1. Då har alltså turen kommit till mig att sommarprata här i The Låt Of the Day. Då merparten av er inte har en susning om vem jag är bjuder jag på en kort introduktion. Jag är Linda. 41 år. Västeråsbo född i Skultuna. Sambo, dotter och syster. Kattmamma till fyra vita, håriga. Sportnörd och bokmal.
Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt tveksam när Mäster Magnus kom med sin förfrågan. En allmän blygsel, jantelagen, en känsla av att bedömmas av andra fick magen att ila och handflatorna att svettas. Jag insåg dock snart att ett bättre forum att våga trotsa min rädsla och att utmana mig själv än i denna vänliga och tillmötesgående grupp kommer jag nog aldrig att hitta, så här kommer det. Jag kommer under denna dag att med hjälp av ord och musik dela med mig av små anekdoter ur mitt liv.
Välkomna till min dag.

Då jag strax ska ge mig iväg för att fånga lite sol på Rocklundas utegym kommer inlägg 2 per omgående. Ses om ett par timmar igen.
2. Mina föräldrar har alltid haft någon slags musik i bakgrunden av livet. Mamma spelade gärna sextiotalsmusik och pappa mixade Elvis och Johnny Cash med dansband. Dansband. Denna vackra, ursvenska företeelse. Det var framförallt under alla bilfärder med familjen vi utbildades i dess skönhet. Flamingokvintetten, Schytts och Matz Bladhs varvades med Ingemar Nordströms femhundrafemtioelfte Saxparty. Alltid på kassett. Än idag kan nästan känna lukten av barndomens gamla Opel Kadett när jag hör Christer Sjögrens hemtama, trygga stämma. För något år sedan upptäckte jag att pappas gamla hjältar Jigs fanns på Spotify och det var med skräckblandad förtjusning jag insåg att jag fortfarande kunde sjunga med i låtar som Robot Romeo och Hallå du gamle indian.
Innan VHS blev standard i var mans hem hade vi en Betamax, och till den hörde en stor samling Elvisfilmer. Mina favoriter var Fun in Acapulco och Paradise, Hawaiian Style. Jag såg dem om och om igen, genom barndomens okritiska ögon, . Tyckte de var fantastiska. Allt var färggrant och exotiskt och Elvis var ju så vacker. Han var min första stora idol och kärlek. Det brukar ju debatteras huruvida smala eller tjocka Elvis var bäst. Själv skulle jag vilja slå ett slag för semi-tjocka Elvis. Semi-tjocka Elvis hade fått pondus och det självförtroende som krävdes för att han skulle spela de låtar han själv älskade. Det gav en helt annan genuinitet och trovärdighet till framförandena. Samtidigt var han fortfarande i tillräckligt fin form för att fortfarande minnas ord och orka sjunga. Vi har ju alla sett bilder av en Elvis i slutet av karriären som med dimmig blick mumlar och skrattar sig igenom framträdanden.
Tydligen tror 20% av alla amerikaner att Elvis fortfarande lever. Jag erkänner att jag attraheras av tanken på att han lever vidare någonstans i anonymitetens förlåtande famn.

3. Jag fick min allra första egna LP av mina föräldrar när jag var nio år. Året var 1984 och skivan var The Pinks ”Linda Linda”. Den var inget jag nämnt eller önskat mig men jag tror de tyckte det var kul att vi delade namn, skivan och jag. Tyvärr var The Pinks inte riktigt gruppen som gjorde det för mig, även om jag plikttroget lyssnade igenom skivan flertalet gånger. Vi var tre syskon hemma i villan och på den tiden visade syskonen ett betydligt större intresse för musik än jag. Från brorsans rum hördes Udos enerverande varning för den ”hajsnabba” mördaren tjugotalet gånger om dagen och syrran och Alphaville funderade kring den eviga ungdomen. Själv valde jag aldrig sida i den klassiska frågeställningen; synthare eller hårdrockare. Ingen av dessa genrer kändes hemma för mig. Den elektroniska synthen var för konstlad och uppstyrd och jag var aldrig tillräckligt hård för hårdrock. Det enda band jag minns att jag lyssnade kontinuerligt på under den här tiden var The Cure och det gjorde jag nog egentligen mest för att min bästis gjorde det. Jag brukade istället sitta parkerad vid radion klockan 15 varje lördag för att höra Tracks, alltid med fingret redo på inspelningsknappen ifall något guldkorn skulle dyka upp. Jag undrar hur många låtar Kaj Kindvall har besudlat med sitt eviga pratande på fel ställen?!
Mina egna musikaliska utsvävningar bestod av att jag sjöng i Mariakören varje söndag. Inte den prisbelönta, tillhörande Västerås domkyrka, utan en mer lokal variant, ledd av skolans musiklärare. Jag älskade det och drog mig inte för att sjunga solo på lucia och skolavslutningar. Det var först i vuxen ålder jag insåg att jag faktiskt inte har mycket sångröst att tala om så numer begränsar jag mina sångövningar till hemmet. Allt till sambons förtjusning. Jag fick spela in en låt en gång. En sån där möhippegrej ni vet. När låten sedan spelades upp på bröllopet så låg samtliga gäster dubbelvikta i skratt. Där har ni en hint om vad sambon får utstå.

4. Jag minns första dagen jag steg in i Rudbeckianska Gymnasiets Ljushall. Året var 1991. Jag hade levt en ganska skyddad tillvaro i Skultuna. Samma lilla skara vänner sedan barnsben, brodern och systern. Spelat fotboll, innebandy och pysslat med mina hästar. Jag hade testat alkohol en gång i åttan men spytt en hel dag efter och kommit fram till att det inte var något för mig. Det var ytterst sällan jag åkte in till ”stan”, som vi kallade Västerås. Nu stod jag där i den stora stenaulan och kände mig ganska liten. Föga anade jag då hur rätt allt skulle bli. Det var på Rudbeck vänskaper för livet bildades. Det var också där, i sällskap bland likasinnade, mitt musikintresse slog ut i full blom.
Jag hade sett Stone Roses ”Fools gold” ett par gånger på väninnans VHS-kassett, fylld med musik från programmet 120 minutes som sändes på MTV på söndagkvällar. Vi hade ingen kabel-TV hemma så ville man hitta ny musik fick man installera sig i väninnans hem, alternativt be henne spela in videos jag kunde tänkas gilla. Jag tilltalades av kombinationen av distade gitarrer varvat med dansbeat och videon var otroligt flummig och cool i ett femtonårigt öga. Detta var starten av den våg av indipendentmusik från Storbritannien som sköljde över mig och Sverige under sent åttiotal och tidigt nittotal. Det skulle också bli första gången jag kände mig riktigt hemma i en musikstil.
Mad mad Madchester, indiepop, shoegaze, britpop, ja kärt barn har många namn och stilar. Oavsett genre så var det mitt. Dessa enormt högljudda, bullriga men ändå sköra, vackra låtar som på något sätt fångade upp alla mina känslor och gjorde dem begripliga. Här kunde jag också finna en attityd som passade mitt unga sinne. Vi klarar oss själva och behöver inte er. Det sägs att ett, ännu oetablerat, Stone Roses tackade nej till att spela förband till Rolling Stones. ”Varför ska vi spela förband till någon? De borde värma upp åt oss, fast det vill vi nog egentligen inte heller” ska sångaren Ian Brown ha sagt. Ah, jag älskade det! Jag älskade det faktum att Happy Mondays kunde ha en medlem vars enda uppgift var att dansa runt på scen med ett par maracas i händerna. Det må ha varit en högljudd och kaxig attityd men det gjordes alltid med glimten i ögat.
Första gången jag hörde Ride var jag fast. Det var kärlek vid första lyssningen och den kärleken har aldrig rostat. Detta tunga, repetativa gitarrmangel uppbackat av dova trummor och en nästintill feminin stämsång. Det skadade ju inte att medlemmarna var otroligt snygga heller. Debuten Nowhere kom 1990 och uppföljaren Going blank again kom i mars 1992. Då gick jag andra året på gymnasiet och vid den tiden hade vi blivit ett litet gäng likasinnade tjejer som umgicks i vått och torrt. Sune, Norrländskan, röda Karin. Naturligtvis med ett matchande gäng pagebeklädda killar vid vår sida. Det är lustigt det där. Man gick genom korridorerna i skolan och spanade in omgivningen. Bestämde vilka som var intressanta, vilka man ville ta kontakt med. Det kunde vara ett klistermärke på skåpdörren, en speciell frisyr eller rätt klädmärke på jackan. Jag minns våra fester vid Äppellunden där ljumma sommarkvällar serverade folköl, myggbett och hångel blandat med musik och skratt. Ljuva minnen. Genomgående drag för de jag kallade mina var musiksmaken men också vart vi stod politiskt. Jag hade växt upp med en socialdemokratisk mamma och en pappa som slutade rösta på VPK i samma stund Kommunisterna ströks från partinamnet. Skultuna, har alltid varit ett socialdemokratiskt fäste och varje första maj gick Skultunaborna man ur huse för att demonstrera. Som barn tyckte jag det var så spännande att tåga genom samhället under röda fanor, sjungandes Internationalen. Det var med andra ord otänkbart att ha vänner som röstade annat än rött när jag kommit upp i gymnasieålder.
Det blev klart att Ride skulle komma till Bergslagsrocken 1993. Klassen låg då i sluttampen inför studenten och vi hade planerat en stor fest som alla klasskamrater skulle på. Det sågs inte på med helt blida ögon, men jag köpte biljett till festivalen istället. Jag struntade ju i allt vad studenter och fester hette. Ride skulle ju komma till Sverige! Till Sverige och FAGERSTA! Hej då klassen!! Jag skulle inte missa chansen att se dem för allt guld i världen. Vi hade ju dessutom alla hört historien om hur Andy Bell hittat sin dåvarande svenska fru Idha i publikhavet under en Ride-konsert på klubben Melody i Stockholm och Mark Gardener var ju inte gift än… Än idag ångrar jag inte en sekund att jag åkte. Spelningen var den första och sista jag såg med dem. Sista med reservation för vart deras nuvarande reunion tar dem. Hoppet lever än.

5. Det blev mycket festivalande under nittiotalet. Jättarna Hultsfred och Roskilde var uteslutna för min del då jag alltid har haft lite svårt för för stora folksamlingar. Istället blev det Dalarock, Bergslagsrocken, Lollipop. Bergslagsrocken var en liten endagsfestival som hölls i Fagersta Folkets Park och festivalgeneralen Peter ”Babs” Ahlqvist lyckades alltid pricka rätt när det gällde bandbokningen. Vem kunde exempelvis ana hur stora Radiohead skulle bli när de 1993 stod på den lilla inomhusscenen och spelade låtar från sitt nyligen släppta debutalbum Pablo Honey? Eller att Green Day, bara månader efter sin anonyma spelning där 1994 , skulle få ett explosionsartat genombrott? Jag har så många minnen. Det året min plånbok blev stulen och jag var helt utan pengar och mat. Lösningsinriktad som man var på den tiden gick jag runt och bad om några kronor här och där och lyckades skrapa ihop tillräckligt för en portion potatismos. Vinst! Jag minns den gången då Folköls-Jocke trillade ner ur björken och med ett brak landade på en stor sten och fick hämtas av ambulans eller då NOFXs sångare Fat-Mike råkat ut för en snowboardolycka precis innan Europaturnén vilket resulterade i ett skadat knä och att han fick rullas ut på scen i rullstol inför deras spelning. Ett år skulle brorsan fixa skjuts hem. Vi skulle få åka med en kompis som nyss tagit körkort lovade han. När det var dags för hemfärd vid 01-snåret på natten dök det naturligtvis inte upp någon kompis och då detta var innan mobiltelefonernas tid var det inte helt lätt att lösa denna lilla fadäs. Det slutade med att vi fick tag i ett telefonkort och via telefonkiosk kunde ringa hem till pappa som snällt fick sätta sig i bilen för att hämta hem oss. Trots att jag vet att pappa hade åkt jorden runt för vår skull var det ändå en aning tryckt stämning i bilen hem.
1995 spelade Thomas Di Leva på Hedemora motorstadion. Det var tidig eftermiddag i början av juli och solen strålade. Scenen låg i botten av en gryta, inte olik Dalhallas. Längs de gräsbeklädda sidorna satt människor utspridda. Dalarock var en festival där man fick ta med egen alkohol in på området och jag och min väninna Sune satt och sippade på kalla Stowford Press. Di Leva var uppbackad av ett fantastiskt band med Jörgen Cremonese på 12-strängad gitarr i täten. Det blåstes mängder av såpbubblor från scenen, solen sken oss i ansiktet och framför oss satt en farförälder med sitt barnbarn och sjöng med i samtliga låtar. Det var en elektrisk stämning och, trots att jag aldrig varit direkt intresserad av Di Leva, är spelningen är för alltid fastetsad i mitt minne.

6. Jag har en två och ett halvt år yngre bror, N, som jag alltid stått väldigt nära. Som ung visade jag mer intresse för att leka med bilar med honom än att hänga med på syrrans Barbietillställningar. Vi är varandra lika på alla sätt. Envisa och tjurskalliga. Lätt folkskygga men samtidigt generösa och varma mot de som står oss nära. Det var alltid något bus i görningen när vi var unga. Ett år när vi var små hade mamma precis fejat och putsat fönster och hängt upp nya gardiner i köket inför julen och när hon var klar var det dags för mellanmål för oss barn. Brorsan skulle bre sin smörgås själv och tog ett ordentligt grepp om smörbyttan. Ett lite för bra grepp skulle det visa sig då en stor smörklick lämnade smörkniven och for i en vid båge genom köket innan den slutligen landade på den nystrukna gardinkappan. Detta skedde såklart till min stora förtjusning och den mjölk jag precis druckit skrattades ut i ett stort pysande mjölkmoln som målade fönstren vitprickiga. En annan gång, i tidiga tonår då hormonerna sprutade, var vi så fruktansvärt osams att vi slogs med knytnävarna. Grälet slutade med att brorsan slog till mig på kinden och det tog så illa att jag fick äta flytande föda någon vecka. Så där var det. Skratt och gräl blandades om vartannat. Att våra föräldrar inte blev gråhåriga i förtid är ett under. När jag började på gymnasiet fick jag nya vänner. Brorsan lärde känna dem alla. Hans glädje och humor drog dem till sig, och i många fall skiftade våra roller. Vi gick från att N var Lindas brorsa till att jag blev Ns syrra. All min musik är hans och all hans musik är min och jag vet direkt jag hör en låt om det är en N-låt eller ej. Vi var på mängder av spelningar tillsammans. År 2005. Social Distortion hade, efter ett åtta år långt uppehåll från skivsläpp och spelande, äntligen europaturnépremiär och spelningen skulle gå av stapeln på klubben Astoria i London. Vi fixade genast biljetter! London hade drabbats av fruktansvärda bombdåd mot kollektivtrafiken bara månaden innan och då jag led med de drabbade kunde jag samtidigt inte, egoistiskt nog, låta bli att oroa mig för att jänkarna skulle bli ängsliga och ställa in. Turligt nog var de gjorda av segare virke än vad jag trott och slutligen var vi sjutton västeråsare som kunde mötas upp på den legendariska rockpuben Intrepid Fox för snakebites innan spelningen.
Brorsan missbrukade droger i många år. Det började redan i gymnasieåldern. Det tog tid innan jag förstod hur utbrett det var. Jag tyckte mest att han verkade ha tappat stinget. Jag försökte peppa och hitta på roliga saker. Liksom hjälpa honom att hitta gnistan igen. Han hade alltid goda intentioner. Tog sats, försökte. Det räckte aldrig speciellt länge. När vi väl insåg var det allvar. Mina föräldrar kämpade. Gjorde allt engagerade föräldrar kan göra. Jag kämpade. Syrran kämpade. Inget hjälpte.
Det är fruktansvärt att se någon man älskar tappa fotfästet. Min fina bror som alltid varit så varm och omtänksam förvandlades till en egoist som ljög, stal och manipulerade. Han, som alltid varit duktig på att måla och ofta valde graffitin som konstform. Som lät alla ord och känslor han inte kunde uttala komma ut i tecknad form. Familjen firade julen ihop för fyra år sedan. Efter middag och klapputdelning satt vi och pratade. Brorsan satt och kluddade på ett papper. Han klarade knappt att teckna en streckgubbe. Vid det laget hade jag stängt av mina känslor. Innerst inne gick jag bara och väntade på det där samtalet. Samtalet som talade om att N hade dött. N förlorade sin bäste vän L vid 21 års ålder. L gav upp detta livet. Jag såg hur det påverkade vår kamratkrets men framförallt hur det påverkade hans familj. Jag och L var också vänner och jag gick i samma klass som hans storebror D. D, som på begravningen stod bakom och stöttade sin mamma när hon höll ett vackert tal till sin döde son. D, vars snyftningar fångades upp av mikrofonen och ekade ut i kyrkan. Jag ville inte behöva gå igenom samma sak som D. Idag har min bror varit ren i 1120 dagar och hans livsgnista och kreativitet har vaknat igen. Så, även mitt hopp. Framtiden är ljus.
Den här låten är din låt L. Det tog många år innan jag klarade att lyssna på den utan att gråta.

7. Nittiotalet var en enda stor fest för mig. Jag var singel (oftast) och student. Jag gick direkt från gymnasiet till högskolan där jag läste kandidat- och magisterprogramet i humaniora med litteraturvetenskap som huvudämne. Allt kändes kravlöst och enkelt och för första gången i livet hade jag en stor umgängeskrets. Där var grabbarna med rakade huvuden och intresse för baktakt och välskräddade kläder. De var något äldre än mig och den största vinsten jag gjorde i deras sällskap var att jag förstod att hur otroligt många gentlemän det finns här i världen. Korrekta, tillmötesgående, generösa. Det hade inte så självklart i min värld innan. Vi var på en fantastisk spelning en gång. En sån där kväll där man, helt utan förväntningar, får vara med om något speciellt. Bandet Gordon spelade uppe på Karlsson på Taket i Skrapan. Det var måndagkväll och trots att publikantalet var otroligt lågt så var det fullt ös på bandet. Vi dansade oss genomblöta av svett och när spelningen var slut åkte gamla ska-klassiker på i högtalarna och bandet kom ut och dansade med oss. Karlsson på Taket förlängde sin öppentid och vi gick inte hem förrän småtimmarna.
Sen hade vi CPT-kollektivet. Vi for runt i Sverige på spelningar, vi hälsade på vänner och kollade in snowboardtävlingar. Med dem lärde jag mig dricka Colorado Bulldog. Vi hängde antingen i den före detta kontorslokalen på Östermalmsgatan eller på Morkullen. Jag kan än idag förbluffas över Dnews födelsedagsfest där det hade bullats upp med turntables och rejäla högtalare i den lilla trea han bodde i. Lägg till det femtiotalet högljudda festdeltagare. I en vanlig lägenhet! Det var samma fest där min lilltå slogs ur led då jag inte dragit åt mig fötterna tillräckligt när en deltagare körde väderkvarnen.
Jag träffade en kille i slutet av gymnasiet. Vi följdes åt ett par år och ganska snart kom det fram att han närde en musikerdröm. Eller, kanske inte en dröm att bli musiker, men han hade idéer och tankar. Ord som ville ut. Hiphop var vad han satsade på. Jag var med ett par gånger då han satt i källaren till föräldrahemmet med sina vänner och spånade. Testade. Jag vet att jag tänkte för mig själv att det här kommer det nog inte bli något med. Jag var ytterst tveksam men som den goda flickvän jag var stöttade jag och höll min skepticism för mig själv. När han stolt gav mig gruppens första kassett spelade jag plikttroget upp den för mina vänner och överraskades över hur många som ville ha en egen. Idag, 23 år senare, så har killen turnerat jorden runt med sin grupp och kassetten Superstars av Da Looptroop är en eftertraktad raritet.

8. Osten af Mozzarella gjorde en gång i tiden en låt som heter ”Alla vägar bär till Taj Mahal, inte till Rom”. Så var det för min vänskapskrets och många med den under flertalet år. Det Taj Mahal, eller Tajen som det kallades i folkmun, saknade i fräschet och polish tog man igen på billig öl och tillgänglighet. Stället drevs av den legendariske Badol. Historierna, eller skrönorna snarare, är många men än idag skrattas det åt hur gäster kunde både avhysas och ringas in under dubiösa förhållanden. Tajen var under många år den ledande scenen i Västerås och det fanns alltid en möjlighet för lokala band att få spelningar.
Under sju år arrangerade jag något som heter Ramones Cup i Västerås. Det hela började med att fler av mina killkompisar hade ett lag, Ramones FC, som varje år under ölstinna förhållanden mötte ett lag från Uppsala, kallat Diskonto, för en fotbollsmatch. 2005 fick jag för mig att jag och mina tjejkompisar också skulle vara med. Vi bildade en systerförening till Ramones och kallade oss Ramonettes FC. Jag bjöd in fler deltagare och första året var vi sex stycken lag som, på Ankdammens klassiska gräsmatta, ölade och jagade lädret. På kvällen samlades sedan alla deltagare för efterfest på Tajen. Badol delade ut pokal till vinnaren och något band brukade underhålla i källaren. Cupen växte med åren till åtta lag och utökades dessutom med en svettbandyvariant som genomförs på vintern. Så länge Tajen levde och frodades gjorde mitt cupstyrande detsamma. Badol var alltid tillmötesgående och alla cupdeltagare blev hans vänner. Vi var alltid välkomna. Alla goda historier har dock ett slut och tyvärr var sagan om Tajen inget undantag. Tajen gick i graven. Att försöka ordna en efterfest på annan krog i stan var inte lätt. Cupen har alltid varit idéell och inga pengar har tjänats. Det är snarare så att jag år efter år gått back efter att ha handlat mjöl till planlinjer och öl till banden som spelade och så vidare. Att hitta ett spelställe som inte ville göra big business av det hela var svårt och året efter Tajen gått i graven sa jag ifrån allt som hade med cupen att göra . Jag hade tröttnat. Turligt nog så togs stafettpinnen över av Ronken som på föredömligt sätt ser till att Ramones cup lever och frodas och att jag kan fortsätta förlora alla matcher med mitt Ramonettes. I år ser vi fram mot att Diskonto gör efterlängtad comeback.

9. Har ni någonsin varit med om att ni hör musik som känns som sprungen ur ert allra innersta väsen? Som att den skulle vara skriven enbart för er och ingen annan? Så kände jag allra första gången jag hörde Christian Kjellvanders ”Oh, night” från albumet Song from a two room chapel. På något sätt hade han lyckats sätta ton och ord till det som levde inom mig och upplevelsen var närmast religiös. Sedan den stunden har han varit mig kär. Vi har som tradition i min familj, att man varje julaftonsmorgon får en klapp i julstrumpan och eftersom Christian har haft den goda smaken att ge ut sina album sen höst eller tidig vinter har det fallit sig så att jag ofta kunnat fira in julen i hans sällskap.
Min barndomsvän U är sambo med musikern Lars Bygdén. Lars och Christian spelade tillsammans på Midsommargården i Stockholm i slutet av 2009 och efter spelningen tog Lars med mig för träffa Christian. Jag blev så otroligt blyg och starstruck att jag inte kunde prata. Stod där som ett fån, helt tyst. Tillslut lyckades jag i alla fall stamma fram”…eh, bra spelning…” men mer än så blev det inte. Så kan det gå.

10. Jag var gift en gång i tiden. Relationen varade i tio år varav sex var som gifta. Sista året var det ganska tydligt för mig att vi ville ha ut olika saker av livet. Han var hemmakär och längtade barn och jag hade fortfarande en viss rastlöshet i mig. Ville se och uppleva. Vi hade vuxit ifrån varandra, det var inte svårt att se. Det svåra var att ta upp frågan huruvida vi skulle fortsätta ett gemensamt liv eller dela oss. Jag gick och gruvade mig ganska länge. Samlade mod. Jag ville inte vara den som sårade och förstörde. Ville inte bli bov. Cookies ´n´ Beans hade precis släppt sitt andra album Beg, Borrow and Steal och, föga smickrande för dem, den skivan blev mitt ”skilsmässoalbum”. Jag grubblade och jag lyssnade. Skilsmässa bestämdes tillslut och papper skickades in i slutet av sommaren. Vi sålde hus och första mars året därpå flyttade jag till min egen lilla lägenhet. Jag tyckte det var hemskt. Hemskt att komma hem från jobbet till en tom lägenhet. Hemskt att sitta ensam i soffhörnet varje kväll. Det kändes som att min rena existens inte längre spelade någon roll för någon. Bara dagar efter flytten skulle Cookies ´n´ Beans spela på Sigurdsgatan. Det var liksom ödets ironi på något sätt. Jag lyckades naturligtvis inte locka med en enda vän dit men bestämde mig för att gå ändå. Utan sällskap. Kakorna sjöng och jag stod med tårarna strömmande ner för mina kinder. Jag var ensammast i hela världen. När allt var över hade jag ändå en märklig känsla av lätthet och tillfredsställelse i kroppen. Det var då allt var över på riktigt och jag kände mig redo att gå vidare med livet. Cirkeln var sluten.
Kärleken må ha dött men vänskapen har bestått. Idag är han lyckligt med en liten familj. Jag grät glädjetårar för hans skull när han blev pappa första gången.

11. I juli förra året gick jag hem från arbetet, sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fattade inte det först men det är bara ett snällare uttryck för utbränd. Den dagen anlände jag till arbetet som vanligt, slog på min dator och sedan tog det bara stopp. Jag satt i min stol och stirrade in i den blinkande skärmen med texten som envist bad mig slå in namn och lösenord. Jag kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle göra. VAD jag skulle göra. Det var helt blankt. Någon dag innan hade vi haft vår årliga hälsoundersökning på arbetsplatsen och läkaren hade varit oroad över mina svar. ”Du har lämnat svar som tyder på svår stress. Hinner du med någon återhämtning?” Naturligtvis viftade jag undan hans farhågor och tänkte att det är ju snart semester. Det ordnar sig. Det blev ju inte riktigt så. Jag fick köras hem av en snäll kollega och sedan blev jag då sjukskriven. Föga anade jag den dagen att det skulle ta över nio månader innan jag skulle sitta i min kontorsstol igen.
De första tre-fyra månaderna var ett rent helvete. Jag klarade ingenting. Sov ingenting trots att jag var så trött. Jag låg bara och stirrade ut i tomma intet och efter minsta lilla fysiska påfrestning så skrek hjärnan åt mig att vila. Ett toalettbesök eller en dusch kunde kännas så utmattande att jag grät. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna fungera eller tänka en rationell tanke. Jag trodde att livet var över.
Jag hade turen att ha en företagsvård med ett team av kunniga beteendevetare och läkare till mitt förfogande och efter de första månadernas ofrivillig träda började jag sakta orka ta mig upp och utanför dörren igen. Beteendevetaren och jag pratade om livet. Läkaren beordrade mig att promenera. ”Det kommer ta emot och du kommer bli trött men du måste ta på dig skor och gå utanför dörren varje dag”. Sagt och gjort. Jag hittade en runda utanför huset som var runt kilometern. Det var fruktansvärt. Jag kunde inte titta upp, ville inte möta andra människors blick, orkade inte se omgivningen. Jag hade mina stora hörlurar på, men ingen musik. Ville bara skärma av och ha tystnaden. Jag inte orkade med alla intryck. Jag var helt slut efter halva rundan och visste inte hur jag skulle ta mig hem igen. Jag, som varit fysiskt stark och tränat hela livet, orkade knappt gå en kilometer. Livet VAR över.
Så där höll det på. Jag satt hos beteendevetaren och grät över livet och jag promenerade. Lyckligtvis så kom förbättring. Jag orkade lyfta blicken, njöt av den friska luften, tog längre promenader. Kunde tänka vettiga tankar. Det finaste var ändå när jag till slut klarade att ha ljud i mina hörlurar igen. Likt Forrest Gump älgade jag fram mil efter mil med fantastiska musiker som följeslagare. Dag ut, dag in. Regn, sol, snöoväder. Timme efter timme. Jag lyssnade och njöt. Det är nu, mina damer och herrar, vi kommer till själva pudelns kärna med denna historia. Att vara hemma sjuk, att uppleva det som att kropp och hjärna sviker är tufft. Att leva sex månader i tystnad är det värsta jag någonsin gjort!

12. Har ni tänkt på att man med tiden riskerar att bli ganska blasé vad gäller ny musik? Hur man har en tendens att tycka att man redan kan och vet allt och att det som är värt att höra är hört. Att det som kommer ut nu bara är versioner av musik som redan finns. Jag skulle tippa att sjuttiofem procent av min skivsamling består av album utgivna före 1980-talet. Betyder det att jag är reaktionär när det kommer till musik eller är det rentutav frågan om en slags snobbism från min sida? Har jag bara blivit gammal och trött? Mina vänner har en liknande inställning och vi brukar prata om varför det blivit så här. För egen del tror jag att mycket beror på att musik, precis som klädesplagg, TV-program, inredning och dylikt framkallar en nostalgisk känsla. Jag kan ta detta sommarprat som exempel. Att skriva om gymnasietiden har fått mig att leta upp alla gamla Ride-vinyler, kolla igenom fotoalbum och faktiskt kontakta vänner jag inte hört av på länge. Häromdagen gjorde jag en britpop-lista på Spotify. Musiken är kopplad till så mycket mer än den ljudliga upplevelsen. Den blir en spegling av din uppväxt, dina erfarenheter, dig som person. En annan aspekt är det obegränsade utbud vi numer har till vårt förfogande. Det är fantastiskt att du kan hitta allt från Beatles till något obskyrt litet indierockband från norra Uzbekistan på nätet. Problemet för mig dock är att tillslut har jag så många valmöjligheter att jag får svårt att sålla agnarna från vetet och slutresultatet blir att jag begränsar mig till det jag redan vet. Det blir för krångligt. Det är här TLOTD har den största vinsten i mina ögon. Jag älskar att läsa andras små anekdoter och att få tips på låtar som inte får missas. Jag vill härmed passa på att dela med mig av ett tips till er.
Två år i rad har jag varit på en liten endagsfestival i Stockholm vid namn Pick up the Steam. ”A festival for the roots music underground” som de själva säger. Förra året i strålande sol och 25 grader och årets upplaga i hällande regn. Bägge dagarna lika underbara. Festivalen hålls vid den övergivna gamla tågrälsen bredvid Eriksdalsbadet och artistutbudet har varit otroligt varierat. Välkända namn varvat med totala främlingar. Det finns två scener, den ena bestående av lastpallar (i år uppbackat av säckar med blomjord!) och den andra på flaket av en lastbil. Du tar med egen dryck och mat finns att köpa i ditkörda foodtrucks. Stämningen är hjärtlig och vänskaplig och det enda ordningsvakterna gör är att se till att ingen smiter in utan att betala. De har även setts dela ut en och annan axelmassage till behövande festivalbesökare. Förra året fick jag se framträdanden av akter som Rob Coffinshaker, Scott H Biram och Goddamn Gallows. De senaste, en ny bekantskap för mig. Med en instrumentuppsättning av trummor, ståbas, gitarr, banjo, dragspel och tvättbräda och en otrolig scennärvaro rev de av en av vassaste shower jag sett på år. I år var det framförallt en grupp som stod ut. Blackfoot Gypsies. Utseendemässigt såg de ut som ett gäng tonåringar, stylade som en ung Dylan möter Stones, men ljudmässigt var det något helt annat. Med ett maskulint, rått sväng och en fantastisk sångare fick de samtliga i publiken att lyckligt dansa runt i regnet innan de var klara. Vad du än gör, missa inte Pick up the Steam nästa år.

13. Jag gick på en blind-date en gång. Det hela skedde mest för att min väninna var intresserad av hans kompis och behövde ett förkläde. Jag var väl inte speciellt peppad på att träffa någon men tänkte ändå att jag kunde ställa upp. Redan från början tyckte jag att han var lite för tystlåten och lite för kort för min smak men försökte ändå ha ett öppet sinne. Vi småpratade om än det ena, än det andra och slutligen kom vi in på musik. Jag berättade lite om vad jag lyssnade på och frågade om hans favoriter. ”Jag lyssnar inte på så mycket musik. Det är inte intressant. Jag äger bara en skiva och det är Jan Lindblad som visslar olika låtar”. Inte intressant?! Jan Lindblad! Ni vet, han den där gubben som i TV genomförde något projekt som bland annat innebar att han levde med två tigrar hemma. Visslade! Jag var skakad ända in i märgen. Behöver jag tillägga att det inte blev någon mer date?! Jag tror att de flesta av mina vänner har någon koppling till musik. För mig spelar det ingen roll om man kallar sig hiphopare, rocker, punkare eller allätare. Det viktiga är att man bryr sig. Att det spelar roll. Vikten av musik är allt i mitt liv. Det är kryckan jag lutar mig mot när livet känns svårt, verktyget som väcker minnen och förstärker glädje. Det är kitet mellan mig och vänner. Livselixiret. Där, just i den där låten, där du kan förenas med så många andra. Det går inte att leva utan.

14. Jag och min vän C har en låt vi alltid lyssnat på innan vi ska ut. Ni vet, den där allra sista låten på förfesten där man vrider upp volymen på max. Den som sätter standard för vad som komma skall. Det allra sista rungande avskedet innan man ger sig ut i natten. Med den vill jag sätta punkt även denna afton.
Jag vill tacka er alla för att ni ville dela denna, min första semesterdag, med mig. Det har varit en ren och skär ego-boost att få ta del av era uppmuntrande ord och glada tillrop. Ni är en härlig skara människor, varenda en av er. Nu lämnar jag, med varm hand, över sommarpratandet till Anders Wiberg.
Tack för mig.