ETT
Hej alla!
Jag heter Anders Brodin och idag ska jag dela med mig lite från musikaliska värld. Jag har ett förflutet i Sundsvalls punkscen med band som Massmedia, Tryck i Strålen och Brända Barn. Det var länge sedan, men är fortfarande en viktig del av mitt liv. Musik och de vänner jag har träffat genom musiken. Jag antar att min musikaliska resa är som många andras, det har gått i vågor. Artister jag älskat har öppnat mina ögon för annat och plötsligt gillade jag Miles Davis. Jazz är farligt, ha ha. Numera är jag ganska konservativ och upptäcker inte så mycket nytt. Men med en fet skivsamling och annan mer modern media till hands blir jag sällan uttråkad. Ibland tycker jag dock att jag är fett tråkig, men det är mer en allmänt nedlåtande syn på mig själv som jag har då och då. Just nu tänker jag tvärtom: varför ödsla tid på att upptäcka nytt när det finns så mycket gammalt? Jag såg Neil Young i Dalhalla häromdagen, sjukt gammal och bäst!

TVÅ
Jag tycker det är otroligt svårt att definiera vad det är jag gillar med en låt, det bara känns. Jag älskar att gå ner på knä, skrikandes till Wild Hearted Son med The Cult, eller ligga på rygg och smekas av What’s Goin’ On med Marvin Gaye. Jag behöver helt enkelt både primalskrik och en öm smekning och mycket mer! Vissa saker förstår jag tyvärr dock aldrig. Till Farsans stora förtret, som gjorde en musikalisk resa från absolut inget till Göteborgs operakör, lyckades jag dock aldrig förstå opera eller klassisk musik. Men han gav mig mod att skrika för full hals, för det var precis det jag tyckte han gjorde, när han ”sjöng” stup i kvarten under min barndom. Högt och obehagligt var det. Precis som han sedan tyckte om mina tidiga desperata musikaliska försök, hämnden är ljuv, ha ha.

TRE
Livet kan vara omtumlande, som när Joe och Mick i the Clash kom till Jamaica och blev rånade och allmänt mobbade. Mina upplevelser när jag upptäckte och gillade punk var inte fullt så brutala, men man fick räkna med våld. Det intressanta var att delar av vuxenvärlden verkade tycka det var helt ok att spöa några punkare. Det var en trång värld på många sätt. En väldigt kärleksfull mor och en frånvarande och tillåtande far gav mig den sköna känslan att det var helt rätt att gå sin egen väg, eller som en tidig Brända låt säger: ”Skit i vad de säger”. Det är lätt att säga, men svårare att göra när hela ens väsen vill bli gillad. Hur hanterar man det när man är sexton, och vill vara tuff? Man dricker.

FYRA
Världen är något annat jämfört med under min uppväxt, det går alldeles för fort sägs det. Ännu något att oroa sig för, det verkar vara tidens pryl: oro. Då fanns det en, senare två kanaler, jag såg allt från Åsa-Nisse till Två år i varje klass. Själv slapp jag två år i varje klass, men bytte skola vart tredje år. Jag trodde det var normalt att flytta och bryta upp, kanske därför det är svårt att göra samma saker någon längre tid utan att bli less.

FEM
Tanken att ställa sig utanför som en livsstil, till och med bland sina udda vänner, var ett bekvämt sätt att verka cool och inte bry sig. En tonårsdröm! I den vevan upptäckte jag Lou Reed. Hade tidigare hört hans hit ”Walk on the wild side”, men det var ju alldeles för snäll! Några år senare var Lou den ultimata coolheten för mig. Knark, vansinne, udda sex och allt möjligt som kunde reta omgivningen. Dessutom så snygg och begåvad så det svämmade över. Jag var 17 och frälst, det är jag fortfarande. Jag följde hans karriär och växte upp med honom.

SEX
Jag älskar de där gamla bilderna med ett gäng fulla och lyckliga Iggy, Lou och Bowie från tidigt sjuttio-tal. Rockmyten i sitt esse. Vi ska rocka, berusa oss, ha sjukt kul och älska formligen skriker bilderna ut. Ja, så vill man ju leva. Tills man provar ett tag och inser att det inte går. Den bistra verkligheten kommer ikapp och du ligger i fosterställning och undrar vad fan det var som hände igår. Dags för AA eller lyssna på A Forest.

SJU
Farsan och Morsan bjöd på resa till London 1976. Vi åkte båt med Tor Line, britsar klädda med galon långt under vattenlinjen. Farsan köpte alltid både Expressen och Aftonbladet. I Expressen fanns Mats Olssons Popsidan, det enda att läsa om bra musik i svensk press. På båten bläddrade jag snabbt fram till Popsidan och läste om ett nytt fenomen: Betongrock, punk fanns inte i Sverige än, och ett band som hette Ramones. Mats skrev att det var som att stå på tunnelbanan och vänta på tåget, oljudet när tåget kom in, energin när tåget åkte och den korta tystnaden mellan tågen. Gitarren lät som en motorsåg. Jag blev väldigt intresserad. Väl i London gick vi på en massa tråkiga restauranger och shower (bortskämda unge), men det fanns enorma skivaffärer. HMV på Oxford Street var i tre plan och på andra våningen vek jag av och möttes av Ramones första album i form av ett pappställ där gänget var i naturlig storlek. Plattorna var fästa på mitten. Jag tog en. Väl hemma hos mormor och morfar i Åmål där vi brukade spendera somrarna satte jag på Ramones. Jag var såld. Allt annat var skit. Det var det enda jag lyssnade på kommande halvåret och efter det bara punk under ett par år. Jag kan fortfarande alla texter. Inget blev sig likt.
Året därpå, 1977, åkte jag med en polare till London. Vilket äventyr för en femtonåring. Många har rynkat på ögonbrynen, att släppa iväg en femtonåring till London. Jag är glad och tacksam över förtroendet. Det bästa man kan ge en tonåring är tillit. Vi åkte propellerplan till Gatwick, Busstransfern tog ett par timmar genom en stad som aldrig tog slut. Risiga hus i dystra färger. Jag gillade England. Det var exotiskt och spännande. På vårt sunkiga hotell fick jag hjälpa ett par från Ulricehamn som var i fyrtioårsåldern. De kunde ingen engelska. Det sa: ”Ja, man trodde ju att de skulle kunna nån svenska här, som i Spanien. Och har du tänkt på att alla på hotellet är utlänningar?” Ha ha, det var ju vi som var utlänningar! Jag hjälpte dem att beställa öl på puben så blev de lite gladare. Vi köpte NME gick på the Roxy och såg Eater , ”that stinky dirty little place” som taxichaffisen irriterat sa. Inne på the Roxy följde jag min sedvanliga strategi när jag var på hårda ställen. Bli polare med den som verkar värst. I det här fallet var det sångaren i Skrewdriver, Ian Stuart. Vi hade en sjukt kul kväll och blev bjudna på deras spelning på the Brecknock dagen efter. Där fick vi inte komma in, men Skrewdriver fixad in oss till slut. Vilken sorg det var att se deras senare utveckling mot skin/nazi hållet. Tragiskt.
Jag köpte allt som såg punk ut inklusive the Police. 25 singlar och 4 LP. Älskar fortfarande det mesta av det. Här kommer en singel från resan med Kevin Rowland innan han slog igenom med Dexy´s,

ÅTTA
1978 var det så dags igen, då erbjöds bl a Richard Hell, Elvis Costello och John Cooper-Clark på samma spelning. Vaknade upp under extranumret med Costello, alla stod upp, jag satt yrvaken. Så bred smak hade jag då. Costello var ju inte punk, ha ha! Har bett om ursäkt för det och blivit förlåten.
Den mest minnesvärda musiktrippen var 1979. Jag och Leif Andrée skulle tågluffa runt Europa. Minns att mina föräldrar var glada över att Leif skulle hänga med. Ha ha, de skulle bara veta. Vi kom inte längre än till England. Varenda band värt att se spelade den sommaren. Jag skrev ett vykort till brorsan fullklottrat med: Joy Division, Undertones, Crass, Chelsea, Adam and the ants, Sham 69, Teardrop Explodes, Prag Vec, Essential logik, Stiff little fingers, Brian James, Gary Numan, Cabaret Voltaire etc etc. Vi bodde i en sovsäck i St. James park, snuten väckte oss varje morgon vid sex. Pengarna skulle räcka till musik och öl, sova var överskattat. Vi tvättade oss på toan på Victoria station där jag sprang på Mats Hammerman från Vacum, punkvärlden var liten.
Det var ganska brutalt i London på den tiden, vi flydde från aggressiva skinheads när vi såg Crass och Sham 69. Plötsligt dundrade det in något hundratal skins med knölpåkar under anarkisterna i Crass spelning. Leffe hade somnat på en stol i publikhavet. Panik. Vakna för fan. Vi tog oss ut bakvägen, över ett högt stängsel, Leffe blev hängande med foten och dinglade, men ramlade till slut ner. Puh! Många inne på stället råkade betydligt värre ut. Galet.
Många konserter var oförglömliga, Undertones och Chelsea två kvällar på Marquee. Men om det var något som fäste hos mig extra var det Joy Division. En trummis som var som en maskin, en basist som såg elakt hård ut med basen nere vid fotknölarna och som spelade overkligt tungt. En gitarrist som såg ut som Söndagsskolan, men lirade någon slags avigt melodiös hårdrock och en sångare med bruna gabardinbrallor (Skit i vad de säger) som var så maniskt och uttrycksfull så jag stod som hypnotiserad. Köpte Unknown pleasures direkt efter. Hade sedan tidigare deras första tolva, men det här var något helt annat. Som religion.

NIO
Jag bytte skola och flyttade ofta under min uppväxt. Den sista flytten var 1977 till Sundsvall som blev mitt ”hemma”. På väg upp till Sundsvall spelade Clash på Gröna Lund i Stockholm. Det gick tyvärr inte att övertala mina föräldrar att vi borde stanna. Som vanligt när man är ny i en stad tar det att tag att bekanta sig och få vänner och så. Punken var avgörande för mig här. Min inställning var att musik är livet och alla som gillar punk är mina vänner. Jag minns möten på Hedbergska skolan, när Per Kraft, senare Rasta Hunden, kom fram och sa ”vad står det på dina skor?”, ”Ramones och Eater svarade jag. Vi garvade och snackade om Eater som tyckte att medlemmarna i Clash och Pistols var gamla, i Eater var de runt femton år.
En av de jag hängde med, snackade och lyssnade på musik med var Mats Nilsson. På väg hem till honom en dag frågade han om jag ville sjunga i ett band. Det ville jag. Vi startade Massmedia. Det var verkligen enligt devisen ”alla kan”. Vi började repa hårt och hade snart en repertoar på 15 låtar. Vi sjöng om raggare som hade börjat gilla punk, hippies som borde klippa sig, hur dåligt Sveriges radio var och hur vi såg ner på de som gillade disco. Vi spelade in en skiva, tryckte upp den på billigaste stället i USA. Det låter fördjävligt. Numera går Massmedias första singel för runt 2000 kr. Världen är galen.
Hela Sundsvall sjöd av band: The Same, Rasta Hunden, Pizzoar, Vacum, Diestinct, Fordringsfulla gäster, Picnic boys, Ztülb för att nämna några få. Vi gick till Musikforum. Det satt ett gäng, tyckte vi, trötta jazzrockare och proggare i en ring. Vi satte oss ner och sa att vi ville spela. De var lite tveksamma, men i sann demokratisk anda ville de ge oss en chans. Det fick vi och fyllde stället. Istället för tjugo personer på Hip Albert Band kom det över hundra och kollade på Massmedia och Pizzoar.

TIO
Punken öppnade upp för all möjlig musik. Jag upptäckte soul när de spelade Marvin Gaye på Rough Trade i London. Slagverk via A Certain Ratio. Och så vidare. Plötsligt lyssnade jag på allt mellan himmel och jord. Upptäckte sextio-talet, reggae, Scott Walker, Tom Waits etc etc. Det var fantastiskt.
Jag hade känt en tid att vänner och musik var det som var viktigast i livet så jag ville ha ett band med mina vänner. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade vi bildat Brända Barn.
Punken hade börjat bli tråkig, jag hade svårt för att dyrka alltför trasiga människor som Sid Vicious. Jag ville något mer, men hur fan gör man det när man knappt kan spela? Jag hade etta i musik i gymnasiet. Man repar. Vi repade tre gånger i veckan några timmar varje gång. Det var mitt umgänge, det var mitt liv. Vi var otroligt hängivna. Det var så kul.
Plötsligt hade vi spelningar. I lador på landet där publiken kom på snöskoter. På musikföreningar som var ”absolut drogfria”. På Sundsvalls museum. Som förband till Sham 69 i Sundsvall. Jag betalde 100 kronor till mixaren, som mixade sönder oss totalt. När Jimmy Pursey senare kom hem till vår gitarrist Mikael Svensk lägenhet kring tre på natten, där vi satt och festade och ville röka på sa vi, ”tyvärr Jimmy allt är slut”. Hämnden är ljuv! I Slottskogen Göteborg, numera Way Out West och på Gärdet i Stockholm där Susanne Ljung skrev efteråt i Expressen att vi var ”Sveriges bästa band utan skivkontrakt”. Dagen efter låg vi på Mistlur. Vi for runt i en Volvo Duett med släpvagn och takräcke och levde livet. Livet var en fest.

ELVA
Nu följde en intensiv tid med massa intervjuer, spelningar, studiotid och annat som jag faktiskt aldrig hade drömt om. Jag är en dålig drömmare. Vi for på en en riktig turné, tidigare hade vi spelat på helger. Men nu drog vi ut och gjorde tio spelningar på tio dagar. Med Diestinct, våra goda vänner. Vi turades om att öppna varannan gång i sann punkanda. Plötsligt var vi populära. Det var overkligt. Det var fortfarande under rätt enkla förhållanden, vi sov på golv och åt någon gång per dag. Men vad gjorde det, vi var ett band!
Vi kom till Mistlurs studio och blev omhändertagna av Stefan Glaumann, legenden som hade producerat Ebba Grön. Det var fett. Vi utsågs till månadens bästa singel i Schlager, man fick nypa sig i kinden. Jag jobbade hårt och njöt. Vi kom plötsligt in på ställen i Sundsvall som vi varit portade på förut. Ha ha, vilka typer. Vi kände oss missnöjda med vår repertoar och skrotade alla gamla låtar. En skolad musiker Mårten Mårtensson blev med i bandet på klaviatur. Han kunde arrangera och göra skillnad. Vi blev bättre. Något år senare hade han hoppat av, han var en mycket rastlös själ. Men han hade lärt oss mycket som vi tog med oss.
Nu skulle vi spela in en platta. Vi levde i studion på dagarna och på Röda Rummet på nätterna. Det var en sann rock n roll dröm. Vi var kring tjugo år. Plattan kom ut och vi fick lovord nästan överallt. Plötsligt låg vi på topplistan och var bokade för över femtio spelningar. Jag började tvivla. Med facit i hand hade det varit bra för ett gäng tjugoåringar att få lite terapi. Men vi kunde bäst själva, eller snarare jag. Drömmen blev en mardröm och jag blev overkligt osäker och deprimerad. Jag kände att jag svek de andra i bandet enormt, men jag ville inte längre. Total svacka. Ridå ned.

TOLV
Cirkeln sluts, tillbaka på ruta ett. 2013 bestämde vi oss för att fira att det var trettio år sedan ”Allt står i lågor” släpptes. Vi gjorde en samlingsplatta med all gammal skåpmat, engelska versioner, två konserter och lite nytt. Fina artister som Magnus Carlson, Rockis, Nimmersjö och Alkberg gjorde underbara covers på några gamla låtar.
Det kom overkligt mycket folk på spelningarna. Det kändes som cirkeln var sluten, efter alla dessa år, med karriärer och barn, var vi tillbaka på scenen. Det var jävligt kul. Jag fick kontakt med Martin Rössel som har en studio där vi spelade in vårt nya album med god hjälp av fina vänner och låtskrivare. Nu är det släppt och jag är väldigt nöjd. Vi har gjort ett antal spelningar, häromdagen på Liseberg, Det var stort. Framtiden får visa vad som sker, men vi lär göra lite oväsen några år till.
Det har varit intressant att rota i sin egen resa, tack Magnus för förtroendet. Jag drar mig tillbaka och kopplar av. Sorry, alla artister jag glömt, alla historier som förblir hemliga. Tack till alla som har varit med idag. Jag avslutar med en låt från min största hjälte någonsin älskade Paul Weller. Puss och Kram. Brodde

1
Hejsan!
Ja, idag är det är jag som ska försöka komma på bra minnen med låtar eller bara skriva om de låtar jag tycker om. Vilket är en perfekt utmaning för mig. Det som är svårt är att komma på låtar som man ska prata om, för det finns så många bra låtar och band. Men jag ska nog klara det ändå. Jag jobbar även fram till 14.30 så kan bli lite tomt från mig under tiden fram tills dess.
Den absolut första låten jag vill dela med mig av, betyder väldigt mycket för mig. Låten heter Dead Air med Cadaver Club. Bandet är ett litet lokalband från Irland som jag av en slump hittade när jag letade efter något nytt att lyssna på. Jag har även blivit god vän med bandlemmarna. Vill även vara noga med att det är ett av mina favoritband.
Sångaren i CB heter Kevin och är även konstnär. När jag fyllde 17 så skickade han hem en tavla han hade gjort och då hade han avmålat mig, det var det finaste jag fått av någon i födelsedags present. (Han hade målat mig som en av dom, tittar ni på videon förstår ni vad jag menar) Och sen tillägnade de även den här låten till mig när de spelade live på min födelsedag, tyvärr kunde jag inte vara där.. för de bor i Irland och jag här.. i Sverige.
Men jag planerar att åka till Irland och hälsa på, väldigt snart.

Nu är jag hemkommen från jobbet och tänkte posta lite mera låtar.
Ett av mina absoluta favoritband är Judas Priest och har varit det sen jag var ungefär 14-15 år. Jag har sett bandet live ungefär 3ggr och det har varit lika bra alla gånger. Jag såg de live på Sweden Rock 2015 och fotade även där (för eget bruk) jag la upp bilden på twitter och taggade bandmedlemmarna. Såg några dagar efter att jag hade två nya följare och en massa händelser. Då visade det sig att Scott Travis hade börjat följa mig men även lagt ut bilden, på sin twitter. Vilket jag tyckte var häftigt (han följer mig än)
Men det som hände på internet efter att jag såg dom i December 2015 är nog lite häftigare än så. Jag la upp en halvdan bild på instagram och skrev en liten text om hur mycket Judas Priest betydde för mig och att jag hoppades på att få träffa bandet något dag. Sen såg jag att jag hade en kommentar.. och funderade vem som hade kunnat kommentera på min bild? Jo då var det Rob Halford själv.. som hade kommenterat min bild, med dessa smileysar ”” men bara en sådan grej. gjorde min dag och jag är fortfarande så glad att han, ”the metal god” såg mitt inlägg och tog sin tid att svara mig?!
När jag såg Judas Priest i December 2015 och de framförde ”Painkiller” i slutet så sätter sig Rob Halford ner för att kunna få luft till de höga tonerna. Och det här ger mig rysningar. Herregud vad bra det är. Titta på klippet så förstår ni vad jag menar.
SÅ mäktigt. hittade inget klipp när de körde låten i Stockholm men det var samma visa när de spelade på Wacken, så det fick klipp därifrån.
Titta från 5:11 om ni inte vill titta på hela såklart!!

Behöver nog inte skriva mycket om den här låten men det är nog en av de finaste låtarna jag hört. Bob Catley är en fantastisk sångare och Magnum är ett fantastiskt band. Det är ett band jag verkligen rekommenderar att se live.
Senaste gången jag såg Magnum var i Örebro 22/4 och det var nog den gången jag kommer minnas mest. För där träffade jag på Lars, vilket var väldigt trevligt! (alltid trevligt att träffa fotokollegor, om man nu får säga så haha) Men även att Alan Barrow (bassisten) kände igen mig från scenen och vinkade)
Så luta er tillbaka och lyssna på den här fantastiska låten. Den gör mig lugn!
(kommer lite fler inlägg nu på raken, ska bara fundera ut vilka låtar jag ska välja ut)
Hoppas ni tyckt att låtarna varit okej att det jag skrivit har varit intressant att läsa.

Jag har varit ett fan av Sweet i några månader nu och jag måste få tala om hur jävla bra Sweet är. Speciellt med Brian Connolly på sång. Såg Sweet i februari iår, tillsammans med Slade (kommer ett inlägg med en av deras låtar snart)
Med det här inlägget vill jag säga att jag tycker att det är så fruktansvärt att vara född 1997. För jag har missat mycket. Jag tycker det är otroligt tråkigt att jag ALDRIG fick uppleva 50,60,70,80 talet. Så mycket som hände, så många band och artister som kom till.
Det som stör mig allra mest är när människor försöker få mig att ändra åsikt och säger ”Men hallå?! det kommer flera nya band som du kan tycka om” Och ja, såklart det gör det, titta på H.E.A.T, Halestorm och Eclipse t.ex.. men vi kommer aldrig få något mera Judas Priest eller Queen. Inget kan slå Rob Halford eller Freddie Mercury och jag fick inte ens chansen att leva när Freddie Mercury vandrade på denna jord
Så skulle det vara en sak jag skulle använda en tidsmaskin till så skulle det vara att ta mig tillbaka till 70 & 80-talet och sett massa band. T.ex Sweet

Michael Monroe är också en av mina favoriter. Han och hans band är det band jag lyckats att se hela 6ggr vilket innebär att det är det band jag sett live mest i mitt liv.
Har även träffat honom och hans övriga medlemmar. Väldigt trevliga människor men jag måste få säga att Mr. Monroe är mer av den diviga stilen. Härlig människa.
Men energin som Monroe har på scenen finns det nog ingen annan som har. Man vet aldrig var man har honom. Helt plötsligt klättrar han på järnpinnarna som ska hålla upp scenen. När jag såg Monroe på skogsröjet höll det på att gå illa, han höll på att ramla ner, men det hände som tur inte.
Lyssna och njut av den här låten!
Jag har några fler låtar på lager så det kommer bli lite spammat av mig nu

Det här är Matty James och han spelar trummor i Cadaver Club som jag pratade om tidigare. Men han är även soloartist.
Jag har även följt hans musik väldigt länge och måste påstå att den här låten är nog det bästa han har gjort. Jag tycker han är en duktig musiker och jag är ett fan av honom. Jag hoppas på att få träffa honom också när jag åker till Dublin. Jag vill träffa honom och Kevin och de andra i bandet.
Ni ser även Kevin i den här videon, det är han som kör i bilen som plockar upp Matty.
Jag blir riktigt glad av den här låten och den ger mig ny energi. Jag blir väldigt exalterad och taggad av låten. Den sätter sig även på hjärnan och man kan inte sluta nynna på låten.
Jag hoppas även här att ni finner det intressant att lyssna på de låtarna jag delar med mig av, om ni inte hört dom förut såklart.

Den här låten kanske inte alls den första låten man tänker på när någon frågar ”Vilken är din favoritlåt med Slade?” Men det här är min favorit.
Jag älskar hur de blandar röster i den här låten. Noddy och Jim. Två perfekta röster vilket innefattar en perfekt låt.
Jag har växt upp med Slade eftersom att det är min pappas favoritband. Även här hade jag önskat att få se orginalbandet. Såg Slade i Februari men då fattades ju Noddy och Jim..
Därför är jag så glad att det finns skivor och dvd:er (och youtube) där man kan lyssna och titta på deras musik och framförande.
Det kanske inte märks att jag är 19år när man tittar på min musiksmak, men jag kan bara tacka min pappa för det är tack vare honom som jag upptäckt den här musiken.

När jag gick i 7:an eller 8:an så skulle vi ha kemi och jag delade inte musiksmak med de i min klass men tydligen gjorde jag det med in kemilärare då.
Det var så att min lärare först såg min ”High Voltage Festival” t-shirt som jag hade på mig. (HVF var en festival i London som jag var på 2011 där jag b.la såg Judas Priest, Michael Monroe Jethro Tull, SKIN, Thunder första gången osv)
Och frågade om det jag hade haft det bra och om banden hade varit bra och jag svarade att det hade varit bra och så var det inget mer med det.
Men någon lektion efter så frågade min kemilärare ”Vad ska vi lyssna på för musik idag??”
varpå en klasskamrat föreslår något (kommer inte ihåg vad det var..) men min kemilärare säger då ”Nej.. det ska vi inte” och direkt efter säger läraren igen ”Tova, vad tycker du vi ska lyssna på? Du är iallafall den med bra musiksmak här”
Och med tanke på att läget i klassen inte var så bra då så kändes det så himla coolt och stort att min lärare uppskattade min musiksmak, för det gjorde ingen annars.
Anledningen till varför jag valde den här låten var för att det var Alice Cooper som vi valde att lyssna på och Alice Cooper är en av favoriterna med.

Jag ska försöka avsluta min dag här på bästa sätt. Men det kommer inte att vara lätt för det här var ju hur roligt som helst. Jag älskar att berätta om saker som folk verkar vara intresserade av. (Jag pratar gärna mer om musik om någon vill så är någon intresserad får ni gärna skriva)
Jag har två kvinnliga förebilder och det är inga mindre än DORO och Joan Jett. De två inspirerar mig väldigt mycket.
Men att prata musik är något som engagerar mig, jag älskar att visa det jag tycker om och även att visa upp band som inte så många har hört talas om. Sen är det också väldigt härligt att gå på festivaler och konserter. Det är där jag hör hemma på en festival bland vänner och musiken. Där alla gillar samma musik och man slipper känna sig utanför. Då kan man känna sig som en i gänget.
Nu till hösten kommer jag flytta ner till Gamleby och börja plugga. Jag hoppas jag kan börja om på nytt och visa min allra bästa sida från början och att jag hittar många nya vänner. Min framtid byggs förfullt och jag har en nervös men exalterad känsla inom mig just nu.
Jag hoppas att jag kan fullfölja mina drömmar och att saker och ting blir som jag tänkt men det vet man aldrig. Saker kan ändras i morgon. Men en sak som aldrig kommer att ändras är att jag aldrig kommer sluta älska rock n roll. I love rock n roll och det är även det som har gjort att jag hittat de få men värdefullaste vännerna jag har. Allt tack vare musiken.
Så härmed tackar jag så jättemycket för mig och att jag fick skriva om några låtar som ligger mig nära om hjärtat. Hoppas jag får göra något liknande igen. Detta inspirerade mig.
Nu ska jag sova för ska upp igen i morgon 06.30 och jobba.
Trevlig kväll alla och jag hoppas att vi ses någon gång!!

1.
Staffan heter jag och är eran sommarpratare idag.
Det mest märkliga med mig är kanske att jag förlöstes av min mor. De flesta andra föddes av sin mor.
En marsdag 1970 kom jag till världen som ett oönskat barn. Alla omständigheter känner jag inte till men det var redan bestämt att jag skulle adopteras bort innan jag föddes.Oönskad var jag men livet ville annorlunda för på BB stod en barnmorska, ironiskt måste man nog säga, som inte kunde få egna biologiska barn. Hon förlöste mig och två månader senare kom jag hem till henne och hennes man. Hem till mamma och pappa. Där var jag inte oönskad. Tvärtom.
Vet inte om solen faktiskt sken den dagen men mitt liv kunde inte startat bättre.
”Sun, sun, sun, here it comes!”

2.
Mamma och pappa var väldigt noga med att berätta för mig att jag var adopterad. Det berättades som en saga och den berättelsen var min stora favorit. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag bad att de skulle berätta den, som godnattsaga.Jag kommer inte att älta det här med min adoption speciellt länge till men eftersom det hela tiden i böcker och filmer beskrivs som ett trauma och en ständig jakt på sitt förflutna så känner jag att det är bra att en annan upplevelse kommer fram i bland. Inte minst för de som faktiskt står i valet att själva adoptera.
Jag har alltid sagt att:– ”Jag vet att jag är adopterad men jag känner mig inte som det.”

3.
Jag föddes i dalarna men är uppväxt i Uppsala. Dalarna är viktigt för mig trots att mina föräldrar inte har någon koppling dit mer än att de bodde där några år i slutet av sextiotalet och i början på sjuttiotalet.
Men jag känner mig som en dalmas och Leksand är mitt hockeylag. Sedan att dalarna är otroligt vackert och deras folkmusik är vackrast, gör det ju inte svårare att älska denna kronjuvelerna av landskap.
Jan Johansson, tillsammans med Ridel är magi. Denna skiva hade vi hemma och även som barn la jag på den på skivspelaren och njöt.
Finns det något mer svenskt?

4.
Mina barndomsomrar tillbringade jag mycket i segelbåt men också hos farmor och farfar på deras sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Min farmor var mycket intresserad av tennis och wimbledon med Björn Borg var en självklar rutin. En annan rutin var musikkrysset. Faromr och farfar var duktiga på att få mig och min syster engagerade i det. Jag minns en gång när de hade löst hela krysset utom en rad. Vi snabbgenomgången så kunde jag och syrran ganska snabbt lösa den sista raden. Vi kunde inte fatta hur man inte visste vem Rod Stewart var. Låten sailing skulle in på lodrätt 5 eller något 🙂 Saft och bullar i hammocken var belöningen.
Farmor var en duktig pianist. Kommer ihåg när hon satte sig vid pianot och spelade, det uppstod ett speciellt ljud eftersom hon hade långa naglar som skapade ett krafsande ljud mot tangenterna.

5.
Mitt första album jag köpte var ett misstag. Ett misstag som visade sig vara en lyckträff.
När jag gick i trean hade vi tränat in Pink Floyds låt Another brick in the wall till avslutningen. Jag gillade den låten skarpt och det kändes lite busigt att sjunga den inför rektor och föräldrar. Ja, ni vet ju texten -”We don’t need no education…” osv.
Jag bestämde mig för att köpa den skivan. Hade ingen aning om vad albumet hette och när jag och mamma var på stan(Uppsala) så gick vi in i en skivaffär och jag frågade personalen om de hade någon Pink Floyd-skiva. Ja, den här har vi sa de och mycket riktigt ett stycke Pink Floyd-skiva sträcktes fram och jag köpte den.
När jag kom hem så skulle jag självklart lyssna på den och framförallt den där låten. Men den fanns inte med. Inte första lyssningen och inte andra lyssningen heller. Djupt besviken la jag undan skivan och lyssnade inte på den på säkert ett år. Men något gjorde att jag började lyssna på den igen och då sjönk den, standtals i alla fall, lite obskyra musiken in. En livslång kärleksralation påbörjades.
Skivan jag köpt var en av historiens bästa album, The Dark Side Of The Moon.

6.
Min pappa har varit en stor förebild för mig. En framgångsrik läkare med stor social kompetens. Han fungerar lika bra med den akademiska eliten i Uppsala som med gubbarna i roslagen som vi träffade varje sommar på varvet i Öregrund. Vi hade, och har fortfarande, segelbåten där. Han är dessutom väldigt händig, effektiv och har hög självdiciplin. Om jag hade en tiondel av hans dygder skulle jag vara glad.
Vi har haft mycket gemensamt som seglingen, slalom och RC-flyg. Han skaffade tidigt hemdator. 1981 köpte han en Apple II+. Det är alltså flera år innan Macintosh och det grafiska gränsnittet. Ville man få datorn att göra något var man tvungen att skriva in komandon. Ni som var med på den tiden ska tänka DOS eller VIC 20. Jag blev mycket intresserad, först spel men sedan även att programmera med BASIC. Det var en härlig känsla att kunna ta komando över datorn och skapa något.
Ännu en livslång kärlek tog sig sin början. Till datorn främst men även till företaget Apple.
1981 kom även detta album, tre år senare upptäckte jag de och var fast.

Piano har alltid varit ett favoritinstrument. Kanske beror det på farmor. 1981 dog farmor, knall fall. Samma år kom denna singel ut. Ultravox med Midg Ure i spetsen är topp fem på band/artister som betytt mest för mig. Pianot använder de flitigt.

7.
Jag har alltid varit lite motvals. Jag tror att jag ibland irreterat människor för att jag inte alltid ställer mig i ledet och tycker som alla andra. Jag kan bara inte göra så. Jag måste bara säga vad jag tycker eller känner. Speciellt när det gäller politik och när det kommer till värdegrunder.
I skolan t.ex. gick jag i en klass med killar som gillade bland annat Rainbow, Marillion, Whitesnake, Dio och Deep Purple. Det gjorde inte jag. Jag gillade Ultravox, Depeche Mode, Kraftwerk, Jarre och något så ocoolt som Howard Jones. Det kunde man inte göra tyckte de. Det var ju bara blipp blopp-musik. Egentligen var de ganska trevliga och några av de umgicks jag med senare i gymnasiet. Men i grupp var det i bland inte så roligt. Jag var inte mobbad men inte heller helt inkluderad i gruppen. När man träffade de en och en var det en helt annan sak.
Som tur var fanns det inte bara min klass på skolan utan jag hade själsfränder i andra klasser. I en av klasserna gick en kille som var syntare till max. Frisyren, sminket, kläderna och givetvis musiken. Han och jag bytte skivor och pratade mycket om musik. Vid ett tillfälle bytte jag tre Depeche album mot en bildskiva som var importerad från japan. På den fanns en speciell version av en låt av Howard Jones som bara getts ut där. Jag var mycket nöjd. Även den andre(syntaren) var nöjd.
Efter några år byttes Howard Jones ut mot andra artister men jag tror att jag bland många i min skola fortfarande koms ihåg av min passion inför Howard Jones.
För inte så länge sedan så lysnade jag på Howrds första skiva på Spotify. Det är faktiskt ganska bra.
Igen…

8.
Jag hade kompisar när jag växte upp men kanske ingen som jag skulle kalla bästa kompis. En dag slogs två patruller i min scoutkår ihop eftersom några hade slutat och det var för få i båda patrullerna. Lagom antal om man skulle slå ihop de.
Då hamnade bland annat jag och Pelle i samma patrull och vi fann varandra direkt. En härlig känsla att prata samma språk, skratta åt samma saker och bli uppskattad för den man var utan reservation.
Länge var vi ett radarpar, vi blev “Staffan&Pelle” inte Staffan och Pelle.
Nu bor han i Malmö och vi har familjer båda två. Det blir inte så ofta som vi ses idag men vi växte upp tillsammans, festade tillsammans, hade seglarskola tillsammans(roligaste jobb jag haft förövrigt) och blev vuxna tillsammans och är därför för evigt förenade i något som alla skulle få uppleva.
Mycket skulle vara annorlunda om jag och Pelle inte blivit bästa vänner. Jag hade inte träffat min fru till exempel.
TTA:s låt här nere beskriver ganska exakt hur vår vänskap var. Inget kunde komma emellan. Lyssna på texten.

9.
När jag gjorde lumpen uppe i Kiruna som jägargruppchef kom jag att möta nästa stora musikupplevelse. Kanske egentligen underligt med tanke på omgivningen men jag fick låna en CD av en av mina gruppmedlemmar. Pet Shop Boys senaste skiva gav han mig och sa: –
“Lyssna på det här, det är ett mästerverk”
Ja, sa jag men tänkte att Pet Shop Boys är ju bara skit. Men så fel man kan ha. Skivan Behaviour är sannerligen ett mästerverk. Tidigare hade jag bara hört deras hitar. De hade inte gjort något stort intryck. Nu hörde jag Neils texter och musikens harmonier. Jag ändrade helt inställning och är ett mycket inbitet fan.
Tyvärr är det många som har samma inställning till PSB som jag hade innan hösten 1990.
För er egen skull, ge de en chans. Lyssna på Neils intelligenta texter och de ofta fantastiska melodierna.
Här har vi en favorit från det albumet.

10.
Tiden går fort och har väl inte riktigt hunnit skriva allt jag tänkt.
Som avslutning vill jag påminna alla att inte ta allt för givet. Var nöjd och glad för vad livet gett och kommer ge. Livet är en enda vinstlott. Tänk att just du kom till världen. Snart är det över för oss alla.
Stäng inte in dig i något, utmana dig, testa nytt, -”Throw off your mental chains” som min gamla hjälte Howard Jones sjöng.
Nu säger jag god natt!