1.
Jaha. Här är jag.
Jag heter Anna.
Vad heter du?
Äh. Nä.
Ni ser ju vad jag heter.
Leken blir meningslös då.
Byt lek, kvinna. Det här håller inte!
Ok.
Här kommer jag!
Här kommer jag!
Här kommer jag!
Stopp! Vem är du?
Hm. Oj. Hoppsan.
Var inte beredd på den frågan.
Där sket sig den leken.
Jag återkommer!
Vi får se vilka ord jag får ur mig idag.
Jag gillar ju liksom ord men det är inte alltid de gör som jag vill.
//Misslyckad lektant

2.
Sitter uppkrupen i min lilla fåtölj i en grön och lummig trädgård.
Borde känna mig trygg.
Semesternöjd.
Lugn i bröst och själ.
Lugn är ju i och för sig inte heller en av mina starka sidor.
Ritar några streck på ett papper.
Funderar lite.
Några andra ritade för länge sedan en bild av världen.
Drog streck på ett papper.
Deras streck blev gränser och på nåt sätt blev deras streck en värld som är vår.
Äh. Jag gillar inte gränser och nu tappade jag bort mig.
Ondskan körde lastbil i världen.
Jag tappade både anda och ord.

3.
Min hjärna snurrar vidare.
Hjul.
Hjulbenthet.
Undrar om det finns nån förening för dom.
Det finns ju föreningar för allt.
Väldigt udda föreningar faktiskt.
Struntsamma.
Läste då att hjulbenthet också kallas o-bent.
Nä, nä, nä.
Det där går jag inte med på.
I min värld är o-bent typ benlös.
Hjulbenthet växer för övrigt ofta bort.
Nu tappade jag bort mig igen.
Äh.
Ryggradslösa brukar kallas amöbor.
Amöbor är synonymt med ynkryggar i min lilla värld.
Ynkryggar är fegisar och såna gör illa andra.
Jag vill inte vara nån fegis.
För övrigt så är jag rätt bra på att hjula.

4.
Tänker vidare på sånt där som skrämmer skiten ur mig.
Småsaker.
Typ telefoner.
Jag är livrädd för att prata i telefon.
Min telefon har dock inte riktigt fattat det.
Den ringer folk hela tiden.
Fickringer.
Eller i mitt fall…
BH-ringer.
En gång när jag forcerade fram i tillvaron så hörde jag en pigg röst ropa ”Hallå” i min BH.
Flera gånger hördes den där pigga rösten.
Jag fattade ingenting.
Skyllde på stress.
Blev lite rädd för att jag var på väg in i den där berömda väggen.
Särskilt när den där rysligt pigga rösten ropade
”Hallå, du har kommit till BUP. Kan jag hjälpa dig?”
Det kunde hon ju naturligtvis inte.
Jag är ju vuxen.
I alla fall ibland.
I övrigt är jag mest rädd för knölar.
För i min BH finns inte bara telefonen.
Där finns ett ärr som förändrade min värld.

5.
Mina tankar är lika ostyriga som mitt oerhört okammade hår.
Men jag tänker att det inte gör så mycket.
Jag är ju liksom lite ledig.
Livet får försöka klara sig utan min kontroll då.
Klara sig självt ett litet ögonblick.
Det kan väl inte vara så svårt.
Det är väl inte för mycket begärt!?
När man är ledig ska man vara avkopplad har jag hört.
Jag måste öva på det.
När man vill bli bra på nåt så krävs övning.
Funderar på om den motiveringen skulle kunna ge mig lite extra ledigt.
Borde vara så.
Äh.
Koppla av nu då!
Avkopplad…urkopplad…nedkopplad… bortkopplad…påkopplad.
Kopplad.
Mäh.
Nä.
Jag är ju ingen hund heller.
Nu tappade jag bort mig igen.
Men apropå hundar…

6.
Så tog livet med mig till pantstationen.
Det är en märklig plats.
En liten egen ö i ett stort och stormande hav.
En egen bubbla.
Lite som en fristad.
Folk gör som dom vill där.
Det är rätt häftigt.
Borde nog panta oftare.
Gubben Grå försöker köra in samma flaska 17 gånger.
Jag har inte hjärta att berätta att den inte ger honom några pengar.
Han är påstridig.
Kör in hela armen i apparaten.
Varje gång.
Jag tränar tålamod.
Det gör nog han också.
När han till slut ger upp så ser han ut som om maskinen snott hans lördagsgodis.
Hoppas att den inte gjorde det.
Det var ju ändå bara en enkronasflaska.
Plötsligt i den där bubblan av påtvingad tålamodsträning så dyker han upp.
Mannen som är allt annat än grå.
Gammal men vacker som få.
Rynkig, färgglad och helt och hållet egen.
Han ler.
Han har gjort sig fin.
Han har klackskor, nylonstrumpor och keps.
Han ler.
Jag ler.
Och plötsligt i den där bubblan av enkronor och knöggliga flaskor så hittade två udda fåglar varandra för ett ögonblick.
Idag vill jag vara som han.

7.
Ibland är jag liksom för öppen.
För känslig.
Hudlös och lite skör.
Det kan hända att sömnen försvinner då.
Det gjorde min.
Inte för att det gjorde så mycket.
Var rätt pigg ändå.
Men nattrasslet tär lite på en knotig tantkropp och dottern tvingade iväg mig till doktorn.
Mannen var effektiv som tusan.
Innan jag ens hann säga varför jag var där så hade ett recept skrivits ut och jag var glad i hågen på väg till apoteket.
Mannen måste ha trott att jag var en trött, gammal ponny för pillren han skrev ut kan inte liknas vid annat än horse tranquilizer.
Plötsligt gick jag i en egen bubbla.
Inget spelade någon roll.
Jag var inte bara nöjd.
Ett ord som jag har svårt med.
Jag var liknöjd.
Ett ord som jag avskyr.
Jag var bedövad.
Borta.
Så kunde jag ju inte ha det.
Det förstår ju vem som helst.
Hellre sömnlös och hudlös än livlös.
För övrigt så gillar jag hästar.
Har alltid önskat mig en ponny.

8.
Jag brukar ju titulera mig tant.
Tycker om det.
Älskar tanter.
Tanter får ju liksom göra lite som dom vill.
Det kan på nåt sätt räknas som ett tantprivilegium.
Åren ger en rätt att skita i vad folk tycker.
Inte ta det så allvarligt.
Ibland kanske bara våga vara sig själv.
För vem kan en tant annars vara?
Vore ju knäppt om man som tant började låtsas att man är Yngwie Malmsteen.
Eller egentligen…
Varför inte?!
Jag sa ju just att man får göra lite som man vill.
Och om jag nu vill låtsas att jag är Yngwie Malmsteen så får jag väl göra det.
Nu brukar jag kanske inte låtsas just det.
Men jag brukar fuldansa en hel del.
Då kan det ibland hända att jag låtsas att jag har världens vackraste sångröst, har långt böljande hår eller bara att jag är graciös.
Det är jag inte.
Jag är omusikalisk.
Utan både takt och ton.
Men jag gillar att dansa.
Fuldans.
Frigörande fuldans.
Sån dans är för själen.
Funderar om det finns nån förening för just frigörande fuldans.
Om inte så finns den nog snart.
Jag kan vara suppleant.
Nu tappade jag bort mig igen men föreningar är bra.
Särskilt kemiska föreningar.
Äh.
Nu vet jag inte alls hur jag tänkte från början.
Struntar i det.
Dansar lite istället.

9.
Finns så många kärlekar i livet.
Så mycket varmt.
Fint.
Forsande och pulserande.
Sånt som får Tennforsen att blekna av avund.
Får Niagarafallen att verka bleka och trista.
Som får mig att rista till och vilja mer.
Se längre.
Drömma lite större.
Lite vildare.
Ibland är liksom den där längtan efter nån annan så stor.
Så mäktig.
Får en tant att tappa ord.
Tappa fattning.
Fan, förlora all värdighet.
Men det är fint.
Vackert.
Det nakna.
Öppna.
Hudlösa.
Skamlösa.
Att våga vara just det.
Vara just sig själv.
Det är stort i det lilla.
Att våga blotta den där lilla, sköra, pulserande muskeln under revbenen.
Våga vara just en liten sårbar tant med hjärtat i handen.

10.
Tanter blir trötta framåt kvällen.
Särskilt sömnlösa tanter.
Ibland vill dessa tanter dessutom måla gubbar och gummor, lyssna på hög musik och låta tankarna löpa fritt.
Fritt och lätt som små,små fjärilar.
Som fjäderlätta molntussar.
Omöjliga att fånga.
Sånt kan tanter vilja.
Då gör dom det.
Eller…
Vet inte vad andra tanter gör men jag gör så!
Men hörrni!
Lekarna då?
De var ju viktiga där i början.
Sen kom jag av mig.
Typiskt mig.
Tänker på allt och ingenting.
Tur att jag kom ihåg dom.
Hur skulle det annars ha slutat?
Alla händer säger klapp, klapp, klapp
Alla fötter säger stamp, stamp, stamp
Alla huv´en säger nick
Klockan säger ticke tick
Nu så ska jag sluta!
Tack för mig!