God morgon!
Mitt namn är Björn Johansson. Jag har fått dagens datum tilldelat mig för sommarprat. Jag kommer att posta 10 inlagor som är numrerade i god ordning. Temat är löst och det stora priset (en målarlåda) delas ut till var och en som faktiskt upptäcker att det finns ett.
Som ni märker så är det ordning och reda intill det rigida och det beror på min diagnos.
Ni som, precis som jag, tappert bär densamma kommer att tycka att det är till god hjälp.
Ibland ställer jag frågor, då får ni gärna svara…intill en viss gräns. Det är min dag så håll er på mattan.
Är ni med? Då kör vi!
Här kommer signaturen.

2. Religion
Jag bevistade häromdagen en liten sittning. Det är grupp med ett gemensamt förflutet som brukar träffas en gång om året. Vi är totalt 10 stycken men det är alltid någon som inte kan närvara av olika skäl.
Allt eftersom mörkret föll så började samtalet glida in på religion och gudstro. Till slut var det framför allt två av deltagarna som var fördjupade i en diskussion om sitt förhållande till sin tro. Vi kanske ska förtydliga genom att berätta att båda bekänner sig öppet och aktivt till den kristna tron, ni vet med han Jesus som det främsta ansiktet utåt.
I dessa tider är det viktigt att poängtera det, för det är inte, och ska heller inte vara, självklart. Men vi kan väl vara eniga om att religion har spelat och fortfarande spelar viss roll i vår kära värld.
Och då blev jag tvungen att fundera. Jag återkommer till det. Här kommer en galet bra video, om än knappast oväntad på temat.

3. Musik.
Om religion har som syfte att trösta, skänka trygghet, ge svar och att, precis som Gud, alltid finnas närvarande i och omkring mig, så är musik min religion. I så måtto är jag fruktansvärt religiös. Jag är så religiös att jag monterar upp högtalare överallt omkring mig. Häromdagen; på uteplatsen. Man måste ha musik när man grillar. Det finns ju till och med speciella låtar som lämpar sig extra bra till grillning. Ge mig en vers ur Bhagawhadgita eller motsvarande skrifter som fyller sådana behov lika bra. Nä, precis.
Sa ju det. Och då är det bara ett litet exempel.
Musik är egentligen den bästa religionen. Det finns musik för sorg, glädje, ensamhet, lättja, arbete och you name it. Och här kommer det fina i kråksången, det finns även humoristiska låtar, tramsiga låtar och låtar som bara syftar till att underhålla samt Eurovision. Visa mig en sutra ; eller motsvarande, som …ja, ni förstår.
Visst har det funnits konflikter inom musiken. Jag tänker på Tommy vs Elvis, Beatles vs Rolling Stones eller dansband vs Rock. Men de tog sig väl ändå inte så tokiga uttryck som andra religionskonflikter ibland tenderar att göra.
Så vad har ni för favoritlåt när ni lagar mat? Eller städar?
När det börjar fräsa i köttet och ölen är så där sjukt god då funkar den här. Men det kanske beror på utsikten över sjön.

4. Svineri.
Det ena behöver inte förta det andra och ”var och en blir väl salig på sin tro” som farsan sa. Men precis som andra religioner har musiken kidnappats och använts som verktyg i svinaktiga syften. Och det är svårt att förbigå Bråvalla. Något som ska vara en fest
förbyts i något som luktar skit pga att små tragiska sumptroll far runt och förgriper sig på tjejer. Vad är det som händer?
Det här är individer som i könsligt och pittmässigt avseende är män. Det är den gemensamma nämnaren.
I skolan kan tjejer vittna varje dag vad de tvingas utstå, framför allt på nätet men inte bara. Det är deras vardag. Kanske är det dags för oss män att signalera tydligare, att kliva fram lite? Att reagera vid varje enskilt tillfälle som vi bevittnar ens den minsta antydan till sådana här dumheter?
Känns vi inte lite passiva? Lite svära-och- slå-näven- i-bordet- aktiga? Vi kan vara kraftfullare. Och framför allt, vi kan föregå med goda exempel.

5. Språkspaning
Generellt kan man konstatera att män är dumma i huvudet. Generellt alltså. Jag drar alla över en kant, som sportreportrarna säger.
Det gör mig galen.
Man drar alla över en kam, inte kant. Och så säger de att man knaprar in när det korrekta är att man knappar in.
Och den idrottsman de intervjuar säger ”du”. Det är också ett jävla ofog. ”När det där läget kommer måste du löpa ut på ytan”, säger de. Du? Jag sitter i tv-soffan och tänker att jag inte ska löpa en meter. Löp själv! Det finns ett utmärkt pronomen nämligen ”man” som de ska använda i det här fallet.
När vi ändå är inne på det området kan vi konstatera att vi är språkligt bekväma. Vi har slutat säga ö efter konsonant. Vi tenderar att göra ljudet u när det ska vara ö. Varför?
Därför att det är en jobbigare rörelse med munnen att säga ö. Prova att säga ”mörknar” med ett tydligt ö och jämför det med rörelsen i själva käften när ni säger ”murknar”.
Exakt!
Alltså säger vi att”trät murknar” när det vi försöker beskriva är att det mörknar. Men det var egentligen inte det jag skulle prata om men det blir lätt så att jag gör det för…ja, gissa vad jag jobbar med.

6 Män
Var var jag? Ja, just det, män. Skapelsens krona. Min spaning att män är dumma i huvudet, generellt alltså, grundar jag i moderna mediavärlden. Jag roar mig ibland med att titta på youtubefilmer där människor utför övningar som har alla förutsättningar att
gå åt helvete och i allmänhet gör det.
Man kan föreställa sig två killar som samtalar.
– Du skulle kunna prova att åka på ett omöjligt sätt, på, tvären, med din skateboard nedför den där ledstången så att du förmodligen vurpar och sätter dig grensle över ledstången och krossar din pung och då visar vi det för hela världen så att de
kan skratta åt dig.
Och den andra killen begrundar detta och säger:
– Ja, för fan. Det kan jag göra.
Det är uteslutande killar som sysslar med sådant här. Och det vimlar av exempel. Utom möjligen tjejen i Jackassgänget. Nä, jag skojar. Det finns ingen tjej i Jackass.
Erkänn, pojkar. Vi kan alla dra exempel från våra liv som ger liknande bilder. De handlar då oftast om någon kamrat. Och någon annanstans står en kamrat och berättar en liknande historia om dig.

7. Pop o Politik
Jag följer två program på radio. Det innebär att jag aldrig missar dem. Det är ”Spanarna” och ”Godmorgon världen” på P 1. Det är viktigt att betona att man följer program på P 1 för det ger intellektuella pluspoäng. Men det är lite synd för då bommar jag allt som oftast det bästa programmet, nämligen ”Pop och Politik” på lördagsförmiddagar på P 4. Det är alltid, säger alltid, relevant och tankeväckande. Igår handlade det om hur musiken är transsexuell.
Inom musiken blir det normavvikande en norm. Det avvikande blir eftersträvansvärt. David Bowie, Magnus Uggla, David Johansen och hela Motley Crue sminkar sig och blir manliga ideal. Hur gick det till. Den manligaste av dem alla, Rob Halford, kommer ut som
gay och går i mål med det. Och då har vi ännu inte nämnt Annie Lennox.
Har ni en stund över bör ni lyssna på SRplay, eller vad det heter. Det ger food for thoughts.
För övrigt vill jag citera god en vän som numera har en chefspost inom kommunal förvaltning. Han filosoferade över könsroller och konstaterade att han tyckte bra om både hetero och gay men han tyckte illa om bisexuella eftersom han ogillade obeslutsamhet.
Hans namn kan hämtas hos mig i ett förseglat kuvert mot skälig ersättning.

8. Musikaliskt snobberi
En gång i världen var jag galen på recensenter. Det var en period i slutet av 70-talet när musikkännare i mediavärlden satte i system att rata artister som någon människa faktiskt hört talas om och som utmätte sin betydelse i att hylla så okända och obskyra
artister som möjligt. De satte en ära i att smula sönder allt annat.
Som Pink Floyd-fantast var det lätt att bli provocerad. Samtidigt gick jag omkring och gjorde samma sak. Jag gillade minsann intelligent och genomarbetad musik för att jag fattade grejen. Jag fattade musik. I mitt umgänge var syntmusik ett hatobjekt. Det var inte ens riktig musik. Det var ju för fan synt. Vilken otroligt korkad inställning. Jag missade så mycket bra musik för att jag gjorde en princip av det.
Jag ser inte att det här förekommer i samma omfattning idag blad våra ungdomar. De dömer och värderar inte på samma sätt. De är generösa.

9. Dagens ungdom
I mitt yrke träffar jag ungdomar i åldrarna 12-16 år varje dag. Samtidigt träffar jag äldre människor som inte jobbar med ungdomar varje dag som är skeptiska till dugligheten hos den yngre generationen.
Så har det väl alltid sett ut.
Det finns citat från de gamla grekerna där man dömer ut världen eftersom ungdomen inte kommer att kunna förvalta arvet utan kommer att köra jorden i botten. Ungdomarna utvecklar världen och den äldre generationen hinner inte med, blir rädda och förfasar sig. Sådan är tydligen historiens gång.
Dagens ungdom är fantastisk. De är kreativa, artiga, intelligenta och de besitter även en befriande förmåga till kritiskt tänkande. Dessutom är de förbannat roliga att ha att göra med. Och om de inte skulle vara det, ni som förfasar er och gnäller över dem, vilka är i så fall ansvariga för det? Vilka är det som brustit i sitt fostransansvar. Skolan? Snacka inte skit.
Jag är inte det minsta orolig. Då är jag mer bekymrad över oss i den generation som bestämmer för närvarande. Det finns en del i övrigt att önska, så att säga. Ju förr vi lämnar över desto bättre.

10. Kjell Höglund
För några år sedan fyllde min frus kusin 50. Vi skulle få vara med på en överraskningsfest för henne. Hon skulle komma senare och bli överraskad. Vi dök upp i god tid och möttes upp av hennes syster. Min fru förhörde sig med henne om hur det var med deras mor, min frus faster.
Jo, svarade systern, hon har träffat en ny man. Han är musiker. Han heter Kjell Högberg.
Då vaknade jag till en smula ur den dvala jag befann mig i i bakgrunden. Jag förhörde mig om namnet igen. Men korrigerade henne hoppfullt.
Heter han Kjell Höglund?
Ja så var det nog.
Men för i helvete. Dryga 50 år gammal var jag för gammal för att bli starstruck på ett fjolligt sätt. Om inte föremålet för min dyrkan skulle vara Kjell Höglund. På bilden ni möjligen sett sjunger jag en Kjell Höglund för Kjell Höglund. Och för att knyta ihop säcken. Där var min sanna religiösa upplevelse i livet. Kjell Höglund är en mycket god och snäll människa. Det framgår ju också av bilden.
Men där stänger vi butiken, gott folk. Skit på er och mig med. Vi har vår lånade tid här i jämmerdalen. Det gäller att göra det bästa av det. Och sitt inte och grina över tur eller otur. Var och en är sin egen lyckas smed och det finns i allmänhet en silver lining i det
mesta. Roll with the punches. Och när ni tror att ni nått botten finns det förmodligen en avsats till därunder. Det finns ingen anledning att kolla upp det. Ibland störtdyker vi. Då gäller det att be en bön. Eller snarare att ha en väl vald låt att ta till för att börja klättringen uppåt igen. Den finns där. Låten alltså. För det finns en låt för alla lägen.
Det är det som är grejen med musik. Och det är därför den här gruppen är så fantastisk.
Söndagstemat är våra gudstjänster. Bordsbönen är den låt vi väljer för dagen.
Stort tack!