1. God Förmiddag.
eller som Islänningarna säger: Godur Förmiddagur.
Jaha, då var det min tur att genomföra något vettigt.
Dagens ”prat” kommer att handla om…………jag vet inte. Totalt oförberedd, tji manus, tji låtlista,…….men jag säger som Stefan Westerlund sa under hela 80-talet: ”Det ordnar sig på slutet”.
Bilden som Magnus använde som påa för mig måste kanske förklaras.
Jag har inga problem med alkohol.
Bad min son ta bilden eftersom den till vänster är en Gibson Les Paul Standard och den till höger är en gin av märket Gibson´s samt han i mitten har sett några filmer och är påfallande lik Mel Gibson……
I come in peace..

2. Ålder
Förra året var jag drygt 50 och i år är jag drygt 60.
Att passera 60 kändes…………inte alls.
Jag fattar inte, måste missat något eller så ligger det inte i mina gener att åldras, mentalt alltså.
Förstod och förstår inte varför jag inte får hänga med mina barn på deras fester och partyn. Jag som är så social.
I ridsport (finns säkert någon annan sport också, men den har jag inte vare sig utövat eller tänker börja utöva) och musik finns det inga åldersgränser.
Det där med ridsport är det väl ingen som tror på, men faktiskt så har jag erhållit en rosett, faktiskt.
I slutet på 90-talet så hade min sambo Anna återupptagit sitt intresse med ridning och jag följde med av bara farten och engagerade mig i Salaortens Ridsports Förening SORF.
En dag kom en av eldsjälarna i SORF, och frågade om jag ville vara med i Sala Young Riders eller Gubbkadriljen som de allmänt kallas.
”Ska man inte vara jävligt duktig på att rida då?” frågade jag.
”Nej för fan, bara du gillar att dricka och gillar husmanskost.” fick jag till svar.
Sagt och gjort, och de åren med ”Gubbisarna” har blivit en milstolpe i mitt liv. Många skratt blev det i våra sammankomster.
I Lurbo utanför Uppsala, minns inte året, så var det då dax att delta i en kadriljtävling.
Likt Stålmannen går jag in i en telefonkiosk i vanliga kläder och kommer ut i frack, hög hatt och vita ridbyxor.
Fracken köpte jag på en maskeradfirma i Hökåsen, hatten lånade jag av en snubbe utanför Kolsva, de vita ridbyxorna köpte jag på Granngården, ett par som någon storvuxen dam hade beställt och inte hämtat ut. Tjejknäppningen visade sig vara ett problem vid senare toalettbesök. Och slutligen ridstövlar………det finns inga ridstövlar i min storlek i hela världen. Shit, men en Nyström löser alla problem, kängor och svarta knästrumpor. På jävligt långt håll såg det faktiskt ut som ridstövlar.
Efter ett väl, tyckte iallafall vi, genomfört program erhöll vi en fjärdeplats och erhöll en grön/vit rosett………Sa jag att det var fyra lag som tävlade.

3. En gaffel
Ibland händer det att jag städar bilen.
När jag kommer till de bakre regionerna på min V70, allmänt kallat baksäte. Till min stora förvåning hittar jag en gaffel.
Fyndet gjorde att jag liksom kom av mig för jag är en person som vill ha förklaring på ”varför”.
Ganska snart stod det klart för mig gaffelns ursprung.
Vi den tiden spelade jag med Anders Puppe Holm, Olle Nästan Komplett Frödin och Johan Myrberg.
Johan var yngst av oss fyra och varje söndag klockan 11.00 skulle det repas några mil utanför stan.
Klockan 11.00 på söndag är ingen höjdartid för en ung man som Johan och ibland kanske föregående kväll vara orsaken, även kallad lördag.
Så vid ett flertal tillfällen kom Johan ut till bilen sömndrucken och med frukosten i ena handen och DeArmond-basen i den andra.
En söndag hade han t.o.m. matlåda som innebar att även ett verktyg som gaffel måste medföras, verktyget som jag nu funnit.
Johan, I love you.
Din spontanitet, dina ledlösa moves på scen, ditt stora hjärta….här har du.

4. Resa utomlands
Jag har aldrig känt ett behov av att resa utomlands, trivs förbannat bra hemma i Sala och på Gruvvägen.
Måhända det beror på att jag i tonåren seglade till sjöss i 3 år.
Man är ju där man är liksom, vart man än befinner sig.
Trots detta så har jag i många år velat besöka Skottland eller Irland, men det där med flygterminaler har alltid känts så köigt och mycket folkigt.
Så till min stora förvåning så överraskade mina barn mig med en födelsedagspresent vilket var en resa till Skottland och destination Edinburgh.
I fyra dagar skrattade vi och drack Belhaven Best.
Varför finns inte Belhaven Best på systemet, det måste ju vara världens godaste öl?
Skummet lägger sig som en fet hinna på insidan av glaset och när man druckit ur ser det ut som man sitter med ett glas mjölk.
Ingen resa utan skoskav from hell. Min högra häl såg ut som efter ett ingrepp av Hannibal Lecter.
Jag kan verkligen rekommendera Edinburgh. Underbar arkitektur och tillhanda även personligheter som ”Serie-bords-torkare”. En manisk man på ett hamburgerhak som närmast såg besvärad ut när man klev in och frenetiskt torkade borden och nästan plockade maten ur händerna på en bara för att få torka bordet där vi satt.
Tack Johanna, Sara och John för en jättefin födelsedagspresent.

5. 5G
Om man lirar i ett band så måste man ju ha ett bandnamn.
Eftersom vi är 5 gubbs som träffades på en fest och allt utmynnade i en 2 timmar lång jam session. Detta var för 2 år sedan i metropolen Harbo.
Vi kunde inte riktigt låta det bero och ett knappt år senare så stråla vi tillsammans igen.
Jag hade två spelningar vid Värdshusets sommar-pub på agendan.
Och efter några rep så var vi redo för att göra vårt första gig på 3 set.
Namnet då? Jag och Björn Lindmark snackade via telefon och jag föreslog Griniga Gamla Gubbar som skulle förkortas 3G.
Vår andra gitarrist Bosse tolkade det som något mobilnäts-tjosan och tyckte att vi skulle uppdatera oss till 4G. Resultatet löste Björn med att lägga till Goa. Men Bosse gavs sig inte utan ville uppdatera ytterligare till 5G. Björn fick nu ytterligare G att lösa och det slutade med Goa Griniga Gamla Gaggiga Gubbar. Jag är förberedd med ytterligare 2 G:n. Glömt Gitarrerna ifall Bosse får för sig ytterligare uppdateringar.
Vi repar c:a en gång i månaden och det går till som följer:
-Avfärd från Sala kl. 12.00 mot Harbo 3 personer. Samtidigt startar grillen i Harbo.
-C:a 12,30 stannar Sala-trion vid ICA i Harbo och tömmer köttdisken på marinerat kött samt potatissallads-disken på potatissallad.
-13,00 anländer vår basist Stefan från Uppsala.
-13,15 sätter vi oss till bords i trädgården och inmundigar de välgrillade läckerheterna. Snack å skratt i c:a en halvtimme.
-13,45 kaffe med go´bit.
-14,00 Stämmer vi och spelar.
-15,00 Kaffe…..igen
-15,30 Kör in några nya låta ………bara så där
-17,30 hemfärd, men först lite snack.
Clas, Bosse, Björn och Stefan, tack för att ni finns.
Vi är bättre en Rolling Stones, glöm inte det smile emoticon

6. Varför oroa sig?
När man är typ 55 år så får man diagnosen diabetes typ 2, helt sjukt alltså. jag känner mig inte sjuk…typ.
Så min vardag ser typ ut att på morgonen tar jag typ 8 enheter av en spruta i magen och typ en tablett Metformin efter lunch och middag åsså typ 8 enheter från sprutan igen.
Jag vet inte riktigt vad ”Typ 2” står för…typ. Åldersdiabetes ….typ.
Björn hade fått en förfrågan om 5G kunde spela på en Blues- Memory lane-festival i Fagersta. Och givetvis så var vi på. Tyvärr kunde inte Stefan, men det kunde vi lösa i.o.m. att både Björn och Bosse även kan lira bas. Bosse fick också lämna återbud p.g.a. något stort hästarrangemang på Friends Arena.
Som Bostongurka på toppen blir jag genomförkyld och förutsättningarna för ett deltagande minskade.
Björn, en av de mest positiva människor jag känner och som skrattar även när foten är i kläm, tycker att det ordnar sig ändå på något vis.
Vi skulle lira 3 låtar varav en John Mayall. ”Jag känner en basist som gillar John Mayall” säger Björn. ”Bra” säger jag. ”Sedan tror jag att det kommer en munspelare från Avesta dit” säger Björn. ”Bra” säger jag.
Clas hänger med vilket som.
Min förkylning då? Innan avfärd så går jag in på en mack och tömmer halstablett-hyllan på halstabletter (vi är mycket för att tömma hyllor) samt 6 flaskor Julmust. Det var ju nästan jul.
På festivalen möter jag både basist och munspelare och vi skakar hand. Det var det ända repet vi gjorde, skaka hand.
Efter 6 påsar Vick och lika många flaskor Julmust så genomförde vi spelningen med beröm godkänt.
Sa jag att jag hade diabetes typ 2….typ.
Halstabletter och Julmust är ingen bra combo för blodsockret.
Idealvärdet ligger på 5 efter vår spelning tog jag ett blodsockerprov och den magiska blodsockermanicken som går upp till 33 visar ERROR.
Det tog nästan 3 månader innan jag kom ner på normalvärden….typ.
Varför oroa sig?
Den här är till dig Björn, för den heter ju The Bear smile emoticon

7. Pinsamheter.
Eftersom man har levt på ett antal år så har man givetvis inte undgått pinsamheter.
Ibland, och eftersom mitt minne är helt intakt, hör jag mig själv säga: ”Fan vad jag hatar mig själv”.
Det är tillfällen som dyker upp i mitt minne och som kanske hänt för 30-40 år sedan och som de flesta redan glömt, förträngt eller inte ens märkt att det hände.
Vi förra årets sommarprat så frågade min Anna om jag tog med anekdoten ”Jörgen”.?
”Nej, för tusan. Det är så jävla pinsamt” och så kom standardfrasen ”Fan vad jag hatar mig själv.”
Är jag mogen att berättaden nu? NEJ………men jag gör det ändå.
Snälla ni hata mig inte för det här det gör jag själv så det räcker.
Jag och en kollega var på väg till Göteborg och för att göra en installation på en skola, fysik- och kemisalar m.m. skulle iordningställas innan skolstart.
Efter c:a 3 timmars bilfärd så var det dags för lunch och vi stannar vid en vägkrog och inmundigar dagens som visar sig vara isterband.
Jag tyckte redan vid första tuggan att smaken var mig obekant. Isterband brukar väl smaka annorlunda tänkte jag. Men va fan man får ta smakseden dit man kommer.
När vi käkat klart och återtog vår resa och innan vi ens hunnit ut på E20 igen så säger min kollega: ”Det där isterbandet var det drag i, den satt sig i tarmen direkt.”
Min mage var i ett helvetiskt uppror de resterande milen. Väl framme vid skolan så var det inte långt ifrån att jag hamnat i en omloppsbana utmed Bohus-kusten.
Innan ett välbehövligt toalettbesök så skulle det hälsas på rektorer, lärare och annat löst folk. Jag höll på att sprängas.
Äntligen, på tredje våningen, säger min kollega ”Jag går och letar reda på vaktmästaren”.
”Ja, gå du och var borta hur länge som helst” tänkte jag. Tydligen hade isterbandet inte tagit lika bra på honom. Kanske isterbandtolerant.
Jag rusar in på närmsta toalett som var utrustad med en toalettstol modell ”liten”.
När nu behovet var åtgärdat så kommer nästa scen som hämtad ur en Ben Stiller-film.
I toalettrulleshållaren hänger en toalettpapper i form av en triangel med sidorna 3 gånger 4 cm och med hypotenusan 5 cm. Kan meddela att isterbandet var betydligt större.
Mitt hopp stod nu till pappershanddukshållaren som fanns på min vänstra sida.
Med en beslutsam gest kör jag upp vänsterarmen som hamnar i ett tomrum som borde innehålla pappershanddukar.
Va fan gör man, sista och enda alternativet VATTEN.
Så rinnande vatten blev det och i ett tröstlöst försök att ruska av mig det våta så lossnar sitsen och min General Lee kommer i kläm mellan sittring och porslin. Smärta.
Efter ett lika tröstlöst försök att självtorka så drog jag på mig brallorna och genomförde en mycket noggrann handtvagning.
När jag öppnar dörren så står en hurtig Göteborgare och slänger fram högerhanden för en hälsning och av ren reflex sträcker jag fram min våta höger och han säger på bred göteborska:”JÖRGEN”.
Förlåt Jörgen……fan vad jag hatar mig själv.

8. Lycka är…..
Jag har det ganska bra. Köper det jag behöver…..och ibland blir det kanske lite för mycket av det goda.
Just nu har jag för mycket gitarrer (jag vet att Puppe inte håller med, men det är ju han. Björn likaså) som bör minskas med åtminstone hälften.
Fordonsparken ska minskas med en hästtransport och en Jaguar.
Och därför så har jag gjort ett smart drag.
Jag har köpt en DeSoto Custom Cupe från 1950.
En 65-årig sidventilare. Underbart smile emoticon
Det som skiljer sig mellan mig och DeSoton är att den är skatte- och besiktningsbefriad, jag är bara besiktningsbefriad.
Förutom den maffiga grillen så är kupén som en bio-salong.
Givetvis är mina barn, sambo och Franska Bulldogen Hedda min lycka….men när det gäller mekanisk lycka så är gamla maskiner som fungerar något helt fantastiskt. Har en Messey Ferguson också från 1960.
I lilla Sala går ju ryktet som en löpeld och ganska snart når det min vän Anders som är likasinnad.
Han dyker upp oanmäld i sin svarta Plymouth Savoy för att beskåda underverket.
Någon dag senare dyker han upp igen och säger att han har något som jag skulle vara intresserad av.
Med sig har han en kartong som är hel men ser väldigt gammal ut. På kartongens utsida finns en poststämpel som lyder ”Cleveland April 22 1952.
Innehållet visar sig vara en s.k. gansterkeps till just en gammal amerikanare med delad framruta. Det kallar jag mekanisk lycka.
Finishen ”kepan” var som den hämtats från Mekonomen idag.

9. Glädje & sorg.
Vissa dagar är livet något tyngre än andra dagar.
Anhöriga som gått sin stund på jorden och ledsamt lämnat oss.
Djur som man haft genom åren och som gått samma väg.
Frieserhästen Wessel var den senaste i raden av förlust och det kändes oerhört tungt när han plötsligt och endast vid 16 års ålder dör av en trolig hjärnblödning.
Vi hade honom i 13 år och man kan lugnt påstå att hade vi valt en annan ras så hade de 13 åren sett annorlunda ut.
Vi lärde känna människor runt om i hela Sverige och ner till Katwoude i Holland.
Alla tävlingar i olika divisioner som vår dotter Sara och Wessel gjorde för SORF.
2008 vann de t SM i frieserdressyr anordnad av Svenska Frieserhästföreningen.
Eftersom min trut glappar så blev jag även invald i styrelsen för SFHF och satt väl i där i drygt 10 år varav 3 år som ordförande.
2003, tror jag att det var, som dåvarande ordförande och några andra i Salas närhet fixade ihop en frieserkadrilj om 6 st. ekipage. Vi åkte runt och gjorde uppvisningar och vid ett tillfälle hamnade vi på Asknäs Gård på Ekerö.
Eget stall som var helt nyrenoverat, underbart. Och så var det boendet för oss människor. Fiskebod vid vattnet med jordstampat golv och med båtmotorer samt fladdermöss yrande runt skallen.
Förutom Frieserkadrilj skulle det bjudas på Garrocha, en ridkonst från Portugal och som genomfördes av Ricky på sin frieserhäst Sybren.
Sara och Wessel hade också ett program som hette ”Hårdrocksdressyr”.
Det programmet blev så lyckat att en president i en känd mc-klubb betalade in sig i 2 ggr för att se föreställningen.
Musiken var väldigt passande till Saras hårdrocks-look och Wessels svarta uppenbarelse.
Tack Wessel och här får du höra musiken igen ……

10. Vad händer sedan?
Alla har säker funderat på vad som händer efter att man avlidit.
Jo, först är det så att det beror på om du betalt tillräckligt med skatt året innan. Har du betalt för mycket så blir det en utbetalning till dödsbo och tillfaller den som ärver.
Från och med 1990 har det även kommit till en lag som säger att gravrättsinnehavaren (GRI) d.v.s. den person som åtagit sig skötsel av din grav även ska klippa gräset framför stenen eller betala 275:-/år (beloppet gäller Sala) så sköter kyrkogårdsförvaltningen den saken.
Den första biten med kvarskatten finns följande anekdot:
Min mor kommer från grannlandet Finland och föddes under första världskriget. Under andra världskriget fick hon fly höggravid från Viborg i Karelen från ryssen. Hon berättade hur kulorna slog i trädstammarna och ven i slyn när de blev beskjutna av ryska plan. Hon kom till Sverige med två barn efter att hennes man avlidit i cancer. Till saken hör också att hon endast hade 4 år i grundskola som utbildning.
När min far dog i januari 1970 någon månad senare så kunde hon inte förstå varför hon skulle betala farsans kvarskatt, han var ju död.
Hon tar på hatten och sliter åt sig handväskan och med raska steg tar sig till Skattemyndigheten, som då låg på Rådmansgatan.
Personalen försökte förklara att skatten gällde 1969 och att hennes karl levde då.
Men för morsan var saken klar ”Döda kan inte betala.”
Hon var skapt med en hög och skarp stämma och hon lämnade lokaliteterna med orden: ”Jag tycker att ni ska skicka inbetalningskort till alla som ligger där på Bråsta backe, då får ni väl fan in skatt så det räcker.”
Don´t mess with people from Karelen…

Pausmusik, måste ut på stan å få något i mig. Tiden bara rinner iväg…typ.
Eric Czar otrolig basist, Joe Bonamassa gura-guru och båda har varit på Salas Guldgruva Rockland………

11. Vackraste kärleksvisan..
Vid min matpaus nås jag av det tråkiga budet att Robert Broberg har lämnat jordelivet.
Sveriges ordkonstnär.
Jag har några låtar av Herr Broberg på min repertoar.
en av dem är uppbyggd på samma sätt som Van Morrison´s ”Have I told you lately” och som handlar om kärleken till Gud.
Brobergs handlar kärleken mellan man och kvinna.
Aldrig säger man väl så fula saker som till den man älskar mest…….typ.
Jag älskar dig ……ditt helvete.

12. Pinsamhet part II
Nu vid lunchen berätta jag att pinsamheten Jörgen verkade vara uppskattad.
-Törs jag ta en till?
-Ja, du kan ju berätta om Saras förlossning.
-Det var väl inge pinsamt.
-Inte för dig kanske.
Jag blev pappa första gången 11 januari 1981 till en underbar dotter.
Det var en hel del saker och information man måste inhämta när man ska bli förälder..
Psykoprofylax t.ex. bara en sådan sak.
10 år senare är det dax igen, dock med en ny partner.
Psykoprofylax igen och något som jag ansåg mig själv som en expert på eftersom jag har en lång erfarenhet av att andas.
En annan sak jag lärde mig från första gången är att det kan ta tid och den här gången skulle jag vara väl förberedd.
När signalerna började och det var dags att åka in på BB så stekte jag på typ 5 skivor lövbiff som jag omsorgsfullt lindade smörpapper runt, 4 liter Fanta och givetvis penna och korsord.
BB here I come.
Väl på plats så hamnade vi i ett undersökningsrum och barnmorskan Maja Martin tyckte hon kände igen mig.
-Var det du som frågade så mycket vid psykoprofylax-besöket?
-Jo, men jag visste det mesta redan, ville bara hjälpa de andra blivande föräldrarna. De har ju inte varit med förr.
När så väl undersökningen börjar så sitter jag där i hörnet och tänker på allt gott som finns i medhavda matkassen.
Frestelsen blir alltför stor så jag öppnar paketet med lövbiff samt öppnar första flaskan Fanta och börjar dinera.
Efter första lövbiffen var jag lagom flottig runt mun.
Anna stående på alla fyra och med en barnmorska som verkligen går in för uppgiften.
”Det har öppnat sig 2 centimeter” säger hon och vänder sig mot mig.
Kan inte förstå varför hon tappa hakan, jag satt ju bara där med en lövbiff i ena handen och en Fanta i den andra. Måste vara korsordet jag hade i knä……..

13. Snurrigt
Tydligen har jag snurrat runt här på fejan och lagt in vissa av mitt sommarprat på min egna sida. Detta är åtgärdat nu.
Jag ber om syndernas förlåtelse och bjuder här på en gammal goding.

14. Det är mycke nu….
Nu har jag tappat tempo. Samtidigt som jag försöker att förnöja Er så har får jag förfrågningar på hästtransporten och eftersom jag är mekaniskt begåvad så kom min gitarrist i följe med sin son och ville ha några detaljer svarvade till någon ställning som ska användas i något spektakulärt cirkusnummer.
Vi daskar på med lite musik så får jag fundera…..

15. Stil
Alla har sin stil men inte jag, det känns så iallafall.
När Anna går till frissan så kan hon ta med en bild från någon tidning och be att få något liknande. Och det får hon.
Jag har något konstigt ädelt hårfäste som gör att jag misstänker att frisören tänker, ”Jaha, vi får göra det bästa av det här”.
Inte ens en bild på Bobby Ewing skulle hjälpa.
Likadant är det med kläder. Inte fan fick jag några V-jeans som grabb.
Och när man var så pass stadd i kassan att man hade råd med ett par platåskor så var de redan omoderna.
Trots det köpte jag ett par platåstövlar i mitten på 70-talet.
Hallå tjeeena, jag är 197 cm lång och är verkligen i ett behov av att bli 7 centimeter längre…..not.
Jag frös om öronen, slog i skallen överallt och dessutom var de hala av helvete.
Efter en blöt firmafest vid Folkets Park bestämde jag mig för att gå Gröna gången hem.
Jo snygg, de där jävla Kapten Zoom-stövlarna levde ett eget liv så promenaden hem blev medels hasning.
Idag inser jag att p.g.a. min kroppshydda att jag kommer att bli en evig kund hos Dressman XL.
Vi tar en Bonamassa till han har ju sin stil

16. Framtiden
När jag var grabb gjorde jag en bandinspelning av min farsa som var en duktig dragspelare. Det bandet försvann eller rättare sagt överspelat av min bror någonstans ute på Stilla havet eller Atlanten….vem vet.
Synd skulle varit kul att ha som en dokumentation.
För något år sedan så träffade jag syrran, som tyvärr händer alltför sällan, och hon hade fått ett kassettband från bekanta i Ramnäs som hon tyckte jag skulle ha. Bandet innehöll stora delar av farsans repertoar. Yes….inget jag lyssnar på varje dag precis, men jag vet att den finns smile emoticon
I början av augusti går 5G in i studion och gör en ”dokumentation” över oss själva och som våra anhöriga kan vårda för framtiden.

17. Stolt.
Jag är stolt över mina tre barn och två av dessa har gjort mig till en stolt morfar också.
På våren 2013 ringer Olle Bull och ber mig att delta i TLOTD på Rockland.
What a wonderful world skulle framföras av mig.
Helt klart trodde jag att det var en körning och skulle få Gonzo-långnäsa om jag gick på det. Men Olle stod på sig och till slut så accepterade jag.
Telefonsamtalet fick jag när jag besökte barnbarnet Fred för första gången.
What a wonderful world är ju ingen låt som jag botaniserat i tidigare, men när jag fick tag i texten och gjorde en textanalys så upptäcker jag en helt fantastik låt och tankarna går till mina barnbarn.
Måste erkänna att någon tår kom när jag börja träna på låten.
Om jag inte misstar mig så betyder den en hel del för Mange också.
Alba, Fred, Olle och Mange I love you heart emoticon

18. Sista versen.
Nu känns det som min dag närmar sig sitt slut. Trots en del avbrott så hoppas jag ni haft någon behållning.
Jag bockar och bugar för alla kommentarer och ”gilla”.
Jag kommer att avsluta med en av mina favoritartister, mer layback än JJ Cale kan man inte bli.
Den sista spelningen vi gjorde på Rockland tillsammans med Mudbug och ett annat band, som jag inte minns namnet på, så passade vi på att låna det musikaliska geniet Östen Kohlén på klaviatur till den här låten. Helt orepat. Hoppas det blir fler gånger Östen.
Tack å adjö
Högaktningsfullt
Arne Nyström

19. Ett p.s till pinsamheter part II
Förstod att jag skulle glömma.
Som jag skrev i tolvan om förlossningen och lövbiffarna så hade jag rätt.
Förlossningen drog ut på tiden så jag fick åka hem till Sala igen.
På natten blir jag dock väckt av telefonen och värkarna hade satt igång ordentligt. In i bilen och med nästan tillåten hastighet far jag iväg mot Västerås och BB.
Väl framme så blir jag inte insläppt. Det tog bergis en 45 minuter att övertyga personalen att jag inte rymt från psyket som låg tvärs över gatan.
I övrigt är jag helt normal. D.S.