1. God morgon! I dag är det jag som har äran att sommarprata i Facebooks trevligaste musikgrupp.
Jag är en kvinna som börjar närma mig övre medelåldern med raska steg.
Fast som alla andra i min ålder känner jag mig fortfarande behagligt 20-something inombords, medan spegelbilden skvallrar om något annat.
Jag bor i Hudiksvall och har jobbat i tidningsbranschen i stort sett hela mitt yrkesliv. Lever ensam och har två vuxna barn.
Just nu är jag printredaktör för två lokala blaskor i Hälsingland. Älskar papper! 😉
Första låten ut får bli nåt somrigt.

2. Jag är uppväxt i östra Värmland, och mina sju första år tillbringade jag på två olika bondgårdar, som mina föräldrar arrenderade.
De invandrade från Finland 1952. Det var dåliga förhållanden i Finland efter kriget och de valde att ta chansen och göra en reboot på andra sidan Östersjön. Pappa åkte över först och när han skaffat jobb och bostad (allra först bodde familjen i arbetarlängorna i Storfors) kom mamma efter med de tre barnen. Senare fullbordades barnaskaran med mina två yngsta bröder, och så jag lite på sladden sex år senare.
Vi var inte rika på pengar, men det fanns en sammanhållning och ett jävlaranamma som bar familjen genom mindre goda tider.
Minnena från gården i södra Ullvettern, dit vi flyttade när jag var två år, är fyllda av sol, bad, djur, snö, bastubad nere vid sjön och lek med sommargästernas barn.
Och så musiken! Pappa hade en fantastisk röst och kunde alla finska och ryska klassiker.
För mig är den här låten själva essensen av mitt finska ursprung. Mammas och pappas bröllopsvals – och även mammas begravningsmusik. ❤️

3.1969 bestämde paret som ägde vår arrenderade gård att deras son skulle få gården i bröllopspresent. Det var inte mycket att göra åt det. Så när det glada 60-talet led mot sitt slut avvecklade vi också vårt bondeliv.
Jag minns starkt den dagen när korna hade sålts på auktion och jag för första gången såg en tetrapak mjölk live. Det var en lite märklig stämning runt bordet och det låg uppbrott i luften.
Pappa fick skiftjobb på Bofors i Karlskoga och vi köpte ett litet hus någon mil norr om stan.
För mig betydde det att jag var tvungen att byta skola. Allt förändrades.
Den här låten var poppis det året. Det var nog den första låten jag riktigt älskade.

4. Den nya skolan blev ingen hit för mig. Här fick jag för första gången smaka på främlingsfientlighet.
Jag var finnjäveln, som dessutom hade haft fräckheten att hoppa över en klass i skolan. Inte många rätt där!
Hierarkin bland ungarna var benhård och jag var längst ner i näringskedjan tillsammans med några andra olyckliga.
Jag hade några kompisar, men hade alltid känslan att jag var ett andrahandsval. Fanns det någon bättre än jag att umgås med fick jag vara ensam.
Små byskolor är ingen garanti för trevnad och trygghet. Fattigdom och/eller lågstatusföräldrar var fullgoda skäl för trakasserier av allehanda slag.
Själv gjorde jag en gång misstaget att yppa för en tjej, som jag enfaldigt nog trodde var min vän, att jag tyckte att en av killarna i min klass hade vackert hår.
Det resulterade i att jag blev örfilad ute på skolgården inför alla skolkamrater (de hade samlats där för att få se min förnedring) av killen med det vackra håret, medan han förklarade för mig att han inte gillade idioter.
Örfilarna gjorde inte särskilt ont, men den skam jag kände går inte att beskriva i ord.
Det fanns de som råkade mer illa ut än jag och jag led när jag såg mobbningen, men jag var så mån om att försöka passa in att jag aldrig vågade gå emellan eller säga ifrån.
Det är inget jag är stolt över, men som vuxen har jag aldrig hållit käften när jag sett människor bli utsatta. Det har också kostat mig vänner. Eller kanske var de inte så goda vänner, när allt kom omkring.
Men visst fanns det ljusglimtar även under mellanstadiet. En förtrollad dag fick vi åka till den nybyggda Nobelhallen i Karlskoga och se Ted Gärdestad & Nature spela. Här är en av hans absolut bästa låtar i en för mig magisk version.

5. Under de där åren krackelerade mammas och pappas äktenskap och han hittade en ny kvinna. Från det att jag var tio år tror jag att jag träffade pappa sammanlagt fem gånger. Sista gången var på 80-talet när han genomgått en bypassoperation och brorsan och jag hälsade på honom på Ackis i Uppsala.
Han höll min hand hårt hela tiden vi satt där. Jag kände hans kärlek till mig, men mitt besök förändrade inget. Jag var raderad ur hans liv och det skulle inte förändras. Det var svårt att förlika sig med.
Sorgen över att han försvann ur mitt liv finns än. Jag var länge urförbannad på honom, men kom till sist till slutsatsen att min ilska inte tog mig någonstans.
Mammas sorg efter skilsmässan höll på att förtära henne. Under några känsliga förpubertetsår i mitt liv hade den huvudrollen i hennes liv. Jag kunde bara se på och känna hur hålet inom mig växte sig större.
Då var det tur att man hade blandband inspelade från Kvällstoppen och Tio i topp som lindrade. Jag flydde in i musiken när verkligheten var för tuff. Här började min passion för geniet Frank Zappa, som fortfarande är oförändrat stark.

6. Det var också under den perioden som David Bowie kom in som en fyrbåk i mitt liv, och han har aldrig flyttat ut. Hunky Dory var en av de första plattorna jag fick med honom. Den här videon från BBC är ren och skär magi.

7. 1973 var det dags att börja högstadiet inne i Karlskoga. Här förändrades mitt liv positivt. Jag hamnade i en klass där mobbning inte förekom. Jag fick nya vänner och livet började leka igen. Och på skolans fritidsgård gick grammofonen varm.

8. Förlusten av min pappa gjorde mig till en orolig själ, även om de yttre omständigheterna blev bättre. 70-talet var en gränslös tid på många sätt. På skoldiskona var inte snorfulla 13-14-åringar någon ovanlig syn. Det var några år där jag var ganska hejdlös och min mamma oroade sig förstås konstant. Men jag lyckades alltid landa på fötterna på nåt vis.
Sen följde gymnasiet, där jag hamnade i världens bästa tjejgäng. Det är fortfarande så att jag vet att jag kan ringa någon av dem om jag hamnar i totalkris. De skulle inte tveka att hjälpa. Liksom jag inte heller skulle tveka att hjälpa dem.
Den här låten kom 1977, och jag blir alldeles varm när jag ser videon. Mycket vatten har runnit under broarna, både för Peter Gabriel och mig.

9. Efter gymnasiet gjorde jag det stora misstaget att flytta ihop med en mycket äldre man som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Jag hade inte ens fyllt sjutton år. Efter två år lyckades jag bryta mig loss och sedan följde ytterligare en vild period där kompassen snurrade vilt innan jag till sist började på Biskops-Arnö folkhögskolas medialinje. Där träffade jag han som kom att bli far till mina två barn. Vi drabbades av passion och gifte oss efter sju veckors förhållande. Jag var nyss fyllda 21. Olyckskorparna kraxade, men förhållandet kom att hålla i 19 år, så helt förfelat var det inte. Och det var verkligen häftigt att gifta sig när man var så där himlastormande nyförälskad. 🙂 Vigseln förrättades hemligen i Sigtuna rådhus, med två skolkamrater som vittnen. När jag släppte bomben via snigelpost till mamma skickade hon en hundring till en tårta. 😄
Året på Biskops-Arnö var fantastiskt. Det är en av de platser på jorden som bor i mitt hjärta för alltid. Jag har fortfarande en dröm om att få gå långa skrivarprogrammet där.
Och frågeställningen i låten nedan var inte svår att besvara 1982.

10. Efter Biskops-Arnö gick flyttlasset till Stockholm. Jag hade lagt journalistplanerna på hyllan efter några vik som reporter i Karlskoga och började på Posten efter en sexmånaderssejour på avdelningen för kroniskt schizofrena på Beckomberga (sex månader var vad som krävdes för att få behålla flyttbidraget på 10 000 kronor, mycket pengar då!). Stockholm 1 blev den fasta punkten i några år, ett vuxendagis i ordets bästa bemärkelse. Som grädde på moset jobbade också min bästis där (det är hon fortfarande), och vi sorterade brev medan vi diskuterade livets väsentligheter.
Och från 1980 till 1988 var det ett måste att åka på Roskildefestivalen.
Det här var en höjdare 1983. Duben var så tung att den säkert ligger kvar och vibrerar än, en meter under jorden vid rytmetältet.

11. Jag tror att Talking Heads är det band jag lyssnade mest på under första halvan av 80-talet. Än i dag ser jag om Stop making sense någon gång om året.
För mig är det den ultimata konsertfilmen. Som jag dansat till den här låten, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det är bara ren och oförfalskad glädje förknippad med den.

12. Kan inte låta bli att lägga in en annan höjdpunkt från Roskilde, 1986 den här gången. Håret stod nog rätt upp på samtliga i publiken när Clapton och Collins körde den här.

13. 80-talet var lite backanaliskt för mig. Livet var en fest, vuxendomen ställde ännu inga tunga krav, allting flöt på. Det var svart tuperat hår, långa kvällar på Ritz. Goda vänner, knäppa infall. Frihet. Faktiskt jävligt underbart.
En kväll gick vi på Orionteatern och såg Imperiet. Jag får fortfarande rysningar när jag ser den här videon och tänker på att jag ju faktiskt var där.

14. 1989 gick flyttlasset igen, den här gången upp till den lilla byn Jättendal tre mil norr om Hudiksvall. Min man, som var från Hälsingland, startade en fiskodling tillsammans med sin pappa och ett par andra snubbar. Vi kände båda att det var dags för en ny fas i våra liv.
Det blev några år där allt hände i en rasande fart. Vi köpte ett ställe med två hektar sjötomt och började med månskensbonderi, grisar, kalkoner, ankor och får, grönsaker och 26 sorters gammaldags rosor. Samtidigt var det fruktansvärt mycket jobb med fiskodlingen.

15. Min mamma dog i lungcancer sommaren 1989, det var tufft, men vi hann prata om allt väsentligt, och när hon till slut somnade in och slapp de fruktansvärda smärtorna var det svårt att känna något annat än tacksamhet för att det var över. Allt var utrett och inga frågetecken fanns kvar.
Mammas högsta önskan var att få dö hemma. Vi barn lyckades uppfylla det, tillsammans med dedikerad personal från hemvården. På slutet åkte syrrorna ut på sina lediga nätter för att ge henne det välsignade morfinet, det var otroligt rörande att se deras omsorg.
Hon klamrade sig fast vid livet, men när vi barn till sist en dag gick ut i köket för att äta lunch alla tillsammans passade hon på att kapa förtöjningarna.
Hon var borta när vi kom tillbaka in i hennes sovrum. Allt var frid. Vi satt med henne hela eftermiddagen, vänner kom och tog farväl, barn och barnbarn var med. När begravningsentreprenören kom på kvällen svepte vi henne och lade henne i kistan. Hon fick en trädgårdsros mellan sina händer och sitt älsklingshalsband om halsen.
Just då kändes det som att jag modigt skulle kunna gå in i döden själv, jag såg ju att det inte var något farligt. Tyvärr har den känslan klingat av, men jag vet någonstans att den är den rätta. Jag är inte rädd för det som var innan jag föddes, men jag är rädd för vad som ska hända när jag lämnar livet. Det är knasigt. Men jag delar säkert den rädslan med många.

16. Jag fick fast jobb som journalist, sen blev jag gravid, fiskodlingen gick i konkurs sedan norrmännen dumpat priserna. Ofta ville jag ställa mig upp och skrika: ”Sakta ner! Det känns som att åka centrifug!”
Det blev tajt ekonomiskt efter konkursen, men på många sätt hade vi våra bästa år där i början av 90-talet. Vi odlade grönsaker och fyllde frysen med gris- och lammkött. Erik kom, hans lillasyster Isa anlände ett och ett halvt år efter honom. Det var ett rikt liv med barn, djur och natur. Vi var starka tillsammans.
Och musiken fanns alltid där. I början av 90-talet kom det mycket bra. Den här plattan tycker jag är ett mästerverk.

16. Barnen växte som majs, vardagen rullade på med jobb, djur och landsbygdsliv. Men någonstans i slutet av decenniet började vårt förhållande gå på tomgång. Vi hade fått det bättre ekonomiskt, och det var som att vi inte orkade anstränga oss längre när vi inte var tvungna att hålla ihop för att överleva. Kärleken var fortfarande stor från min sida, men jag valde nog omedvetet att ignorera tecknen på att hans känslor för mig inte var de samma längre. Jag hade min livsdröm och ville inte se.
Musiken var dock fortfarande ett kitt som höll oss samman. Det var mycket Fatboy Slim där ett tag. Vi delade på en flaska rödtjut och dansade i vardagsrummet när ungarna hade somnat.

17. Våren 2001 var skilsmässan ett faktum och en ny kvinna väntade bakom hörnet på att få komma in och ta min plats i huset vid sjön. Jag var förkrossad men gick på autopilot och skaffade snabbt en ny bostad, ett hyrt hus nere i byn. Jobbade mycket och fokuserade på barnen för resten.
Den sommaren släppte Magnus Carlson sin första soloplatta och på den fanns låten som blev soundtracket till min skilsmässa.
Fortfarande minns jag känslan av total övergivenhet, när jag hör den. Men älskar den i alla fall. 🙂

18. Jag sörjde intensivt och mådde fruktansvärt dåligt i ett par år. Vart var jag på väg? Vad fanns kvar? Min livsvilja, som alltid varit stark, var som bortblåst. Allt kvittade, tyckte jag.
Jag åkte rätt ner i en depression som tog mig ett par år till att komma upp ur. Jag gick i terapi hos en underbar kvinna, och utan henne är jag inte säker på att jag hade lyckats komma igen. Hon var 76 år gammal, höll till i ett hus vid havet. Där satt vi och tittade ut över Bottenhavet och jag kunde äntligen nysta upp allt trassel från barndomen och uppväxten, och i och med det få en insikt i mina reaktioner och strategier som vuxen. Jag är dig evigt tacksam, Maja Thulin. Din varma blick och din livsklokhet går inte att glömma. Hoppas du sitter där uppe på ditt moln och hör mig.
Och så fanns ju musiken där, förstås. Det här är bland det vackraste jag vet. Jag hade lyckan att få se Sigur Rós på Music & Arts förra sommaren, och i oktober väntar en ny konsert med dem.
De har skänkt mig mycket tröst och glädje genom åren. Jònsis röst, harmonierna, vemodet. Underbart!

19. Jag har levt singelliv sedan dess, och med tiden har jag kommit att tycka kanske lite för mycket om det. Det tar inte lång tid att skapa egna rutiner och inrätta tillvaron som man vill ha den själv. Jag flyttade in till stan och fick ett bekvämare liv, jag har kommit i väg på efterlängtade resor och evenemang och ser till att jag alltid har något roligt att se fram emot. Nu hoppas jag på att så småningom kunna flytta hem till Värmland igen. Mina rötter och mina vänner där blir mer och mer viktiga ju äldre jag blir. Jag vill vara där jag hör hemma.

20. Barnen har växt upp och jag har inte längre samma förpliktelser mot dem. Sonen läser till musiklärare uppe i Norrbotten, dottern har just kommit kommit hem efter två års studier i koreanska i Seoul. Min intuition säger mig att hon kommer att åka tillbaka dit. Det är långt bort, men hon måste följa sitt hjärta. Jag är bara pilbågen som skjuter i väg pilen, som Kahlil Gibran säger.
Hennes språkstudier har fört mig till Seoul två gånger och jag har kommit att bli väldigt förtjust i den staden. Uråldrigt och hypermodernt samtidigt. Marknader och streetfood, studentkvarter som bultar av liv, asiatisk hövlighet och buddhisttempel. Båda gångerna har vi sett hennes favoritband Nell live.
Så här låter de:

21. King Crimson har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det vackraste vackra, men också det mest schizofrena, skärande och totalt icke publikfriande. I höstas fick jag till sist möjlighet att se dem live. Det var lite som en uppenbarelse att se Robert Fripp stå där och köra gitarrpartierna som sitter så djupt i hjärteroten. För att inte tala om Tony Levin, Gavin Harrison, Mel Collins och de andra musikerna. Lyssna och njut. Kommer de tillbaka till Sverige hänger jag på låset.

22. Det känns lite lustigt att se sitt liv sammanfattat så här. Så mycket som inte kom med, men kärleken, sorgen, vännerna, familjen och musiken finns där. De utgör grunden. De har format mig. Allt annat är egentligen oväsentligt.
Nu har jag turen att vara på middag hos mina allra bästa vänner. 😍 Jag ser att många har gillat och kommenterat, jag återkommer! ❤️
Tack ni som orkade följa med på min resa! Jag avslutar med en värmländsk dänga.