1
Hej, jag heter Johan. Det är min dag idag. Att sommarprata är lite som att ha ett eget radioprogram. Radio är trots all konkurrens från andra kanaler fortfarande ett fantastiskt medium, ett härligt sällskap om man behöver det. Jag gillar radio. Välkommen till min kanal, nu åker vi.

2
Det är lite av en utmaning att sommarprata för tredje gången. Idag kan och ska jag inte prata om mig själv och mitt liv så mycket, det gjorde jag de två tidigare gångerna 2016 och 2017 så det känns uttömt. De praten finns ju på www.sommarpratarna.eu om någon skulle vilja leta upp dem. Tänkte istället hänge mig åt lite allmänna reflektioner över livet och världen 2019 från mitt snart 50-åriga perspektiv. Och till det bjuda på lite av min favoritmusik så klart. Det finns ju få saker som är så viktiga och underbara som musik, åtminstone för mig. Musik hjälper när jag är nere och den kan förhöja de bästa stunder. Jag har säkert ägnat en närmast ohälsosam del av mitt liv till att lyssna på musik. Därför är det extra roligt att få dela med sig av den musik jag gillar i den här gruppen av hängivna musikälskare. Do you like good music?

3
Nästa år fyller jag alltså 50. I år tog vårt tredje och sista barn studenten och både han och mellanbarnet flyttar hemifrån, hon i dagarna och han om någon månad. Den äldsta är redan utflugen. Det gör att jag just nu kommit att ägna en del tid åt att reflektera över livet och framtiden. Att inte ha hemmaboende barn känns som en enorm omställning, det är ju nästan 25 år som barnen varit en solklar centralpunkt i tillvaron. Det är jobb, det är fritid, det är annat, men barnen är ju ändå det allra viktigaste. Det är väl klart att man anpassar sig på något sätt och man slutar ju inte träffa dem, men så här precis innan är det faktiskt svårt att ens föreställa sig att gå till en vardag utan barnen ständigt där. Nu bryter de sig loss och går ut i världen på ett nytt sätt, och vad är det egentligen för värld?

4
Det är ju få saker som får mig att känna mig så gammal som att inse att jag inte hänger med längre. I musiken alltså. Nog sa vi alla att vi inte skulle bli som våra föräldrar och farföräldrar som klagade på oljud och dunka dunka, att ungdomens musik då på 70 eller 80 eller 90-talet var förfärlig och det var bättre förr? Jag tänkte så, men det funkar inte. Det finns massor med bra musik idag med, men jag blir nedslagen av det mesta av den moderna popmusiken. Av någon anledning fick jag för mig att kolla nomineringarna till åters ”rockbjörnar” på Aftonbladet. Jag kände knappt igen ett namn. Ridå. Men det är inte lätt att hålla sig uppdaterad på allt. I januari 2018 fanns det ca 20 miljoner låtar på Spotify, och ca 20 000 tillkommer varje dag. Alltså över 7 miljoner nya låtar på ett år! Då är det svårt att hinna med. Jag har nått det stadium där jag mest håller fast vid mina redan existerande favoriter även om det är kul att upptäcka nytt också. Det här en bara någon månad gammal låt med ett av mina favoritband som varit med länge.

5
Radio var det ja. Jag tycker det är synd att den inte nyttjas bättre än vad den gör. Och då tänker jag främst på musiken. De program som är roligast att höra är sådana där programledaren (eller någon annan utvald för just det programmet) valt musiken för att passa till det resterande innehållet, eller där hela programmet är nischat till en speciell sak. Då är radiomusik som bäst. Som sämst tycker jag det är när allt styrs av förprogrammerade algoritmer som räknat ut minsta motståndets lag in i finaste detalj, där alla kanaler spelar samma låtar men i lite olika ordning, det är då man verkligen kan tala om skval. Det finns bra radio, men också oändligt mycket dålig eller bara generiskt tråkig radio. Befria radion!

6
Om det är något jag älskar med radio är det att man kan lära sig mycket. Det kan man förvisso på andra sätt också, men radio är ett bra sådant. Sommarpratarna i P1 till exempel. Man kan helt plötsligt få kunskap om ämnen man aldrig ens reflekterat över. Som insekter till exempel. Häromdagen råkade jag hamna på sommarpratet med Anne Svendrup-Thygesen, professor i bevarandebiologi. Hennes specialområde var insekter. Ett helt underbart sommarprogram där kunskap förmedlades på ett väldigt effektivt sätt, genom att göras lättbegripligt och intressant med paralleller till människovärlden. Som ett litet exempel kan nämnas att det på jorden finns ungefär 200 miljoner insekter för varje människa, det är många insekter det. Jag beundrar människor som besitter djupa kunskaper och som kan dela med sig av dem på ett pedagogiskt sätt, tack Anne! Inte visste jag att insekternas värld kunde vara så spännande och kanske till och med sensuell.

7
Om 200 miljoner insekter per människa är en stor siffra, så är det ju ingenting mot stora tal i matematikens värld. Ibland brukar jag fundera över saker som går utanför hjärnans kapacitet att ens föreställa sig. Ja, åtminstone min hjärnas. Stora tal är en sådan sak. Vet ni vad en googol är? Det är talet tio upphöjt till 100, eller en etta följt av 100 nollor. På wikipedia läser jag att antalet elementarpartiklar i universum uppskattas till 10 upphöjt till 80, det vill säga mindre än en googol. Och då har vi bara börjat räkna. En googolplex är tio upphöjt till en googol. En googolplexian är tio upphöjt till en googolplex. Så många nollor finns knappt. Och då är även det ett litet tal jämfört med ”Grahams tal” som är det största ändliga tal som använts seriöst i ett matematiskt bevis och som är så stort att det knappt går att skriva. Och hur mycket det är är faktiskt helt omöjligt att föreställa sig. Otroligt obegripligt men oerhört fascinerande. Och ja, Google är en medveten ombildning av ordet googol. När jag tänker på sådana här saker vill jag ibland bara utbrista i första radeni den här låten: Can anyone explain?

8
Vill ni känna er små? Tänk då på att jorden kretsar kring stjärnan solen som är 8 ljusminuter bort. Solen är en av galaxen Vintergatans 200-400 miljarder stjärnor. Vintergatan skattas till 100 000 ljusår i diameter. Den är en av minst 100 miljarder galaxer i universum. Det observerbara universum är ca 46 miljarder ljusår brett. Och då tänker vi inte ens in den science ficion-artade teorin om Parallella universum. Det är ofattbart. Vi är loppor på ett dammkorn i en oändlig omvärld.

9
Vad vill man med livet? Bli något, göra karriär, bli ihågkommen? Vara unik? Om man skulle vilja stå ut i mängden kanske ett coolt unikt namn vore något. Så icke för mig. Det finns ca 75000 Johan i Sverige (fyra på topplistan enligt SCBs namnstatistik) och 138000 Eriksson (femma på den listan), räcker ju inte långt för att sticka ut. OK, det finns bara 411 personer som likt mig stavar Erikson med ett s men det skulle ju inte heller räcka, det drunknar bland alla dubbel-s-Eriksson. Vilken tur då att jag inte känner ett jättestort behov av att vara unik. Det räcker för mig att försöka vara en trevlig människa som andra kan uppskatta, att försöka göra ett bra jobb och framför allt att vara en bra make och pappa. Att helt enkelt vara bra nog.

10
Förra veckan när jag lyssnade på radio igen, Kvällspasset i P4, hade de ett tema om att besluta att bryta upp och göra en stor förändring. Det ringde in en man och berättade att han en dag bara bestämt sig för att sälja allt och bli vagabond i stället. Han hade suttit på en restaurang eller café någonstans med en kopp kaffe och en bok och insett att det var ju egentligen bara så lite han behövde för att vara lycklig, kaffe och en bok. Jag skulle aldrig våga göra ett sådant uppbrott, men tanken är rätt omtumlande. Säga upp sig från det vanliga jobbet och starta ett café eller varför inte ett kattpensionat? Det lär inte hända. Men böcker gillar jag. En av mina favoriter om vi pratar deckare är den skotske författaren Ian Rankin och hans böcker om polisen John Rebus. Lite kul är det att Rebus i böckerna ofta lyssnar på Jackie Leven och att Jackie (som är god vän med Ian) skrev några låtar tillbaka. De gjorde också en ljudbok tillsammans. En av Rankins bästa boktitlar kommer från att han felhörde sista ordet i refrängen till Jackies låt Another man’s rain och tyckte att det var en perfekt boktitel. Det blev det också, speciellt för en deckare. Standing in another man’s grave. Men här blir det Rebus egen sång.

11
Tillbaka till radion. I lördags sommarpratade Emma Frans i P1. Hon är doktor i epidemiologi, forskare och vetenskapsskribent. Hon pratade bland annat om hur vi alla ibland är faktaresistenta för att vi vill höra lösningar på våra problem. Att vi tenderar att tro på enkla lösningar trots att de är falska, bara för att vi vill ha lösningar. Att vi har en otrolig förmåga att lita på det som förstärker det vi redan tror men förkasta allt som utmanar vår redan existerande världsbild. Och att vi tror för mycket på oss själva. Hon insåg dock att hennes tänkta självhjälpsbok ”Sluta tro på dig själv” knappast skulle bli en storsäljare. Ett mycket intressant program, leta upp det på Sommar i P1s hemsida och lyssna!

12
Ibland blir jag rädd när jag tittar ut över världen Vad hände med politiken och samhällsdebatten egentligen? När gick vi från en rejäl debatt mellan parter som ändå på något sätt respekterade varandra till skrikande extremister i alla hörn? Det är trumpister och islamister, putinister och hårda brexitarier, galna diktatorer som Kim Jong Un, Assad, Maduro och den saudiska kungafamiljen. Och polariseringen, den där totala polariseringen. Vad hände med det intelligenta samtalet, om att tro på fakta och forskning? Det är känslor och tvärsäkerhet i otroligt komplexa frågor. Det finns ingen gråskala, det är svart svart svart eller vitt vitt vitt, med ett inslag av rosafluffiga moln och en storartad framtid om ni bara lyssnar på mig mig mig. De andra tycker inte som mig, och det beror inte på att de har fel eller gör en annan analys, utan för att de är onda, illvilliga, tänker göra oss illa. De är fake news eller obehagliga extremister, de är inte som vi som är goda. Så blir inte steget lång till att de andra ska bort, tystas, förintas. Kan man kliva av det här nu? Stopp! Aaaargh, jag tror jag stänger av nyheterna och bygger en trädgård i avskildhet.

13
En av de bästa låtar som kommit ut det senaste årtiondet enligt min mening handlar om rädsla, om att förbereda sig för kriget eller de där andra som inte är som vi kommer, och att göra sig redo för kriget och eller katastrofen. Men det är för mig samtidigt en dubbelbottnad låt. Mike Peters som skrivit den har överlevt två omgångar cancer plus en tredje omgång som var minst lika illa, han blev allergisk mot sin egen bromsmedicin. Och precis när han genom att prova experimentell medicin som ännu inte var färdigtestad blev bättre för tredje gången drabbades hans fru Jules av bröstcancer. Nå, cancern visste inte vilken familj den gett sig på, starkare fighters än Mike och Jules finns inte. Med det i tanken kan man lyssna på den här låten även som att leva med cancer och förbereda sig för det allra värsta. A bullet… just in case. If you want peace prepare for war. Rysningar.

14
En sak som många människor verkar rädda för är andra främmande människor. Det pratas otroligt mycket idag om kulturer och integration, mest till följd av att ett antal människor sökt sig till Sverige under de senaste åren. Vad menar vi med integration egentligen? Och hur mycket är vi beredda att ta till oss av andra kulturer egentligen, mer än spännande maträtter och lite exotiska sedvanor? Menar vi egentligen total assimilering, d.v.s. att de som kommer hit förväntas till fullo uppgå i den svenska kulturen? Funkar verkligen det? Kan en människa helt byta kultur utan att istället bli rotlös? Jag blev starkt berörd av en film som kom för några år sedan som heter Sameblod. Verkligen en historia om kulturer som möts och krockar, och som jag tycker visar på hur mångbottnat det här med kultur kan vara. Den handlar om en samisk tjej som vill studera och bli mer ”svensk” och hur denna önskan bemöts med ifrågasättande och skepsis från både den kultur hon vill närma sig och den hon delvis vill lämna. Även om det är komplicerat då kulturerna skiljer sig väldigt mycket åt – den samiska med delvis nomadiskt liv baserat på renskötsel där renarna kan beta var som helst och den svenska med äganderätt, industrialisering och gruvor som viktiga inslag i samhället – tycker jag nog att den svenska behandlingen av samerna genom tiderna närmast kan betraktas som skamlig. Andra tider är andra tider men rasbiologin är en mörk fläck i vår historia. Och än mer beklämmande är det att höra statens företrädares uttalanden i rättegången mot Girjas sameby. Då är det inte en svunnen dåtid utan 2010-tal. Några av de värsta har samplats av Sofia Jannok på hennes album ORDA (This is my land) från 2016. Lyssna på dem och förfasas.

15
En annan sak som skrämmer mig är klimatförändringarna. Men också hur enkelspåriga och tvärsäkra lösningarna på att bromsa dem framställs i debatten. All debatt handlar om koldioxidutsläppen, vilka ska minska genom flygskam och att vi ska minska vår konsumtion, avstå från resor rent generellt och ändra livsstil till hur det såg ut förr. Jag är inte säker på att det är genomförbart. Jag tror inte mänskligheten är sådan att den stannar upp och återgår till ett mer hållbart liv genom att avstå från de ”framsteg” som gjorts, människan är ett djur som drivs av att göra framsteg, veta mer, kunna mer. Att vi sen mest använder det till att konsumera mera är ett annat problem. Jag menar naturligtvis inte att vi ska köra på utför stupet som om ingenting hänt, utan det handlar om att kombinera utveckling med miljöförbättring. Människor kan göra smarta val om de valen kommer naturligt. Jag tror den rätta vägen att lösa miljöproblemen faktiskt är genom utveckling och forskning. Ny renare teknik som låter oss kombinera framsteg med sund miljö. Såg forskning någonstans som räknat ut att självkörande bilar som används gemensamt skulle kunna minska trafikvolymen i Stockholm med över 90 procent, då de allra flesta resorna är korta sådana. Om dessa bilar är elbilar och samma sak kan ske generellt i västvärlden, vilken minskning av oljeberoendet och utsläppen det skulle kunna vara. Om nu inte batteritillverkningen är en ännu större miljöbov. Rent teoretiskt skulle också tillräckligt stora areor av solceller utplacerade i Sahara kunna försörja hela planeten med el. Det finns hopp, bara vi inte stoppas av de starka krafter som vill bevara en oljeberoende ekonomi. Låt oss inte tappa det hoppet.

16
Jag känner personligen ingen svårartad flygskam. Nog för att jag gjort stora klimatavtryck genom mitt resande genom åren, men redan gjorda resor kan knappast göras ogjorda, och de senaste åren har jag nämligen utvecklad en viss flygrädsla. Detta till följd av en mardrömsflygning till Kroatien med kilometerdjupa luftgropar, där besättningen gick och spände fast sig i tystnad och där spypåsarna på planet tog slut. Ingen information gavs det heller. Folk skrek och grät om vartannat och det kändes verkligen som att vår sista stund var kommen. Efter det undviker jag flyg om jag kan. Jag kanske kan resa mer med tåg.

17
Alldeles oavsett om vi med en ändrad livsstil kan bromsa klimatförändringarna eller ej är ju frågan om det ändå räcker? Det finns ju en annan tickande bomb att fundera på, nämligen befolkningsökningen. Vi blir fler och fler människor samtidigt som vi lever allt längre. Någon gång mellan 1800 och 1850 passerades 1 miljard vad gäller antalet människor på jorden, 1930 passerades 2. Runt 1960 blev vi 3 miljarder. 2011 beräknas 7 miljarder ha passerats, och enligt FNs prognos från 2017 kommer vi år 2050 vara ca 10 och 2100 drygt 11 miljarder. Människor som förväntar sig samma sak som alla människor, mat och sjukvård och skolgång och levnadsstandard. Kan verkligen vår planet klara så många människor? Det sägs att befolkningsökningen skulle plana ut där runt 2100 men där är vi ju inte så vi kan se om det är sant. 11 miljarder människor med dagens livsstil skulle dock med rätt stor säkerhet kunna ta död på planeten alldeles oavsett. För mig ytterligare ett skäl till att det är framsteg och teknikväxling som är en nödvändig förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Vi kanske till slut kan kolonisera rymden och leva även på andra ställen.

19
Hur länge finns man kvar som människa? Jag menar inte rent kroppsligt, det kan vara olika länge men knappast mer än drygt 100 år. Men sen då, i sinnevärlden och i andra människors medvetande? Hade en diskussion med en vän om det här för ett tag sen och insåg att han har nog rätt när han säger att det är inte så länge, två generationer men inte mer om man inte skapat något (musik, konst, litteratur etc) som kan leva kvar efter en, men de flesta som gjort det glöms också bort. Det ligger nog något i det. Hur mycket vet ni ens om era föräldrars mor- och farföräldrar? Några fragment här och där kanske. Och generationen före det eller längre tillbaka? De allra flesta av de personerna är idag bara notiser i kyrkböcker och släktforskningsträd. Av jord är vi komna, jord ska vi åter bli. Sen återstår bara minnena, flyktiga och försvinnande, innan vi raderas fullständigt.

20
Här slutar mitt sommarprat. Hoppas det gett er något, att ni hittat något guldkorn. Om inte så är det som på radion, det kommer nya program. Jag avslutar med en av de absolut bästa låtar jag vet och med ett ungefärligt citat från Emma Frans redan nämnda sommarprat i P1 den 13 juni: Av alla historier är det ändå den om Big Bang som smäller högst. Tack för att ni lyssnat!