“Skam den som ger sig”
Tjänna!
Jag heter Chris Laney, ja, jag heter faktiskt det nu för tiden.. eller…hela namnet är
Ulf Lennart Chris Laney Larsson, ett riktigt rockstjärnenamn!
Jag föddes 1972 i Helsingborg där jag bodde fram till 1995. Jag är dyslektiker vilket gör detta med att skriva min story ännu mer spännande för mig och säkert lite kul för er 🙂
Min uppväxt var alltid full av musik, med en far som ÄLSKAR dansband, jag menar, ÄLSKAR! Kan hända att han var ensam om att prenumerera på Mr Music Dansband och att fortfarande avnjuta denna kompletta samling med en lördagsgrogg. Hela världen stannade när Stefan Borsch kom på radion, DET va en röst från ovan så då fick man vara tyst.
Såklart smittade detta av sig på min syster som va 4 år äldre än mig. Inte så att hon var en dansbandsälskare utan hon följde rådet “Det är minsann inom dansbandsmusik som man tjänar pengar” och började sjunga i dansband redan som 14 åring.
Pappa skjutsade henne Skåne runt, till och från rep. Replokalerna och repen, där ville jag vara med! Där fanns ju förstärkare och instrument, sjukt spännande!
Min syster Gith tog pianolektioner men tyckte nog inte det va så kul, hon va nog inte så bra på det eftersom jag fått berättat följande för mig av min mor: En dag när jag stod i köket och Gith satt i vardagsrummet och spelade sin läxa så ropade jag till henne hur bra det plötsligt lät…då svarade du min son, 6 år gammal. Det var ju jag som studerat min systers fingrar och när hon ruttnade så satte jag mig och spelade hennes läxa på gehör. Well, musiken…den var och är mitt liv! Min mor har i alla fall alltid haft bra musiksmak enligt mig. Genom hennes gamla rullband hittade jag bland annat denna låt som jag älskar

2. Syrran fortsatte med sina dansband och jag testade runt på olika instrument. Jag måste säga att våra föräldrar alltid har stått bakom oss och vår musiklust, dansband eller ej. När jag fyllde 7 år så stod det ett Ludwig trumset i mitt rum. Trummorna var klädda i blå sammet och mor o far hade satt upp staniolpapper på väggen bakom. Far hade snott en 1000w lampa från jobbet så att jag skulle svettas som KISS, mina nya idoler. Jag hade haft Destroyer i över ett år men inte vågat lyssna, men väl när den snurrade runt på skivtallriken så förändrades mitt liv, för alltid. Men eftersom jag är född med musikalisk schizofreni och rastlöshet så höll jag ju mig såklart inte till Hårdrock och trummor, nejdå. Jag spelade alla Vikingarnas hits på elorgeln när det va vuxenfest hemma och min första låt skrev jag till min systers Dansband Gith’s när jag var 10 år gammal. Den finns på en demo än idag, DET va stort!
Syrran, hon är nog anledningen till att jag är musiker idag..eller hennes första kille, Peter. Han var en inbiten hårdrockare med nitbälte och fjunmustasch. En dag så fick han för sig att Maxell’s kassettband var bättre än Philips så han beslutade sig för att spela in sina hundratals hårdrocksplattor på nytt och skänka en flyttkartong 90min band till mig.. Min holy grail! Det fanns Accept, Thin Lizzy, BTO, Rainbow, Scorpions mfl… törs jag berätta att jag fortfarande har kvar den kartongen? Kan inte kasta den, det är den som är min ryggrad!

3. Nu var trummorna sålda.. Inte konstigt med tanke på att stereon stod i vardagsrummet på högsta volym och trummorna i mitt rum. Vi bodde i en 3 rums lägenhet och jag tror grannarna var lite halvglada på mitt frenetiska bankande till solot på KISS Alive II. Jag var 12 år gammal och det var på en sommarkväll som jag skulle få följa med syrran och Peter för att titta på hans vänner i Satisfaction, Helsingborgs första riktiga hårdrocksband. Dom spelade förband till OZ på Sundspärlan. Jag höll på att svimma när gitarristen Jonas Andersson kom ut med en Flying V och tights, Satan så coola dom va!!! Detta giget visade sig vara det sista med denna sättningen, dom sökte nu Keyboardist. Utan min vetskap hade syrran indoktrinerat dessa killar som va 5-6 år äldre än mig, dom va ju stora och coola och jag var så liten att pappa fick bära min keyboard till replokalen där dom skulle testa mig för en plats i bandet. JAG FICK PLATSEN!
Att vid 12 års ålder, småmobbad, ointresserad av idrott och totalt skoltrött få den här chansen var ju som en skänk från ovan..en räddning. Vi repade 4-5 ggr i veckan, jag skolkade för att lära mig nya låtar och skriva. Detta bandet skulle senare döpas om till Scratch och vi blev år 1986 månadens band i OKEJ. Fatta hur coolt det var för en mobbad liten kille att börja högstadiet samma vecka som OKEJ stod i butikshyllorna med mitt ansikte på ena sidan och KISS på andra, livet kan vara underbart! (Min första riktiga konsert var KISS 1983, Malmö Isstadion)

4. Mellan 1985 och 1989 spelade och turnerade jag runt med Scratch och Unameus. Vi gjorde singlar och EPs, rockvideos… Men handen på hjärtat så hade vi inte “det där”. Minns när vi satt i Scratchtrummisens rum strax efter ett rep och lyssnade på hans nyinköpta album
Future World med danska Pretty Maids… då stod det klart, vi spelade inte i samma liga..så alla gick hem med hängande huvud. Jag hade börjat umgås med min syssling Niklas som också spelade gitarr (jag hade börjat försöka mig på det oxå). Vi beslutade oss för att bilda ett band vid sidan om Unameus som nu var mitt band (88). Unameus var det första bandet som jag körade, spelade keyboard och gitarr i. Jag skrev också många av låtarna. Men när jag och Niklas, som är i samma ålder som mig, lirade så hade vi såååå kul. Vi satt med min 4-kanals porta (Mini studio) och skrev låtar, ritade upp scen, logotyper osv. Det tog inte lång tid förrän vi hade släppt två singlar och spelat för utsålda hus i Skåne.
Jag och Niklas var lika målmedvetna och vi brände ut varandra från varsitt håll. Jag hoppade av bandet för att bilda en andra upplaga av -17- Seventeen som 1992 gjorde en CD Ep. Det tog inte lång tid innan min längtan efter det ultimata bandet kom tillbaka. Jag hade bara ett val, att flytta till Stockholm där det fanns fler musiker.

5. Såklart hade nu Grungen dödat den musikstil jag avgudade.. alla coola band och musiker i Stockholm var nu lumberjacks, orakade och sunkiga. Banden som jag älskat bytte stil och jag sörjde så hårt att jag valde ge upp musiken, förutom KYSS, ett KISS tribute band där jag idag har spelat rollen som Paul Stanley i 25 år. Jag bestämde mig för att bli kock. Efter att jag hade utbildat mig så jobbade jag på Ulriksdals Värdshus, Rosenbad och flera andra restauranger men musiken… den försvann aldrig. Jag bestämde mig för att inte spela grunge utan om jag skulle spela musik så skulle den vara kul, party!! Så jag började skriva pop på svenska. I bandet återfanns Pontus Norgren (Hammerfall). När producent teamet Göran Elmquist och Niklas Flyckt fick höra min låt “Kärleksmiljonär” valde dom satsa på oss, PLAST. Vi spelade in en singel som dom skulle shoppa runt. Det slutade med att alla bolag ville signa mig som låtskrivare men var besvikna på att jag va för gammal..24år, så nån popidol kunde jag glömma att bli så skivkontrakt var uteslutet.
Jag hamnade hos Sweden Music för ett möte en dag angående förlagskontrakt och vad frågar dom då? Jo, “Kan du skriva dansband?” Hahaha jag dör!!! Klart jag kan, i sömnen. Så jag fick ett förskott till att köpa mig en låtskrivarstudio. Jag och min (idag fru) gravida flickvän bodde i Abrahamsberg på 24kvm. Jag hade Studion under loftsängen. Magnus Carlsson från Barbados fick sitta under ett täcke o sjunga för att inte störa grannarna.
När låten Grand Hotel kom med i Dansbandslåten på TV4 ringde jag upp min pappa och berättade att han skulle titta på TV kl 20.00. “Såklart jag ska”, sade han utan att blinka, det var ju dansband! Till hans förvåning presenterades jag som låtskrivare för Barbados låt. Jag var inskriven i testamentet igen!
Jag vill påpeka att innan Grand Hotel så hade dansband inte använt Loopar etc. Den låten blev början till ett sound som skulle göra Barbados till giganter inom genren. Barbados gav mig min första riktiga hit. Guldplattor och Grammis för årets dansband kom som ett brev på posten.
(Jellyfish, ett av mina absoluta favoritband än i dag, sjukt bra melodier, arrangemang och produktion)

6. Mellan 1998 och 2002 skrevs det dansband på rullande band. Jag jobbade med artister som Wizex, Casanovas, Fame, Black Jack, Martinez mfl. Schlagereliten såsom Martin Stenmarck, Linda Bengtzing och Christer Björkman, Sandra Nielsen, Jan Johansen var oxå med i röran. Jag och min allra bästa vän Anders Ringman hade nu byggt en studio tillsammans i Gröndal. Platform Studio. Vi skrev musik till BingoLotto, barnhits och pop men vi fick aldrig det genombrottet vi sökte. En låt dock, SMS med flickbandet E.M.M.A, sålde massvis och jag har dubbelplatina på någon Hits For Kidz. Det mest positiva med allt detta är att jag utvecklades mycket som låtskrivare, ljudtekniker och musikant.
Någonstans runt 2003 så fick jag en sån lust att göra hårdrock igen. Jag hade tillsammans med Pontus redan mixat Talisman och lite annat så helt borta från den världen var jag inte.
Jag letade jag upp min gamla idol Zinny Zan. Tillsammans startade vi Zan Clan och livet blev återigen i färg!! Med Zan Clan (Jag, Zinny Zan, Pontus Norgren-Hammerfall, Pontus Egberg-Treat & King Diamond, Johan Kullberg-Hammerfall, Therion) turnerade vi med Whitesnake, Queensryche och släppte 2 album. Samtidigt får jag kontakt med bandet CrashDiet. Jag är så glad att dessa galningar kom in i mitt liv, vi har mycket att tacka varandra för. Karriärerna vi skulle få på olika håll, mer om det senare.
Under samma tid fick jag även kontakt med en annan gammal idol, Randy Piper från WASP. Den kontakten resulterade i att jag 2006 och 2007 producerade och skrev 2 album och vi gjorde även en liten turné som slutade på Sweden Rock festival.
(Ett viktigt del av mitt liv var när jag lärde känna Zinny Zan, en fantastik person och vän… än idag ser jag han som en förebild men inte enbart som sångare utan även som människa)

7. Riot in everyone!
Bandets sångare Dave Lepard ringde och tjatade ihjäl mig om sitt band Crashdiet. ALLA andra band var kassa enligt honom medan dom va “the real deal”. Jag fick en miljard låtar skickade och hittade några riktiga guldkorn. Jag gick med på att prodda 2 låtar. Dessa 2 spår skulle senare nå Anders Johansson på Sthlm records som jag och Anders Ringman tidigare haft kontakt med. Han ville signa bandet. Nu va bollen i rullning men bandet var så arga för Sthlm Records inte ville ha mig och Anders som producenter utan istället deras egna Tysper & co. Men Crashdiet stod på sig och det blev en 50/50 mellan producentparen. Jag skulle kunna skriva en bok kring detta album men väljer att spara det till ett annat tillfälle. Crashdiet gav mig ringar på vattnet och nu ramlade jobben in! Mitt i allt detta ringer Pontus Norgren mig och frågar om jag kan hoppa in för honom och ta över produktionen för Candlemass återföreningsplatta i Polar Studios… såklart! Polar Studios?? Holy Shit, det va stort för mig! Jag tog mitt pick o pack och plötsligt satt jag där, på helig mark som senare skulle bli min nya arbetsplats.

8. Candlemass vita album skulle ge mig min nästa Grammis, årets hårdrock 2005. Jag kallar mina grammis Heaven & Hell. Jag menar, Årets Dansband och Årets Hårdrock, det säger en del om mig. Polar Studios blev något nytt för mig. Lennart Östlund och Olle Ramm ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig testmixa lite för att se om jag fixade det analoga också. Polar hade frågat artister som Candlemass och Europe hur jag var att jobba med och tydligen hade banden sagt snälla saker. Jag klarade mixtesten och jobbet var mitt, ljudtekniker på POLAR STUDIOS! Under mina år på Polar fick jag jobba med fantastiska musiker och artister. Lära mig massor av Lennart och Olle som inte många i min ålder kan om ljud och musik. Listan över artister som jag på det ena eller andra viset jobbat med i studion kan göras lång men Bo Kaspers Orkester, Therion, Malena Ernman, Björn Skifs, Eva Dahlgren, Peter Jöback, Brian Robbo Robertson, Candlemass och Crazy Lixx är bara några. En asfrän grej är att jag spelade in ABBA-låtar med Rutger Gunnarsson och Lasse Wellander, ABBAs originalmusiker. Soffan på studion var alltid full med trevligt folk som ville fika och snacka musik så kontaktnätet blev löjligt stort.

9. Min tid på Polar var galet kul men intensivt. Jag spelade in 2st solo album i studion samt producerade löjligt många. Min solokarriär var en kul utflykt då jag inte i min vildaste fantasi trodde att nån skulle bry sig. Men en turné som förband till WASP blev det 2010 och fantastiska recensioner världen över. Jag tror att Polar är det viktigaste som hänt mig musikaliskt. Studion gick dock på knäna då musikbranschen hade nått sin all time low så sist in först ut… jag fick gå…
Men jag ger mig inte! Jag startade en ny studio, LaneyLand som fortfarande är igång. Mixar massor fortfarande vilket är sjukt roligt. Någonstans måste man dock inse när inkomsten inte matchar mängden jobb. Så jag tog mitt första “riktiga” jobb på länge. IT-ansvarig på skolor. Jag har varit med och tagit fram Pysslingen skolors IT-strategi. Jag gillar faktiskt mitt jobb, det är kul att jobba med barn och ungdomar och att få hjälpa till att göra lärandet lustfyllt med hjälp av ny teknik. Jag ser det inte som ett nederlag med ett vanligt jobb utan det möjliggör en ekonomisk trygghet som har resulterat i att musiken blivit riktigt kul igen samt att jag i jobbet kan göra skillnad för kommande generation skoltrötta elever liknande mig själv.
(Laney’s Legion & Poptastic, en låt som hyllar den musiken som förgyllde mitt 80tal. Ett album som jag är jättenöjd med men som dog samma dag som den gavs ut..)
Lägger ut tionde och sista historien om mitt liv innan klockan 12, sen ska jag sätta mig i solen och ta en kopp kaffe hemma i föräldrarnas trädgård, tack för att ni läser mina inlägg, väldigt kul att få minnas och dela med er.

10. Som jag började med… Skam den som ger sig.
Efter sammanlagt ha sålt miljoner av album, varit grammisnominerad 9 ggr och vunnit 2 så jobbar jag plötsligt 100% som IT-ansvarig, mixar på kvällar o helger… spelar lite då och då med artister som Cherie Currie (The Runaways), Brian Robertson (Thin Lizzy), Tony Martin (Black Sabbath), Bruce Kulick (KISS) och då händer det jag önskat sen jag var 12…
Ken Hammer, gitarrist i danska Pretty Maids ringer och frågar om jag vill provspela för dom.
Hallå?? Såklart. Och jag fick platsen, 45 år gammal! (Kommer ni ihåg?:Det slutade med att alla bolag ville signa mig som låtskrivare men var besvikna på att jag va för gammal..24år, så nån popidol kunde jag glömma att bli så skivkontrakt var uteslutet. )Sedan september 2016 så har jag nu turnerat Europa, Japan, spelat i USA, på stora festivaler världen över, spelat förband till KISS, en dröm har gått i uppfyllelse. Jag är med i mitt favoritband som jag har älskat sen 1984 (Peters kassettband).
IT-jobbet? Jo, jag jobbar fortfarande men på 60% och kan ta ledigt när det behövs. Behöver jag säga att jag har världens bästa chef? Mixar och produktioner då? Jag producerar lite…det finns sällan tid eller pengar för det men mixar, det gör jag hela tiden, där är det en jämn ström av jobb som jag försöker klämma in mellan Pretty Maids, Jobb och familj. Den senaste produktionen är med Electric Boys som kommer att släppas snart, och satan så kul det är att producera igen.
Livet är underbart. Jag lever verkligen pojkdrömmen och får samtidigt landa i ett “riktigt jobb” och ett “riktigt liv” mellan varven. Man ska aldrig ge upp sin passion och sin dröm. Jag är ett levande exempel på att allt går om man inte ger upp!
Tack för er tid, nu blir det kaffe i solen till ljudet av nya Harem Scarem plattan.