Kategoriarkiv: Sommarprat

Lars Enok Åhlund den 22/7-2017

1. God lördag! Idag är det min tur att pladdra.
Jag är, som ni ser, Lars Åhlund från 1981. Född och uppvuxen i Täby på den magiska gatan Palissadgränd, en gata som fostrat musiker och artister som Kleerup och Annika Herlitz. Ett tag var jag Lars Hedstierna men det kanske inte är så noga i detta sammanhang. Jag kommer att skriva lite om mitt splittrade musikliv och hur jag hela livet försökt kombinera mina två sidor, välutbildad jazzsaxofonist och röjig rockgitarrist.
Kanske blir det några rader om den gången jag hamnade på löpet av en anledning jag gärna sluppit. Det är ju roligare att vara i nyheterna tack vare någon fin musik man gjort istället för som det blev för mig; att jag utsattes för ett mordförsök utav en självmedicinerande, psykotisk 23-åring med förkärlek till knivar.
Jag brukar säga att jag är saxofonist, vilket jag ju är men det är inte det jag spelar mest nuförtiden även om jag fortfarande älskar att spela sax. Det brukar vara lättare att presentera mig själv som multimusiker för att slippa förklara mig allt för noga. Saxofon, gitarr, keyboard, percussion, sång, bas, och lite flöjt och klarinett och sånt som hör saxofonistens roll till, är de instrument jag jobbar med. Eftersom jag är sjukt intresserad av musik och allt som hör där till har jag även skrivit, producerat, skrivit om och undervisat i musik. Är man besatt så är man. Länge hade jag Saxofonen som yrke och gitarren som hobby.
De som känner mig eller har träffat mig längre än tio minuter vet att jag dessutom är ett fan.
Jag kan bara inte släppa intresset för Guns ’n’ Roses. Jag följer tidigare medlemmars karriärer och vet exakt vem som gör vad och när. Vem som skrivit vad, vem som biter vakter i benet och vem som fått elektriska stötar i hjärtat på scen. När jag gick på mellanstadiet hade jag pojkrummet tapetserat med idolbilder. Det har jag fortfarande med den enda skillnaden att bilderna är inramade. Saxofon har jag spelat sedan jag var tio år men när jag var tolv tog min pappa med mig till Stadion för min första stora konsert med mina älskade idoler. Efter det var det mycket viktigt att även lära mig spela gitarr.

2. Sagt och gjort. Min äldsta storasyster hade en vänsterhänt nylongitarr som vi strängade om då hon var borta på utbytesår. Att lära sig spela som Slash var uteslutet, han var ju i mina ögon bäst i världen. Som tur var fanns det en annan gitarrist som jag läst var självlärd och verkade spela lite enklare grejer som ändå lät tufft. Jag tjatade till mig en notbok med Nirvanas låtar från Nevermind och började steg för steg klura ut hur man skulle spela hela skivan. Tyvärr fick jag aldrig se dem live då den konsert på hovet jag hade biljetter till i April 1994 blev inställd av ganska välkänd anledning.

3. När jag nu var tretton år bildade jag och några kompisar från Vallentuna vårt första band som vi döpte till Patchwork. Vi spelade grunge, eller alternativ rock som lät coolare att säga. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev låtar som var mer eller mindre stölder av Stone Temple Pilots. STP är ett fantastiskt band än idag som jag inte fick se live förrän 2011 i Austin när jag var där och spelade på SXSW med Miss Li. Alla grungehjältar har ju en tendens att dö så, så även Scott Weiland. Man får vara glad att man har hunnit se några av dem live.

4. Samtidigt som jag blev med band fick jag en ny saxofonlärare som introducerade mig för jazz. Jag fick även en ny vän i skolan vars föräldrar var musiker. Med min nya kompis kunde jag ha någon att jamma med på rasterna i skolan och varje torsdag åkte vi hem till honom och spelade med hans far och lillebror. Arvid kunde spela alla möjliga instrument och hade bra koll på jazz, blues och fusion. Under dessa jam förstod jag vilken stor frihet musik kunde ha. Man fick faktist spela exakt som man ville och allt var ok. En ny värld av musik öppnade sig och jag kommer än idag ihåg hur det kändes första gången jag hörde första delen av A Love Supreme med Coltrane. Jag fattade ingenting och älskade det.

5. En jakt på den perfekta musiken.
Gymnasiet hade börjat och intresset för att spela alternativ rock började avta. Jag ville experimentera, utforska och söka efter nya vägar. Tack vare att min kompis Arvid hade börjat på Södra Latin träffade jag nya människor att spela med. Jag var övertygad om att det måste ha gjorts perfekt musik någonstans, någon gång. Om jag bara letade tillräckligt noga borde jag hitta den. Vi hade några konstiga frijazz/fusion spelningar där bl.a Salem Al Fakir var med och spelade piano och jag tror det var han som spelade skivan ”Live Evil” för mig. Där var den! Den musik jag letat efter. Perfekt blandningen av frihet, rock och jazz. Precis som jag kände mig då och känner än idag. Miles Davis tidiga 70-tal är perfekt musik.

6. Jag har alltid gått på väldigt mycket konserter. En tom scen innan bandet går på ger mig fortfarande ett varmt pirr i kroppen. Så snart jag fick, för mina föräldrar, åkte jag på festivaler. Det var verkligen magiskt att få möjlighet att se alla band och uppleva friheten som en musikfestival innebär. Något av det bästa jag sett på en festivalscen är första gången jag såg Queens Of The Stoneage. De hade just släppt sin andra skiva ”Rated R” och knockade mig totalt med sin energi. Min rockgitarr-ådra började pumpa igen och har efter det aldrig slutat pumpa.

7. Jazzådran fanns ändå kvar och drog mer och mer mot frijazz. På Bollnäs folkhögskola 2002 bildades frijazzband i varje övningsrum. Året efter bollnäs började jag på KMH och samma år startade jag en jazztrio, Sound Of The Millennium, som blandade rockriff med frijazz. Det gick helt ok för det bandet, vi vann lite tävlingar, åkte spelade i både Sydafrika och på Färöarna, fick till och med en konsert från Glenn Miller Cafe inspelad och sänd av p2. Vi spelade in en skiva som tyvärr aldrig blev släppt.
Min andra grupp vid denna tid var det svensk-amerikanska frijazzbandet The Jolly-Boat Pirates. Med TJBP var inget omöjligt. Vår bassist startade skivbolag och vi bokade vansinniga turnéer över hela världen. Den DIY-turnén vi gjorde 2006 genom Europa i en cheva som gick sönder minst en gång om dagen har blivit en måttstock för resten av min karriär som turnerande musiker. Första gången bilen gick sönder var några timmar innan turnépremiären i Paris, någon utbrast ”End of tour!” Vi lyckades dock alltid lappa ihop bilen med hjälp av ståltråd, en bläckpenna, en petflaska och en rulle med gaffa. Det går bra att sova i bilen, på scenen, under ett bord på ett punkigt kontor i Berlin och köra sexton timmar varje dag, fortfarande marinerad efter den polska vodkafesten vi råkat hamna i. Inget kan stoppa ett gäng som brinner. I just Polen, där vi gjorde tre spelningar, passade ett filmteam på att spela in en dokumentär om oss. En av kameramännen som kallade sig själv Tiger introducerade mig för hans tjej när vi spelade i Ljubljana med orden:
-Lars, meet my girlfriend! Don’t touch her, I’ll brake your knees!!
Tiger var en stor kille, rakat huvud och sån där t-shirt som man kan stoppa in ett ciggpaket under ärmen på, med världens största hjärta. Tyvärr har jag ingen kontakt med honom även om han hälsat någon gång via nån avlägsen vän.
Vi spelade in en liveskiva under turnéns sista spelning som fick den självklara titeln ”End of Tour”.
Jag kan fortfarande häpnas över hur samspelta vi var när jag lyssnar på den skivan.
Här är en av mina stora inspiratörer inom den friare jazzen:

8. Precis innan End of Tour-turnén hade jag gjort ett studiojobb för en tjej som hade några demoinspelningar som visst blivit en smula poppis på MySpace. När jazzturnén var över var jag arbetslös, nyutexaminerad jazzsaxofonist. Visst hade jag ströjobbat med att lyfta plankor på ett byggvaruhus och lite annat så jag hade några slantar undanlagda men inte mycket till jobb. Den här tjejen som jag spelat in med några månader tidigare skulle nu släppa sin debutskiva och jag blev tillfrågad att vara med på releasespelningen. Grymt kul tyckte jag då jag verkligen gillat hennes röst och attityd i studion. Hon kallade sig Miss Li (och gör visst det än idag). Jag uttryckte min beundran för hennes musik och propsade på att få vara med och spela lite oftare. Det ledde till att jag gästade i stort sett varje spelning hon gjorde under slutet av 2006 och tillslut blev jag fast medlem i hennes band. Den första videon vi spelade in var till låten Oh Boy. Jag som gillade att festa förstod snabbt att detta gäng gillar det om möjligt ännu mer. När man ser den videon kan man verkligen se att vi faktiskt knappt kan stå upp. Ingen av oss är någon vidare skådespelare.
Det blev mycket gammal soul i turnébilen. Här är en favorit:

9. Under mina sex år i Miss Lis band blev det ett hejdlöst turnerande. Hon släppte skivor hela tiden och det var ständigt nya turnéer bokade. Varv på varv genom Sverige och Europa med avstickare till Ryssland och USA. Vi fick mycket tid att spela grym musik för varandra i bilen och det känns som att det var fest dygnet runt. Det ramlades av scener, slogs i publiken och loger gick sönder. Jag fick författa ursäktsbrev till festivaler i Basel där det tydligen hade varit ovanligt oredligt. Det spyddes och hånglades och allt som hör ett ungt popband till. Till Arvika fick vi inte komma tillbaka och spela men jag utelämnar detaljerna. Jag vill gärna ha mina vänner kvar.

10. Bandet lugnade ner sig så småningom och när fem år hade gått började jag tröttna rejält på hela grejen. Mitt dåvarande förhållande med en holländsk designer hade tagit slut och jag hade träffat en galen konstnärstjej. Jag började känna mig frustrerad i Miss Lis band och hittade på massa andra saker, både genomtänkta och totalt ogenomtänkta. Livet levdes i 100 km/h, Jag och min nya tjej reste runt och jag hakade på hennes konst och alla möjliga andra galna upptåg. Även detta hade börjat bli för mycket och livet kändes rätt kaotiskt. Vi hade dessutom gift oss och hade hundar och lägenhet i Berlin och var i Montreal hela tiden för konstens skull. Montreal förresten, vilken fantastisk stad för musik. Grymma jazzjam varje kväll i veckan och ett kulturliv som bokstavligen svämmade över. Riktigt kul stad! Men så efter en spontan bilsemester till Italien (typ, kolla på kartan var vädret ser fint ut, ah det är fint i Italien! Vi drar dit!) så vände livet rejält. Jag träffade min knivman.

11. Detta hände alltså för ganska exakt fem år sedan. Minna minnen är starka men traumat är borta. Jag tänker inte på det längre så ofta men för detta sammanhang letade jag upp en text jag skrev för att slippa berätta gång på gång. Här är ett utdrag av texten jag skrev 4 år och 10 månader sedan:
”I ett hörn ser vi en kille som ser ut att må dåligt eller vara väldigt full. Jag själv som har kört väldigt långt dagarna innan känner mig snurrig av bara trötthet men när jag ser killen i hörnet så säger jag till mitt ex något i stil med -jag är i alla fall inte lika borta som han.
Vi parkerar och börjar packa ut lite elektroniksaker som ska in till lokalen och ställer dem på biltaket och runt om på gatan. Efter en kort stund kommer den där killen fram till oss, konstigt nog från ett annat håll än där vi såg honom först. Han ser fräsch ut, nyrakat ansikte och nyklippt stilig frisyr som är kammad bakåt. Han är mörkhårig och har mörka ögon men har väldigt ljus nästan genomskinlig hud. Hans kindben och hans näsa är markanta. Han är smal, smalare än jag. Samtidigt ser han rätt hip ut på ett snobbigt vis. Någon man kan förvänta sig se på de mer trendiga korgarna i närheten.
Han kommer som sagt fram till oss och säger att han, på utpräglad och lite snobbig söderstockholmska, är helt väck, han vet inte var han är och ber om vägen till Mariatorget. Både jag och Exet svarar och pekar hur han ska gå. Då frågar han om en närliggande tobaksaffär och hur han ska hitta till den. Efter att ha försökt svara igen så börjar jag tappa intresse för honom och fortsätter med att packa ut ur bilen. Då kommer han fram mot mig och säger först tack för hjälpen och sedan ramlar han emot mig. Jag tror att han har tappat balansen men i fallet så liksom reser han på sig och slår hårt mot min mage. Han vänder sig sedan och springer iväg med spänstiga steg, steg som inte kommer från en man som är så berusad som han just uppgav sig för att vara.
Det tar någon sekund innan jag inser att det inte bara var ett slag jag fick. Jag säger till mitt ex att jag blivit huggen och att hon måste ta mig till SÖS. Enligt henne så har jag dessutom skrikigt som en gris men det har jag inget minne av. Jag tar några steg tillbaka och drar upp linnet som jag har på mig. Då kommer chocken.�Jag ser min bleka mage i skenet av vägbelysningen. Mitt på den är det ett stort jack som det fullkomligt sprutar blod ur. Jag fastnar där och bara stirrar paralyserad av vad jag ser. Hon kommer fram till mig, skäller ut mig och säger att jag inte får titta. Hon drar ner mitt linne som nu börjar färjas av allt blod. Hon säger åt mig på skarpen att trycka på såret med en scarf hon har på sig och leder mig sen in i bilen. Alla väskor med våra datorer och kameror ligger fortfarande utanför och jag ber mitt ex att slänga in dem i bilen. Hon gör som jag säger trots sin extrema rädsla att mannen ska komma tillbaka. Tillslut är vi båda inne i bilen. Hon trycker på nödlåset och ger mig någonting nytt att trycka mot mitt sår. Det visar sig att jag har både min telefon och bilnyckeln i min byxficka. Jag tråcklar upp dem och ger dem till henne. Jag tänker att jag inte får röra mig för mycket för då kanske allt blod rinner ut. Hon startar bilen och försöker samtidigt ringa 112 på min telefon då hennes saknar batteri. Iphone med blod på fungerar sjukt dåligt. Hon får suga ut blod ur mikrofonen och torka av från skärmen för att få den att funka. Tillslut rullar vi iväg.
Mitt ex kör på låg växel så motorn skriker och hon har nu 112 på telefonen. Jag hör hur hon upprepar -Jag kör utan körkort mot SÖS, se till att det finns akutpersonal, nej jag kör nu! �Jag hör hur frustrerad hon blir då de inte fattar att vi redan är på väg. När vi väl är framme säger de -vi skickar nu ut en ambulans. Tack för det!�Hon tvärnitar framför ambulansingången på SÖS. Hon har kört, pratat telefon och givit mig nya tyger att trycka mot mitt sår som fortfarande blöder som tusan.�Hon springer ut och skriker efter personal. Först kommer en snubbe ut och öppnar dörren där jag sitter. Jag faller ut i marken och han springer in efter mer personal. Jag har nu börjat gå in och ut ur medvetande. Jag är fortfarande helt med när jag är vaken men det finns luckor som jag fått fylla i senare. Min kropp har börjat skaka kraftigt och det har börjat göra fruktansvärt ont.
De lyfter upp mig på en bår och jag ser att en i akutpersonalen har liknande skägg som jag. Jag ger honom beröm för det och han ler. Sen kör de in mig i sjukhuset. Jag säger att jag inte gillar det för att jag är ju sjukhusrädd. Någon svarar att efter detta så kommer jag inte vara det mer. Jag tror att mitt ex är med mig men det är någon annan visar det sig senare. Denna person tar av mig min ring och frågar vem de ska ringa. Jag ska ju repa dagen efter och det kommer bli svårt för mig att vara med då så ring bandet säger jag. Ring också mina föräldrar. Det kan ju vara bra för dem att veta. Sen pratas det en massa, jag tror hela tiden att de pratar med mig. De säger ge en blodpåse till, klipp upp kläderna, lyft på tre. Jag tittar upp mot taket samtidigt som min kropp skakar mer och mer. Ljuset av lamporna förändras till att bara bestå av vitt med en gul cirkel runt och utan för den en röd cirkel. Lite som när man drar i färg- och kontrastreglagen i iphoto. Tillslut skakar jag så mycket och har så ont att jag verkligen inte orkar mer. Jag har bitit ihop och till och med försökt vara trevlig mot akutpersonalen. Jag ber dem att söva ner mig. Förmodligen lyckas jag bara tänka den frasen men jag tror att jag säger det högt. Vid det här laget så tror de redan att jag är borta. Men jag är med, jag är med längre än de kan ana.
Tillslut är jag borta. Någon i personalen kommer till mitt ex som får sitta i ett rum utan värme eller något att dricka och ger henne min plånbok, min ring och ett plektrum. De säger att hon ska förbereda sig på att aldrig mer se mig.
Kanske 16 timmar senare väcker hon mig på KS och säger att jag har klarat mig. Jag somnar genast om. Vaknar igen och ser massa vänner runt om mig. De sjunger för mig och ler och jag har aldrig känt mig så lycklig någonsin. Jag tror ett tag att jag är i himlen. Jag har också ett minne av att komma tillbaka som ut ur en tunnel eller en kapsel som öppnar sig.
Jag var tillbaka och hade överlevt. Jag hade fått ett hugg som gick rakt igenom diafragman och upp i hjärtat och samtidigt skadat levern på vägen. ”

12. Att vara så nära döden skapade några förändringar i mitt liv på olika och lite oväntade vis.
* Jag fick inte spela saxofon på två månader minst p.g.a. skador på lungor och bröst, alltså började jag på riktigt att öva gitarr och har därmed blivit sjukt mycket bättre på det instrumentet.
* Jag skrev låtar till en hel skiva på bara några veckor som sen kom att bli Days of Elisa. Att skriva musik om vägen tillbaka till livet var för mig den ultimata terapin.
* Tack vare texten jag skrev i inlägget innan fick jag frågan om jag ville skriva för Musikermagasinet vilket jag kom att göra i några år. Det ledde till att jag äntligen fick träffa min barndomsidol Slash och intervjua honom!
* Jag bestämde mig för att följa mitt hjärta fullt ut och inte vara så orolig för vad andra tycker och tänker.
* Mitt förhållande med konstnärinnan tog slut och jag träffade min underbara Linda som jag nu har en vacker liten dotter med. Linda är en grym kvinna från Umeå med hjärtat på rätt sida som jobbar hårt för alla arbetares rättigheter.
Jag kommer alltid minnas den grådaskiga februaridagen 2014 på väg till Huddinge sjukhus då jag tittade ut genom ett snöblaskigt pendeltågsfönster och kände glädje för första gången på ett och ett halvt år. Nån vecka senare träffade jag min Linda. Jag var redo att leva igen!

13. Vi behöver lite Slash igen. Här är en grym låt med honom och Lemmy.

14. Vi ska inte gå händelserna i förväg. När jag var (fysiskt) sjuk var det bara en sak som jag kunde tänka på, jag måste tillbaka på turné och spela med Miss Li igen. Även om jag bara några månader tidigare bestämt mig för att sluta så var det nu min fasta punkt i tillvaron att komma tillbaka till.
Sagt och gjort, 6-7 veckor efter överfallet står jag på Gröna Lunds scen och spelar in sommarkrysset med henne. Jag spelar som en kratta och är uppenbart fortfarande sjuk men där står jag och vevar på en akustisk gitarr. Mitt första gig på saxofon efter olyckan blir med rapparen Blues på Fasching.
Sen bar det av på höstturné med Miss Li igen. Jag var inte redo. Fysiskt frisk men ett psykiskt vrak med ett apotek i resväskan utav receptbelagd knark. Ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter och fri alkohol bakom scenen. Nog var nog när den turnén var över. Både jag och Miss Linda var nog glada att gå skilda vägar även om det gjorde ont. Det var dags att bli nykter och ta tag i den psykiska biten på riktigt. Det blev ett års helvete med otaliga timmars terapi och arbetsträning men gräset visade sig faktiskt vara väldigt mycket grönare på andra sidan.

15. Under min rehabilitering fick jag chansen att jobba en dag i veckan som musiklärare på en resursskola, alltså en skola för elever med neuropsykiatrisk störning, d.v.s. ADHD och Asperger o.s.v.
Medan mitt hår växte gick jag dit och jobbade och trivdes väldigt bra. Livet fick en ny mening med detta jobb och det kändes som att jag kunde förstå dessa barn rätt bra, skillnaden mellan dem och många av mina musikerkollegor är att kollegorna är vuxna. Vi är alla Onda Barn. Jag började spela mer och mer musik igen och denna gång med kärleken till musiken främst, inte för att jag var tvungen att dra in stålar till hyran.

16. Håret växte som sagt. Helt plötsligt fick jag helt andra gigförfrågningar än jag haft tidigare. Jag har alltid gillat rock och hårdrock men inte så mycket metal. Nu kom erbjudanden från det hållet. (Förresten har jag fått sparken som tredje vik på sax av Peter Jezewski tack vare mitt långa hår. Tack vare skriver jag för att det var ett skämt att spela med det SD-kramande kaos-sällskapet. Man kan visst inte vara långhårig när man spelar 50-tals rock på 90-tals vis) Ville jag bli multimusiker med ett progressive metal-band som heter Soen? Lät ju sjukt kul. Svår musik, mycket att tänka på och massor av olika instrument. Låter ju som en dröm. Jag testrepade några gånger, gjorde en turné och efter det blev det mitt nya musikaliska hem. Jag har aldrig haft så kul och gjort så grymma spelningar någonsin som med detta gäng. Allsång på skansen och 20k-publik i all ära men att spela med dessa fantastiska musiker, möta hårdrockspubliken som är den mest dedikerade som går att finna, är bästa och roligaste band jag spelat med. Att vi dessutom turnerar nästan helt alkoholfritt är väldigt uppfriskande. Vi har ännu inte spelat ett enda gig i Sverige men så är det med hård musik, man spelar i resten av världen istället.

17. Jag fick ändå med min favoritmusik från det tidiga 70-talet in i Soens spelningar. Denna låt spelas alltid som intro innan vi går på. Jag får adrenalinpåslag varje gång jag hör den. Världens bästa introlåt!

18. I mars detta år fick jag min dotter. Vad kan slå det?! Tio dagar senare fick jag tyvärr min diabetes typ1-diagnos. Värre saker än fyra sprutor per dag och stick i fingrarna har man ju varit med om så skit i det så njuter vi av livet som aldrig förr!
Denna låt spelar vi ofta i logen innan gig. Både med Soen men även under Miss Li-åren.
Hörde och såg Louis Mhlanga live första gången jag var i Sydafrika 2006. Han är från Zimbabwe men lever i SA. Jag föll pladask för hans musik och hans gitarrspel.

19. Nu är livet 80% jobb på resurs- och behandlingsskolan, sen lite musikfrilans av olika slag och så gör vi våra treveckorssvängar med Soen två gånger per år. Min dotter har just lärt sig att rulla och upptäckt sina fötter. Livet går vidare.
Avslutar med låten vi (Soen) alltid avslutar våra spelningar med.
Tack för mig!
//Lars

20. Ps. Jag skulle lätt bara kunna köra Guns n Roses hela dagen och känna mig helnöjd,
därför får ni en till. Igår var det dessutom exakt trettio år sedan debutalbumet Appetite For Destruction släpptes. När bandet meddelade att en återförening med tre originalmedlemmar och följande USA-turné stod för dörren förra året var semestervalet självklart:
-Älskling, vi kommer åka till New York i sommar!
Förresten, knivkillen hittades och dömdes till rättspsyk.

 

Patrik Putte Thomas den 21/7-2017

1. Från en Bajare till en Gnagare!
Tack Danne Paulsson för ett upplyftande sommarprat/spel! ❤️
Jag som tar över stafettpratet/spelet idag Fredag mitt i semestertider är en 51- årig AIK:are från Stockholm som växte upp i Fagersta.
Just därför Bombar vi igång dagen med Bergslagens stoltheter The Hives!
Att man önskar dom hade stått på scen när en annan var ung i Västanfors.
Välkomna till mitt Sommarprat!!
(I Bil På väg mot det nya livet i Dalsland!)

2. Jag växte upp i ett STORT gult hus med mycket Fester, högt i tak i diskussioner ( för att uttrycka det milt) med MA & PA, 2 systrar och en hund.
Jag fick tidigt mycket härliga vänner och mitt rum blev ”ungdomsgård” dock utan kvinnlig fägring… mången skitgubbe och livsfundering avhandlades mellan varmkorven och de 300 liter mjölk/saft/soda stream/läsken som Pappa Sten bjöd på.
Musiken fanns där hela tiden, jag kan dock inte säga när jag började poppa men minns att syrrans b-sida på ABBAS ”Ring-Ring” fick mig i spinn, då var jag väl ca 8-10 år…..
( den här versionen går av ngn konstig anl. alldeles för fort dock…)

Jag växte som sagt upp i ett högljutt hem😜
Fiske och sport blev ett sätt att fly iväg….
Tidigt hittade jag ungdomsgården hos kyrkans ungdom där ”de stora grabbarna” hängde, för där fanns värsta stereon och ”dammsugare” med läsk.
Jag tackar gud för den här tiden att ”de stora grabbarna” fanns, annars hade jag missat det här och mycket annat.

Vi var ett stort gäng tonårsgrabbar som höll ihop. Bandyn i Västanfors IF var den röda tråden och partaj/folkparken/spelningar det ”lilla extra” på helgerna.
Alla var dock ense om att det här det ville vi INTE ”smälter ihop med maskin nr 5”.

Åren gick och radion (som var min värld) började ha program för oss unga -ny våg, poporama m.m.
Jag och polarna lyssnade mycket på Queen, Thin Lizzy, Nazareth och svensk punk såklart.
En vecka stack ma och pa till Österrike och det var FF så det sjöng😂
Vi bastade med pripps blå och en kompis kusin introducerade den här.
Jag tror jag spelade den 7898 gånger den helgen och den är fan lika bra än idag.
Föga anade jag då att mina små tassar skulle stå på Manhattan och laga käk till Madonna

6. En av mina bästa vänner (än idag) kom in på Sandvikens bandygymnasium. Jag sökte och blev 1:a reserv….alla år hade reserverna kommit in, dock inte nu.. ..
Allt hade ju inte bara varit rosor under vår ”pubbotid” och jag hade en förmåga att alltid hamna där jag inte borde. Ungdomsledarna på gården döpte mej till ”kravall” och i skolan var det ett hell med pennalistlärare som man inte fick ifrågasätta.
Ville bli murare men fick inte för mamma..-”om du blir kock så har du ett yrke som du har nytta av”.
Borde lyssnat på min farmor ” oj oj.. varför har han valt ett så tungt yrke”.
Dock blev Virginska skolan och studenthemmet i Örebro min räddning..

7. Tiden i Närke/Örebro blev fantastisk för en ung rastlös kille som ville stå på egna ben. Fick 150 kr/vecka av mamma och pappa att äta för… det mesta gick dock till vinsatser vi gjorde på studentrummen. Käka? Makaroner var ju en femma paketet och var stående på menyn😂
Musiken stod högt i kurs i varje rum och partaj var dag.

8. Under åren på kockskolan i Örebro var det spm sagt mycket ”vin, kvinnor. & sång” 😄😄😄🍺🍺🍺 på studenthemmet…så efter 2 terminer blev vi alla vräkta och det legendariska ”pelarhuset” blev äldreboende…😜
Jag flyttade till min egna första lägenhet & där fortsatte givetvis partajen, om även i mindre utsträckning….
Jag blev i den här vevan introducerad till Saga och varje Fredag ljöd den här i min metallblå Sony Freestyle när min gröna tioväxlade Crescent med rosa bockstyre for fram över Storgatan mot Tågstationen… jag fick nämligen alltid gå tidigare för att hinna med tåget och har alltid varit en tidsoptimist…🙄….

9. Efter Örebro gick flyttlasset-84 till Stockholm, och tillsammans med en annan kockslav flyttade jag in i en trea i höghuset på körsbärsvägen. Där lärde jag mej lyssna på Prince, Under Ika, Alphaville, div. ny punk och framförallt det här.
Pipan den grabben äger!

10a. I den här lägenheten upptäcktes som sagt en hel del ”ny” musik. Lediga dagar spenderades ofta (vi var ju 18) i gamla stan. Först Pet sounds, sen en promenad till Gamla stans skivhandel, och tillsist öl på Zum fransiskaner (jobbade ju på hotell reisen).

10b.
Därför kommer också en 10b.
Hela den här skivan är fantastisk och presenterades för mej av en asskön kockkompis som helst velat gå på konstfack men som numera är hovslagare.

11. Under den här tiden (värsta vintern i sthlm sen -42) så övningskörde jag på Dahlbergs bilskola, Roslagsgatan.
Med en lön på 32,50/timmen och körlektioner a’ 450kr/gång så var det ett helvete…… därför glömmer jag ALDRIG dagen när jag tog farsans 142:a och rullade ut genom grinden på min första legala solotripp. På P3 strömmade den här ut från volvoradion och jag grät.

12. ( varning för lååång story)
En torsdag i köket på Hotel Reisen 1985 fick jag för mig att jag skulle åka till Roskilde festivalen.
Ett gäng polare från Fagersta hade hyrt en blå WW-buss och skulle ner, det fanns plats för mig och jag ringde en kompis och frågade om han på väg till jobbet kunde köpa en biljett på väg in.
Han skulle fixa det och även jobba min lunch dagen efter!
Otroligt sen sticker jag mot T-centralen , med inga som helst pengar för jag tänkte ta ut på Bankomaten där. Nu var det ju bara så att bankomater var inte vanliga 1985 men det började ta sig, tror Centralen hade 2 😅…. och när jag stormar upp från tuben har jag 10 min tills tåget ska gå…😱😱😱… köerna till de två automaterna var …öh …obeskrivliga….jag ställde mig i 5 min men insåg snabbt det omöjliga…. i min naiva stress tycktes jag mig minnas att det stått på bankomat kvittona att ”nu kan du ta ut i hela norden”… nämen yeah, det räddar resan, jag tar min enkelbiljett till tåget mot Roskilde och hoppar på tåget.
Redan efter ca en halvtimme kommer konduktören och sneglar på min biljett… ”öh…. -du måste ha platsbiljett säger hanpå bred skånska…. jag: äh vaddå biljetten e ju köpt som resa ända till Roskilde… – det spelar ingen roll du kan betala den nu till mig….
Paniken spred sig i min kropp och jag sa: -jag har inga pengar…. (nu ser ni Sven Melander framför er, jag lovar han lät presic som honom när han sa: -Men e du DUM I HUVUDET? Du kan ju för fan inte åka till Danmark utan pengar??? Vad som sen hände var att han faktiskt lät mig åka men jag satt i en ”skötrumskupe'” hela resan till Köpenhamn….
Väl i Köpenhamn skulle jag ju ta ut pengar…. det gick ju bra… not… det jag läst på kvittot om ”hela norden” var Norge,Finland fick jag veta senare…😆
Nu står jag alltså i Köpenhamn -hungrig som fan, pank och alla polarna i en blå WW någonstans i Roskilde… började misströsta men tänkte ” jag har ju fan biljetten” …. antingen börjar jag lifta eller så tar jag tricken till Festivalen och letar….
Självklart valde 18-åringen det senare 🙄😅…. väl i Roskilde frågar jag mig fram och kommer på sena kvällen (det började bli mörkt) över bron till stora ingången…. 😵😵😵😵😵😵 jag bara stannade och glodde… -Hur i hela jävla helvetet skulle jag hitta mina kompisar här, stället e ju ENORMT….. jag började fan nästan lipa men samlade ihop mig och tänkte: -du måste vara rationell nu Putte…. så jag såg 3 bilparkeringar…. började knalla igenom den första…..🚶
Efter ca 30 min kliver jag över till den andra… går 300 m och DÄR 🙏🙏🙏 en blå WW Buss… Kan det vara dom?
Ser då ett familjärt face halsa en tuborg grön…. jag stirrar …hans stirrar och vi båda bara skriker!!!
My god, i was saved!
Sen hade jag ju inga pengar så jag plankade ju in på både Clash och Ramones & låg under sätena i tullen men det e andra historier! 😃
Iaf så spelades den här på kassett den kvällen och jag satt i bilen med tak över huvudet. Nästa dag regnade det.

13. På tal om Roskilde… har man varit där…. fattar man det härrrrr 😜😜

14. Tillbaka efter Roskilde i köket, den här sommaren var det Radiostockholm ”sommar-puls” med Staffan Dopping som gällde…. jag minns mycket från mitt första kock-år på Sara Hotel Reisen som elev/grill-kock men ett av de starkaste minnena är att vi alltid dansade i grillen när den här ”tok-sommar hiten” spelades
👨‍🍳👨‍🍳👨‍🍳❤️❤️

15. När jag sen jobbat några år och den första glädjen att tjäna egna pengar/stå på egna ben börjat lägga sig och man istället gick och la sig med onda fötter…. då började man fatta… 🍺🍺

16. Dessa år, de unga 20…hängde ju en gnagare som jag mycket på Råsunda och hovet… men det fanns ju ett tredje ställe jag gärna besökte (förutom alla stans bardiskar 😜🍺) nämligen Tre Backar… otaliga är de fantastiska spelningar man sett där men Jönsson och hans Gais kompisar i ATTENTAT slår nog det mesta.
Här en låt som kom efter splittringen när dom böt namn till Alias Smith & Jones ( fantastisk serie by the way) ….

17. Dagens ungar klagar nu att det inte finns lägenheter…. det gjorde det inte på 80/90-talen i Stockholm heller… Jag flyttade H E L A J Ä V L A T I D E N…..
Ett tag bodde jag med en kompis på Östermalm, han var kär i en brutta i Fagersta så han ville mest vara där… han sjukskrev sig varenda måndag och fredag tills arbetsgivaren krävde läkarintyg… 😂😂😂😂😂…. men det gjorde ju inte mig något för han hade schysst musik han lärde mig lyssna på och skivorna var ju kvar….

18. Var rejält inne i kocksvängen nu och jobbade på Restaurant Bolaget som var en renodlad nattclub…. min ökända korta stubin skulle nu ställa till det igen och när en av hovmästarna – en Jugoslav som var typ ”Capo” i Juggemaffian ”betedde sig” i luckan och slängde en sked Bearnaise på mig så tog jag sonika hela 5 liters skålen och skickade över honom och hans Armanikostym…😃😃😃😃…
Det var nu inte det smartaste jag gjort för på kvällarna hem hade min Svarta Alfa Sud följe av div inte helt seriösa bilar, fick höra att jag skulle ”fixas”… jag sprang varje dag till och från bilen och lånade ett knogjärn av en kompis som jag hade i fickan.😱
Som tur var köpte köksmästaren på Bolaget ett hotell i Undersåker (Åre) exakt i den vevan och frågade om jag ville följa, joråsåatt…👍👍👍👍
Han var dessutom fantastiskt duktig kock så av honom lärde jag mig otroligt mycket & juggarna hörde vi inget av sen….

19. Två säsonger i Åre var fantastiskt, luften grym, sköna bybor och man kunde åka skidor bara vid fint väder 😄….
Vi från Södergården blev också snabbt kända i byn, vi var ju ute varannan dag ….så vippa på Country Club, Dippan och Bygget va inga problems… vi hafe mer problem med vem som skulle köra… 😊
Bartendern jag jobbade med hade Grymt bra musik smak och introducerade mig till detta fantastiska band ( och SKA överhuvudtaget)

20. Mellan Åresäsongerna och Lumpen jobbade jag på Skärgårdsbåten Östanå… det var otroligt kul & härligt gäng, vi körde till Waxholm på dagarna, charter på kvällarna , Rockbåt Fre/Lör… det var mycket Gubbmusik, inget jag gillade…. men jag gillar det här… OCH… det här mina kära läsare/lyssnare ÄR – en av VÄRDLDENS BÄSTA LÅTAR EVER!!!
Basta!!!😍😍😍 och ingen lista utan denna!!!!! ( om ni undrar hur den kommer in i sammanhanget 😁)

21. Efter Lumpen på 13:e Patrullbåtsdivisionen – Berga stack jag till Gotland och Gutekällaren… jobb på dagarna och Änkan på kvällarna ❤️🍺
-Vicke Draaaaaag!!!

Sökte som FN-kock och blev uttagen till Libanon… Familjen var galen och ville jag skulle stanna hemma men jag ville utomlands…. två veckor innan ”basic-training” blir min polare erbjuden ett jobb i ”the Big Apple” NY och vågade inte åka själv 😊… frågade mig om jag ville med….. Öh , JAAAAAAA 😜😜😜😜🙏🙏🙏🙏
Vi packade drog och jag är fortfarande idag tagen av inflygningen över Manhattan i solnedgång ( får dom ju inte längre)… kompisen nöp mig i armen och sa: ”Vi ska bo här”

Så … istället för Libanon blev det Restaurant Punsch i NY… två hippa ”Hostess” ett svenskt Squash-proffs och en Dansk baletthoppa ville att vi skulle göra ”Skandinavian food”…. 😅… det blev Smörrebrön till lunch (Dansken ville ha det och som tur var hade ju Ida Davidssen gästspelat på Reisen)sill & Gravlaxpå kvällen , Rydberg & Jansson på natten … mixat i menyn med ny Anerikansk mat, Köksmästaren var otroligt talangfull…. Givetvis finns massvis att berätta om den här tiden men jag summerar så här:

24. I New York jobbade vi hårt och långa pass i början 7 dagar i veckan…. vår ”agent” som fixat vår tvåa på Manhattan tyckte synd om och oss och den första lediga söndagen vi hade ville han bjuda på en drink hos sig och sen skulle vi gå ut och äta….👍
När vi kom dit så fick vi varsin drink och han frågade : -Smoke? … no, no stammade vi fram men han sa är det ok om jag? … såklart sa vi och sen tog det ju 30 min och jag hade dragit 4-5 djupa bloss…. Agenten fick telefon och var tvungen att sticka, vi var ju helt ok tyckte vi och tänkte gå till ett nytt ställe som var hippt med bra käk.
Väl där vid bardisken med en whiskey i handen kunde vi inte sluta skratta, -varför skrattar du? -Det gör jag ju inte, det e ju DU! …. å så där höll det på… vi var tvungna att gå hem, vi skrattade hela vägen åt hamburgare och sov till 14 dagen efter…. det var inte gräslök i den ciggen…😆😆

25.Jag kom sedermera hem från NY, ( eller blev faktiskt Headhuntad) jag e ju så Svensk och var lite för ung också så jag längtade till Stockholm/Bra jobb och vänner…..
Allt var på topp och tillsammans med ett par kompisar hjälpte vi 3 andra kompisar starta Bonden på söder.
Jag vill påstå att vi tog Cross-over till Stockholm och krogarna på Söder var Heta!!!!

26. Kvinnor undrar ni?
Jo dom har haft sin rejäla plats i min tillvaro.. det är inget att hymla om men för privat att skriva här, det kommer i min bok jag ska skriva 😁😁😁… dock vill jag spela den här för efter henne var jag så ledsen och jag har inte hört en kraftigare kärleksång än den här, släng dig i väggen Plura ( jag gillar annars Plura)

27. OBS
(LEDSEN ALLA GLÖMDE NUMRERA 23 & 24 😊😊😊- det går inte i efterhand, vet ej varför)
Jag har mestadels i mitt liv som singel 😊träffat många och mestadels underbara kvinnor men jag hade en period med oflyt…. 🙄🙄

28. Men … ❤️❤️❤️ har jobbat med en härlig Snubbe på O’learys som när jag var Köksis där och startade från scratch men insåg att 300 sottplatser fullt 2 ggr om dagen och kassa kockar plus knäpp ägare inte var min grej sa till mig när jag sa att jag inte pallade och slutade:
-Bra saker kommer till Bra människor, Putte….
Det är bland det finaste och varmaste någon sagt till mig i ett sånt läge och visst kom Freja Thomas till mig 😍, ett BRA jobb kom till mig och det och det… 😀😀😍
Vi hade en liten stökig start, men det tror jag bara stärkte oss!

29.
Mycket prat vin, musik och kärlek har vi haft min Freja och jag, hon ger mig någonting varje dag och har gjort så i över 10 år nu… på våra ”musik-kvällar” har den här låten ( såklart bland många) alltid haft en speciell plats, vi vet inte varför men så är det….

30. Vi gifte oss 2011 i vår underbara trädgård i Älvsjö inför 90 av våra bästa vänner! Nu väntar nya äventyr i Dals-Långed (!) 😍 men vi tar med oss ”vår”
underbara vän Timo och låten vi spelade på brölloppet! Älskar dig Frejsen! 😘

31. Nu mina vänner har jag ”bombat” er nog, min story tog slut halvvägs med måååååånga hål …😀.. i den här pojkens liv finns mycket att förtälla men det får vänta tills min biografi…😅😅😅…
Våra liv har just tagit en (efter 33 år) underlig vändning, vi bara bestämde oss, vi vill bo vid vatten! Har just sålt huset, skrev/betalade IDAG !!! ( därav mitt långa avbrott under dagen, sorry)
Vi är skräckslagna/uppspelta/glada/Ledsna…. men vi vill pröva något nytt!
Dalsland får två udda men sköna nya invånare att hålla koll på 😃

32. S I S T A ! 😢😢😅😅
32. S I S T A….😅😅😢😢
Tack Mats Nilsson-Landelius för att jag fick den här möjligheten! Det har varit superkul och min fru vill nu ”vinter-prata”…😁😁😁
Tack också till den här härliga gruppen och alla fina kommentarer/likes!!!
Och alla ni fina som skrivit före mig och haft/har det jobbigt på något sätt:
BRA SAKER KOMMER TILL BRA MÄNNISKOR! ❤️
Jag avslutar med en underbar Dänga:

Danne Paulsson den 20/7-2017

1. Gomorron gomorron, vem e de ja tjötar me?
Ja, då var det minsann min tur att sommarprata. Det ska bli riktigt skoj. Klockan närmar sig 6.02 och jag har väl sådär tre timmar sömn i kroppen. Sover inte speciellt bra och jag kommer in på orsaken lite senare denna torsdag. Jag är ohyggligt oförberedd som vanligt men hoppas ändå inte att jag får er att somna framför era datorer, paddor eller mobiltelefoner. Lyssnar ni på musiken jag kommer att spela för er idag så lär ni inte somna. Håll i hatten. Jag gör det här på mitt sätt, så har jag alltid gjort. Jag lägger alla korten på bordet. Då kör vi!

2. De kallar mig Idi Admin…
Det där får jag nog förklara lite. Jag var väldigt sen med att skaffa Facebook. Jag nästan mobbade de andra på jobbet som satt i matsalen och ”fejsbookade” medan jag satt och läste tidningen och försökte prata inför döva öron. Ok, så jag fick väl också skapa ett konto och testa. Och nu är jag verkligen fast i facebookträsket. Är idag administratör på ett 20-tal facebooksidor. Bandsidor, kattsidor och en hel del om PUNK. Den största av dem heter ”Jag Minns Min Punk” och det är just där jag fått smeknamnet Idi Admin på grund av min ganska nitiska syn på vad som bör postas och inte. Jag och mina superba adminkollegor gör vad vi kan för att hålla sidan fri från rasism, sexism och personliga påhopp, något som inte alltid är så lätt i en facebookgrupp med över 5000 medlemmar. Men skam den som ger sig och jag skulle vilja påstå att sidan idag är i princip fri från sådant. Men visst då och då får man kasta ut något pucko på fyllan.

3. För länge sedan i en galax långt, långt borta…
Nja, kanske inte riktigt sant. Men jag är nyss fyllda 50 och född i Uppsala. Hann knappt börjat krypa förrän jag och mina förädrar flyttade ner till Skåne och där har jag bott sedan dess. Via Helsingborg och den lilla hålan Påarp så hamnade jag i Ängelholm 1975. Ängelholm är väl mest känt för sina lergökar och sitt halvtaskiga hockeylag… Ett hockeylag som trots detta ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Nåväl, jag trivs bara fint här och här kommer jag nog stanna.
Jag bor tillsammans med min fru Camilla, två katter och ibland en nästan vuxen son.
Älskar att resa och se nya platser men Ängelholm kommer alltid att vara hemma för mig.

4. Man ser inte skogen för alla träden
Här är jag troligtvis i skogarna kring Uppsala. Jag plockade nog svamp. Lustigt eftersom jag inte alls käkar svamp idag, inte ens de giftiga eller de som innehåller psilocybin eller psilocin…

5. Farbrorn som inte vill va stor
Kort till växten har jag alltid varit. Som barn var jag även väldigt smal men nu för tiden är jag mest bara kort… Kan berätta att det har sina för och nackdelar med att vara kort. Bland fördelarna kan nämnas att man inte behöver slå i huvudet någonstans och har alltid gott om plats i baksätet på bilen eller i flygplanet. Å andra sidan är det rätt värdelöst att ha långa människor framför sig när man är på konsert. Och nog fan ska man alltid stå längst fram när det är dags för gruppfotografering. Nog om det.
Sen det där med att bli stor, när blir man det egentligen? Jag minns när jag som liten grabb såg min farsa som en gammal gubbe. Han hade fula gabardinbyxor och ofta kavaj, han lyssnade på dansband och luktade svett och fis. Jag funderade då och även senare i mina tonår när det var dags för mig att bli stor och lyssna på dansband. Åren gick men jag blev aldrig stor. Jag lyssnar fortfarande på samma skräniga musik, klär mig fortfarande i jeans och T-shirt, spelar Tv-spel mm.mm. Min fru påpekar att jag fortfarande är ett barn men i en vuxen kropp. Helt okey för mig, jag kan leva med det.

6. Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur
Min första idol var definitivt Pippi Långstrump, hon var ju så jäkla cool. Mycket coolare än Emil eller Staffan Westerbergs strumpor. Ja, Beppe var ju rätt cool han också men inget slår Pippi, en sann rebell och punkare.

7. Räven rev en annan räv
Musiken har alltid funnits i mitt liv. På min mammas sida så var de musiker sedan Hedenhös, medans pappa däremot var ungefär lika musikalisk som en vandrande pinne.
På lågstadiet hette mina stora idoler The Sweet. Killarna i klassen gillade antingen The Sweet eller Kiss och tjejerna gillade ABBA. På min kassettbandspelare så gick kassettbanden med The Sweet varma. Jag gillade även att spela dem högt. En gång fick farsan nog och skrek till mig att jag skulle stänga av vilket jag givetvis inte gjorde… Det var första men absolut inte den sista gången jag skrek tillbaka till farsan ”HÅLL KÄFT GUBBJÄVEL!” Och sen jagade han mig runt i kvarteret gata upp och gata ner. Tänk Gråben och Hjulben. Jag var snabb kan ni tro och löpningen skulle senare bli en fritidssysselsättning.

8. Dan och Jonas, har ni rent mjöl i påsen?
Jag var rätt duktig i skolan utan att anstränga mig. Läxläsning var ju inte kul. Det var ju roligare att spela boll, palla äpplen och lyssna på musik. En annan sak som jag var väldigt duktig på i skolan var att hitta på hyss. De flesta var väldigt oskyldiga men ändå. Min fröken Ingegerd på mellanstadiet var dock rätt trött på allt bus, och så fort det hade hänt någonting i skolan så gick hon fram till mig och kompisen Jonas och sade varenda gång – ”Dan och Jonas, har ni rent mjöl i påsen? ”. Det hade vi så klart inte, men vi var världsmästare på att se oskyldiga ut

9. Ett av banden vars facebooksida jag sköter är Strindbergs. Här en bild med mig och bandet i Örebro från i våras. (Det är jag den lilla skiten med en ohyggligt ful scarfs)
Fantastiskt trevliga grabbar. Gitaristen Johan spelade tidigare i ett källarband från Skärholmen, basisten i The Moderns och trummisen känner vi igen från bla.a The Hellacopters

10. Plötsligt en dag i Lessebo..
Mormor och morfar bodde i Småland och sommaren 1978 var det dags för det årliga besöket. Min ena morbror som lustigt nog är lika gammal som mig var en riktig lustigkurre. Förutom alla porrtidningarna han hade under sängen så hade han denna sommar några nya kasssettband som han ville spela för mig. Han tryckte på Play och sen var det som jag höll på att trilla av pinnstolen. Bandet hette The Ramones. Herrejävlar liksom. Vilket ös och vilket tryck i låtarna. 1-2-3-4 Hey Ho Let´s Go. Jag blev helsåld och sedan den dagen har jag älskat The Ramones. Gissningsvis har det gått 12 dagar sedan 1978 då jag inte lyssnat på The Ramones. På sin höjd…
På samma kassettband hade han även The Clash, Sex Pistols, Kriminella Gitarrer och lite annan punk. Det var dags att lämna Sweet och Kissträsket, nu jävlar var det punk som gällde

11. Var är brudarna?
På mellanstadiet började jag som många andra att intressera mig för det motsatta könet. Och givetvis så var det tjejen som blottade sig på gymnastiken som jag först föll för. Sanning eller konka, pusselipuss, får jag chansen på dig… Hade inte jättemånga flickvänner under dessa skolåren (heller) men det pirrade allt i den lilla pojkkroppen då och då. Tonåren here I come!
Nej nu drar jag på middag så ni får vila öronen en stund
och kanske läsa igenom vad jag skrivit.

12. Som man ropar i skogen får man svar
Jag hade sedan barnsben varit fascinerad av att vistas i skogen. Det började med skogsmulle innan jag gick in på de tyngre grejerna…ORIENTERING. Jag var en naturbegåvning. Jag var riktigt duktig fram till andra intressen tog övertaget. Typ som musik, alkohol och det motsatta könet. Hur många idrottskarriärer har inte gått åt helvete på grund av det liksom?

13. Nästan varje dag förstörs stämningen av att någon jäkel existerar i min närhet…
Punken blev den stora revolten mot farsan, lärarna och alla andra som stod i vägen. Punk var i mina unga år aldrig politik för mig, det var en revolt mot vuxenvärlden och allt den stod för. Älskade verkligen att provocera och ge fingret åt allt och alla. Det var även en tid då man stod på tröskeln till vuxenlivet, men inte blev insläppt eftersom dörren fortfarande var låst. Och man tyckte väl egentligen att det var rätt skönt. Åren som skulle komma skulle innehålla många som skulle försöka klappa mig på huvudet. Till ingen större nytta.

14. Hallå Hallå! Lite godis och Hubba Hubba Zoot Zoot löser allt…
Året är 1981. Jag har två klasskompisar som också är punkare.
Vår klass ska hålla i ett minidisko. Jag har en enda skiva med mig och givetvis ser jag till att den spelas. Jag och mina kamrater dansar vilt över dansgolvet och vrålar med i låten
”Jag vill bara känna köttets lustar, jag vill inte äga och rå om dej. Jag vill vara som djuren i naturen.
Jag vill inte bara, bara vara din. Ung å kåt, ung å kåt”
De små barnen ställer sig förskräckt längs väggarna och någon börjar gråta. Men med lite godis blir allt bra igen. Och sen spelas Hubba Hubba Zoot Zoot… 🙂
Hepp!

15. Aldrig glömmer jag pappas köttbullar
Precis som det inte var jobbigt nog att vara tonåring och gå på högstadiet. Tror ni inte att morsan och farsan skiljer sig också. Ridå.
Det var en riktigt jobbig tid som jag hade svårt att hantera. Jag fick bo kvar i huset hos farsan som knappast var en mästerkock. Morsans goda mat byttes över en natt till en orgie i köttbullar, blodkorv och prinskorvar. Flott värre va? För att dämpa min sorg så åkte farsan med mig till Marocko. Var en förbannat trist semesterresa. Mina två minnen från den resan är dels ett fotografi där jag står och håller en get i famnen och ser måttligt road ut. Sen en brutal kniv jag köpte på en marknad där. En sådan där ökenkniv som de kamelridande krigarna hade på den tiden. Hur fan den kniven kom igenom tullen är ett mysterium.

16. Folköl och chips i repan…
Några år in på 80-talet var det dags att starta band. I början kunde ingen av oss spela, allra minst jag så jag fick hantera mikrofonen. Jäklar vilka roliga år det här var, inte minst gemenskapen i replokalen. Första bandet jag var med i kallade oss Bennyz Flint men bytte sedan namn till Bråkiga Babianer och till slut De Flygande Chipspåsarna. De flesta andra punkband vid tidpunkten hade så allvarliga namn, men inte vi inte… Texterna handlade om skolmaten, ortens traktorgäng, sexspalten i Mitt Livs Novell , bandet Herreys och annat som vi var irriterade på, precis som punk skall vara. Vi höll på några år och spelade oftast innanför 50-skyltarna… Den lille skiten i basker är jag.

17. Aha Aha Aha
Pojkrummet hemma i Ängelholm var i princip tapetserat med POSTER affischer med punkband tillsammans med skivomslag. Och skivbackarna var fullproppade med punkplattor. Men där mitt bland alla singlarna stod den… Singeln som stack ut! Singeln som jag gärna satte på på högsta volym.
Vad hade ni för udda platta i skivbacken?

18. Att vara livrädd är något som skrämmer mig

Ytterligare några år som tillbringades med att lira i lokala band och dricka sig full.
Torskade dit på rattfylla och blev att med körkortet. Det var inte första gången jag körde berusad. Allt kunde gått mycket värre än så, då jag somnade vid ratten och hamnade i diket tillsammans med min bästa vän på väg hem från en konsert.. Jag blev plötsligt rädd att allt skulle gå åt helvete. Jag hade vänner som det gick ännu värre för. Efter en begravning för en god vän som tog sitt eget liv med ett avsågat hagelgevär bröt jag ihop.

19. Hon gav mig blicken
Som den där kaffereklamen. Plötsligt händer det.
Jag hade fyllt 25 år och jag träffade min första riktiga kärlek. Hon var bara 17. Efter en roadtrip i Danmark så blev det vi.
Det flöt på, jag var lycklig i hennes närvaro. Vi flyttade ihop. Det var hon och jag mot världen. Håll om mig hårt och släpp aldrig taget.
En räddande ängel när jag stod vid stupet och höll på att ramla ner.

20. Upp som en sol och ner som en pannkaka
Åren gick och jag och min sambo köpte hus, gifte oss och fick 1998 en underbar son. Det var det bästa jag har varit med om. Men mitt i allt det fantastiska så var det en berg- och dalbana av känslor. Sömnlösa nätter och babylyckan blev till gräl och konflikter. Hon lämnade mig. Ridå. Min blick blev tom. Ångesten kommer krypande igen.

21. Hundar lär oss älska, katter lär oss leva
Jag märker hur lätt det är att skriva om roliga saker och hur svårt det är att skriva om livets mörka stunder.
Efter att min fru lämnat mig sökte jag tröst i att arbeta så mycket som möjligt och stänga in mig när jag var hemma. Dels så var de flesta av våra vänner par och då ville man inte störa. De gamla vännerna hade antingen flyttat eller ”stadgat sig”. Jag tror att det gick ett helt år utan att jag hade kontakt med någon förutom mina föräldrar, arbetskollegor och såklart min son. Men jag var aldrig helt själv, jag hade ju Totte, min älskade perserkatt. Sedan dess har jag alltid haft en katt eller två. En enda liten katt gör att man inte kommer hem till ett tomt hus – man kommer hem.

22. Strandpromenader och mysiga hemmakvällar… jo tjena
Efter ett år av självömkan så fick jag ett tips av en arbetskamrat. NÄTDEJTING
Jag fixade till en profil och sen så var man igång. Jag tror jag censurerar mig själv här, men know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge. Herrejävlar. Sjubarnsmammor, squaredancefantaster och fan och hans moster. Nåväl det blev mycket fika och mycket siffran innan sju…
Fast om jag tänker tillbaka så var nog detta precis vad jag behövde just då.
Ja nätdejting är kanske inte det allra tuffaste sättet att träffas på, men det var faktiskt så jag så småningom skulle träffa min nuvarande fru.

23. Tacos är kärlek
Ja första dejten med Camilla som så småningom skulle bli min fru var på stadens Tex-Mexhak.
Den ena tacon ledde till den andra och vi fortsatte att träffas. Detta var faktiskt den första dejten som var på ”hemmaplan”, dvs min egen hemstad. Innan hade jag åkt Skåne runt och sett Skånes slätter, majsfält och ett och annat kalhygge… Året var nu 2003 och jag och Camilla hade egentligen ingenting gemensamt till en början. En socionom med stor bekantskapskrets och en totalt oekonomisk ekonom utan socialt nätverk skulle senare visa sig vara en alldeles utmärkt combo.
Vi kom från olika världar, ja det kändes faktiskt som olika planeter.

24. Den gröna ön och att fria på ett toalettpapper
Jag och Camilla började hitta lite gemensamma intressen. Det låter kanske inte jättesexigt att våra gemensamma intressen är ishockey, whiskey och öl men det är trots allt något. Och sist men inte minst att resa och se nya platser, andas ny luft och skapa nya intryck. Många länder och städer har besökts sedan dess, men ett av ställena åker vi tillbaka till igen, igen och igen… i augusti åker vi till Irland och Dublin för trettonde gången sedan vi träffades. Irland är magiskt på alla möjliga sätt.
En annan stor förändring i mitt liv var att lära känna alla Camillas vänner. Den osociala punkaren välkomnades in i gemenskapen och blev en del av gemenskapen.
Även om resan framåt inte alltid var spikrak så flyttade vi ihop efter ett antal år som särbos. Vi kom till ett vägskäl och vi valde rätt väg. För min del var det en väg bort från mörkret och in i ljuset. Vi köpte ett hus tillsammans 2009 och där har vi nu rotat oss väldigt bra. Jag friade till min Camilla genom att skriva med spritpenna på toapappret på dasset ”VILL DU GIFTA DEJ MED MEJ?
Det funkade…. Det står ”Hey Ho Let´s Go” i vigselringen
Jag älskar dej Camilla Nilsson Paulsson <3

25. Ett liv är släckt och ett annat har fötts
Några månader efter att jag och Camilla gift oss så fick min mamma besked att hon hade lungcancer och det fanns ingenting som kunde stoppa det. Mellan 3 och 6 månader skulle hon maximalt vara i livet, det blev drygt tre. Den sista månaden utnyttjade jag rätten att ta ”anhörighetsdagar” och var hos mamma i princip varje dag fram till dagen hon somnade in dagen före sin 73-årsdag.
I slutet av mammas liv när det var väldigt mycket tårar och tankar så berättar min 17-åriga son och hans fina flickvän att de skall bli föräldrar. Första reaktionen från min blev inte den bästa. Det blev för mycket med en mamma som låg för döden och en son som inte gått ut skolan skulle bli pappa. Det tog någon vecka innan det sjönk in och jag fullt ut skulle stötta de unga blivande föräldrarna. I augusti förra året föddes Linova. En helt underbar liten tjej som verkligen älskar sin farfar och han älskar henne. De unga föräldrarna klarar sig utmärkt och vi hjälper dem när det behövs. Men mest hjälpt är nog jag själv. Detta underbara flickebarn har hjälpt mig oerhört i sorgen efter mamma.
Tillbaka till mamma. Min mamma har alltid varit väldigt speciell för mig genom åren. Hon fanns där alltid där för mig.
Hon var anställd i Svenska Kyrkan hela sitt yrkesverksamma liv. Dagen efter hon pensionerade sig gick hon ur svenska kyrkan och rådde mig till att göra detsamma. Det hon sett genom åren i den miljön är inga vackra saker.
Ett av många fina minnen jag har var när jag stod på scen på en musikfest 1986 och mamma stod i publiken stod och klappade takten när vi körde denna låt. Sen fick jag en slängkyss.

26. Livet är för kort för att inte levas
Ja, detta är mitt sista inlägg. Stort tack att jag fick äran att vara med.
Mitt liv är väl som de flesta andras. Det har varit höga toppar och djupa dalar. Vad jag har lärt mig av livets resa är att leva i nuet. Om du misslyckas med plan A, glöm inte att det finns 27 andra bokstäver i alfabetet.
Önskar er alla en fortsatt bra kväl. Puss och kram till er alla <3