1: 60-tal: På den svartvita Tv’n i vardagsrummet spelas klassisk musik – en svarthårig unge i krypåldern tar sig målmedvetet fram – lägger sig ned och stillnar som för att ta in det som strömmar ut. Det här har jag fått återberättat för mig. Vi kan inte minnas så långt tillbaka- sägs det-men upplevelsen – den ordlösa – hur musiken fyller mig – den finns där som ett sinnligt minne- i kroppen och själen. Jag som ska sommarprata idag heter Sabina Serra och är en människa som existerat på jordklotet i snart 49 år. Kanske var det detta som spelades:

2: Min spanska pappa, och svenska mamma träffades och bildade familj i södra Frankrike. Efter några år flyttade de till ett jättehus 3 km utanför det lilla brukssamhället Ramnäs, och jag blev till. I Ramnäs hade 60% finsk påbrå och vi var de enda ”svartskallarna”. Min barndom var fylld av kreativitet, frihet, ansvar, diskussioner, skapande och humor! På lördagarna kom konsumbussen och jag köpte päronbugg och plopp för veckopengen. Vi var en samling ungar som satte ihop teaterpjäser, luciatåg och gick påskkärring till tanterna och farbröderna på gatan. Hemma spelade brorsan gitarr och syrran hade snöat in på fiol efter att ha varit på spelmansstämma. På skivtallriken snurrade ( i icke kronologisk ordning…) diverse klassisk musik, Jean Michel Jarre, Bob Dylan, Stefan Demert, Bosse Larssons jullekar, Miles Davis och The Animals men också den här. Jag var 6 år och spelade den om-å -om-igen och skrattade så jag nästan kissade på mig! Jag förstod inte vad de sjöng men tyckte hela uttrycket var så komiskt. Idag kan jag väl inte riktigt förstå vad det var som var så roligt. Det här får bli min hyllning till farsan – vars musikaliska ådra endast tog sig uttryck i Amazonen då han med falsk stämma sjöng 60-tals schlagers på spanska.

3: Som sagt – min uppväxt var brokig, öppen och tillåtande. Kanske just därför min musiksmak också är det? Det finns en snobbism bland många musikutövare. Jag märker av den även hos mig själv. Viss musik SKA man tycka är dålig eller patetisk! Men vem har rätt att bestämma vad som är bra och rätt? Å MÅSTE det vara bra för att man ska gilla det? Jag föredrar chokladpudding gjord på pulver med smak av cellulosa och E-ämnen framför pretentiöst från grunden gjord chokladmousse. Men tvärtom när det gäller potatismos. Precis så tänker jag att det är med våra musikpreferenser också. Och det är individuellt! Det finns låtar man enligt normen borde dissa å rynka på näsan åt – men lik förbannat så vill kroppen o själen ha det! Å ärligt talat – är det viktigt att veta varför? Förstå att du är fri! Hugg in bara!
MUSIK: https://open.spotify.com/track/1XhuxyeVxRba3SXrnbaQui

4: Det finns så mycket tyckande om musik och om musikens roll. Egentligen är det ju som allt annat i livet. Vi förhåller oss till det på olika sätt beroende på vad du varit med om, vad du är på för humör just nu, var du befinner dig och med vem. Väldigt få människor (om någon?) är helt likgiltiga för musik. Jag vill påstå att det inte finns någon annan uttrycksform som kan gestalta komplexa känslor och tankar bättre än musik! Här kommer ett av de mest obehagliga och skrämmande musikstycken jag vet. Tänker att det måste vara såhär det känns att vara väldigt psykiskt sjuk. Varsågod en musikalisk rysare (enligt mitt tycke då alltså…)

5: I en demokrati anser jag att det är otroligt viktigt att värna om kultur och olika estetiska uttryckssätt. Där det börjar förbjudas musik, brännas böcker och förstöras konst är vi riktigt illa ute. Vi är inte där än – men det finns krafter som vill styra vad vi ska läsa, se och lyssna på. Och så länge vi för en debatt om det är det ok – men jag vill inte se ett censurerat samhälle. Jag vill heller inte se att musik enbart ska finnas till som nå’n slags ”medicin” eller ”nytta” även om den kan fungera så! Här en artikel som jag tycker sätter fingret på varför kultur är viktigt:
”Inte fan blir man friskare av kultur” hävdar förre kulturministern Bengt Göransson. Med det menar han inte att det bör satsas mindre på kultur. Tvärtom är det tanken att kultur måste vara nyttig som han angriper. Kultur handlar inte om sjukvårdskostnader utan om insikter som förändrar människor, som i sin tur förändrar världen… – Det sägs att folk mår bättre av att läsa böcker. Men i stället mår de kanske sämre, eftersom de får sakernas tillstånd klart för sig. På samma sätt är risken stor att engagerade, medvetna människor ställer större krav på sjukvården än de liknöjda och passiva….”
Läs hela artikeln här: http://st.nu/…/kultur-ar-inte-nytta-och-pengar-den-ar-insikt

6: Jag har varit yrkesverksam som musiklärare i grundskolan. Klassrummet kl 08.10 är kanske inte den idealiska platsen för att få en fantastisk musikupplevelse men det händer faktiskt ibland. Likaså är väl inspirationsnivån eller koncentrationen inte per automatik på topp precis de där 40 minuterna mellan SO-lektionen och lunchen när det står MUSIK på schemat. Så hur gör jag då för att ändå öka sannolikheten att eleverna ska kunna ta till sig och hitta lusten till skapande och musicerande? Ja först och främst tror jag det handlar om att acceptera att det är såhär det ser ut och möta i det som är. Minns t ex en gång när jag skulle ha en klass 9. De kommer in – helt slutkörda efter nationella prov och allmän betygshets i slutet av terminen – och en elev frågar om de bara kan få lägga sig på golvet och lyssna när jag spelar för dom. Resten av klassen säger -Ja, snälla! Å så får det bli. Vi släcker ned -de lägger sig på golvet och jag sätter mig vid pianot och spelar för dom en stund.

7: Då och då dyker det upp lycksökare som vill tjäna pengar på tveksamma teorier om musikens effekt. ”Lyssna på det här så blir du smart – lyssna på det här så blir du lugn -osv.” En professor på 90-talet t ex lanserade ”Mozarteffekten” som var hipp och inne inom skolans värld. Det är en fantastisk förenkling av hur musik påverkar! ( Jomenvisst professorer behöver ju också pengar… ) Den här älskar jag att dansa till men jag skulle bli fullkomligt galen av att lyssna på den kl 7.47 medan jag letar efter mina nycklar och ska vara på jobbet kl 8!

8: Att musicera tillsammans är en mycket intim handling. Man blottar sig, visar sina fel och brister och ska våga både ge och ta. Lyssna in både sig själv och den andre. För mig är humor, lyhördhet, värme, respekt och lekfullhet viktiga förutsättningar för samspel. Oftast funkar det någorlunda bra men ibland blir det helt fel fast det verkade så lovande innan! Jag minns en gång när jag skulle hålla i en rätt stor körkonsert och behövde ett kompband. Jag anlitade några som jag engagerat tidigare men det saknades en basist. Jag fick tips om en kille som skulle vara gryyyymt duktig. Han hade minsann spelat på Fasching osv osv. Verkar ju kanon tänkte jag och ringde killen. Jodå han kunde tänka sig ”ställa upp”. Dealen var att, för det uppgjorda arvodet, vara med på minst ett valfritt rep med bandet innan och naturligtvis på genrepet och de tre konserttillfällena. Han fick datumen och vi var överens och det skulle funka med hans i övrigt uppbokade spelschema lovade han. Vad händer? Jo han får förhinder och kan inte repa med bandet innan – men lovar – det är inga problem – han har ju fått noterna! Dags för genrep. Killen dyker upp en halvtimme för sent utan förklaring. Börjar ifrågasätta ett ackord och skapar allmänt dålig stämning! Han är ”jätteskicklig” basist och hade säkert helt ”rätt” när det gällde det där ackordet – men vi andra hade repat in det på vårt sätt och det funkade! Behöver jag säga att jag aldrig kommer anlita honom igen? Det spelar liksom ingen roll hur ”skicklig” du är om du har dålig attityd och trycker ned de du ska spela med. Förmågan att få andra att känna sig trygga och bra gör att alla levererar bättre och DET sätter jag långt högre än att briljera själv! En av låtarna vi hade på repertoaren:

9. Musikalisk perfektionism och briljans räcker liksom inte för mig. När jag hör Peter Jöback så är det enda jag tänker – oj vad duktig han är på att sjunga rätt och pricka tonerna… eller Robert Wells – oj vad bra han är på att spela fort. – Men det talar liksom inte till mig. Jag behöver ofta något stråk av skevt, smutsigt, dissonant-för att det ska kicka in och bli intressant. Som det beska i kaffet, rivningskåken bredvid snyggvillan, den sneda pliggen i den perfekta tandraden.

10. Vem har rätt att kalla sig musiker? Under några år på 90-talet fick jag och en kollega uppdraget att ha gitarrkurs för 4 st vårddömda män på en institution i en småstad. De satt på obestämd tid (vilket egentligen är olagligt – men just här hade de dispens tydligen) Ganska snabbt gjorde vi om och bildade ett band istället. En av deltagarna- vi kan kalla honom Bengt – väldigt lågt begåvad, tungt kriminell, och medicinerad – hade som sin största dröm att bli trummis. Vi raggade ihop ett slitet trumset och de andra 3 blev, gitarrist,keyboardist och sångare. Vi träffades en gång i veckan och de repade in enkla dansbands- och rocklåtar som vi hade förenklat så att det skulle fungera. Vi såg glädjen och motivationen hos killarna växa – vi såg samspelet dom emellan utvecklas positivt. Vi ordnade spelningar och plötsligt hade de något att fokusera på och se fram emot. Vi var stolta och nöjda över verksamheten men plötsligt blev det stopp och krockade rejält med institutionens ledning. Föreståndaren ifrågasatte raljerande med armarna i kors varför vi gav Bengt falska förhoppningar om att bli musiker. Men – han VAR ju musiker och trummis i DET HÄR bandet. Vid den här tiden skulle Bengt flytta tillbaka till sin hemkommun – igen. Försök hade gjorts men slutade alltid med att han begick nya brott och kom tillbaka. Varken familjen eller hemkommunen var så värst intresserade av att han skulle komma hem. Jag och min kollega hade varit på studiebesök i Norge. På Bredtveit’s kvinnofängelse hade internerna just fått möjlighet att med en musikterapeut och en fritidsledare lära sig ett instrument och få stöd i att starta band som en del i utslussningen till ett liv utanför fängelset. Venja Ruud Nilsen (musikterapeuten) menade att det handlar om att skapa sig en ny identitet bortanför den som kriminell och missbrukare- den nya identiteten kan inte vara för långt ifrån det liv du levt . Att ha en del av sin identitet som musiker/musikant kan ofta vara något som består och kan fungera som brygga mellan det som var och det som är nu. Tillbaka till institutionen: Jag är övertygad om att sannolikheten för att Bengts utslussning skulle fungera hade ökat markant om föreståndaren hade lyssnat på oss när vi erbjöd oss att kolla med vårt nätverk för att se om det fanns ett passande band i Bengts hemkommun där han hade kunnat fortsätta spela och vara ”trummis”. Som till exempel ett band som det här:

11 Att låta sig påverkas av musik, att lyssna och prova på att skapa musik är en rättighet, oavsett livssituation, förkunskaper eller social klass.
Att som människa ha tillgång till musikens uttryck handlar om att ha tillgång till att beröra, beröras, förmedla, leka, förstå och kommunicera komplexa känslor och tankar i möten och upplevelser ja allt som formar oss, dvs det vi kallar livet. Den här rör mitt mamma-hjärta. Tack för mig!

1. Jamen sedär ja. Då har jag återigen glömt bort att sitta på händerna för att inte räcka upp nån av dom i tid och otid… Så, idag får ni dras med mig! Jag, en alldeles utomordentlig människa i mina bästa år! Just nu ses jag oftast på Granngården där jag har ynnesten att att få hänga med min dysfunktionella Granngårdsfamilj om dagarna 🙂 Tankarna runt det här Sommarpratet och hur jag ska lägga upp det har snurrat runt sin egen axel, varit på Saturnus baksida och vänt innan jag till slut gav upp allt vad samlande av världens bästa låtar heter…. Inte heller blir det någon spännande röd tråd som kommer nystas upp eller klippas av i slutet av dagen. Istället blir det lite ordbajsande om ditten och datten i mitt liv samt en drös låtar av både blandad kvalitet och genre! Jag börjar med en självpeppande låt som vi sjöng på alla våra skolavslutningar i Skultuna kyrka, enjoy!

2.
Som sagt, jag har ju försökt hitta en ingång på nåt vis. Tänkte att jag kör en låt för varje flytt jag har gjort. Fast nä. Jag tappade räkningen nånstans runt 18:e flytten. Men jag föddes på Råby! Det är ju alltid en början, även om jag brukar svara Pluto på frågan om var jag kommer från. Eller, jag föddes väl inte på Råby men i Västerås i allafall. Vi bodde i en av de gråa bunkrarna, de med fågelnamn. Jag minns ju inte det men har sett bilder på den pippigula barnvagnen jag låg i. Det finns såna därninga rullar med film också, man ser min bror ramla runt med ärtiga kläder! När jag tänker efter så slutade de filma i samma veva?! Jag kan bara anta att jag var ett för vackert barn för att visa på film. Eller så var jag helt enkelt för rultig för de kläder som fanns 1974…. Nu borde jag skicka på Waterloo med Abba men se det tänker jag inte! Istället blir det en helt fantastisk låt som aldrig blir gammal, även om jag blev lite panikig när jag märkte att jag är äldre än Wuthering Heights…..

3.
1980 gick jag på lekis i Finspång. Varje dag knatade jag iväg på cykelvägen från dagmamman. Iförd någon schysst plyschoverall och med en gigantisk glugg mellan tänderna. Ja, det finns faktiskt ett foto på mig och Thore Skogman ihop, han hade nog inte plyschoverall iofs. På lekis fick jag lära mig att skriva och läsa åt rätt håll. Jag var rätt clever och kunde sånt tidigt, fast åt fel håll. Jag tjuvläste nämligen brorsans Kalle Ankatidningar tvärs över bordet. Nu är jag ganska rättvänd tror jag. Vi hade ett kuddrum på lekis, jag minns att vi försökte pussa Torbjörn där, han var så söt! Tyvärr var han rätt ovillig också… Stackarn… I kuddrummet fanns en bandspelare och vi barn fick ta med oss musik en gång i veckan.Tidens musik för oss barn då var Gyllene Tider, Abba och Freestyle…. Jag var rätt ocool, med röd krita skrev jag mitt namn på favvokassetten och tog med. Johnny Cash, Truckdriving songs…. Ingen annan gillade det så Cash fick ge vika för Björn Skifs Fångad i en dröm eller nåt annat bjäfs!
Gluggen är för längesen igenbyggd och plyschoverallen lyser med sin frånvaro men jag gillar fortfarande Johnny Cash. Dock väljer jag en annan låt med honom nu.

4.
Högstadiet. Vilken jävla resa. Tror de flesta av oss minns den tiden med skräckblandad förtjusning av något slag. Jag hittade min plats genom mottot ”Äta eller ätas”. Jag var; hästägare, punkare, scout, lantis, svartrockare, snäll, elak, rättvis….. Allt toppat med en stor dos humor! Att hålla standupshower på scenen i matsalen och samtidigt försöka skrämmas genom att vara tuff, det var min grej. Jag har aldrig haft så mycket svarta konstiga kläder och smink som då. Lite för tjock, lite för konstig men ändå på ett sätt som gjorde att jag överlevde! I min fars svarta skinnrock, cykelbyxor med fransar och swingpjattskor så var jag en syn för gudarna där jag for fram på min Husqvarna Novolette från -52… Vi drack Marinella och tjuvrökte runtom i hela Skultuna där jag gick på högstadiet. Mina föräldrar fick gå på krismöten i skolan och lärarna tyckte inte så bra om mig… Mest för att jag var smart tror jag. Att skriva full pott på proven utan att nånsin komma i tid eller helt enkelt skolka, det gör lärare frustrerade! Jag kan ångra att jag kände mig tvungen att trampa på en del. Jag har försökt att be om ursäkt och ägnar mitt liv åt att ingen ska behöva varken bli trampad på eller känna sig tvungen att trampa. Jag mådde inte bra under den tiden men jag är ledsen, jag hade roligt på ett sjukt vis! Jag målade ett självporträtt på en bildlektion. Porträttet föreställde ett UFO mot en stjärnfylld rymd….
I ett Marinellarus såg jag Imperiet i Arosparken.

5.
Jag var 18 år, gick sista året på lantbruksskolan och hade ställt av epa:n till förmån för bilen. Jag hade praktik hos min kära dressyrtränare och en dag under mockningen så dryftade jag lite konstiga symptom som jag hade, för henne. ”Du är med barn unge!” sa hon. Japp, det visade sig stämma…. Fadern gick i samma klass som mig och jag hade aldrig en tanke på att inte behålla barnet. Mina driftiga föräldrar fixade ett hus att hyra åt oss två dagar efter att jag berättade. Tror inte dom ville ha småbarn i huset igen 😉 Att vara gravid i en klass där resten bara är killar rekommenderas varmt, jag blev så omhändertagen! Och jag fick hjälp med att knuffas upp i traktorerna när magen började bli stor… Jag tog studenten i åttonde månaden, gräddbakelseeffekten var ett faktum i vita studentkläder. Jag valde ett par bekväma blommiga byxor istället. Sonen kom ut genom magen efter lite dramatik och har nu blitt 23 år! Trots att han har mig till mor så är han alldeles ……underbar! Att jag kan ha en sån fin och smart unge som kan allt och är en förebild för så många?! Inför det här sommarbabblet så frågade jag honom om det är någon speciell låt han förknippar mig med. Hans svar blev ”Ingen speciell låt men varje gång jag hör Cyndi Lauper så tänker jag ’mamma’!” Lite fint tycker jag 🙂 Cyndi har gjort massor av fina låtar men nu måste det livas upp lite på den här låtlistan!

6.
Just nu har jag semester, inte min favoritsyssla….. Jag får liksom inte arslet ur…. Så gillar jag inte värme utan jag sitter mest och muttrar i min soffa med neddragna persienner. Det är lite konstigt, när jag jobbar så vill jag ha små avbräck i vardagen, som att sätta sig i gräset och bara titta på när katten tvättar sig eller nåt. Fast egentligen är jag nog mest purken för att livet är lite trist… Jag jobbade i min väns tatueringsstudio för massa år sen, då var det kul! Jag var med på tatueringsmässor och träffade helt underbara människor! Som jag har kontakt med fortfarande 🙂 Jag har festat med Lizzardman och hånglat med fakirer, skrattat mig fördärvad… Jag minns en mässa när fakirerna hade hängt klart i sina krokar, tatuerarna hade lagt ner sina maskiner för natten och festen började, det var en sån där natt när allt är så roligt så man glömmer bort att gå och lägga sig ni vet! Jag och en fakir letade upp trappen till taket och medan solen steg över Karlstad så klättrade vi omkring på hotellets tak, hand i hand och övertröttfnittriga. Vi räknade måsägg och duckade för arga måsmammor. Jag måste göra mer sånt, bara vara, vara lite oansvarig och skita i att jag är tvåbarnsmamma ett tag…. För det kan man väl få? Förresten så var jag ute och rodde i månskenet i lördags natt. Livet är rätt bra ändå 🙂

7.
I 25-årsåldern blev det nåt knas. Jag hade köpt en bostadsrättsvilla där jag bodde med min son, hittade en karl, eller ja…. en kille då, han var ju bara 21…. Hursomhelst, snubben flyttade in och vi var glada allihopa! Jag började teaterlinje på folkhögskola och mådde bra 🙂 Villa, teater, snubbe och son! Med ett par månader kvar på utbildningen så blev jag erbjuden fast jobb på ridskolan i Heby där jag hade jobbat lite förut! Jag hoppade av teatern och tog jobbet. Sen jobbade jag. Dygnet runt, hela tiden, jag fixade allt och trivdes nog med det… Efter ett par månader åkte vi på solsemester, snubben och jag. Den veckan minns jag inte så mycket av. När vi kom hem hade jag feber, jag pissade blod och var full av munsår. Jag kunde inte gå tillbaka till jobbet. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte. Jag satt på golvet i teverummet och kunde inte. Nåt. Jag blev skjutsad till psykakuten. Men hallå. Utbränd?! Pfft. Det är ju bara gamla kärringar som gnäller för mycket som gör sånt! Jag hade ju allt! T o m rätt god ekonomi för en gångs skull! Fast det var bara att erkänna, jag blev tvungen. Ett par gånger i veckan fick jag skjuts in för att hämta mediciner. Jag vågade inte gå ut och hämta posten. Det tog ett halvår innan jag kunde följa med och handla och om någon frågade nåt då så förstod jag nada. Jag fick grav social fobi! Helgalet… Jag som pratar sönder folk? Det är över 15 år sen men jag är fortfarande stressallergiker och kommer aldrig jobba sönder mig igen. Så om jag låter lite grinig när vi träffas så är det nog bara väldans mycket som roterar i hjärnbalken. Inget att bry sig om!
Och solsemestrar är ju ändå inte min grej 😉

8.
Mitt i teaterutbildningen så tog jag tag i något jag hade velat göra länge, jag sålde en häst och gjorde en bukplastik! Nu tänker ni, men hon är ju inte så…. smal?! Nä. Men jag hade lite häng kvar efter första sonens katastrofsnitt, nu skulle det bort! Sagt och gjort, jag blev itusågad på mitten och gick som en förbjuden u-böj ett tag… Hänget, som jag i efterhand kan erkänna inte var så stort som jag tyckte, försvann! Dock har jag väl aldrig varit så bra på att planera så när min social fobivända lagom var över så blev jag gravid igen…. Haha, undrar om det är någon annan som har ringt plastikkliniken och frågat om magen klarar av att tänja sig så mycket igen? Samma år? Det klarade den men jag har största ärret och en lite knölig mage, inget häng dock! 😉 Magen resulterade i en liten son till, eller liten förresten, ungen vägde nästan fem kilo. Han blir 14 i år och är precis lika underbar som sin storebror! Just nu har han sommarlov och gör som de flesta andra tonåringar, sitter och spelar spel…. Jag gör mitt bästa för att få ut honom, tycker att han ska umgås med kompisar men…. Han har kompisarna i öronen?! Det hade inte jag när jag var liten….. Nu har vi iallafall varit ute och gått massor ihop, tack vare Pokemon Go…. Japp, det är askul 🙂 Han har ingen låt som han tänker på mig när han hör så därför får han världens bästa låt eftersom han är just världens bästa unge!

9.
Nu till valet och kvalet. Jag vill ha med den här låten. Den betyder nåt så sjukt starkt för mig. Det här är heeeelt fel forum att berätta vad egentligen. Fast om jag inte gör det så blir det ju bara konstigt?! Jag har skrivit en lång harang. Jag har också knycklat ihop pappret (ja, jag skriver med papper och penna, oldfashioned jag vet) och slängt det. För jag ska inte outa nån här. Eller? Äh, jag kortar ner, ni kommer att förstå varför den här tanten är bitter och elak emellanåt. Jag vaknade en morgon för längesen och blev ensam ägare till vår hästgård. Jag vaknade och blev ensam. Jag blev ensam och vet än idag inte varför. Åren som följde och som fortfarande följer har satt sina spår. Jag har slagits för mig och mina barn. Jag kommer att fortsätta slåss och jag tänker inte lita på någon annan igen. Jag har sålt allt men jag har kvar mina barn 🙂 Det är det som betyder något, aiiight? Jag har även en Beretta tatuerad på vaden. En Beretta med två skåror i kolven. Under den står texten ”Not ready to make nice”. Bara så ni vet om ni tänker mucka 😉 Så, nu har jag klarat av den mörka, deppiga biten, snart blir det kul igen!
Jag vet att den här låten egentligen handlar om Bush men den går att applicera på så mycket!

10.
Jag antar att ni vid det här laget har förstått att jag är en rätt spretig människa. Jag är rätt trasig och färdig med allt men kommer att fortsätta hoppas på att nån vågar ha med mig att göra. Jag har träffat nån. Haha, nu kan väl alla hålla tummarna för att den stackarn klarar av att hålla sig kvar för helt ärligt, jag är ett kap! Jag är lite som en loppis utan att vara billig, det finns mycket att titta på, det mesta är skräp men det går att fynda! Vi alla vet väl att det är lite jobbigt att sälja in sig själv, man vill gärna visa upp de bra grejorna men knaset får ligga under bordet ett tag till…. Jag har sån jäkla tur att ”min” människa inte är med i den här gruppen 😉

11.
Nu ger jag upp. Det finns så mycket mer att berätta men jag har försökt hålla det till lite av varje! Jag tackar för er uppmärksamhet och för att ni har stått ut med dravlet som är jag 😉 Det har varit en asanskul och knasig dag, jag hoppas jag får möjligheten att berätta mer en annan gång! Kommer ni in på Granngården så hojta till så vi får highfiva i farten 🙂 Jag är inte så dyster och elak som det kan verka….. Jag tänkte avsluta storslaget med den vackra Piaff och Je´ne regret rien (stavning?) men äh, det här är mer jag! Tack för mig! *niger, bockar och knixar*

Väl medveten om mitt uppdrag men limiterad till en usel lur så lägger jag upp min första låt.
Jag stod framför spegeln i pojkrummet med ett badmintonrack som gitarr…

Fruntimmersveckan börjar med Frederick.

Sitter vid havsbandet utan dator och usel lur och är frustrerad över att inte kunna lägga upp alla låtar som jag planerat… 😞

—————
Här kommer resterande prat som skrevs den 3/11-2016 i gruppen, kan saknas nått inlägg pga kass sökfunktion /ralf
—————

Historia igen…

Svensk musikhistoria del 5? – Tror att det är låt 5, utan rangordning.

Svensk pop…. #6

#7
I min helt egotrippade ranglösa lista över svenska låtar som har format mig men framförallt svenskt musikliv:

#8
Älskade den här plattan när den kom, landets bästa band tyckte jag då…. Sen ringde Plura ett par år senare… Så, ja, jag har spelat med det här bandet men lite senare än det här…
Fortfarande en skitbra låt!

#9
Ett tag så var det vi i Stockholm mot resten av landets musiker.
Vi var inte lika ”Bluesiga” som dem från Göteborg, inte lika ”Rockiga” som dem från Malmö…
Men det tog inte lång tid innan dessa murar revs och vi spelade med varandra. Här är ett magnifikt exempel på vad vi höll på med i den lite större staden på sveriges baksida.
Jo, Johan ringde han med… men det var som vanligt senare än detta.

Fnular på vad den sista låten ska bli… #10…
Svårt val – kanske utökar listan i all oändlighet!

OK, kanske inte den sista – men i alla fall #10
Jag och min polare Martin satt i en vindpinad stuga i Skåne, vi var 14 år gamla och rökte Marlboro och lyssnade på Mästaren!
Året var 1975…
Vi hade aldrig hört någonting så bra på svenska som detta!
Allt jag ville var att bli musiker och spela med honom.
Och ja, han ringde han med, några år senare, då jag hade lärt mig att spela lite. Tyvärr så ville han spela ASA-hårdrock… Så jag tackade nej.
Så mycket jag har tackat nej till och ångrat…
Sensmoral: Tacka inte nej bara för att du är ung och arg, men om Pugh inte ska spela den här låten på turnén, så stanna hemma!

#11
Magnus Lindberg…
Blir nog ett par kapitel om honom i mina eventuella memoarer.
Han var kung på Music Palais i Stockholm.
Det bästa bandet, de bästa låtarna, bästa texterna.
Det slutade med att han producerade en platta med mitt dåvarande band och att jag spelade på och skrev någon låt till hans platta och turnerade några turnéer med honom samt bodde i gårdshuset på Tulegatan där han och hans Eva bodde i gathuset. Tack Hempo Hilden!
När han gjorde den här live så var publiken delad i två delar, de som ville ha honom och de som ville vara honom!
Sveriges absolut bästa singer & songwriter då.
Lundell var avundsjuk, Rogefeldt tog med honom i Grymlings, Winnerbäck kan aldrig svära sig fri från influensen…

#12
Malla…
En speciell människa.
Även han ringde mig men inte för att jag skulle spela, utan för att det var så €#%&/€ tråkigt hos Rickfors på Gotland och han hade förstått att det fanns en medmänniska inne i Visby. Vi kände egentligen inte varandra, vi gör nog inte det nu heller.
Men vi hade en väldigt speciell krogrunda i Visby hösten 1984 där vi intog barernas dyraste cognac med tesked via annan ingång än mun och sedan dunkade den tjockaste kokboken som krogen hade att erbjuda rätt i pannan… Det fanns ca tio ställen öppna då och vi var på alla.
Vi vaknade dagen efter med röda ögon, ömma näsor och bulor i våra pannor. Men med leenden, det gick att ha kul i Visby en senhöst.
Ett tag var vi själsfränder och en gång skrev han en väldigt bra låt.
Inte för att det har något som helst sammanhang!

Jag tar en paus nu…
Lägger upp en gammal, gammal inspelning där min vapenbroder Måns är med. Vi hängde i replokaler, bussar, lägenheter, loger och på scener och ibland i TV-rutan – som här. En av mina största hjältar och bästa vänner som vi tyvärr tar avsked av på tisdag. Precis som Olle i somras. Fan, Måsse, vi skulle ju skriva låtar ihop igen…
RIP Måns Edwall

#13
ÖSTRA REAL!
Gick på den skolan ett tag, för övrigt den enda skolan av fem som inte bad mig att byta skola, jag slutade själv efter att ha lärt känna Olle och förstått att det fanns ett annat liv.
Här är det Östra hopkokat.
Heinz och Olle i en låt av Mauro som han skrev tillsammans med andra i Ratata, alla från samma skola.

Jag lovade Magnus att jag skulle sommarprata på min namnsdag, 18 juli, början på fruntimmersveckan. Jag skrev att jag bara skulle spela kvinnliga artister som påverkat mig – och det är många.
Nu har jag hamnat i ett annat träsk som jag gladerligen tar mig ur med den här låten. Kajsa Grytt tolkar Plura Jonsson…
Vackert, känner mig delaktig på distans.