1.Hej Igen ! Bosse Stagman här eller Zinny J Zan som jag hade som artistnamn i 34 år av min musikaliska karriär.
Jag säger Hej igen för att jag faktiskt var sommarpratare även förra året och där gjorde en ganska lång introduktion på vem jag är och även min egen musikaliska karriär samt influenser.
( Ja bortsett då från mitt band Zan Clan och samtalen om min nya svenska platta som jag skrev just under sommarpratsperioden och som jag pga tidsbrist helt enkelt inte hann gå in på då )
Jag skickar med länken här för er som är intresserad över vem jag är vad jag kommer ifrån och vad jag gjort musikaliskt. dvs Sommarpratet 2016

Zinny Zan den 16/7-2016

Så vad tänkte jag då ta en hel dag av er tid att prata om?
Jo jag tänkte ta en hel dag att tala om de som fanns här före oss och vissa även tillsammans med oss men som idag har lämnat jordelivet men ändå lämnat en skatt efter sig som gör att vi alltid kommer att minnas dom.
Musiker som dött av olika orsaker men som jag vill hylla för de har präglat mig i ungdomen genom deras musik och texter.
Jag har under många år vistats väldig mycket i Latinamerika och även bott i Brasilien under 2 år men det var i Mexico som jag lärde mig det här med att hylla de döda istället för att sörja dom.
Det går helt enkelt ut på att istället för att bara besöka en grav och lämna blommor tända ljus etc så tar man en dag antingen dödsdagen eller födelsedagen att minnas personen och hylla dess liv.
Man tänder ljus och äter den personens favoritmat och dricker dess favorit dryck lyssnar på musik som den personen älskade och berättar anekdoter om personen helt enkelt. En fantastiskt fin sed tycker jag och den har anammats i min familj.
Nog snackat nu åker vi!

2. Beatles Revolution !
Växer man upp med den här låten så kan man inte annat än att bli rebell ,Min 14 år äldre syster fick in mig på Beatles innan jag fyllt 6 år.
Så vad gav då Beatles mig för något? Jo förutom kärleken till musiken så alla fantastiska popmelodier och harmonier som stjärnor än idag 50 år senare fortfarande lånar och stjäl utav .
Precis som ett annat band som jag älskar och kommer in på senare så var Beatles inte alls rädda för att ta ut svängarna, Allt från glada poplåtar till tuffa rocklåtar till Psykedeliska sånger ja dom var överallt på kartan och de verkade behärska vilken musikstil som helst för det lät alltid Beatles om det.Min kärlek till Beatles vet jag att jag delar med min gamla vapenbroder i Zan Clan Chris Laney.
Han är lika förtjust i deras harmonier som jag själv.
En rolig story om när Lennon träffade David Bowie berättad av Bowie själv:
”I was back in New York a couple of months later in Soho, downtown, and a voice pipes up in my ear, ’Are you David Bowie’?, and I said, ’No, but I wish I had his money.’
’You lying bastard. You wish you had my money.’it was John Lennon.”
–David Bowie
John Lennon blev skjuten av ett förvirrat fan i Dec 1980 utan för sitt hem The Dakota Building i New York endast 40 år gammal
George Harrison lämnade oss i Nov 2001 och dog i sitt hem i Beverly Hills i lungcancer.
Hans aska spreds ut i floden Ganges i Indien efter Hinduisk sed.
George Harrison sägs ha varit den som finansierade The Life of Brian story(Monthy Python) då ingen annan kom upp med pengar att finansiera filmen,George ska ha gett bort flera miljoner till Pyton gänget för att som han sa Jag vill ju se filmen Èric Idle från Pytongänget sa senare att George Harrison är den på vår planet som betalat mest pengar bara för att få se en film.

3.Mr Jimi Hendrix,
som tillsammans med Jimmy Page var den som skapade hårdrockgitarrens sound och spelstil.
Med Jimi så kom även bluesen in i mitt liv, Precis som med Beatles så kastade sig Jimi emellan vackra finstämda låtar till ren och skär explosion i låtar som bla Voodoo Chile och Foxy Lady.
Jimi Hendrix kanske flower powerns och Hippiekulturens tillsammans med Grateful Dead mäktigaste varumärke.
Den första riktiga gitarrvirtuosen och den som tog den svarta musikern tillbaka i framsätet igen efter att ha försvunnit mer eller mindre efter Little Richards ,Chuck Berry etc
Jimi Hendrix lämnade oss i Sep 1970 endast 27 år gammal på ett hotell i Kensington London.
Dödsorsaken var kvävning av sina egna uppkastningar efter att ha tagit 18ggr rekommenderad dos av sömntabletter.
En anekdot om Jimi: Jimi Hendrix gillade Beatles låt Sergeant Pepper´s lonely heart club band så mycket att han började spela den live bara två dagar efter utgivning, självklart så gjorde han den på sitt sätt och använde också sin wammybar wammybar ( Svajarm) för att få bästa resultat ,På den tiden så stämde gitarrerna om sig så fort man använt svajarmen och var i princip ospelbar efteråt så Jimi lutar sig ut i publiken och frågar
Have you seen Eric? Han syftar på Eric Clapton, Eric Clapton finns i publiken men böjer sig ned för att inte synas men Jimi ser honom ändå och säger Hey Eric can you come up and tune this guitar for me?
Avslutar med en Jimi quote:
When the power of love overcomes the love of power the world will know peace.
Jimi Hendrix med Voodoo Chile

4. John Bonham Led Zeppelin
Vad ska man säga ? Ett utav världens mäktigaste band ever!
Tänk att ha fått kollidera med Robert Plant på en toalett i Hollywood mitt på blanka dagen halvpackad och pissnödig ! Ja det hände mig i Hollywood 1989 när alla i bandet jag sjöng i Shotgun Messiah beslutade sig för att ha en biljarddag på Barney´s Beanery på Santa Monica Boulevard med tillhörande bira och drinkar, Efter ordnat toalettbesök så slår jag upp dörren direkt på Robert Plant som själv var klar och stod och tvättade händerna jag bara stirrade fånigt på honom och bad om ursäkt och han sa no problem och log, jag tänkte ta i hand och presentera mig men kom på att jag inte tvättat händerna än så vi tittade på varandra och jag sa bara fånigt please to meet you,Likewise säger Plant pliktskyldigast och där tog den konversationen slut.
Då jag själv är fd trummis så var John Bonham tillsammans med Mick Tucker i Sweet och Ian Paice i Deep Purple mina förebilder. John Bonham Var verkligen hjärtat i Led Zep och han både vände och vred på takterna men med ett flyt sällan skådat. Vilket groove !
John Bonham avled endast 32 år gammal i Sep 1980 i Jimmy Pages hem i England även han kvävd av sina egna uppkastningar efter kraftigt alkoholintag.
Väljer ändå här att spela världens i mitt tycke bästa rocklåt Kashmir från deras reunion i England 2007 med John Bonhams son Jason bakom grytorna. Jason som jag också lärde känna under min tid i L.A.
Jag gör det för att jag är säker på att om John kan se sin son göra det här giget så måste han känna sig otroligt stolt för ingen annan trummis har varit i närheten av pappa Johns sväng som sonen Jason på detta gig.
Den här quoten från John själv säger väl allt?
”My son Jason – he plays you know. I’ve got him a little Japanese drum kit, made to scale. It’s got a 14 inch bass drum. He’s got his mother’s looks, but in character he is just like me. He’s always drumming, even when we go out in the car he takes his sticks to bash on the seats. Before the end of Led Zeppelin I’m going to have him on stage with us a the Albert Hall

5. Brian Connolly The Sweet !
Mitt absolut största band i hjärtat i min barndom ! Dom kunde inte göra fel i mina ögon.Glamrockens kungar !
Blev aldrig erkända som musiker eller låtskrivare egentligen vilket kan tyckas märkligt.
Sweet var min absolut första livekonsert som jag såg,Konserthuset 15 Apr 1975 Vilken upplevelse för en 11 årig grabb som nu var helt såld på Rockmusik och hade för länge sedan bestämt sig för att Rockmusiker det var yrket för mig.
Brian Connoly sångaren hade egentligen en annan dröm att bli en Engelsk Frank Sinatra ,Han hade onekligen rösten för det men ödet ville annorlunda .
Brian Connolly bodde under en tid också ihop med Roger Glover och var den som visade Roger vilka Deep Purple var , inte långt senare så gjorde Roger Glover audition för Deep Purple och fick giget.
För de mera insatta så kan man höra en klar förändring i Brians röst efter 1974, Det beror på en kraftig misshandel efter en kväll på stan där Brian delvis blev sparkad i halsen så svårt att han egentligen aldrig fick tillbaka sin röst som den en gång var,Det är också av den anledningen som så många andra i bandet sjunger på olika låtar och partier på albumet Sweet Fanny Adams. Efter misshandeln och förlusten av stora delar av hans röst så började Brian Connolly dricka hårt .
Hans självförtroende var knäckt och han fick också sparken från Sweet.
1981 så togs Brian in på sjukhus efter att ha haft 14 hjärtinfarkter inom 24 timmar ! Sviterna efter att ha överlevt detta var sluddrigt tal och ordentliga skakningar i hela kroppen.
Jag träffade både Mick Tucker och Brian Connolly i Sweet 1988 på Rainbow Bar n Grill i Hollywood när jag bodde där med Shotgun Messiah, vi i bandet hängde med de två legenderna den kvällen och bjöd på apelsinjuice i baren då alkohol var strängt förbjudet, Jag minns att Brian började gråta när jag talade om vad han och Sweet betytt för mig och tackade så mycket,The Sweet var över i L.A. för att göra en stor reunion men när skivbolaget fick se vilken form Brian var i så sa de helt enkelt blankt nej.
Brian Conolly dog i Feb 1997 51 år gammal i sviterna av mångårigt alkoholmissbruk ( levern upphörde att fungera) utan att någonsin fått reda på vem som var hans far( det hölls hemligt)
Mick Tucker var absolut en av de bästa trummisar på 70 talet med ett otroligt tight spel en grym teknik och ett naturligt sväng. Mick lämnade oss 2002 54 år gammal i Leukemi.
Här har vi dom i alla fall i full blom 1973 med Hellraiser!

6. David Bowie
Mannen myten legenden!
Bowie som i många år var den som satte trenderna i musiken,alltid lite före alla andra mannen med tusen ansikten, Singer songwriter , Skådespelare,mimaktör och konstnär.
De flesta musiker i all sin egen storhet hyser stor respekt för denna artist och tänker här nämna några som jobbat ihop med honom. John Lennon ,Mick Jagger , Queen,Iggy Pop ,Nile Rodgers,Marc Bolan,Ian Hunter, Pink Floyd , Nine inch Nails,Brian Eno och flera fantastiska gitarrister som Nile Rodgers ,Mick Ronson Robert Fripp,Carlos Alomar ,Earl Slick.
För att här också få in en bra story om att alla inte älskade David Bowie så återberättas historien om hur Adrian Belew blev gitarrist med Bowie 1978 .
Adrian Belew en mycket duktig gitarrist spelade med Frank Zappa, En kväll så gick David Bowie för att kolla Zappa Live och blev såld på Adrians gitarrspel.
Efter konserten så träffas de backstage och Adrian säger då att det är en ära att träffa David och att han älskar hans musik.
David svarar då, Hur skulle det kännas att vara med i mitt band då?
Adrian pekar på Frank som står en bit bort, Jag spelar ju med Frank säger Adrian.
Ja men er turne slutar ju om 2 veckor då börjar min så det är väl inget hinder svarar Bowie.
Dom beslutar sig för att gå ut och ta en drink ihop och tala om det, Men när de kommer in i den Restaurang de har valt så vem sitter där om inte Frank Zappa med band där och stämningen blir konstig.
Då utspelar sig följande samtal mellan Bowie och Frank Zappa efter att Bowie gått fram och satt sig hos Frank:
David: Quite a guitar player you have here Frank.’
“And Frank said, ‘Fuck you, Captain Tom.’ (Note: Frank had demoted David from Major Tom to Captain Tom.)
“David persisted, ‘Oh come on now Frank, surely we can be gentlemen about this?’
“Frank said, ‘Fuck you, Captain Tom.’
“By this point Adrian Belew was paralyzed.
David said, ‘So you really have nothing to say?’
Frank said, ‘Fuck you, Captain Tom.’
“David and Coco and Adrian got up and went back out the front door. Getting in the limo David said in his wonderfully British way, ‘I thought that went rather nicely!’
David Bowie har tackat nej till att bli adlad av Brittiska Kungahuset till skillnad från Paul Mc Cartney Elton John etc inte mindre än två gånger med orden jag förstår inte vitsen med det.
David Bowie gick bort Januari 2016 69 år gammal i levercancer och han gjorde det i sin vana troget välregisserat med platta och videos som skildrade hans sista kamp.
Väljer att spela Ziggy Stardust för att samtidigt hylla Mick Ronson som var gitarrist med David under Ziggy eran.
Mick Ronson dog i April 1993 46 år gammal och liksom David Bowie så dog han också i levercancer.

7. David Bowie hade så många skepnader så vi tar väl en till!
Men först en fin quote från Iggy Pop om sin vän David.
”David’s friendship was the light of my life. I never met such a brilliant person. He was the best there is.
– Iggy Pop”
Måste ta låten Bowie och Lennon skrev tillsammans 1975 Fame!

8. Philip Parris Lynott Thin Lizzy
Den enda utländska manliga Rockstjärna som jag delat säng med. Ja ni läste rätt!
Eller som Phil´s mamma sa när jag besökte henne i hennes hem i Howth Irland 2008, Zinny I didnt know Philip was gay ? och sedan skrattade hon.
Sanningen var att vi träffades mitt på dagen i Kungsträdgården utanför ett rockhak som då hette Garage 1983
Lynott ville göra ett oannonserat gig där två kvällar innan deras Gröna Lund gig och Jag var där för att vi skulle spela med Easy Action där,Vi kom överens om att låta Lynott och hans Musketeers få lira och på den vägen vart det, vi hängde på dagen på kvällen och första natten på hotellet så ordnades tältsäng till mig och Kee Marcello i biljardrummet på Sjöfatshotellet i Slussen.
Dag två efter Grönan giget där jag fick låna ut sjalar och kimonos till Phil och bandmedlemmar och blev sittandes halvnäck backstage och på sidan av scenen medans de spelade så drog vi tillbaka till hotellet och det slutade med att vi stupade i hans dubbelsäng båda två,Jag vaknar på morgonen av att han gör en telefonintervju i rummet medans han häller upp flingor och mjölk till mig, Galen syn ska jag säga,vi behöll vår vänskap efter det och när Easy Action senare kom till London för videoinspelning så ringde jag upp honom och vi hängde som vanligt igen.
Phil för mig var en riktig dubbelnatur, Världens mest omtänksamma och vänligaste de flesta av stunder men ibland så tog den mörka sidan över. Jag ser honom som en av de största textförfattarna någonsin och hans timing och fraseringar i hans sång var verkligen one of a kind, Eller som Bob Dylan sa `The Greatest”
Phil var i ett avseende ganska lik David Bowie, de båda hade alltid koll på vad som var i görningen i musikbranschen men där David Bowie såg till att vara först ut till den stora publiken med the new thing så såg Philip till att vara polare och synas och även spela med The new thing.Lynott Hjälpte bla U2 i deras start och andra new wave band,Han hade även Ultravox sångare Midge Ure med som gitarrist i Thin Lizzy på turne under en period, Han satte ihop banet The greedies med delar av Sex Pistols och Motörhead och han såg till att få Mark Knopfler att spela på hans soloplatta, Men med ett band gick han bet. The Clash !
Under punktiden så var det två band som stod ut mer än andra Sex Pistols och The Clash.Sex Pistols hade Phil redan The Greedies med men han ville knyta Clash fansen till sig också och därför kallades Lizzys manager och The Clash manager till ett möte.
Tanken var att ha Clash som förband på Hammersmith Odeon där Thin Lizzy också tänkte spela in live konserten för att även göra en live platta, The Clash manager visste att The Clash växte sig större och större och att Clash var ganska politiska i sina utspel och tyckte inte att det här spelade väl med deras strategi för bandet så han säger i slutet av mötet.
`You will not have the Clash as opening band for this event and that is simply because with the the Clash there has to be friction and tension this live thing is simply not dangerous enough!
Där fick Lynott titeln på sin live platta `Live n Dangerous `. serverad av The Clash manager.
Phil Lynott dog i Januari 1986 på ett sjukhus i Salisbury endast 36 år gammal i sviterna av alkohol och drogmissbruk I dödsattesten står det Lunginflammation ,Hjärtsvikt och blodförgiftning.
En klassisk quote från Phil tagen från en live konsert.
` Are there any girls out there with a bit of Irish in them?
Are there any girls out there who would like to have a bit more Irish in them?
Väljer The Holy War från Thin Lizzy´s sista platta

9. Joe Strummer The Clash
Punkbandet som väckte politisk nyfikenhet bland ungdomar och som hela tiden balanserade på någon slags avsats. Alltid med energi och övertygelse men som aldrig fastnade någonstans varken i punkens mode eller Punken som kommersiell fälla.
De gick sin egen väg genom punk , rock reggae och 50 tals influenser och även tidig Hip Hop, street dance och electric boogie som de hittade i New Yorks svarta kvarter under deras tid i USA runt 80-81. Låten Radio Clash är ett bevis på dessa senare influenser.
När The Clash kom så verkade det vara ett svar på att ta bort alla stora arena artister som i ungdomarnas ögon blivit för stora, Men inte när det gällde The Clash och Joe Strummer i synnerhet som älskade Bruce Springsteen. Eller som Joe Strummer själv uttryckte det i en intervju:
”Bruce is great,” If you don’t agree you’re a pretentious martian from Venus. His music is great on a dark, rainy morning in England, just when you need some spirit and some proof that the big wide world exists.
Bruce i sin tur gillade The Clash och Joe Strummer så när Joe Strummer dog så ville Bruce absolut vara med och hylla honom och The Clash musik vilket han också gjorde och framförde The Clash´s London Calling tillsammans med Little Steven, Dave Grohl från Foo Fighters och Elvis Costello.
Joe Strummer har också en del sköna quotes :
Punk rock isn’t something you grow out of Punk rock is an attitude, and the essence of that attitude is ’give us some truth’
Joe Strummer
Everyone has got to realise you can’t hold onto the past if you want any future each second should lead to the next one.
Joe Strummer
It is fun to be alive. It’s a hell of a lot better than being dead.
Joe Strummer
Avslutar med en Quote från Bono i U2
The Clash The Greatest Rock band of all times
Joe Strummer lämnade oss bara 50 år gammal December 2002 av en hjärtattack i sitt hem i Somerset
Spelar Clampdown från deras album London Calling

10. Bon Scott AC-DC
AC DC behöver väl ingen introduktion va? AC DC var en stor del av min uppväxt. Fortfarande ett fantastiskt band men som jag nu tror har sett slutet nu när Malcolm Young är borta och även trummisen Phil Rudd .
AC DC hade två ordentligt stora supporters på orangea T banelinjen under 70 talet nämligen min mycket gode vän och eminenta bassist Nalle Påhlsson från Sätra och Jag själv i Vårberg . Nalle spelar för övrigt bas på mitt senaste svenska album som jag släppte tidigare i år. Man vill ju ha Sveriges i särklass bästa bassist när man går in i studio.Nalle hade också ett AC-DC coverband under en period som hette AB CD.
Då jag idag valt att hylla de som fallit in the line of duty of Rock n Roll så pratar vi här om deras originalsångare Bon Scott.
Bon Scott sångare i AC DC ger en kaxig quote om en av de en gång största producenterna Eddie Kramer som producerat och jobbat som engineer åt Jimi Hendrix , Kiss , David Bowie,Peter Frampton ,Carly simon Pretty Maids och även mitt eget Easy Action.
`Bon Scott – Our Record Company Atlantic reckoned we should use a top Yank producer and appointed one Eddie Kramer to the post. It turns out the guy was full of bullshit and couldn’t produce a healthy fart.
Bon Scott var sällan imponerad av big shots !
Väljer att citera några beskrivningar från hans fd bandmates om vem han var vår Bon Scott
• Bon was the biggest single influence on the band. When he came in it pulled us all together. He had that real stick-it-to-’em attitude. We all had it in us, but it took Bon to bring it out.
o Malcolm Young
• Often he would trail off with fans who came backstage after a show and go off with them to a party or something. He judged people as they were and if they invited him and he was in the right mood to go, he went. We used to call him ’Bon the Likeable’.
o Angus Young, March 1980.
• We could be somewhere where you would never expect anyone to know him and someone would walk up and say ”Bon Scott!” and always have a bottle of beer for him.
o Angus Young, March 1980.
• He made a lot of friends everywhere and was always in contact with them too. Weeks before Christmas he would have piles of cards and he always wrote to anyone that he knew, keeping them informed. Even his enemies I think.
o Angus Young, March 1980.
Bon Scott avled I Feb 1980 endast 34 år gammal, även han kvävdes av sin egen uppkastning efter en blöt kväll ute och sovandes I baksätet på en bil.
Bon Scott finns som staty på inte mindre än två ställen , I Fremantle Australien dit Bon flyttade som 6 åring från Skottland och I Kirriemuir I Skottland där han föddes.
Bon Scotts humor fanns alltid nära til hands,Som tex när han slutar sista låten på Higway to hellplattan Night Prowler med ett citat från Robin Williams karaktär Mork
Shazbot Nanu Nanu !
Spelar därför en av mina favoriter med Bon Scott Touch too much från den sista plattan han gjorde innan sin död.

11. Freddie Mercury Queen
Världens bästa publikdomptör och kanske den största scenpersonligheten någonsin.
Samtidigt ett band och en frontman som var ständigt ifrågasatta.
Precis som The Beatles, 4 stycken musikaliska herrar men så olika gjorde dom likt Beatles en resa i alla möjliga musikgenres men lyckades alltid behålla sitt eget sound.
Då min äldre syster hade Queen Fan Club i många år så har jag haft lyckan att hitta bandet riktigt tidigt och också sett och träffat dom flertalet gånger.
Jag var tyvärr för ung för utsvävande fester när jag träffade det här gänget och det var väl tur det då deras fester var legendariska i Rockvärlden och det säger ju inte lite.
Som jag terroriserade alla i Vårberg med detta band tillsammans med Sweet!
Alltid en kassettbandspelare med mig för att spela låtar.
Ännu till dags dato så är Queen det enda bandet i världen där varje individuell medlem har skrivit en USA listetta var !
Imponerande!
Här några quotes från Freddie:
I always knew I was a star, and now the rest of the world seems to agree with me.”
― Freddie Mercury
“It’s a beautiful day, the sun is shining, I feel good, and no one’s gonna stop me now.”
― Freddie Mercury
You can be anything you want to be, just turn yourself into anything you think that you could ever be
― Freddie Mercury
Några quotes om Freddie Mercury från andra stora stjärnor.
There’s so few people behind the glamour who really make it as true performers. It’s very strange thoroughbred condition to be a successful musician and still be able to project it with confidence. Freddie had that, and there’s not many people who have had it.” – Robert Plant of Led Zeppelin
“I was deeply saddened when I heard Freddie passed away. A great performer, a great voice, a great musician was lost to the world. Thank God we have the music to listen to forever.” – Rob Halford of Judas Priest
”All I’ve got on my iPod is every single Queen song and every single Judas Priest song. Queen were an incredible heavy metal band. I saw them on their first ever tour, at Birmingham Town Hall. They just blew me away.” – Rob Halford of Judas Priest
Freddie Mercury gick bort 46 år gammal Nov 1991 i sitt hem i London dödsorsaken var Lunginflammation relaterad till att han utvecklat AIDS
Väljer en video från Japan 1979 där han visar hur man fixar allsång även där och på Japanska!
Teo Torriatte eller Let us cling together som man säger på Engelska.

12. Freddie Mercury igen!
Vi tar en till Queen video här,
Videon fick bli en hyllning från bandet till Freddie och deras karriär ihop.
Texten som blev en av de sista som Freddie skrev säger väl det mesta?
Men först en skön anekdot med en Prinsessa som skulle blivit Queen men som också dog i förtid !
Freddie Mercury och hans vän Radio & TV personligheten Kenny Everett klädde en kväll upp Prinsessan Diana som gay med mustasch , läderkeps och mörka solglasögon hemma hos Kenny där de tre träffats för att bara snacka och se på TV från början. Diana var med på det direkt och alla tre åkte till en välkänd och tuff Gayklubb i London ,Detta så att hon kunde få partaja ifred och se hur det var på Gayklubbar, Senare på kvällen släppte de av henne vid Kensington Palace i samma mundering all safe and sound.
The show must go on!

13. Prince
Ännu en man som gått sin egen väg på alla sätt och därför är det fortfarande svårt att hitta videos med honom på nätet för så fort de dyker upp så tas det lika effektivt ned av hans stab även efter hans död.
Prince var i krig med skivbolag och streaming tjänster i många år om ägandet av sina egna verk och hans artistiska självständighet, En man att beundra för att han aldrig gav efter.
På en av hans videos för en av mina favoritlåtar med honom Gold så har han skrivit Slave på hela kinden bara för att jävlas med skivbolaget och för att tala om för alla att det var så han kände, alltid helt kompromisslös.
En låtskrivare av rang och också han har tagit med sig Beatles arvet i harmonier och melodier.
Prince gillade inte folk som han menade fuskade med musiken för han tog den själv på största allvar.
En kväll under ett gig så fick han syn på Madonna som satt i publiken så under ett lugnt parti i en låt så går Prince fram till där hon sitter och säger i mikrofonen,
As you can see I can sing and dance at the same time There is no lip sync here !
Madonna stormade ut från konserten ordentligt förbannad men väntade senare utanför konsertstället med sina dansare i en limo och förföljde Prince limo när han åkte därifrån.
De hade faktiskt trots detta ett kortare förhållande senare.
Förutom alla sina egna hits som var många under 80 och 90 talet så skrev han även hits till många andra artister.
Stevie Nicks Stand back list 5# Chaka Khan I feel for you list3# Sheen Easton Sugar Walls list9# The Bangles Manic Monday list2# Sinhead o Connors Nothing Compares to you list 1 # osv osv
Vad som störde mig en del var att så få förstod vilken fantastisk gitarrist Prince också var.
Prince hittades död i sitt hem i April 2016 och dödsorsaken sas vara en överdos av Fentanyl ett starkt smärtstillande medel dvs en opiod Prince blev 57 år
Här är Prince i hällande Miami regnfall och taskigt ljud men inte fan hänger han läpp! Han går ut och vinner publiken som alltid.

14. Ronnie James Dio
En av rockvärldens största röster förpackad i en sån liten kropp !
En Gentleman och alltid otroligt trevlig. Jag hade glädjen att träffa honom som så många andra Rockstjärnor när jag bodde i USA.
Vi kom på att vi hade samma passion för rödvin han och jag vilket gjorde att vi pratade druvor och vindistrikt en bra stund och jag fick många bra tips.
Som Deep Purple fan så var man självklart mäkta spänd på vad Ritchie Blackmore skulle göra härnäst och hur i hela han skulle kunna hitta en sångare som var lika bra som Ian Gillan eller senare David Coverdale.
Dagen kom då Ritchies Rainbow kom ut med en platta och sedan den dagen gillade jag Dio !
Anekdot: Dio gillade aldrig låten Rainbow in the dark då han tyckte att den var alldeles för poppig .
Han ville ta bort den från plattan men skivbolaget sa nej då dom tyckte att den låten var bland de starkare!
Det gick så långt att Dio försökte förstöra tapen ( Ja det var taper man spelade in på då) med en nål eller gaffel men blev stoppad av sina bandmedlemmar.
Väljer att spela Stargazer från hans tid i Rainbow som jag tycker är en av de bästa låtar han sjungit in !

15. Gary Moore
En hyllning till en gitarrist med en ton som ingen annan.
En fantastisk musiker i bandet Thin Lizzy men gjorde även riktigt bra soloplattor under en tid.
Gary var även den artist som fick inviga Globen när den öppnades för konserter .
Ni som kan min bakgrund vet att jag alltid omgett mig med otroligt duktiga gitarrister genom åren och det för att jag alltid har älskat när någon behärskar gitarren likt Gary Moore.
Garys och Phil Lynotts kompisförhållande gick upp och ner och jag citerar här en intervju som gjordes första gången Thin Lizzy kom till Australien och Gary var uppenbarligen rätt less på Phil just där och då, Irländsk humor är ofta rätt så rå.
Intervjuare: Phil do you know anything about Australia?
Phil : Yes as a matter of fact I know that I have some relations in this country
Gary Moore: I knew Philip was just full of shit with this one and just wanted to make the interview more interesting so I said Yeah of Course you have relations here Phil! Some tribe of Aborginies up the road !
Gary Moore en av de absolut största gitarristerna lämnade oss Feb 2011 och dog av en hjärtattack i sömnen 58 år gammal på ett hotell i Spanien efter en kväll med stort alkohol intag.
Här är han med The Messiah will come again

16. Slutord
Tack för er tid !
Min mening var inte att tynga er med artister som dött utan att istället minnas det fantastiska de gjorde när de levde och att älska det istället för att sakna och sörja dom.
Jag tror nämligen att dom allihop hellre vill att ni minns dom med glädje! Det skulle jag själv vilja.
Inser samtidigt att man själv kommit upp i åren när man har så många förebilder att hylla och nästan alla är jag äldre än idag än när de försvann ifrån oss.
Jag skulle också vilja passa på att tacka alla de människor som har gjort mitt musicerande möjligt dvs mina för länge sedan bortgångna föräldrar och alla de musiker man spelat med i olika band och med det sagt nämna två personer som betytt oerhört mycket för mig den senare halvan av mitt liv och musikkarriär, Chris Laney och Björn Höglund !
Utan dessa två personer så vet jag inte om min musik de senaste 14 åren hade stannat innanför mina fyra väggar istället för att spelas på CD´s , Spotify ,festivaler och arenor med band som Whitesnake, Queensryche, Twisted Sister etc etc de här två herrarna har en sån otroligt stor del i var jag är idag med min musik och det vi skrivit tillsammans och för det är jag dom evigt tacksam.Min hatt av till er båda !
Jag tar mig friheten och avslutar min dag med något eget från min Svenska platta och som jag tycker passar med dagens inriktning det här är Ìnnan vi dör med den där Stagman !
Som Thomas Thorild, svensk författare, poet och filosof så vackert myntade, Denna dagen ett liv !
Ta hand om er där ute!

0. PROLOG
Vem är jag att ta en hel dag i anspråk för att skriva min historia? Varför skulle någon vara intresserad av att ta del av mitt liv, mina funderingar, mina erfarenheter eller drömmar om framtiden? Ungefär så formulerade jag frågan till Mats då han påminde mig om att jag faktiskt hade tyckt såväl att sommarpratet skulle finnas kvar som att jag själv kunde delta en av dagarna.
Jag tvekade eftersom jag upplevt så månget sommarprat som väldigt känslomässigt omvälvande. Jag har läst dramatiska, tragiska, händelserika, fantastiska och medryckande livshistorier och tänkte mig att mitt liv, min historia är ju inte tillnärmelsevis av den digniteten. Jag tycker inte jag har den tunga ryggsäck som många andra har så kan det ens vara av intresse för någon att läsa?
Men Matte övertalade mig och när jag tagit in i mitt sinne att jag faktiskt fått utrymmet en hel dag så inser jag ju, vars och ens historia har ett värde. Varje individ bär på en påse full av liv, lust, synd och skam och den är alltid värd att släppas loss. Och värd att lyssnas på och läsas av andra. Och det är ju aldrig värre än att man avstår om man inte finner det minsta intresse.
Jag heter Bosse, är snart 53 år, trebarnsfar, gift sen 26 år med Annika och mellanchef på en mellanstor bank med huvudkontor mitt i Östersjön. Växte upp i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Jag sitter på Ångestsektionen på Stockholmsarenan (Tele2) när DIF spelar fotboll och jag är cykelnörd, både att i att följa sporten och att cykla själv. Jag har avverkat nio vätternrundor och en mängd andra lopp och för 30 år och 20 kilo sedan tävlade jag på riktigt.
Min historia är bara min, min sanning är min och jag har friheten att ge mig hän i minnenas arkiv och i alldagliga funderingar. Friheten… Och jag. Så nu åker vi, med en av de bästa svenska rocklåtar som gjorts genom alla tider.

1. FRICK
Varför heter jag Frick? Är jag släkt med travkusken? Med den förre handbollsspelaren Sven-Åke i Ystad? Med fotbollsspelaren Per i Elfsborg? Med författaren Lennart? Med den gamle nazisten Wilhelm? Nej, jag är ju inte det. Men eftersom folk ständigt tycker att Frick känns så ovanligt så utgår de ifrån att man är släkt med minst någon av dessa.
Så här ligger det till; Min farfars far, Emil Nilsson, född i Skivarp i Skåne 1877 och son till smeden Nils Pehrsson och hans hustru Johanna Öhrström Gustavsdotter, valde vid 20 års ålder att ta värvning och bli så kallad indelt soldat vid Skånska dragonregementet. Han tilldelades soldattorpet Wä utanför Kristianstad och som alla indelta soldater skulle han också få ett kort, käckt soldatnamn. Nilsson byttes således ut mot Frick.
Efter bara fyra år upphörde det gamla indelningsverket och Emil fick avsked. Namnet behöll han dock men han benämndes under resten av sitt liv som antingen grofv- eller trädgårdsarbetare. Han träffade Maria Larsson, gifte sig och fick så småningom sju barn. Två av sönerna dog redan i späd ålder i sviterna av ”medfödd svaghet” i det ena fallet och ”magkatarr” i det andra. Han kallades 1916 upp till Motala av sin kusin, Otto Adrian Persson, som just köpt upp Bispmotala handelsträdgård, för att där arbeta under ganska svåra förhållanden.
Tre av Emils kvarvarande barn och hans fru drabbades av tuberkolos och blev allt sjukare. De vårdades i omgångar på Kolmårdens sanatorium men gick inte att rädda. När de två äldsta sönerna, Eric och Elvir dog orkade inte Emil längre utan valde att avsluta sitt liv i uthuset i oktober 1929. Kort därefter dog även hans äldsta dotter och fru. Kvar fanns endast min farfar Artur och hans tvillingsyster Martha. Martha fick aldrig några barn men min farfar fick fyra. Av dessa fick min far Göran tre söner och hans syster Laila en son. Vi i vår generation har nu gjort vårt bästa för att förgylla världen med fler Frickar men som ni förstår kunde det ha varit betydligt fler. Och vår förgrening är inte så stor som man skulle kunna tro. Därför är vi heller inte släkt med någon av dem jag nämnde i inledningen. Jo, på väldigt långt håll kanske… Jag är i alla fall min fars son och det illustrerar jag gärna med en gammal goding från när jag var mycket ung. Chicory Tip.

2. TILLKOMSTEN
Min far och mor träffades i början av 60-talet via arbete på grossistfirman Arvid Nordquist. Tycke uppstod tydligen och efter att min far haft några vändor till sjöss förlovade de sig. Troligtvis fanns inte tankarna på att bilda familj riktigt ännu men så blev det som det ofta blev. I en tältsäng i Hammarbyhöjden lär jag ha undvikit att hamna på lakanet och istället, livskraftigt tagit några svanstag och nått mitt mål varvid min utveckling startade.
Min morfar lär inte ha blivit helt nöjd med detta. Min mamma bodde fortfarande hemma och de båda var ju inte gifta. Det blev till att snabbt arrangera ett så kallat skambröllop och i mars, i S:t Sigfrids kyrka i Aspudden, stod bröllopet. Ett släktcitat från bröllopet, som då och då fortfarande används hos oss är ”ÄT FRUKT ERA DJÄVLAR!”. Detta kan, som sagt, med jämna mellanrum höras från oss då frukt serveras men tro mig på mitt ord, det är inget illa ment. Men jag går inte in på närmare här varför detta uppkom, det får ni fantisera fram själva.
Några månader senare, i augusti 1964, tittade jag ut. Efter att alla vant sig vid tanken var jag nog ändå ett rätt välkommet barn, det första i min generation på båda sidor släkten. Min pappa fick mer eller mindre flytta in han också men situationen blev troligen något pressad så när han fick tag i ett gammalt torp vid Edsviken som han kunde hyra från sin arbetsgivare flyttade vi dit snarast. Det var ingen dans på rosor men det var ändå vårt eget. Inget rinnande vatten, ingen el. Det var brunn, elda i spisen och gasol som gällde. Det var kanske inte som att ha ett hus i mitten av gatan i London men det vår vårt hus.

3. STADSBARN
I drygt ett och ett halvt år stod mina föräldrar ut med den tämligen låga standarden på boende. Ett av mina första ord lär ha varit ett försök till en svordom, ”bläba”. Då min far späntade stickor för att lättare få fyr i kaminen slog han då och då knogarna i golvet vilket ackompanjerades med ett rungande ’djävlar!’.
Men, som sagt, det blev allt jobbigare med de enkla förhållandena så de lyckades få nys om en portvaktslägenhet på Torsgatan med tillhörande förpliktelser och våren 1966 gick flyttlasset, som knappast kan ha varit så stort. Min far var verksam i åkeribranschen men förutom detta blev han nu också tvungen att fixa kranar, avlopp och andra små göromål som hyresgästerna behövde assistans med. Dessutom se till att fastighetens yttre var i skick. Men mor, som var hemma, fick ägna sig åt att sköta de inre delarna såsom att liggandes på knä, skura trapphus och farstu och se till att övriga ytor hölls i skick. Och även då hon blev gravid med min bror kvarstod dessa plikter.
Min bror, Lars, föddes våren 1967 och lägenheten vi bodde i var bara en tvåa. Samtidigt var det ett ständigt slit med både ordinariejobb och portvaktstjänst så det började funderas på om en annan lösning. Blickarna sökte sig helt enkelt ut från staden. Jag tror att Märsta kan ha varit ett alternativ men så uppenbarade sig ett tillfälle. En släkting till min mor hade flyttat in i en helt nybyggd lägenhet i Skärholmen men med en nyfödd son ville hon in till stan och hade dessutom inget emot de portvaktsgöromål som lägenheten var förbunden med så i november 1969 gjordes helt sonika ett byte rakt av. Vi flyttade till en trea på Brantholmsgränd 60 och att växa upp där har präglat mig mycket. Och även om jag växte upp i förorten bekänner jag mig till epitetet asfaltsbarn, det finns ju rätt mycket av den varan mixat med betong även där.

4. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 1
Brantholmsgränd ligger längs med tunnelbanan där den kommer ut efter Skärholmen Centrum. Åtta vita höghus, tre portar i varje hus med mellan 12 och 16 lägenheter i varje. Husen hade ett slags uppdelning i en nedre och en övre gård och slänten emellan dessa var som en gräns. Det var inte så många som umgicks över gränsen, i alla fall inte i yngre år och ibland var man till och med lite nervös för att uppehålla sig på fel område. Jag bodde på övre gården, lite finare, lite bättre. Tyckte vi.
Brantholmsgränd idag ser ganska annorlunda ut än vad det gjorde 1969. Vi hade två lekplatser mellan asfaltsvägarna och planen ovanpå garaget också den av asfalt. Lekplatserna bestod av en enklare klätterställning, gungor, sandlåda och lite övriga sandytor. På planen fanns fyrkantiga blomlådor, ett pingisbord av eternit samt ett antal bänkar. På gården fanns också två piskställningar (finns sådana nuförtiden?) som även, liksom lyktstolparna, tidvis fungerade som klätterställningar.
Nedanför låg stora parkeringsplanen där man gratis kunde stå på gästparkeringen eller hyra sig en plats. Gratisparkerandet bland hyresgästerna blev småningom så pass omfattande att man började med p-automater. Bakom husen, upp mot Lillholmsskolan, låg ”Skogen bakom husen”. Ja, egentligen var den inte så djup och mörk men det var i alla fall ett antal träd och ett antal backar som på vintern skulle komma att fungera som slalom- och störtloppsbackar. I alla dessa dungar och småskogar odlades också diverse myter och halvsanningar om den ena hemskheten efter den andra, bland annat mumien som bodde vid Sätra Vattentorn, och dessutom diverse ligor. Björnligan och Salt & Pepparligan, som tillfångatog oss barn, sprättade upp armar och ben, strödde salt och peppar i såren och sydde ihop. Men jag känner nog inte till någon som verkligen råkade ut för det där

5. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 2
I ”Skogen bakom husen” fanns en hel del varierad vegetation och slänter och på stigarna mellan buskar och träd åkte vi mycket miniskidor. Ett slags små, kanske 40 cm långa, plastskidor som man med remmar spände fast sina vanliga läderstövlar eller skoterkängor i. Det gällde att remmarna var ordentligt spända och inte gick upp för då var det förenat med stor skaderisk. Jag minns att jag i sexan faktiskt åkte ett åk från Vårbergstippen rakt ner utan att svänga på dessa vingliga plastskidor då jag inte, som de övriga jag var där med, fått några riktiga slalomskidor ännu. Det gick undan och utan vurpor men det var galet läskigt och gjordes aldrig om mer. I alla fall inte av mig.
På inspiration från Stenmark och hans kollegor började vi bryta kvistar för att använda som ett slags slalompinnar för att därigenom börja tävla lite mot varandra. Tidtagningen var ju dessutom möjlig att göra på hundradelar eftersom digitalklockorna med tidtagarur nyligen gjort entré i våra liv. Så vi körde igång och hade lite spontana tävlingar i slalom, storslalom (lite längre mellan kvistarna), störtlopp (inga kvistar alls) och backhoppning. Backhoppningen utfördes genom att uppifrån Lillholmsskolan köra nerför slänten så rakt som man vågade för att kunna göra ett avhopp efter att ha korsat gångvägen och försöka flyga så långt som möjligt nerför nästa slänt. Man hade inte så stor marginal mellan träden nedanför så det gällde att pricka rätt. Minns att Kjelle, som var tämligen våghalsig i de flesta sammanhang, en gång tog i och flög så långt att han landade med ryggen före rakt in i en stor gran. Vi trodde nog för en stund att han minst brutit ryggen men han reste sig så småningom och föreföll fortsättningsvis inte ett dugg försiktigare för det här.
Efter ett par år kom en ny eftertraktad produkt, nämligen minislalomskidorna. Jag minns bara svart färg på dessa och de var fortfarande av plast men möjligen lite styvare och lite längre och dessutom försedda med både stålkanter och ett slags skruvbindningar för att kunna fästa fast riktiga slalompjäxor. Det tog ett tag innan jag fick några men efter att ha gnällt en del på att jag allt oftare kom till korta mot övriga i tävlingarna med mina hopplösa plastbitar köptes det in ett par även till mig och brorsan. Nu kunde vi tävla på samma villkor som övriga.
Och tävlade, det gjorde vi. Vi konstruerade till och med någon form av egen världscup och räknade poäng så att vi kunde utse en totalsegrare varje vinter. Eller i alla fall under helgen. Så småningom började Conny intressera sig för det alpina sportande på baksidan. Inte för att åka själv men däremot började han att hjälpa oss med att tillverka bättre och stabilare slalompinnar genom att med sin stora djungelkniv skära av smala träd, rensa från kvistar och med hjälp av spett fästa ordentligt i underlaget. Han hjälpte också till att ta tid och föra protokoll och poängräkning vilket gav våra tävlingar en än mer seriös prägel.
Såvitt jag kan minnas var det rätt många med, i alla åldrar, så de här tävlingarna kunde ju hålla på ett tag och ibland fick man ofrivilligt lämna wo då ens mamma ropade in en för lunch. Katastrofalt om detta skedde precis när det andra åket skulle börja och man var i slagläge. Fast troligtvis låtsades man mest att man inte hörde. Kanske har jag förskönat mina minnen men såvitt jag minns var jag och Kjelle de mesta mästarna från denna tid. Och vem skulle kunna bevisa motsatsen? Möjligen Conny, om han har sina anteckningar kvar.

6. BRANTHOLMSGRÄND, DEL 3
Vi hade andra tävlingar också förstås. På asfaltsplanen ovanpå garaget ordnades ständiga landhockeymatcher och på nämnda plan konstruerades så småningom också en basket- och en tennisplan. Basketdunkandet var inte så populärt hos alla boende runt omkring men det var kul för oss som höll på.
Bröderna Rinne ordnade friidrottstävlingar, antingen löpningar runt gården eller kasttävlingar uppe på Lillholmsskolans grusplan. Tordan, som var ett stort motocrossfan, låg i bräschen för att organisera cykelcrosstävlingar. Det blev gårdsmatcher där vi körde både 500cc (de äldre) och 250cc (lillebröderna). Tordan själv hade givetvis en specialbyggd hoj, guldgul med dämpare och vann allt i 250-klassen.
På det stora hela var det en fantastisk sammanhållning på gårdarna, i alla fall vad jag kan minnas, inte var det många man var rädd för, möjligen bröderna Lainevool som bodde våningen under mig, men det var nog mest för att de var rockstjärnor och såg lite farliga ut. Det fanns så mycket ungar på gårdarna och inget internet och inga TV-program utan alla var ute från morgon till kväll och aktiverade sig på riktigt.
Så småningom började väl en del halka in på lite mer krångliga banor i livet och jag vet om ett antal som det gått allt från lite till riktigt snett för. Och några som tyvärr lämnat oss alltför tidigt. För givetvis var det inte bara den idyll jag kanske får det att låta som. Många hade en betydligt snårigare uppväxt och vad det kan skapa är så klart individuellt men många orkade inte stå emot lockelser och frestelser från allehanda problem. För er, men även för alla andra som växte upp på Brantholmsgränd vill jag spela en tung låt som kanske illustrerar lite igenkänning.

7. SKOLSTART
Med nyinköpt ryggsäck och lite nya kläder var det i augusti 1971 dags att spatsera upp till Lillholmsskolan för skolstart. En promenad på ett par minuter bara eftersom den låg nästan precis bakom vårt hus. Någon inskolning kan jag inte minnas.
Lillholmsskolan bestod av några tegelröda byggnader med asfaltsytor emellan och en stor (tyckte vi då) grusplan för fotboll. Det var en större byggnad för låg- och en för mellanstadiet. Gud nåde om lågstadiet irrade sig in på mellanstadiets skolgård. På baksidan av mellanstadiet fanns expeditionen och rektorns, Arne Perssons, rum. Tandläkaren fanns i skolan och då det här utspelade sig innan man började med latexhandskar vid tandundersökningar fick vi stå ut med den aggressiva tandläkarens nikotinsmakande gula fingrar då hon rotade runt i våra små munnar.
Min lärarinna, Wivi, var av den gamla stammen. Hon spelade tramporgel på musiken och ibland på morgnarna och hon hade en hel del respekt med sig. Egentligen kan jag bara minnas en gång jag var ordentligt missnöjd med henne men mer om det lite senare. En sak som betydde mycket var när man i trean fick börja lära sig engelska genom den pedagogiska kursen Switch On.
Maktlekar, som flitigt debatterades för ett par år sedan, fanns redan på vår tid. Minns bland andra ”Koppla-På”. Det var en härligt våldsam lek där det gällde att antingen vara med (om man blev accepterad att vara med förstås) eller så var det bäst att hålla sig undan. Den gick till så att man kopplade ihop sig genom att länka armarna med någon annan och samtidigt knyta ihop sina händer riktade rakt fram. Det skapades då en kedja full av dubbla knytnävar i en bredd som berodde helt på hur många som deltog, eller tilläts delta. Sedan gick man runt på skolgården, ledda av den mest dominanta i kedjan, ropandes ”Koppla På!” antingen man ville att fler skulle med eller bara som ett hotfullt mantra. Om någon kom i vägen fick denne finna sig i att bli boxad ganska hårt tills de undkom. De flesta höll sig ur vägen. Man vågade givetvis inte köra detta när mellanstadiet hade matrast eller på deras gård. Däremot kunde det understundom hända att det kom ett Koppla På-tåg från dem in på vår gård och då gällde det att fly.
En annan favoritsysselsättning på rasterna vintertid var att byta hockeybilder med varandra. Man hade ju ett album men där placerades bilderna oftast mot slutet av säsongen när bytesmarknaden började gå i stå. Man hade med sig sin lilla bunt, sorterade i en lämplig ordning och underst hade man oftast sina bästa bilder vända åt andra hållet eftersom man inte var intresserad av att byta bort utan bara att visa upp dem. Vi upprättade snart ett slags intern värdering över hur många Kjell-Rune Milton eller Dick Yderström det gick på en Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson eller Inge Hammarström. De mest värdefulla bilderna var på målvakter och framför allt landslagens förstemålvakter såsom Finlands Jorma Valtonen eller Tjeckoslovakiens Jiri Holicek. Leif ”Honken” Holmqvist och Christer Abrahamsson var givetvis eftertraktade men allra mest givetvis Sovjets Vladislav Tretjak. Kjell-Rune Milton fick man i var och varannat paket man köpte, 6 bilder för 50 öre, men hur många man än hade gick det inte att byta till sig Tretjak. Ett sätt fungerade dock. Om man var ouppmärksam kunde det hända att några femmor eller sexor hade smugit sig upp intill en när man stod och visade upp sina stjärnor och då var det kört. Under knytnävshot om storstryk fick man kapitulera och lämna ifrån sig någon eller några av sina största rariteter mot ett gäng Milton, Yderström eller kanske Per-Arne Hübinette. Så var det bara, inget att göra åt. Man fick se fram emot när man själv skulle gå i sexan och kunna göra samma sak.
Utan någon övrig koppling kan jag minnas att jag vid denna tid, av några äldre där jag var dagbarn, just introducerats i David Bowies värld.

8. INTE ALLTID SÅ LÄTT
Så till ett märkligt fenomen. När man gick in i skolhuset kom man först in i ett litet rum med element och en stor gummimatta för att torka skor på innan man gick igenom ytterligare en dörr för att komma in i korridoren. Detta utrymme var också det enda vi fick uppehålla oss i om vi pga väder eller annat inte ville gå ut. Gummimattan hade ytterligare en, lite oväntad, funktion, den kallades ”Knullmattan”. Detta måste vara något som någon ärvt från något äldre syskon för åtminstone jag hade vid den här tiden inte en aning om vad knulla var för något. Men man hade klart för sig att det var något väldigt snuskigt och obehagligt. I alla fall innebar betydelsen av nämnda matta att det inte var bra alls att beträda den. Allra helst inte tillsammans med någon, ännu värre med en tjej och absolut värst med den för stunden inofficiellt utsedda minst populära tjejen. Man kunde ju givetvis ibland bli knuffad ut på denna, avsiktligt eller oavsiktligt, men det spelade liksom en föga betydande roll. Ett pennalistiskt hån var det man fick utstå åtminstone tills någon ny stackare beträtt mattan tillsammans med en sämre rankad för då övergick hånet mot denne. Och då var man inte långsam att hänga på själv. Jag menar; Äta eller ätas.
Så till den enda gång jag var riktigt besviken på min lärarinna, Wivi. Vi skulle spela ett julspel för föräldrar och syskon, det kan ha varit i tvåan, och det handlade om hur den minsta nissen i tomtefamiljen blev utanför då julstöket satte igång eftersom man ansåg att han var för liten. Jag vet inte hur castingen såg ut riktigt men jag tilldelades i alla fall huvudrollen som den stackars lilla nissen. Jag minns att en tjej som hette Åsa hade den andra huvudrollen som ängeln som så småningom lyckas få tillbaka nissens självförtroende. Alla tomtenissarna, mina bröder alltså, tilldelades små snärtiga tomtenamn som Snapp, Snäpp, Snipp och Snupp.
Så var det dags för mig. Jag vet inte var Wivi hade levt de senaste decennierna men jag blev tilldelad namnet Snopp! Alla mina teaterdrömmar föll samman. Snopp? Jag frågade om jag möjligen kunde få byta namn men det kom inte på frågan. Det hade väl inte spelat nån roll heller för skadan var redan skedd. Och ni kan ju tänka er kombinationen då jag vid denna tidpunkt ofta knuffades ut på tidigare nämnda knullmatta.
Nåja, jag bet ihop och repade denna roll och så när den stora premiärkvällen kom gjorde jag ett sista desperat försök att få byta namn. Tvärnej igen. The show must go on. Där satt alla föräldrar och syskon och det vete tusan om de inte lockat dit ytterligare ett gäng släktingar och vänner för att uppleva mitt unga jags förödmjukelse. När väl pjäsen rullade igång så var det bara att spela med och det var egentligen inte så farligt tills vi kom fram till ödesscenen. Min rollfigur hade då sjunkit så djupt att han (jag) satt och grät invid granen, förtvivlad över att inte få hjälpa till i julbestyren. Då uppenbarar sig ängeln, Åsa, i rummet och undrar varför jag är så dyster. Jag förklarar varför och då uttalar hon sin replik som fick t o m en och annan förälder att inte längre kunna hålla sig från att åtminstone fnissa lite; ”Men lille Snopp, du ska inte vara ledsen. Du kan ju krusa papperet på smällkaramellerna”. Ja, jisses, det tog åtminstone hela jullovet och en bit in på vårterminen innan det föll bort i glömska. Och ingen man i någon ålder vill väl höra orden ‘Lille Snopp’.

9. SKILSMÄSSA
1971 hade vi bott i Skärholmen i två år. Min pappa hade åkeri tillsammans med en kompanjon. Samtidigt kördes det racerbil. Mycket pengar gick nog till såväl åkeri som racerbilen och det fanns nog inte mycket kvar att lägga på hög för ett eventuellt framtida bättre boende. Med tanke på att rätt många skilsmässor beror på ekonomiska problem eller i alla fall olika syn på hur familjens ekonomiska resurser ska fördelas är det väl knappast att betrakta som en vild gissning att mina föräldrars separation till stor del kan ha berott på just detta. Att de var unga och kanske inte redo att bilda familj då jag kom till världen var en annan trolig orsak till skilsmässan och något som inte i längden går att fixa till med bröllop, fler barn, portvaktsjobb på Torsgatan och flytt till Skärholmen. Förr eller senare brister det.
Jag är dock inte bitter. Inte alls. Det var nog snarare bäst det som skedde och idag är mina föräldrar mycket bra vänner sedan länge. Trots nya familjer eller konstellationer. Men då, när det skedde, var det mer traumatiskt. Visst minns jag att man vaknade på kvällen till ljudet av högljudda gräl i köket vilket ju inte var särskilt kul och gav mig ont i magen men det var som om jag frös till is den kväll min mamma kom in i sovrummet och berättade att pappa skulle flytta ut. Det var ju fullständigt fel, pappa hörde ju till familjen och en familj bor väl ändå ihop. Jag vet inte hur jag mådde på morgonen eller ens om det var skoldag men jag vet att jag just då kände mig väldigt ensam och tyckte att vi var den enda familjen i världen som hade det så här.
Det var en ganska jobbig tid, min pappa flyttade och bodde i andra och tredje hand ett tag plus att han samtidigt jobbade en hel del så det blev inte så mycket regelbundna träffar i början. Så småningom kom vi igång med varannan-helg-boendet hos pappa och det tog egentligen inte så lång tid innan det hela började kännas som det normala. Det var så här det var. Lite snedvridet blev det kanske eftersom min pappa, då han träffade oss, ville ha så roligt som möjligt, mest för vår skull men säkert minst lika mycket för sin egen skull. Så under hans helger blev det Gröna Lund, fotboll, ishockey och restaurangbesök medan mamma fick vardagen på sin lott. Det var ju inte rättvist alls egentligen och jag kan tänka mig att min mamma kände sig otillräcklig emellanåt men med facit i hand kan man idag konstatera att vi knappast, under våra förhållanden, kunde haft så mycket bättre uppväxt. Sett i backspegeln gjorde nog båda två sitt yttersta för att vi skulle gå ur detta utan vare sig skuldkänslor eller andra olyckligheter. Och det tycker jag att de klarade galant.
Så småningom insåg jag att vi var långt ifrån ensamma om denna upplevelse. Tittade man sig omkring i vårt område var det nog nästan hälften av alla ungar som antingen redan hade eller så småningom fick skilda föräldrar. Kanske var det lite mer ovanligt i radhusområdena ovanför Lillholmsskolan där man också fick en del kompisar. Bara i min trappuppgång var det nog en 6-7 familjer av 14 där en av föräldrarna flyttat ut eller bytts ut mot någon bonusdito.
Vad är nu min poäng med detta kapitel då? Jo, till att börja med ville jag bara få ur mig en historia som med all säkerhet präglat min uppväxt och gjort sitt till att forma mig till den jag är. Dessutom är det alldeles för vanligt att skylla ett struligt eller kriminellt beteende på att man är skilsmässobarn från betongförorten med trasiga leksaksbilar (en hel del av mina leksaksbilar var sönderlekta tidigt). Det hjälper givetvis inte till åt rätt håll om man har en stökig uppväxt av något slag men det är aldrig den enda faktorn. Utanförskapet är garanterat den mest gemensamma faktorn bakom ett liv på samhällets skuggsida. Och utanförskap kan finnas i alla samhällsklasser, bland alla nationaliteter och i de mest skilda religiösa åskådningar. Själv kan jag i alla fall konstatera att mina enda kriminella meriter (så här långt) är en handfull P-böter och en rödljuskörning. Plus en polisutredning på 90-talet där slutsatsen blev ”Brott kan ej styrkas” men den historien får berättas en annan gång. Men så mycket kan jag säga att en kniv och en korkskruv var inblandade.

10. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 1
Sommaren 1972 skulle jag och min bror Lasse skickas på kollo på Barnens Ö. Med skilda föräldrar var det nog rätt praktiskt. 7 veckor var man där på den tiden. 50 dagar och dessutom var vi inte på samma ställe. Jag hade inte fyllt 8 och brorsan var 5. Han skickades till småbarnskollot Åhléngården medan jag fick leka med de större på Granö Gård.
Lasse fick lunginflammation lagom till vi skulle åka, en vecka efter skolavslutningen, och fick komma ut senare men jag transporterades till Eriksdalsskolans skolgård där bussar stod och väntade på att köra iväg förväntansfulla, skräckslagna, självsäkra, nervösa eller bara likgiltiga barn till olika kolonier på Barnens Ö. Jag hörde nog till den nervösa (blandad med förväntan) gruppen. Jag hade turen ändå att på plats stöta på en parallellklasskompis, Roger, som, visade det sig, skulle till samma kollo. Vi sattes dock på fel buss, den med alla stora, läskiga, barn.
Vi vinkades av, fick puss och kram (tror jag), kände oss en smula modstulna och åkte iväg på en bussfärd vars mål för mig var tämligen oklart. Visste nog inte ens vilken riktning vi åkte i men vi passerade ängar, med och utan kor och hästar, gamla gårdar, små byar, broar och kanaler och till slut svängde vi in på gräsplanen där bussen skulle släppa av oss och vända hemåt igen.
Roger och jag gick av och det första vi såg var fotbollsplanen längre ner. Gräsplan och riktiga mål. Ja, det var vitmålade trästolpar med nät och en oerhört ojämn del av ängen men för oss betongbarn såg det ut som drömmen. Vi inkvarterades snart i huset där de yngsta barnen huserades, kallat 5:an. Jag och Roger tillsammans med Pontus och Kalle, också från Skärholmen, Erik från Bandhagen och Thomas från Spånga (tror jag). Erik hade en skitsnygg fotbollsdräkt, en sådan ville jag också ha. Det visade sig vara Djurgårdens och från den dagen är det blårandigt som gäller. Tack, Erik Jerkesten.

11. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 2
Jag var ofta förkyld i början på kollovistelserna. Lades till och med in på sjukstugan på Assögården vid några tillfällen. Men det här var innan man kommit på att barn kunde vara allergiska i allmänhet och i synnerhet att just jag var det. Men under de stunderna längtade man hem mer än vanligt. Visst fick man besök och visst fick man vykort och paket, fyllda med godis, men ändå. I sinnet inbillade man sig att alla kompisar var hemma och att det bara var jag som var bortrest hela sommaren. Min Mamma hävdade att det inte var någon alls hemma på gårdarna men det kan ju ha varit en strategi med det.
Men jag minns kollovistelserna mest som en härlig tid i mitt liv. Jag kom ju tillbaka år efter år och tillhörde till slut, på det sjätte och sista året, de äldre. De som de yngre eventuellt hade någon form av respekt för. Men vid den tiden hade Granö Gård blivit ett blandkollo med tjejer också, något som faktiskt ändrade ganska rejält på spelplanen. Tidigare, då det var ett rent killkollo, hade vi disco någon gång i veckan med tjejkollot Lindängen, eller ibland Västra Edsvik, men nu fanns de med hela tiden. Det gick inte att komma ifrån att detta skapade intriger, svartsjuka och ett helt annat sätt att förhålla sig till dem och till varandra. Minns ju från något av de tidiga åren att jag, Erik och Roger blev bjudna på teparty på Lindängen av Filippa, Rose-Marie och Jill. Vi eskorterades dit och tillbaka av någon ledare och satt och höll handen och drack te och sedan behövde man inte bekymra sig om dem mer förrän nästa disco. När vi hade tjejer kring oss hela tiden var stämningen en helt annan. Men, man lärde sig ju saker också .
Illustrerar det med en tryckare jag minns från kollodiscona.

12. KOLLO PÅ BARNENS Ö, DEL 3
Jag var, som sagt, på samma kollo sex år i rad. Det är klart att jag trivdes. Fast jag vet inte om jag hade haft någon talan om jag plötsligt sagt att jag inte ville dit. För det är klart att det också fanns stunder som inte var bra. När man var i konflikt med någon, när man lämnades utanför, när en av ens bästa kompisar hemma plötsligt inte såg en för att han hittat andra kompisar, när någon stal ens nya kassettband, Destroyer med Kiss, och när man hade andra anledningar att längta hem. Då var det inte lika kul. Men de flesta av mina (selekterade?) minnen från den tiden är ändå goda.
De första fyra åren var det organiserat seriespel i fotboll, man hade fyra nivåer på serier. Pygmélaget där spelarna inte fick vara äldre än 9, 78-årslaget där spelarnas totala ålder inte skulle överstiga 78, 84-årslaget med samma princip som 78 samt Bamselaget, för de som var 13 eller äldre. Det var även slutspel på Assögården och Barnens Ö-mästare korades. Även i simning, friidrott inkluderande kurirstafett, segling med optimistjollar, fiske och annat tävlades det i organiserat. Allt detta upphörde inför 1976. Det blev plötsligt fult att tävla. Ville man spela fotboll mot något annat kollo fick man ringa upp och kolla. Alla som ville skulle få vara med och gud nåde den som lade resultatet på minnet mer än någon kvart efter matchslut. Jag tyckte det var skittråkigt på ren svenska.
Övrigt fortsatte dock, kanotturer till öar för övernattning i tält med grillning av pinnbröd och korv. Aktiviteter med bad, fiske, snickeri, måleri, pingis och allt möjligt. Och på toppen av det hela, demonjakterna. Av någon anledning hade vår mystiske fantom döpts till Agaton Sax. Denne Sax hade inget gemensamt med den tecknade, rundlagde privatdetektiv som huserade i Byköping utan var en helt igenom ond varelse. Myter gick om att han fått ledare från svunna tider att hänga sig i ödsliga lador. Han hade orsakat att både barn och vuxna blivit galna av skräck eller så hade folk bara försvunnit. Om man plötsligt såg en sax ligga i gräset framför stora huset visste man vad som var på gång.
När alla hade gått och lagt sig och släckt lampan gick det ett tag, sedan kom några av ledarna och väckte oss, ivrigt gastande om att en 3-4 ledare försvunnit och att de fått meddelande från Agaton Sax att det var han som hade dem. Därpå delades vi in i ett antal smågrupper för att gå ut i skogen och leta. Värst var de jakter som utspelade sig på andra sidan vägen, i Ålands havsskogen. De gjorde sitt bästa för att skrämma upp oss och lyckades bra med det. Till slut hittade vi dem, en efter en. De spelade bra, förvirrade, tomma i blicken och hade inte mycket minne av vad som hänt. När alla upphittats samlades vi i matsalen och fick smörgåsar och choklad med vispgrädde. Mysrysligt är väl ordet. Och visst var det väl bara myter, det där om ledarna som hängde sig eller förvann för alltid… Mats och Kalle, visst var det väl det…?

13. MOBBNING
Vad räknas till mobbning och vad är att betrakta som smågnabb eller vanliga konflikter? Ibland är det solklart men många gånger är det betydligt svårare. Jag har befunnit mig på båda sidor under min ungdom (jag hoppas innerligt att ingen idag ser ett uns av mobbare i mig) men inte extremt mycket åt något håll. Men man kan ju ha lite olika funderingar runt olika scenarier jag antingen upplevt själv eller som vänner eller bekanta till mig upplevt.
Var det mobbning när jag knuffades ut på ”Knullmattan” kanske lite oftare än andra? Nja, att det fanns retstickor i klassen kan man ju inte bortse ifrån men jag kände mig aldrig riktigt utanför ens då. Men vad jag upplevde kanske någon annan hade sett på ett helt annat sätt. Jag har en klasskompis från den tiden på FB som faktiskt nämnt att han tyckte de behandlade mig rätt tufft. Ja, kanske det, men om han tänkt på det så länge så var det i varje fall längre än vad jag funderat.
Var det mobbning när en tjej i klassen i lågstadiet ständigt blev retad för att hon var tvungen att använda salvor mot sina eksem samt att hennes pappa var från Skåne? Definitivt. Och även om jag inte gick i bräschen så fanns jag då och då med på ett hörn, om inte annat för att för ett tag slippa den där förtretliga gummimattan. Men inget att vara stolt över.
Var det mobbing då vi hängde upp en killes skolbänk i basketkorgsställningen i mellanstadiet? Ja, definitivt. Och här får jag erkänna att jag var betydligt mer aktiv. Det var en plan som iscensattes då han vid en lärarlös lektion gick på toa. Och vi var flera inblandade medan övriga satt tysta. Dessvärre (eller bättre) hade rektorn sett allt från sitt fönster så det blev allvarliga samtal efter detta. En av mina kumpaners pappa ringde en kväll till min mamma och var mäkta upprörd. Men inte över själva mobbningen. Nej, han var mer upprörd över vad vi gjort mot kommunens material. Om jag minns rätt var dock detta kulmen för efter den här händelsen kan jag i alla fall inte minnas att vi (i alla fall inte jag) gjorde något mer. Men inte heller detta är jag stolt över givetvis.
Var det mobbning då jag med jämna mellanrum fick stryk eller blev knuffad in i väggar och skåp av tre orosmakare i högstadiet? Jag höll mig gärna undan dem men insåg också att jag inte var den ende som råkade ut för dem. Dessutom var deras tilltag inget som gjorde att jag blev utanför på något sätt. Det var nog mer att jämföra med något slags bisarrt respektsättande men inget som gjorde att jag i det långa loppet mådde särskilt dåligt.
Jag har sett exempel på en hel del vuxenmobbning också men det kan man nog debattera en annan gång. Men på mina få exempel kan man ju utläsa att vad som är mobbning eller ej är mycket beroende på hur den utsatte upplever det. Barn kan vara grymma och man kan inte alltid förvänta sig att man i den åldern ska förstå konsekvenserna av ens handlingar alla gånger. Jag kan bara hoppas att det inte finns någon som tänker på mig som någon som förstörde deras barndom. Jag tror inte det men man kan ju aldrig veta.
Något jag var orolig att bli mobbad för i låg- och mellanstadiet var att jag i smyg gillade Björn Skifs och Blåblus. Det var ju inte lika hett som Sweet, Slade, T-Rex mm. Nu är jag inte orolig alls. Här är Dr Rock&Roll.

14. KISS
Efter att ha varit hemligt förtjust i Björn Skifs och Blåblus och mer officiellt fan av Sweet, Slade, Sparks och Bowie fick jag 1976 upp ögonen för Kiss i samband med albumet Destroyer. Jag och min kompis Jocke gjorde någon form av poptidningar där vi skrev hittepå-reportage om konserter där i runda tal 10-15 i publiken trampades ihjäl vid varje tillfälle. Vi började mima till Kiss på högsta volym i hans rum, eller hemma hos mig. Som bas och gitarr användes tennisracketar. Då och då tvingade vi våra småbröder, Lasse och Pålle, att vara med för att komplettera gruppen. De fick så klart vara Ace Frehley och Peter Criss. Jag var Gene Simmons och Jocke var Paul Stanley. Ibland försökte vi måla på lite smink också för att stärka upp det hela.
Vid ett tillfälle fick vi ett gig på fritidshemmet på Brantholmsgränd. Under ett föräldramöte skulle vi vara pausattraktionen. Något oklart hur denna spelning blev bokad men vi hade troligen någon demonmanager i bakgrunden. Jag byggde en bas i träslöjden, målad i svart och silver. Jocke och Pålle hade varsina plastgitarrer och Lasse fick trumma på några hinkar och byttor. Inför spelningen inhandlades sminkpennor från Buttericks och det limmades på folie på svarta T-shirts vilka blev förstörda efter det. Mamma var inte överlycklig. Så kom pausen på mötet och vi klev på. På hög volym drog vi igång stereon. Efter att rivit av bara en låt, Detroit Rock City, fick vi kliva av scenen. En låt, men å andra sidan bestod vårt gage endast av fritt intag av saft och bulle. Icke att förakta.
Se den här och föreställ er bröderna Frick och Keusch på föräldramötet.

15. BK ÅNGEST, DEL 1
Det var sommaren 1982 idén kom upp. Vi var ett gäng som spelade fotboll nere vid Skärholmsstranden (vi kallade den så innan den officiellt döptes till Sätra Strandbad) nätterna igenom efter att på dagarna kollat på fotbolls-VM från Spanien. Vi var en mix av sådana som spelat någorlunda organiserat, några som spelat lite som ungdomar och några som gärna var med och sparkade lite boll. Vi drack te (mest) och i ångan från någon av de exklusiva tesorter som Micke Nilsson försåg oss med blev det plötsligt självklart; Vi skulle starta ett fotbollslag, inget korplag utan ett riktigt lag i den riktiga serien.
Sagt och gjort, i familjen Nilssons kök, ivrigt påhejade av mamma Märta, inmundigades det te och grillade smörgåsar och den 23 augusti 1982 stiftades Bollklubben Ångest. Namnet kom sig av att nämnde Micke, senare kallad Dödar’n, då fått epitetet Ångest-Micke. Detta var i sin tur ett resultat av ett samtal med psykolog efter att han frivilligt ryckte ut samma dag som han ryckte in i det militära. Vi anmälde oss till seriespel inför säsongen 1983 men vi höll på att stupa i namncensuren då man tyckte att Ångest kändes lite laddat. Men med tanke på att ett lag som FC Muttlips tidigare accepterats hade de nog inget annat val än att säga ok även till oss. Så våren 1983 fann vi att vi tilldelats en plats i div 9B tillsammans med storheter som BK Träsket, FC Jönssonligan och FK Sloga för att nämna några. Och vi var helt övertygade att vi snabbt skulle klättra till åtminstone div 4. Och det började ju bra.
Ångest-Mickes absoluta favoriter var (kanske är) Dead Kennedys. Klubbmärket snodde vi delvis från baksidan av deras singel Kill The Poor.

16. BK ÅNGEST, DEL 2
Första säsongen fick vi tyvärr spela hemmamatcherna på Kämpetorps BP i Älvsjö. En sandplan utan nät på målen och i vissa fall längre bort än vissa bortamatcher. Våra första motståndare var BK Träsket från Södermalm. Ett gäng som pga missfärgning av tröjorna ställde upp med den udda kombinationen pistagegröna/bruna tvärrandiga tröjor. Själva hade vi rödsvart randigt, också på tvären. Vi vann matchen, helt enligt våra planer, med 3-1 och tyckte väl mest det var som det skulle. Föga anade vi att det skulle ta över ett år innan vi tog nästa seger.
En enda poäng till tog vi första säsongen och det var på Fittja BP där vi stötte på den trevliga chilenska kamratföreningen O’Higgins. Efter en situation med en broder Guiance inblandad började O’Higgins representanter uppträda aggressivt varvid broder Guiance nr två blandade sig i. Det slutade med poliseskort för nämnda bröder då de efter att situationen börjat urarta ansågs vara svikare av den latinska kulturen genom att spela i det svenska laget BK Ångest. Ja, jisses…
Ett urval historier finns givetvis från dessa år. Alla derbyn mot Rävholmens IF och Vårbergs BK (fd Lövholmens AK) och Örnens FF. När vi fick igenom en protest efter 0-2 mot FC Jönssonligan pga att de hade använt sig av s k bandybyten men förlorade omspelet med 0-10. När våra första dräkter blev stulna vid ett inbrott i Tomas bil utanför rockklubben Ritz på Söder efter en match. När vi äntligen vann div 8 1989 fast det endast var tre lag kvar och vi segrade på målskillnad (dock var jag själv inte med just då, jag hade fått hybris och spelade tillfälligtvis i div 4-klubben Högalids IF). Hur jag, efter att ha räddat en straff i slutminuten mot Kolossos IF på Sätra IP och därmed räddat en poäng för oss, någon sekund innan slutsignalen fick se ca 50 greker komma stormande mot mig och då jag tänkte att nu går det illa. Men de ville hylla mig för en bra match och någon dag senare ringde de och ville värva mig. Men BK Ångests ordförande (jag själv) krävde alldeles för mycket i övergångssumma så det blev inget av det.
Nåväl, genom åren pendlade vi mellan div 8 och div 7 och vi fick väl aldrig det där riktiga lyftet. 1997 blev vår sista säsong. Vi hade svårt att få ihop lag och det kanske inte alltid var så attraktivt med en bortamatch på Enskede IP’s grus en fredag kl 20 i regnet i september så under vintern fann vi för gott att lägga ned.
Men vi håller kontakten och har gjort några försöka att träna lite inomhus under de senaste åren . Dock har vi konstaterat att det räcker med en gång i månaden eftersom det motsvarar den ungefärliga rehab-tiden efter passet. Och så har vi ju den härliga Ångestsektionen på samtliga hemmamatcher för Djurgården på Tele2. Steppan, Janne, Hip-Hop och jag förstärkta med ett gäng wannabees. Och förra sommaren hade vi 34-årskalas. Ångest kommer aldrig att dö.
Året innan vi bildade BK Ångest släppte U2 singeln Gloria. Jag fastnade inte för den då men senare kom jag att tycka att det var den bästa U2-låten. Och det tycker jag fortfarande.

17. DE CLASS, DEL 1
Nästan alla var väl i lågstadiet någon gång i beröring med rytmik och/eller blockflöjt. Många valde något annat instrument i trean, jag valde till exempel klarinett, mest av den anledningen att Christer och Filip på mitt fritids hade, i mina ögon, så otroligt coola väskor. Klarinetten ersattes snart av att jag så småningom började spela elorgel istället och med det blev det lite synthesizers också.
Våren 1980 spelade min musiklärarinna i Vårbergsskolan, Eivor Sandgren, en platta med ”några ungdomar från Skärholmen som bildat band”. Det var Atomreggae med KSMB och här hände något i mitt huvud. Jag kanske också kan. Föga anade jag då att jag några år senare skulle spela och sjunga tillsammans med en av sångarna i sagda KSMB. Men mer om det i ett annat kapitel.
Till hösten började jag första ring i Skärholmens Gymnasium och såg en annons om att man lånade ut musiklokalerna som replokaler vissa dagar under eftermiddagarna och var man intresserad var det bara att höra av sig. Viss utrustning fanns att tillgå. Jag hade fått för mig att jag skulle bli basist och anmälde mig. Nu gällde det bara att hitta några bandmedlemmar till. Första försöken, med några parallellklasskompisar blev fiasko. Tiden behöll jag dock.
I min klass gick Gabriel, lillebror till Steppan, som redan skördade framgångar i Kekkonen Heroes och han hade väldigt roligt åt att min plan gick i stöpet. Mest därför att vår klass hade ett slags hatisk inställning till vår parallelldito, framför allt inom idrotten men även inom annat. Gabi tyckte dock att vi skulle ta vara på min reptid och göra ett försök ändå. I klassen gick också Peter ”Hampan” Hamnström som var minst lika novis som jag på elbas men ändå var mycket intresserad av att bli basist i detta fragment till band. På trummor engagerades Steven Kelly, gitarrist i Kekkonen Heroes. Själv fick jag ta tag i keyboards och det var väl egentligen det jag kunde något så när…
Första repet valde vi bara en bra låt, Kungens Man av Björn Afzelius, för att komma igång. Tanken var inte att vara ett coverband utan här skulle det skrivas egna alster. Det gick trögt men framåt och efter ett par veckor satt den något så när. Sedan blev det sommar och vi gjorde ett uppehåll. På hösten ansökte vi snabbt och fick tid igen och nu började vi fila på en egen låt. Det blev en halv cover kan man säga. I skolan hade nu en ny mattelärare börjat. Hon var minst sagt speciell. Och hon fick ganska snabbt öknamnet Semlan. Inte endast för sin relativa rondör utan för helhetsintrycket då hon gick över skolgården. Tänk er en rund dam i beige halvlång kappa, gräddvitt permanentat och nacklångt hår samt på toppen en beige basker. Jämför detta med en semla och ni har hela sammanhanget klart för er. Hon var dessutom svår, i alla fall för mig som fick se betyget rasa. Detta utvecklade naturligtvis en viss avog inställning till henne varvid vi nu kommer till vår låt, Semlan Brinner.
Semlan Brinner gjordes till hälften med en egen text till musiken av The Clashs ‘London’s Burning’ men den andra hälften med ett egenkomponerat stick. Den blev inte så lång, 1:30, men den var kraftfull och vi tyckte vi fick fram vårt budskap. Om än, i backspegeln, kanske inte med den mest avancerade lyriken.

18. DE CLASS, DEL 2
Det började vankas skolfest, hösten 1981, och vi lyckades bli engagerade som ett av de tiotal band som skulle spela. Kekkonen Heroes var redan engagerade så Gabi och Steven lyckades klämma in oss direkt efter dem men före Carolas dåvarande band Stand By. Men vi hade ju bara två låtar. Och vi hade inget namn. Hampan lyckades till slut klämma fram det fantastiska namnet Djungelbullarna och så fick det bli. Efter en nervositetsdämpande flaska Perlette närmade sig tidpunkten för vår debut och plötsligt var det dags.
Jag vet inte vad jag trodde jag var för stjärna men min första fråga uppe på scenen var varför ingen kopplat in min synt. Det hade nog förväntats att man skulle göra det själv men jag hade inte en susning om var den skulle pluggas in så i den stunden bestämdes att jag fick sjunga istället, något jag hade tänkt göra ändå. Så räknade vi in för Semlan Brinner och i ögonvrån såg jag plötsligt henne stå i dörren i sin roll som festvakt och under bråkdelen av en sekund tvekade jag men så körde vi. Och vilket drag det blev på golvet. Vilken adrenalinkick. Efter första låten drog vi igång med Kungens Man och efter den blev det Semlan en gång till följt av Kungens Man igen. Publiken ville ha ett extranummer så det fick bli Semlan för tredje gången men sen tyckte arrangören att det fick räcka och gjorde plats för Stand By istället. Såvitt jag minns, jag kan ha fel, var det inte ens hälften så många som stannade för att digga till dem. För mig var det i alla fall klart, det här var kul, det här skulle vi hålla på med.
Under tiden som följde byttes Steven ut mot först Bentell och senare det musikaliska geniet, Totte Alonzo. Vi bytte också namn till De Class efter en ordlek med The Clash och att vi var flera från samma klass. Under denna period skrev vi i alla fall några stycken hits som Rätt Eller Fel, Stadsbarn och så klart Piska och Slå.
Att Totte och Gabi var lillebrorsor till KSMB’s sångarduo Alonzo och Steppan var knappast till någon nackdel vare sig vad gällde reptider, som nu oftast var i Kärsbyskolan i Norsborg, eller möjligheten till spelningar. Vi fick till några låtar till som Klockorna och En Bomb. Totte fick ofta hjälpa till att ta ut såväl basgångar som ackordsföljder.
Våren 1983 bokade upp en studiotid, åtta timmar, på Studio Parhda i en källare på Bjurholmsgatan på Söder. Sedan skulle vi finansiera kalaset också. Vi började sälja 21-lotter, ni vet sådana som man öppnade tre luckor på med spelkort bakom och fick man 17 till 21 fick man vinster. Får väl erkänna såhär 34 år senare att vi manipulerade lotteriet en smula genom att med en nål peta upp lotterna i fogarna och ta bort 21- och 20-vinsterna, allt för att maximera förtjänsten. Sedan fick vi en del ekonomiskt stöd från den, vid denna tid, vid riklig kassa stadde Micke ”Dödarn” Nilsson. Som motkompensation skulle vi ange Slant von Pluring Records på etiketten. Vi bestämde också att spela in fyra låtar för en EP (vinylplatta i singelformat men med två låtar på varje sida för eventuell nutida ungdom som läser detta). Valet föll på En Bomb, Semlan Brinner, Rätt eller Fel samt Klockorna.
Det var ju viktigt att skivan blev klar innan vi gick ur gymnasiet 1983 eftersom vi givetvis insåg att det var här vi hade vår marknad. 550 ex trycktes upp och vi var tvungna att ta 25 kr styck för dem för att gå ihop. Skivorna kom med några veckor kvar och försäljningen kunde börja. Förutom att vi lyckades prångla ut 10 skivor var till Skivfönstret och Pet Sounds var det ett hårt jobb av oss själva. Vi gjorde även en liten kupp då vår innestående klasskassa skulle fördelas. Vi lyckades på något sätt norpa 25 kr var av alla mot att de fick en skiva istället. Till slut såldes faktiskt lagret i stort sett slut och för bara några år sen såg jag att ett ex auktionerades ut på Tradera för över 400 kr. Då blev man nästan rörd. Till En Bomb finns en extremt osynkad video också. Sök på Youtube.
En inspelning till gjorde vi 1984, då med förstärkning från Steppan och Peter Ampull från KSMB. Deras hjälp tillsammans med Tottes musikalitet var ovärderlig och även så här många år senare tycker jag att det låter rätt bra. Galärrock, Månen och Steppans Hästar av Stål (senare Blickar av Stål) spelades in.
Men tyvärr började intresset, av olika anledningar, minska för att hålla ihop bandet. Dessutom hade Totte börjat spela med Stockholms Negrer vilka hade klart större förutsättningar att bli stora med Johan Johansson, Micke Alonzo och Poppe Schubert i uppställningen. Vi bestämde oss sedan för att lägga ner. Någon reunion är tyvärr inte möjlig eftersom Totte tragiskt nog gick bort för över 10 år sen och utan honom kan det nog aldrig bli samma sak. Vi avslutar historien om De Class med Galärrock.

19. TUGGA BULT
Året var 1985, De Class var nedlagt och det blev lite tomt. Då ringde Steppan mig och frågade om jag inte ville komma och lira keyboard med hans nya band, Tugga Bult. TB repade i Fruängen och hade kopplingar till verksamheten på Fruängsgården. Jag behövde inte så mycket betänketid utan det var bara att pallra sig iväg och testa. Förutom Steppan som sjöng och kompade lite på gitarr var där Uffe Branheim på gitarr, Eddie Bakas på bas och Stefan Hellman på trummor.
Vi fann varandra direkt och det blev till att lära sig de låtar de redan hade samt att tillsammans få till några nya. Jag lyckades få igenom lite duellsång med Steppan, tyckte väl han var van vid det sedan tidigare, och vi skapade tillräckligt med alster för att snart ta oss ut och spela på scen. Det blev framför allt några spelningar på Lilla Marquee i Västertorp och vi började faktiskt få ett rätt bra flyt. Gjorde några inspelningar och skickade till MNW och trots några lite experimentella försök att verka konstnärligare än vad vi egentligen var så nappade de lite preliminärt. Emellertid ville de se oss på några spelningar först så vi började försöka boka upp oss lite här och där. Det blev dock inte så många fler spelningar.
Första lördagen i februari 1986 hade vi repat i vår lokal i en källare vid Hornstull. Vad jag minns gick det rätt så bra och vi kände att vi började få riktigt bra flow i våra låtar. Efter repet skulle Eddie och Hellman dra vidare till Engelen för lite bira och undrade om jag skulle haka på. Jag hade dock något annat bestämt, har idag inget minne av vad det var, och tackade nej men önskade givetvis en trevlig kväll. Föga anade jag att det var sista gången jag såg Stefan.
På måndagen ringde en av ledarna på Fruängsgården, Q kallad, och undrade över ryktet som gick på gården att Hellman skulle ha omkommit på fredagsnatten. Jag tyckte jag kunde lugna Q med att det inte kunde stämma eftersom vi hade repat på lördagen. Men hur det var så började det gnaga något inom mig och jag bestämde mig för att kolla med Eddie. Han var inte hemma men hans mamma svarade och jag hörde att det var något hon inte riktigt ville berätta. Så jag tog initiativet och återgav ryktet som Q ringde om och då bekräftade hon att Stefan var död. Jag blev alldeles kall. Död? Han var ju bara nyss fyllda 19.
På måndagskvällen samlades alla som hade haft något med Hellman att göra på Fruängsgården i ett slags spontan likvaka vilket var både tungt och samtidigt lättande. Begravningen var någon månad senare i Brännkyrka kyrka och det var fullsatt. Och fruktansvärt sorgligt.
Vad hände? Eddie och Hellman hade skilts åt under kvällen och vad som sedan hände… Ja, han hittades i tågtunneln under Riddarholmen, påkörd av ett tåg. Men hade han placerats där eller hade han lagt sig där frivilligt? Jag vet inte. Det spekulerades i båda men det jag minns var att han inte var direkt vän med skinsen som hängde runt helikopterplattan på den tiden. Oavsett så är hela historien bara så enormt tragisk. Han drömde om att bli popstjärna och vi var inte långt ifrån (tror jag i alla fall) att få skriva kontrakt.
Eddie slutade spela bas och vi andra fortsatte ett tag, med trummaskin och bas på synten, men det rann liksom ut i sanden. Vi gjorde en låt som vi skickade in (eller Steppan, tänkte vi bara göra det?) till melodifestivalen men den var i smörigaste laget.
Jag avslutar denna historia med att spela en ganska dålig inspelning (överföringen blev bara Mono) av ett av våra mer konstnärliga försök i någon experimentell anda, Korsriddare. Jag och Steppan i lite växelsång. Ganska unik, har i alla fall aldrig släppts förr.

20. CYKELNÖRDEN
Min Pappa ledde mig in på denna sport. Han tävlade själv som ung för Motala AIF och enligt egen utsago ska han ha spöat självaste Gösta Fåglum Pettersson i någon juniortävling. Oavsett om det är sant eller ej så drog han i alla fall med oss på cykeltävlingar lite då och då och även om det tog lite tid innan jag började på riktigt så fanns nog intresset redan inhamrat.
Då jag var 13 fick jag en 27-tums, guldgul, 3-växlad BKC, inköpt på OBS i Fittja. Jag var inte helt nöjd först eftersom alla andra hade hojar med limpa och rocketstyre fortfarande. Och olyckan var ju framme vid ett tillfälle vid ungdomsgården i Lillholmsskolan. En fredagkväll var vi några som var uppe och cyklade utanför och eftersom de andra försökte impa på tjejerna genom att stå upp på sadeln ville jag ju inte vara sämre men det bar sig naturligtvis inte bättre än att jag stöp rakt ner i asfalten och bröt båda underarmsbenen så de stack ut vid handleden.
Trots detta missöde utvecklade jag så småningom min 3-petare genom att montera bort pakethållare, lysen och stänkskärmar, inhandla ett bockstyre på Sportaffären i Skärholmens Centrum och montera på det och vips hade jag ändå en ganska het cykel ändå. Med denna ställde jag upp i Skol-DM och kom trea i den olicensierade klassen. Jag började köra motionslopp, till en början med min far men så småningom var det inget nöje längre vare sig för honom eller mig.
Efter att ha jobbat extra på ICA Köttmästaren ett tag så bytte jag upp mig till en blå Peugeot med 10 växlar, en riktig träningscykel, och började köra lite mer och till slut tog jag kontakt med Spårvägens cykelsektion för att börja på riktigt. Där dömde man snabbt ut min Peugeot och via kontakter införskaffades en ljusblå Garlatti istället. Det var skillnad det.
Vi blev 1982 Sveriges bästa cykelklubb, främst tack vare juniorerna, och jag var en av dem. En annan var TV-kommentatorn Roberto Vacchi. Det året vann jag endast en tävling men det var inte vilken tävling som helst, det var klubbmästerskapet. Och om man vinner KM i Sveriges bästa cykelklubb så tycker jag det räcker. Efter några år var det dags att ta steget till seniorklassen men efter ett tvåveckorsläger på Mallorca, med ett dagssnitt på 14-15 mil, insåg jag nog vilka enorma träningsmängder som skulle behövas för att ta det där steget på allvar. Och samtidigt hade jag bytt skiftarbetet på Wårby Bryggerier till att arbeta på bank och fått lite andra preferenser i livet. Det blev att lägga cyklingen på hyllan runt 1986.
Sedan gick det många år innan jag tog upp detta igen på allvar. Jag gjorde några vätternrundor runt millennieskiftet men det var först när jag införskaffade en kolfibercykel 2011 som det blev riktigt kul igen. I juni körde jag min nionde Vätternrunda och minst en till ska det nog bli. Jag tillhör inte dem som ligger och kör för jämnan och därmed har jag inte så osannolikt snabba tider som många motionärer har idag men 9:35 kan jag i alla fall skryta med att ha klarat de 30 milen på en gång.
Jag tittar mycket på cykel också och tycker verkligen det är en av de vackraste sporter som finns. De stora etapploppen passerar magiska byar och dalar under sin färd genom länderna och faktum är att i morgon drar vi på semester till den italienska östkusten, mycket tack vare att jag sett dessa byar, Cinque Terre, på cykeltävlingar som visats i TV. Jag lär hyra cykel nån dag i alla fall. Hustrun får hitta på något annat den dagen.

21. LIVETS MÄRKLIGA TANKEGÅNGAR
Jag vet inte hur många som anser att man går runt med väldigt konstiga tankar i huvudet emellanåt. Förmodligen de flesta. Hoppas jag i alla fall så det inte bara är jag. Jag tänkte få delge er ett par av de tankar som ibland dansat runt i min hjärna. Den ena mest i yngre dagar och den andra mer under vuxen ålder. Båda har dessutom illustrerats av andra vilket åtminstone bevisar att det finns någon mer på denna jord som anfäktats av dessa tankevindlingar.
Den första av de två är den som slog mig med jämna mellanrum medan jag växte upp. Jag fick en känsla av att allt liksom var regisserat, att alla runt omkring antingen plötsligt skulle dra av sig människodräkterna och avslöja att de var utomjordingar som bara väntat på rätt tillfälle att förgöra mig eller så var det så att samtliga runt omkring mig egentligen var skådespelare och att jag var den enda som inte visste om det och som agerade äkta.
Bitarna föll på plats då filmen Truman Show med Jim Carrey i huvudrollen kom. Precis så var det, exakt den känslan gick jag runt med ibland. Skillnaden var möjligen att Truman inte började misstänka något förrän i vuxen ålder. Men då hade mina tankar redan börjat handla om andra saker.
Min känsla har ibland varit att jag haft alldeles för ansvarsfulla arbetsuppgifter mot vad jag egentligen borde vara värd. Jag har ju exempelvis inte en enda högskolepoäng. Unga människor som jag intervjuar för arbete på banken är ju mångdubbelt mer utbildade än jag. En av dessa, redan klar civilekonom OCH civilingenjör vid 25 års ålder, frågade mig vad min slutuppsats handlat om. Då jag svarade att min senaste uppsats jag skrev hette ”Mitt Sommarlov” stirrade han bara på mig, osäker på om jag skämtat eller ej medan jag kände att här stämde nog inte riktigt kemin. Det blev ingen anställning och den slutsatsen var nog ömsesidig.
Hur som helst har jag vid dessa tillfällen känt mig som en bluff, livrädd att avslöjas och bil utsänd i skam och förnedring. Läkaren, författaren och föreläsaren Stefan Einhorn kom för några år sedan ut med en bok som hette ”Konsten att vara snäll” och döm om min förvåning, och lättnad, när han i ett kapitel tog upp just denna känsla och bekräftade att de flesta med jämna mellanrum går runt med den känslan. Att vara en bluff.
Numera har jag i stort sett släppt båda dessa tankar. Så om ingen av er bevisar något annat så ämnar jag fortsätta leva utan dem. Talang är som ni vet en tillgång. Det visste redan Sparks på sin tid.

22. ANNIKA
Jag har mest pratat om min färd till vuxen ålder i detta sommarprat. Tänkte spara resten till ett annat tillfälle om jag skulle råka bli tillfrågad igen. Men jag har svårt att gå förbi min fantastiska fru, Annika, om jag ska beskriva mitt liv. Och vi möttes ju första gången redan 1988 så särskilt lastgammal var jag ju inte då.
Öden och högre makter är inget jag tror särskilt mycket på. Jag tror inte det finns någon förutbestämd väg eller någon skäggig man, eller kvinna, som ovan oss, eller nedanför, har suttit och plitat ner vad just mitt eller någon annans liv ska fyllas av. Jag tror snarare att livet är en rad av slumpartade händelser som tillsammans väver det nät som var och en av oss upplever, som blir just vårt liv.
Precis så var det för oss. Ett antal val gjorde att jag hamnade på samma arbetsplats som Annikas syster. Vi trivdes bra ihop och festade en del tillsammans. Så småningom presenterades jag för Annika. Resten är historia kanske man lockas att tro. Men riktigt så enkelt var det inte. Annika var i ett annat förhållande och jag… Jag hade ingen riktning alls egentligen. Dessutom tyckte Annika mest att jag var rolig (rolig?!) men knappast någon att vara ihop med. Men efter något år ändrades förutsättningarna och då jag var på kortsemester och ringde till jobbet för att kolla med systern att allt var under kontroll så meddelade hon snabbt att Annika var tillgänglig. Jag tänkte att ”Vad skulle jag göra med den informationen?”. Men den sommaren, 1989, gav det ena det andra och vi blev ett par.
Vi förlovade oss efter ett halvår, gifte oss 1991 och fick barn 1993, 1995 och 1999. Vi har aldrig ångrat en dag, i alla fall inte jag, och vi är i mångt och mycket varandras motpoler och samtidigt så lika. Att i ord försöka beskriva vad hon betyder för mig riskerar att te sig en smula futtigt och jag kan bara hoppas att jag betyder åtminstone i närheten lika mycket för henne. Hon finns alltid där när jag behöver dela såväl glädje som sorg, precis som prästen instruerade oss den där gången i S:t Sigfrids Kyrka.
Hennes framtidsdröm när hon var liten var att bli en alldeles vanlig mamma. Mamma har hon blivit, med visst bistånd av mig, men någon vanlig mamma, det är hon verkligen inte. Hon är inte vanlig alls. För mig och alla andra som håller henne nära är hon en alldeles unik människa, en fantastisk och underbart vacker person. F*n vad jag älskar henne. Om inte annat så för kärlekens skull.

23. EPILOG
Vilken dag, vilken överväldigande känsla. Jag hade aldrig vågat drömma om ens i närheten av det engagemang ni visat med kommentarer och reaktioner. Jag som var orolig att ingen skulle tycka mitt liv var särskilt läsvärt eller intressant. Eller att ni skulle tycka det var för långa inlägg. En dag ska jag gå en skrivarkurs och lära mig skapa berättelser på riktigt, det lovar jag. Det kan ju vara en väg ur bankträsket 😉 Och det här var ju bara den första halvan av min historia. Mitt liv i vuxen ålder sparar jag tills om Mats får för sig att jag ska få chansen en gång till i framtiden.
Som sagt, mitt livs historia är min. För Matte är det här en liten inblick i vad vi pratade om för några år sedan, Mats, du vet vad, och den idén tror jag fortfarande på om det bara ges lite tid.
Jag vill tacka för min tid i etern, det har varit inspirerande att läsa andra sommarprat och jag önskade innan att någon skulle känna lite inspiration av mitt. Nu ser jag fram emot resten och redan i morgon dyker ju en gammal parallellklasskompis från Vårbergsskolan upp. Han lär ha en hel del att berätta, vår förste riktiga punkare/glamrockare i just den skolan i alla fall och som man var både fascinerad av och lite rädd för…
Avslutningsvis, lite filosofiska ord. Det sägs ju alltid att man inte ska skjuta upp till morgondagen det man kan göra idag. Det stämmer ju så jäkla bra för vem vet vad som händer i morgon? Varför skjuta upp saker man vill göra och genomföra? Lev nu och ta vara på din tid, rätt vad det är så är det över.
John Holm beskriver detta så bra i denna Tom Waits-cover. Lyssna på refrängens textrad ”Det är tid som stjäl vår tid”! Så enkel och insiktsfull beskrivning av verkligheten. För det är ju precis så det är. Den tid man väntar, avvaktar, tvekar eller håller tillbaka av andra orsaker, det är ju den tiden som samtidigt förkortar möjligheterna till att vara, göra, uppleva och skörda. Ingen vet hur lång tid vi har kvar, tur är väl det, men tiden som går betar obönhörligen av den tid man har kvar. Jag är inte bäst på detta jag heller men jag försöker bättra mig. Från djupet av mitt hjärta; Tack, må så gott och ta hand om er.

1.
Hallå.
Tony Johansson heter jag och är en 42 årig musiker från Stockholm. Spelar i ett punkrockband som heter Fas 3.
Fick förfrågan att vara sommarpratare här idag. Jag kommer berätta lite om mitt liv och köra massa låtar som har följt mig och betytt nåt under årens gång.
Lika bra att mosa på direkt med första låten!
Så jag bjuckar på ett av mina första minnen av en låt som jag lyssnade om och om igen på var när min farsa satt med sin rullbandare och satte på mig hörlurarna och sa åt mig att lyssna på trummorna.
Efter det spelade jag trummor på allt som gick, telefonkataloger, kastruller, kuddar, lådor och använde morsans stickor som trumpinnar. Och det var när jag hörde Led Zeppelin med låten ”D’yer Mak’er”!
Jag blev helt galen och tagen över att trummorna lät så stora. Jag kanske var 6 eller 7 år…jag försökte lära mig varenda slag som mästaren John Bonham gjorde.

2.
Jag är uppvuxen i Bagarmossen som är en söderförort till Stockholm. Vi är 8 st syskon i min familj. Vi bodde två och två i varje rum i en etagevåning. Jag var/blev extremt musikintresserad vid tidig ålder. Min pappa och mina farbröder hade fester ganska ofta där rullbandaren och vinylspelaren alltid var i centrum. Dom kunde lyssna på ett cymbalslag, nån baspryl eller en gitarrgrej om och om igen. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var över att dom lyfte nålen från vinylspelaren och drog tillbaka till samma ställe och bara njöt av samma stycke som dom säkert hade hört 30 gånger på raken. Det var mycket Country när jag växte upp…lyssna på Chet Atkins och Jerry Reed när dom ”leker” live i tv! Inte många feltoner där inte! ”Jerrys Breakdown”.

3.
När jag var 11 år så fick jag mitt första trumset. Min farmor bodde på gården brevid oss i Bagis och hade ett rum över där jag fick ha mina trummor. Hon hörde inte så bra och hade hörapparat vilket nog var tur eftersom jag var där och spela så fort jag fick chansen efter skolan eller mellan hockeyträningarna. En av mina syrror jobbade på EMA under 80-talet och jobbade nära bandet Europe när det begav sig för dom. 1986 kom ju Europe med ”The final countdown”. Hon fixade så att jag fick ett par av Ian Hauglands trumpinnar. Fan vad jag övade på den låten. Men där och då väcktes även mitt intresse för andra instrument. Min farmor hade ett gammalt piano som jag satt och plockade ut låten på. Och det såg mina föräldrar så dom skramlade ihop och köpte en liten Casio synth plus att jag fick min farbrors tolvsträngade Ibanez gitarr. Jag satt i timmar och försökte lära mig olika låtar på dom instrumenten helt själv!

4.
Vi var ett ganska stort kompisgäng när jag växte upp…typ 10-15 grabbar som var ganska tajta. Två av mina barndomskompisar som heter Johan och Sacha började visa mig lite hårdare musik. Iron Maiden kom in i mitt liv! Jag tyckte att omslagen till skivorna va så extremt coola och gillade hur snabb och hård musiken var! Kommer ihåg när jag hörde plattan ”The number of the beast” första gången och framför allt låten ”Hallowed be thy name”…jag var heeelt såld! Och om man letade på baksidan av omslaget så fanns det i nån av eldarna ”djävular” som hade sex…och det var ju sjukt ”spännande” tyckte man i den åldern!

5.
Vi satte ihop ett band när jag var 12 år och skulle precis fylla 13. Jag skulle börja 7:an i högstadiet. När man skulle välja tillvalsämne så valde jag verkstad som dom flesta av mina kompisar hade valt. När jag kom hem en av dom sista dagarna i mellanstadiet så ville min mamma och pappa prata med mig. Jag trodde att jag skulle få skäll eftersom den dagen hade jag skolkat från en lektion för att kunna vara i musiksalen och få repa med mina kompisar. Mina föräldrar sa att min musiklärare som hette/heter Lasse Johansson hade ringt och sagt att han tyckte inte att jag skulle ha verkstad som tillvalsämne. Han hade lyckats få till ett nytt ämne som kallades ”Musik och ungdomskultur”. Där ville han att jag och tre till från min årskull skulle gå. Han sa till mina föräldrar att han såg mitt brinnande musikintresse och tyckte att det skulle anammas. Så min första termin i högstadiet fick jag lära mig att läsa noter och spela en mängd olika instrument vilket var rena himmelriket! Tyvärr har jag glömt bort hur man läser noter nu. Lasse var ett stort Creedence Clearwater Revival-fan. Så vi fick spela mycket CCR. En av låtarna som jag fastnade för då var ”Lookin’ out my back door” och framförallt när dom ”sackar” i takten i slutet på låten. Jag har nästan allt att tacka min gamla musiklärare Lasse Johansson som såg mitt musikintresse och ”orkade” fånga upp det! Så tack Lasse!!!

6.
Min musiklärare Lasse Johansson har haft en del elever som har blivit framgångsrika musiker. Under hans år som lärare har…bröderna Klas och Jocke Åhlund samt Glenn Sundell alla från ”Teddybears”, Patrik Lundström ifrån bandet ”Blond” som vann Melodifestivalen och representerade Sverige i Eurovision songcontest och även César Vidal sångare ifrån ”Caesars Palace” för att nämna några.
När jag skulle sluta 9:an så sa Lasse till mig att jag hade spelat massa olika instrument på dom olika konserterna som gjordes i skolan…trummor, piano, gitarr, bas, flöjt mm. men för att få en 5:a i betyg så var jag tvungen att sjunga en låt för det hade jag aldrig gjort!
Jag fick panik…haja själva…15 år gammal, MÅLBROTTETS GLANSDAGAR och vad väljer han (den jäveln 😉 för låt till mig?!?
Tom Pettys ”Free fallin”! 😳🔫
Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv!!! ”Lärarbandet” backade upp mig. Men jag lyckades att hålla någon sådär ton iallafall. Jag kan fortfarande texten utan till såhär 27 år senare.

7.
Efter högstadiet så blev det stort fokus på att spela musik och repa. Mitt första band hette ”Psycho” och vi försökte spela hårdrock men det blev nog mera åt punkhållet. Jag hade lyssnat lite på punk under åren men inte riktigt fastnat. Men sen fick jag ett kassettband med Ramones på ena sidan och Sex Pistols på andra…jag tyckte det var så jäkla coolt!
Inga krusiduller…inga långa ”Iron Maiden-slingor” utan bara rakt på med eld!
Det här live-klippet är så jävla grymt! Ramones-”Blitzkrieg Bop”.

8.
Typ 1991-1992 så fick jag en demo av grabbarna i Teddybears STHLM som dom då hette. Där öppnades en helt ny musikgenre för mig…”Hardcore”. Jag tog till mig hela hardcore-scenen med hull och hår.
På den tiden så skulle man ha förkorta t-shirts, jeansen eller Dickies brallorna skulle hänga långt ner, kedjor och väldigt ”konstiga” frisyrer…jag hade/har väldigt krulligt hår som jag då blekte till kritvitt och klippte sönder en solhatt så att det såg ut som att jag hade en skål med nudlar på huvudet typ! Efter ett tag som blev det dreadlocks istället.
Jag älskade hela grejen. Går fortfarande igång på Teddybears STHLM – ”Taken By Surprise”.
Det var helt galna spelningar som man var på då…stagediving var ett måste. Sjukt rolig period i mitt liv.

9.
Mitt under min hardcore period så kom ett band som jag fortfarande än idag håller som ett av mina absoluta favoritband…
”Rage Against The Machine”!
Alltså när jag hörde ”Killin in the name” första gången höll jag fan på att sprängas! Allt var så rätt där och då, musiken, Zack de la Rochas rap och Tom Morellos gitarrspel när han typ scratcha och var en DJ samtidigt.
Kommer ihåg att den inte fick spelas av djs i Stockholm på vissa ställen/klubbar för att folk blev för ”galna” och började hoppa på borden och stagediva från bardiskar å grejer!
Den låten får igång mig än idag!
Vi har spelat den ett par gånger med mitt band Fas 3 och Rigo Pencheff från Infinite Mass/Latin Kings på sång. Så jävla grymt bra och rolig låt att lira. Den versionen finns på youtube för den som är intresserad.
Men här är Rage Against The Machine med ”Killin in the name” från Hultsfredsfestivalen 1997. Vilken jävla konsert!!!

10.
I mina övre tonår så började jag jobba med ett projekt som hette ”Alla lika, alla olika-Ungdom mot rasism”. Vi var 8 st ungdomar uppdelade i två grupper som besökte Sveriges samtliga kommuner och höll föreläsningar om våld, rasism och främlingsfientlighet på skolor och för kommunpolitiker. Det var i samband med att FN firade 50 år. Punken började allt mer ta över under den här perioden. Rågsveds stoltheter Ebba Grön gick varmt på stereon och särskilt ”Beväpna er”.

11.
En av mina gamla barndomskamrater som hette Filip blev tillsammans med artisten Dilba. Hon blev nominerad till en Grammis 1996. Då fick jag äran att spela trummor på låten ”I’m sorry” inför Grammisgalan som sändes på TV4. Man satt och väntade och väntade men ca 2.25 in i låten fick man banka på. Bra låt!

13.
Under början av 2000-talet så blev jag pappa för första gången. Fick en dotter 2001. Så här hade jag ett uppehåll från musiken. Jag var pappaledig i nästan 1 år vilket var grymt. Lyssnade mycket på Manic Street Preachers under den här perioden. Dom har gjort en sjukt bra cover på en låt…”Suicide is Painless” som är mest känd som theme till serien ”M.A.S.H”.

14.
Efter min pappaledighet så blev suget efter att göra musik extremt stor. Skrev massa låtar. Några av dom finns med på Fas 3s första skiva. Bland annat den här…
”Dansa som en fjäril”.

15.
Vi började turnéra med Fas 3.
I originaluppsättningen av bandet hade vi sjukt bra musiker… Nicke Andersson/The Hellacopters som min gitarrkollega, på bas hade vi Inge Johansson som numera spelar i amerikanska punkrockbandet Against Me och på trummor så hade vi Stockholms Negrer trummisen Lutten Larsson.
Ett av dom första stoppen vi gjorde när vi började turnéra var till Örebro. Där var nästan alla medlemmar från punkrockbandet Millencolin och kollade. Dom har gjort många bra låtar genom åren och spelar runt om i hela världen. Vi har lirat på samma festivaler som dom och trummisen Larzon har jag lärt känna vilket är en sjukt skön snubbe. Tycker att deras nya platta ”True Brew” är jävligt bra. Här har ni även låten med samma namn ”True Brew”.

16.
Att skriva en låt är inte helt lätt! Man stöter och blöter delar, melodier och texter fram och tillbaka. Men när man får till det är det sån skön känsla som är svår att beskriva.
Nu kommer avdelning ”gåshud”!
Det här är ett band som heter Snow Patrol och kommer från Irland vilket jag även har ursprung från.
Det här är nog också ett kvitto på att man har lyckats att göra en ”hyfsad” låt som folk kan. Lyssna på publiken särskilt i refrängen och kolla sångarens ögonen.
Låten heter ”Run”.

17.
Vi var och spelade på en festival som heter ”West Coast Riot” i Göteborg för massa år sen. Ryktet gick att Bruce Springsteen skulle komma dit…vilket han också gjorde. Anledningen till att han kom var att hans trummis Max Weinbergs son Jay (som numera är trummis i Slipknot) spelade i ett av banden som lirade på festivalen.
Jag brukar inte bli ”starstrucked” men blev fan det av Bruce. Vi delade typ loge med Jay så man hann att samtala lite med både Bruce och Max vilket var jävligt skoj.
Och ja…han är så trevlig som han framställs! Har lyssnat en del på Bruce under åren. Tycker att den här låten är grym.
”Tougher than the rest”.

18.
Jag har haft förmånen att få spela med många av mina idoler. Ett band som jag har varit/är ett stort fan av är The Hives. När vi skulle göra en spelning på Debaser Strand i Stockholm för några år sen så bjöd jag in bröderna Almqvist (sångare och gitarrist i The Hives) och frågade om dom ville köra några låtar tillsammans med oss i Fas 3 vilket dom ville. Så här är dom ihop med oss när vi framför låtar skrivna av en annan av mina största idoler och framförallt en herre som även har blivit en av mina närmaste vänner…Johan Johansson/KSMB. ”Abab/Klockan 8”

19.
På tal om Johan Johansson så finns det mycket att säga. Men nån mer ödmjuk, rolig, snäll, god vän och fantastisk låtskrivare får man leta efter i det här landet! Och ja, han har ju skrivit i mitt tycke en av dom bästa svenska låtar i historien. Vi framförde den med Fas 3 och då hade vi den stora äran att ha med just Johan Johansson och Peter Ampull från KSMB och även Rickard Donatello på bas och Janne Olsson som spelade gitarr på KSMBs återföreningsspelning på Bråvalla.
Fatta själva att få spela ens favorit låt med han som har skrivit den!
Kolla efter låten är slut…all kärlek som är på scen! Så är det när man spelar med riktiga vänner!
Här är den…Sveriges bästa låt ”Sexnolltvå”.

20.
Under dom här sista åren har jag lärt att känna en kille som har blivit min…ja vad ska jag kalla honom…fullkontaktskarate kompis, ”mentor”, bästa vän och som producerat mycket av våran musik. Han heter Håkan Sörle och han spelar även i bandet ”The Baboon Show”.
Vi har gjort mycket galenheter tillsammans. Nåt som började av allmän turnétristess och som har vuxit iväg och blivit en rolig grej för många även för mig och Håkan är något som kallas ”Tonny & Tengartz”.
Vi började filma lite ”roliga sketcher” när vi var iväg på turné och har även gjort några podcasts. Det finns en sida här på Facebook som ni kan kolla in om ni vill som heter just ”Tonny & Tengartz”.
Jag älskar The Baboon Show…Niclas, Frida, Håkan och en av Sveriges bästa frontpersoner Cissi…dom är lätt ett av Sveriges bästa liveband! Här är en av deras bästa låtar i mitt tycke..
”You gotta problem without knowing it”.

21.
Jag är väldigt glad att jag blev övertalad att göra det här. Musik har gett mig så extremt mycket i mitt liv! Både på gott och ont, fast mest gott! Sista två åren har varit turbulenta i min musikkarriär men också väldigt nyttiga! Något som jag har lärt mig är att bra vänner ska man inte ta för givet och dom ska man hålla hårt i.
Livet är för kort för att ha folk som suger ur ens energi och gör vad som helst för att tjäna en slant eller sko sig själva på det som någon annan har skapat.
Eller om man har varit med och skapat det ihop så försöker vissa människor att roffa åt sig allt själv ändå!
Tänk på det!
När jag fick frågan om att göra den här grejen så tänkte jag skriva och reda ut massa saker/lögner som vissa personer som man har jobbat med inom musikbranschen har sagt och framförallt gjort men det här är inte rätt forum för det!
Delar istället min näst sista låt.
Den här låten har jag också skrivit själv.
Vi satte den på första tagningen i studion. Så här är Fas 3s låt (det står fel på länken) och låten heter ”Tommy”.

22.
Jag tänkte tacka för mig för den här gången. Är som sagt glad att jag ställde upp på den här grejen och fick lite tid att tänka tillbaka på gamla låtar och sånt som har format den man är idag. Skulle lätt kunna bjucka på säkert 20 låtar till men det har varken jag eller ni tid med!
Jag älskar att skratta och ha kul i livet. Mina två döttrar, resten av min familj och mina vänner betyder allt för mig!
Avslutar med ett band som jag ofta återkommer till och som hade en sångare och framförallt en briljant låtskrivare som tyvärr lämnade oss alldeles för tidigt…nämligen Queen och Freddie Mercury. Och som han sjunger i inledningen till låten ”Dont stop me now”
”Tonight I’m gonna have myself a real good time i feel alive”
Och sen fortsätter med en passande refräng..
”Don’t stop me now
I’m having such a good time
I’m having a ball
Don’t stop me now
If you wanna have a good time
Just give me a call”
Så tack för mig och ha en fortsatt trevlig och rolig sommar för det ska jag ha! Jag drar med ca 15 kompisar till Berlin på tisdagmorgonen bara för att ha det skoj!
Kärlek till er alla!
/Tony Johansson