1.
HEJ alla Låt of the Day-medlemmar! Alltså, ni vet ju hur det är. Samma sak varje festivalsommar. Mansdominerat på alla scener och festivalerna ”bokar efter kvalitet”. I alla intervjuer om detta säger alltid en massa artister att de inte hade några kvinnliga artistförebilder när de började göra musik. Jag kan tyvärr inte skapa musik själv, bara lyssna på andras, men jag har ändå tur för jag har alltid haft ett helt gäng kvinnliga förebilder inom musik. Och ni, kära gruppmedlemmar, har också tur – för idag är jag sommarpratare här och ska dela med mig av dessa förebilder till er! I kronologisk ordning, några av mina absoluta favoritartister från 1992 till 2016! Nu kör vi.
Låt numero uno: Den första skiva jag köpte för egna pengar, nämligen Emilias ”Big big world”-singel 1998. Såhär i efterhand är den kanske inte lika världsomvälvande och hjärtskärande vacker som när jag var fem och hörde den första gången och blev helt orimligt sänkt av den svartvita videon, men den här stråk-fyllda låten kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat. Tips: Missa inte Emilias jazzplatta ”I Belong To You”. Hela hennes superpotential kommer fram där.

2.
Jag tror att Spice Girls la grunden för en hel generations feministiska tänk. Jag tror att deras girl power och systerskap präntat in så tydligt i oss att man måste hålla ihop och att man är bäst, att de lite tvivelaktiga utseendebaserade identiteterna de fått tilldelade sig inte spelade så stor roll. Det här är den starkaste låten om systerskap jag vet, och ärligt talat, ”If you want my future, forget my past” är väl applicerbart på alla människor som kommer i ens väg? Tips: Missa för allt i världen inte dokumentären ”Spice Girls – Giving You Everything” på Youtube.

3.
Året var 2000 och självklart var musiken därefter. Hanna Hedlund gjorde en så märklig låt i Melodifestivalen och jag älskade den djupt. Helvit rymddräkt med texten NÄSA på ryggen! Vit telefon med sladd! En totalt oklar kupp om Tommy Körberg i direktsändningen! Jag fattade ingenting men jag fattade att det här skulle vara min absoluta favoritlåt hela lågstadiet igenom. Nu är Hanna Hedlund en mycket proffsig och mångsidig entertainer som jag beundrar på många sätt, men här var hon i sitt absoluta esse: En rödhårig lite crazy Wallmans-artist som i den största musiktävlingen i Sverige sjöng en av de konstigaste eurodisco-låtar som någonsin skrivits

4.
Oh my. Britney Spears var något av det största som hänt mig när hon slog igenom. Britney-skivor, Britney-affischer, Britney-klistermärken, Britney-tröjor och Britney-tidningar (jo, hon hade en egen tidning som släpptes i typ ett nummer!) intog mitt rum och hela livet kretsade kring denna drottning. Den här låten släpptes precis i början till slutet av hennes glory days som helyllestjärna, efter Justin Timberlake men innan fotograf-raget. Det här är en fantastiskt skriven låt, men jag kan inte låta bli att undra att ingen fattade vartåt det barkade med Britney. Mer övertydligt än ”I need to make mistakes, just to learn who I am, and I don’t wanna be so damn protected” kan det ju knappast bli.

5.
När Alanis Morisette släppte ”Hands Clean” år 2002 såg jag videon på ZTV och tyckte att den var så häftig. När hon två år senare släppte ”Everything” tyckte jag att den videon, där hon klippte av sig håret, var ännu häftigare. Men texten till ”Hands Clean”, som faktiskt är en sorglig historia om ett maktspel mellan en minderårig tjej och en äldre man, är så träffande och obehaglig (”if it weren’t for my attention you wouldn’t have been successful”, huuu), och om det är någon jag vill lyfta fram som förebild inom musik är det Alanis, som gjorde att jag vågade önska mig en gitarr när jag fyllde tolv.

6.
Jag fattar inte varför det här bandet aldrig kom ifrån sommarplågestämpeln. Sommaren 2004 dominerades av Raymond & Maria, och låten var inget annat än en fantastisk, krypa-innanför-huden, ångestfylld popdänga i ultraljusa stämmor. Tolv år senare är den fortfarande lika skoningslös och fenomenal, och med rader som ”Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var det låg” går den inte ur tiden. Tips: Lyssna även på Raymond & Marias andra platta som är ännu bättre än den första, med fabulösa spår som ”Storstadskvinnor faller ner och dör”, ”Någonting på NK” och ”Jag läste om någon som stal en bil”. De förtjänar bättre än att bara vara med på nostalgi-spellistor.

7.
Var ska man börja med den här låten ens? Discobeatet? Frigörelse-texten? ”Chandelier”-känsla-videon? Allt är ren briljans. När den här släpptes våren 2012 var jag ny redaktör på en musiksajt med fem män som alla var mycket äldre än jag. Jag var extremt osäker och vågade inte ha en åsikt om någonting. När vi lyssnade på ”Terribly Dark” första gången hände någonting i mig, men eftersom de andra tyckte att den var ganska medioker vågade jag inte säga någonting utan gick istället hem och lyssnade på låten tre gånger i rad och tyckte att det här var det bästa som släppts av en svensk artist på längre. Frida Hyvönen är min stora drottning i livet och om jag någonsin lär mig spela piano är det helt och hållet hennes förtjänst, för att bli lika bra som hon är mitt största life goal.

8.
Wow alltså! Linda Pira är ett av de största och mest mångfacetterade proffsen inom svensk musik just nu. Hon kan förvandla en gratis folkfest en lördagseftermiddag i Vällingby Centrum till en cool intim nattklubb, hon kan göra reklam för pensionsförsäkringar och fortfarande vara häftig och hon kan skriva sådana här stycken som ingen annan kan nå upp till. ”Knäpper mina fingrar” är en så sval och snygg låt att alla andra i hiphopsverige fortfarande, två och ett halvt år efter att den släppts, måste vara gröna av avundsjuka. Låten ger en känsla av mörka klubbar, megapublik och långa nätter, tre saker jag egentligen hatar men som i den här inramningen blir paradiset på jorden. Linda Pira är drottningen av svensk hiphop, ingen annan behöver ens försöka.

9.
Ja jag VET, det är jättetråkigt att avsluta med Beyoncé på en sådan här lista, det är typ lika spännande att ha henne som förebild som att säga att man tycker att Bob Dylan är en jäkel på att skriva låtar. Men jag fastnade aldrig riktigt för Beyoncé när alla andra gjorde det. Jag tyckte att hitsen var helt okej men jag blev avskräckt av att allt jag läste om henne bara handlade om KURVOR (finns det något tråkigare att diskutera? Ja, det skulle vara låtstölder kanske) och jag tog inte till mig hennes musik. Men så började min zumbainstruktör spela ”Countdown” under passen och jag började lyssna mer på Beyoncé och insåg vilken ROLIG artist hon är. Lyssna – alltså verkligen lyssna – på hennes texter, lyssna på hur musiken är uppbyggd och se liveklipp med henne (helst från Roseland 2011) och ni kommer att förstå att hon känns som den superstar som har mest humor av alla. Och med det avslutar jag mitt sommarprat på The Låt of The Day! TACK ALLA för att ni var med! Keep on survivin’.