1. GOD MORGON
Johan heter jag och har fått äran att vara er sommarvärd idag. Det är lite nervöst må jag säga. Jag är en man som lite motvilligt inser att jag nu är närmare 50 än 40, som förutom musik (den för mig heliga treenigheten är folkrock, progrock och gubbrock) och min familj (gift, tre barn, två sibiriska katter) gillar mitt jobb, fotboll och böcker med alver eller drakar eller gärna både och, men som inte är mycket för EDM, getingar eller motorsport. Jag är rädd för höga höjder och lite för döden faktiskt. Jag ska försöka ta er igenom dagen genom att som så många andra berätta om mitt liv och koppla det till låtar och artister som betytt mycket för mig genom åren. Inte för att jag egentligen tror att mitt liv är något särskilt spännande, men det ger musiken ett sammanhang så det kan nog bli OK. Jag har mycket att dela så det kommer att bli relativt högt tempo. Ingen ide att slöa. Så eftersom idag är min radiokanal börjar vi väl lite passande med radiosignaler.

2. MIN FÖRSTA SKIVA
Den tidigaste musiken jag kommer ihåg att jag lyssnade på var Björn Skifs och Blåblus. Pinewood rally. Hooga-chacka ni vet. Fast Silly Milly var min favorit. Det var någon kassett som min faster spelat in till mig. Hon är en viktig person, vi återkommer till henne. Den första skivan jag köpte för ”egna” pengar, d.v.s. hopsamlade veckopengar eller någon födelsedagsslant, var faktiskt Varning för barn med Magnus och Brasse. Antagligen såg jag showen på TV och tyckte Svordomsvisan var kul. Hela skivan VAR ju rolig, men knappast för barn. Ändå gillade jag den när jag var en 7-8 år. Men fin första ”riktiga” skiva, min första rockskiva, som jag gick och köpte efter att ha sett en i mina dåvarande ögon otroligt cool video på TV där Sting var utklädd till lärare med konstig svart hatt, var däremot den här. En Lolita-sång, eller vad ska man säga. När man är 10 betydde inte texten så mycket, och man förstod den ju i alla fall inte. Och Sting ansågs cool då, 1980. Tio år senare, och för alltid sedan dess verkar det som, var han det mest o-coola som fanns i hela världen enligt kritikerna. Skiter jag i, jag har gillat honom ända sen dess. Det vänder nog, jag har ju till och med sett Rush bli betraktade som coola till slut.

3. MIN FASTERS SKIVHYLLA
Min faster var min första och största musikaliska musa. Hon har inga egna barn, så hon älskade att ta med mig och min syster ut på olika roliga saker. Efter en utflykt brukade vi gå hem till hennes lägenhet en stund. Hemma hade vi inte så många skivor, men Elvis och Abba och Beatles hade vi, Rubber soul och Sgt Pepper. Min faster däremot hade en härligt stor vinylsamling i sin lägenhet, och där satt jag ofta och tittade på omslagen, och plockade ut saker att lyssna på. Det var en härlig blandning. Hennes husgud var Rod Stewart, och så älskade hon också Beatles förstås. Revolver. Hos min faster fanns det mesta. Från Smokie till Stevie Wonder och tillbaks igen. Och vinylskivorna hade ju så snygga omslag, jag valde nog ofta skivor efter omslagen för att lyssna på. Och häftigast omslag av dem alla tyckte jag nog att Moody blues hade. De var som en egen värld, inbjudande och fantasieggande. Och en hel del häftiga låtar hade de ju också, och så var det ju konceptalbum, med låtar som gick i varandra och kom tillbaka senare. Otroligt häftigt, det föddes nog en liten progrockare i mig där och då.

4. IDROTTSKARRIÄREN
Min idrottskarriär är vad man skulle kunna beskriva som icke-existerande. Försökte mig på fotboll och härdade ut i ett år. Stod målvakt i en match, vi förlorade med 17-0. Sen insåg jag att jag inte ville träna när det regnade så det blev ju inget. Hockey var för hårda pojkar, inte för mig. Men jag hittade faktiskt en annan sport, jag spelade faktiskt basket under ett antal år, i barndomen. Vi åkte runt hela storstockholmsområdet och spelade matcher. Vi vann inte en enda. Men vi hade nog rätt kul ändå eftersom vi fortsatte. Men vi hade coola tränare, särskilt de första två. De var bara några år äldre än oss och visste allt om musik. Så vi plockade upp allt de sa att vi skulle lyssna på, och vi gillade det, för sån är man ju i den åldern, man gillar det andra gillar och speciellt det som de häftiga lite äldre killarna gillar. Men de hade rätt. De gav oss Madness, The Who, Bob Marley och så det här bandet då. Som precis som Beatles levde ett kort liv men genomgick en enorm utveckling. Från punk via mod till soul på bara fem år. Deras låtar håller fortfarande lika bra.

5. MIN FARMOR
Min farmor var en enastående kvinna på alla sätt och vis, med en otrolig livsglädje trots att farfar redan i slutet av 70-talet vid 69 års ålder gick bort och lämnade henne ensam. Hon var alltid redo för lite bus eller gofika. Jag är så tacksam att jag och min fru när hon fyllde 85 kunde trotsa den 30-gradiga kylan och köra dit 20 mil med ett barnbarnsbarn på två månader som hon fick träffa för första gången. Bara ett år senare lite drygt var hon borta. Men som den kvinna hon var hade hon bestämt sin begravningsmusik. Utmarsch ur kyrkan skulle ske till Dancing queen, punkt. Prästen var nog lite tveksam till att börja med men när min farsa och faster stod på sig fick det bli så. Det var passande och ett fint minne av en stor kvinna. Jag kommer ihåg 1981, när hon följde med mig till den lokala Expert-butiken för att köpa en skiva och hur hon sen följde med hem för att lyssna på den. Och hur hon faktiskt gillade den, framför allt den där textraden om att ”skrämma livet ur en gammal kärring är det bästa på hela dan”. Den fullkomligt älskade hon. Sån var hon, min farmor.

6. PÅ BIBBLAN
När man gick i mellanstadiet fanns det ju inte pengar till att köpa egna skivor, det var födelsedagen och julafton man fick hoppas på. Och spela in av kompisar. Men man kunde ju lyssna på bibblan också. På vårt bibliotek hade de så att skivomslagen, utan skivor, stod i ett ställ man kunde bläddra i. Man valde ut den man ville lyssna på och gick till disken, så fick man en nyckel till ett litet skåp, dessa skåp fanns i anslutning till sköna fåtöljer. I skåpet fanns hörlurar och så sjönk man ner i fåtöljen, tog på de enorma lurarna och lyssnade till skivan som bibliotekarien hade letat fram och spelade från sin uppsättning skivspelare innanför disken. Genialiskt, förutom att om man inte gillade det man valt ut var det lite skämmigt att gå och be dem byta direkt. Vilket man ju ville ibland eftersom plattan inte alls levde upp till vad omslaget lovade. Men så kunde man ju bli helt överväldigad också. Vilket jag säkert blev flera gånger, men aldrig så mycket som av den här. Det var ett så vackert omslag med ett ensamt träd på hösten, i gråbruna toner. Och musiken sen då. Det var nog första gången jag hört en sak och blivit så uppeldad att jag bar måst iväg och köpa skivan omedelbums. Vilket jag gjorde. Och spelade den tusen gånger tror jag. Sen hade de ju släppt många fler också, så det blev början på en lång kärlek till ett av världens bästa band.

7. ETT EGET VAL
När man är liten är det ofta så, åtminstone var det så för mig, att det är oerhört viktigt vad kompisarna tycker om det man lyssnar på. Nästan så att de hade vetorätt på om det var bra eller inte. För mig tog det där definitivt slut hösten 1985. Det fanns en artist som vi hade någon kassett med liggande i bilen, som jag lyssnat på några gånger när jag tillfälligt tröttnat på mina egna kassettband. Den där med en naken man i ett spegelblankt hav och som innehåll något som folk ville göra till Sveriges nya nationalsång ni vet. Hösten 1985 kom han med sin nya skiva, och det var en dubbel-LP, och den hade ett så häftigt sparsmakat omslag med bara text, ingen bild. Så snyggt. Långa låtar var det också. En dag bara bestämde jag mig, den ska jag köpa. Men jag var lite osäker på om det var rätt trots allt, så det var med stor spänning jag lade sida ett på spelaren och tog på lurarna. Och den första låten var lite… ledsam, bara piano, sång och en bruten röst. Minns hur jag funderade lite under de två minuter den pågick, hade jag valt rätt skiva att köpa? Och sen, sen kom trummorna. Och pianot. Och den här låten, som jag säkert hört en miljon gånger och som han alltid kör på konserterna, men som jag aldrig tröttnar på. Och där och då visste jag att jag skiter i vad kompisarna tycker, det här älskar JAG och det kommer jag lyssna på vad de än tycker. Och nästan alla tyckte han var töntig, en gammal (redan då) alkis, en patetisk figur. Men mitt nya aningen mer självständiga jag struntade i det, och det är nog den enskilde artist jag haft starkast bindning till ända sen dess. Några nya nationalsånger var det ju inte på den här skivan, ett svartare skilsmässoepos får man leta efter (för den som vill leta rekommenderas Dylans Blood on the tracks och Over med Peter Hammill) och den borde nog varit lite svår att ta in för en 15-åring men det funkade för mig.

8. LANDSORTSKÖN
När jag nu kapitulerat inför Ulf Lundell gjorde jag ett återbesök i min fasters skivhylla. Hon hade ju en skiva med den där andre killen, han som Lundell jämfördes med, han som hade gjort den där infantila (tyckte jag då) Born in the USA som jag verkligen hatade (då). Men han som vi också hade på en annan kassett i bilen som jag smyglyssnat på och faktiskt gillat, den där skivan med glada låtar i början och sen svart deression i allt större utsträckning längre fram (The river). Hon hade ju en annan, där han står rakt upp och ner och ser lite bortkommen ut. Jajamensan. Darkness on the edge of town. Herre jesus vilken skiva. Den enda jag faktiskt tiggde till mig att få av min faster att ta hem. Och med, vilket jag insåg några år senare när ja såg honom live på Stockholms stadion, världens bästa liveartist. I mina ögon då. Och då, när jag tänker på livekonserter, går också tankarna till min mormor. Det fanns två sätt att få biljetter till konserter på den tiden. Antingen köade man vid Svala och Söderlund på Hötorget eller så fick man, om man bodde utanför Stockholm, ställa sig i telefonkön för landsorten och hoppas på att det fanns biljetter kvar när man väl kom fram. Men då behövde man en bulvan utanför Stockholm. Jag hade min mormor, ännu en av de fantastiska kvinnorna jag haft omkring mig. Hon bodde i Västerås och var särdeles ointresserad av rockmusik, hon gillade nog mest dansband och andra ”klämmiga bitar” som var de ord hon använde för att beskriva det hon tyckte om. Men hon ställde alltid upp, och fixade biljetter till saker hon inte hade en aning om vad det var. Simple Minds och Peter Gabriel till exempel. När Springsteen skulle spela på Stadion 1988 tog vi det säkra före det osäkra och övernattade på Hötorget själva och ställde mormor i telefonkön. Med lyckat resultat. Vi fick biljetter till dag ett, och hon till dag två. Vet att mina föräldrar tyckte det var vansinne att gå på båda, men så blev det. Och jag fick se världens bästa liveartist två dagar i rad. Och förstod och tog till mig Born in the USA. Det har blivit några gånger sedan dess. Här är min favoritlåt med Bruce, den är av ett lite senare datum men den går rakt in i hjärtat.

9. IN I MYSTIKEN
Det bor som sagt en liten progrockare i mig. Jag hade ju redan lyssnat mycket på Genesis några år vid det här laget (1985), och Pink Floyd, och Moody Blues. Men min djupdykning i den progressiva rocken började på allvar tack vare en musiklektion i skolan det året. Vi hade en vikarie, och han hade med sig två skivor vi fick lyssna på. Och jag blev helt tagen, av musiken, av mystiken, av de fantastiska omslagen, av rösten, av allt. Vi skulle ha samma vikarie på en lektion till senare samma vecka så jag tog mod till mig och frågade om jag fick låna hem och banda av de där två skivorna. Han sa ja, och mitt liv förändrades. Det första som kom ut ur högtalaren på den första av de där två skivorna var det här, och jag ryser fortfarande av det stillsamma ”so here I am once more” varje gång. Nu älskar jag inte alls all progressiv rock, ofta blir den för svår och atonal och ekvilibristisk för sitt eget bästa, jag gillar den nog mest när det finns tydliga melodier som bär upp det mer äventyrliga. Och folk som bara lyssnar på progrock kan vara totalt elitistiska och oförstående till annan musik. Så ska det inte vara. Men när det är så här, då är progrock en riktig njutning för mig.

10. DE STORA GESTERNA
Stadionrock, eller arenarock. Kommer ni ihåg de skällsorden? Betecknade band som U2 och Simple minds, band som gjorde stor musik som var som gjord för att spela på stora arenor. Och som många tyckte var tomma tunnor som ekade. Inte jag. Jag älskade de där banden. Det var ju musik som var gjord för att lyssnas på högt, som gjorde mig glad, som visade på en underbar kraft i musik. U2s framträdande på Live Aid måste fortfarande vara bland de 20 starkaste minuter som framförts på en stadion. Till de band som klassades som stadionrock hörde också det här, som jag blev introducerad till någon gång 1986 och som jag fastnade för direkt. Gitarrer som låter som säckpipor, det var ju helt unikt. Och Stuart Adamson var verkligen en stor låtskrivare och artist. Tyvärr fick hans demoner övertaget och han ändade sitt eget liv 2001. Tragiskt som det alltid är med självmord. Det är svårt att förstå vad som får en människa att ta till den slutliga lösningen. Men den musik han skapade kan ingen ta ifrån varken honom eller oss.

11. SKOTTLAND
I mitt bröst bultar ett blåvitt skotskt hjärta. Vet inte hur det blev så. Men det skotska fotbollslandslaget var tidigt mina favoriter. Trots att de aldrig hade några framgångar. Och det vackra landskapet med sina mystiska karga hedar, berg och sjöar, och de otaliga slottsruinerna från fjärran keltiska dagar spelar nog in. De vänliga människorna. Fåren. Och musiken förstås. En dag 1988 hade Sveriges Television tydligen fem minuter över, för helt oförhappandes mellan två program (troligtvis innan Rapport) skulle de helt plötsligt visa en video. Jaha, spännande kanske? Fem minuter senare var jag helsåld, och vid första möjliga tillfälle därefter rusade jag till Skivbörsen på St Eriksgatan för att kolla efter skivor med dem. Skivbörsen var musikälskarnas mecka i Stockholm på den tiden, deras klassiska illgröna påsar var en vanlig syn på tunnelbanan varje fredag och lördag, de enda dagar de hade öppet. De låg nere i en källare och det var skivor precis överallt, från golv till tak. Sympatiskt nog hade de spelare utställda så man kunde provlyssna hur mycket man ville innan man bestämde sig för att köpa. Där fanns ju deras då senaste skiva, med det poetiska namnet The cutter and The clan, där den där låten i videon fanns med. Och så den här. Som inledde skivan. På gaeliska. Bättre kan det inte bli. Skottland i mitt hjärta. Och en rejält 80-talistisk video bjuder jag på också. Sköna hockeyfrillor!

12. ELECTRIC FOLKLORE
Smaka på den titeln. För en person som mig, som var helt nyfrälst på gränslandet mellan folk- och rockmusik var det en dröm. Från Big country och Runrig hade jag hittat mer, som Waterboys och deras enorma Fisherman’s blues. Och Oysterband, töntigt namn men sagolikt fin musik. Clannad förstås som var stora på den tiden. Rotandet på skivbörserna fortsatte, efter mer i den stilen. Så då hittade jag Electric folklore. Som var en liveskiva, eller kanske en lång EP, eftersom det bara var sex låtar. Lade på den, låt ett. Bang! Jag hade hittat VÄRLDENS BÄSTA BAND. Så det så. Det var mindre folkmusik än jag väntat mig, men så otroligt bra på alla sätt och vis. Det var större än U2, rockigare än Waterboys, de hade groteska frisyrer men spelade som om det var jordens sista dag och de bara skulle visa hur bra de var en sista gång. De bar sina hjärtan utanpå skjortan precis som jag insett att alla de artister jag verkligen berörs av gör, de sliter ut hjärtat och visar upp det i all sin bultande skönhet alldeles oavsett om folk tycker att de går över gränsen till patetik eller inte. Det gör arenarockarna, det gör Phil Collins och Fish, Donnie Munro och Mike Scott, Jackie Leven och Ian McNabb, Lundell och Springsteen och Neil Young och alla de andra jag tycker bäst om. Mike Peters, som sångaren heter, var en otroligt bra frontman, minst lika bra som Bono. Han blev en till av mina hjältar. Vi ska återkomma till honom senare. Men nu vrider vi upp till 11 och rycks med av kraften i den här.

13. BANDET VILL TRÄFFA DIG
Är inte det något man som fan önskar få höra, åtminstone en gång i livet? Det har jag fått. Det var 1990 och i mitt letande efter musik hade jag stött på ett nytt irländskt band som hette The Fat Lady Sings. De hade bara släppt några singlar och nu skulle de faktiskt komma och spela i Stockholm. Dit måste man ju. På den tiden fanns det i Stockholm möjlighet att på något ställe få en egen t-shirt upptryckt medan man väntade, bara man hade en bild med sig. Jag tog omslaget till deras 12”-singel Arclight och fixade en. Stolt i hågen med min nya t-shirt gick jag till konserten med mina kompisar. När vi stod i baren och hängde kommer det fram en person och säger ”hey, the band wants to see you” till gig. Mig? Varför det? De hade sett t-shirten och blivit både förvånade och glada att någon i Stockholm kände till dem. Så vi hängde med dem ett tag och så frågade sångaren Nick Kelly om det var någon särskild låt jag ville höra. Ja, den här, sade jag. Oj, den som vi inte ens tänkt spela idag var svaret. Men de fick ändra sig och gjorde det, och de dedikerade den till mig från scenen. Jag var Stockholms lyckligaste kille och hade fått ett minne för livet. Bandet gjorde bra två skivor, Twist och Johnson, men båda är oumbärliga. Och sångaren Nick Kelly fortsatte solo, först i eget namn och numera under artistnamnet Alien Envoy.

14. PLÖTSLIGT HÄNDER DET
Nog har ni alla varit med om det någon gång. Hur ni varit någonstans och så kommer det en låt på radion eller från någons spelare som ni aldrig hört förut men ni bara stannar upp och släpper allt, bara lyssnar. Och när den är slut har ni blivit själsligt rikare, uppfyllda av musikens kraft igen. Det hände mig 1990, när jag satt på kontoret på mitt sommarjobb och lyssnade på radion. Då kommer den här, som var helt ny, spelades kanske för första gången någonsin på radion. Vad är det här, vilket skönt intro? Utvecklar sig bra också. Oj, är det svenskt? Vilken mystisk text, vilken unik artist, var kommer han ifrån? Samma eftermiddag sprang jag till Åhlens city och köpte singeln, och sedan dess har det här varit en av mina absoluta favoriter bland de svenska artisterna. 1998 försvann han abrupt ur rampljuset men sedan några år tillbaka gör han musik igen, både som soloartist och med sitt nya band Efterfesten. Två av 2015 års bästa låtar gjorde han; Stjärna i huvudet och Sydpolen.

15. EN NY TID ÄR HÄR
Ni kanske kommer ihåg att det bor en liten progrockare i mig, den där som älskar Genesis och Marillion. På 80-talet fanns det väldigt lite sån musik, symfonirock som kritikerna kallade det för och gemensamt för dem alla var att de hatade det, det var något som katten släpat in och lämnat på hallgolvet 1977 efter att punken dödat den, och där låg den och ruttnade i sina kaftaner och caper sedan dess. Men de första åren på 90-talet händer det något. Det gamla liket vaknar upp igen och rör på sig. En ny våg börjar födas, och bäst och intressantast av alla ställen i hela världen föds den i Sverige. Änglagård (bandet, inte filmen) föds, och från Dalarna kommer Anekdoten med sin mörka domedagsstämning. Roine Stolt från gamla Kaipa börjar skapa progressiv rock igen, med sitt nya band The Flower Kings. Alla de där är fantastiska. Och så fanns ju Landberk förstås. Det band som jag själv gillade allra bäst i den nya vågen. Som det kändes som att vi var en del av. Såg de där banden på klubbar, på udda lokaler i Stockholms förorter, på restauranger. En härlig tid. Och vilken musik de skapade.

16. IN TILL STAN OCH UT IGEN
1994. VM-sommar. Den varmaste någonsin. Jag bor inneboende på Kungsholmen bara ett kort stenkast från Rålambshovsparken där folkmassorna växer för varje match. Vilken sommar! Fyller lägenheten jag bor i med britpop, som jag just upptäckt ett år efter alla andra. Den här låten är den bästa av alla i den genren tycker jag. När VM och sommarjobbet tar slut bestämmer jag mig. Jag ska flytta från stan. Till Örebro av alla ställen. Tror knappt jag satt min fot i den stan förut. Men ett riktigt fast jobb kallar. Och jag börjar nog ledsna lite på Stockholm, känner att ett miljöombyte kan göra gott. Får en lägenhet av det kommunala bostadsbolaget utan att ha sett den. Blir bra tror jag. Men inflyttningsdagen är mitt i veckan, sjukt opraktiskt. Så jag bestämmer med den som för tillfället bor i lägenheten att jag ska komma på lördagen innan. Då går flyttlasset, inte så stort utan ett vanligt släp. Anländer Örebro och rätt adress. Är det någon där för att lämna nyckel? Nej. Ringer och ringer, ingen svarar. Skitstövel. Och bostadsbolaget kan inget göra. Blir till att parkera släpet hos en av mammas väninnor och dra hem till Stockholm igen, för att komma tillbaks på den dag jag får officiellt tillträde. En dålig start. Men faktiskt i princip det enda dåliga med flytten. Har inte ångrat mig en sekund, är fortfarande kvar.

17. I DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Jag jobbar alltså på Statistiska centralbyrån, SCB. Vinner sällan några särskilda sexighetspoäng om man jämför arbetsplatser på t.ex. fester. Men jag är stolt över att jobba där. På en välkomnande inkluderande jämlik arbetsplats där det är lätt att kombinera arbetet med t.ex. att ha små barn. Som ger stora möjligheter om man vill. Och jag är faktiskt otroligt stolt över det vi åstadkommer. Siffror. Fakta. Kunskap. Makt. Det kan tyckas torftigt och fyrkantigt men är faktiskt en oerhört central den i ett samhälle och en demokrati. SCB har ett långvarigt framgångsrikt samarbete med SIDA i att bygga upp statistikverksamhet i utvecklingsländer, eftersom man vet att statistik är så oerhört viktigt för att kunna bygga ett lands infrastruktur. Och fakta och kunskap är det som gör människor upplysta, och upplysta människor bygger bra samhällen. Fakta och kunskap har fällt diktaturer och hindrat uppkomsten av andra. Värt att tänka på när mörkare krafter talar illa om experter eller etablerade media. Fakta kan hindra dumhet och hindras dumhet får vi en bättre värld. Som jag är stolt över att dra mitt lilla strå till.

18. NYA INFLUENSER
I en ny stad, med nya kollegor, med nya vänner, utvecklas man som person. Det gjorde i alla fall jag. Sannolikt till det bättre. Det var spännande år, de där första i Örebro. Tack vare mina nya vänner och kollegor hittade jag också nya musikaliska influenser. Framför allt var det en kollega som sa att vadå, har du inte lyssnat på den här mannen? Hur kan du ha missat honom? Och det kan man ju fråga sig, men det hade jag ju. Missat honom alltså. Först i början av 90-talet upptäckte jag alltså en av de största. Som också är en sån där unik artist, en av de få, som gör precis som han vill, som inte bryr sig om vad varken fans eller skivbolag förväntar sig utan gör precis som han vill. 2003 åkte jag upp till Stockholm när han skulle göra en akustisk konsert. Det pratades vitt och brett om hur fantastiskt det skulle bli när han spelade alla sina klassiker. Jo tjena, tänkte jag. Det kommer han ju inte göra. Han har nåt annat i bakfickan. Och det hade han ju. Ett nytt album, som vi fick premiären på, över en timme helt ohörd musik, och så några gamla låtar som kort extra bonus. Tidningarna rasade, det var väl ett plus och en överkorsad geting, men jag älskade det. Det var den sanne Neil. För några veckor sedan var han i Dalhalla. Jag var tyvärr inte där. Och tror ni inte gubbtjyven klämmer ur sig inte bara en 20-minuters Cortez the killer utan också den här, som jag då missade. Typiskt.

19. FÖRBJUDEN KÄRLEK
I slutet av 90-talet träffade jag kvinnan i mitt liv. Efter att ha jobbat ganska nära varandra något år var det som de säger något som klickade till och så blev vi tillsammans. Det var bara ett problem. Hon var sambo och hade två barn. Det blev en underlig tid. Samtidigt som man är förälskad bidrar man till att bryta upp ett förhållande. Tack och lov löste allt sig perfekt, och hennes f.d. sambo och hans fru är några av våra allra bästa vänner. Och tjejerna har varit vissa dagar hos oss och vissa hos dem, inga fasta veckor utan efter vad som passat bäst varje vecka. Vilket tydligen sticker i ögonen på en del, så ska det ju inte vara tydligen. Men för oss är det tack och lov så. Jag har tre barn, även om jag bara är biologisk far till ett av dem, men det skiter jag i, jag gör inte skillnad. Inte tjejerna heller, de har fyra föräldrar. Och jag tycker man ska uppmuntra kärleken närhelst den slår till. Det finns så många som ogillar kärlek av olika slag, mellan personer som är för gamla eller av samma kön eller av olika kulturer. Bullshit säger jag. Låt all kärlek spira! Det är Stockholm pride den här veckan, hissa regnbågsflaggan högt och låt den vaja fritt! Min älskade fru gillar inte riktigt samma musik som jag, men några av hennes favoriter som jag också tycker mycket om är Prince och Stevie Wonder och Mauro Scocco och Peter Lemarc. Och några av mina favoriter har hon tagit till sig, som Mike Peters, Jackie Leven och The Waterboys. Och så den här killen, i mina ögon 2000-talets Bob Dylan, ett geni i vår tid.

20. DÖDEN
2016 har varit ett ungt år, många hjältar har fallit bort. Lemmy, Freddie Wadling, Olle Ljungström, David Bowie, Keith Emerson och Prince för att nämna någon. Men faktum är att inget av dessa tagit lika hårt på mig som när den här artisten gick bort ganska oväntat 2011. Det var den där cancern igen, den som tar så obarmhärtigt, både kändisar och oss vanliga dödliga. Jackie Leven var en artist som med sina verk och sina sånger fick en att tro att man kände honom, även om man aldrig träffat honom. En man fylld av historier och humor, en stor man. I flera bemärkelser. En gång i samband med ett skivsläpp och det skulle ta promotionbilder fick han frågan om han inte skulle ta och gå ner lite i vikt. Hans svar var obetalbart: ”I’m a hero. Heroes can be any size!”

21. HJÄLTAR, FINNS DOM?
Jag har egentligen inga riktiga idoler, förutom en man. Han heter Mike Peters och är sångare i The Alarm. Och han är en överlevare. 1995 fick han sitt första cancerbesked, en lymfcancer som han lyckades besegra, tillfälligt. 2005 fick han cancer igen, nu kronisk leukemi. Men det fick inte honom att ge upp. I stället startade han en stiftelse, Love hope strength foundation, som samlar in pengar till cancerforskning och cancervåden i Wales, och som med sitt arbete på evenemang och konserter runt om i världen uppmanar människor att ”get on the list” som tänkbara benmärgsdonatorer. Detta har lett till att ett stort antal människor fått hjälp de annars inte kunde ha fått. Mike är en outtröttlig människa med ständigt nya projekt på gång. Han tar med människor på bergsklättringar i Wales, Skottland, Afrika och Himalaya, eftersom han jämför att ha cancer med en bergsbestigning. Hans årliga The Gathering i Wales är en fantastisk mötesplats för fans från hela världen som kommer för att se honom spela både solo och med The Alarm. 2014 var jag och min fru där för första gången, och blev helt sålda, så nästa år åker vi dit igen, tredje gången för oss och evenemangets 25-årsjubileum. Man får hoppas att Mikes hälsa håller bara. 2015 fick han beskedet att han blivit allergisk mot den cancermedicin som hållit honom igång de senaste tio åren. Men tack vare bl.a. det som hans egen stiftelse bidragit med har han fått en ny medicin, en experimentell, som tack och lov verkar fungera bra. Mike är också en synnerligen aktiv artist trots sitt hälsotillstånd. Han gör säkert 100 konserter om året. Han spelar på pyttesmå ställen men spelar som om det vore Wembley Stadium varje kväll. Och han har alltid tid för fansen efteråt. Jag har träffat honom några gånger vid det här laget och han är verkligen en imponerande person på alla plan. Trots alla fans han träffar känner han igen mig varje gång, bara en sån sak, Här är en inspelning jag håller högt, en specialinspelning med dedikation till mig.

22. STILL BURNING
Det börjar närma sig slutet på min dag, men jag ger mig inte riktigt än. Inte mina mest älskade artister heller verkar det som, en del är borta nu men många av de som är kvar är verkligen still going strong. Och en del av dem gör verkligen musik som är lika stark som när de var som störst rent kommersiellt. Det här är ett exempel. Sannolikt min absoluta favoritlåt från de senaste 10 åren (OK, Sounds that can’t be made med Marillion ligger nära men den här är nog ändå lite lite vassare). Såg dem på Nalen i Stockholm förra året och det var bortom bra, vilket otroligt band han hade samlat ihop, Mike Scott.

23. VAD GÖR VI NU, DU OCH JAG MED VARANN
Ja, vad gör man vid den punkt i livet när barnen flugit ut och man själv sitter kvar. Finns glöden kvar i förhållandet eller har allt försvunnit i vardagens slit, arbete och amorteringar? Hur blir man sen gamla tillsammans? Och får man bli det på det perfekta sätt man gärna föreställer sig att det ska bli, eller kommer sjukdomar och krämpor i vägen? Och sist av allt kommer döden, den oundvikliga. Det stora svarta, det obegripliga. Finns det något efter eller är det bara slut? Stora frågor, och frågor man kan grubbla ordentligt över, särskilt när man ser vänner, släktingar och kollegor gå isär, drabbas av sjukdomar och t.o.m. gå bort i parti och minut. Då fäster den här låten totalt, det skrivs ju inte så mycket musik om de här frågorna direkt. Det är ungdom och kärlek, både lycklig och olycklig, som gäller. Men Ulf han vågar tackla även dessa ämnen. Tack och lov är jag och min fru just nu inte i närheten av ett uppbrott, så jag tror vi tänker hissa Jolly Roger och sätta segel och gå upp mot vinden, mot nya äventyr. Tillsammans. Och jag som inte ens gillar att segla. Men för henne skulle jag göra det, livet ut.

24. EPILOG
Jag stannar här. Min dag är slut, tack för att ni följt den. Hoppas ni funnit en låt eller två att ta med er på er vidare färd genom livet. Det har varit en ära att få vara sommarpratare, något jag kommer bära med mig länge. Nu ska jag fira med ett glas bubbel, det är faktiskt lite urlakande att lämna ut sig själv så här. Men jag är överväldigad av all positiv feedback, ni är fantastiska. Återigen ett stort TACK!!!