Prolog
Den lille ljushåriga pojken räckte inte upp handen. Han tänkte på annat. Gömde sig i den trygga lyckan.
Han tänkte på hur pappan gjorde armborst av enbusken i skogen. Hur han täljde små pilar av den torra björken.
Hur årorna klöv vattnet. Hur ljust det kunde vara i natten.
Den lilla ljushåriga pojken skrattade så himlen öppnade sig.
Han metade och kroken var självaste livet.
Han hade en glugg i munnen. En glugg bred nog att rymma sju bokstäver.
N Y F I K E N
Den lilla ljushåriga pojken tittade fram bakom hörnet. Han var blyg. Han var rädd.
Som en hare.
Hans hår var gyllene och visade vägen i alla riktningar.
Han kände doften av den rytmiska leken.
Livets följeslagare.
Hur varje ton var sin egen. Sin egen och ingen annan.
Men en del i det stora oändliga.
Den lilla ljushåriga pojken hade blå ögon.
Som blinkade i dur.
Som slöts i moll.
Musiken var på besök.
Musiken lämnade aldrig huset…
Den lilla ljushåriga pojken hade fått en vän
Ett.
Jag heter Magnus och föddes ganska exakt mitt i 60-talet.
Det innebär två saker.
Jag skriver ibland på gammelsvenska och…
börjar bli oroväckande gammal mitt i allt det unga.
Jag är lite som Garrincha i mitt sätt att se på världen.
Antingen är allt hjulbent eller så är det kobent.
Ibland är det både och, men då blir det fel på balansen.
Jag är olaglig.
Jag är gift med två.
Carina.
Musiken.
Jag sommarpratade förra året.
Det ska jag inte göra om.
Därför pratar jag i år.
Detta har jag tänkt;
Jag ämnar skriva om mitt förhållande till musiken.
Försöka återvända till dofter som förförde och toner som krossade barriärer.
Jag kan komma att reprisera vissa saker från förra året.
Jag gör det av två skäl.
Det ena är att jag glömt vad jag pratade om.
Det andra är att vissa möten, sagor och omfamningar är alltför viktiga och märkvärdiga för mig att jag inte mäktar
med att nonchalera dem.
Jag kan välja en annan vinkling, en annan röst.
Vi får se.
Tycker ni att jag upprepar mig, apar eller gör mig till säger ni naturligtvis till.
Jag hoppas allt blir fint och att jag får känna mig fri.
Det är viktigare än man tror.
Två.
Inget The Låt Of the Day utan Per Albin Hansson.
Tänka sig.
När fattigdom tvingade skogshuggare och andra egendomslösa att tugga luft lät statsministern då på tin skapa möjligheten att upprätta ett torp att bo i och en egen plätt att låta bedriva sin egen jordbruk på.
Apropå just ingenting…
Apropå detta att reformera med människan i centrum.
Apropå det faktum att det var i ett Per Albin-torp denna grupp förlöstes.
Tänka sig.
Med Dirty Projectors som första post.
Jag ser gistna plankor, jag ser numer ett hantverk på trekvart, jag gissar att det bott svalor på samma plats sedan 1936.
Är jag riktig tyst hör jag historien kliva runt bland takfötter och getingbon.
Tänker att det som knakar och knarrar i trappen redan fanns i trädet då det stod i skogen med rot.
Liv.
Jag tänker mig att den som långt senare slog fast listen runt murstocken måste tänkt på Brigitte Bardot.
För rakt är det då rakt inte.
När våra rötter slår sig i slang med vår musik uppstår… uppstår…
Ja, vad uppstår det.
Jo, visst uppstår det något nära.
Något som gör att vårt hjärta växer.
Och doften;
svett, ett anletes svett.
Tre.
Jag var Beatles-kille redan som spermie.
Om jag under en dag fritt fick välja att vara valfri kroppshårsbeväxning på någon, så skulle valet falla vid Ringos mustasch.
Jag sög in Beatles genom mammas navel.
Mina föräldrar var bara tonåringar när jag levde loppan i fostervattnet därinne.
Det är väl klart att det poppades.
Farsan köpte skor inspirerade av Livetpool och morsan var vacker med sin blonda hötapp på hjässan.
Jag var snäll redan när jag kom ut.
We Can Work It Out tänkte man väl och snart har 50 år gått, som om ingenting har hänt.
THE BEATLES [GET BACK SESSION] (APPLE Studio–London) 1969-1-23 5of5
Fyra.
Min farmor var tolerant.
Jag tänker på henne nu.
När jag ser björken hon planterade.
Kronan är femton meter en bit från marken.
Hon gjorde ingen skillnad.
Hon gräddade våfflor till alla barn på kvarteret. 30 stycken.
Hon slogs för handikappade.
Blev mormor till alla kurder i stan.
Hon tog hand om getter som trängdes i köket och bajsade i sängen.
Hon skrattade.
Hon var ju tolerant.
Hon ville att jag skulle lära mig noter. Hon ville så gärna att jag skulle musisera.
Hon kom från en familj där alla sjöng i munnen på varandra.
Jag klämde ofta på hennes tejpade gitarr. Levin.
Jag ville inte läsa noter. Jag ville läsa Buster. Jag ville inte spela blockflöjt.
Jag ville bli rockstjärna.
Jag ville vara tolerant,
Ge allt en chans.
Jag tror att det kom därifrån någonstans.
Fem.
Kortsidan på huset där Väsbygatan gick armkrok med Hyttgatan var full av grönska där lus och nyckelpiga delade boende.
Jag minns doften.
Jörgen bodde under och hans skivsamling var ju oerhörd.
Jag bandade Beatles röda och blåa av honom.
Och Redbone.
I skolan hade vi hippa.
Fest med dans och rodnad.
Minns den doften också.
Av musiken och förälskelsen som så där naivt bara lågstadiet kan erbjuda.
Beskymmerslöst.
Jag var så blyg att jag önskade att man kunde äta upp sig själv och försvinna.
Jag dansade med en Pia Sava-kvast.
Hon hade en sån där glansig blå prasslig jacka.
Lika vit i håret som jag.
Jag hade ett gott öga till henne i all hemlighet.
I flera år.
Ni vet fjärilar i magen och humlor som bränner på kinderna.
Jag kan förnimma hur lätt brisen passerade näsans flimmerhår.
Melodierna var enkla och självklara.
Svasten dansade inget vidare.
Stel som en pinne.
Byxorna var utsvängda och håret hade redan nu beslutat sig för att gå sin egen väg.
Det 40 år sedan.
Allt är preskriberat.
Med doften finns kvar.
Hon var söt som socker.
Vi ska inte nämna några namn.
Men vi kan kalla henne Ewa.
Sex.
Plastpappa
John Lennon
Sju.
Hemma hade vi två soulplattor och tre rum och kök.
Alltså, det här var en tid då allt inte bara var tanter med fickorna fulla av fluor, tjeckisk dockfilm, oljekris och plåster på näsan.
Ja, min näsa fick ta jävligt mycket stryk i solen på den här tiden. (hade plåster längs näsryggen juni, juli och augusti)
Detta var också en tid då man skulle till att förädlas.
Som människa.
Som musikaliskt utgrävare.
Ibland sjöng Dan Berglund sina Rudolf Nilsson, ibland Gilbert med kepsen, ibland James Last och hans homogena storbandscasanovajazz.
Ofta sköt ilskan som projektil genom högtalarsladdem.
All progg.
Det var mycket progg.
Och två soulplattor.
Dom byggde bo i tredje kammaren.
En Motown-samling och Talking Book med Stevie Wonder.
Jag kan en i dag känna hur doften av tabasco kryper upp i näsan och tar hypofysen om livet och gör en halvnelson.
Farsan bakade egen pizza.
Den doften kommer igen.
Och alla dofter för Stevie…
Hur blev inte dom?
Ännu starkare ju.
Vad gjorde vi utan våra sinnen och vår musik?
Soulen gick aldrig i moln.
Den vilade lite i skuggan bara.
You Are The Sunshine Of My Life
Åtta
Efter Queens sjätte platta var jag lite trött på den teatrala och bombastiska rocken.
Det är som man hela tiden måste tillbaka, för att fylla energi och inte låta sig glömma var i myllan man växte från frö till ärta.
Beatles pockade på uppmärksamhet.
Pubrocken.
Steve Gibbons.
Graham Parker.
Beach Boys.
Dr. Hook
Sen kom Ramones.
Det var i samma väva jag började jobba med KBT.
?
KPT ska det vara.
Kung Pung och Testiklarna.
Joakim Östlund
Patrik Linkan Lindquist
Joakim Turner
Och jag.
Det blev mina 15 minuter.
Jag blev en punkrockare.
Det är kärlek det.
Nio.
Du smörjer in din nakna lekamen överallt med konsistensfett och kastar dig hämningslöst utför Hammarstrands rodelbana.
Så kändes det.
Jösses!
Det kan ha varit där livet ändrade riktning.
Nej. Jag blev inte rodelåkare.
Jag blev bara lite tuffare.
Pay To Cum – 2003 Digital Remaster
Tio.
Nu tänkte jag äta lite mat och bli ännu tjockare så att jag klarar vintern bra.
Medans ni väntar kan ni kolla världens bästa musikfilm.
Och glöm inte;
att mellan dur och moll ryms ett helt liv.
The Band The Last Waltz Complete Concert Part 1 Alternate Footage
Part 2 http://youtu.be/5boo08FaGt4 Part 3 http://youtu.be/YiEWeaM-D78
Elva.
(scenanvisning; denna text läses med fördel med nedanstående låt i bakgrunden)
”Hej Andres Lokko.
Det största skälet till min Londonvistelse var att i min favoritstad på umgås med min nyblivna fru på en efterlängtad bröllopsresa, ett annat skäl var att komma över ett fysiskt exemplar av Listen med Paul Bryan, som du i en kolumn lovade skulle ackompanjera min sommar.
Vistelsen i London blev bedårande och lämnade inget mer att önska och det besjälade och fantastiska albumet – som just här och nu kan vara det vackraste som någonsin spelats in – införskaffades och eftersom vi en dag tog en sväng förbi Notting Hill tänkte jag mig besöka Rough Trade. Dels för att andas klassisk mark, dels för att kolla läget angående The Displacements kommande debut.
Det var märkvärdigt och förmodligen en på miljonen, men du var också där i den trånga butiken och väluppfostrad som jag är tackade jag för det fina tipset.
Eftersom jag är en trogen läsare av dig sedan ditt intrång på Aftonbladet för hundra år sedan skulle jag naturligtvis tacka för allt jag läst och allt som satt avtryck.
Dave Godins första volym, mötet med Paul Heaton, den där klassiska Billy Bragg-resensionen av William Blake, de storartade essäerna i nummer tio och intervjun med Kevin Rowland i sista numret.
Jag skulle också ha passat på att fråga när dina två kommande böcker med samlade texter tänker komma ut.
Tyvärr så drabbades jag av tillfällig förvirring och tappade i stort sätt alla koncept.
Jag förblev stum och The Displacements album dök inte upp i mitt medvetande förrän jag klivit av tåget i Canning Town.
Allt blev försent.
Men jag passar på nu; när kommer böckerna?”
***
”hej m.
Tack för alla fina ord.
Hoppas du hittade Paul Bryan-CDn och att du och din nyblivande fru hade en toppenvistelse här.
Dom där böckerna kommer att komma i höst, något som förlaget Modernista ringde och berättade för mig imorse.”
cheerio/ andres lokko
Mitt förhållande till musiken har också inneburit litteratur och tidskrifter.
Denna historia har för mig blivit synonymt med det
magiska kring kulturen.
Det var varmt i London den sommaren.
Mitt hjärta brann.
Att Paul Bryans album dessutom är ett av mina stora favoriter gör inte sagan sämre.
Tolv.
Aldrig har jag köpt så mycket skivor som under 80-talet.
Ändå är det så bespottat.
Av mig själv.
Hur kommer det sig?
Jag började jobba hösten 1982 vilket praktiskt föranledde lön i form av pengar som i sin tur kunde användas för inköp av vinyl.
Bland annat.
Och mat.
Man kan inte äta skivor.
Bara falukorvsskivor.
Jag har hävdat att mycket är så daterat, så taffligt producerat och väldigt strömlinjeformat.
Jag märker idag att den analysen haltar med ungefär ett avslitet ledband.
När jag idag dammar vinylen och sätter den på piedestalen så märker jag, att vi hade det nog bra ändå.
90-talet stod och sköt slangbella bakom det berömda hörnet.
90-talet skulle åka kälke tillbaka någonstans där jag fann trygghet.
Det skulle visa sig vara sant.
Och bra./ajax/music/web_bridge_play_now.php?external_player=https%3A%2F%2Fplay.spotify.com%2Fredirect%2Ffacebook%2Fplay.php&url=http%3A%2F%2Fplay.spotify.com%2Ftrack%2F4FYzK9ham6nSOOYvX69Vx8&context%5Bsong%5D=http%3A%2F%2Fopen.spotify.com%2Ftrack%2F4FYzK9ham6nSOOYvX69Vx8&context%5Bappear_source%5D=26&context%5Bappear_source_log_str%5D=SOURCE_FEED_STORY
Fisherman’s Blues – 2006 – Remaster
Tretton.
Jag började skriva musik 1990.
I lokalblaskan.
Recensioner. Krönikor. Artiklar. Konserter.
Jag älskade det.
Men jag tyckte inte om grungen.
Fråga mig inte varför.
Det borde varit mitt i prick.
Flanell. Attityd. Oborstat. Riff och jävligt skitigt.
Men jag har även där en analys.
En tes.
Det fanns inga melodier.
Britterna slog Seattle på fingrarna där.
Hårt med bestämt.
Nu tycker jag inte man ska slåss, men ska man mor förmodan göra det, så ska man göra det med;
Fjorton.
Musiken är så skön att hålla handen.
Jag tillhör de hudlösa.
De som inte har mer att sätta emot än sländans vinge.
Som inte orkar hålla grinden sluten.
Som kallt, hårt och obarmhärtigt rasar ner i mörkret.
Utan krusiduller.
Stundom
Hudlösa.
Vilken vacker glosa.
Som om vi bara – när som helst vi ville – bara kunde upplösa oss och ta en resa utanför kroppen.
Slippa undan.
Men det är tvärtom ju.
Instängda.
Med kastad nyckel, där ingen hör när du skriker.
Jag har varit deprimerad – åtminstone halva den tid denna grupp har andats.
Ibland har jag simmat med huvudet en liten bit över ytan- ganska osäkert fäktande med armarna som man gjorde när man lärde sig simma.
Men många stunder har ångesten tagit ett fast grepp om mina vrister…
Dragit mig under ytan.
Ni vet hur det känns att inte få luft när man vill.
Mörkret som inte låter mig leva med mina rättigheter, är ett monster som inte ens borde gå att bokstavera.
Mörkret
Och
Den stora ensamheten.
Det är tyst där.
Det skriker.
Men inget hörs.
Jag har varit djupt deprimerad och sjuk.
Jag har inte orkat.
Men ändå.
Musiken.
Och en vetskap att den finns och att det finns någon som tar emot.
I denna grupp lyssnar vi.
I The Låt Of the Day är vi många – helt obekanta och osynliga för varandra.
Men på ett fint sätt
hjälper vi varandra att hålla grinden stängd.
Det finns så mycket sårbarhet omkring oss.
Det finns ett förakt för det svaga.
Ett fnys.
Det är monstrets näring.
Är man hudlös är man känslig är man sårbar är man inte svag.
Man är stark som står ut.
Musik är bra att hålla handen.
Musik är livmodern.
Som man vaggar i sin fosterställning.
Som att slåss mot Draken och att få komma hem igen.
Femton.
Jag träffade min Carina någonstans mellan tummen och pekfingret.
Det är väl så man säger när man inte kan vara exakt.
Jag vill inte vara så där på pricken.
Då kan man hamna i onåd.
Jag väntade.
Det händer i sinom tid sa jag.
Det gjorde det.
Vi förenades kring Blur och Suedes.
Jag gjorde rätt.
Det var hon.
Hon som skulle bli den andra delen av min kropp.
Mitt tempel
Jävlar vilken kvinna.
HON
Epilog
Den lilla ljushåriga pojken med det rödgråa skägget bet på gladögonskalmen och funderade.
Utanför regnade det och himlen var mörk och blommorna levde sin sista tid i färg.
Det var samma svalor som igår.
Den lille ljushårige pojken med rödgrått skägg hade blivit korpulent och gluggen i munnen var ersatt av gluggen i luggen.
Musiken som kommit långt tidigare vilade i soffan.
Den lille mannen i ljust hår och rödgrått skägg såg himlen resa sig, vände sig om och log.
Here Comes the Summer, tänkte han och bet på gladögonskalmen
Magnus Jacobsson 18 juli 2014