1.
Hej, det är jag igen!!! Jag var här förra året också!! Jag som älskar kaffe, GW och the Cure!!! Det var så roligt att ni gillade det jag skrev och musiken jag la ut så jag ville göra det en gång till!
(Fast det är ju svårt att veta om en gillamarkering menar texten eller låten! För det är ju inte säkert att man gillar båda! Det vet jag ju själv. Ibland är texten fantastiskt bra, rolig eller nåt annat och låten helt kass. Och ibland tvärtom. Kan man lösa det på nåt sätt?)
Först tänkte jag att jag skulle börja varje inlägg med ”En gång när jag var full…” och sen dra till med en riktigt jävla rövarhistoria! Men då kom jag på att jag snart är 42 år, är gift, mamma till två pojkar och jobbar inom den offentliga sektorn så jag kanske, kanske ska hålla mej lite på mattan. Vi får se!
Vi börjar ned att kicka igång den här dagen med Docenterna!! Spelas det inte alldeles för lite Docenterna nu för tiden??
Välkomna!!!

2.
När jag kollar runt bland övriga sommarpratare i år ser jag att det är en del musiker som är med. (Ascoolt!!)
Och jodå, även jag har en musikkarriär (isch) i ryggsäcken.
Mellan -83 och -91 var jag en stadig medlem i Heby kommuns kommunala musikskola! Jag spelade altflöjt i en kvartett och tvärflöjt som soloartist. Mången är de skolavslutningar, julavslutningar, musikskolans våravslutningar och andra lokala event jag uppträtt på.
Då min mamma sjöng i Vittinge kyrkokör var jag även ibland med där och spelade. (Gaget var väl inget att skriva hem om, sockerkaka och alldeles för starkt tillblandad apelsinsaft. En klapp på kinden av kantorn…)
Jag skämdes lite över att jag var med där och hoppades att ingen i skolan skulle få reda på det. Fast en gång när jag var 13 år stod det i Sala Allehanda om en konsert i kyrkan jag varit med på och det var en bild på mej!!! Under bilden stod det att jag var 15 år!!!!!!! Vilken lycka!!!!!
I samma veva hade jag startat en övertalningskampanj mot mina föräldrar för att jag skulle få åka på disco i Sala parken.
Jag försökte övertala mamma om att jag visst skulle komma in i Parken trots att jag inte hade åldern inne. Vakterna kanske hade sett artikeln och skulle känna igen mej och släppa in mej utan att kolla leg!
Det trodde inte mamma och det spelade heller ingen roll för jag skulle iaf inte få åka… Party pooper!!!!

3.
1990 släppte Depeche Mode albumet Violator. (Jag tycker fortfarande att det är ett av världens bästa album, tillsammans med Phil Lynotts the Phil Lynnot album och Jakob Hellmans …och stora havet.)
Efter att ha hört singlarna Enjoy the silence och Policy of truth på Trackslistan var jag helt såld. Jag måste införskaffa hela albumet pronto!!!!
Då jag för tillfället hade lite dåligt med likvida medel uppstod ett problem. Jag hade nu uppnått laglig ålder för att ta mej in i både Sala Parken och Skogsvallen. Inträde och bussbiljett dit var rätt kostsamt då jag endast förfogade över halva studiebidraget på några hundralappar. Inköp av tuggummi (ifall man skulle få hångla) och senaste Dateparfymen stod också på inköpslistan.
Nåja, inköp av album fick stå tillbaka för min image som tuggummituggande discotjej!
I början av sommaren åkte vi på skolresa till Köpenhamn. Väl framme efter en lång bussresa upplyste vår klassföreståndare oss att vi samlat ihop så mycket pengar att alla skulle få 300kr extra i fickpengar!!! Gissa vad jag spenderade mina pengar på!!
När Violator var inhandlat uppstod ännu ett problem. Hur skulle jag få hem LP:n utan att kanterna på skivomslaget skulle bli vikta?? Kunde inte gärna lägga den i min ryggsäck, än mindre låta den ligga framme på rummet som jag delade med tio andra.
Jag beskrev problemet för vår fantastiska busschaufför som absolut förstod mitt dilemma. Han och frugan var också musikälskare och vikta hörn på sina Sten & Stanleyskivor var det sista de ville ha. Han lovade att ta hand om min skiva under hela resan och när vi kom hem igen efter några dagar gav han tillbaka skivan till mej utan en minsta skråma på omslaget.
Från en musikälskare till en annan, sa han. Jag är honom fortfarande tacksam!

4.
Dax för en liten rövarhistoria…
På den tiden det begav sej bodde min brorsa i ett litet, litet hus med en stor, stor trädgård med en massa äppelträd i Uppsala.
En kväll i augusti hade vi lite partaj i trädgården. Vi var ett litet sällskap på fyra stycken. Mat åts, vin dracks och musik spelades då åtminstone tre av oss var riktiga musiknördar. Livets stora frågor lyftes och några bra svar kom vi säkert på. Inget jag mindes i efterhand dock…
Under kvällens gång råkade jag hälla ut ett glas rödvin på mina strumpbyxor. Ingen fara dock då nylonstrumpbyxor är lätta att skölja av och torkar snabbt i kvällsbrisen. Efter att jag tvättat upp dem hängde jag dem sen på en gren i ett av äppelträden för att torka.
Kvällen fortskred och det blev dags att ringa taxi för vidare färd mot stan.
Jag fick i uppgift att sätta på kvällens sista förfestlåt som liksom skulle sätta signumet för vår kväll tillsammans.
In i huset för att botanisera i brorsans skivställ, upp med alla fönster och volymen på max!!
Åh, den känslan jag hade när jag flög ut på farstukvisten till tonerna av kanske världens bästa intro!! Jag var ung, full och oövervinnerlig!! (Ni vet vad jag menar!!)
Övriga partajmedlemmar gav mej klart godkänt över låtvalet och strax därefter kom taxin!
(Resten av kvällen är en annan rövarhistoria.)
Dagen efter kom brorsans granne och undrade om han visste nåt om strumpbyxorna som hängde i grannens äppelträd…

5.
I höst har jag varit mamma i 16 år. Det är knappt så jag kommer ihåg tiden innan vi fick barn. Vad gjorde vi? Vad mycket tid vi måste haft och pengar! Herregud, vad pengar de kostar!! Man köper skor, jackor, byxor, tröjor och efter två månader har de växt ur allt!Riktiga kapitalförstörare är vad de är. (För att inte tala om kroppförstörare! Som min vän sa när hon fått sina två barn: det är inte en bröstförstoring jag behöver, utan en bröstförkortning! Kan inte annat än att hålla med…)
Föräldraskapet kan vara så slitsamt, underbart, tjatigt, åldrande, tidskrävande, fantastiskt och utmattande. Fast jag vill ju inte vara utan det en enda sekund.
Minns när barnen var mindre och pappan och jag ibland kunde prata om hur mycket vi längtade efter att bara få äta middag tillsammans och prata vuxensaker. Inte behöva lyssna på vad Ben Ten hade gjort i senaste avsnittet eller vilka fantastiska pinnar som hade tagits med hem från dagens skogspromenad. Eller svara på tusen frågor om vithajen…
Och rätt vad det var satt vi där en lördagkväll, pappan och jag och käkade korv och pommes frites alldeles själva då båda sönerna var borta på sitt. Den största på fritidsgården och yngsta hos bästa kompisen på tacomys.
Vi blev liksom alldeles ställda, vad gör vi nu?? Vi kastade oss i soffan med varsin Tom & Jerrypåse och kollade på fyra avsnitt av House of Cards och nickade menande till varandra. ”Jodå, nu kommer vår tid älskling!”
Men så kunde vi ändå inte låta bli att undra hur de hade det, vad de gjorde. Och visst minns du hur mysigt det var när grabbarna låg här mellan oss, nybadade med pyjamas på och käkade popcorn och kollade för femtioelfte gången på Hitta Nemo? Det var tider det! Vad ska vi hitta på nu?

6.
Bredvid vårt hus där jag växte upp fanns samhällets enda hyreshus. I det huset bodde några av de a-lagare som fanns på orten. Under sommarhalvåret samlades de på en parkbänk utanför på gården där de bodde.
På gården fanns också en lekplats som jag ofta besökte. Både med och utan kompisar.
Jag minns en av a-lagarna väl, han hette Krylbo-Hasse och hade knappt några tänder. Han brukade ropa på mej ibland: ”Lilla Anna, kan du inte komma och sjunga nåt fint för oss?!”
Då skuttade jag dit på mina knubbiga ben och rev av en låt a capella. Ofta ville de höra Idas sommarvisa, eller Blommig falukorv.
Ibland fick jag en femöring för den fina sången och rätt ofta grät Krylbo-Hasse en skvätt när jag var klar. Rätt harmlöst kan tyckas.
En dag när jag var utanför hyreshuset och hoppade hopprep (i träskor!! Hur fan kunde man hoppa hopprep i träskor utan att bryta fötterna??) hörde jag Krylbo-Hasse ropa på mej, fast jag såg han inte. Efter en stund hittade jag honom liggandes i en buske. ”Lilla Anna, kan du hämta din mamma, jag kommer inte upp förstår du?!”
Jag skuttade lydigt hem för att tala om för mamma att Krylbo-Hasse ligger i busken och vill att du ska komma.
Och mamma for ut (även hon i träskor) arg som ett bi och förbannade dessa fyllgubbar som var stupfulla mitt på blanka vardagen och bara var samhället till last!! Jag begrep ingenting, min mamma brukade aldrig bli så där arg och Krylbo-Hasse hade nog bara snubblat när han skulle gå till kiosken för att köpa snus och nu behövde han hjälp att ta sej upp.
Mamma fortsatte att svära åt honom när vi kom fram. Fast hon och nån annan gubbe som kom förbi hjälptes åt att få fyllskallen på fötter och in i lägenheten trots allt. Där kunde han ju inte ligga. Men då blev mamma arg på riktigt när hon såg hur stökigt han hade. Och hon skällde och gapade och höll på så jag blev nästan rädd. Men nån som blev rädd, det var Krylbo-Hasse, för nästa gång han satt på parkbänken med sina dryckesbröder ropade han på mej igen och ville att jag skulle hälsa till min snälla mamma att han nu hade städat.
Tänk om det där skulle utspela sej idag. En missbrukare på en parkbänk som lockar till sej 5-åriga flickor att sjunga sånger för en femma. Det skulle se ut det. Stökigt hemma har de säkert också…

7.
– Mamma, vad är du mest rädd för? Voldemort eller Kylo Ren?
– Öh, jag visste inte att Kylo Ren var farlig.
– Det hade du vetat om du inte somnade hela tiden när vi kollar på Star Wars!!
– Ja men vaddå, Star Warsfilmerna är ju så många och så långa och jag har så svårt att komma ihåg vem som är vem och än är de goda och än är de onda och så byter de sida och har sej. Och då blir jag så trött så jag somnar. Förresten är jag inte rädd för sånt som inte är på riktigt. Jag har fullt upp med att vara rädd för sånt som är farligt på riktigt. Som Putin, cancer och slukhål!
– Slukhål finns inte på riktigt!!
-Joho!! Det brukar stå om det i tidningen!
– Man ska inte tro på allt som står i tidningen, det säger ju du till mej! Eller på det som står i Wikipedia!
– Jag läste om två bröder i USA som bodde i ett hus. En morgon vaknade den ena brodern av ett dån som kom från den andra broderns sovrum. Och när han kom in där var det ett stort hål där sängen hade stått och han såg hur sladden till tv:n försvann ner i hålet!
Ibland när jag ligger vaken i sängen på morgonen och funderar på om jag kanske ska upp och koka kaffe brukar jag tänka på det, att helt plötsligt kan jag bara försvinna ner i ett slukhål. Med säng och pappa och alltihopa!!
– Äh, du är ju bara rädd för att du inte ska få nåt kaffe då!! Jag kan koka en kanna och fira ner den till dej i såna fall. Sen kan jag kasta ner några knäckemackor med kaviar också. Så nu behöver du inte vara rädd för slukhål längre, jag ordnar det!! Välj nu! Voldemort eller Kylo Ren???
– Voldemort, för jag är rädd för folk utan näsa!!!

8.
En liten rövarhistoria till.
Historien utspelar sej under samma tidsepok som förra rövarhistorien. Typ kvällen efter eller helgen före.
Jag och en vän (hon med bröstförkortningen, ni vet) var på fest i en lägenhet på Grönagatan i Uppsala. När det blev dax att ta sej ner på stan bestämde vi oss för att vi skulle cykla istället för att ta en taxi. (Vi tänkte väl på miljön eller nåt!) Dessvärre hade vi bara en cykel. I samförstånd kom vi fram till att jag nog var den som var lämpligast att styra och hon skulle sitta på pakethållaren. Sagt och gjort, upp på cykeln och vi for iväg i full fart. Som väntat gick det inte vidare bra, vi kom väl en så där 25 meter innan olyckan var ett faktum. När vi väl fått ordning på armar, ben och cykelstyre upptäckte vi att min vän slagit sönder ena armbågen och det blödde ganska kraftigt. Vi funderade en stund över hur vi skulle göra och bestämde oss för att fortsätta cykelturen ner på stan för att kanske slinka in på nåt ställe, dricka en kall och plåstra om armbågen lite. Nog hade de väl plåster på krogen?
Nåväl, vi hann inte så långt förrän vi blev stoppade och omringade av ett gäng grabbar i 15 års åldern! Rätt många var de och inte särskilt trevliga. Ganska snart förstod vi att de var våra pengar de ville åt. (Inte för att vi hade särskilt mycket pengar på oss, men det visste ju inte de!)
Tur i oturen var ju att vi hade partat på rätt skapligt och var på riktigt gott humör och vi insåg nog inte allvaret i det hela. Så istället för att bli rädda och ge dem de korvören vi hade i fickan började vi garva och härma allt de sa. Vi pratade så där som Mora Träsk i Tigerjakten med tungan framför nedre tandraden. Typ ”ge oss alla pengar själv, snorunge!!”, ”sluta larva dej du med, bajskorv!” Och så garvade vi allt vi kunde, för vi tyckte att vi var riktigt roliga.
Gänget ledsnade på oss, sa att vi var dumma i huvudet och drog iväg, vi hoppade upp på cykeln och cyklade (konstigt nog) utan bekymmer ner på stan och fortsatte kvällen i glada vänners lag!
Dagen efter fick min vän uppsöka akuten och blev sjukskriven i tre veckor för det var visst rätt allvarligt det där med armbågen.
Idag mår vännen bra, hon lever och har hälsan. Hon har fortfarande ett skapligt ärr kvar, fast idag är det ett ju ett minne av den ungdomstid som varit!

9.
För 18 år sen träffade jag mannen i mitt liv, aka Gnagarn. Vi har varit oskiljaktiga sen den första dagen vi sågs, vi är liksom som Yin och Yang, vi avslutar varandras meningar, somnar aldrig osams och varje år på vår bröllopsdag kommer han hem med ett stort fång röda rosor!!
Närrå, SKOJA BARA!!!!! Det stämmer att vi träffades för 18 år sen, men resten var ljug. (Och tur var väl det!!)
Somna osams har vi (jag) gjort massor med gånger. (Ibland fattar han ju inte ens att vi är osams. Och då ligger jag där i skydd av mörkret och pekar finger åt honom när han sover. Blir lite orolig att han ska vakna och se vad jag gör, för då skulle han bara garva och fråga vad jag håller på med, vända sej om be mej klia ryggen!!! Och det skulle ju bara göra mej ännu argare. Jag HATAR att klia rygg!!!)
Förra året när vi firade tioårig bröllopsdag hade han bokat ett personligt möte med vår kontakt på banken, vi skulle visst snacka pensioner… ”Tyckte jag kände igen datumet” var kommentaren när jag påpekade vilket datum det var.
Och det är ju så lätt att älska varandra när solen skiner, alla är friska och semestern står för dörren.
Fast det vet vi ju alla att i vårt land är de regniga dagarna ibland fler än de soliga. Och det är då det gäller, att älska även då! Och visst gör jag det! Jag älskar till månen och tillbaka!! Både i regn och i sol, ibland mycket fast oftast ännu mer!
Och kanske förstår jag honom inte alltid, men älskar honom, det gör jag jämt.
https://open.spotify.com/track/1OozJMmjaGAgX8WPTTMpcG