1, Dags att börja…

2
Hej, sparar presentationen till imogon… nu ska vi dansa.

3
Å jag blir alldeles lycklig av den här. Skickar en hälsning i cyberrymden till Samuel och Anna som jag plugge med och som sällskapade mig ner till Göteborg på allnighter. Den här dansade jag gärna till på Fredrik Ek…. någonting han me Soul på Fascing modklubb på Comic i Gamla stan.

4
Mellanstadiet Disco i matsalen. Jag hade en blå hemmasydd kjol och en blekrosa blus med stora slag. Luggen uppvänd med en locktång, och säkert en ett två glitterstjärnor. En, två, tre ”kick”.

5
Tidig sommar något av åren när jag jobbar på parkleken Skånegläntan, Södermalm. (85-89) Vi får åka på studieresa till Köpenhamn. Kommer inte ihåg om det hette Karnival eller Festival, men fest var det i hela stan och på ett torg brevid Ströget var det disco. Härligt sommarminne.

6
Hittar inget klipp på Olov Johansson själv. Så det här är tillsammans med bästa Väsen! Fick ett akut Falun Folkmuikfestivalbehov när jag kom upp till Falun. Ibland vet man inte hur bra man har det innan det har passerat. En sen kväll på en av de storslagna kvällarna på Lugnet gick jag till ett intillliggande rum, och blir helt förhäxad. Där står Olov och spelar ensam. Vackert, dansant och dessutom skickligt. Härligt samspel att dansa till livemusik. Det är jag inte bortskämd med.

7
Det är påskläger i Vikarbyn med IOGT-NTO:s Juniorförbund. En söt grabb från Vallentuna som jag glömt namnet på var det speciellt att dansa med. Hans storebror hade träskor med höga klackar. Tufft! Tror att vi nästan bara hade Slade att spela.

8
Stop Making sense är det bästa musikfilmen? Jag tycker nog det. Burnng down the house är en låt vi dansade mycket till på våra hemmafester när jag var lite över 20 år. Lika härligt var det att dansa till den förra året när David Byrne spelade tillsammans med St Vincent. Burning down the house!

9
Har ni också hört singeln som släpptes typ -83… lite snabbare, lite ljusare sång… men det svänger ändå. Svårt att stå still.

11
Förälskade mig i den här låten på en skolfest på Kårhuset under gymnasietiden. Härlig, fantastisk. Är det Jazz eller disco?

10
Curtis Mayfield – Move on up. vet inte vart i cyberrymden den hamnad förra gången. Det här är baksidan på mitt ex av This is it. Kanske har de dragit upp hastigheten på den här också. Den här lp-versionen är längre. Oj det är så bra…. återkommer nog till Curtis Mayfield imorgon.

12
Dansade en del till synt ju på början av 1980-talet. Den här låten luktar av 1984s rökmaskiner. Tänk att man ändå gick dit, fast Sydney hade sitt sätt att välja publik, du får komma in, inte du. Rolig blandning av musik, synth, disco och en hel del världsmusik.

13
Ofra spelades på 1984… men blir förvånad hur många mixer och remixr det fanns på Youtube. Den här ligger nära mitt minne av låten.

Gonatt… slutar med en låt från 1978. Språkresa till Ryde Isle of Wight. Disco och lång promenad till Rydes utkant i mina konfirmationsskor, vita höga kilklackskor, har aldrig ägt ett par skol med högre klackar.

Gomorron, ska börja att be om ursäkt för att jag la upp låtar flera gånger. Om admin skulle vara snälla och åtminstone idag ändra flödet från topphändelse till senaste… så kanske jag inte ”tappar” inlägg som dyker upp igen.

15
Hej, jag heter Ylva Sandin. Har på något sätt hunnit bli 52 år. De senaste 14 har gått extra fort. Då fick jag min son David. Döpt efter farfarsfar och med flera trevliga sångare i minne. Nattskiftet innehöll ju David Byrne. Gillar Bowie, men nu blir det AbbaFrida.

16
Min dotter Lova ska börja trean. Hon har fått ett namn vi inte hittat tidigare i min pappas och brors släktforskning. Lovis i Ronja Rövardotter var inspiration till namnet.

17
Jag och min man som kallas Losa har hängt ihop länge nu. För 5 år sen gifte vi oss på dropp in bröllop på Skansen. Då hade vi varit tillsammans i 20 år. Han dök upp och börjar fixa frukost, och då frågar jag vad han vill ha för sång, och då blev det den här. Ni får en liten aning om vad jag får stå ut med här hemma. Två musiknördar.. tycker jag ofta inte hinner fram till skivspelarn nu för tiden.16

18
Bor i Orminge, utanför Stockholm. Har haft musik med mig hela mitt liv. Tänker inte ta allt i kronologisk ordning, men börjar med ett tidig tv-minne. Mamma väcke mig och säger att Beatles är på tv. Jag upptäcker nu att jag trott att det här var på en nyårsafton, men det stämmer inte. Beatles tillsammans med Monkees på tv fanns ju med. Vet att jag hjulade på landet och sjöng allatjo yeah,yeah. Det finns även en film med mig spelades på en leksaksgitarr och sjunger fast vi inte har något ljud till.

20
Heatwave läggs ner under det halvår jag var i London (var annars?). I samband med det hamnar jag lite motvilligt i Television Personalties video. Det är jag i bakgrunden. Fick faktiskt frågan om jag kunde spela bas när Joe Foster hoppade av TVPs. Tyvärr vågade jag inte hoppa på en Tysklandsturné utan att ha tagit i en bas innan. Det kanske inte är så konstigt. Jowe Head spelade sedan bas i många år med dem.

19
Efter att ha lyssnat på Sweet och Kiss, så fastnar jag för The Jam. Åker till Lund och träffar ett gäng som ska starta Jam Information Club. Eftersom jag inte är med från början så vet jag inte riktigt hur kopplingen till fanzinet Heatwave är, men tror att Paul Weller någonstans väckte tanken. Tillsamman med tidningen blir det några intensiva år med gratis konserter. För mig som något år tidigare inte tyckte jag hade råd att gå på The Clash, 50 kronor, så var det fantastiskt. Det var viktigt att Heatwave var döpt efter The Who-versionen av låten.

21
Jaha var var jag? Jo jag går Mediekurs på Tollare folkhögskola. Jag söker till Tollare eftersom jag är med i IOGT-NTO-rörelsen, fortfarande medlem. Gör ett bildband med bilder från Ultrahuset, som jag faktiskt tappar bort… diabilder original, grämer mig fortfarande. Går på spelningar. Det var en kall vinter det året 84-89. En natt kommmer vi tillbaka till skolan efter en Strindbersspening och en ambassad brinner på anda sidan Skurusundet. Vackert och skrämmande. På Kungsanspelningen står jag i publiken.

22
Efter Tollare börjar jag jobba på riktigt. Först parkleken Skånegläntan tom 1989 sen tio år som journalist på IOGT-NTO-rörelsens tidningar. Sen vill jag plugga. Läser ett år på Nyckelviksskolan och sedan Psykologprogrammet. Efter studier har jag varit barnledig, arbetslös, vikarierat som skötare i psykiatrin, men inte fått den efterlängtade ptp-tjänsten. Så nu är jag arbetslös igen och undrar vad jag ska göra. I vilket fall som helst. I 30 års åldern tar jag upp folkdans och -musik igen. Innan barnen kommer är det intensivt med spel och kurser bland annat på FFF. Nu har jag börjat spela mera igen.

23
Mitt folkmusikintresse tar fart igen efter jag hörde Lena Willemark kula. Det måste jag testa! Och kom iväg på min första kurs i Falun. Det gick ganska ok, även om övriga kursen bestod av tränade sångare. På festivalen blev jag lockad att ta upp fiolen igen, och sen hittade jag en 200 kronors fiol på en loppis på söder. Året efter missade jag anmälan till FFF kurserna och kom med på mitt andra handsval fiol istället. Efter det har det mest blivit fiol och en och annan visstuga. Det är så trevligt att umgås genom att spela.

24
Så några fler folkfavvisar. Fin danslåt. Vackert spelad. Också ett fint konsertminne från Vattenfestivalen i Stockholm.

25 Swåp… Caren Tweed, Ian Carr, Ola Bäckström och Carina Nordmansson. England/Irland möter Sverige. Ett band som träffades via FFF. Härligt danssväng. Caren skulle nog kunna omvända även den mesta dragspelshataren. Hon spelar så fint, följsamt och verkar ha all tid i världen, även för de snabbaste låtarna. Gemensamt med många av de grupperna jag verkligen gillar är roliga arrangemang och danssväng. Det är bra att spela till dans om man ska spela folkmusik.

En av de roligaste sakerna jag gjort i år är att åka på spelkurs. Det var många år sen sist. Åkte till Bingsjö och spelade Vilhelm Hedlund-låtar med Åke Wänn. Här spelar Lisa Rydberg. Ser fram emot att se Svärdsjölaget på Stockolms folkmusikfestival i Hässelby.

26
Tar lite lunchpaus. Kommer tillbaka. Lämnar folkmusiken och backar till 1981. Sitter på läktaren. Har hängt hela dagen utanför Grand Hotell. John Weller, Pauls pappa/manager hjälper till så vi får vara med på inspelningen. Kan inte hjälpa till när Paul undrar om jag kan skriva texten till Funeral pyre. Är fortfarande inte speciellt bra på texter.

27
Måste börja med Who om jag ska berätta om The Jam. Det känns som Paul sett många tramsiga 60-talsintervjuer. Det känns, inte minst efter Johan Johansson trevliga sommarprat för någon vecka, som en stark knutpunkt är the who. Det binder ihop The Sweet, Brian upptäckte jag senare, hade snott det mesta av Roger Daltry, dessutom spelade de ju in My Generation. Jag tyckte en av The Jams låtar lät som The Sweet, men sanningen är nog att båda lät som The Who. Senare favoriter som Strindbergs klättrar på samma stamträd. Fanastisk 60-tals pop. (Du behöver inte hålla med mig Ante Blomberg). Roligaste/bästa covern på My Generation tycker jag bröderna Pihlgren från Docent Död brukade göra som extranummer. Hittade inte den på Youtube så det fick blir orginalet – Kiss brukade ju hävda att the original are still the greates.

28
Har jag sagt The Who får jag väl säga Small Faces.

29
The Action…

30
och Kinks. Nån rättvisa ska det väl vara. Tamla Motown borde vara med här också, men får väl ta det sen. Nu skulle det ju handla om The Jam.

31
Blir alldeles varm när jag ser den här. Gillar textraden Det är härligt med en grupp/artist som man känner ”vi gillar samma skivor” även om det är en sanning med modifikation. Mycket musik har jag letat upp efter att någon jag lyssnat på nämnt dem.
Jag och Tommy Sjöström mötte upp The Jam när de vid ett tillfälle kom till Sverige. Tror det var när de spelade på Globen. Paul hade en trenchcoat hårt ihopdragen i midjan, en portabel skivspelare i ena handen och en låda singlar i andra.
Vi pratade musik en stund och mina tveksamma nja, vet inte, ”jag känner till Tamla Motown” fick Paul att låna ut två kassettband till oss till dagen efter.
Två band med Northern Soul som Andres Lokko och Martin Luuk satte ära i att ta reda på vilka låtar det var. Jag har hört att det bandet vi kopierade har kopierats många gånger – vi kallade det The Jam Soulpatrol. Det stod det på singellådan.
Märkligt nog så blir suget att leta vidare mindre när möjligheter öppnar sig via Spotify med flera. Det är inte så konstigt. Lycka är helt enkelt att gå hem med en liten bit vinyl förpackad i ett fint omslag. Det får man inte på Spotify.

32
Såg The Jam spela fem gånger, Ruisrock i Åbo, Göta Lejon, Gröna Lund och Isstadion i Stockholm och på Olympen i Lund. Sex gånger om man räknar Måndagsbörsen. Det var bra. Kanske bäst i Lund? Men i regnet på Ruisrock då de mest spelade låtar från Setting Sons var också fantastiskt.
Fast den resan hade kunnat sluta innan den börjat. Vi skulle åka med finlandsfärjan till Åbo, men vi var ju bara 17 år. Andra kompisar hade ordnat gruppbiljetter för att kunna åka, med en äldre kompis som ledare. Jag och min kompis Ylva tänkte att det får väl ordna sig. Men ställda inför faktum insåg vi att vi inte kommer på båten själva. Så vi liftade in med en långtradare. Det krävdes lite uppspärrade blå ögon och viss övertaling att komma ut ur deras hytt senare, men det gick. De var lite missbelåtna att vi inte hade lust att supa med dem. Men fortfarande hade vi ingen biljett. Efter ett tag förstod vi att det krävdes biljett att gå av. Ännu idag förstår jag inte varför vi inte bara köpte en biljett, men vi kom av båten också genom att gå i mitten av en massa ungdomar som inte brydde sig om biljettkontroller. Så vi kom till konserten. Andra band som spelade var The Tourists, (Annie Lennox var bäst!) Selectors och Rock Pile. Dessutom något finskt band som jag glömt namnet på.

33
Lustigt nog fick vi nästan samma platser när vi tittade på Björn Skifs julshow på Vinterträdgården som jag hade när Måndagsbörsen spelades in. Gillar låten. Tror aldrig det blev något av med översättningar av Paul Wellers texter på svenska utgåvan, eller är det nån som har det på sin?

34
Tiden går, de där åren kring 20 är speciella. Jag tycker det är fantastiskt att Paul Weller fortfarande efter alla år gör ny musik och strävar efter den där perfekta popsingeln. Jag gillar inte allt han gjort, men det är speciellt att höra en röst, som man levt med så länge och som dessutom varit i mina högtalare både när det är fest lika väl som när det varit ledsnare stunder.
Det är roligt med artister som fortsätter, och vågar att göra nya saker hela tiden.
Den gång jag sätter mig och skriver en lista på vilka låtar som jag vill höra när jag inte kan berätta själv så kommer många vara från Paul.

35
Nu och Då. Några andra röster jag lyssnat på länge. Everything but the girl med sångerskan Tracey Thorn . Den här covern blev en stor hit för dem sommaren 1988. Gillar hennes röst.

35
Nu. Senaste från Tracey är en cover på en Kate Bush låt.

36
Nästan NU 2007. Tyvärr fungerar en del sångtexter lika bra som när de skrevs.

37
Då Billy Bragg som lyckas övertyga Top of The Pops om att sjunga live.

38
Då den första Costello låten jag hörde.

39
Nu Elvis C med en gammal låt Vackra Shipbuilding.

40 När jag var med och gjorde Heatwave så var jag med på en presskonferens. Och så försökte jag mig på att ställa en fråga om deras skivomslag som jag gillade. De var lite extra kluriga. Det var bara det att Sting passade på att göra sig rolig på min bekostnad. Sleeve kan ju vara både skivomslag och ärmar (kanske stavas de annorlunda) – så han vred och vände på sina ärmar medan jag generat försökte behålla någon form av värdighet. Ridå!! Blev omnämnd i någon av kvällstidningarna.

41
John Lennon dog precis när jag, antagligen genom min klasskompis Nina Bergholtz, återupptäckt Beatles och John Lennons soloskivor. Det var ju planerat att han skulle komma och spela i Stockholm. Besvikelsen var stor. Ganska snart efter John Lennon blivit mördad uppträdde Eric Clapton i Stockholm. Ivrigt påhejad, som ofta, av Heatwaves fotograf Eivor Rasehorn, som inte ville/tyckte hon kunde prata engelska så gjorde vi ett försök att få prata med Eric Clapton. Det måste vara något löfte till Eivor som gjorde att vi överhuvudtaget var på plats i pianobaren. Vi hade celebert sällskap av Albert Lee, gitarrist, och Gary Brooker, orgel, ni vet han med Whiter Shade of Pale. Jag hade inte mycket koll, men visste i alla fall vilken låt han menade. Eric Clapton kommer in, sätter sig längre bort och visar med all tydlighet att han inte är intresserad av några fanzineskribenter. Vi blev väl sittande en stund och då sätter pianisten igång och spelar Imagine. Eric Clapton ställer sig upp, upprörd och pekar med hela handen.
– Du spelar inte den låten! säger han och jag tror till och med att rösten bryter.
– Ja, ja, ni har haft ert gig och nu har jag mitt.
Eric blir så bestört att han ilsket går därifrån. Själv sitter jag i soffan tagen, rörd tlll tårar, av att John Lennon faktiskt var en riktig person som någon saknade. Så i Erics sorg blev han levande för mig.

Strindbergs är bäst. Jag är glad att jag såg dem så många gånger som jag gjorde. Tyvärr åkte jag ju till London mitt i deras korta karriär. Det var en överraskning när Johan och Janne plötsligt stod på gatan framför mig i London. Uppfostrad som jag var av The Jam att det är klart att man ska prata med bandet så gick vi förstås fram och hälsade. Mitt minne är att de var trevliga. Den här konserten var den första jag såg.

43
Min man kommenterade ett inlägg. Det påminde mig om när vi flyttade ihop. Båda två hade mycket skivor, och tyckte väl egentligen om typ samma musik. Trots detta var antalet dubletter minimalt. Dexys första, The Jams In the City, Abbas Waterloo,Abba och Arrival, Beatles vita dubbel var bland de få plattor – max 10 – som vi hade gemensamt. Så om inget annat så matchade våra skivsamlingar varann! Puss Losa!

44
Måste komma på något sätt att avsluta. Några låtar från band som jag inte vill glömma bort. Dancing Did lyckades jag se två gånger på en Englandssemester. Det där med att prata svenska kan ha sina avigsidor. Jag och Jeanette gick och pratade om två grabbar som vi stött på tidigare. Gick och fnittra och pratade på. Till slut härmar jag dem ”We’re the sexmaniacs”. Förvånat vänder sig två grabbar om och stirrar på oss. Ut ur detta som mest måste låtit som Mupparnas svenska kock så kommer det helt plötsligt något de förstår!

45
En av de roligaste grejerna jag gjorde för Heatwave var att intervjua Henrik och Hasse. Dessutom blev jag bekant med fotografen Hatte Stiwenius, som var generös och lånade ut bilder till oss.

45
Gillar den här!

47
Oj det finns så mycket bra. Såg de här på Alan McGees klubb The Living Room. Det var ett ställe där jag kände mig hemma. Lite som en spelning i Stockholm. Gillar att de har trumpet och fiol.

48
En låt som blir en film. År inte de bästa poplåtarna det? En liten berättelse. Docent Död heart emoticon

49
Blev inget Bråvalla för mig. Ångrade det en del och satt förhäxad vid datorn och letade klipp. Hört den här live mest när Johan Johansson gör den själv. Glömmer bort ibland att han sitter bakom trummorna här.
Tack för idag. Lite spretigt och inte så många konsertminnen jag trodde, inte så mycket soul som jag tänkte. Men man får väl ha något kvar?

1.
Oorganiserad.
Oplanerad.
Ogenomtänkt.
Ostruken.
Oöverlagd.
Onormalt onormal.
Oavsiktlig.
Okammad.
Ostrukturerad.
Nollkollad.
Hur som helst…
Min dag är här.
Frågan är om jag är det?!
Fantastiskt!
Här borde jag ha spelat Here comes the summer av The Undertones men jag skiter i det.
Jag kör på en dag full av….

2.
Anna här.
Liten människa.
I alla fall om vi räknar till kilon och ”centimetrar”.
Borde ha lagt på mig.
Blivit rund.
Så sa alla.
”Puberteten kommer att fixa till henne.”
”Vid första barnet så kommer det.”
”Det kommer med andra barnet.”
”Börja ät onyttigt så löser det sig nog.”
Här sitter jag.
Fortfarande lika liten.
Lika knotig.
Når dit jag ska.
Annars så klättrar jag!
Mår inte dåligt av vare sig brist på höjd eller vikt.
Men satan om jag inte ville se ut som Marilyn Monroe…
Hon hade 6 tår på ena foten.
5 på den andra.
Vem vill inte ha mest?!
Fotsvett…
En genomsnittlig människa producerar ca 2 dl fotsvett/fot och dag.
Mycket!
Man kan bada i det.
Om man nu skulle vilja det…
Det vill inte jag.
För övrigt lider jag av sjuklig rädsla för fötter.

3.
Saker som jag kan fundera på ibland…
I medeltal så ringer 4 personer/dag till Graceland och ber att få prata med Elvis.
Jag skulle också vilja prata med honom.
Förstår ni om han skulle svara…
”Hallå, det är Elvis”.
Gode Gud!
Skulle inte få fram nåt vettigt.
Dock vore det häftigt.
Tänk så nervös jag skulle bli.
Strunt samma.
Ingen skulle tro mig.
Men sablar vilken historia jag skulle kunna bjuda på….

4.
Tänker på uttryck.
Ibland rätt missvisande.
Äta som en fågel…
Mäh!
De äter 50 ggr sin egen kroppsvikt/år.
Allså borde jag äta typ 2100 kg mat per år.
Räkna på det om ni vill…
Typ lika mycket som en medelviktig trubbnoshörning väger.
Skulle aldrig orka det.
Och vem vill äta en noshörning?
Nu orkar jag inte tänka på sånt mer.
Dessutom så är vår tid på jorden värdefullare än så.

5.
Ibland träffar man på en knöl.
En bra.
Ibland en mindre bra.
Ligger raklång.
Doktorn måttar med armarna vitt isär.
Likt en storfiskare som måttar upp sin fångst.
Visar med armarna en skala.
Vitt isär.
Typ
Förstår ingenting…
186cm isär.
”Om det värsta är här…”
Flippar lite med vänsterhandens fingrar.
”Så ligger din prognos typ här…”
Flippar med samma hand några få centimeter ifrån utgångsläget.
Där försvann världen lite.
Istället för herr Läkare såg jag nu Tore.
Tore Skogman.
Rätt otippat att just han skulle dyka upp där och då.
Sanningen slog mig först långt senare.
För övrigt så fångade en man en håkärring på 566kg.
Mannen satt i en kajak.
Att den inte tippade!
Min värld hamnade hur som helst lite på ända…

6.
Tänker på vatten.
Och salt.
Vågor.
Hur vattnet bär kroppen.
När man följer med vågorna och blir som en del av något annat.
Nåt större.
Dock är det nästan alltid väldigt många andra i de där vågorna.
I ringar.
På madrasser.
Solsvettiga och varma.
Men ändå.
Just där.
I den där vågen.
Lekte att jag var en sjöjungfru.
Barn på nytt.
Fri.
Btw.
En gurka innehåller procentuellt mer vatten än Atlanten.
Nu badade jag i Medelhavet och det innehåller garanterat mindre vatten än en gurka.
Jag vet. För en kväll så var det en rätt äcklig typ som vips stod naken i samma våg som jag och innan jag hann undan så hade havet blivit lite saltare…

7.
Vill ofta vara lite drottning….
Eller egentligen kung.
Eller varför inte både och?!
Kung och drottning i mitt eget liv.
Med rätt att styra och ställa.
Med rätt att vara stolt.
Att vara nöjd.
Inte alltid för prestationen…
Men tusan också…
För att viljan finns.
För att jag försöker.
För att jag tar ett steg till.
För att jag vågar.
Att hakan är utsträckt.
För kampen.
Viljan.
Fasiken.
Kanske bara för modet att vara just…
Jag.
Skulle jag nu ha haft ett eget litet kungarike så skulle min nationalsång inte vara lika lång som Greklands.
Den har 158 verser.
Ingen kan lära sig så många utantill.
I alla fall inte jag.
Det skulle ju bli rätt pinsamt om inte ens jag kunde sången…
Min nationalsång skulle vara rätt kort och klatschig.
Nu har jag ju inget eget kungarike men jag har en egen liten verklighet och i den så är den här mannen en form av gud.

8.
Dottern ska baka paj.
Gott.
Det visar sig att vi ska plocka bären också.
Hrm.
I min värld är blåbärsplockning en form av tortyr.
Det händer liksom ingenting.
Bären ser alltid bättre ut på nästa lilla ris.
Jag flyttar mig vidare.
Då ser bären ännu bättre ut vid nästa ris.
Så pågår det.
I oändlighet.
Jag kommer alltid hem med betydligt fler myggbett än blåbär.
Nu hittade jag dessutom en fästing som stolt spatserade på min axel.
Otäcka varelser.
Väldigt många ben.
Måste vara svårt att hålla reda på alla ben.
Jag har liksom nog med två…
Hur som helst så skulle jag vilja bli en sån som kan finna ro i det där bärplockandet.
Ska öva på det.
Har fått för mig att det skulle göra mig gott.
Hittar en till nöjd liten fästing som promenerar omkring på min hud.
Hud.
Huden på en vuxen människa väger ca 2,7 kg.
Nästan dubbelt så mycket som hjärnan.
Hjärnan innehåller typ 100 miljarder nervceller.
Känns som ungefär så många insekter kryper på min kropp just nu.
Dessutom undrar jag om min hjärna verkligen fungerar som den ska.
Hänger liksom inte riktigt med i hur jag tänker.
Borde sluta tänka nu och plocka istället.
Ett till.
One more.
Äh.

9.
Ord.
Tycker om ord.
Det är ju på nåt sätt lite tur eftersom jag arbetar som boktant.
Ingen vet hur många ord det finns.
Fantastiskt.
Ord är liksom som stjärnor.
Oändliga.
Några föds och andra försvinner.
Plussar ett g med ett e och vi har fått ett ord.
En betydelse.
Lägger vi sedan ihop dessa bokstavskombinationer så får vi meningar.
Så häftigt.
Finns 18 ord som börjar på Q i Svenska Akademiens ordlista.
Nu sa jag ju i och för sig precis att ingen vet hur många ord det finns.
Alltså kan vi strunta lite i den där siffran 18.
Världens tjockaste bok är 2,75 meter tjock.
Den är dock inte så stor…
5 cm hög och 4,5 cm bred.
För övrigt har jag inte läst den.
Det är en liten sak som jag också tänker på ibland.
Att jag liksom inte kommer att hinna läsa allt jag skulle vilja.
Då kan jag bli lite sorgsen.

10.
Mitt tillvaro är lite som en bergodalbana.
Det går fort.
Upp.
Ner.
Ner och upp.
Upp och ner.
Loopar lite grand.
Jag tjuter lite av både lycka och skräck.
Jag är väldigt hudlös.
Grinar rätt ofta faktiskt.
Både när jag är glad och ledsen.
Tårar…
Tårvätskan produceras i körtlar som sitter i bindhinnan och tårkörteln i ögonhålans tak.
Finns det tak där?!
Jag ser rätt dåligt.
Typ halvblind.
I alla fall om jag skulle gå utan linser.
Det gör jag inte.
Tur det!
Linser tycker jag är rätt gott.
Men det beror ju faktiskt på vad jag smaksätter dom med.
Tårar är ju salta.
Och det finns en berodalbana som går i 240 km/h.
Fattar ni vilken fart!
Hur häftigt som helst.
Min bergodalbana har i och för sig pågått i snart 43 år.
Det borde slå nån form av bergodalbanerekord.
Borde ringa Guinnessrekordbok om det.
Rekordboken är för övrigt den bok som oftast försvinner ifrån Svenska bibliotek om jag minns rätt.

11.
Trädklättring.
Det är ingenting man pratar om.
Har jag lärt mig.
I alla fall inte när man borde vara medelålders och värdig.
Jag är ju inte så värdig på det sättet.
Jag gör det ibland.
Pratar om det alltså.
Typ nu.
Klättrar gör jag rätt ofta.
Ibland hittar man en själsfrände.
Nån annan som också finner frid.
Ro.
I en trädkrona nånstans.
Sånt är fint.
Både trädkronorna och själsfränder.
För övrigt är jag vuxen så jag får göra som jag vill.
Det är rätt skönt.
Tyvärr så är riktigt schyssta klätterträd väldigt sällsynta.
Man får leta noga.
Fastnade en gång.
Väldigt högt upp.
Det var pinsamt.
Vågade inte ropa efter hjälp.
Tänk om brandkåren skulle måsta tillkallas.
”Liten tant sitter fast i en björk. Ni måste ta stegbilen och fira ner henne…”
Nej.
Sånt går inte för sig.
Satt där tyst i flera timmar.
Hörde familjen ropa i fjärran.
Svarade inte.
I skymningen var hungern större än rädslan.
Då kom jag ner.
Då gick det lätt.
Men det var ett skitträd.
Apropå hunger så har en 70-årig människa under sin livstid satt i sig ca 30 000 kg mat.
Det är typ 6 fullvuxna elefanter.
Jag äter varken elefanter eller trubbnoshörningar.
Märker att jag är kräsen med vad jag äter…
Kanske är därför jag är rätt tunn.

12.
Hur som helst så är jag lite lättare nu.
Ett ärr rikare.
Går på nån form av knivsegg.
Försöker följa med i varje andetag.
Ta hand om varje känsla.
Varje människa.
Varje ord.
Varje penseldrag.
Varje jävla impuls.
Bra eller dålig.
Försöker att inte värdera så hårt.
Ärret är så galet vackert.
Ett tecken på liv.
Att livet är mitt.
Skört.
Starkt.
Fult.
Vackert och ömt.
Fjärilar smakar med sina fötter.
Fint i mina ögon.
Är inte rädd för fjärilsfötter.
De är lätta.
För övrigt så brukar jag säga att de som dött kommer tillbaka till oss i form av den första blå fjärilen om våren.
En vacker tanke.
En tanke som liksom skänker lite tröst.
Möjligtvis en naiv tanke.
En önskedröm.
Men ibland är gränsen mellan dröm och verklighet så satans hårfin.

13.
Ett litet liv.
Eller…
En litet ögonblick ur ett liv.
Som att hitta ett sammanhang i ett endaste andetag.
En vågrörelse utan sitt hav.
En havsvåg ”bryter” när vattendjupet blir mindre än 1/7 av avståndet mellan vågkammarna.
Somliga människor slår man följe med genom livet.
Vare sig de vet om det eller ej.
Är ibland lite av en samlare.
Ska ha varje skiva.
Varje bok.
Lyssnar.
Läser.
Hittar gemensamma nämnare.
Den här mannen.
En gång när jag var 17 år….osv.
Sen fortsätter minnen att explodera som fyrverkerier i min hjärna.
Hur som helst så vill jag bli som hon.
Tanten.
Älskar tanter.
Rent statistiskt räknas man som tant när man har fyllt 60.
Det är skitsnack.
Jag vill vara tant.
Jag vill vara det nu.
NU!
Då är jag det.
För jag är som sagt vuxen.
Då bestämmer man själv.
Amen på det.

14.
En sak som jag önskar mig är ett…
Gitarrskägg.
Helvete.
Jag skulle vara så grymt snygg.
Och liksom lite ball.
Möjligtvis skulle jag också kunna spela lite gitarr.
Kan för mitt liv inte ta en ren ton.
Inte nå runt halsen på en gitarr.
Inte ens på en liten.
Handen börjar krampa.
Lyder inte hjärnan.
Typ som när jag skriver.
Hjärnan säger en sak.
Handen skriver nåt annat.
Men tillbaka till det där skägget.
Skäggiga män har färre bakterier på sin haka än de som är slätrakade.
Det är ett faktum.
Även om somliga rätt tokiga människor säger att det finns bajsbakterier i skägg.
Det är ju i och för sig möjligt.
Det finns ju såna bakterier lite överallt.
Det beror ju på vart man har haft hakan.
Men nu måste jag organisera mig lite…
Hitta tillbaka.
Skägg växer 0,4 mm på ett dygn.
Mitt skägg måste alltså få växa i i drygt 8 månader innan jag når ett någorlunda anständigt gitarrskägg.
Alexander Ebert kan ha världens vackraste skägg.
Och han har en röst som rör mig ända in i benmärgen.
Ända in i min minsta, sköraste lilla atom.

15.
Nu är det dags för ett litet avslut.
Sånt är svårt.
Har funderat en hel del på just sånt.
Sista ord.
För jösses.
Jag vill liksom alltid säga lite till.
Kan aldrig vara tyst.
Är alltid för mycket.
Eller för lite.
Aldrig lagom.
Nu vet jag ju inte om just lagom är nåt att sträva efter.
Tror inte det.
Passar liksom inte mig.
Men…
Tillbaka till ord.
Sista ord.
Påven Alexander VI lär ha sagt
”Wait a minute…”
H.C. Andersen sa tydligen nåt sånt här..
”Don´t ask me how I am! I understand nothing more.”
Marie Antoinette…
”Pardon me, sir. I did not do it on purpose.”
Jag funderar fortfarande på mina.
Förhoppningsvis får jag tänka rätt länge.
För som ni märker så har jag kanske inte alltid koll på vad som kommer över mina läppar.
Saker och ting liksom bara händer.
Och vem är jag att stoppa?!
Orden hittar jag kanske inte just nu.
Men låten.
Den som avslutar min dag här idag.
Den skrevs för länge, länge sen.
Och ibland är livet som en liten saga…
Men bara så att ni vet så tänker jag nu röka en fet cigarr.
Möjligtvis sippa lite på en whiskey.
Bara för att jag kan.
För att jag vill.
För jag är ju faktiskt vuxen….
I alla fall ibland!
Tack.

1): Intro
Vi börjar med TLOTD-klassikern.
Hoppas att allt fungerar…jag är världens mest otekniske och sitter på en dator jag inte är van vid i sommarstugan…
The Undertones ”Here comes the Summer”

2): Inledning och anledning
Jag har alltid älskat bra inledningar.
De där som skapar förväntningar och nyfikenhet.
En bok måste börja bra för att fånga mig. Ni vet, som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus om halsen”.
Jag önskar att jag hade en lika bra, men jag kör bara på så får vi se vart det tar vägen.
Min favoritinledning är från Billie Holidays memoarer ”Lady Sings the Blues”.
Den börjar: “Mamma och pappa var mycket unga när de gifte sig. Pappa var arton, mamma var sexton och jag var tre”.
Sorry, men jag har sökt mig lite bakåt i mitt musiklyssnande, så det blir några äldre grejer i dagens sommarprat – fast det här är den äldsta.
Billie Holiday “He’s funny that way”

3): Jag
Förra året körde jag hela livshistorian. Nästan i alla fall. I år kommer jag nog att hoppa jag vilt mellan ämnen, men en hel del kommer vara från mitt jobb som journalist.
Men vi drar en snabbversion av ”vem är jag”; Född 1958, uppväxt i Järfälla, bodde sedan femton år i Stockholm innan jag träffade Charlotte 1999 och flyttade till Enköping där jag bor nu. Vi har dottern Jonna, 13 år, bor på landet och har hästar, katter, hund, kanin – men mina bonusbarn har flyttat hemifrån.
Jag är journalist på Enköpings-Posten. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som journalist och grafiker, och under tio år var jag nöjeskorrespondent i Stockholm åt koncernen Nya Wermlands-Tidningens tolv tidningar.
Efter flera år med politik som huvudämne är jag numera sportjournalist.
Född 1958…det inte bara låter länge sen, det är länge sen.
Men Everly Brothers (från 1958) håller i evighet:
Everly Brothers: All I have to do is dream

4): Fotboll och limpmackor
Sportjournalist, som sagt. Sporten har alltid funnits i mitt liv. Vi kan väl börja där.
Morfar och mormor bodde i Sundbyberg, på promenadavstånd från Råsunda fotbollsstadion. Jag var dagbarn hos dem när jag var mellan fyra och sju och morfar tog gärna med mig till Råsunda. Norra stå, nedre läktaren, högst upp till vänster – där stod vi. Portföljen packad; varm choklad i termos och limpmackor med kaviar som mormor hade brett.
Djurgården var morfars lag.
Det blev även mitt.
1966 såg vi Djurgården mot AIK.
24.733 andra var också där. Djurgården vann, 1-0.
I pausen spelades, enligt matchprogrammet, bland annat ”Ragatan på Baggensgatan” med Lasse Berghagen och ”Rallar-Kalle” med Jokkmokks-Jokke. Samt den här:
Lovin’ Spoonful ”Do you believe in magic”

5) Schlager
Fast jag ska inte fejka.
På den tiden hade jag inte upptäckt så mycket popmusik. Jag kände igen Beatleslåtar, men kunde inte säga vem som sjöng, om det var John eller Paul.
I stället var det schlagersångare som spelades i melodiradion.
Det var stora tider för textförfattare, som skrev egna texter till engelska och amerikanska hits.
Som den här ”Stadsversionen” av Mando Diaos Frödingtolkning ”Strövtåg i hembygden” – så här i efterhand har den ett styng av nostalgi som jag förstås inte kunde känna då.
Nu har jag lite andra uppdrag ett litet tag. Vi ses och hörs framåt tolvtiden
Jan Malmsjö ”En sång en gång för längesen”

6) En oskuldsfull tid
Sådärja. nu är jag tillbaka.
Var var vi. Jovisst Malmsjö och svenska texter.
Förresten, ärligt talat, visste ni vem som gjorde första inspelningen av ”En sång en gång” kan ni mer än jag. Visst, ”Green green grass of home” hette den, men det var inte Tom Jones eller Johnny Cash eller ens Merle Haggard (som gjort bästa versionen) utan Porter Wagoner.
Nåväl det fanns de som gjorde sina egna låtar.
Nu gör jag en sån där övergång som radiopratare är så bra på. Till mitt liv som nöjesjournalist.
För via Agnetha F, som gjorde ju sin egen musik, kommer vi till ett 60- och 70-tals-fenomen; Peter Himmelstrand.
Och – honom kom jag att arbeta med när jag 1976 kom till Expressens nöjesredaktion och började frilansa för dem.
Alltså, jag vet ju att den här musiken inte är ”hård” eller ”cool” eller själsomvälvande på något vis.
Rätt många undrar kanske vad tusan det är för gammalt smäck gubben hittat. Men om det finns någonstans där mitt resonemang och mina känslor kan gå fram är det i TLOTD.
Det här är ju så oskuldsfullt. Så långt från megalomanin (fint ord, typ storhetsvansinne) som har kommit att prägla så mycket av senare års musik.
Agnetha Fältskog ”Många gånger än”

7) Repris. Då: mästerverk. Nu: utslitna – men fortfarande mästerverk
Innan vi går vidare till min tid som nöjesjournalist tar vi ett da capo från i fjol, fast väljer en annan grupp/låt.
Om det finns någon röd tråd så här i början av ”sommarpratat” är det ändå hur mitt musikintresse växte fram. Och där i början av 70-talet började det hända saker.
De anföll ungefär samtidigt, Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. Den som gett ut senaste albumet var bäst.
I dag känns det märkligt att det finns en första gång då man hörde ”Smoke on the water”-introt, en gång när ”Stairway to heaven” var ett modernt mästerverk och inte en av historiens mest sönderspelade låtar.
I motsats till mycket annat från den här tiden har de här grupperna hållit genom åren. Annat känns otroligt mossigt, men det här är fortfarande lika bra. (och eftersom det var en Black Sabbath-låt i fjol blir det Led Zep idag).
”Physical graffiti” spelade jag sönder både på längden och tvären
Led Zeppelin ”Houses of the holy”

8) Talang
Jo, jag började skriva om musik för Expressen i mitten av 70-talet.
Idag kan jag inte läsa det jag skrev i början utan att rodna. Pinsamt naivt och okunnigt.
Undrar vad de såg i mig som gjorde att de lät mig skriva.
(Nu gör vi en sån där snygg övergång igen.)
Men alla ska ju börja någonstans. Jag medger dock att talangen hos Jeff Lynne och Roy Wood var betydligt mer uppenbar än min:
The Move: ”Tonight”

9) Rätta pressningen
Mitten av 70-talet var det. Jag gick ut gymnasiet, ryckte in i lumpen och hade inte en chans att komma därifrån den dagen då hundra ex av Sex Pistols ”Anarchy in the UK” i svart omslag skulle komma till Gamla Stans Skivhandel. Den chansen skulle aldrig komma tillbaka, visste jag.
Man fick bara köpa ett ex och ingen jag kände hade lust att köpa ett ex åt mig.
Så lyckades jag få min kära mor att åka dit och köpa singeln till mig.
Det låter så absurt…för en singel…för omslaget till singeln till och med…man var väl lite galen…;)
Sex Pistols ”Anarchy in th UK”

10) Kontaktproblem
Jag har sällan känt mig så klantig och skyldig som den eftermiddagen på Roxy.
Stig Vig var en särdeles vänlig själ, men då var han inte glad…
Så här var det:
När skivaffären Pet Sounds öppnade hängde jag där så mycket att jag kom att hoppa in och jobba bakom disken ibland.
Pet Sounds drevs då av Stefan Jacobsson, som fortfarande har butiken (men numera på söder), och av Calle Eklund, bror till skådespelerskan Britt Ekland.
Calles äldre bror Bengt öppnade nattklubb på tisdagar, en klubb som fick namnet Roxy. Han hyrde tisdagskvällarna på klubben Alexandra i Stockholm.
Jag började tidigt videofilma och därför bad Bengt Eklund mig att filma konserten när Dag Vag skulle spela på Roxy.
På eftermiddagen gjorde de sin soundcheck och var nästan klara när jag ställde upp kamera och stativ och skulle testa, men det fanns ju inga lediga eluttag. Inga problem för en som har tagit med en grenkontakt, tänkte jag, och drog ut sladden – varpå allt utom trummorna tystnade.
Mannen vid mixerbordet skrek högt.
Alla inställningar som Dag Vag jobbat med senaste timmen var borta.
Kul…nej, knappast.
Så jag förstår om den gode Stickan inte jublade över min insats. Gissa om jag kände mig liten.
Framåt kvällen blev det musik i alla fall.
Dag Vag:”Musik”

11) En sång – om mig
Jag fortsätter göra som artisterna brukar göra, jag lånar lite av mig själv. Det här skrev jag här i TLOTD när temat var ”The Story of my life”. Fast nu har jag den rätta låten också.
Jag kände Magnus Nygren då han sjöng med Helikoptern, då sålde han singelskivor i Skivfönstret på Norrlandsgatan i Stockholm.
Han lämnade sedermera det egna sjungandet för att lyfta fram andra artister och gör det med särdeles god smak.
Han är förstås också en god TLOTD-medlem.
Magnus upptäckte artister som Jakob Hellman och Lars Winnerbäck. Han har dessutom både upptäckt Kent – då de fortfarande hette Jones & Giftet – och dissat dem.
Han signade också en tidigare sommarpratare, Björn ”Lycklig” Wallgren.
En kväll i tidigt 80-tal stod vi vid en bardisk någonstans i Stockholm, jag och Magnus, jag tror det var på Ritz. Vi pratade länge över en öl eller två eller tre.
Samtalet kom in på tjejer och förhållanden som det så ofta gör när unga män tar en öl eller två eller tre vid en bardisk i Stockholm.
Jag måste ha varit väldigt öppen och ärlig den kvällen för jag berättade tydligen om hur det liksom inte verkade finnas någon därute som det klickade perfekt med. Attraktion – ja. Kärlek – nej.
En tid senare fick jag en demokassett från Helikoptern. Fyra låtar, tror jag det var.
Och känslan när jag hörde första låten var rena knockouten.
Det var en för den tiden typisk Helikopterpoplåt. Den började ”Sedan du var femton har du sökt, efter den rätta. Du har prövat allt och försökt att förstå…”.
Magnus Nygren hade skrivit en låt om det vi hade pratat om vid bardisken. Han hade uppenbarligen druckit färre öl än jag den kvällen.
Han hade skrivit the story of my life (so far, ska man kanske tillägga).
Den heter ”I en dröm”.
Helikoptern: ”I en dröm”

12) Intervjulistan
Logisk har jag aldrig varit. Nu lämnar jag också det kronologiska. Nästa avdelning kan vi väl kalla ”Folk jag mött”, lite om speciella möten i jobbet, spännande människor, udda personligheter osv..
För sisådär 10-15 år sen ombads jag föreläsa om det där med att träffa ”kändisar”. Då gjorde jag en lista på folk jag intervjuat (alltså inte presskonferenser utan personliga möten).
Några är mer kända, andra mindre (Lucy Street? Caramell? Popsie? Ja jösses). Enstaka namn har lagts till senare, ser jag.
Nu är det länge sen jag var i nöjesbranschen, men en del möten är kul minnen. Andra minns jag inte ens.
Så här såg listan ut. Antagligen har jag glömt någon. Alldeles garanterat har de alla glömt att de träffat mig wink emoticon
Johnny Depp, Samuel L Jackson, Phil Lynott, Scarlett Johansson, Johnny Thunders, Cameron Diaz, Elton John, Britney Spears, Harrison Ford, Jackie Chan, Will Smith, Mel Gibson, Rowan Atkinson, Val Kilmer, Christian Slater, Ryan Adams, Marianne Faithfull, Chris Isaak, John Fogerty, Phil Collins, Mel Brooks, Sydney Pollack, Lara Flynn Boyle, Ridley Scott, Kenneth Branagh, Luc Besson, Vinnie Jones, R.E.M., Liv Ullmann, Billy Crystal, Brendan Fraser, Rod Stewart, Anna Lindh, Ingemar Stenmark, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Thommy Berggren, Bo Widerberg, Jarl Kulle, Stikkan Anderson, Max von Sydow, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Lasse Hallström, Ted Gärdestad, Annika Sörenstam, Izabella Scorupco, Peter Stormare, Mikael Persbrandt, Lena Olin, Thorbjörn Fälldin, Thomas Wassberg, Tomas Brolin, Gunde Svan, Lennart Johansson, Scotty Bowman, Kent, Olle Ljungström, Per Gessle, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Robert Wells, Eva Dahlgren, Robyn, Victoria Silvstedt, Carola, Gunnar Hellström, Robert Gustafsson, Jan Troell, Sven Wollter, Hasse Alfredson, Michael Nyqvist, Per Oscarsson, Gösta Ekman, Sif Ruud, Regina Lund, Lena Endre, Maud Adams, Viveka Seldahl, Johanna Sällström, Pernilla August, Bibi Andersson, Annalisa Ericson, Sigge Fürst, Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Kar de Mumma, Thorsten Flinck, Joe Labero, Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Guillou, Gudrun Schyman, Thomas Bodström, Anja Pärson, Jan-Ove Waldner, Stig H Johansson, Garbage, Skunk Anansie, Squeeze, A Teens, Ace of Base, Graham Parker, Lloyd Cole, Ron Sexsmith, Neil Finn Meatloaf, Nick Lowe, E-Type, Joey Tempest, Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Blossom Tainton, Efva Attling, Titiyo, Jill Johnson, Lill-Babs, Robert Broberg, Björn Skifs, Paul Hogan, Joel & Ethan Coen, Taylor Hackford, Colin Nutley, Bille August, Emma Thompson, Robert Rodriguez, Krister Henriksson, Tomas von Brömssen, Kjell Bergqvist, Sven Wollter, Stefan Sauk, Richard Hobert, Tomas Alfredson, Rikard Wolff, Peter Haber, Johan Rheborg, Börje Ahlstedt, Jonas Karlsson, Lukas Moodysson, Samuel Fröler, Vilgot Sjöman, Ulf Malmros, Johan Rabaeus, Shanti Roney, Lasse Åberg, Rolf Lassgård, Björn Kjellman, Lena Nyman, Tuva Novotny, Suzanne Reuter, Alexandra Rapaport, Josephine Bornebusch, Marie Richardson, Cornelis Vreeswijk, Christina Schollin, Eva Röse, Amanda Ooms, Olof Thunberg, Grynet Molvig, Örjan Ramberg, Tomas Bolme, Brasse Brännström, Anders Ekborg, Dan Ekborg, Bosse Parnevik, Agneta Sjödin, Sven Melander, Magnus Härenstam, Anders Lundin, Peter Dalle, Johan Ulveson, Bert Karlsson, Lars Molin, Claes Malmberg, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Bob Arno, Per Morberg, Jonas Gardell, Björn Hellberg, Markus Birro, Daniel Majstorovic, Kenny Bräck, Sterophonics, Del Amitri, The Moffats, Walkabouts, The Corrs, East 17, A-ha, Merton Parkas, Baha Men, Wet Wet Wet, Dr Feelgood, Grant Lee Buffalo, Smokie, Fastball, Mavericks, Texas, No Doubt, Travis, Arvingarna, Reeperbahn, Japop (Janne Andersson), Pontus och Amerikanerna, Sweet Chariot, Stonefunkers, Lucy Street, Sator, Popsicle, Jumper, Whale, Docenterna, Köttgrottorna, Nordman, Girlsmen, Hansson de Wolfe United, Supernatural, Blond, Black-Ingvars, Antiloop, Ai, Excellence, Boppers, Herreys, Bo Kaspers, Singer, Adolphson-Falk, Nordman, Atomic Swing, Ainbusk, Brainpool, Pineforest Crunch, Caramell, Balsam Boys, Popsie, Vacuum, Yvonne, Yaki-Da, Katrina Leskanich, Ian Gomm, Tony Banks (Genesis), Ian Anderson (Jethro Tull), Neon Leon, Terry Williams (Rockpile), Dave Edmunds, Francis Rossi, Craig David, Sarah Brightman, Davina, Steve Earle, Shakin’ Stevens, Bill Champlin, Umberto Marcato, Dag Finn, Dennis Locorriere (Dr Hook), Angelique Kidjo, Stephen Jones (Babybird), Lutricia McNeal, Go-Go’s, Blümchen, Tom Nordahl, Rude Kids, Petter, Dr Alban, Papa Dee, Gurra G, Peps Persson, Mats Ronander, Pugh Rogefeldt, Nisse Hellberg, Uno Svenningsson, Staffan Hellstrand, Harpo, Martin (Svensson), Mikael Wiehe, Niklas Hjulström, Nick Borgen, Wille Crafoord Christer Björkman Tomas Andersson Wij Jan Johansen Orup Markoolio Andreas Lundstedt Di Leva Jay-Jay Johansson Peter Svensson (Cardigans) Alexander Bard Stakka Bo Niclas Wahlgren Christer Sandelin Claes af Geijerstam Mauro Scocco Anders Glenmark Eric Gadd Dan Hylander Stig Vig Mendez Andreas Johnson David Shutrick Magnus Carlsson (Weeping Willows) Tommy Nilsson Love Olzon Clas Yngström Niclas Frisk Joakim Niels Eagle-Eye Cherry Mikael Rickfors Richi M Blues Dr Bombay Plura Jonsson Tove Naess Linda Sundblad (Lambrettas) Tess Mattisson Anne-Lie Rydé Leila K Idde Schultz Irma Schultz Rebecka Törnqvist Gladys del Pilar Kayo Cia Berg Charlotte Nilsson Cajsalisa Ejemyr Jenny Öhlund Elin Lanto Nanne Grönwall Hanna Hedlund Sara Isaksson Sophie Zelmani Dede Lopez Dee Demirbag Lisa Miskovsky Emilia Camilla Henemark Monia (Sjöström) Rebecka Facey Pernilla Wahlgren Lili&Susie Therese Grankvist Louise Hoffsten Jennifer Brown Hannah Graaf Magdalena Graaf Emma Andersson Dilba Cajsa-Stina Åkerström Tone Norum Josefin Nilsson Meja Roger Pontare Rockande samen Fredrik Swahn Sylvia Vrethemmar Basse Wickman Red Mitchell Christer Sjögren Thore Skogman Lill Lindfors Christer Nerfont Carola Tommy Körberg Helen Sjöholm Totte Wallin Nisse Landgren Viktoria Tolstoy Svante Thuresson Peter Jöback Olle Adolphson Mikael Samuelson Lasse Berghagen Sofia Källgren Myrra Malmberg Georg Riedel Janne Schaffer Siw Malmkvist Åke Lindman Bryan Singer Wolfgang Petersen Paul Verhoeven Casper Van Dien Susanne Bier Joel Schumacher Natalie Baye Iben Hjejle Barry Sonnenfeld Connie Nielsen Phyllida Law Catherine McCormack John Schlesinger John Badham Frances McDormand Nick Moran Jon Skolmen Lennart Hjulström Olle Sarri Pär Ericson Allan Svensson Charlie Häckner Daniel Alfredson Johan Widerberg Harald Hamrell Jakob Eklund Philip Zandén Josef Fares Fares Fares Kjell-Åke Andersson Emil Forselius Kjell Sundvall Lars-Erik Berenett Gustaf Skarsgård Göran Stangertz Erik Johansson Boman Oscarsson Janne Carlsson Linus Wahlgren Måns Herngren Hannes Holm Ulf Brunnberg Sven Lindberg Bo Brundin Loa Falkman Göran Gillinger Ulf Friberg Niclas Olund Thomas Hanzon Johan H:son Kjellgren Reuben Sallmander Mikael Ekman Stefan Jarl Per Graffman Sara Sommerfeld Ella Lemhagen Cecilia Ljung Fanny Risberg Källa Bie Camilla Lundén Anna-Lena Hemström Emma Sjöberg (Wiklund) Cecilia Frode Alexandra Dahlström Rebecka Liljeberg Ulla Skoog Marie-Louise Ekman Inga Landgré Rebecka Hemse Marika Lagercrantz Helena af Sandeberg Mi Ridell Jessica Olers Helena Bergström Maria Bonnevie Melinda Kinnaman Jenny Lindroth Lina Perned Lina Englund Görel Crona Inday Ba Pia Johansson Elin Klinga Georg Funkquist Björn Gustafson Gunilla Röör Claire Wikholm Gerhard Hoberstorfer Astrid Assefa Lena Nilsson Lars Amble Anita Björk Mathias Henrikson Pontus Gustafsson Tina Leijonberg Malena Laszlo Petra Nielsen Karl Dyall Sharon Dyall Bertil Norström Gaby Stenberg Åsa Bergh Jan Rippe Peter Rangmar Claes Eriksson Lizette Pålsson Jessica Zandén Alice Bah Maria Lundquist Henrik Ståhl Anna Järphammar Ing-Marie Carlsson Bertram Heribertson Claes Månsson Lakke Magnusson Anna Pettersson Linus Tunström Birgitte Söndergaard Anki Lidén Kim Sulocki Johanna Westman Annika Jankell Sofia Eriksson Stina Rautelin Mona Malm Nina Gunke Ingvar Hirdwall Lena Söderblom Ann-Sofie Rase Sanna Bråding Tilde De Paula Josefine Sundström Ebba Hultkvist Vendela Kirsebom Isabell Sollman Ronny Eriksson Felix Herngren Bosse Larsson Henrik Schyffert Tomas Tivemark Paolo Roberto Sven-Åke ”Snoken” Gustafsson Martin Timell, P O Enquist Klas Östergren Nick Hornby.
Vi tar någon ur den högen på måfå. Jag tänkte först ta Rockande Samen, men …nej. Det blir den här i stället. Lysande bortglömd pop.:
Popsicle: ”Please don’t ask”

13) Isaaks intervju-konsert
“Vem var mest minnesvärd?” frågade Per Olof Tellegård, apropå intervjuat-listan.
Svår fråga.
Ofta är intervjuer oändligt torra och fåniga.
När den intervjuade pratar som om han läste ur en bok eller en säljpamflett och den som intervjuar – jag – inte grejar att få honom eller henne att prata spontant.
Alltför ofta blir det samma gamla frågor och samma gamla svar.
Men det finns ju undantag.
De där man minns.
Roligast var Chris Isaak.
Har aldrig garvat så mycket under en intervju. Han hade dessutom med sig gitarren och en tamburinkomparkompis och åtminstone tre gånger, eller om det var fyra, bröt mr Isaak ut i en passande sång – och drog verkligen hela låten – med bara den ensamme reportern som publik.
Så gjorde han med alla oss fem-sex journalister som fått en halvtimme var den dagen. Imponerande.
Så det blir mitt svar till dig, Per Olof: Chris Isaak
Chris Isaak: Best I ever had

14) Reta inte fel kille…
Som fotbollsspelare var Vinnie Jones hårdast av de hårda.
Alldeles otroligt mycket för hård, om vi ska vara ärliga. Det finns, egentligen, inget försvar för att bete sig som han gjorde på en fotbollsplan ibland.
Fast på något vis var han ändå en ärlig buse. Buse, förvisso, men med någon sorts ärlighetskodex ändå.
När den karriären var över fick han en del filmroller, alla som stenhård brottsling, en typisk ”thug”.
Det var en sån roll, jag tror det var ”Lock, stock and two smoking barrels”, han kom till Stockholm för att prata om.
Han satt i träningsoverall i soffan, jag i fåtöljen intill och vi hade bandspelaren på armstödet mellan oss.
Snacket flöt på som vanligt om filmen och sedan kom vi in på fotboll, förstås. Efter lite standardberömmande – ni anar inte hur mycket bekräftelsebehov väldigt många så kallade stjärnor av olika slag har – vågade jag mig på att ifrågasätta hur han var som fotbollsspelare.
Det skulle jag inte ha gjort.
Han blev kanske lite irriterad när jag frågade om han visste hur många han skadat och vad han kände för det, men han skämtade bort det.
Fast när jag påpekade att det inte var främst hans förmåga att behandla bollen som gett honom framgångarna blixtrade det till i ögonen. Han satte sig upp, viftade (råkade, tror jag) ner bandspelaren på golvet och stirrade mig i ögonen från typ två decimeter och skällde ut mig.
”Now, you listen here, I’ve won…”.
Han reste sig inte upp och gick, men under resterande tid av intervjun blev det bara menlösa frågor om filmen och kortkorta svar.
Vi kan väl säga så här: Jag är glad att vi aldrig möttes på fotbollsplanen.
Inte riktigt nån låt, men den är rätt kul i alla fall:

Nu tar jag en paus. Andra uppdrag väntar. Åter vid 16.30, tror jag. Här är beviset på att det kan gå tokigt ibland:
15) Här blev det fle
Nästan alltid i möten med artister är det trevliga snack, båda parter har samma intresse och det är inga konstigheter.
Fast en gång blev det väldigt fel.
Året var 1998. Jag skulle då leverera veckans textpaket på onsdagskvällen för att tidningarna skulle ha det på torsdagen och kunna ha i fredags- och lärdagstidningarna.
Detta var en onsdag. Jag hade en intervju inplanerad, skulle till skivbolaget och träffa någon – vem minns jag inte i dag – och därefter iväg på fotbollsmatch och kunde sedan skriva senare på kvällen och hinna leverera i tid.
På väg till skivbolaget ringde de därifrån och sa att intervjun var inställd. Jaha? Och vad skulle jag då skriva om? Det var bara någon timme eller två till fotbollsmatchen.
”Men du, The Soundtrack Of Our Lives ska ju spela på Hultsfred nästa vecka, vill du snacka med Ebbot om det kanske”, undrade skivbolaget.
TSOOL har aldrig varit några favoriter hos mig, men okej då, det var inte läge att vara krävande, jag tog vad som bjöds.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag hade noll koll på Ebbot och kompani, men hoppades att han skulle bjuda på nåt kul jag kunde använda i artikeln.
Jomenvisst, sörru…
Han ringde upp och blev uppenbarligen sur för att jag inget visste. Han ljög så att tungan antagligen blödde, men det fattade inte jag.
”Det är sjunde gången vi spelar på Hultsfred, förra året blablabla och då hade vi en gästartist som blabla”.
Jag noterade och skrev ihop något baserat på det han sagt och skickade iväg utan att kolla. En halvtimme till deadline – jättelugnt…till dagen efter då tack och lov den mer TSOOL-kunnige redigeraren Erik Pettersson ringde mig från Enköpings-Posten (som var en av de tolv tidningar som fick texten) och undrade vad jag hade skickat ut för galenskaper.
Jag hann stoppa artikeln. Den kom aldrig i tryck.
På sätt och vis förstår jag Ebbot. Nog kan artister kräva att den som intervjuar gjort sitt hemarbete och kan något om den han pratar med. Det tycker jag med.
The Soundtrack Of Our Lives “What’s your story?”

16) Tänt var det här
Av allt jag såg på Hultsfred genom åren står Rammstein 1997 ut som extra speciellt.
De spelade inte ens på största scenen och var relativt okända. Jag hade inga planer alls utan strosade runt som man gör på festivaler och stannade där strax innan de skulle börja.
I dag ska jag ha löjligt bra betalt för att åka på någon större festival, en annan generation har tagit över, men känslan att bara kunna gå runt och välja vad man vill se, att alltid ha något bra inom några minuters promenad, den bär jag gärna med mig.
Visst ja, Rammstein. Där stod jag, undrade vad ett tyskt band kunde tänkas göra. Jag vet inte vad jag väntade mig, men inte detta. Påtända sångare har man ju hört talas om, men det här var något annat.
Och bra lät det också.
Fast när det började brinna i scenbygget, då var det mer än vad som var planerat.
Rammstein på Hultsfred 1997.

17a) Ett möte på Fijiöarna
Vi gör en liten avstickare här. En story jag gärna vill berätta. Ganska lång, men häng med om ni orkar. Annars ses vi om några inlägg wink emoticon

Så. In på lite mörkare marker.
Jag har läst så många fantastiskt öppenhjärtiga berättelser från er tidigare sommarpratare och jag har ju liksom levt världens lyckligaste liv, aldrig råkat ut för några tragedier, aldrig hamnat i ett liv jag velat från.
Det är jag oerhört glad och tacksam för.
Men, som sagt, det som hände mig en sommar för omkring 25 år sedan vill jag gärna berätta.
Alltså, jag påstår inte att jag kan förstå känslorna hos dem som utsatts för övergrepp, det gör jag verkligen inte.
Men jag fick ändå en liten, liten inblick i hur det kan vara en natt i utkanterna av Fijiöarnas huvudstad Suva.
Där var jag, långt, mycket långt, hemifrån på jorden-runt-resa på egen hand. Reser man ensam träffar man fler, det är min erfarenhet. Och för att träffa människor måste man vara öppen. Reserverad är säkrare, men inte lika roligt.
När jag började prata med de två fijianska kvinnorna i hotellets reception och de ville att jag skulle följa med ut på någon klubb – då visste jag att jag skulle få betala entré och dricka för oss alla tre. Okej, det priset kunde det vara värt.
De sa att de bodde i närheten och att träffa ortsbefolkningen är bland det viktigaste och roligaste med att resa. Visst, de såg rätt bra ut, men mest var jag ute efter att komma bort från turiststråken, faktiskt.
Jane var den av kvinnorna som liksom kändes närmast.
På nattklubben träffade vi hennes bror, Terry, han presenterades som ”Fotomodell som just kommit hem från Australien”. Lite gayvibbar hade han onekligen, men det var inget jag tänkte mer på. Då.
Efter några timmars dansande, mest med Jane, fortsatte vi i taxi till ett litet hus i stadens utkanter.
Jag var dryga 30, de någonstans runt 25.
Jane och Terry bodde hemma hos sina föräldrar, pappan hälsade mig välkommen.
Vi tog en öl eller två på uteplatsen. Jag och Jane dansade lite.
Vid midnatt gick jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
Men vi tar en låt emellan
The Cure ”Boys don’t cry”

17 b) Ett uppvaknande
Jag är alltså i en liten enplansvilla just utanför staden Suva på Fijiöarna. Huset har inte svensk villastandard, men nästan.
Där har vi tagit en öl eller två på uteplatsen, jag och mina nyfunna vänner.
Vid midnatt går jag på toaletten.
Och det är nu det börjar…
När jag kommer tillbaka är det bara Terry kvar.
– Var är Jane och tjejerna?, frågar jag.
– De har gått och lagt sig. De har låst om sig. De ville sova i fred, svarar han.
– Jaha, då åker väl jag hem…
– Det finns inga taxibilar nu. Jag ska visa var du kan sova.
Obehag, obehag. Det här känns inte bra.
Jag får trots allt ett eget rum. Litet, men jag är i alla fall ensam där. Dörr finns inte, bara ett sånt där pärldraperi, men jag accepterar ändå.
– Godnatt, säger jag.
Men Terry stannar kvar i dörröppningen.
Så kommer han emot mig.
Jag kliver instinktivt bakåt.
– Just a goodnight hug, säger han. Bara en godnattkram.
– Nej, inte intresserad, gonatt, säger jag.
– Det är ju bara en kram, säger han, it’s just a hug.
Ja, ja, tänker jag, han kanske går sen. Så urbota korkat. Men min tanke är att det inte ska spela någon roll. En liten kompiskram, okej då, sedan säger han go’natt och går därifrån.
Stanna eller gå? Det är natt, långt efter midnatt, det är mörkt utanför, Jane och Terrys föräldrar sover någonstans i huset, jag är trött och har druckit ett antal öl.
Alternativet att försöka leta mig hem i natten känns klart sämre än att sova några timmar där i rummet.
Det är varmt på Fiji, det behövs inte mycket kläder och jag somnar i kläderna jag kommit i.
Jag har ingen aning om vad klockan är när jag vaknar.
Och det tar en sekund att förstå varför jag vaknar.
Det är Terrys tunga ölstinkande andedräkt mot min kind som väcker mig.
Han halvsitter bredvid mig på sängkanten, hans ansikte är en centimeter från mitt och han är betydligt större än jag.
Han rör mig inte, men fasan är monumental, jag måste ut, iväg, härifrån.
Kastar mig ur sängen, bort från honom, hoppar i skorna, går snabbt mot dörren till uteplatsen där vi suttit tidigare, där kan jag komma ut, tror jag.
Men det går inte.
Dörren är låst. I mörkret förstår jag inte hur den ska öppnas.
Jag vänder och går åt andra hållet. Genom vardagsrummet, som bara är avskilt från köket med en diskbänk.
Terry rafsar i en låda i köket. Han kommer snabbt emot mig.
I handen har han en stor kökskniv och viskande säger han åt mig att stanna:
– You must stay here.
(fortsättning följer)
Roy Buchanan – “Wayfaring Pilgrim”

17 c) Maktlösheten, den glömmer jag aldrig
Terry kommer från köket.
Han har en stor kökskniv i handen och säger viskande åt mig att stanna:
– You must stay here.
Maxpuls, rädsla.
Ut. Ut ut ut.
Jag snubblar över något, klarar att stå upp ändå. Det är rätt mörkt fortfarande, jag snarare anar än vet var ytterdörren är, trycker upp den, rusar ut, nerför den grusade gången, genom den öppna grinden.
Där stannar jag och tittar.
Terry står i dörröppningen med kökskniven i handen, han håller den pekande neråt, längs med sidan.
Han tänker inte följa efter.
Jag springer ändå.
Springer, springer, springer.
Efter någon kilometer ser jag en militärpolispostering utanför två höga grindar.
Jag stannar och förklarar för vakten.
Upprörd förklarar jag att jag vill anmäla.
En högre polisofficer kommer ut från kuren intill medan vakten går tillbaka till sin post.
Jag förklarar snabbt en gång till.
– Okej, så har han skadat dig på något vis?, frågar polisen.
– Öh…nej.
– Rörde han dig ens?
– Hmm, nej, egentligen inte men…(Jag förklarar mer ingående vad som hänt).
– Så du vill anmäla att en man andades på dig?, säger polismannen lite hånleende.
– Men, men kniven då?
– Han hade en kökskniv i köket…, suckar polisen.
Jag inser att det är kört, någon anmälan är bara att glömma.
Sedan frågar polismannen:
– Är du säker att du minns rätt? Har du druckit något, vi kanske borde ta ett drogtest på dig?
Nu är det på väg att bli mitt fel, känner jag.
– Uppmuntrade du honom på något vis?, fortsätter polismannen.
Jag tänker säga ”Jag gav honom en kram”, men hinner hejda mig.
– Äh vi struntar i det här. Kan ni ordna en taxi till mig?
Och efteråt? Blev jag rädd? Nej, konstigt nog inte. Arg? Absolut. Mest på mig själv, dumt nog. Ligger jag och skakar efteråt? Inte alls.
Men den fruktan jag kände när jag väcktes av en äcklande andedräkt mot min kind, den kommer jag inte undan.
Maktlösheten, att inte kunna anmäla och att skulden i stället lades på mig, den glömmer jag inte heller.
Nej, nu går vi över till andra sidan vägen. Den ljusa sidan.

18) Musik i en feluka
Jaha, vad ska jag berätta nu…vi tar ett vilt hopp och plockar en story som jag berättade någon av Mäster Magnus temadagar.
Staden Aswan (eller Assuan) är en av de trevligare städer jag besökt. Då, för länge sen, 1987, när jag under två veckor reste i Egypten var det en sådan där stad som afrikanska städer är i filmer från 60-talet; man sitter på verandor och serveras öl medan Nilen flyter sakta förbi nedanför och svaga djurläten är det enda som hörs på kvällen.
Jag hade slagit följe med ett gäng tyska läkarstudenter, kul folk – men med trist musiksmak.
En ljum kväll gled vi fram på floden i en feluka, jag, ett läkarpar och så egyptiern som styrde båten.
Det hade kunnat vara en alldeles underbar afton om inte tyskarna envisats med att ha bandspelaren med sig. Krautrock hör inte hemma i en feluka på Nilen.
Den gamle egyptiern led nog mest av oss. Han ville slänga helvetesmaskinen i Nilen, såg det ut som. Han hade all rätt i världen att vara precis så sur som han var.
Så tog bandet slut.
Hade de något mer?
– Jo, men den här kan vi väl lyssna på, sa hon.
– Ja, ja, okej då sa han.
Jaha, vad var det nu för elände de letat fram, undrade jag. Och så la de i bandet, tryckte på Play och – ut strömmade Paul Simons ”Graceland”.
Lyckligare egyptisk felukaseglare har inte skådats.
Snart satt vi där alla fyra i ett meditativt lugn under den afrikanska himlen.
Som om tonerna var heliga.
Har jag någonsin varit med om att musik förenar var det där och då.
Efter ”Homeless” nästan viskade den märkbart tagne gamle mannen ”Again, please”.
Det gör jag med.

19) Släkten är bäst
Jag gav mig på släktforskning. Oerhört spännande och jag önskar att jag här i TLOTD kunde säga att jag hade en massa rockstjärnor i släkten.
Så är det inte.
Långt därifrån.
Man kan inte skryta särskilt mycket med att vara släkt sju släktled bort med skådespelaren Warner Oland som for till Hollywood och spelade kinesiske detektiven Charlie Chan på 30-talet…
Släktforskningen ger mig i alla fall en chans att spela Freddie Wadling eftersom min farmors morfars syster hette Lina Sandell och skrev psalmer. ”Faster Lina” kallas hon i några gamla brev som vi har kvar.
Freddie Wadling ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”

20) Dylan
I morgon är det precis 50 år sedan Bob Dylan skakade om hela musikvärlden med att gå emot folkmusikmodellen som gällde och bli elektrisk.
Han gick sin egen väg då och har alltid gjort det.
Även om jag inte är någon stor Dylan-fan kan jag inte annat än konstatera att hans karriär inte har någon motsvarighet.
Som sagt. 50 år sedan i morgon. Då stod Dylan på scen i Newport och för första gången var han elektrisk.
Bob Dylan ”Maggie’s farm”

21) TLOTD
Dags att hylla denna underbara FB-grupp.
Och jag har absolut ingen koll på numreringen av inläggen längre…
Tack alla ni sommarpratare för alla berättelser ni delat med oss andra.
Tack alla ni som brukar delge oss andra musik vi inte upptäckt förut.
Tack Mäster Magnus för att du orkar ständigt hålla gruppen fräsch, aktuell, fantasifull, i god stämning och med kloka projekt.
Utan TLOTD hade jag till exempel aldrig upptäckt Perry Keyes.

21) Från Portobello till julklassiker och mycket mer
Den här berättade jag när det var tema ”Jag mötte Lassie”
Och, snälla Ralf Träskman, när det här hamnar på samlingssidan – kan du kolla då så att numreringen stämmer typ ungefär i alla fall wink emoticon
Ni vet det där märkliga när man i en storstad springer på samma person flera gånger…
London, slutet av 70-talet, marknaden vid Portobello Road; där står en lite lustig figur och säljer skivor. Jag hittar Ian Dury’s outgivna version av ”England’s Glory” på en special-Stiff-pressning och köper den för 15 pund. Ynglingen som säljer vill prata musik och vi pratar och pratar, länge, byter åsikter och han säger att han sjunger i ett band.
Samma kväll går jag på Dingwall’s för att se nåt bluesband (det kan ha varit typ Inmates). Jag är dock där i god tid för att se förbandet också.
Och där är han, den skivsäljande figuren från Portobello Road.
Han har bar överkropp och tysk andravärldskrigshjälm och märks verkligen i mängden, även om han inte är den enda som har en högst egen stil.
När jag sen går på toaletten så gissa vem som ställer sig bredvid, vid pissrännan? Jepp, det är han, med hjälmen på svaj.
Han känner igen mig ”Oj, kul att du kom” säger han, fast det bara är rena turen att jag är där. Han är klar före mig – eller kanske glömde han tvätta händerna… nåväl, i samma sekund som jag kommer ut från muggen rusar han upp på scenen och intar den direkt. Bandet är helt okej, men han är formidabel.
De heter The Nips och kör bland annat den här:

Senare ska han bilda the Pogues och med Kirsty MacColl göra tidernas bästa jullåt.
Fast där och då är Shane MacGowan en udda kille som säljer skivor, gärna pratar musik och sjunger i ett medelmåttigt förband.

22) Tack för i dag
Nu har jag inte så mycket mer att säga.
Tack för att ni tagit del av något av det som jag har berättat.
En annan gång ska jag försöka skriva några ord om den filmvärld jag fick gästa under några år som en fluga på väggen.
Jag säger god natt med den vackraste filmmusiken från den vackraste filmen.
Pat Metheny & Charlie Haden: Kärlekstema ur Cinema paradiso