1. God lördag! Idag är det min tur att pladdra.
Jag är, som ni ser, Lars Åhlund från 1981. Född och uppvuxen i Täby på den magiska gatan Palissadgränd, en gata som fostrat musiker och artister som Kleerup och Annika Herlitz. Ett tag var jag Lars Hedstierna men det kanske inte är så noga i detta sammanhang. Jag kommer att skriva lite om mitt splittrade musikliv och hur jag hela livet försökt kombinera mina två sidor, välutbildad jazzsaxofonist och röjig rockgitarrist.
Kanske blir det några rader om den gången jag hamnade på löpet av en anledning jag gärna sluppit. Det är ju roligare att vara i nyheterna tack vare någon fin musik man gjort istället för som det blev för mig; att jag utsattes för ett mordförsök utav en självmedicinerande, psykotisk 23-åring med förkärlek till knivar.
Jag brukar säga att jag är saxofonist, vilket jag ju är men det är inte det jag spelar mest nuförtiden även om jag fortfarande älskar att spela sax. Det brukar vara lättare att presentera mig själv som multimusiker för att slippa förklara mig allt för noga. Saxofon, gitarr, keyboard, percussion, sång, bas, och lite flöjt och klarinett och sånt som hör saxofonistens roll till, är de instrument jag jobbar med. Eftersom jag är sjukt intresserad av musik och allt som hör där till har jag även skrivit, producerat, skrivit om och undervisat i musik. Är man besatt så är man. Länge hade jag Saxofonen som yrke och gitarren som hobby.
De som känner mig eller har träffat mig längre än tio minuter vet att jag dessutom är ett fan.
Jag kan bara inte släppa intresset för Guns ’n’ Roses. Jag följer tidigare medlemmars karriärer och vet exakt vem som gör vad och när. Vem som skrivit vad, vem som biter vakter i benet och vem som fått elektriska stötar i hjärtat på scen. När jag gick på mellanstadiet hade jag pojkrummet tapetserat med idolbilder. Det har jag fortfarande med den enda skillnaden att bilderna är inramade. Saxofon har jag spelat sedan jag var tio år men när jag var tolv tog min pappa med mig till Stadion för min första stora konsert med mina älskade idoler. Efter det var det mycket viktigt att även lära mig spela gitarr.

2. Sagt och gjort. Min äldsta storasyster hade en vänsterhänt nylongitarr som vi strängade om då hon var borta på utbytesår. Att lära sig spela som Slash var uteslutet, han var ju i mina ögon bäst i världen. Som tur var fanns det en annan gitarrist som jag läst var självlärd och verkade spela lite enklare grejer som ändå lät tufft. Jag tjatade till mig en notbok med Nirvanas låtar från Nevermind och började steg för steg klura ut hur man skulle spela hela skivan. Tyvärr fick jag aldrig se dem live då den konsert på hovet jag hade biljetter till i April 1994 blev inställd av ganska välkänd anledning.

3. När jag nu var tretton år bildade jag och några kompisar från Vallentuna vårt första band som vi döpte till Patchwork. Vi spelade grunge, eller alternativ rock som lät coolare att säga. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev låtar som var mer eller mindre stölder av Stone Temple Pilots. STP är ett fantastiskt band än idag som jag inte fick se live förrän 2011 i Austin när jag var där och spelade på SXSW med Miss Li. Alla grungehjältar har ju en tendens att dö så, så även Scott Weiland. Man får vara glad att man har hunnit se några av dem live.

4. Samtidigt som jag blev med band fick jag en ny saxofonlärare som introducerade mig för jazz. Jag fick även en ny vän i skolan vars föräldrar var musiker. Med min nya kompis kunde jag ha någon att jamma med på rasterna i skolan och varje torsdag åkte vi hem till honom och spelade med hans far och lillebror. Arvid kunde spela alla möjliga instrument och hade bra koll på jazz, blues och fusion. Under dessa jam förstod jag vilken stor frihet musik kunde ha. Man fick faktist spela exakt som man ville och allt var ok. En ny värld av musik öppnade sig och jag kommer än idag ihåg hur det kändes första gången jag hörde första delen av A Love Supreme med Coltrane. Jag fattade ingenting och älskade det.

5. En jakt på den perfekta musiken.
Gymnasiet hade börjat och intresset för att spela alternativ rock började avta. Jag ville experimentera, utforska och söka efter nya vägar. Tack vare att min kompis Arvid hade börjat på Södra Latin träffade jag nya människor att spela med. Jag var övertygad om att det måste ha gjorts perfekt musik någonstans, någon gång. Om jag bara letade tillräckligt noga borde jag hitta den. Vi hade några konstiga frijazz/fusion spelningar där bl.a Salem Al Fakir var med och spelade piano och jag tror det var han som spelade skivan ”Live Evil” för mig. Där var den! Den musik jag letat efter. Perfekt blandningen av frihet, rock och jazz. Precis som jag kände mig då och känner än idag. Miles Davis tidiga 70-tal är perfekt musik.

6. Jag har alltid gått på väldigt mycket konserter. En tom scen innan bandet går på ger mig fortfarande ett varmt pirr i kroppen. Så snart jag fick, för mina föräldrar, åkte jag på festivaler. Det var verkligen magiskt att få möjlighet att se alla band och uppleva friheten som en musikfestival innebär. Något av det bästa jag sett på en festivalscen är första gången jag såg Queens Of The Stoneage. De hade just släppt sin andra skiva ”Rated R” och knockade mig totalt med sin energi. Min rockgitarr-ådra började pumpa igen och har efter det aldrig slutat pumpa.

7. Jazzådran fanns ändå kvar och drog mer och mer mot frijazz. På Bollnäs folkhögskola 2002 bildades frijazzband i varje övningsrum. Året efter bollnäs började jag på KMH och samma år startade jag en jazztrio, Sound Of The Millennium, som blandade rockriff med frijazz. Det gick helt ok för det bandet, vi vann lite tävlingar, åkte spelade i både Sydafrika och på Färöarna, fick till och med en konsert från Glenn Miller Cafe inspelad och sänd av p2. Vi spelade in en skiva som tyvärr aldrig blev släppt.
Min andra grupp vid denna tid var det svensk-amerikanska frijazzbandet The Jolly-Boat Pirates. Med TJBP var inget omöjligt. Vår bassist startade skivbolag och vi bokade vansinniga turnéer över hela världen. Den DIY-turnén vi gjorde 2006 genom Europa i en cheva som gick sönder minst en gång om dagen har blivit en måttstock för resten av min karriär som turnerande musiker. Första gången bilen gick sönder var några timmar innan turnépremiären i Paris, någon utbrast ”End of tour!” Vi lyckades dock alltid lappa ihop bilen med hjälp av ståltråd, en bläckpenna, en petflaska och en rulle med gaffa. Det går bra att sova i bilen, på scenen, under ett bord på ett punkigt kontor i Berlin och köra sexton timmar varje dag, fortfarande marinerad efter den polska vodkafesten vi råkat hamna i. Inget kan stoppa ett gäng som brinner. I just Polen, där vi gjorde tre spelningar, passade ett filmteam på att spela in en dokumentär om oss. En av kameramännen som kallade sig själv Tiger introducerade mig för hans tjej när vi spelade i Ljubljana med orden:
-Lars, meet my girlfriend! Don’t touch her, I’ll brake your knees!!
Tiger var en stor kille, rakat huvud och sån där t-shirt som man kan stoppa in ett ciggpaket under ärmen på, med världens största hjärta. Tyvärr har jag ingen kontakt med honom även om han hälsat någon gång via nån avlägsen vän.
Vi spelade in en liveskiva under turnéns sista spelning som fick den självklara titeln ”End of Tour”.
Jag kan fortfarande häpnas över hur samspelta vi var när jag lyssnar på den skivan.
Här är en av mina stora inspiratörer inom den friare jazzen:

8. Precis innan End of Tour-turnén hade jag gjort ett studiojobb för en tjej som hade några demoinspelningar som visst blivit en smula poppis på MySpace. När jazzturnén var över var jag arbetslös, nyutexaminerad jazzsaxofonist. Visst hade jag ströjobbat med att lyfta plankor på ett byggvaruhus och lite annat så jag hade några slantar undanlagda men inte mycket till jobb. Den här tjejen som jag spelat in med några månader tidigare skulle nu släppa sin debutskiva och jag blev tillfrågad att vara med på releasespelningen. Grymt kul tyckte jag då jag verkligen gillat hennes röst och attityd i studion. Hon kallade sig Miss Li (och gör visst det än idag). Jag uttryckte min beundran för hennes musik och propsade på att få vara med och spela lite oftare. Det ledde till att jag gästade i stort sett varje spelning hon gjorde under slutet av 2006 och tillslut blev jag fast medlem i hennes band. Den första videon vi spelade in var till låten Oh Boy. Jag som gillade att festa förstod snabbt att detta gäng gillar det om möjligt ännu mer. När man ser den videon kan man verkligen se att vi faktiskt knappt kan stå upp. Ingen av oss är någon vidare skådespelare.
Det blev mycket gammal soul i turnébilen. Här är en favorit:

9. Under mina sex år i Miss Lis band blev det ett hejdlöst turnerande. Hon släppte skivor hela tiden och det var ständigt nya turnéer bokade. Varv på varv genom Sverige och Europa med avstickare till Ryssland och USA. Vi fick mycket tid att spela grym musik för varandra i bilen och det känns som att det var fest dygnet runt. Det ramlades av scener, slogs i publiken och loger gick sönder. Jag fick författa ursäktsbrev till festivaler i Basel där det tydligen hade varit ovanligt oredligt. Det spyddes och hånglades och allt som hör ett ungt popband till. Till Arvika fick vi inte komma tillbaka och spela men jag utelämnar detaljerna. Jag vill gärna ha mina vänner kvar.

10. Bandet lugnade ner sig så småningom och när fem år hade gått började jag tröttna rejält på hela grejen. Mitt dåvarande förhållande med en holländsk designer hade tagit slut och jag hade träffat en galen konstnärstjej. Jag började känna mig frustrerad i Miss Lis band och hittade på massa andra saker, både genomtänkta och totalt ogenomtänkta. Livet levdes i 100 km/h, Jag och min nya tjej reste runt och jag hakade på hennes konst och alla möjliga andra galna upptåg. Även detta hade börjat bli för mycket och livet kändes rätt kaotiskt. Vi hade dessutom gift oss och hade hundar och lägenhet i Berlin och var i Montreal hela tiden för konstens skull. Montreal förresten, vilken fantastisk stad för musik. Grymma jazzjam varje kväll i veckan och ett kulturliv som bokstavligen svämmade över. Riktigt kul stad! Men så efter en spontan bilsemester till Italien (typ, kolla på kartan var vädret ser fint ut, ah det är fint i Italien! Vi drar dit!) så vände livet rejält. Jag träffade min knivman.

11. Detta hände alltså för ganska exakt fem år sedan. Minna minnen är starka men traumat är borta. Jag tänker inte på det längre så ofta men för detta sammanhang letade jag upp en text jag skrev för att slippa berätta gång på gång. Här är ett utdrag av texten jag skrev 4 år och 10 månader sedan:
”I ett hörn ser vi en kille som ser ut att må dåligt eller vara väldigt full. Jag själv som har kört väldigt långt dagarna innan känner mig snurrig av bara trötthet men när jag ser killen i hörnet så säger jag till mitt ex något i stil med -jag är i alla fall inte lika borta som han.
Vi parkerar och börjar packa ut lite elektroniksaker som ska in till lokalen och ställer dem på biltaket och runt om på gatan. Efter en kort stund kommer den där killen fram till oss, konstigt nog från ett annat håll än där vi såg honom först. Han ser fräsch ut, nyrakat ansikte och nyklippt stilig frisyr som är kammad bakåt. Han är mörkhårig och har mörka ögon men har väldigt ljus nästan genomskinlig hud. Hans kindben och hans näsa är markanta. Han är smal, smalare än jag. Samtidigt ser han rätt hip ut på ett snobbigt vis. Någon man kan förvänta sig se på de mer trendiga korgarna i närheten.
Han kommer som sagt fram till oss och säger att han, på utpräglad och lite snobbig söderstockholmska, är helt väck, han vet inte var han är och ber om vägen till Mariatorget. Både jag och Exet svarar och pekar hur han ska gå. Då frågar han om en närliggande tobaksaffär och hur han ska hitta till den. Efter att ha försökt svara igen så börjar jag tappa intresse för honom och fortsätter med att packa ut ur bilen. Då kommer han fram mot mig och säger först tack för hjälpen och sedan ramlar han emot mig. Jag tror att han har tappat balansen men i fallet så liksom reser han på sig och slår hårt mot min mage. Han vänder sig sedan och springer iväg med spänstiga steg, steg som inte kommer från en man som är så berusad som han just uppgav sig för att vara.
Det tar någon sekund innan jag inser att det inte bara var ett slag jag fick. Jag säger till mitt ex att jag blivit huggen och att hon måste ta mig till SÖS. Enligt henne så har jag dessutom skrikigt som en gris men det har jag inget minne av. Jag tar några steg tillbaka och drar upp linnet som jag har på mig. Då kommer chocken.�Jag ser min bleka mage i skenet av vägbelysningen. Mitt på den är det ett stort jack som det fullkomligt sprutar blod ur. Jag fastnar där och bara stirrar paralyserad av vad jag ser. Hon kommer fram till mig, skäller ut mig och säger att jag inte får titta. Hon drar ner mitt linne som nu börjar färjas av allt blod. Hon säger åt mig på skarpen att trycka på såret med en scarf hon har på sig och leder mig sen in i bilen. Alla väskor med våra datorer och kameror ligger fortfarande utanför och jag ber mitt ex att slänga in dem i bilen. Hon gör som jag säger trots sin extrema rädsla att mannen ska komma tillbaka. Tillslut är vi båda inne i bilen. Hon trycker på nödlåset och ger mig någonting nytt att trycka mot mitt sår. Det visar sig att jag har både min telefon och bilnyckeln i min byxficka. Jag tråcklar upp dem och ger dem till henne. Jag tänker att jag inte får röra mig för mycket för då kanske allt blod rinner ut. Hon startar bilen och försöker samtidigt ringa 112 på min telefon då hennes saknar batteri. Iphone med blod på fungerar sjukt dåligt. Hon får suga ut blod ur mikrofonen och torka av från skärmen för att få den att funka. Tillslut rullar vi iväg.
Mitt ex kör på låg växel så motorn skriker och hon har nu 112 på telefonen. Jag hör hur hon upprepar -Jag kör utan körkort mot SÖS, se till att det finns akutpersonal, nej jag kör nu! �Jag hör hur frustrerad hon blir då de inte fattar att vi redan är på väg. När vi väl är framme säger de -vi skickar nu ut en ambulans. Tack för det!�Hon tvärnitar framför ambulansingången på SÖS. Hon har kört, pratat telefon och givit mig nya tyger att trycka mot mitt sår som fortfarande blöder som tusan.�Hon springer ut och skriker efter personal. Först kommer en snubbe ut och öppnar dörren där jag sitter. Jag faller ut i marken och han springer in efter mer personal. Jag har nu börjat gå in och ut ur medvetande. Jag är fortfarande helt med när jag är vaken men det finns luckor som jag fått fylla i senare. Min kropp har börjat skaka kraftigt och det har börjat göra fruktansvärt ont.
De lyfter upp mig på en bår och jag ser att en i akutpersonalen har liknande skägg som jag. Jag ger honom beröm för det och han ler. Sen kör de in mig i sjukhuset. Jag säger att jag inte gillar det för att jag är ju sjukhusrädd. Någon svarar att efter detta så kommer jag inte vara det mer. Jag tror att mitt ex är med mig men det är någon annan visar det sig senare. Denna person tar av mig min ring och frågar vem de ska ringa. Jag ska ju repa dagen efter och det kommer bli svårt för mig att vara med då så ring bandet säger jag. Ring också mina föräldrar. Det kan ju vara bra för dem att veta. Sen pratas det en massa, jag tror hela tiden att de pratar med mig. De säger ge en blodpåse till, klipp upp kläderna, lyft på tre. Jag tittar upp mot taket samtidigt som min kropp skakar mer och mer. Ljuset av lamporna förändras till att bara bestå av vitt med en gul cirkel runt och utan för den en röd cirkel. Lite som när man drar i färg- och kontrastreglagen i iphoto. Tillslut skakar jag så mycket och har så ont att jag verkligen inte orkar mer. Jag har bitit ihop och till och med försökt vara trevlig mot akutpersonalen. Jag ber dem att söva ner mig. Förmodligen lyckas jag bara tänka den frasen men jag tror att jag säger det högt. Vid det här laget så tror de redan att jag är borta. Men jag är med, jag är med längre än de kan ana.
Tillslut är jag borta. Någon i personalen kommer till mitt ex som får sitta i ett rum utan värme eller något att dricka och ger henne min plånbok, min ring och ett plektrum. De säger att hon ska förbereda sig på att aldrig mer se mig.
Kanske 16 timmar senare väcker hon mig på KS och säger att jag har klarat mig. Jag somnar genast om. Vaknar igen och ser massa vänner runt om mig. De sjunger för mig och ler och jag har aldrig känt mig så lycklig någonsin. Jag tror ett tag att jag är i himlen. Jag har också ett minne av att komma tillbaka som ut ur en tunnel eller en kapsel som öppnar sig.
Jag var tillbaka och hade överlevt. Jag hade fått ett hugg som gick rakt igenom diafragman och upp i hjärtat och samtidigt skadat levern på vägen. ”

12. Att vara så nära döden skapade några förändringar i mitt liv på olika och lite oväntade vis.
* Jag fick inte spela saxofon på två månader minst p.g.a. skador på lungor och bröst, alltså började jag på riktigt att öva gitarr och har därmed blivit sjukt mycket bättre på det instrumentet.
* Jag skrev låtar till en hel skiva på bara några veckor som sen kom att bli Days of Elisa. Att skriva musik om vägen tillbaka till livet var för mig den ultimata terapin.
* Tack vare texten jag skrev i inlägget innan fick jag frågan om jag ville skriva för Musikermagasinet vilket jag kom att göra i några år. Det ledde till att jag äntligen fick träffa min barndomsidol Slash och intervjua honom!
* Jag bestämde mig för att följa mitt hjärta fullt ut och inte vara så orolig för vad andra tycker och tänker.
* Mitt förhållande med konstnärinnan tog slut och jag träffade min underbara Linda som jag nu har en vacker liten dotter med. Linda är en grym kvinna från Umeå med hjärtat på rätt sida som jobbar hårt för alla arbetares rättigheter.
Jag kommer alltid minnas den grådaskiga februaridagen 2014 på väg till Huddinge sjukhus då jag tittade ut genom ett snöblaskigt pendeltågsfönster och kände glädje för första gången på ett och ett halvt år. Nån vecka senare träffade jag min Linda. Jag var redo att leva igen!

13. Vi behöver lite Slash igen. Här är en grym låt med honom och Lemmy.

14. Vi ska inte gå händelserna i förväg. När jag var (fysiskt) sjuk var det bara en sak som jag kunde tänka på, jag måste tillbaka på turné och spela med Miss Li igen. Även om jag bara några månader tidigare bestämt mig för att sluta så var det nu min fasta punkt i tillvaron att komma tillbaka till.
Sagt och gjort, 6-7 veckor efter överfallet står jag på Gröna Lunds scen och spelar in sommarkrysset med henne. Jag spelar som en kratta och är uppenbart fortfarande sjuk men där står jag och vevar på en akustisk gitarr. Mitt första gig på saxofon efter olyckan blir med rapparen Blues på Fasching.
Sen bar det av på höstturné med Miss Li igen. Jag var inte redo. Fysiskt frisk men ett psykiskt vrak med ett apotek i resväskan utav receptbelagd knark. Ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter och fri alkohol bakom scenen. Nog var nog när den turnén var över. Både jag och Miss Linda var nog glada att gå skilda vägar även om det gjorde ont. Det var dags att bli nykter och ta tag i den psykiska biten på riktigt. Det blev ett års helvete med otaliga timmars terapi och arbetsträning men gräset visade sig faktiskt vara väldigt mycket grönare på andra sidan.

15. Under min rehabilitering fick jag chansen att jobba en dag i veckan som musiklärare på en resursskola, alltså en skola för elever med neuropsykiatrisk störning, d.v.s. ADHD och Asperger o.s.v.
Medan mitt hår växte gick jag dit och jobbade och trivdes väldigt bra. Livet fick en ny mening med detta jobb och det kändes som att jag kunde förstå dessa barn rätt bra, skillnaden mellan dem och många av mina musikerkollegor är att kollegorna är vuxna. Vi är alla Onda Barn. Jag började spela mer och mer musik igen och denna gång med kärleken till musiken främst, inte för att jag var tvungen att dra in stålar till hyran.

16. Håret växte som sagt. Helt plötsligt fick jag helt andra gigförfrågningar än jag haft tidigare. Jag har alltid gillat rock och hårdrock men inte så mycket metal. Nu kom erbjudanden från det hållet. (Förresten har jag fått sparken som tredje vik på sax av Peter Jezewski tack vare mitt långa hår. Tack vare skriver jag för att det var ett skämt att spela med det SD-kramande kaos-sällskapet. Man kan visst inte vara långhårig när man spelar 50-tals rock på 90-tals vis) Ville jag bli multimusiker med ett progressive metal-band som heter Soen? Lät ju sjukt kul. Svår musik, mycket att tänka på och massor av olika instrument. Låter ju som en dröm. Jag testrepade några gånger, gjorde en turné och efter det blev det mitt nya musikaliska hem. Jag har aldrig haft så kul och gjort så grymma spelningar någonsin som med detta gäng. Allsång på skansen och 20k-publik i all ära men att spela med dessa fantastiska musiker, möta hårdrockspubliken som är den mest dedikerade som går att finna, är bästa och roligaste band jag spelat med. Att vi dessutom turnerar nästan helt alkoholfritt är väldigt uppfriskande. Vi har ännu inte spelat ett enda gig i Sverige men så är det med hård musik, man spelar i resten av världen istället.

17. Jag fick ändå med min favoritmusik från det tidiga 70-talet in i Soens spelningar. Denna låt spelas alltid som intro innan vi går på. Jag får adrenalinpåslag varje gång jag hör den. Världens bästa introlåt!

18. I mars detta år fick jag min dotter. Vad kan slå det?! Tio dagar senare fick jag tyvärr min diabetes typ1-diagnos. Värre saker än fyra sprutor per dag och stick i fingrarna har man ju varit med om så skit i det så njuter vi av livet som aldrig förr!
Denna låt spelar vi ofta i logen innan gig. Både med Soen men även under Miss Li-åren.
Hörde och såg Louis Mhlanga live första gången jag var i Sydafrika 2006. Han är från Zimbabwe men lever i SA. Jag föll pladask för hans musik och hans gitarrspel.

19. Nu är livet 80% jobb på resurs- och behandlingsskolan, sen lite musikfrilans av olika slag och så gör vi våra treveckorssvängar med Soen två gånger per år. Min dotter har just lärt sig att rulla och upptäckt sina fötter. Livet går vidare.
Avslutar med låten vi (Soen) alltid avslutar våra spelningar med.
Tack för mig!
//Lars

20. Ps. Jag skulle lätt bara kunna köra Guns n Roses hela dagen och känna mig helnöjd,
därför får ni en till. Igår var det dessutom exakt trettio år sedan debutalbumet Appetite For Destruction släpptes. När bandet meddelade att en återförening med tre originalmedlemmar och följande USA-turné stod för dörren förra året var semestervalet självklart:
-Älskling, vi kommer åka till New York i sommar!
Förresten, knivkillen hittades och dömdes till rättspsyk.