ETT
Hej alla!
Jag heter Anders Brodin och idag ska jag dela med mig lite från musikaliska värld. Jag har ett förflutet i Sundsvalls punkscen med band som Massmedia, Tryck i Strålen och Brända Barn. Det var länge sedan, men är fortfarande en viktig del av mitt liv. Musik och de vänner jag har träffat genom musiken. Jag antar att min musikaliska resa är som många andras, det har gått i vågor. Artister jag älskat har öppnat mina ögon för annat och plötsligt gillade jag Miles Davis. Jazz är farligt, ha ha. Numera är jag ganska konservativ och upptäcker inte så mycket nytt. Men med en fet skivsamling och annan mer modern media till hands blir jag sällan uttråkad. Ibland tycker jag dock att jag är fett tråkig, men det är mer en allmänt nedlåtande syn på mig själv som jag har då och då. Just nu tänker jag tvärtom: varför ödsla tid på att upptäcka nytt när det finns så mycket gammalt? Jag såg Neil Young i Dalhalla häromdagen, sjukt gammal och bäst!

TVÅ
Jag tycker det är otroligt svårt att definiera vad det är jag gillar med en låt, det bara känns. Jag älskar att gå ner på knä, skrikandes till Wild Hearted Son med The Cult, eller ligga på rygg och smekas av What’s Goin’ On med Marvin Gaye. Jag behöver helt enkelt både primalskrik och en öm smekning och mycket mer! Vissa saker förstår jag tyvärr dock aldrig. Till Farsans stora förtret, som gjorde en musikalisk resa från absolut inget till Göteborgs operakör, lyckades jag dock aldrig förstå opera eller klassisk musik. Men han gav mig mod att skrika för full hals, för det var precis det jag tyckte han gjorde, när han ”sjöng” stup i kvarten under min barndom. Högt och obehagligt var det. Precis som han sedan tyckte om mina tidiga desperata musikaliska försök, hämnden är ljuv, ha ha.

TRE
Livet kan vara omtumlande, som när Joe och Mick i the Clash kom till Jamaica och blev rånade och allmänt mobbade. Mina upplevelser när jag upptäckte och gillade punk var inte fullt så brutala, men man fick räkna med våld. Det intressanta var att delar av vuxenvärlden verkade tycka det var helt ok att spöa några punkare. Det var en trång värld på många sätt. En väldigt kärleksfull mor och en frånvarande och tillåtande far gav mig den sköna känslan att det var helt rätt att gå sin egen väg, eller som en tidig Brända låt säger: ”Skit i vad de säger”. Det är lätt att säga, men svårare att göra när hela ens väsen vill bli gillad. Hur hanterar man det när man är sexton, och vill vara tuff? Man dricker.

FYRA
Världen är något annat jämfört med under min uppväxt, det går alldeles för fort sägs det. Ännu något att oroa sig för, det verkar vara tidens pryl: oro. Då fanns det en, senare två kanaler, jag såg allt från Åsa-Nisse till Två år i varje klass. Själv slapp jag två år i varje klass, men bytte skola vart tredje år. Jag trodde det var normalt att flytta och bryta upp, kanske därför det är svårt att göra samma saker någon längre tid utan att bli less.

FEM
Tanken att ställa sig utanför som en livsstil, till och med bland sina udda vänner, var ett bekvämt sätt att verka cool och inte bry sig. En tonårsdröm! I den vevan upptäckte jag Lou Reed. Hade tidigare hört hans hit ”Walk on the wild side”, men det var ju alldeles för snäll! Några år senare var Lou den ultimata coolheten för mig. Knark, vansinne, udda sex och allt möjligt som kunde reta omgivningen. Dessutom så snygg och begåvad så det svämmade över. Jag var 17 och frälst, det är jag fortfarande. Jag följde hans karriär och växte upp med honom.

SEX
Jag älskar de där gamla bilderna med ett gäng fulla och lyckliga Iggy, Lou och Bowie från tidigt sjuttio-tal. Rockmyten i sitt esse. Vi ska rocka, berusa oss, ha sjukt kul och älska formligen skriker bilderna ut. Ja, så vill man ju leva. Tills man provar ett tag och inser att det inte går. Den bistra verkligheten kommer ikapp och du ligger i fosterställning och undrar vad fan det var som hände igår. Dags för AA eller lyssna på A Forest.

SJU
Farsan och Morsan bjöd på resa till London 1976. Vi åkte båt med Tor Line, britsar klädda med galon långt under vattenlinjen. Farsan köpte alltid både Expressen och Aftonbladet. I Expressen fanns Mats Olssons Popsidan, det enda att läsa om bra musik i svensk press. På båten bläddrade jag snabbt fram till Popsidan och läste om ett nytt fenomen: Betongrock, punk fanns inte i Sverige än, och ett band som hette Ramones. Mats skrev att det var som att stå på tunnelbanan och vänta på tåget, oljudet när tåget kom in, energin när tåget åkte och den korta tystnaden mellan tågen. Gitarren lät som en motorsåg. Jag blev väldigt intresserad. Väl i London gick vi på en massa tråkiga restauranger och shower (bortskämda unge), men det fanns enorma skivaffärer. HMV på Oxford Street var i tre plan och på andra våningen vek jag av och möttes av Ramones första album i form av ett pappställ där gänget var i naturlig storlek. Plattorna var fästa på mitten. Jag tog en. Väl hemma hos mormor och morfar i Åmål där vi brukade spendera somrarna satte jag på Ramones. Jag var såld. Allt annat var skit. Det var det enda jag lyssnade på kommande halvåret och efter det bara punk under ett par år. Jag kan fortfarande alla texter. Inget blev sig likt.
Året därpå, 1977, åkte jag med en polare till London. Vilket äventyr för en femtonåring. Många har rynkat på ögonbrynen, att släppa iväg en femtonåring till London. Jag är glad och tacksam över förtroendet. Det bästa man kan ge en tonåring är tillit. Vi åkte propellerplan till Gatwick, Busstransfern tog ett par timmar genom en stad som aldrig tog slut. Risiga hus i dystra färger. Jag gillade England. Det var exotiskt och spännande. På vårt sunkiga hotell fick jag hjälpa ett par från Ulricehamn som var i fyrtioårsåldern. De kunde ingen engelska. Det sa: ”Ja, man trodde ju att de skulle kunna nån svenska här, som i Spanien. Och har du tänkt på att alla på hotellet är utlänningar?” Ha ha, det var ju vi som var utlänningar! Jag hjälpte dem att beställa öl på puben så blev de lite gladare. Vi köpte NME gick på the Roxy och såg Eater , ”that stinky dirty little place” som taxichaffisen irriterat sa. Inne på the Roxy följde jag min sedvanliga strategi när jag var på hårda ställen. Bli polare med den som verkar värst. I det här fallet var det sångaren i Skrewdriver, Ian Stuart. Vi hade en sjukt kul kväll och blev bjudna på deras spelning på the Brecknock dagen efter. Där fick vi inte komma in, men Skrewdriver fixad in oss till slut. Vilken sorg det var att se deras senare utveckling mot skin/nazi hållet. Tragiskt.
Jag köpte allt som såg punk ut inklusive the Police. 25 singlar och 4 LP. Älskar fortfarande det mesta av det. Här kommer en singel från resan med Kevin Rowland innan han slog igenom med Dexy´s,

ÅTTA
1978 var det så dags igen, då erbjöds bl a Richard Hell, Elvis Costello och John Cooper-Clark på samma spelning. Vaknade upp under extranumret med Costello, alla stod upp, jag satt yrvaken. Så bred smak hade jag då. Costello var ju inte punk, ha ha! Har bett om ursäkt för det och blivit förlåten.
Den mest minnesvärda musiktrippen var 1979. Jag och Leif Andrée skulle tågluffa runt Europa. Minns att mina föräldrar var glada över att Leif skulle hänga med. Ha ha, de skulle bara veta. Vi kom inte längre än till England. Varenda band värt att se spelade den sommaren. Jag skrev ett vykort till brorsan fullklottrat med: Joy Division, Undertones, Crass, Chelsea, Adam and the ants, Sham 69, Teardrop Explodes, Prag Vec, Essential logik, Stiff little fingers, Brian James, Gary Numan, Cabaret Voltaire etc etc. Vi bodde i en sovsäck i St. James park, snuten väckte oss varje morgon vid sex. Pengarna skulle räcka till musik och öl, sova var överskattat. Vi tvättade oss på toan på Victoria station där jag sprang på Mats Hammerman från Vacum, punkvärlden var liten.
Det var ganska brutalt i London på den tiden, vi flydde från aggressiva skinheads när vi såg Crass och Sham 69. Plötsligt dundrade det in något hundratal skins med knölpåkar under anarkisterna i Crass spelning. Leffe hade somnat på en stol i publikhavet. Panik. Vakna för fan. Vi tog oss ut bakvägen, över ett högt stängsel, Leffe blev hängande med foten och dinglade, men ramlade till slut ner. Puh! Många inne på stället råkade betydligt värre ut. Galet.
Många konserter var oförglömliga, Undertones och Chelsea två kvällar på Marquee. Men om det var något som fäste hos mig extra var det Joy Division. En trummis som var som en maskin, en basist som såg elakt hård ut med basen nere vid fotknölarna och som spelade overkligt tungt. En gitarrist som såg ut som Söndagsskolan, men lirade någon slags avigt melodiös hårdrock och en sångare med bruna gabardinbrallor (Skit i vad de säger) som var så maniskt och uttrycksfull så jag stod som hypnotiserad. Köpte Unknown pleasures direkt efter. Hade sedan tidigare deras första tolva, men det här var något helt annat. Som religion.

NIO
Jag bytte skola och flyttade ofta under min uppväxt. Den sista flytten var 1977 till Sundsvall som blev mitt ”hemma”. På väg upp till Sundsvall spelade Clash på Gröna Lund i Stockholm. Det gick tyvärr inte att övertala mina föräldrar att vi borde stanna. Som vanligt när man är ny i en stad tar det att tag att bekanta sig och få vänner och så. Punken var avgörande för mig här. Min inställning var att musik är livet och alla som gillar punk är mina vänner. Jag minns möten på Hedbergska skolan, när Per Kraft, senare Rasta Hunden, kom fram och sa ”vad står det på dina skor?”, ”Ramones och Eater svarade jag. Vi garvade och snackade om Eater som tyckte att medlemmarna i Clash och Pistols var gamla, i Eater var de runt femton år.
En av de jag hängde med, snackade och lyssnade på musik med var Mats Nilsson. På väg hem till honom en dag frågade han om jag ville sjunga i ett band. Det ville jag. Vi startade Massmedia. Det var verkligen enligt devisen ”alla kan”. Vi började repa hårt och hade snart en repertoar på 15 låtar. Vi sjöng om raggare som hade börjat gilla punk, hippies som borde klippa sig, hur dåligt Sveriges radio var och hur vi såg ner på de som gillade disco. Vi spelade in en skiva, tryckte upp den på billigaste stället i USA. Det låter fördjävligt. Numera går Massmedias första singel för runt 2000 kr. Världen är galen.
Hela Sundsvall sjöd av band: The Same, Rasta Hunden, Pizzoar, Vacum, Diestinct, Fordringsfulla gäster, Picnic boys, Ztülb för att nämna några få. Vi gick till Musikforum. Det satt ett gäng, tyckte vi, trötta jazzrockare och proggare i en ring. Vi satte oss ner och sa att vi ville spela. De var lite tveksamma, men i sann demokratisk anda ville de ge oss en chans. Det fick vi och fyllde stället. Istället för tjugo personer på Hip Albert Band kom det över hundra och kollade på Massmedia och Pizzoar.

TIO
Punken öppnade upp för all möjlig musik. Jag upptäckte soul när de spelade Marvin Gaye på Rough Trade i London. Slagverk via A Certain Ratio. Och så vidare. Plötsligt lyssnade jag på allt mellan himmel och jord. Upptäckte sextio-talet, reggae, Scott Walker, Tom Waits etc etc. Det var fantastiskt.
Jag hade känt en tid att vänner och musik var det som var viktigast i livet så jag ville ha ett band med mina vänner. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade vi bildat Brända Barn.
Punken hade börjat bli tråkig, jag hade svårt för att dyrka alltför trasiga människor som Sid Vicious. Jag ville något mer, men hur fan gör man det när man knappt kan spela? Jag hade etta i musik i gymnasiet. Man repar. Vi repade tre gånger i veckan några timmar varje gång. Det var mitt umgänge, det var mitt liv. Vi var otroligt hängivna. Det var så kul.
Plötsligt hade vi spelningar. I lador på landet där publiken kom på snöskoter. På musikföreningar som var ”absolut drogfria”. På Sundsvalls museum. Som förband till Sham 69 i Sundsvall. Jag betalde 100 kronor till mixaren, som mixade sönder oss totalt. När Jimmy Pursey senare kom hem till vår gitarrist Mikael Svensk lägenhet kring tre på natten, där vi satt och festade och ville röka på sa vi, ”tyvärr Jimmy allt är slut”. Hämnden är ljuv! I Slottskogen Göteborg, numera Way Out West och på Gärdet i Stockholm där Susanne Ljung skrev efteråt i Expressen att vi var ”Sveriges bästa band utan skivkontrakt”. Dagen efter låg vi på Mistlur. Vi for runt i en Volvo Duett med släpvagn och takräcke och levde livet. Livet var en fest.

ELVA
Nu följde en intensiv tid med massa intervjuer, spelningar, studiotid och annat som jag faktiskt aldrig hade drömt om. Jag är en dålig drömmare. Vi for på en en riktig turné, tidigare hade vi spelat på helger. Men nu drog vi ut och gjorde tio spelningar på tio dagar. Med Diestinct, våra goda vänner. Vi turades om att öppna varannan gång i sann punkanda. Plötsligt var vi populära. Det var overkligt. Det var fortfarande under rätt enkla förhållanden, vi sov på golv och åt någon gång per dag. Men vad gjorde det, vi var ett band!
Vi kom till Mistlurs studio och blev omhändertagna av Stefan Glaumann, legenden som hade producerat Ebba Grön. Det var fett. Vi utsågs till månadens bästa singel i Schlager, man fick nypa sig i kinden. Jag jobbade hårt och njöt. Vi kom plötsligt in på ställen i Sundsvall som vi varit portade på förut. Ha ha, vilka typer. Vi kände oss missnöjda med vår repertoar och skrotade alla gamla låtar. En skolad musiker Mårten Mårtensson blev med i bandet på klaviatur. Han kunde arrangera och göra skillnad. Vi blev bättre. Något år senare hade han hoppat av, han var en mycket rastlös själ. Men han hade lärt oss mycket som vi tog med oss.
Nu skulle vi spela in en platta. Vi levde i studion på dagarna och på Röda Rummet på nätterna. Det var en sann rock n roll dröm. Vi var kring tjugo år. Plattan kom ut och vi fick lovord nästan överallt. Plötsligt låg vi på topplistan och var bokade för över femtio spelningar. Jag började tvivla. Med facit i hand hade det varit bra för ett gäng tjugoåringar att få lite terapi. Men vi kunde bäst själva, eller snarare jag. Drömmen blev en mardröm och jag blev overkligt osäker och deprimerad. Jag kände att jag svek de andra i bandet enormt, men jag ville inte längre. Total svacka. Ridå ned.

TOLV
Cirkeln sluts, tillbaka på ruta ett. 2013 bestämde vi oss för att fira att det var trettio år sedan ”Allt står i lågor” släpptes. Vi gjorde en samlingsplatta med all gammal skåpmat, engelska versioner, två konserter och lite nytt. Fina artister som Magnus Carlson, Rockis, Nimmersjö och Alkberg gjorde underbara covers på några gamla låtar.
Det kom overkligt mycket folk på spelningarna. Det kändes som cirkeln var sluten, efter alla dessa år, med karriärer och barn, var vi tillbaka på scenen. Det var jävligt kul. Jag fick kontakt med Martin Rössel som har en studio där vi spelade in vårt nya album med god hjälp av fina vänner och låtskrivare. Nu är det släppt och jag är väldigt nöjd. Vi har gjort ett antal spelningar, häromdagen på Liseberg, Det var stort. Framtiden får visa vad som sker, men vi lär göra lite oväsen några år till.
Det har varit intressant att rota i sin egen resa, tack Magnus för förtroendet. Jag drar mig tillbaka och kopplar av. Sorry, alla artister jag glömt, alla historier som förblir hemliga. Tack till alla som har varit med idag. Jag avslutar med en låt från min största hjälte någonsin älskade Paul Weller. Puss och Kram. Brodde