Godmorgon vänner. Idag blir det inte dagens strössel utan en lätt skrapning på ytan, en liten kik in genom fönstret in till mig. Eftersom det är mitt första sommarprat hos er så börjar vi från början….

1. Hej svejs,
Jag heter Anna Grönlund och är ett stort fan av gruppen Låt of the day och av Sommarpratarna är jag otroligt imponerad. Jag har skrattat och gråtit med er både den här och under förra sommaren och vart sugen på att vara en av er.
I skrivande stund är prestationsångesten elefanten i rummet, men jag tänker strunta i den och göra vad jag kan. Det blir livet, musikminnen och gott och blandat. Välkomna till min dag! Må tekniken vara med mig för jag publicerar från motorvägen mot Västkusten. Den första skiva jag begärde så pass att jag sålde min trehjulingstraktor till grannen för att själv kunna köpa var Harpos Moviestar. Jag var fyra år och insåg för första gången att om man vill något nog mycket så gör man.

2. Hur Mammors kärlekar berikar livet
Född i Västervik 1969. Bodde i Gamleby strax utanför med mormor och morfar och moster ÅSA under lekis och första terminen av första klass för att mamma läste till sjuksköterska i Linköping. Sen vart hon kär i en visknalle/marknadschef som gjorde att vi hamnade i lilla Markaryd fram tills 1983. Jag hade älskade Markaryd med varje fiber. Vi bodde bredvid en sjö och med skogen inpå knutarna och dagarna var fulla av barfota äventyr, hyss och hästar. Musik var genomgående i Markaryd, säkert mycket för att Visknallen var en man med mycket musik i blodet. Han var också festfixare på Nibe där han arbetar och vi hade många udda gäster genom åren. Hoa Hoa som mosade vår morgonost är bara ett exempel. Bara en sådan sak att en byns celebs var Peps som kunde skådas i Inkamössa utanför Systembolaget varje fredag . När skilsmässan var ett faktum 1983 kom mitt livs första kris och vi flyttade hem till Västervik igen. Det var i Markaryd som jag fick min första bergsprängare som vi släpade runt kvarteret medan vi spelande allt från Human Leuge till kanadensiska pudelrockbandet Loverboy.

3. Skämskudde 1
Jag ångrar sällan sådant som jag gjort… Oftare sådant som jag aldrig gjorde eller tordes. En kall kväll 1983 eller om det var 1984 stod jag utanför Bökensveds idrottsarena och hånskrattade med några kompisar åt artisten med microfonhår. Jag har inte förlåtit mig än….

4. Min röst skall nu komma från högra sidan
Redan som fyra-femåring satt jag över min lilla portabla bandspelare och lekte radio. Jag hette ”Anna Elving” och var gift med Ulf och gjorde allt från ”Upp till tretton” till långa radioteatrar.
När jag på högstadiet fick frågan om jag ville vara med och sända närradio tvekade jag aldrig. Att medlemskap i både Unga örnar och MUF kanske kunde krocka var inget jag bekymrade mig om och tur var det för det förändrade mitt liv.
När det blev dags för gymnasium hade jag ingen aning om vad jag ville bli. Det blev social linje för oss som inte visste och inte hade så toppenbra betyg. Jag var alldeles för upptagen med att leka radio i Unga örnars radioprogram ”Unga röster” och hade snabbt blivit programansvarig. Skolan kom i andra hand och studieresultaten blev därefter. Just då bekymrade det mig föga…

5. Försökskanin
Utanför Västervik ligger Gamleby Folkpark som var en av Sveriges mest välbesökta i sina glansdagar. I parken har jag sett allt från ABBA ( med håret exakt lika som Agnetas) till Lundell (som var äcklig och stötte på oss) och Py Bäckman, Imperiet mfl, men den häftigaste av alla konserterna var den med Marie Fredriksson. Hon hade släppt sin debutplatta Het vind och jag hade köpt både första singeln och sedan plattan. Av mitt kompisgäng på fyra var jag den enda som ville till parken, men de hängde lojalt med. Döm om vår förvåning när vi inser att vi fyra är de enda som dykt upp denna majkväll. Marie körde sin show bara för oss och kanske var vi övningsobjekt den kvällen, men sällan har jag varit på en roligare spelning.

6. Ett bananskal ut i friheten
Jag åkte till Stockholm på sportlovet på gymnasiets första år för att gå på någon konsert. I en jeansficka hade jag hittat en skrynklig lapp med ett telefonnummer som det stod Märtha på. Under sommaren hade mina vägar korsats av en rosa skåpbil fullproppad med glada Stockholmare och jag visste att Märtha var en av dem. När bussen stannade i Södertälje där hon bodde väntade båda avsiktligt tills ingen annan var kvar för att ”känna igen ”varann innan vi skrek Heeeej!
Den sportlovsveckan blev den roligaste någonsin och när jag åkte bussen hem till Västervik hade vi bestämt att jag så snart jag var klar med gymnasiet skulle flytta in hos Märtha.
När jag kom hem möttes jag av Mamma som ville ha ett allvarsnack. Hon undrade om det inte var bättre att jag tog ett sabbatsår från gymnasiet hellre än att fortsätta köra betygen i botten.
Jag vart stum av förvåning och lycka. Kunde man göra så ? Om jag ville? Såklart!
Dagen därpå hade jag samtal med syon, skrev på pappren för sabbatsår och anmälde mig till ”Röda baracken” ett ställe där ungdomar som inte gått ut skolan kunde fördriva tiden. På ”Röda baracken ”lånade jag telefonen och ringde till Sveriges radio och fick en tid för att träffa en producent för att kanske få en ungdomsplats på P3.
Söndagen därpå var jag på bussen till Södertälje igen. Det var föresten dagen efter mordet på Olof Palme. Mormor grät och sa att om de till och med skjuter stadsministern, Anna blir du inte långlivad. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Livet kunde börja.

7. Villa Villerkulla i Södertälje
Att vara sexton år och få flytta in hos en kompis som är sjutton, men som har en stor våning , stort ekonomiskt underhåll och ett liv ganska likt Pippi Långstump var overkligt, men fantastiskt. Märtha kom från en adlig familj som adopterat henne och sedan i mina ögon gjort vad de kunde för att hålla henne ifrån sig. Hon var uppfostrad av Nanny och hade tillbringat högstadiet på internatskola medan föräldrarna flyttat till Spanien. När hon slutade högstadiet flyttade hon in i en egen trea mitt i stan och fick veckobesök av Nanny. Själv kommer jag från en familj som skämt bort mig med kärlek och jag hade också ganska lätt att tycka synd om mig själv och ta på offerkoftan. Märtha lärde mig att sluta tycka synd om mig själv och våga försöka få saker gjorda på egen hand. Jag lärde henne att kramas. Märtha lärde mig också det mesta om hur man skurar, fejar och städar. Jag kom till Södertälje en söndag och redan på måndagen stod jag utanför Älvsjö mässans personal entré och frågade efter jobb. Jobb fick jag att sälja räkor på Båtmässan som pågick just då. På mässan fick man olika jobb beroende på vilken mässa som pågick. Det behövdes alltid ung, billig arbetskraft till korvkiosker och olika små stånd och jag höll mig flytande och självförsörjande medan jag väntade på besked från Sveriges radio. På kvällarna kände vi oss fria, vuxna och självständiga och levde mindre vilt än vad man kan tänka sig av två tonåringar, men undantag förekom.
wink emoticon

Smultron och tång och den blonda seriösa journalisten
8. Så kom äntligen besked från producenterna Kerstin Franzén och Stefan Wermelin på Sveriges radio. De ville anställa mig. Jag skulle göra korta inslag till ett program som hette Smultron & Tång i P3och jag skulle jobba i Västervik. Västervik… Det var ju inte riktigt vad jag var som mest sugen på. Nykär i min frihet som jag var. I vild panik sökte jag jobb på Gröna Lund och fick jobb som sjöjungfru. Ni vet en sådan som sitter på plankan och åker i sjön om någon prickar rätt hål med en boll. Mamma fick nervsammanbrott och sa att hon skulle tvångshämta hem mig om jag tog det jobbet så det fick bli radiosommar i Västervik. Jag var för ung och naiv för att fatta vilken chans det var med P3
och tyvärr ville jag också gärna vara en seriös journalsit och inte den vimsiga tonårskomedienne som SR hade anlitat.
Alltså tyckte jag aldrig om att höra mig själv i Smultron & Tång där jag vimsade runt på raggarcampingar, älgsafarin och liggandes på marken mitt i midnattsloppet.
Jag gjorde två somrar för Smultron & Tång, men det var först långt senare som jag fattade varför det kändes så fel i mig. Att jag ville bli något jag inte var…

9. Garderobshäxa och skivrecensent
Under några år på slutet av åttiotalet landade jag i Västervik igen och försörjde mig på skiftarbete på fabrik samtidigt som jag ansvarade för Västervikstidningens mittuppslag på lördagar. Det var det så kallade nöjesuppslaget och det bestod av lika delar skivrecensioner och artistintervjuer. För mig var det ett enkelt sätt att bli självförsörjande på skivor, men det var också ångestframkallande att stå för sin smak och sätta ord på dem för en inte alltid så nöjd läskrets. Jag minns att jag sågade Lars Demians debut vid fotknölarna och skrev en arg krönika om hur Västerviks kassako Visfestivalen behövde förnyas med modernare artister som Eldkvarn, Thåström och Stefan Andersson. Det värmer att de alla så småningom hittat sin väg dit. På kvällarna extraknäckte jag som ”garderobshäxa” på nattklubben Hörnan. Hörnan var som ett en fritidsgård för vuxna och jag var alltid där oavsett om jag jobbade eller var ledig. Om jag varit det minsta ekonomiskt sinnad skulle jag genom att spara åtminstone en av mina inkomster under den här tiden haft en bra grund för framtiden, men det var jag inte.

10. Bananskalet kräftskivan
I augusti 1989 blev jag och några andra garderobshäxor på nattklubben Hörnan bjudna på kräftskiva av några Dj:s som hörde hemma på nattklubben Huset i Jönköping. Jag hade aldrig varit i Jönköping. Min kunskap om staden var begränsad till att jag visste att Agneta Fältskog kom från Jönköping. Mina tjejkompisar däremot var taggade och hade planer på att flytta dit. Kräftskivan var jättekul och dagen efter vandrade jag planlöst runt och väntade medan tjejkompisarna sökte jobb och lägenhet. Uttråkad fick jag för mig att själv söka jobb i en skivaffär och det blev början på en märklig, men rolig anställningsintervju. Håkan som ägde butiken tog för vana att ringa ett par gånger om dagen och ställa frågor som: -tre tyska hårdrocksband? – Vem producerade Eva Dahlgrens Ung & stolt platta? Jag svarade flitigt i ungefär tre dagar tills vi kom in på hur många skivor man beställer. London beat hade precis släppt sin single ”I´ve been thinking about you” och Håkan ville beställa fem. FEM??? Jag tyckte han skulle beställa hundra och han hånskrattade högt och länge. Sen sa han att han tänkte beställa tjugofem och om inte de var sålda under min första månad som anställd så var provanställningen slut. Singlarna försvann på tre dagar och sedan gick det inte att beställa fler för de blev restade från lagret och jag hade fått fast jobb i Jönköping.

11. Fuck Räddsla
Märtha är den enda av mina vänner som samlade babykläder i en vacker låda under sängen redan från tidiga tonår. Att just hon fick livmodercancer och fick operera bort livmodern och kastades rakt in i ett klimakterium som 25-åring är ofattbart grymt. Själv klarade jag mig undan med en liten operation som kallas konisering tre dagar efter mitt första cellprov.Vi hade just tagit emot inbjudan till Märthas bröllop, men hon ställde in. Gjorde slut, ville befria sin man från en steril fru. Men mannen var en klok och varm person som övertygade Märtha om att han älskade henne lika mycket oavsett. Dessutom hade han två fina ungar sedan tidigare. Bröllopet stod 20 maj 1995 i Trosa. Det jag mest kommer ihåg av bröllopet var att vi under middagen var ute i vår bil och lyssnade på olika gästers demotejper. Att en av dem var det som skulle bli fantastiska Weeping Willows debut och att Märtha såg lite ut som en sammanbiten clown i sitt knallröda läppstift. Hon använde aldrig smink annars.
Redan från smekmånaden kom vykort med rop på hjälp…Hjälp, jag klarar inte det här!
I december fick jag samtalet som stannade min värld. Märtha hade tagit sitt liv. Hängt sig i en rosa förlängningssladd. Hon försvann ut i en ensam kvart och när maken kom efter var det för sent. Hon var borta. Senare hittades ett provsvar efter ett läkarbesök. Märtha hade hittat en knöl i bröstet, men det var ingen cancer. Man kan dö av rädsla. Faktiskt tror jag att rädsla är en minst lika vanlig dödsorsak som cancer. Fuck rädsla!

12. Vad ska jag bli och den röda tråden
Jag har alltid velat lite för mycket. Aldrig varit lagom och siktat mot stjärnorna och landat i busken. Prestationsångesten över frågan: -Vad ska du bli ? gav mig skavsår i själen och prestationsångest länge. Jag tog ju ett sabbatsår från sportlovet på första året på gymnasiet och det skulle bli lååångt. Jag brukar säga att jag börjat på komvux en gång för min Pappas skull och en gång för min Farmors och det var först när jag slutligen gjorde det för Min skull som jag läste in de där tråkiga betygen jag behövde för att ta mig dit jag ville. I ärlighetens namn klarade jag mig ju ganska bra utan. Jag fuskade mig fram genom radiojobb, lärlingsanställningar på Pr avdelningar, dagstidningar osv i många år. Men självkänslan var låg. Det var något slags teoretiskt ”kött på benen” som saknades och gjorde att jag kände mig mindre kompetent och trovärdig än mina kollegor. Med tanke på att jag lekt radio sedan jag lärde mig trycka ”rec” på min första bandspelare och alltid skrivit små häften och tidningar och sålt allt från snöskottning till jultidningar och majblommor (majblommor kan jag skryta med att jag var bäst i landet på det året) borde jag ju ha fattat att mitt yrkesliv borde handla om kommunikation och sälj, men inte.
Jag var nästan 30 år när jag slutligen tog examen från medie-kommunikationsvetenskapliga programmet på högskolan i Jönköping. Det första jobbet som fanns ledigt efter det var som bingovärdinna. De gillade min röst…

13. Skämskudde 2
När det blev dags för praktik på högskolans kommunikationsvetenskapliga program ville jag gärna både arbeta med musik och smaka av Stockholm en gång till. Jag sökte mig till Marie Ledin som jag både såg upp till som affärskvinna, men som också legat bakom den mesta av den svenska musik som jag älskar. Jag visste inte då att min absoluta husgudinna Eva Dahlgren var en av delägarna. Skivbolaget hette Anderson Records och hade kontor på Sibyllagatan. Den första plattan jag fick vara delaktig i att promota var Tomas Anderssons ( nu också Wiij) debutplatta Ebeneser. Jag var i himlen. Allt som tänktes, pratades och arbetades hade på ett eller annat sätt med musik att göra. Det var promotionkalas på ZTV och musikgalor. Det var taxi mitt i natten för att medverka i Tv4s morgonprogram och timmar av väntan, väntan på att artisten skulle få dra sin låt. Lars Halapi producerade Ebeneser plattan och hade den trevliga vanan att inte kunna sluta plocka små melodier på sin gitarr som han sällan släppte taget om. Till honom sa jag en tidig morgon i ett väntrum utanför en tv studio att : – Du borde ju verkligen skriva egen musik, det tror jag du skulle vara jättebra på…. Ridå!!

14. Skämskudde 3
En sommar när jag arbetade på Radio Match var jag och pojkvännen på uppdrag på Kalas-turnén i Västervik. Om jag minns rätt var det Janne Kask, Bob Hund och Lloyd Cole som var huvudattraktionerna. Jag ringde och ringde till Lloyd Coles hotell för att försöka få till en intervju med en av mina husgudar. Tyvärr var det en gammal skolkamrat som satt i receptionen och hon hade verkligen bestämt sig för att inte släppa fram några samtal. När Lloyd gick på scenen hade jag fortfarande inte kommit i närheten av att så mycket som säga –Hej! Jag har inget pokeransikte över huvudtaget och förmodligen lyste jag av beundran, besattheten att få till intervjun och så lite beundran till när jag naglade honom med blicken. Vi hade ögonkontakt en god stund innan han helt enkelt bröt ihop och började fnissa så mycket att han fick bryta mitt i låten. Jag var både skamsen, stolt och rörd….jag tordes aldrig intervjua honom efter det.

15. Pojkar, pojkar,pojkar
Döden, döden döden sa Atrid Lindgren till sin syster när de talades vid i telefon varje morgon och därmed var döden som ämne uttömt ur deras samtal.
Anders, Robert, Patrik, Claes, och Klas säger jag och ni som känner er bortglömda i denna lilla lista får leva med vetskapen att ni inte hade huvudkapitel ( men vilken lång text är möjlig utan underrubriker som bär upp och framåt) i mitt liv. Tack och förlåt.

16. Nile city eller FM City 98,5Mhz
Tiden hos Håkan på skivaffären är ett toppenminne, men tyvärr var det inte en heltid och vi drogs alltjämt med bekymret att vi sällan hade hemma det som kunderna ville köpa. Så småningom hittade jag nya utmaningar och det började klia i ”radioten” i mig igen. Jag gjorde ett gästspel på P4 Jönköping och fick sedan ett jobb att försöka etablera en radiostation i närradion innan reklamkanalerna skulle börja säljas på licens. Fm City 98,5. Piratradio egentligen, men också det några av de roligaste åren jag har gjort. Från början var det jag och tre killar, men det blev bråk mellan killarna och finansiärerna och plötsligt en morgon var jag ensam med ett mixerbord som någon så snällt hade dragit ur alla sladdar ur. Det tog mig ungefär en timme att få igång allt, men sedan började några veckors maratonsändningar. Toalettbesök fick ske under långa låtar och lunchraster likaså… En dag när jag tog ett språng ut ur studion för att göra en ”turbokissning” sprang jag rakt in i en klunga människor i köket utanför studion. De letade alla efter Anna Grönlund. Vi hade blivit med 15 ALU:are ( dåtidens arbetslöshetspraktik). Det var en brokig samling människor, men alla med öppna sinnen och stor vilja att leka radio Det är inte de radioprogram jag är stoltast över i mitt liv, men det är definitivt den bästa plantskola jag varit del av någon gång. Alla som var med under de här åren växte som människor och uppfyllde alla möjliga drömmar. Micke Cederberg drömde om att jobba med Kaj Kindwall på Tracks och precis så blev det ju. Just den här låtens intro var signaturen till mitt förmiddagsblock.

17. Händerna på tio i två
Om jag skulle råka ut för en allvarlig singelolycka någon gång (vilket jag Gud förbjude hoppas inte händer) så är jag ganska övertygad om att ni kommer hitta denna låt på I bilen. Tja, alltså, jag försöker att INTE köra bil till just den skivan för det brukar bli alldeles för snabbt då.

18 Familjeliv eller Besluten på en strand är ganska flexibla
Jag har alltid varit en ”flirtkula”, haft lätt att falla och oftast haft turen att få dem jag velat få ett förhållande med. En av grundreglerna som jag har haft har varit att aldrig flirta med vänners älsklingar. Därför kändes det inte alls bra när jag öppnade dörren för att släppa in väninnan och hennes pojkvän som jag aldrig träffat och av någon outgrundlig anledning inte kunde se i ögonen. Jag sa till mig själv att det var dumheter och att jag kan bestämma mig för att inte beröras om jag verkligen vill. Det funkade tills väninnan deklarerade att hon var ganska trött på sin kille och de gjorde slut och han bad om att få träffa mig på en strand . På stranden ställde han frågan: -Vad vill du med ditt liv? Herregud!! Det hade jag just ingen aning om och jag ville inte ens tänka att det kunde inkludera honom. Han sa lugnt att han ville ha barn, bo i hus och bo i Habo som ligger strax utanför Jönköping. Jag svarade chockad: – Det var trevligt att känna dig. Sen åkte jag hem.
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men ett par veckor sedan ringde han mig och spelade den här fantastiska lilla pärlan för mig på telefon och jag föll handlöst. Ett år senare bodde jag i Habo i ett hus och var gravid…

19. Bröllop under eken
Vi gifte oss under en ek i Västervik 2005 och hade en galet rolig fest i en enorm bastu med brygga rakt ut i havet. Det var mer fokus på att ha kul och musik än på bröllopstraditioner och vi partade tills solen gick upp. När vi vart skjutsade in till stan med några vänners båt upptäckte vi att båten var för stor för att ta sig in i fiskarhamnen. Det blev att klättra upp via traktordäcken i fartygshamnen i brudklänning och allt. Jag önskar ännu att någon hade funnits där och tagit bilden av hur vi kravlar oss upp över kajkanten kl 5.00 på morgonen med allting på sned. Den sanna bröllopsbilden.

20. Familjen Annorlunda
Min älskling och jag flyttade ihop i hans lilla radhus och började så smått närma oss ämnet flera barn. Han hade en dotter sedan ett tidigare äktenskap och jag blev styvmor. Eftersom jag själv är skilsmässobarn hade jag många tankar om hur jag ville att bonusdottern skulle känna sig välkommen trots mitt intrång i familjen. Jag hade haft ett par missfall tidigare och hade länge sörjt och gett upp hoppet om att bli mamma. Döm om min förvåning när jag plötsligt vart gravid. Jag tror det var samma kväll som vi fick veta att jag var gravid som älsklingen började titta på hus på nätet och mindre än en månad senare skrev vi på huspappren. Vi flyttade in i mars 2003 och jag var höggravid. Operation husrenovering satte igång omedelbums och huset var fullt av rörmokare och elektriker och jag var hormonstinn och känslosam på turbo. Mitt i detta blir bonusdottern sjuk. Hon hamnar på sjukhus med andningssvårigheter och vi får veta att hon har blodfyllda lungor. Varför hade ingen något svar på.
Där börjar den tuffa delen av vår familjehistoria. När vår dotter Karin föds under stort drama i juni 2003 , hann jag säga : -Grattis på födelsedagen…kan någon ta den här? Innan jag svimmar, ligger vi på en våning på sjukhuset och bonusdottern och hennes mamma på våningen över. Vi turas om att åka upp och ner på intensivvårdsavdelningen i några veckor innan vi skrivs ut. Åren som följer är tunga för bonusdottern blir aldrig bra, bara sämre. Cortisonet som hon äter mot blödningarna bryter ner hennes kropp och i februari 2007 vill hon inte mer. Hon ber att bli nedsövd och hamnar i respirator, flygs till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna där hon slutligen somnar för gott efter en vecka och lämnar oss ensamma och förtvivlade.

21. Min lilla humla –Karin
Att vi ändå fick en Karin trots allt drama som var under hennes första 3,5 år i livet är helt klart det bästa som har hänt mig i mitt liv. Alla klyschor om barn är sanna och jag njuter varje dag över att få vara mamma. Min Karin är viljestrark som få, rolig, har ett jäkla humör , undrar vart det kommer ifrån? Hon har en fantasi och ett driv som jag tror kommer ta henne långt. Hon är det finaste jag vet.❤

22. Rockguden och det bortglömda barnet
Förlåt att jag ”spampostar” en stund nu, men det drar ihop sig till konsert och fest.
Jag läste en bok om attraktionslagen och gick under min lunchprommenad och funderade på hur jag skulle testa den. Hmmm, något osannolikt, men inte helt storhetsvansinnigt. En väldskändis på Jönköpings gator. Tänk när Courtney Lowe cyklade på Vätterstranden…. Slash!! Jag önskar mig Slash hit NU!! Jag promenerar vidare och funderar när jag kommer fram till Stora Hotellet och min vän hotelldirektören Carl-Henrik. – Har ni några storstjärnor på gång i stan? Frågar jag. Carl-Henrik himlar med ögonen och säger; – Du såg bussen va? Jag; – Bussen? Nää? Vem är det då? Kanske Slash? (tänker att det här är ju inte möjligt) Carl-Henrik; -Skärp dig!! Jag; -Man kan väl önska sig? Carl Henrik; harkel host! Och där står han. Där står SLASH bredvid mig och ser ut att vänta på någon och släntrar bort mot gågatan. Jag blev yr och totalt knockad tillbaka till tonåren. Efter att ha kollat av Twitter och konstaterat att Mr Rockgud/Slash twittrat att han glider in i någon svensk sovstad med en sjö där det nog inte händer för mycket, svarar jag honom att i de minsta sjöarna simmar de största fiskarna. Sen går eventfixarhjärnan igång och jag vill bara vara med och få jobba med legenden, guden Slash. Jag vet inte riktigt vad som händer sedan förrän jag vaknar ur dimman och inser att AJ! Jag är ju mamma! Jag har en liten människa som skall hämtas på fritids. Vad är klockan? 18?!? Jag skulle ju hämta Karin 16. Får panik. Kör i racerfart till fritids. Alla dörrar är låsta. Det är släckt överallt!! Nej en liten dörr på glänt… Där inne i mörkret sitter min Karin med en fritidspedagog och spelar ”finns i sjön” och säger:- Mamma? Vart har du varit?? Jag har nog aldrig haft sämre samvete. Lite mildrat vart det morgonen därpå när Slash som hållts vaken av stadens studentfirare twittrade att : ”Den här stan partade hårt och långt efter att jag ville sova. Döm inte stan efter storleken på sjön.”

23. Skilsmässa & sen då?
Mitt livs kärlek och jag hade 12 dramatiska år. Kärleken var vild och passionerad och livet ännu vildare med bonusdotterns sjukdomsförlopp, ett hus som ofta ville överaska, en bilolycka och annat smått och gott som ställer vardagen på sin spets. Att förlora ett barn önskar jag inte min värsta fiende. När livet lugnade sig och dramatiken avtog borde vi kanske ha levt varje dag som om det var den sista, men vi orkade inte. Någonstans på vägen tappade vi glöden, orken och viljan att kämpa och våren 2013 flyttade vi ut ur vårt hus och skilde oss. Vi umgås fortfarande ofta och gärna, men vi älskar också våra tysta ensamma kvällar.

24. Ett fönster mot gatan
Något i mig har alltid älskat och värnat den egna vrån. Ett eget rum att stänga dörren till, men gärna med ett fönster mot gatan. Ännu hellre ett fönster med utsikt. En vrå som är bara min där jag kan höra vad jag tänker och komma ihåg vad jag tycker och känner.
Egentligen kunde jag copy paste:at hela Eva Dahlgrens text till ”Ett fönster mot gatan” rakt av här, men det blir så vårt att motivera denna en annan älsklingslåt med samma tema. Jag litar på att ni är kloka människor som förstår.

25. Utslängd
En jobbig sak med det här sommarpratet är att jag från början hade en bild av att det skulle handla mycket mer om musik. När jag sedan sorterar musik enligt livets gång blir det ju inte alls de där cooola, apbra och fantastiska låtarna som får ta plats. Var är Kent? Bob Hund? Kings of convinience? Sator? U2? Pretenders? Fru Dahlgren? Glasvegas och Muse? Jag har försökt att ”strössla” lite innan min dag, men listan är lång som en vinternatt.
Det här är en liten kompensationslåt med en egen historia som bara ska med…
Jag vart så glad när jag insåg att förrförra årets kommunikationsdag var förlagd till Grafiska muséet i Stockholm och att Glasvegas skulle spela där samma kväll. Jag vart så ledsen när programmet för konferensen kom och varade långt in på kvällningen. Jag satt hela dagen på ovanvåningen och hörde bandet soundchecka under mig och sen flög fan i mig. Mitt försök att köksvägen försöka ta mig ner till konserten stoppades abrupt av en nitisk hovmästare och jag återvände trumpen till min konferensmiddag. Dagen därpå lyckades jag missa en spontan gatuspelning på Götgatan med en timme. Morr och fnys, men jag älskar dem ändå.

26. Integritet eller samhörighet
Det finns en eller annan i min bekantskapskrets som ojjar sig över att jag delar för mycket av mig själv på nätet. Ibland har jag blivit smittad och trott att jag haft dålig integritet. Nu har jag nått den mogna ålder (45) där jag vet att det inte är sant. I det här sommarpratet fick jag sålla friskt annars hade ni fått dras med mig i veckor…
Jag delar sånt jag vill och det jag inte vill får stanna inom mig. Jag har valt att kalla min exman för älsklingen och hans dotter för bonusdottern för att inte lämna ut dem som individer. Jag är en sådan som tror på att ”våga mer än man törs”. Att prata om missfall, våldtäkter och dödar och stulna pojkvänner och taskiga relationer och helt underbara saker helt enkelt för att de flesta av oss är med om dem. Kanske inte alla på en gång får vi hoppas, men alla har sitt. Jag hoppas och tror att genom att dela blir man mindre ensam. Olyckor händer, människor har missfall, förlorar älskade, sörjer, bryter ihop kommer igen. Det är livet och ganska så fantastiskt.

27. Tack och förlåt.
Nu är mitt sommarprat nästan slut och just precis nu är jag och Karin på Marstrand och njuter av en annan gammal bekant, nämligen Stefan Andersson. När Karin för ett år sedan fick frågan om vilken som var hennes livs bästa konsert svarade hon utan att tveka : – 90 Kleist med Stefan på Carlstens fästning. Han är hennes Marie Fredriksson konsert. Täckningen på Carlstens fästning är lite si och så och förklaringen till varför jag kanske svara bättre på eventuella kommentarer under morgondagen.
Karin träffade Stefan när hon jobbade som drottning som delade ut ballonger till barnen under ett event som jag höll i. Stefan var där för att spela och imponerades av min lilla unge i full teatersminkning och föreslog att vi skulle komma och se hans sommarföreställning på Marstrand. Så blev det och när vi fick chansen att göra en favorit i repris så tog vi den. I kväll gråter vi en skvätt för Metta Focks livsöde. I natt sover vi med spökena på Carlstens fästning och lyssnar på efterfesten där det ofta sjungs ”Jag trivs bäst i öppna landskap” vilket blir så extra komiskt bakom de mycket höga murarna.
TACK för att jag fick sommarprata idag och TACK för en fantastisk givande och bra grupp i Låt of the day. Är du mer nyfiken på mig så tycker jag att du skall höra av dig antingen här på Facebook eller via LinkedIn. PS Jag klurar just nu på hur jag får in mer musik i livet igen, tänk om du har ett idé? DS
Tack för mig!

Tack väldigt mycket igen för glada tillrop under hela dagen. Nu är vi trötta och glada efter en helkväll på Carlstens fästning och eftersom det ju faktiskt är en halvtimme kvar på ”min” dag bjuder jag på Karins favorit med Stefan och tipsar samtidigt om Ann Rosmans bok Mercurium som är ungefär lika fängslande som vår bostad för i natt. Tack igen godingar!❤
http://open.spotify.com/track/0Adhoq6DRdF2YjwmOYLaN