här gruppen för att dela våra tankar, meningar och musikupplevelser. Jag är så jäkla glad att jag gjorde mitt val just den dagen. Kärlek, Kärlek till er alla på Låt of the day! Ni gör vardagen, så mycket vackrare.
Puss och kram.
Rock on för fan!!

1.
”Säg mej vad du lyssnar på och jag ska säga dej vem du är!” tänkte jag först skulle räcka som presentation av mej själv och så skulle ni få lära känna mej genom musiken jag valt och historierna jag berättar.
Men så kom jag på hur vilsen jag själv känner mej när jag inte riktigt fått grepp om personen som sommarpratar. Vem är det? Har vi gemensamma vänner? Vad tycker den om att göra?
Så en kort presentation:
Jag är mamma, fru, dotter, lillasyster, besservisser, glasögonorm och vän. (Bland annat…)
Är stor vän av ordning och rakar benen på torsdagar.
Tycker och har alltid tyckt att ett blandband är bland det finaste man både kan få och ge.
Blir jag bortbjuden funderar jag alltid på vad för musik som kommer att spelas under kvällen. Mat och dryck är rätt ointressant!!
Min första postning blir Love Antells tolkning av Carola. För Carola var en av mina första idoler (så har vi klarat av henne) och jag gillar Love Antell!! (Fast jag gillar honom bäst i Florence Vallentin…)
Välkomna!!

2.
I vårt hus är GW kung! Allt Leif GW Persson säger är sant, hans ord är lag och han står alltid oemotsagd!!!
Enligt mej i alla fall. I ärlighetens namn är det ingen annan i hushållet who gives a fuck om vad han säger, tycker eller gör. Fast jag upplyser dem alltid om GW’s uppfattning om ditten och datten. Och jag vet också att maken himlar med ögonen så fort jag vänder ryggen till.
Spelar ingen roll!!
GW FOR PRESIDENT!!!

3.
På julen, när jag var sju år, fick jag min första bandspelare. Ni vet en sån där med en högtalare och som man kunde spela in på själv också!
En av mina storebröder, Håkan, hade spelat in Gyllene Tiders Moderna Tider på ett kassettband åt mej. Och som jag älskade denna kassett!!! Jag gick in på mitt rum och kom inte ut igen förrän jag kunde alla låtar utantill.
(Jo, jag gick ut ur rummet för att tjuvdricka julmust från drickabacken i förrådet. Fast jag drack så mycket att jag kräktes, vad nu det har med saken att göra??)
Och jag tror att det var då intresset för musik tog fart på allvar.
När jag nu lyssnat igenom skivan igen har jag fått en ny favvolåt som jag inte gillade jättemycket när det begav sej. Tror att favvolåten då var Leva livet.
Den här är riktigt bra!!

4.
I mitten av 80-talet, tror jag gick i fyran eller femman, sa vår musiklärare att vi nästa dag skulle ha en egen melodifestival. Alla som ville fick ta med en låt på kassett som skulle spelas upp i klassrummet och sen fick alla rösta på vilken låt de tyckte var bäst!!
Hela den kvällen gick åt till att välja ut en låt att ta med.
Djupdykning ner i storebror Johan Lewerins skivback. Och där hittade jag den bästa låten ever!!!
Full av självförtroende och med låten inspelad på kassett kom jag således till skolan nästa dag. Nu jävlar skulle de få höra på riktig musik!!
Döm om min förvåning när min låt bara fick EN (1) röst!!! (Min egen!) flest röster fick Sandra med Maria Magdalena!
Jag var förbannad hela långrasten och tyckte att alla i klassen var idioter! De fattade ju ingenting!!!
Året efter vann jag med Falcos låt Vienna calling…
Och nu tänkte jag att, undra hur många röster låten skulle ha fått om alla ni som är med här gått i min klass i Ösby skola i Vittinge, då i mitten av 80-talet?
Fler än en hoppas jag!

5.
Jag dricker nästan enbart tre saker. Kaffe, vin och vatten. (Inte nödvändigtvis i den ordningen och oftast inte samtidigt…)
När jag dricker kaffe måste jag ha mjölk i, annars får det vara! (Jag dricker väldigt många koppar på en dag.)
Ibland händer det att jag är på utbildning eller konferens med jobbet. Och varje gång det drar ihop sej till fikapaus blir jag orolig. Ser mej runt i lokalen för att kolla hur många som kan tänkas dricka kaffe och hur många av dem som har mjölk i kaffet. För det värsta som kan hända är att när det blir min tur att ta kaffe är mjölken slut!! Eller så får man bara några droppar!!!
I kön till kaffet kan jag inte bara stå och småprata och vara trevlig, utan jag måste hela tiden ha koll på hur många som tar mjölk!
Det är fan ett socialt handikapp, borde kanske söka för det?!

6.
En gång hade jag fest i min lägenhet. Framåt småtimmarna blev jag trött och gick och la mej och sa till de övriga festdeltagarna att släcka och låsa när de gick.
Efter att ha fått några timmars skönhetssömn vaknade jag frampå förmiddagen av att det var ett förskräckligt liv i lägenheten. Balkongdörren stod på vid gavel och stereon var satt på repeat och spelade så rutorna skakade Var är vargen med Imperiet.
Hur länge den hade gjort det hade jag ingen aning om och vem som hade satt igång den hade jag inte heller en aning om då lägenheten var tom på folk.
Jag skruvade ner volymen, tog en dusch och lämnade lägenheten på väg nån annanstans.
När jag så kom hem kvällen efter hade jag ett meddelande på telefonsvararen som löd: ”det här var från polisen i Västerås. Vi undrar om du har hittat vargen??”
Jag blev så rädd att jag låste dörren, vågade knappt ha tv:n på ifall det skulle höras ut i trappuppgången och jag skulle avslöja mej att jag var hemma ifall polisen kom för att hämta mej på förhör!!
(Det var ju så klart inte polisen, det var min granne i trappuppgången bredvid som hade skaffat ny pojkvän. Och jag kände inte igen hans röst. De hade tydligen lyssnat på låten i flera timmar den natten…)
Nu har jag inte valt att spela den låten, utan jag väljer en annan låt med detta förträffliga band, som jag tycker är apbra!!! Enjoy!

7.
Jag hade kommit hem efter att ha spenderat ett år i London. Jag hade arbetat som au pair och på ledig tid sprang jag på pubar och klubbade runt i den fantastiska staden!
Väl hemma kändes livet surt och jag ville bara åka tillbaka. Sagt och gjort, efter lite mer än ett år sa jag upp min lägenhet och tanken var att jag några månader senare skulle återvända till de brittiska öarna.
Och då hände det! Jag sprang rakt på han, Gnagaren från Solna!!
”Säg till om jag stör, sa han när han klev in, så går jag med detsamma.
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen!!”
Och jag föll som en fura!! Som jag lovat mej själv att aldrig mer göra!!
Bye, bye London!! Jag blev kvar!
Efter ett tag skulle vi flytta ihop. Då blev jag rädd. Jag hade aldrig bott ihop med nån på det sättet förut och jag var van att sköta mej själv! Jag som älskade min ensamhet, min musik jag kunde spela hur som helst och hade en inställelsetid på tio minuter om nån ringde och ville göra nåt kul. Var det slut på det nu?
Måste jag be om tillåtelse om jag skulle göra nåt och måste man äta på bestämda tider nu?
Fast jag var orolig i onödan!! Gnagaren var ju likadan, fast på sitt sätt! Han var lika mån om sin ensamhet och sina intressen.
Och vi är likadana fortfarande, kanske därför det fortfarande funkar, 17 år senare!!

8.
Och sen skulle vi bli föräldrar. Vår förstfödde son kom till världen i september 2000. Och jag vet att jag tänkte när vi lämnade BB att: Herregud!!! Vad är det för land vi lever i. Låter de vilka människor som helst åka iväg med en nyfödd bäbis bara så där!!?? De har ju ingen aning om vilka vi är. Vi kanske är yrkesmördare eller nåt. Har de ingen koll???!!!
Och Gnagaren höll med; visst är det konstigt!
Dagen efter behövde Gnagaren åka till stan för att uträtta några ärenden. Och vi blev själva med varandra, bäbisen och jag, och vi visste inte ju inte hur man gjorde då. Så vi ringde den där lite mer erfarna mamman, hon som nyss blivit mormor och frågade: kan du komma? Vi är själva och vet inte hur vi ska göra!!
Visst kunde hon komma! (För det är väl det en mamma gör; kommer när ens avkomma är rädd och orolig och vill ha tröst!)
Vi stod där i köksfönstret, bäbisen och jag och såg den lite mer erfarna mamman komma farandes på vägen.
Och hon kom in med sitt lugn och kokade kaffe och vek tvätt och klappade oss på kinden och sa att; det kommer bli så bra, så bra!
Och det klart att det blev bra!
Nu är du tonåring och hasar runt här i huset med lurarna konstant i öronen. Lång och gänglig, med moppemusch och sprucken röst. Och du gör mitt liv så mycket mer värt att leva!
En dag när du var på väg hem från skolan, tror du gick i ettan, fick din lillebror syn på dej genom fönstret. Han sprang till dörren och skrek: spring Melvin!! De spelar din favoritlåt på radion!!
Fast trots att du sprang så fort du kunde med dina korta ben hann du inte in för att höra den. Jag spelar den för dej nu istället!

9.
Sen fick vi en bäbis till, också det en pojke. Vi ba: ha! Lätt, det här kan vi nu!!
Föga anade jag då hur utmanad jag skulle bli i mina mammaskills…
Av dej har jag lärt mej massor; att tålamod är en dygd, hur Jango Fetts utrustning är uppbyggd (in i minsta detalj) och du har också lärt mej förstå att det är dej man ska hänga med år 2025, då det enligt din profetia, kommer att ske en zombieapokalyps. (Du är väl förberedd och har lovat ta hand om oss då!)
Till ditt rum, ditt kungarike, där du är kung, är jag bara välkommen om jag lämnar mina OCD-tendenser utanför. (Ibland kan jag inte det och då får jag gå ner och städa skåpet under diskhon, eller nåt.)
Fast ibland kan jag lämna dem utanför och blir då insläppt i din fantastiska värld bland Star Wars lego, Ninjagos och Sagan om ringen världar! (Jag försöker ibland att sortera dina legobitar i smyg och jag ser att du ser vad jag gör, men du låter mej hållas!)
Jag gick förbi din dörr en gång, du var väl fem då, och jag hör att du sitter och sjunger på den här låten på hittepåengelska. Och jag frågade vart du hört den och du sa: det är ju du som spelar den, mamma!
Fast just då kunde jag inte komma på när jag spelat den. Men mitt mammahjärta flödade över av kärlek (så där som alla mamm- och papphjärtan gör) och stolthet över den där varelsen som jag (och nåja, Gnagaren också till viss del) skapat!
Så nu spelar jag den igen och den här gången kan du texten, på riktigt!!

10.
När vi (Gnagaren och jag) klarat av två småbarnsperioder, 7-årskris, 30-årskriser, dödsfall och lite annat skit tillsammans och fortfarande valde varandra varje dag bestämde vi oss för att gifta oss!!!
Så med vit klänning och slöja i håret och med Gnagaren vid min sida, så snygg och stilig, fick jag äntligen gifta mej i min hemkyrka!!!
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar… Typ…

11.
Som jag nämnde tidigare är jag ju vän av ordning. Och att komma i tid är en sån sak jag anser vara viktig!
Ibland händer det att även jag anländer efter bestämd tidpunkt. (Även solen har sina fläckar!)
Det beror i 9 fall av 10 på att jag fått för mej att jag måste lyssna på en viss låt x-antal gånger innan jag kan gå hemifrån eller att jag måste lära mej en låttext utantill.
Förut kunde jag ju alltid skylla på att det var barnen som sinkat oss. Nu är de för stora för det och golar ner mej direkt!! (Trots att jag väser i deras öron: Golare har inga poolare!!!)
Och jag får skamset krypa till korset och erkänna.
Den där tionde gången är det Gnagarens fel, han kommer alltid farandes i sista sekunden med andan i halsen.
Den här låten är en sån låt som man inte bara kan lyssna på en gång eller två eller ens sju gånger. Den kräver sina lyssningar innan man kan lämna huset!!
Så förlåt alla ni som fått vänta, men jag kan bara inte slita mej!

12.
Då så, mina vänner, var det dags för min sista postning för idag!
Det finns så mycket musik (och så lite tid) att lyssna på och det är så många fler låtar jag skulle vilja dela med mej av. Men det får bli en annan gång.
Nu lyfter jag på hatten, bockar och tackar å det ödmjukaste för att ni läst, gillat och kommenterat det jag skrivit!! ❤
Och innan jag lämnar över stafettpinnen till morgondagens sommarpratare vill jag också tacka alla som sommarpratat före mej! Ni är fantastiska!!
Och som nån sommarpratare tidigare nämnt: inget sommarprat utan Morrissey, så varsågod mina vänner, här får ni min absoluta Morrisseyfavvo!!
Puss och godnatt! 😘